Så synd att jag slängde ett par snow jogging dojjer för ett år sedan. Fast då visste jag inte att du skulle vilja ha dem nu ett år senare. För du vill väl inte vara sämre klädd på fötterna än dina medarbetare???
Det snör ännu mera nu. I morse skottade jag snö i 1 timme och 40 minuter. Vid lunchtid ytterligare en halvtimme. Och nu ikväll har jag skottat en halvtimme. Du skulle se hur det ser ut här. Jag ska försöka ta några bilder i morgon. Bosse tycker att det börujar bli väl mycket. han går bara ut om amn sopar trappen först. Eller om han är sprängfärdig av kissnödighet. Fast väl ute är det lika kul som vanligt.
Ha det!
Har vi inte pratat om Schrödingers katt förut? Tankeexperimentet kastar väl inget nytt ljus över dina “om ett träd faller i skogen när ingen hör – låter det då?”-resonemang, men jag tänker på det varje gång du har dem uppe (styvt räknat vart tredje bloginlägg ;-)).
För övrigt skulle jag bra gärna vilja läsa resten av den där Kalle-serien. Hur kom de till den punkten där det var naturligt att skriva “Kiss i hjärnaaaaan!” i Kalles pratbubbla? Finns det en redaktör som korrekturläser innan publicering? Har de redaktionsmöten? Hur har man tänkt sig att Kalle har fått urin innanför fontanellen? Frågorna hopas…
Och så håller jag med Pappan: du skulle se hur det ser ut här! Jag minns en vinter som liten, typ 30 år sedan, som lika snörik på de här breddgraderna. Sagt med brasklappen att mitt minne knappast ska betraktas som en meteorologisk databas. Din Star-öl skulle hur som helst bli mycket kallare om den las på kylning här. Det var lite, lite kärvt att cykla till jobbet i morse.
Pappan:
Ja, jag har ju sagt åt dig att inte slänga bra-att-ha-saker! Ta upp det där med Helén! Jag skulle vara KUNG i mina gamla snowjoggings! Och gällande snön så är den tanken så avlägsen att jag inte riktigt vet hur jag ska börja – här är det 35 grader varmt och helt molnfritt, min kropp håller fortfarande på att acklimatisera sig till värmen så jag svettas floder varje dag. Men som sagt – jag läser tidningen på nätet och inser att det är något i hästväg ni har där hemma i Sverige!
bjowi:
Schrödingers katt ja – jo, den känner jag till. Och få inte igång mig nu gällande kvantmekanik för det är förjävla underligt som företeelse – tänk bara på EPR-paradoxen… Jag menar – kan partiklar påverka varandra? Genom telepati då eller? Nej, när vi pratar såna här tunga ämnen så är jag mer inne på Richard Feynmans taktik: “Håll käften och räkna!” – de här grejerna påverkar oss ändå inte i verkliga livet – snarare enbart när vi sätter upp små kvantsystem, så låt det vara. Men okej, erkänner att jag kanske lite väl ofta är inne och tullar på kvantmekanikens arena – men å andra sidan så blir funderingar så extremt Blondinbella:ska om man inte blandar in nån slags filosofisk frågeställning i dem; “undra vad jag ska ha på mig imorgon…?”
Sist men inte minst – Kalle Anka-stripen har jag varken början eller fortsättning på men jag betvivlar starkt att det vare sig då eller nu var själva hjärntrusten i Sverige som jobbar på redaktionen för Kalle Anka. Snarare kan man tänka sig att det är infantila skönt nördiga Disney-experter som nästan blir alldeles tagna av att få jobba med sin barndoms viktigaste tidning… :)
Min gamle föreläsare i kvantmekanik, salig professor Rolf Riklund, sa alltid att “Den som säger sig förstå kvantmekanik, har inte begripit någonting.”
Nu är jag ute på bra djupt vatten och hal is och gräver i det djupaste av mitt minne, men om jag inte missminner mig helt så är det något sådant här ungefär: EPR-pradoxen bygger på att två partiklar kan dela samma kvantmekaniska vågfunktion, vilket är fullt möjligt, t.ex. om de en gång har uppstått samtidigt på samma ställe ur samma reaktion. Då kan man genom att mäta på den ena partikelns tillstånd, tala om vad den andra partikeln har för tillstånd. Totalt sett måste de två tillstånden, t.ex. spinn upp och spinn ner, nämligen ta ut varandra. Annars blir inte deras gemensamma kvantmekaniska tillstånd som de just hade i och med sin gemensamma vågfunktion, i jämvikt.
Eftersom världen/universum antas ha uppstått i samma ögonblick i och med Big Bang, så skulle alla partiklar i universum teoretiskt sett kunna vara ihoplänkade med en herrans massa av dessa vågfunktioner och därmed skulle vi kunna påverka och påverkas lite hur som helst av saker som sker väääääldigt långt bort. Om inte det räcker för att framkalla den tidigare diskuterade svindeln, så har jag också för mig att det förhåller sig så att man kan utnyttja de gemensamma vågfunktionerna för att skicka meddelanden momentant och utan möjlighet att avlyssna dem. Det tror jag t.o.m. är gjort i laboratorieskala i en ljusbänk. Om man har fotoner tillhörande samma vågfunktion i varsin ände av bänken och mäter på den ena, då kommer den inta ett tillstånd. Då vet man vad den andra har för tillstånd per automatik. Den har det andra tillståndet. I praktiken har man teleporterat ett budskap från ena sidan av bänken till den andra. Teleportering är som vi all vet ungefär hur tufft som helst, men att skala upp det och överföra det till materia, så att vi i framtiden på riktigt kan säga “Beam me down, Scotty!” kan vi väl bordlägga med hjälp av ett annat frekvent föreläsarcitat från min studietid: “Det lämnas som övning till den intresserade teknologen.”
Ja jävlar i havet, inte för att jag tror mig att på något sätt ha underskattat min läsarkrets, men jag hade väl inte direkt gett några Victory Tilly-odds på att min blog skulle bli ett mindre forum för pseudovetenskapliga kvantmekanikdiskussioner. Men jag är på, nu kör vi!
För det första – att köra på telepatiteorin – känns lite väl fatalistiskt och dessutom ganska barnsligt; att partiklar för det första skulle kunna tänka och för det andra kunna läsa varandras tankar är helt enkelt fysik på en femårings nivå. Och vi är vuxna. Ehrm… ja. Så då går vi vidare: Om vi tänker oss idén att partiklarna delar samma kvantmekaniska vågfunktion – att de liksom du säger en gång har uppstått samtidigt och således är varandras motsatser [spinnmässigt åtminstone] – då kommer man fram till den lustiga slutsatsen att man kan mäta spinnet hos den ena av paret och mäta spinnet hos den andra, i samma axel. Givetvis får man motsatta svar – typ -z och +z. Men nu till det fina i kråksången, mäter man z-axelns spinn hos den ena och sen försöker mäta x-axelns spinn i det andra så kan man inte – man får helt enkelt inget svar. För nu “vet” den ena partikeln att man redan mätt z-spinnet hos den andra partikeln och således kan man enbart bestämma z-spinnet hos den här.
Sen, som du säger, så sägs ju universum ha uppstått i ett och samma ögonblick från en och samma materia [det är ju en ren bisak i detta sammanhang men jag kan inte låta bli att undra vad det var för jävla materia som innehöll hela universum!] och därmed skulle det, teoretiskt sett, finnas en hel överjävlig massa partiklar som snurrar runt där ute och “vet om” varandras tillstånd. Sen gäller det ju bara att hitta såna par…
Slutligen, för fortsatt diskussion kan jag ju säga att allt det här givetvis har att göra med Heisenbergs osäkerhetsprincip – genom att mäta en partikels position [exempelvis] har vi med nödvändighet [jag älskar byråkratsvenska] stört dess moment, och vice versa. Och en sak till, mest för att det är intressant och ruggigt svindlande [men egentligen inte alls har med diskussionen att göra så jag kastar bara ut den i tomma luften som ett enda ord]: Tidsdilation! Wohaaaa!!
Så ja, vi kan väl sammanfatta det hela med att de där gamla stötarna var ena riktigt sköna lirare, att du och jag säkerligen har läst vår beskärda del av kvantmekanik [jag kan för övrigt rekommendera böckerna "Big Bang" av Simon Singh och "Ett utsökt universum" av Brian Greene] och att det här var såväl en välbehövlig paus från våra dagliga kneg som gymnastik från våra förtvinande ingenjörshjärnor… :)
Så synd att jag slängde ett par snow jogging dojjer för ett år sedan. Fast då visste jag inte att du skulle vilja ha dem nu ett år senare. För du vill väl inte vara sämre klädd på fötterna än dina medarbetare???
Det snör ännu mera nu. I morse skottade jag snö i 1 timme och 40 minuter. Vid lunchtid ytterligare en halvtimme. Och nu ikväll har jag skottat en halvtimme. Du skulle se hur det ser ut här. Jag ska försöka ta några bilder i morgon. Bosse tycker att det börujar bli väl mycket. han går bara ut om amn sopar trappen först. Eller om han är sprängfärdig av kissnödighet. Fast väl ute är det lika kul som vanligt.
Ha det!
Pappan — Sat 20 February, 2010 @ 19:04
Har vi inte pratat om Schrödingers katt förut? Tankeexperimentet kastar väl inget nytt ljus över dina “om ett träd faller i skogen när ingen hör – låter det då?”-resonemang, men jag tänker på det varje gång du har dem uppe (styvt räknat vart tredje bloginlägg ;-)).
För övrigt skulle jag bra gärna vilja läsa resten av den där Kalle-serien. Hur kom de till den punkten där det var naturligt att skriva “Kiss i hjärnaaaaan!” i Kalles pratbubbla? Finns det en redaktör som korrekturläser innan publicering? Har de redaktionsmöten? Hur har man tänkt sig att Kalle har fått urin innanför fontanellen? Frågorna hopas…
Och så håller jag med Pappan: du skulle se hur det ser ut här! Jag minns en vinter som liten, typ 30 år sedan, som lika snörik på de här breddgraderna. Sagt med brasklappen att mitt minne knappast ska betraktas som en meteorologisk databas. Din Star-öl skulle hur som helst bli mycket kallare om den las på kylning här. Det var lite, lite kärvt att cykla till jobbet i morse.
bjowi — Mon 22 February, 2010 @ 9:42
Pappan:
Ja, jag har ju sagt åt dig att inte slänga bra-att-ha-saker! Ta upp det där med Helén! Jag skulle vara KUNG i mina gamla snowjoggings! Och gällande snön så är den tanken så avlägsen att jag inte riktigt vet hur jag ska börja – här är det 35 grader varmt och helt molnfritt, min kropp håller fortfarande på att acklimatisera sig till värmen så jag svettas floder varje dag. Men som sagt – jag läser tidningen på nätet och inser att det är något i hästväg ni har där hemma i Sverige!
bjowi:
Schrödingers katt ja – jo, den känner jag till. Och få inte igång mig nu gällande kvantmekanik för det är förjävla underligt som företeelse – tänk bara på EPR-paradoxen… Jag menar – kan partiklar påverka varandra? Genom telepati då eller? Nej, när vi pratar såna här tunga ämnen så är jag mer inne på Richard Feynmans taktik: “Håll käften och räkna!” – de här grejerna påverkar oss ändå inte i verkliga livet – snarare enbart när vi sätter upp små kvantsystem, så låt det vara. Men okej, erkänner att jag kanske lite väl ofta är inne och tullar på kvantmekanikens arena – men å andra sidan så blir funderingar så extremt Blondinbella:ska om man inte blandar in nån slags filosofisk frågeställning i dem; “undra vad jag ska ha på mig imorgon…?”
Sist men inte minst – Kalle Anka-stripen har jag varken början eller fortsättning på men jag betvivlar starkt att det vare sig då eller nu var själva hjärntrusten i Sverige som jobbar på redaktionen för Kalle Anka. Snarare kan man tänka sig att det är infantila skönt nördiga Disney-experter som nästan blir alldeles tagna av att få jobba med sin barndoms viktigaste tidning… :)
admin — Mon 22 February, 2010 @ 15:02
Min gamle föreläsare i kvantmekanik, salig professor Rolf Riklund, sa alltid att “Den som säger sig förstå kvantmekanik, har inte begripit någonting.”
Nu är jag ute på bra djupt vatten och hal is och gräver i det djupaste av mitt minne, men om jag inte missminner mig helt så är det något sådant här ungefär: EPR-pradoxen bygger på att två partiklar kan dela samma kvantmekaniska vågfunktion, vilket är fullt möjligt, t.ex. om de en gång har uppstått samtidigt på samma ställe ur samma reaktion. Då kan man genom att mäta på den ena partikelns tillstånd, tala om vad den andra partikeln har för tillstånd. Totalt sett måste de två tillstånden, t.ex. spinn upp och spinn ner, nämligen ta ut varandra. Annars blir inte deras gemensamma kvantmekaniska tillstånd som de just hade i och med sin gemensamma vågfunktion, i jämvikt.
Eftersom världen/universum antas ha uppstått i samma ögonblick i och med Big Bang, så skulle alla partiklar i universum teoretiskt sett kunna vara ihoplänkade med en herrans massa av dessa vågfunktioner och därmed skulle vi kunna påverka och påverkas lite hur som helst av saker som sker väääääldigt långt bort. Om inte det räcker för att framkalla den tidigare diskuterade svindeln, så har jag också för mig att det förhåller sig så att man kan utnyttja de gemensamma vågfunktionerna för att skicka meddelanden momentant och utan möjlighet att avlyssna dem. Det tror jag t.o.m. är gjort i laboratorieskala i en ljusbänk. Om man har fotoner tillhörande samma vågfunktion i varsin ände av bänken och mäter på den ena, då kommer den inta ett tillstånd. Då vet man vad den andra har för tillstånd per automatik. Den har det andra tillståndet. I praktiken har man teleporterat ett budskap från ena sidan av bänken till den andra. Teleportering är som vi all vet ungefär hur tufft som helst, men att skala upp det och överföra det till materia, så att vi i framtiden på riktigt kan säga “Beam me down, Scotty!” kan vi väl bordlägga med hjälp av ett annat frekvent föreläsarcitat från min studietid: “Det lämnas som övning till den intresserade teknologen.”
bjowi — Mon 22 February, 2010 @ 17:22
Ja jävlar i havet, inte för att jag tror mig att på något sätt ha underskattat min läsarkrets, men jag hade väl inte direkt gett några Victory Tilly-odds på att min blog skulle bli ett mindre forum för pseudovetenskapliga kvantmekanikdiskussioner. Men jag är på, nu kör vi!
För det första – att köra på telepatiteorin – känns lite väl fatalistiskt och dessutom ganska barnsligt; att partiklar för det första skulle kunna tänka och för det andra kunna läsa varandras tankar är helt enkelt fysik på en femårings nivå. Och vi är vuxna. Ehrm… ja. Så då går vi vidare: Om vi tänker oss idén att partiklarna delar samma kvantmekaniska vågfunktion – att de liksom du säger en gång har uppstått samtidigt och således är varandras motsatser [spinnmässigt åtminstone] – då kommer man fram till den lustiga slutsatsen att man kan mäta spinnet hos den ena av paret och mäta spinnet hos den andra, i samma axel. Givetvis får man motsatta svar – typ -z och +z. Men nu till det fina i kråksången, mäter man z-axelns spinn hos den ena och sen försöker mäta x-axelns spinn i det andra så kan man inte – man får helt enkelt inget svar. För nu “vet” den ena partikeln att man redan mätt z-spinnet hos den andra partikeln och således kan man enbart bestämma z-spinnet hos den här.
Sen, som du säger, så sägs ju universum ha uppstått i ett och samma ögonblick från en och samma materia [det är ju en ren bisak i detta sammanhang men jag kan inte låta bli att undra vad det var för jävla materia som innehöll hela universum!] och därmed skulle det, teoretiskt sett, finnas en hel överjävlig massa partiklar som snurrar runt där ute och “vet om” varandras tillstånd. Sen gäller det ju bara att hitta såna par…
Slutligen, för fortsatt diskussion kan jag ju säga att allt det här givetvis har att göra med Heisenbergs osäkerhetsprincip – genom att mäta en partikels position [exempelvis] har vi med nödvändighet [jag älskar byråkratsvenska] stört dess moment, och vice versa. Och en sak till, mest för att det är intressant och ruggigt svindlande [men egentligen inte alls har med diskussionen att göra så jag kastar bara ut den i tomma luften som ett enda ord]: Tidsdilation! Wohaaaa!!
Så ja, vi kan väl sammanfatta det hela med att de där gamla stötarna var ena riktigt sköna lirare, att du och jag säkerligen har läst vår beskärda del av kvantmekanik [jag kan för övrigt rekommendera böckerna "Big Bang" av Simon Singh och "Ett utsökt universum" av Brian Greene] och att det här var såväl en välbehövlig paus från våra dagliga kneg som gymnastik från våra förtvinande ingenjörshjärnor… :)
admin — Mon 22 February, 2010 @ 18:57
Word!
bjowi — Tue 23 February, 2010 @ 15:00