I skrivande stund ligger det sex kilo jumboräkor i kylen här hos oss och väntar på sin spabehandling à la kräftkok imorgon. De vildsinta rykten som florerade omkring i expat-kretsar här nere i Accra – om att det skulle finnas kräftor att köpa i anslutning till Voltafloden – visade sig vara ett luftslott, storleken och färgen på räkorna här nere kan göra att man lätt misstar dem för kräftor. Det har dock fört med sig funderingar hos undertecknad på om det inte vore möjligt att [hrm, host host] smuggla ner några livs levande kräftor och plantera in i Voltafloden… Men ja, jag vet – ekosystem, naturliga fiender och fan och hans moster…

Hur som helst – imorgon kommer Gunnar över till oss och sen går vi lös på de sex kilona med naggande goda monster med vårt alldeles eget och patenterade recept! Om planeringen håller så kommer vi även få krondill influgen från Frankrike, men just i den frågan ställer jag mig nånstans mellan frågande och neutral, då jag vet hur logistiken har en tendens att… ehm, ja, inte alltid fungera helt tillfredsställande här nere i Afrika. Icke desto mindre – på lördag är det dags! Jag lovar att återkomma med rapport!

Dagens fundering:
Tror ni att man någonsin kan komma att ändra det sätt man tänker på? Jag menar alltså inte att ändra tankesätt utan verkligen rent metafysiskt hur vi tänker. Eller, alltså – när jag var, tja, säg femton, och läste Kamratposten som att den vore den moderna tidens Lutherska katekes så tyckte jag att jag var färdig. Vuxen. Jag hade liksom koll på mig själv. Och tio år senare, när jag var tjugofem, så tyckte jag precis samma sak – men med skillnaden att jag då var fullständigt övertygad om att jag verkligen INTE var färdig och inte ens tillnärmelsevis i samma härad som vuxen när jag var femton. Och nu, dryga sju år senare ändå så känner jag precis likadant – det är nu jag är mogen [eh, ja, nåja] och vuxen och inte när jag var 25. Så därför ställer jag mig frågan – kommer det komma en tid då jag inser att jag antingen alltid är lika omogen eller också har varit vuxen sen jag var sju år och stövlade in i Lidaskolan första gången? Nej. Troligen inte. För det är nu jag är vuxnare än någonsin. Basta. :)

Förresten, om jag nu mot all förmodan skulle gå och drabbas av akut minnesförlust och därigenom förlora all min egotism och egenkärlek så vill jag bara få det sagt, sådär för säkerhets skull: “Felix stör en ingenjör“ börjar sändas måndag den 27:e september, direkt efter Idol. Jag har ingen aning om när “mitt” [jag har haft ganska utförliga diskussioner med mig själv om huruvida jag verkligen skulle använda mig av citationstecken på ordet mitt men jag bestämde mig för att dra självgodhetsgränsen nånstans och lade således ödmjukt till de fyra fnuttarna] avsnitt sänds men det visar sig. Så – måndag tjugosjunde september på TV4 – glöm aldrig det!

Bara så ni vet vad det handlar om, liksom. [Fotnot: Jag v e t att jag syns i ungefär tre bildrutor i den här trailern, men det ska va så. Okej? Ni kommer få ert lystmäte av mig i ett entimmesprogram så småningom ändå.]

Ibland är det närmare hem till Sverige än man tror – häromda’n skulle Lady köpa bulgur för att göra en sallad – och där på hyllan stod den: “Bulgur ljus fin“! Vad jag undrar lite förstrött sådär, är om den här bulgurn [bulguren? bulgurt? bulguret?] någonsin varit tänkt att säljas i Sverige eller om de helt enkelt tänkt att “…ju fler språk vi knökar in på förpackningen – desto större borde ju vår potentiella marknad bli!“…

Det är nästan så att jag kan se framför mig hur mamman i huset här bredvid passade på att tvätta den rosa kaninen när barnet låg och sov – jag minns själv hur jag blev alldeles utom mig om mina gosedjur tvättades. Fatta helgerån!, liksom. Förresten påminner den här bilden liten om en annan jag tagit – den här; sorglig bild men vacker.

Hittills under vår tid i Ghana har jag inte sett en enda flyttbil men åtminstone femtio trotro:s packade på det här sättet. Men det är inte så underligt, om man är på väg att flytta nånstans, eller har köpt en ny madrass eller så, så är det här det billigaste alternativet. Om man räknar in en liten extraslant för bagaget så hamnar man ändå inte på mer än ett par kronor för att åka genom hela stan. Och ghananska lastbilar i all ära – men jag skulle vilja se den flyttbil som kostar ett par kronor att hyra in för en flytt över ett par mil…

Dagens citat:
“I don’t like country music, but I don’t mean to denigrate those who do. And for the people who like country music, denigrate means ‘put down’.”
- Bob Newhart

Det var allt för idag, nu är det dags för Jon Blund & Co att få ta hand om oss båda… Väl mött en annan dag!

Era meloner,

Vatten & Honung

Söndag eftermiddag och i vanlig ordning råder lugnet i the Swedish House. Dagen har inneburit en regnskur, inspektion av våra jordgubbsplantor och veckohandlande på Shoprite. Egentligen var tanken att vi skulle bege oss ner till stranden i vanlig ordning men då augusti inte riktigt har betett sig som årets regnfattigaste månad än så gav vi upp den tanken. Istället har vi börjat ladda för veckans höjdpunkt: Kräftskivan!

Vår midsommarfest gav helt klart mersmak gällande att arrangera middagar och fester; efter den festen har det kommit fram folk till oss som vi aldrig förut träffat och sagt saker som “Är det ni som hade midsommarfesten? Jag önskar såååå att jag kände er då, för den sägs ha varit så bra!” Så det är höga knäuppdragningar och planering à la Charles Ingvar Jönsson som gäller nu! Och nej, du tänker helt rätt – det finns inte en sportmössa att vi kommer få tag på svenska kräftor i Ghana. I fullriggad Kaisa Warg-anda har vi dock tagit vår tillflykt till ordstävet “man tager vad man haver” och kommer att göra kräftspad med dill [för krondill är även det något av en bristvara här nere] och koka hummer istället. Det är hårt att behöva äta hummer istället för kräftor, men vi ska försöka överleva…

Dagens shoutout:
Om någon ska åka från Stockholm till Accra nu i veckan och tycker att livet går lite på rutin och att det vore spännande att smuggla saker – hör av dig till mig. Och alltså, heroin och kokain spelar liksom inte ens i samma liga som vi gör – vi behöver tyngre grejer än så: Kräftor och krondill!

Bilderna ni bjuds på idag är en totalt eklektisk mix från sommaren – men för att någon ordning ska råda så börjar vi med en given:

Dagens mest självklara: En bok, en Star och en strand. Tagen nere på Labadi Beach för en vecka sen. [Kalle: När kommer ni? Labalabalabalabalaba!!]

Förresten, det var ett tag sen jag skrev om något jobbrelaterat – i och för sig försöker jag skilja så gott det går på jobb och privatliv men det är ju de facto så att utan mitt jobb så hade jag med största sannolikhet inte befunnit mig i Ghana i skrivande stund, utan snarare i en lägenhet i en av Stockholms skönaste förorter, med balkongdörren på glänt och förbannandes det faktum att sommaren snart är all. Hur som helst – projektet knallar på. Förhoppningen borde vara att vi innan året är slut har kunnat påbörja behandlingen för premiärpatienterna på Sweden Ghana Medical Centre. Sen är det ju som alltid med projekt – de tar dubbelt så lång tid och blir dubbelt så dyra, men det handlar ju snarare om Murphys lag än något annat…

I alla fall, ett par gånger i veckan är jag ute på byggarbetsplatsen för att göra mina små inspektioner – och nu i veckan hittade jag en skön grej som inte riktigt hade varit legio i Sverige:

‘mʌltʌpʌl ’sɑkɪt – eller som vi säger på svenska: Grenuttag…

Å andra sidan är det ju så här – man gör det bästa av situationen. Har man inget grenuttag så tillverkar man ett – och har man då inte tillgång till allt man skulle önska så tvinnar man kablarna för hand och tejpar. Jag menar, hur svårt kan det va?! :) Det är lite i samma anda som nästa bild är – det finns en statlig bilprovning men som så ofta annars i länder med labil ekonomi så är de flesta, i synnerhet statligt anställda [på grund av de låga lönerna], mottagliga för mutor och då kan i det närmaste vilket fordon som helst trilla igenom…

Jag menar – ibland har jag bara svårt att förstå att vissa av bilarna man ser ute på vägarna verkligen tar sig framåt. Det är liksom möjligen med god vilja och en stor portion nonchalans man ens kan kalla det här för ett fordon. Å andra sidan – det är slimmat till tusen! Inte en onödig pinal finns kvar på den här eh.. bilen!

En sak som jag fullkomligt älskar med ghananerna är deras sätt att sikta mot stjärnorna i hopp om att komma till skogsbrynet. Det är på sätt och vis som att de anammat min gamla slagdänga “att vara bäst innan det gäller” – eller ta det här stället som exempel; Hollandais Restaurant och Bar. So far so good, eller hur? De serverar frukost, smårätter, kontinentala och kinesiska rätter, lokal mat, smörgåsar och sallad. Och de är dessutom en cocktailbar…

…och så zoomar vi ut – Hollandais är ett hål i väggen på ett litet skjul bredvid vägen. Med största sannolikhet är den enda maträtten som finns friterad kyckling och ris, ackompanjerad av lokal öl eller vatten. Men det är det som gör det så underbart! Det är som att slaget är vunnet redan innan man plockat upp vapnen, så länge skylten vittnar om något storslaget så gnuggar en hel del av den storslagenheten av sig – oavsett verkligheten.

Alltså, jag är ju man [och dessutom ingenjör] och därmed möjligen en smula mer pragmatisk än gemene man [eh, kvinna?] – men går det inte lite till överdrift när man installerar en dusch ovanför pissoaren?

Stämningsbild från Voltafloden.

Min kompis ödlan.

Och vi fortsätter följetongen “Att vilja men inte riktigt kunna“: Accras avgjort bästa kinarestaurang, Mandarin, kallar sig själva något olyckligt för en “Restawiant“.

Och om vi sluggar oss vidare på inslagen bana: På det sköna libaneshaket Venus nere vid Oxford Street kan man mumsa hummus för allt man är värd. Och jag veeeet att hummus har lika många stavningar som Burt Reynolds har gjort b-rullar – men jag kan inte låta bli att le åt meningen “Ghana’s best homos…“.

Slutligen, lite allvar – ni som har orkat er ända ner hit – hur kommer det sig att ni läser det som jag skriver? Känner du mig sedan innan, har ni hittat hit genom den store herr G. Oogle eller är ni för[v]irrade stackars lingvistsjälar som hoppades på att ni skulle få ert lystmäte av Sanskrit och kilskrift när ni gick in på sanskrit.se? Anledningen är att jag har börjat tvivla på mig själv – jag skriver för mig själv, och nu i och med vårt Afrikaäventyr även för er läsare som jag v e t att jag har; släkt och vänner. Men resten av er då? Skriver jag ens intressant eller är det förmätet och självgott rakt igenom? Jag fick höra att jag borde försöka göra djupdykningar i den afrikanska myllan och såväl diagnostisera samhället i stort som göra kvalificerade analyser av den ghananska kulturens framfart sedan slaveriet och framåt. Och jag vet inte, är ni intresserade av sånt? Tror ni ens att jag är kapabel till sånt? Och kanske än mer avgörande – tror j a g att jag är kapabel till det? Tiden får utvisa…

Dagens fundering:
Vad är det som påverkar längtan? Är livet egentligen som en enda stor Maslow:sk pyramid? I så fall torde förklaringen till att jag inte saknar er därhemma lika mycket nu, ligga i det faktum att Hon jag saknade mest av alla förut i skrivande stund sitter i soffan bredvid mig och äter svenskt lösgodis. Men är det förklaringen? Vad ä r längtan egentligen? Är inte längtan ett skapat fenomen, som möjligen dessutom går hand i hand med teorin att människan alltid vill ha vad den inte kan få? Och om så är fallet – hur kan det då komma sig att jag inte känner längtan efter något annat nu – typ kräftor, som jag vill ha men inte kan få…? Stora frågor, inte sant? Eh…

Slutligen – dagens anagram:
Må väl kamrater!
Å kravet är lamm!

Era desertörer,

Bonnie & Clyde

Så är vi så återigen på plats nere i Ghana. Eriksgatan som i det närmaste kom att skriva om historien för flest resmål på kortast tid tog, som vanligt, sin början i Akwaaba Lounge på Kotokas flygplats här i Accra. För första gången var det så dags för oss som par att dra nytta av mitt flygflängande och med passen i högsta hugg så släntrade jag och Lady igenom alla kontroller fram till gaten i en enda lång gräddfil. Sedan bar det av hemåt, mot Amsterdam först och därefter vidare mot Nueva Estocolmo!

Men innan jag hänger mig åt att någorlunda kronologiskt försöka tråda ut våra semesterveckor så tänkte jag ta tillfället i akt och välkomna alla nya läsare. Sista tiden har jag insett att den här bloggen har vuxit ur sig själv lite – det var väl ett tag sen [and then some] som jag började förstå att jag inte längre skrev enkom för mig själv utan att jag hade en trogen läsarskara av mina nära och kära. Senaste veckorna har det dock trillat in mail till indiansommar@sanskrit.se där folk jag aldrig varken träffat eller pratat med har hittat hit – och fastnat.

Så känn er välkomna, Sophie, Vivi och Tobias [bland andra]- och var så snälla att ha överseende med att den här bloggen tidvis är ytlig, egocentrerad och ibland rentav… menlös, i all sin enkelhet. I övrigt är allt precis som vanligt – min blog är min litterära fristad och ett sällan skådat forum för inbördes beundran. Okej? Nu går vi vidare…

Från the Swedish House, East Legon, Accra, Ghana, Afrika…

…via en soluppgång någonstans ovanför norra Frankrike…

…till ett molnigt men uppfriskande svalt Stockholm i sommarskrud.

Från ett Ghana där temperaturen under våra månader aldrig sjönk under 24 grader till ett Sverige som just upplevt tidernas varmaste sommar… för att sen totalt glömma bort hur man gjorde när man… eh, gjorde sommar. Det var som att man kunde skära skivor av den kalla [jo, femton grader är faktiskt kallt!] sommarluften, jämfört med den fuktiga och lite kvava tropikvärmen här nere. Efter en välkomstkommitté värdig ett kungapar [tack Rémy för att du hämtade upp oss] bar det så av hemåt till förorten för lite skumpa, köttfärssås och – för första gången på nästan tre månader – en säng med fjädrar snarare än ett massivt latexskum [vilket är ungefär lika obekvämt som det låter]!

Pausreflektion:
Visste ni förresten att de rosor ni köper i blomsteraffären med största sannolikhet kommer från Ecuador? Och det är väl okej, rosorna från Ecuador är långt mycket vackrare än några man kan odla i Europa – men något som stör mig lite är att i det närmaste alla rosor som odlas i Ecuador fraktas till Holland och blomsterauktionen i Amsterdam [som för övrigt är världens största byggnad med sina 1 000 000 kvadratmeter], och en betydande andel av dessa rosor köps sen upp av Sydamerikanska grossister som skeppar tillbaka rosorna… Känns sådär va?

Det faktum att vi bor utomlands för ju med sig vissa bieffekter – en av dessa är att under en semester hemma i Sverige så blir det en hel del resande. Så efter två dagars rast och vila à la urbant pensionatshäng kuskade vi iväg på vår Sverigeexpedition med Torshälla som första stopp. Väl där bjöds det på thaimat med skarp chilihetta, kvalitetsmys med Bosse och Afrikauppdateringar från den förlorade sonen och svärdottern. Därifrån bilade vi sen upp till Åre, för att i sann boyscout-anda rekognocera inför höst-vinterns stora begivenhet – Bröllopet [för övrigt är det länken som ni som sökt på "Lady och M1 bröllop" och hamnat här ska använda, så ni vet]. I slutet av november är det nämligen dags för mig och Lady att ja-ja:a i Åre gamla kyrka!

Torshällaån tidig [hrm, nåja] morgon innan bilresan upp till Åre tog vid…

Åre Kyrka i kvällssolen. Den tjugosjunde november 2010 blir det åka av här i kyrkan – då tar jag examen i kärlek och tentar av det sista genom att gifta mig med min Lady! Wohooo!!

Och när man talar om trollen så står de i bastun [som jag sa när jag var liten] – här är vi då, jag och Lady. På en parkbänk i Åre. Med kvällssolen sådär mystiskt strilande genom träden.

Bodde gjorde vi förresten på det enda alternativet som egentligen finns i Åre – om man nu ska bo ståndsmässigt utan att för den sakens skull mätta munnarna på våra svurna edsfiender Norge och Finland, vill säga – Hotell Fjällgården. Och även om hotellet är det bästa i trakten och de dessutom har en marknadschef som inte är av denna värld, så finns det saker de skulle kunna förbättra. Som skyltningen. Dock är den saken redan på gång att ordnas, viskas det, enligt säkra källor, om i maktens korridorer…

Uppe i Åre njöt vi av timslånga solnedgångar [till skillnad från i Ghana där det tar ungefär tio minuter för solen att gå ner], promenader längs en sommargrön Åreskuta och de obligatoriska att-pricka-av-momenten; choucroute garnie på Werséns, brutalgod skräpmat på Broken och allvarsamma drinkar på Dahlboms. Ett besök inne i Östersund hanns med innan den gamla slagdängan “underbart är kort” fick ta vid och färden gick vidare. Nästa stopp var Hjortnäs utanför Rättvik, där bröllop för the Vajsings väntade. Dock skulle jag vilja göra ett instick – ni minns kanske när jag och Lady var på kräftskiva i Hjortnäs för ett knappt år sen? När jag sen satt på planet på väg tillbaka till Tyskland så träffade jag Lillian och Fred, som bodde ett stenkast [okej då, möjligen ett Ricky Bruch-stenkast] från stugan där vi var på kräftskiva? Vi har fortsatt att skicka vykort till varandra så jag och Lady gjorde slag i saken och begav oss för att hälsa på dem. Det visade sig att även om deras barn spridits vind för våg [en dotter i San Fransisco, en i Malaysia och en i Bohuslän] så kan det då rakt inte bero på oävna barndomsminnen – med en äkta faluröd stuga med vita knutar och sjöutsikt och fyra tomter ytterligare därtill så lever Lillian och Fred som kungar.

Bröllopet för paret Varland hade allt som ett sommarbröllop ska ha: Det var mulet, det blåste och väderprognoserna hade flaggat för regn.  Men när Towe och Johan väl stod där,  på Hjortnäs brygga, då tittade solen fram och sommaren kom på att det faktiskt inte är helt legio att lägga av redan i slutet av juli. Dagen fortsatte med champagne och snittar, utomordentligt god buffémiddag och kröntes senare under kvällskvisten med seriösa drinkar och vanvettigt dansande! Ett perfekt bröllop för ett perfekt brudpar! Hurraaaa!!

Bröllop var det ja, här ser vi det lyckliga paret Varland under ceremonin med Siljan som bakgrund.

Och här har vi bruden själv då hon dansar sitt patenterade paradnummer “Duracellkaninen“. Fotograf är ingen mindre än jag själv och för er som undrar så är det filmat med sjutton bildrutor per sekund och utan ljud – därefter har bruden redigerat ljusstyrkan [vilket verkligen behövdes] och lagt till ett skönt sound.

Efter solnedgångar i Åre och sommarbröllop i Hjortnäs var det återigen dags för ett pitstop i Stockholm för att ladda batterierna. På schemat stod häng med diverse syskon [Ladys bror och syster och min bror], lite jobb och en hel del träffar med vänner. Dock är det ju så – saker och ting blir aldrig som man tänkt sig så det som skulle varit en avslappnad fredag blev, för min egen del, en helt underbar och fantastiskt galen svensexa! Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den inbegrep 20-talsjazz i Rålambshovsparken, ett spegelvänt Långholmen och ett abonnerat J&B till min ära – en dag att minnas länge… Det fina i kråksången är att även Lady fick sig en möhippa till livs – även där ska jag väl egentligen låta tystnaden tala men det ryktas om såväl pole dancing som sumobrottning…

Alltså – apropå något helt annat, jag har funderat på det här med att vara balettdansör – vore inte det ett ganska schysst jobb? Okej att man måste öva en hel del, men på köpet får man ju en kropp som heter duga och här kommer det fina i kråksången; man går i pension när man är 37! Jag har inte riktigt tagit upp den här tanken med Lady än men att byta bana från medicinteknisk ingenjör till balettdansör, det kan väl inte vara så svårt?

När vi ändå är inne på balettdomänerna så finns det en del hemsidor som jag sparat bland mina länkar, sidor jag ibland återvänder till liksom. Det här är en sån sida – även om det är ganska sällan jag trillar in där, jag blir helt enkelt för illa till mods, det suger i hela magen när jag ser bilden! Vad håller han på med?! Sen händer det ibland också att jag går bort mig i de förlorade städernas värld, tänk Varosha på Cypern, Kowloon Walled City eller Hashima Island – magiskt! På en mer svensk skala ska jag även passa på att nämna Tomt&Öde – inga städer men väl hus som ser ut att ha lämnats i all hast vind för våg.

Efter en och en halv vecka i Stockholm bar det av ner mot Skåne och Ladys familj – och där nere, på Helsingborgs egen Champs Elysées, Rådhusgatan, gled ett dussin Ferraris förbi. Bara sådär liksom.

Kan det bli mer svensk sommar än så här? Jag menar, kom igen – saft under äppelträdet på kolonin?

Hortensia.

En humla och… eh, ja en gul blomma.

Men det är väl så, även om augusti inte ens var halvvägs gången när vi var där så börjar växterna se slutet på säsongen…

…det är som att sommaren ställt in skorna liksom.

Å andra sidan finns det ju ögonblick som det här – då allt bara skriker SOMMAR!

Självporträtt.

Regntunga skyar fick kvällshimlen att bli än mer dramatisk.

Början på slutet av semestern spenderades alltså nere i Helsingborg, där saftstund i kolonistugan och kräftskiva hemma hos svärmor på Svedenhov Hilton varvades med Fernet på Zoobar med världens bästa Pålle. Men säg den lycka som varar för evigt – i måndags tog vi förmiddagsflyget från Kastrup till Amsterdam där sedan KL0589 stod redo för att ta oss tillbaka till Ghana…

…tillbaka till East Legon i Accra, där ögonklinikerna har öppet onsdagar och torsdagar mellan sex på kvällen och tolv på dagen… [eh, hur tänkte de där egentligen?]

Där är vi nu. I skrivande stund ligger Lady och sover i soffan bredvid mig och jag smuttar på ett glas rosé medan jag lägger sista handen vid mästerverket du just läst färdigt.

Dagens fundering:
Är reflektion en av människans uppgifter? Att reflektera över sin situation, var man är just nu, vart man är på väg och var man har varit? Eller är min dröm om den epikuréiska livsstilen – en trädgård och så den goda trion; vänner, mat och vin – kanske ändå något att sträva efter? Trots allt borde ju envar äga sitt eget liv och därmed även, åtminstone till stor del, rätten att styra över detsamma. Sen kan jag väl förstå att det kan sticka i folks ögon att någon drömmer om ett bekymmersfritt liv i en trädgård ackompanjerat av ett glas vin – men alla kan inte rädda världen. Eller som Felix Herngren sa; “Var inte så himla svensk – se på ditt liv med amerikanska ögon: Du räddar liv varje dag och du är bäst på det du gör!” Och som vanligt ligger nog sanningen någonstans däremellan…

Slutligen – we’re back! Kommentera mera! Jag och Lady läser allt! Och som vanligt [i framtiden, störtskön reklam en gång i tiden - eller hur?] avslutar jag det hela med att säga att jag ska bättra mig. Fler inlägg oftare. Jojomensan…

Er londonjär,

Piripiri

Jag tänkte att det börjar bli dags för att visa upp vårt hem nu när vi är lite mer hemmastadda här nere – och eftersom ett par av er har uttryckt önskemål om fler bilder från just huset så kommer det. Jag är ju en man av folket och om folket inte har bröd så ger jag er brioche! :)

Före. Lyckligtvis hade jag fått soffgruppen hitkörd från kontoret för jag kan säga att innan dess var det verkligen ödsligt i vardagsrummet…

Efter. Lite konst på väggarna, lite grönt och så det allra bästa av allt – en Lady som ligger och sträcker ut sig i soffan!

Efter. Från en annan vinkel. Här ser man ytterligare en växt och början till ett välfyllt barskåp. Dock ska ni inte låta er imponeras alltför mycket – en närmare titt avslöjar både indisk whisky, nigeriansk rom och ghanansk gin…

Före. Less is more, var något av devisen som fick råda innan jag och Lady kom på plats.

Efter. En tavla och ett par gardiner kan göra… ja, om än inte underverk så åtminstone att det känns lite hemtrevligare.

Före. Vårt master bedroom är stort som en mindre fotbollsplan och inredningen gjorde väl inte direkt att det kändes mindre.

Efter. Nya sängkläder och gardiner, ett par väl valda tavlor till väggarna och ett myggnät senare så ser det inte helt illa ut – inte sant?

Före. Vårt nuvarande gästrum. Må så vara att det är stort och att jag visade god vilja och tejpade upp en bild på väggen – men särskilt trevligt blev det aldrig.

Efter. Gardinerna är fortfarande pinsamt oafrikanska men i övrigt har det gått igenom en sann metamorfos! Puffkudden och elefanten i hörnet är båda fynd från de lokala hantverksmarknaderna och även här finns det tankar bakom tavelfärgerna.

Efter. En sann läshörna – även om nu själva läslampan lyser med sin frånvaro…

I övrigt har det inte hänt alltför mycket inomhus. Dock har det börjat skjuta skott och blomma ute i trädgården och eftersom min pappa är gammal trädgårdsmästarson så har jag lovat att mätta hans blomsterhunger. Så håll till godo:

De här blommorna är vår trädgårds Navy Seals – de klarar ökentorka och gassande sol lika bra som de gör tropiska regnstormar med kubikmeter med vatten. Att de sen kanske inte är de allra vackraste får liksom stå tillbaka för det faktum att de är överlevare av rang.

Ursprungligen inköpta för att täcka upp lite tomma ytor i krukorna så har det senare visat sig att de här växterna har förunderligt vackra små rosor som ger ordet “dagslända“ en ny innebörd; på morgonen är de knoppar och på kvällen är de vissna.

Blommor på en buske utanför entrén. Helt enkelt. Blommor liksom.

Och bara så ni inte gör er några villfarelser om att vi bor i en botanisk trädgård – så här ser det ut uppifrån balkongen. Grönt och grönt. Men vänta ni bara! Mot muren har vi planterat bouganvilleas i allehanda färger och innan ni vet ordet av har växterna i krukorna skjutit i höjden och machete kommer te sig som ett ypperligt alternativ för kunna komma fram till gräsmattan!

Ännu en blomma.

Och dagens sista blomma.

För att nu inte senarelägga publiceringen av det här inlägget mer än vad det redan är sent så kommer jag dessvärre lämna er med de här elitistiska inredningsbilderna och skönt Mitt-i-Naturen-amatörmässiga blomsterporträtten. Jag lovar att återkomma snart med information om våra liv i Afrika [och då med funderingar om gated communities, hundvalpar och genuina människor]. Dock är det nu kväll, Lady väntar på att få sig kvällens ranson av Lost till livs [vi har börjat från säsong 1 så vi har att göra] och jag själv vill hinna slösurfa lite svensk skvallerjournalistik innan natten tar vid. Så folket, håll till godo med bildbriochen ovan och kom tillbaka snart igen!

Dagens fundering:
Hur stort är ditt liv? Om du skulle packa ihop det som verkligen betyder något i ditt liv – hur stort skulle det bli? En container? Ett hus? En stad? Eller är ni mer effektiva och tror er kunna få ner det i ett par resväskor? Jag själv är nog helt fel person att svara på frågan i och med att jag skulle drämma till med att mitt liv skulle, ihoppackat, vara lika stort som världen. Och även om jag nu de facto bor i Afrika och på något sätt har packat ihop mitt liv hit ner, så känns det som att stora delar av mitt liv är kvar i Sverige. Å andra sidan är det ju så – jag har mitt liv liggandes bredvid mig i soffan. Det är 1.65 långt, har blont hår och blåa ögon. Lady är mitt liv.

Au revoir, comme on dit en francais!

Votre 14 de Juillet,

Napoleon

Jaaaa, jag vet – det har gått år och da’r sen jag sist skrev – och inte lär ni bli gladare av att jag skriver sådär sjukt långt som bara jag kan göra. Men det skiter jag i – här ovanför har ni länkar till bilder och godbitarna, så ni som inte orkar läsa kan klicka er fram helt enkelt. Till er andra säger jag: God läsning! Vi börjar som vanligt kronologiskt med stycken som är skrivna för… tja, typ en månad sen.

Nu har det verkligen börjat en ny era här nere i Accra – det är en dryg månad sedan Lady kom ner, Ghana är på väg att ta sig vidare till slutspel i fotbolls-VM och sedan en tid tillbaka har Sweden Ghana Medical Centre svensk majoritet gällande aktieägandet. Dessutom har regnperioden svept in över oss och med den även en värme som är mer överkomlig för oss kranka svenskar; istället för 35 grader och gassande sol är det nu runt 25 grader och ibland till och med molnigt med enstaka regnskurar. Dessutom har min inre termostat genomgått någon slags metamorfos vilket gjort att jag slutat svettas som en vattenspridare och istället kan rysa till av svalkan när jag kliver ut från huset om morgnarna.

I övrigt börjar saker och ting ta sin form här nere, vi har anställt en trädgårdsmästare som inte bara briljerar med sina ambitioner [som vår säkerhetsvakt Emmanuel - han hade gått "agriculture" i skolan, för 40 år sen - och tyckte att vi, på de grunderna, skulle anställa honom som trädgårdsmästare också] utan även tycks kunna understödja dem med resultat – gräsmattan skulle närapå få en golfgreen på skam, vi har inrett färdigt i huset och står redo för våra första besökare som landar ikväll. Och till allt det här ska dessutom läggas att vi har börjat ta våra första stapplande steg på det lokala språket twii, med det i bagaget är det långt mycket lättare att förhandla taxitaxa, undanbe sig “vitingpriser” när man handlar konsthantverk och imponera på kollegorna på kontoret. Sedan tidigt imorse finns också Michael med i vår “stab” hemmavid – anställd av företaget ska han jobba tolvtimmarspass fem dagar i veckan med att… städa. Nog för att huset är gigantiskt med sex sovrum, vardagsrum, matsal och en massa annat – men tolv timmar om dagen? Hur som helst, städa, tvätta, feja och putsa – det är Michael det. Men det som ändå känns underligast när man tänker efter – det är att det inte längre känns exotiskt att borsta tänderna till grodornas kvackande, att kliva upp till syrsornas morgonsymfoni eller att sitta på verandan, läsa en bok och blicka ut över de svajande palmerna. Det är ju naturligt. Det är ju så livet är just nu. Och det, det känns konstigt att upptäcka.

För strömlösa tillfällen på kontoret har jag numera laddat upp med tidsfördriv; en kurs i stamspråket twii och en mycket komprimerad bok om Ghanas historia.

Nu är vi tillbaka i nutid, vår favorittrio TDI (Titti, Daniel och den lille ofödda krabaten Ivanhoe, dock numera ombestämd till IvanZoe för att undvika eventuella framtida klagomål angående mammas och pappas önskan vad det gäller en riddare eller prinsessa till förstfödd) har lämnat Afrika för den här gången och kvar står jag och Lady, ensamma men rika på minnen, skratt och upplevelser. Men för att inte göra det här krångligare än vad det egentligen är – vi börjar såklart med det viktigaste; fotbollen!

Vår favorittrio, Titti, Pålle och IvanZoe, samlad – den här gången på Labadi Beach på midsommardagen.

Ghana är ute ur fotbolls-VM. Suarez hands på mållinjen räddade Uruguay från ett uttåg från VM och skickade hela Afrikas hopp tillbaka hem till Accra. Egentligen finns det inte mycket att säga – fotboll handlar om att vinna och reglerna är lika för alla. Men ändå – ni skulle ha varit här; gatorna vibrerade av förväntan, varenda bil hade åtminstone två flaggor uppsatta och taxichaufförerna glömde rentav att ta betalt i sin iver att diskutera vem som skulle göra hur många mål… Vi gick och åt på Bella Roma – ståndsmässig pizza fungerar utmärkt som uppladdning inför en sån här match och på Bella Roma är pizzorna to die for, dock kan det vara så att vissa pizzor låter godare än vad de är – Amalfi, som verkar vara sådär enkel att den skulle kunna vara hur god som helst [ost, tomatsås, basilika och hummer], är… tja, helt okej. Men med hummer på pizzan hade man liksom förväntat sig lite mer, eller hur?

Inne på restaurangerna var det dock i det närmaste folktomt. Folk var ute på gatan – om det sen handlade om en 14-tums tjock-tv utanför närmaste “gatukök“ eller en storbildsskärm i ena änden av Oxford Street spelade inte så stor roll – ute was the shit! Vi höll oss dock till den lilla del av paradiset som var luftkonditionerad, drickandes Sicilianskt rödvin och mumsandes på den focaccia som hade blivit kvar… och såg fram emot en natt i den nya tricolorens färger (röd, gul, grön). Men som alla sagor så hade även denna ett slut – luften gick ur oss alla och själv hamnade jag i en depression jag knappt ens trodde mig själv vara värdig. Livet kändes värdelöst när Ghana blev utslagna. Vi gick hem, borstade tänderna och la oss. Sekunden innan straffavgörandet var jag redo att gå ut, festa med ghananerna tills natten blivit natt igen och promenera hem genom segerrusiga gator till tonerna av den inte helt självklara mixen av “Olé, olé, olé” blandat med landsplågan “Zoaga“.

Åter till Ghana som semesterresort – TDI anlände förra onsdagkvällen, om än efter ett palaver för att få ut alla sina väskor, och väl hemma möttes de av Nicholas patenterade wraps, Star på kylning och ett Swedish House i all sin prakt! Torsdagen spenderades på kontoret till hälften och vid lunch var det dags att inviga gästerna i den lokala kostcirkeln – vi gick på Bush Canteen. Kyckling i palawasås, fufu med palmnötssoppa, tonfisk med okrostuvning och banku och stekt sardin stod på menyn. Och get this – de älskade det! Jag fortsätter helt enkelt att odla min idolstatus på Bush Canteen, först genom att plocka dit ett filmteam som skulle fått en mindre Hollywood-produktion att skämmas för sig och nu genom att plocka dit än fler “obronis” [vitingar] som älskar maten! Ruggigt nice!

Det kan vara så att det faktum att man äter maten på the Bush Canteen med händerna gör att foton som kan komma att tas inte blir alltför… eh, smickrande. Men jag tror inte att det är så…

…för jag menar – beauty is in the eye of the beholder. Inte sant Titti? :)

På torsdagskvällen var vi även ute och åt på Monsoon – jag kan verkligen rekommendera den grillade antilopfilén med blåbärssås. Mmmmmmmm! Innan vi bestämde oss för att bege oss hemåt igen tog vi en promenad längs med Oxford Street och hittade… Kukis. Jorå, så att eh…

Fredagen kom och på agendan stod svensk midsommarafton! För att kunna få till de svenskaste elementen på midsommar så hade Pålle och Titti fått en inköpslista att fylla på ifrån, så när de packade upp kom de ut med saker som Matjesill, senapssill, gräslök, lösgodis, kavring, knäckebröd, kaviar och sist men inte minst – två rejäla påsar med Estrellas Sourcream & Onion-chips. För att sedan ytterligare spä på känslan av svensk sommar hade Lady företagit sig att göra Janssons frestelse, vi hade investerat dryga hundringen i en liter jordgubbar och åttio spänn för en liter grädde för att kunna garnera jordgubbstårtan och Pålles iPhone var till bristningsgränsen fylld med Svenska Sommarklassiker och sån där schlager man bara tillåter sig själv lyssna på till just midsommar. Kvällen blev en klassiker – 30 expats sjunger “Hell and Gore” på vår terass, de sista gästerna skickar vi på porten vid halvfem och morgonen avrundas med Captain Morgan, avslagen cola och djupsinniga samtal mellan mig och Pålle vid halvsex på balkongen. Midsommar. I Ghana. Så jävla bra!

Långbord på terassen till tonerna av Ulf Lundell, Povel Ramel och Carola.

Skuggspel sett från balkongen vid halvfem på morgonen. [Halvfem på morgonen är det becksvart här nere - när de säger att solen går upp klockan sex så menar de liksom - klockan sex. Innan dess är solen inte uppe och då är det - svart.]

Efter en midsommardag med strandhäng hos Alex på Labadi följt av fotbollshysteri på Royal Richester Hotel var det så i söndags morse dags för ännu en utflykt till Cape Coast. Förra gången slutade det hela i moll då jag blev liggande på hotellrummet i feberfrossa blandat med magsjuka, så det var tre själaglada passagerare och en något nervös chaufför som gav sig av strax efter klockan sju på morgonen. Väl framme letade vi oss till slut fram till Coconut Grove Beach Resort där ett dubbelrum [faktiskt med havsutsikt] gick på 80 jämna dollars per natt. Därefter var det dags att göra stan – Cape Coast var en gång i tiden något av ett nav i slavkommersen och därför känns det snudd på obligatoriskt med ett besök på det gamla slavfortet. Jag har väl i och för sig aldrig varit någon riktig tuffing, men när man kommer in i kryptorna där de klämde in 300 slavar på en yta motsvarande vårt sovrum så blev jag illa berörd. Allt kändes så underligt motbjudande på något sätt. Gång på gång har vi människor bevisat vår oförmåga att handla på ett logiskt och mänskligt sätt. Och ändå fortsätter det. Nåja, mäktigt att vara på plats och nyttigt för själen att ha varit där.

Midsommardagsöl hos Alex.

En sån där bild där man i efterhand hittar ett ansikte man inte alls kommer ihåg att man tagit kort på. Hur som helst – Coconut Grove, och så Pålle då.

Cape Coast Castle…

…från en annan vinkel.

Fiskebåtarna gör hela scenen lite mer pittoresk, samtidigt som själva vyn skulle kunnat tala för sig själv. [Sedan måste ni låta mig hållas gällande vissa av mina bilder - jag är stolt som en tupp över att ha bemästrat HDR-tekniken... eller ja, bemästrat och bemästrat... skitsamma. Låt mig hållas!]

Åter på hotellet var det middag följt av barhäng för mig och Pålle. Efter att över en stadig drink ha diskuterat världsåskådning med ett gäng finniga soldataspiranter från USA kände vi oss med ens mer beresta, ödmjuka och upplysta än vi troligen kommer göra än på ett par år. Djävlar i havet vad naiva amerikaner kan vara! I deras värld finns det typ tre länder: USA, Europa och Afrika. Möjligen att Japan kvalar in på listan, som enda icke-amerikanska enskilda land, eftersom jänkarna varit i krig med dem. Men annars är de helt uppe i det blå…

En bit in på kvällen var det så dags för solen, molnen och palmerna att bjuda på resans konststycke! Vem sa att regnoväder bara var av ondo?

Nåväl, ingen resa till Cape Coast utan magsjuka – således lades planerna att på måndagen göra hängbroarna i Kakoum på is och istället ilade vi raka vägen hem så att undertecknad fick krypa ihop i sängen och undra vad han gjort för ont i sitt förra liv för att förtjäna detta…

För att sen få det här att gå ihop på något sätt – skulle jag fortsätta lägga ut texten så skulle alla – verkligen alla – tröttna på att läsa nånstans om tre stycken och istället bara titta på bilderna. Så hur som helst – vi hoppar raskt vidare till helgen som var!

Fredagkvällen ägnades som sagt åt fotboll och efter det åt själarensning och depression. Inte mycket att orda om alltså. På lördagen hämtade vi upp vår vän Nii Amo för vidare färd mot Ada Foah och lite skön relax längs med Voltafloden. Väl framme bredde vi ut oss vid poolen, åt gott och spelade Backgammon tills vi funderade på om vi inte ändå var sugna på en tur med båt ut på floden. Jag har både läst och hört talas om Maranatha Beach Camp, en sån där söderhavsö:sk liten resort längst ute på landtungan mellan floden och havet. Sagt och gjort! Vi hyrde in oss på en båt och tultade iväg. Väl framme visade det sig vara ett lyckokast! Totalt Bali-lika sandstränder på ena sidan och en solvarm Voltaflod på andra sidan och däremellan små hyddor av palmblad blandat med solstolar och sandsandsand.

Eller som Lady säger: Det här är min strand!

Varpå jag kontrar: Och det här är min!

Och så bakvattnet på andra sidan om näset – palmer, vindstilla och en strand befolkad av en handfull turister och ett par tusen eremitkräftor i miniformat.

Hela sällskapet samlat!

På vägen hem var solen vår vän igen och på något sätt känns himlen större, molnen mäktigare och solen rödare här nere… eller finns det här i Sverige också? Jag har glömt. Vilket känns sorgligt. Men vi kommer hem i slutet av månaden för att ta reda på det!

Söndagen spenderades i vanlig ordning nere på Labadi Beach innan det var dags för TDI att återigen nyttja sig av KLM:s faciliteter. Eftersom “god tid” är något av ett okänt begrepp för ghananer så är sista incheckningen för flyget dryga två timmar innan avfärd – något som gör att en plats i loungen kan vara guld värd. Så en gravid Titti i kombination med separationsångest [från bådas håll - själv är jag en blödig själ som tycker att avsked är extremt svårt] plus ett par tårar gjorde att personalen vid incheckningsdisken blev alldeles heartbroken och både hon och Daniel gled in i loungen för ett par timmars fri dryck och snacks – något som annars kräver silverstatus och typ oändligt antal flygmiles. Nu är de återigen hemma i Sverige och… ja, här nere är det business as usual igen. Vanvettigt tråkigt men ändå en trygghet i sig. Nu väntar lunch på vårt nya stammishak Coffee Lounge och ikväll är det halvapriset-pizza på Pizza Inn i Accra Mall. Vardagen is back.

Dagens fundering:
Varför är det så ibland att man själv inte kan se saker för vad de är – trots att man är mitt ibland allt? Hur kommer det sig liksom att man kan se saker bättre som utomstående än någon som verkligen borde ha örnkoll? Som här i Afrika – Pålle och Titti kom med reflektioner om livet här nere efter två dagar som jag själv inte ens hunnit med att göra efter närapå ett år – hur kan det vara så? Är jag hemmablind, lägger man märke till mer saker när man är på semester och kopplar av eller är det bara så att man alltid fäster blicken någon annanstans än där man för tillfället står?

Och innan dagen är all tänkte jag även ge er en liten skön cocktail av bilder – om ni nu inte skulle fått nog med det jag plitat ner hittills. Så håll till godo!

Uppe på byggsiten så fortsätter saker att växa som från ingenstans…

Alltså, ni vet de där tillfällena när man kommer hem sent efter en sån där helkväll man redan då känner på sig att man kommer ångra dagen efter? Man lägger sig i soffan för att “vila en stund”, somnar och vaknar morgonen efter med sandpapperstunga, betongkeps och en ångest som inte ens en Wienerschnitzel kan råda bot på [mitt ultimata tips mot bakfylla är annars Wienerschnitzel - ni vet, först bankar man ut det onda, sen blir det spabehandling à la äggbad för att slutligen låta köttbiten sona sina brott i stekpannan med ett hav av smör]? Hur som helst – vid såna tillfällen så är det en annan sak som alltid slår en när man vaknar där mitt i natten – myrornas krig är på tv. Varenda gång. Och här har vi det – inspelningsplatsen för myrornas krig. De här soldaterna klarade sig inte…

…för som ni ser här så handlar det alltså om myror, flygmyror i tusental. Exakt vad de gjort och varför de bestämt sig för att försöka bada utan att ens ha tagit baddaren vet jag inte. Men de finns i drivor.

Alltså, okej att det är regnperiod här nere, och att därmed typ skalbaggar har det ganska kämpigt [det regnar typ ett badkar per kvadratmeter när det väl regnar] – men att som skalbagge få för sig att lösa det hela genom att klättra upp två meter på ett staket – är inte det lite overkill? Och dessutom – kunde han inte ha valt något mer lättklättrat, typ ett träd?

Så, nu har vi nått vägs ände och jag lämnar er därhän för idag. Tack och bock, på återläsande och ta hand om er folket!

Ert värdpar at your service,

Lady & M1