Nu är ju jag kanske inte direkt 20+ längre så jag har inte så stor koll, men för några år sen var det i alla fall väldigt inne att dra iväg på en långresa à la backpacker. Och det är ju okej. Who am I to judge liksom? Men i många fall kändes det som att folk gjorde resan för att det var något “man skulle göra” snarare än att de hade en sån där krypande längtan i kroppen efter att få dricka hajfenssoppa i Guangdong. Typ. Det är där jag ställer mig frågande – varför gör man resan då? Jag har, för ganska länge sen, insett att en av de saker jag tycker bäst om med att resa är att få komma hem – jag njuter av andra kulturer och nya upplevelser men jag tror mig veta att jag inte skulle haft sans nog att ens kunna känna tillstymmelsen till uppskattning om det inte vore så att jag visste att jag skulle få komma hem. Jaaaa, jag vet – jag är är en välfärdsjunkie av sällan skådade mått, men jag är en stolt sån! Hur som helst, den här underliggande omskrivningen för högstämd hemlängtan för med sig att jag ibland brister lite vad det gäller intresse för de nya platser jag ser… och precis så är det med min vistelse här i Tyskland. Jag har hängt här i snart åtta veckor och vad kommer jag hem med? Tre mega-Toblerone, ett tyskt kontantkort och mintpastiller. Det stör mig lite att jag inte kan beflita mig med att åtminstone hitta en souvenir värd namnet – men det går inte. Ett ölstop var det närmaste jag kom i tanken och det kommer nog så gott som aldrig användas hemma ändå. Nej, jag drömmer om att få komma hem istället för sightseeing, souvenirshopping och knappnålar på kartan.

Innan jag säger något om den här bilden så vill jag bara klargöra att den är topphemlig. Vi har stränga förhållningsorder om att vi inte får ta några som helst bilder – så avslöja mig inte nu, då kommer jag hamna i tyska finkan och då kommer ni få en mycket upprörd Lady efter er. Nåväl – okej, försök greppa det här: Längst till vänster har vi ett helt vanligt trefasuttag, bredvid det sitter ett lite större liknande uttag [diametern på kabeln som kommer dit är väl som mitt långfinger - typ två av dina tummar antagligen; jag är hyfsat stooor, och ni vet vad man säger om män med stora händer? "stora händer, stora... handskar"]. Men längst till höger, här har vi ett Belgian Blue-uttag som får alla andra uttag att skämmas för sin blotta existens. Fattar ni vilket jävla monster till eluttag det här är?! Diametern på kabeln är som min överarm [nja, kanske inte - säg handled då, så ni inte får för er att jag är värsta sillmjölken]. Såna uttag vill jag ha hemma! Typ “kan du sätta i kontakten är du snäll, honey?“, “inga problem, ska bara hämta släggan först“. Deutsche kvalität helt enkelt!

Dollars, mina damer och herrar, dollars! Fatta vilket fynd! 20 papp för en hårddisk på femton megabyte! Yeah!

Dagens fundering:
Ni vet när man möter nya människor – hur kommer det sig att man nästan direkt kan säga vilka man inte kommer dra jämnt med [eller som jag då, som är så där brutalt ärlig i mitt kroppsspråk, vänder ryggen till] medan det kan ta flera dagar, ja närapå veckor, att komma underfund med vem man verkligen klickar med? Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln men den senaste tiden här nere i Tyskland har jag umgåtts med folk i tvåveckorsperioder, sen var det dags för nästa kurs… Och första eller andra dan har vissa personer redan utmärkt sig på ett sätt som får mig att lägga in dem i mitt luft-register medan de riktiga sköningarna dröjer med att avslöja sig till näst sista dan typ. Mysko, helt enkelt. Är man skickligare på att pinpoint:a dåliga egenskaper än bra?

Slutligen, för att ge er en resumé av vad min onsdag bestått av så kan vi ta det i kronologisk ordning:
Kellogs Frosties med mjölk till frukost, morgonpromenad i Tysklandsnaren till träningscentrat, lunch med min tyske affärskollega [sydtysk kåldolm med potatismos - fint ska 're va' vettu!], eftermiddagspass med praktisk träning, spionfotografering av eluttag, bratwurstmiddag och sen en hel del surf framför datorn. Är dessutom inne på min femte spionroman på de här veckorna nere i Tyskland så det har konsumerats ett par sidor Lee Child också. Så inget sängköp på IKEA eller balettklasser à la trebent noshörning så långt ögat når. Än. :)

Er hakapelitta,

Okian

En gång i tiden funderade jag på om man kan ha storhetsvansinne och mindervärdeskomplex på samma gång – för i så fall trodde jag att jag var en lämplig kandidat… inte längre. Nu lider jag bara av storhetsvansinne. Eller så här är det: Jag har, kanske föga förvånande i och med att det tidvis skiner igenom på ett ganska uppenbart sätt, en självsäkerhet och självförtroende som är oförskämt gott – åtminstone till ytan. Jag är lång [bara en sån grej liksom], ser bra ut [empiriskt bevisat] och när jag nu dessutom lyckats tillförskansa mig den vackraste donna som sett dagens ljus så vet jag att jag måste vara ett kap. Så långt är allt okej. Men inuti har jag ibland fått för mig att jag är polvänd – där har jag tvärtom tvivlat på mig själv till viss del och ibland inte riktigt litat på mina färdigheter, framförallt när det kommer an på jobbet [mina andra färdigheter är heeelt fulländade]. Ni vet hur man kan känna sig; som en bluff som ingen genomskådat än – så kände jag det som. Ibland är det som att ingen riktigt fattat hur lite jag själv har fattat – är ni med då? Hur som helst – så är det inte längre. Jag har insett att okej att jag kanske inte har tjugo år innanför västen [som det står i platsannonserna: "Vi söken en tjugofemåring med femton års arbetslivserfarenhet som är ambitiös och hungrig."], men jag har ett jobb som många skulle sätta en kniv i länsman för att få, om två-tre år har jag skaffat mig åtminstone femton års erfarenhet i “vanlig” tidräkning och jag har en examen från KTH och en från Stockholms Universitet. Jag är jävlar-i-mig bra, mer än bra till och med. Jag är en av de bästa! Så nu finns inte tvivlen längre, jag är lång, snygg, ypperligt trevlig och dessutom har jag ett sånt där jobb som andra bara tidvis drömmer om. Svider det? Vänj er folket, min blog är definitivt ett uttryck för min inbördes beundran av mig själv. :) Å andra sidan – alla ni som läser här är också en av de bästa. Det handlar bara om att komma på vad man är bäst på och sen veta om det. Så är det bara.

När vi ändå är inne på ämnet gammal reklam – varför görs inte sån här reklam längre? Är det för att folk är för mainstream:ade för att gå på det här och att det därmed är en för stor risk att ta eller är det bara för enkelriktade art directors på reklamfirmorna som inte förstår att konst och sälj hör ihop?

I min klass, grundläggande magnetresonanstomografiteori, har jag en kille från Sauidarabien – Hassan, som håller på att gå under av köldfrossa nu när temperaturen börjar krypa ner mot tiograderstrecket och kanske rentav under här i Tyskland. Hur det nu än var så kom vi in på diskussionen om när snön kommer till Erlangen och Hassan såg ut som ett frågetecken; “Snow? What it is, snow?” Det visade sig att han aldrig ens hört talas om snö, än mindre sett det på tv. Okej att Saudiarabien är fjärran från allt vad kyla och isande nordanvindar heter men hey, de är väl civiliserade nog att kunna låta sina invånare ta del av… ja, normala svenssonkunskaper? Hur som helst så passade jag på att be Lady om några dagsfärska bilder från Åre där hon hänger för tillfället – några centimeter snö, ett par minusgrader och strålande solsken. Alltså ögonen på stackars Hassan var på väg att ploppa ut – “What do you mean minus six degrees?! Minus?!!” Killen tycker helt på allvar att det borde vara olagligt att tvinga folk att gå till jobbet när det är så kallt som idag [tio - tolv grader] och om man då skulle råka ut för minusgrader så skulle man helt sonika dö. Rakt av. Så nu håller jag och Lady på att smida ränker för att få upp honom till Åre på lite hardcore-snösemester. Tror ni han pallar det?

Ni ser – det handlar liksom inte om meterhöga drivor med nysnö direkt, men Hassan fattade inte riktigt vad det vita var för något. “Is it white sand?” Världsklass.

Dagens fundering:
Hur kommer det sig egentligen att man inte tar sig mer tid än man gör för att fundera över saker och ting? Ta livet till exempel, min gamla konfirmationslärare sa en gång i tiden att celldelningen är så fantastisk att man egentligen inte borde göra något annat än att gå runt och förundras över att den fungerar – och han har ju rätt! Tänk efter – här har jag en cell. Whooaaa! Nu har jag två! Hur coolt är inte det egenligen? Okej att man lätt tas för hippie eller gravt schlongsberusad minus sluddrande tal men ändå, vi borde fundera mera. Eller okej, inte jag kanske – men ni.

Dagens Jan Stenmark:

Okej, imorgon är det lill-lördag, vad har ni för planer? Tell me!

Er megaloman,

XerXes

PS. Alla ni läsare som hängt i Stockholm kommer väl ihåg Stor&Liten? Vad hände med den affären egentligen? Vem tillät BR Leksaker att ta över? Jag vill få tillbaka den… den affären var liksom drömmen för alla barn i hela Sverige. Lätt. Nostalgi så det förslår. DS.

Idag är ingen bra dag; det är måndag, jag är i Tyskland och jag har en sån där attackbrutal längtan efter Lady och allt annat där hemma. Så jag drar ett streck över måndagen den tolfte oktober och försöker istället låtsas att det är tisdag.

Jan Stenmark. Den bäste av dem alla.

Dagens citat:
“Champagne for my real friends and real pain for my sham friends!”
- Tom Waits

Idag hade jag ett lunchmöte med Siemens projektledare för “mitt” sjukhus i Ghana, han hade precis kommit tillbaka från semester i Turkiet så han var mer än lovligt solbränd och hade en hyfsad historia på lut – för att komma bort från jobb och bara koppla av brukar han åka med Club Med på semester. Så även denna gång, han drog ner till Palmiey för att hänga en och en halv vecka. Nu kanske ni frågar er vad Club Med är för något egentligen och det är lugnt, jag hade inte heller en aning när jag var fyra år gammal och följaktligen hade en fyraårings intellekt [ouch!, nu var jag taskig - det är ju knappeligen ert fel att jag är i Tyskland och Lady sitter på ett tåg på väg upp till Åre - jag tar tillbaks! - förlåt...]. Jag börjar om: Jag hade inte heller nån aning om det tidigare idag, men nu har jag kollat upp det – det handlar om en all-inclusive resort där tanken är något i stil med “om vi stänger in 2000 personer på ett område litet som en fotbollsplan [okej att den måste vara jävligt stor] med fri tillgång till sprit så k o m m e r de ha kul“. Hur som helst, andra kvällen när de står på dansgolvet så dimper det in 30 nyanlända belgare till dansgolvet. Helt okej, jag menar – det är ju inget fel på belgare. Förutom att de här belgarna tydligen var swingers; alla hånglade med varandra och det var partnerbyte åt höger och vänster… vilket inte heller det är “fel”, alla gör väl som de själva vill. Men det här gänget var alla klädda i svart latex. På dansgolvet. På Club Med. Ridå. Det visade sig sedermera att de hade bokat in sig som 15 individuella par och att de på hotellet inte kunde veta om att de alla hade tänkt sig ställa till med en Frozen Grand Central fast i lite annorlunda tappning…

Dagens fundering:
Tänk er ett liv utan känslor – tror ni att det skulle gå? Är det nån mer än jag som sett programmet om verklighetens rainman, Kim Peeks? I det programmet sägs han vara oförmögen att känna saker som vi “vanliga” människor men jag menar, om det verkligen var sant – att det inte fanns en enda känsla i hans kropp, då skulle han väl gå under? För mig är känslor som luft – de måste finnas där, och gör det också, men allt som oftast utan att jag tänker på dem. Det är bara när det kommer något avvikande, typ stickande lukter eller det-är-måndag-jag-saknar-lady-så-jag-håller-på-att-gå-sönder-känslor som jag blir medveten om dem på ett djupare plan. Eller nej, jag är nog alltid medveten om mina känslor – så glöm luftanalogin. Ett liv utan känslor är ett liv man inte levt. Tror jag.

Och så några bilder:

Vi åt födelsedagslunch för min moster i söndags och därefter strosade vi ner till Stadshuset innan det var dags för mig att kuska flygbussen mot Arlanda. God damn vad snygga vi är tillsammans!

Huset går under namnet “chefshuset” här i Erlangen. Därinne sitter alla chefer för Siemens – vilket för med sig att om du inte är chef över andra chefer i det huset så är du lägst ner på apberget [moderna företag är som ett apberg - står du på toppen och tittar ner ser du bara leende ansikten, står du längst ner och tittar upp ser du bara rövhål], även om du kanske är chef över 1000 personer, bara det att de inte sitter i chefshuset.

Cykelförrådet som hör till huset håller på att bli uppätet av murgröna.

Okej folket – good night you princes of Maine and kings of New England, sleep tight you princesses of Åre and queens of Vårberg!

Er tragik,

Wham

Innan året är slut så kan jag lounge:a allt jag vill med mitt nyvunna Flying Blue Elite Plus-medlemsskap – och om jag ska lounge:a! Egentligen har jag ingen direkt koll på vad det innebär att få gå in i loungen men för mitt inre ser jag bilder som inte helt avlägset påminner om de i Tusen och en Natt; otaliga tjänare som matar mig med vindruvor när jag ligger på min schäslong, unga män i turbaner som viftar med palmblad och håller upp parasoll när jag ska gå någonstans – trots att vi är inomhus. I verkligheten är det väl kanske inte helt och fullt så glamoröst, men vad jag lyckats sluta mig till är att det kommer finnas internetaccess, mat och dryck – vilket givetvis blir välkommet under transfertiden på Schipol. Ja ja, som ni märker så har jag fortfarande inte riktigt kommit till sans med mitt nya liv som globetrotter och internationell highbrow, alls egentligen. Men skitsamma – man ska surfa på vågen så länge den varar.

Dagens fundering:
Är man en annan människa inuti sig själv än den människan som andra känner [i förlängningen alltså den människan man är utåt sett]? Så här – det ni läser nu är ju i stort sett mina innersta tankar rakt av; hade jag inte skrivit ner dem här så hade jag troligtvis aldrig yttrat orden eller kanske inte ens vetat att jag tänkt tanken – men i och med att jag skriver ner dem och ni läser så skapar ni er, medvetet eller omedvetet spelar nog ingen större roll, en uppfattning om vem jag är. Och den bilden kanske inte stämmer alls med den jag är till vardags. Förstår ni? Jag och Lady diskuterade lite det här med det faktum att jag skriver hysteresislånga inlägg här – vilket var en, för henne, tämligen okänd sida av mig. “Var kommer allt ifrån?”, frågade hon – och jag har ingen aning. Orden bara finns där och i det närmaste bokstavligen rinner ut ur fingrarna. Hur som helst så handlar det kanske till syvende och sist om att det är få förunnat att lära känna båda mina “jag” – hon gör det och har dessutom fritt tillträde till mina innersta tankar på ett sätt som ingen annan haft. Någonsin. Aldrig igen. Det är det som verkligen spelar roll.

Förresten, jag har ju gång efter annan tråkat er om att ni ska berätta något om er själva – jag vill ju liksom veta vem det är som läser den här bloggen… och gensvaret har väl varit – sådär. Men jag täntke ta tillfället i akt och med hjälp av Google Analytics berätta för er vilka ni är som läser här – som en enda stor shoutout liksom. Okej? Ska vi köra så? Javisst! Här kommer en liten skrapning på ytan av er läsare av i n d i a n s o m m a r :

- en av er bor i Szczecin i Polen, läser medicin och är inne på sin 5:e termin.
- någon annan bor i Brasilien och hamnade inledningsvis här genom sökorden “bagerier i brasilien” och har därefter återkommit några gånger i veckan.
- sen har vi nån lirare som jobbar på General Electrics [konkurrenter till Siemens] och som genom min blogg försöker sig på ett något misslyckat industrispionage.
- du mamma som bor i Timrå. har 640×480 pixlars upplösning på din skärm och sökte på “min son vill åka till ghana vad ska jag göra?“; det kommer ordna sig, tro mig. Han kommer leva livet, äta annanas och dricka paraplydrinkar på stranden.

Sen har vi de mer kända läsarna; Lady, kärleken den kärleken, sporadisk vinnare av soff-sumo och världens snyggaste tjej. Vi har Ann-Christine, förtjusande mamma till Lady och lagar lever som ingen annan och när ämnet ändå är föräldrar – Lasse, kallas ibland för Jajje, är den bästa pappa man kan ha och är en osviklig mästare på att beställa is med grädde på holländska restauranger. Vi har även Björn, my brother in arms, fullvärdig medlem av och medgrundare till Fernet Foundation och ett levande FASS-uppslagsverk. Doktor Anna från Malmö, produktchefs-Kalle från Stockholm via Amsterdam och Tiggerrr-Anna från Skogstorp. För att inte tala om flippermästarinnan från Sollentuna-fast-hon-bodde-i-Rotebro – Erika – eller för den delen Ola the Devil, min personlige tränare och svåger som fått mig att mynta uttrycket “mumietrött“… and of the more international readers we have miss Dudeness from Ann Arbor, Michigan – Hillary. Even though she probably doesn’t understand a word of what is written in swedish [and that despite the fact that I've taught her valuable phrases like "jag knypplar som en gudinna"] she’s still visiting every now and then. Helt enkelt – ja, listan kan göras lång – men all things aside:

Dagens shoutout går till min gode vän Gotland, som tyvärr måste ha trampat på många myror i sitt förra liv och drabbats av sällsynt dålig karma, för i skrivande stund ligger han inlagd på S:t Görans sjukhus utan att läkarna vet vad det är för fel på honom. Eller ja, alltså – läkarna har diagnosticerat honom med lunginflammation [för övrigt ska jag säga att det egentligen borde heta "lunginfektion" eftersom skillnaden mellan inflammation och infektion är att en inflammation beror på något utomstående som skapat en inflammation - typ en sticka som man får i fingret, såret blir inflammerat; infektion däremot kan man få av något i kroppen - och såvida inte Gotland lyckats med konststycket att pilla in en trädgren in i lungan eller liknande så är det således en infektion - men vem är nogräknad?] men det är inte den som gör att han har febertoppar på över 40 grader och blodtrycksfall som får Niagarafallen att likna strilandet som kommer ur stuprören vid ett lätt sommarregn [jag erkänner - jag har 'a twisted mind' som liknar min kompis vid Niagarafallen - men det kändes så rätt - ju]. Så utöver hans nya chic:a stil med influenser från nattlinnnenas och mjukisbyxornas värld [fatta vad coolt det skulle bli att ligga på sjukhus om kläderna där var designade av typ Karl Lagerfeld!] så ser han även ut som en darrhänt sprutnarkoman på grund av alla tester de har tagit på honom. Hur som helst – Gotland, krya på dig, drick Fernet när inget annat hjälper och på posten kommer Vita Huset säsong sex och sju! Bli frisk, det är en order!

För övrigt ska jag säga att den där pling-signalen som kommer innan ett viktigt meddelande här på Schipol låter exakt som de två första tonerna till signaturmelodin för Trafikmagasinet – ni vet “pa daaaaa, dadaa dadadadadaaaaaa dada dadadadaaaaaa“? skumt. SVT borde ju får STIM-pengar för det – eller hur?

Inga bilder ikväll – timmen är sen och jag är orakad [vad nu det har med saken att göra, men det är icke desto mindre ett faktum] så om det vill sig väl får ni bilder imorgon. Sov gott folket!

Eller okej då, en bild:

Er pastill,

Emser

Tyskarna måste vara de mest supremacistiska människorna som står att finna på den här sidan Nordkalotten [ett av mina favorituttryck, och jag måste tillstå att jag tills alldeles nyss inte hade en aning om vad Nordkalotten bestod av - men rent definitionsmässigt är det den del av Norden som ligger norr om Polcirkeln - vilket gör det ännu roligare att svänga sig med det; hur många kan det bo där liksom - hundra personer?] – det är sällan man ser en polisbil eller ens en väktare, men bristen på auktoriteter till trots så är människor intill döden laglydiga. Okej, jag inser att jag sitter och skjuter k-pist i växthus; jag själv är nästan pinsamt plikttrogen men det finns ju gränser. Tänk er att ni står vid ett övergångsställe med trafikljus, tänk er sen att närmaste bil befinner sig två kilometer bort [fågelvägen]. Vad gör ni? Står ni kvar och väntar tills trafikljuset [som för den delen här i Tyskland inte är programmerade som i Sverige - att det är grönt för gångtrafikanter till dess att det kommer en bil - nej nej, här är det tysk tidtagning; två minuter röd gubbe, två minuter grön] slår om eller drar ni en rövare och pinnar på över gatan? Här i Tyskland står man blick stilla hur länge nu den röda gubben må vara röd. Blir den inte grön så fortsätter man stå stilla. Jag skulle vilja göra ett test en morgon och gå in och programmera om alla övergångsställen till konstant röd gubbe… Tyskland skulle gå under, inte en människa skulle komma till jobbet!

Dagens fundering:
Tror ni på den här tanken med fjärilseffekten? Alltså idén att en fjärils vingslag i exempelvis Mexiko i förlängningen skulle kunna leda till att en orkan drabbar typ… Perstorp [inte för att det kanske skulle göra så mycket, det enda bestående minnet jag har av Perstorp är när en fabror körde in i vår stillastående bil med moped - men okej, man ska inte dra alla över en kam]. Samtidigt som jag känner att det vore en fin grej det här med att alla jordens luftpartiklar skulle påverkas av en enda liten fjärils vingslag så låter det extremt långsökt – om en fjäril har makten att sätta Sveriges plastcentrum numero uno ur spel så känns det som att jag själv skulle kunna ställa till med en hel del oreda, om jag ville. Nu vill jag ju [givetvis] inte det men samtidigt tror jag inte att jag kan det. Jag kan vifta hur mycket jag vill och det kommer ändå inte komma nån orkan till Perstorp… väl?

En skön grej med de här asen till kameror som jag håller på att bli virtuos på, det är att de egentligen fungerar som en enda stor kombinerad väckarklocka och radiosändare. Ja, alltså – det här magnetfältet som slås på och av hela tiden [inte det stora magnetfältet, det är ständigt påslaget, vilket gör det svårt att plocka bort något i metall som "råkat" fastna, typ en kontorsstol ni vet...] påverkar beståndsdelarna i kameran så att de vibrerar. Tänk er en högtalare – den får man att vibrera och sända ut ljudvågor genom att… eh, ja, typ att man påverkar den på nåt sätt [jag sa aldrig att jag kan allt här i världen - eller om jag nu sa det så menade jag i så fall att jag kan allt utom teorin bakom högtalare], samma teori är det bakom det här. Fast här är högtalaren två meter i diameter. Det låter hejdundrande mycket! Så om det inte hade varit för att såna här väckarklockor skulle börja nånstans runt 20 miljoner i pris så hade det varit en ypperlig idé – eller vad säger ni? För det andra så använder man sig av radiovågor för att skapa bilderna, och om det inte vore för att man klär in hela rummet i koppar i stil med Faradays bur, så skulle man lätt skapa oreda för såväl amatörradiosändare som typ att man skulle öppna en liten Bromma Flygplats i miniatyr… Frekvenserna som radiovågorna sänds ut med skulle hamna i samma frekvensband som trafikflyget, fast ganska mycket starkare – så vips!, skulle flyget inte hitta så bra längre – förutom till det sjukhus man befann sig. Så okej, jag medger – en hyfsat dysfunktionell väckarklocka och radiosändare, kanske skulle man rentav kunna argumentera för att den är dyr också, men ändå – det skulle vara en pryl man var ensam om att äga… :)

Allt låter så mycket mer brutalt på tyska tycker jag – i mitt inre kan jag se nån scen från en gammal instruktionsfilm à la 30-tal där någon major står och gormar “RAUCHABZUG!!” och pekar mot frontlinjen… I verkligheten är det något så glamoröst som en rökutsug – vilket i och för sig har fått mig att fundera lite; jag hittar inget brandlarm, inga brandvarnare eller brandsläckare – men nog fan finns det rökutsug överallt – what’s the deal liksom? Vi ska kunna ta oss ut utan att dö av rökförgiftning men lite sport måste det ju vara, så vi ska inte kunna släcka elden eller larma någon…?

Även om hösten har kommit här nere också så har den inte nått längre än till det stadiet där det fortfarande är runt 25 grader varmt på dagarna men löven har börjat komma underfund med att det är nu det är coolt att byta färg – det är lite som det bästa av två världar; solsken och sommarväder men höstfärger. Just färgerna är i mitt tycke just det enda som är bra med hösten för övrigt, utöver det skulle vi lätt kunna hoppa direkt till vinter. Eller sommar? Eller vänta nu, jo, så var det ja! Om två veckor åker jag till sommaren, kanske mer känt som Ghana! Ha! :)

Glas is the new black här i Erlangen.

Det var allt för ikväll – om 27 timmar är jag hemma i sängen och om 36 timmar är det dags för frukost framför tv:n med Lady – jag längtaaaaaar! Att jag sen har en vecka kvar här i gudsförgätna Erlangen är en annan historia… en vecka går fort… eh… ja.

Er urdu,

Tunnbröd