Hong Kong. Smaka på orden – Hong Kong. Home of Bruce Lee och med det även producent av en betydande del av alla världens fighterrullar. [Rolig parentes i sammanhanget är att av alla filmer som gjorts i filmen så är större delen gjorda på kantonesiska, vilket talas av en i sammanhanget försvinnande liten del - typ 150 miljoner - till skillnad från Mandarin som talas av närapå två miljarder... Men så pratar man ju kantonesiska i Hong Kong och således gjordes alla gamla sköningar till Hong Kong-rullar på kantonesiska snarare än Mandarin. Men som sagt, parentes.]

Hur som helst, i helgen var det så dags att korsa gränsen mellan Kina och Kina-fast-inte-lika-mycket-Kina och förära Hong Kong med ett besök. Tidig sänggång på fredagkvällen [och detta hör och häpna trots happy hour och därtill kommande vidlyftiga löften om öppen bar och drick-så-mycket-du-orkar i expatkvarteren] gjorde att starten gick klockan nio på lördagmorgonen. På hotellet köpte jag och Roland [som knallfull och luktandes som ett krossat systembolag kom instövlandes två sekunder innan min satta deadline] biljetter och satte så iväg. En och en halv timme skulle resan ta, om det var mycket trafik, annars runt en timme. Låt mig säga så här: Den som gjort den glädjekalkylen vet tydligen ungefär lika mycket om passkontrollen för att komma ut ur Kina och in i Kina-fast-inte-lika-mycket-Kina som en femåring vet om självdisciplin när det gäller lördagsgodis – kön fram till passkontrollen tog lite knappt två timmar att komma igenom och kön till den andra passkontrollen [för det räcker inte att ha en person som stämplar båda stämplarna - ut ur Kina och in i Hong Kong] tog ytterligare en timme. Väl på andra sidan väntade sen en busstur på trekvart. Nåväl, det är ju kul att vara på väg också – inte bara att vara framme. Eh…

Framme i Hong Kong hade jag en agenda: Se på skyskrapor och köpa en väska. Eftersom Roland i mina ögon snarast kunde betecknas som ballast så gjorde jag tidigt klart för honom hur jag tänkte lägga upp min dag – fotografera skyskrapor, åka och köpa väska och avsluta med att fotografera skyskrapor. Och det är en ganska bra summering av dagen – som dessutom kröntes med ytterst exklusiv Hong Kong-mat; Pizza Hut till lunch [men Oh my God vad jag hade längtat efter flottig pizza!] följt av McDonalds till middag. Hur som helst, mina mål uppfylldes – här nedanför ser ni resultatet av skyskrapefotograferandet och i hotellrummet ligger en sprillans ny väska från Pumas outlet ute i Tung Chung.

Slutligen var vi så framme vid punkten då vi båda kände att det hade varit skönt att åka tillbaka till Shenzhen. Och det hade ju varit en inte alltför betungande uppgift om det inte hade varit för att… tja, vi hade liksom ingen aning om var vi hade gått av bussen när vi väl kom. Så logiken fick råda, jag tog mig an rollen som mästerdetektiven Blomkvist och vi följde, mycket Hans&Gretchel:skt, kaksmulorna tillbaka till början… vilken var sådär lätt… Tänk Stockholm och typ Zinkensdamm – en tunnelbanestation med en uppgång. Lätt! Eller hur? I Hong Kong har varje tunnelbanestation typ tio uppgångar [som kan ligga en kilometer ifrån varandra] och för att lägga sten på börda kan jag ju säga att just vår station, Mong Kok, har elva olika uppgångar och som om inte det vore nog så har de även enligt Guinness Rekordbok världens högsta befolkningstäthet [tänk er typ fyra stycken Södertälje till invånare räknat per Södermalm till ytan]! Hur som helst – jag är ju inte ingenjör för intet så det är klart vi hittade tillbaka! Efter biljettinköp var vi På Väg! Yeah!

Efter tjugo minuter så kommer känslan krypande; något är fel. Efter en halvtimme är jag säker: Vi har inte passerat hamnen, Hong Kongs hamn [som för övrigt är stor som typ Skåne - eller ja, kanske inte riktigt, men lätt som... eh, Perstorp? Kanske...]. Efter en timme stannar bussen någon helt annanstans än Shenzhen Bay, som vi åkte från på vägen till Hong Kong. Jag tittar lite uppgivet på busschauffören och säger “Shenzhen?“, varpå han viftar ut mig ur bussen med orden “LG 9195!“. Det visade sig vara en mellanstation, för att vi skulle checka ut ur Hong Kong. Så fram med pass, fyll i utreseblanketten [och tacka även din lyckliga stjärna att busschauffören hade närvaro nog att ge dig bussnumret, som sedemera kontrollerades minutiöst av tjänstemannen bakom disken], stå i kö och vänta och få den lilla eftertraktade stämpeln… Sedan ut på andra sidan där någonting var fel. Igen. Inga taxibilar, inga bilar överhuvudtaget för den delen – och det var ju inte så konstigt; vi hade ju inte kommit in i Kina än även om vi inte heller var i Hong Kong. Ingenmansland fick en helt ny innebörd… jag vände mig om mot Roland och fick en sån där hjärndöd blick som man bara kan ge om man är en bakfull trött tysk fast i Ingenmansland mellan Kina och Hong Kong. Efter ett tag hittar vi rätt – bussen väntade på oss och chauffören blinkade glatt när jag försökte säga tack på kinesiska och peka på bussens nummer. Hur som helst – tillbaka kom vi via Huanggang där sedan taxi tog vid innan jag vid halvtio på kvällen damp in på rummet.

Dagens fundering:
Har tankarna ett språk? Man brukar ju säga att man lärt sig ett nytt språk riktigt bra när man börjar tänka och drömma på det språket, men jag undrar – när man tänker, använder man verkligen sitt språk? Helen Keller, hon var både blind och döv [och hade därmed ganska uppenbara problem att lära sig något språk i den mer instinktiva bemärkelsen] men nog kunde hon tänka ändå. Och vad hade hon då för språk? Jag vill nog tycka att en tanke kan vara i sanning internationell, i det att den inte är beroende av något språk. Tanken tar sig uttryck i språk först när den blir uttalad, eller nedskriven. Väl?

Dagens bonusfundering – feat. Nina i Zürich:
Hur skulle våra liv se ut om vi inte sov? Alltså, om vi inte behövde sömn, utan levde våra liv rakt av utan de välbehövliga uppehåll som sömnen utgör. Skulle vi leva ett liv närmare det jag funderade på om vi skulle leva för evigt eller skulle livet bli ett enda långt dygn istället? Och för den delen – är sömnen en del av ens liv, egentligen? För livet borde väl vara upplevelser som man är med om i första person – och nog för att sömngångare och drömmar i all ära gäckat forskare genom historien men ingen kan väl påstå att man på riktigt aktivt njuter av sömn mer än att det är en härlig känsla att somna och inte lika wunderbar att vakna upp?

Men nu kör vi lite bilder va?

Yours truly, på kajen i Hong Kong. På andra sidan sundet skymtar Hong Kong Island med skyskrapor och neonfrenzy.

Speaking of neonfrenzy – nattens intåg hade väl inte helt och hållet fattat sitt grepp om oss men icke desto mindre fick jag en försmak av mängden med neonskyltar i stan…

…och precis när jag och Roland trodde befinna oss i skobutikernas Mekka i Hong Kong [fyra kvarter med typ 200 skoaffärer] så insåg jag att kvarteren bjöd på mer än så – hotellrum som hyrs ut per timme! Weltklasse! Eller som de säger i Hong Kong: Romance High Class!

Min egen version av Hong Kong [klicka på bilden, God damn it!]. Helt okej och väl på plats en imponerande syn – men jag kan inte låta bli att tycka att den här bilden är patetisk. Kolla här och här så förstår ni vad jag menar – Hong Kong. By. Night. Is. The. Shit. Och bilder som dem får mig att börja förstå mina kära vänner som dunkat på med kamerahus, objektiv och megapixlar så det bränt hål i plånboken – jag smäller helt enkelt inte lika högt med min kompaktkamera. Men som Leonard Cohen säger: First we take Manhattan, then we take New York!

Dessutom kan man komma långt med en liten kompaktkamera…

Dagens sista – idolbild!

Jag ska försöka att bättra mig gällande uppdateringar – just nu försöker jag prioritera sömn och studier framför att göra mig själv påmind via bloggen men jag inser lite smått att min rent narcissistiska ådra mår bra av att skriva här med [åtminstone i förlängningen - när jag får till en dialog med er som läser - vilket då automagiskt kommer mig till gagn i form av skönt självsäker vetskap om att ni beundrar mig...] Eh. Ja – självgod? Vem? Jag? Och förresten är ordet “automagisk” ett låneord från Sebbe the man. Men det är så in i bänken bra att jag helt enkelt använder det som mitt.

Nåväl, godnatt från Shenzhen mina vänner. Hoppas våren visar sig från sin bästa sida där hemma – snart kommer jag förbi och ska försöka stjäla till mig två-tre dagar vår innan det är dags för en årslång sommar nere i Ghana…

På återläsande!

Er vinkel,

Tintin

Det här med att Taikon:a runt som en work-a-holic backpacker har ju sina nackdelar [läs: sakna sin käresta som en madman] men visst finns det fördelar – världen är numera inte så stor, jag är en master[-at-work kommer senare, när själva sjukhuset är färdigbyggt] när det gäller Siemens och Elektas utrustning och flygplatsloungerna hos KLM har fått ännu en regelbunden besökare. Dessutom får man träffa människor från världens alla hörn – som alla har sina små egenheter… Ma Bo, min kinesiske lärare, har ett ganska skönt uttal när det gäller Internet – han har flera gånger berättat för oss att han “…don’t have access to Internight, only intranight” på sin arbetsplats. Internajt. Jag tror banne mig att jag ska börja säga så själv. Sen har vi ju Roland från Düsseldorf som har lite halvproblems med ändelsen “site“; ena sekunden säger han “go to the websitt goooogle.com” [dessutom med en extremt tysk betoning på de många o:na i Goooogle] medan han i nästa andetag kommer med inlägg som: “no no no, go in the opposight direction!” [och förklaringen är väl inte svårare än att han blandat ihop uttalen av "site" - till oppositt och websajt, typ]. Och vem är jag att klaga egentligen? Alla gör så gott de kan, det är bra så.

Eftersom vi hade lördag-hela-veckan i onsdags så har vi haft lite kvarsittning om kvällarna – och så även i fredags. Tio i sex siftade vår lärare, Ma Bo, ut instuderingsuppgifter med kommentaren: “Ni kan välja om ni vill sitta kvar nu och skriva ner svaren – eller om ni vill ta med er de här och göra det på hotellet över helgen.” Eftersom det var exakt tio minuter kvar till dess att vår Happy Hour började på hotellet så var det ingen vånda över vårt beslut direkt. “Bye bye! Have a nice weekend! Taxi! Crowne Plaza! Ni hao! Tsing Tao! Tsi Sien!” [fritt översatt till "Hej'rå! Ha 're bra! Taxi! Åk till hotellet! Tjena! Öl! Tjenixen!"], blev de även på förhand ganska givna följderna av hans alternativ. Så fredagen kom att gå i den lyckliga timmens tecken – jag och Roland höll oss till den inhemska ölen medan Ivan och Timofey var sanna sitt ursprung och drack vodka i dricksglas. Efter det, downtown Shenzhen, nattklubb följt av en okristligt tidig hemgång [åtminstone jämfört med mina äventyr i Shanghai]. Det ska dock sägas att Shenzhen inte är mycket till partystad – egentligen är den inte mycket till stad alls egentligen, förutom just häftig för att den är så ung. För 30 år sen: En by med ett par hundra invånare. Nu: En storstad i paritet med Hong Kong. Nåja, hur som helst. Stort, imponerande, nytt och kinesiskt.

I lördags var det så följaktligen dags för oldskool kontemplation, syndernas förlåtelse med botgöring för kvällen före och lite gammal hederlig sightseeing. Jag och Ivan, mysfarbrorn från Kazakhstan, var de enda som orkade upp och vi bestämde oss för att bege oss till parkerna Splendid China och Cultural Villages of China. Väl där visade det sig att det var väldigt kinesiskt, väldigt koncentrerat och väldigt… tråkigt. Så bilderna nedan handlar mer om försök till fotografisk estetik än informationsfyllda roligheter.

Vattenfall.

“Åh, vad jag älskar majs!“

Då Ivan är en tvättäkta MR-nörd och därmed även tekniskt inkompetent när det gäller allt förutom just magnetresonanstomografi [kan nog lätt bli så efter att man jobbat med MR i arton år] så är det här med blixt inte riktigt hans grej. Men hur som helst, här är jag, i bakgrunden ser man såväl de “gamla” byggnaderna [som i och för sig byggdes för typ femton år sedan, men ändå] som de mer majestätiska glas-och-stål-is-the-new-black-hotellen.

Väntan.

Home sweet home!

Dagens pausfågel:

Zellstoff
De är musikaliska. “Ser du mor, en fot avtecknar sig!”
En nybliven faster har bråttom att äta upp sina uttalanden.
På väggarna visas pornografiska hemligheter.
Ludet, menas det från aprikoslunden. Hotfullt tycker de i skjulet.

Det var som ett kinesiskt LEGO-land, fast utan LEGO då… husen ni ser här är ungefär två decimeter höga och träden är bonsaiträd som får mig själv att sakna tiden då jag själv höll på med de små rackarna. Fascinerande.

Söndagen spenderades med jobb, faktiskt. En liten fågel hade viskat till oss att det var en mässa för medicinsk teknik i just Shenzhen, så vi bestämde oss för att man inte kan få nog av MR-kameror, CT-scanners och övrig hightech-utrustning i veckorna – så varför inte mangla in lite mer? Så glada i hågen begav vi oss till Shenzhens variant på Älvsjömässan, vilken visade sig ha nio mässhallar i samma storlek som… eh, ja, ungefär hela Älvsjömässan [som förresten heter Stockholmsmässan överallt förutom just i folkmun]. Stort, trångt och väldigt mycket teknik – ungefär som mässor brukar vara.

“Someone please call 911…“

Eftersom det sedan är ett ganska obestridligt faktum att kineser är miljarder många [goddag toppensvenska!] och därmed även intog mässan i stil med hugenotternas stormning av Bastiljen [okej, det kanske inte direkt är helt i linje med historien - men det passar liksom in här, så vi köper det - okej?] så fick jag snabbt nog av mingel à la Kina [vilket är skrämmande likt klaustrofobisk trängsel] och hittade istället en våning bland hissknapparna där det stod “View Floor“. Så högst uppe på taket var det just det – en hel våning tillägnad utsikt. Byggnaden ni ser här har jag ingen riktig aning om vad den gör – men den var lite häftig.

Och efter pliktskyldiga besök hos Siemens och Elekta på utställningen så bestämde jag och Roland [den tyske tvåmetersmannen] oss för att det fick vara nog med kineser och tog vår tillflykt till närmaste uteservering. Väl där väntade den obligatoriska söndagsölen [om än med en twist i och med att vi drack tvättäkta Paulaner mitt i mittens Rike]. Hur såg er söndag ut förresten?

Och dagen till ära har jag två ytterligare sköningar till Att Vilja Men Inte Kunna-serien – först ut är “Kineser drar på sig sombreron och vill skriva på spanska“:

Pop favor, do not litter!

Tätt följt av den här liraren som kör buss och tänkte: “Alltså, jag kör ju en del pajsare som talar utrikiska – då är det väl inte mer än rätt att jag skriver dit något tänkvärt på just utrikiska!”

Och jag är inte helt säker på vad han vill få sagt, men jag tror att det är något om att han vill att vi ska ha bra dagar, varje dag. Tillsammans. Eller nåt.

Och innan helgen var all hann jag med att imponeras av hotellets investering i Koi-karpar – på Akvarielagret i Bromma tar de 1000 spänn kilot för de här braxen-släktingarna… så om man gör en överslagsräkning kommer man lätt fram till att det simmar runt nån miljon i dammen utanför hotellentrén.

Slutligen, precis när jag skulle dra för gardinerna på rummet så upptäckte jag det -min alldeles egna spegelbildsgrafitti från neonfrenzyt nere vid parken.

Dagens bonusbild blir på Pippi Pelikan [även kallad grillad pärlhöna]:

Alltså, jag vet att mitt matbloggande är ljusår ifrån min trogne vapendragare Björns dito, men hey! Är inte en sån här bild ganska cool? Det ska även sägas att inga djur kom till skada under inspelningen av den här filmen [dagens lögn, Pippi är ju död!] och att pärlhöna är riktigt gott.

Dagens fundering:
Alltså, genom alla tider så har ju människor tänkt [mer eller mindre] – och en del har klassats som genier medan en del – eh, ja, inte riktigt hållit måttet. Hissen har inte gått ända upp. Alla indianer har inte varit i kanoten. Hjulet har snurrat men hamstern var död. Det lyste men ingen var hemma. Ja, ni hajar. Hur som helst – de här som har klassats som genier – vad har de gjort, egentligen? Att underlätta för oss människor är ju en sak, men är det inte egentligen så att alla uppfinningar som underlättar och förbättrar våra liv egentligen bara gör att vi ägnat större del av våra liv till att göra annat än att just leva? Jag har tänkt på det nu med det här vulkanutbrottet som faktiskt måste fått folk att stanna upp lite och tänka efter – vad är det egentligen som ger värde här i livet? Är det möjligheten att resa vart som helst när som helst, eller är det att verkligen ta vara på sin resa – att njuta av att vara på väg och inte bara njuta av att vara framme? Jag vet inte… och det mest sorgliga är väl att jag själv kommer banna alla vulkaner i mannaminne om situationen kvarstår när jag ska hemåt igen framåt början av maj…

In i dimman kamrater!
в туман, товарищи!

Er vinkelslip,

Agaton

PS. IMUILUAPPGN! DS.

PSII. Ja, ostsydost måste väl ändå vara det sydöstra hörnet av Kina – hur mycket mer ostsydost kan det bli liksom? DSII.

Efter ännu en av de här “jag-är-i-Sverige-och-varken-kan-eller-hinner-riktigt-uppdatera-min-blog-pauserna” så är jag tillbaka i hetluften igen. Den här gången live från Kina! Igen. Lyckligtvis hänger jag inte på hotellet som Gud glömde när det gäller avstånd från Peking centrum utan den här gången befinner jag mig typ femton klimatzoner längre söderut och åtminstone tre biltullar närmare citykärnan, i Shenzhen, granne med Hong Kong. Och här ska jag lounge:a runt i två veckor till, skvalpa runt i den megalomanstora poolen på kvällstid och om dagarna mangla mig själv blårandig med hardcorekunskaper om magnetresonanstomografi hos Siemens. Highlife med andra ord.

Eller ja, alltså, det är inte så farligt – alls egentligen. Det enda som verkligen gör att det hela känns totalt ovärt är avståndet hem till Lady; det må så vara att jag “bara” befinner mig ett kvarts jordklot bort [vilket i och för sig enbart kan anses vara "bara" om man jämför med typ en resa till Mars] men såna avstånd är ju helt astronomiska i och med att jag egentligen bara vill… ja, tralla runt i havsbrynet hand i hand med Lady, vänta stenålderslänge på lunch på strandrestaurangen och se solnedgången över Atlanten innan natten tar vid. Det ju är det jag vill. Och då är ett kvarts jordklot solklart jämförbart med tja, säg Andromedagalaxens interstellära storlek [och till er eventuella astronomer som snubblat in här vill jag bara säga att det lät flashigt att säga interstellär storlek men att det säkerligen är något helt annat än det jag vill få fram - jag vet - så ni kan läsa vidare och spara era fingertoppar] eller Brown-ekvationens smått fantasiska konstant [och även här hajar jag rätt så primalt att jag är ute och cyklar]. Så ni vet.

Hur som helst, i och med att jag flutit runt här i Shenzhen i snart en vecka så tänkte jag bjuda er på lite bilder – so behold, I give you: M1 does Shenzhen!

Entrén till hotellet är majestätisk. Och hur onödigt det än må vara att ha ett hotell i Venedig-stil mitt i Kina så har de verkligen fått till känslan. När man kliver in till receptionen så är man helt plötsligt i Italien.

Ciao ciao Italia!

Och det är pelare, kolumner, marmorgolv, mosaik och väggmålningar – det är som att efterapningsrikedomen aldrig tar slut… och i sann kinesisk anda går det väl åtminstone tre stycken hotellanställda per gäst, så rent servicemässigt går det ingen som helst nöd på mig – men jag antar att det är precis som i Afrika; det är inte arbetskraften som är den trånga sektorn…

Första kvällen strosade jag i vanlig Kina-ordning ner till restaurangen på hotellet för att äta middag. Klockan var halvåtta och yours truly var – ensam. The Shining-känslan från Loong Palace var inte långt borta. Maten var helt enastående… dyr. Eller okej, den var tutti di fantastico också, men att i Kina betala 400 bagis för en trerättersmiddag [om än på ett femstjärnigt hotell] med vin är typ som att gå på Grand Hotel och lägga ut 4 000 på en sallad, en köttbit och ett glas rött. Och nog för att Mattias Dahlgren kan konsten att ta betalt – men där är inte ens han. Än.

Och poolen ja, hyfsat nice.

Slutligen, nog gafflat om hotellet, men här är utsikten från mitt rum. I förgrunden kan Partenon anas, sen har vi ju givetvis det gamla konstverket från Gurra Eiffel och Nappes Triumfbåge. Det sägs att inne i parken finns ytterligare ett hundratal “miniatyrer” [för kan man verkligen kalla ett Eiffeltorn på 150 meter för miniatyr?] till, i stil med Taj Mahal, Lutande tornet i Pisa, Colloseum… och ja. Varför inte liksom? Har man pengar så ska man ju göra av med dem ["Den som inte lever över sina tillgångar lider brist på fantasi.", som någon skön lirare sa] och vad finns det då för bättre sätt än att bygga en park i typ Södermalms storlek med kända byggnadsverk, mitt i Kina? Vem behöver då resa jorden runt?

Ja, det var så sant! Jag pluggar ju när jag är här – det är ju det jag egentligen gör! Dock, eftersom de är något anala när det gäller fotografering inne på Siemens anläggning, så är nog det här den enda bilden jag kommer kunna smuggla till mig.

En kul grej – jag befinner mig i Kina nu. Fett stort land och mangamånga människor [tror de börjar dra sig uppåt mot tvåmiljardersstrecket nu]. Och om jag skulle försöka hitta en antipod, en motpol, till Kina så skulle det nog bli Liechtenstein. Landet är litet som en tiontusendel av jordens yta och har typ 30 000  invånare – men det som är riktigt coolt är att antalet företag som är registrerade i Liechtenstein överstiger antalet invånare. Företagsekonomiska skattelättnader, någon?

Dagens hjälte:
Jag har säkert nån gång gett er rådet att ge er ut på skattjakt på stan för att hitta Queens dubbel-dvd med deras konsert på Wembley 1986. Och om ni missat rådet – här kommer det igen: Ge er ut på stan och köp Queens dubbel-dvd från Wembley -86! Gör det! Sen ska ni se hela konserten åtminstone tre gånger i rad och först därefter kan ni börja koncentrera er på delarna av helheten, och där rekommenderar jag speciellt låten “It’s a Kind of Magic” och att ni sedan specialstuderar John Deacon. Mannen är som ett under av tillbakahållt konstnärligt artisteri – hans huvudnickningar kan knappt ens jämföras med en atomsvängning, han står som om man hade skruvat fast skorna i golvet med tolvtumsskruv och hans soloriff får hela idén med “less is more” att komma på totalskam – ge oss mer!!! Men oavsett hur mycket motsatt till jovial Herr Deacon verkar vara så ser man att han lever. Hans blick skulle kunna sätta igång skogsbränder, fingrarna rör sig så naturligt över strängarna att det är som att han föddes ur en bas och när publiken får ett leende är det som en kollektiv lottovinst. John Deacon. Glöm aldrig det.

I onsdags hade vi för övrigt afrikanskt tema på dagen: Strömavbrott! Halvtio på förmiddagen blev hela kvarteret strömlöst [vilket inte hade varit någon större fara om det inte hade varit för att det här kvarteret är mitt i Shenzhens Science Park i stil med typ Kista i kubik], så långlunchen vi fick ta till klockan två [i hopp om att strömmen skulle vara tillbaka när vi kom åter] utökades raskt till en heldag på stan med mina kurskamrater Ivan och Timofey från Sexy-tiiime-Kazakhstan samt Roland auf Deutschland. Så vi drog ner till expatkvarteren för lunch och därefter till hotellet för att dumpa datorer innan det var dags för en eftermiddag på den lokala fakemarknaden…

Och mitt i smeten av bankkvarter nere i She Kou [expatområdet numero uno] åkte vi förbi den här sköningen till hus. Glasfasad, betongpelare och… eh, vänta nu – Neptunus?! En staty som står rakt ut från fasaden och är typ tre våningar hög. Som sagt – “kan man så ska man” är mottot här i Kina. [Jag fasar bara för att nån gång resa till typ Dubai - för om det är några som kan för att de har pengar - och därmed även ska - så är det araberna...]

Väl inne på marknaden fick jag så återigen vatten på min kvarn när det gäller att man ibland inte når hela vägen fram med lite god vilja – jag menar, kom igen! Om tröjan är av märket Fred Perry så kan ni ju inte sälja den i en Ralph Lauren-förpackning! Inte ens om ni är kineser som inte riktigt hajar det där med trovärdighet…

Men min personliga favorit i serien Att Vilja Men Inte Kunna [I, II] måste ändå vara den här. Har man fyra bokstäver, G, A, N, T, att hålla reda på och glömmer bort en så måste man vara en sann Alzheimerstjärna. Eller sakna en fjärdedel av sin hjärna. Men ändå – nu så här i efterhand ångrar jag bittert att jag inte köpte min alldeles egna GAN-tröja.

Nu är ju jag inte direkt något modelejon, inte ens när det är skam-går-på-torra-land-priser på de flashiga märkena – men jag kan inte låta bli att imponeras av sånt här; Louis Vuitton har smällt upp ett hus som troligtvis kostade miljoner att bygga – bara för att sälja bizarrodyra femtiotusenkronors-handväskor i stort sett vägg i vägg med stället där de kostar en femtiolapp. Men det är så snyggt! Stil! Klass! Det är nästan så att jag känner att den dag jag blir stormrik så ska jag börja handla här bara för att de gjort en så snygg byggnad. För övrigt måste det ju vara så de går runt – de imponerar på oss Svenne Banan och lever sen på hoppet att vi ska minnas dem när vi blir rika… det är antingen så – eller så profiterar de helt enkelt på de som redan är rika. Kanske.

Dagens fundering:
Och innan ni läser dagens fundering ska det sägas att den är rakt nedskriven från en natt ute på stan här i Shenzhen – eventuella tankevurpor, logikhopp och totala gigantumstep i logikframgången är helt klart med vilje och skall således lämnas därhän. Såklart. Hur som helst – here goes:
Vad är musik egentligen? Är musik det man hör från någon [eller något] som spelar ett instrument? Eller är det just ljudet av ett instrument, oavsett hur, var när och var det är spelat? Och jag vet, bjowi, även den här funderingen bär starka drag av katten som [kanske] dör inne i lådan – men jag kan tamejfan inte komma på någon skönt godtagbar lösning – det bara är så här. Gehör kommer med blodet, likaså gör fårmågan att inse vad som inte kommer med blodet [och därmed kan vara ganska okej att neka under högtider i kyrkan] – och där är vi nu. Jag har fått gehör med blodet men ordet “absolut” glömde far min att skicka vidare – vilket lett till mången komiska kvällar i det Ericsson:ska [och Ahlgren:ska] residenset genom Så-ska-det-låta-åren: “Han måste sluta sjunga, han sjunger falskt – annars måste jag gå ut ur rummet!!”

Hur som helst – just N.U. skulle jag närapå helst av allt [förutom det helt uppenbara - att befinna mig i famnen hos Lady och ha en totalt fri kväll till förfogande...] befinna mig i Västerås hos mina Fernet-Foundation-välgörare till vänner – där vi sedan skulle ta ett ordentligt farväl av allas vår Pålle, som  lallar vidare från Åhléns till [sjukt mycket] större utmaningar. Viel Glück Pålle!

Dagens dikt:
Ynkrygg
Bröder som luktar för mycket har aldrig saftat på.
Oj, Oj, tror jag visst att det var.
Fikon slungas ur rummet.

Och sist men inte minst – dagens lögn:
“En gång läste jag ‘Utvandrarna‘, ‘Nils Holgersson underbara resa genom Sverige‘ och Bibeln på en dag, men hade ändå tid att möblera om samma kväll.”

Och utan vidare;

På återläsning, goda vänner!

Er western,

Union

Nu börjar så min Kina-vistelse lida mot sitt slut. För att försöka sammanfatta det kan jag bara säga att kineserna är ena riktigt råbarkade vettvillingar till att vara många. Säga vad man vill om att man lär sig i skolan att de är över en miljard till antalet, men det är först när man kommer hit som man inser hur många de är – de är verkligen en miljard. Jag drar till med en twistad variant av Sven Jerring: “Kineser kineser, överallt kineser!” Jag menar, Arlanda, som är en flygplats som är ganska okej och hyfsat stor, har dryga femton miljoner resenärer per år. Pekings flygplats har 60 miljoner. Shanghais ena flygplats 50 miljoner. Den andra 40 miljoner. Totalt sett ligger antalet flygpassagerare per år på runt en halv miljard i Kina. Tjena liksom.

Det andra jag tycker är lite underligt är att de inte använder kryddor – eller fel, de använder inte de kryddor man är van vid från Sverige [eller Ghana för den delen]. Vanligtvis [läs: i maten man får här på fabriken där utbildningen hålls] består lunchen av ris [vilket har kommit att bli en växande andel av mängden mat] och sen olika… eh, ja, kinesiska grytor. Och de saknar smak. Eller alla smakar likadant. Men när de däremot använder kryddor – då jävlar ska det kryddas! Schezuanpepparn kan fullkomligen osa från maträtten och om man nu mot allt vett och sans skulle få för sig att äta så är det sorgligen så att det kommer vara den sista smaken ens förtvivlade smaklökar har förmågan att känna på ett par dagar… Så när jag kommer hem [eller bort - vad är hem egentligen? jag har börjat köra med definitionen att hem är där Lady är så jag kommer de facto hem, även om Ghana är där jag bor... eh, kommer bo] vill jag känna smaker. Tänk er potatismos utan muskot, tänk er köttbullar utan lingonsylt eller kräftor utan dill – det funkar inte. Som min brorsa brukar säga: “Jag jobbar inte så.”

Men ändå – nu kör vi bilder; det är över en vecka sen förra uppdateringen och det är inte meningen att hålla er på sträckbänken men hamsterhjulet snurrar på ganska friskt här [för övrigt är min favoritanalogi just den att "hjulet snurrar men hamstern är död", apropå sinnesslöa kretiner, var nu det kom ifrån?] så tiden som ges är något knapphändig. Och sedan Lady anlände i fredags så delas tiden ganska jämnt mellan att vara dunderförkyld à la alla förkylningars pater familias och att bara glida runt så där turturduv:skt som man bara kan göra när man är nyförlovade och incheckade på ett femstjärnigt lyxhotell i Peking. So without further ado – I give you:

Det sköna i hela den här situationen är att jag en gång i tiden klart och tydligt deklarerade att jag inte tyckte om elektroteknik, och sedemera började läsa språkvetenskap. Vad gör jag idag? Jo, jag sitter och läser kopplingsscheman gällande linjäracceleratorer. Det, mina damer och herrar, det är ironi. [I bakgrunden min nya Parker-penna, ingraverad med namn och givetvis den bästa julklappen förra året - från Lady.]

I fredags var det solförmörkelse här i Peking. Utsikten från vårt klassrum bort mot bergen i fjärran blev med ens en smula mer dramatisk.

Sen på fredag kväll var det looove in the air – Lady har kommit hit till Peking för en liten minisemester och tillsammans gjorde vi vårt bästa för att utforska hotellet. Här ser ni skaldjursbuffén som gick loss på hutlösa 149 kronor per person. Hade man sen lagt till en tjuga så hade man fått fri öl och vin resten av kvällen… Och ja, jag vet – priserna är lite att ta i, men det är ändå ett femstjärnigt hotell så nere på stan är det inte lika farligt. [Ironi - en underskattad konstform.]

Lördagar är sightseeingdagar. Himmelska fridens torg, check! [Förresten är det grymt stort - nästan onödigt stort liksom. Och så har de metalldetektorer när man ska in på torget, men bara för väskor - inte för personer. Som om man vore dum nog att smuggla sin Kalashnikov i väskan och inte innanför jackan.]

Åt andra hållet hade solen precis [nåja] gått upp och med lite sepiaeffekter är vi genast tillbaka i en svunnen tid.

Förbjudna staden – även den helt groteskt stor. Uppskattningsvis [och jag undanber mig för rättelser från eventuella wikipedia-autister som kan rabbla FASS på löpande band] en gånger en kilometer.

Vi skaffade oss automatiska guider på svenska[!] – det lät ungefär som att en kines satt med ett lexikon framför sig och läste orden för första gången. Men icke desto mindre, Förbjudna staden är förjävla häftig.

Stilstudie av kinesiska djur. Och så en kinesisk sol då.

…eller så tar vi det från en annan vinkel!

Överallt var det imponerande byggnader, rum och prylar. Just det här har jag ingen riktig koll på vad det var men en gissning är att det handlar om en tron. Typ. Konsultation med Lady har gett att det här var salen där Kejsaren höll sin audiens. Det låter rätt läckert – audiens. Jag vill också hålla audiens. Typ “då bokar vi audiens på mitt kontor imorgon klockan två. Välkommen!”

Vacker – det är nog det närmaste jag kan komma att beskriva den förbjudna staden. Vacker. Men för att komma dit är jag tvungen att tänka bort människorna [som faktiskt är överallt], staden i sig, utan turister, vakter och skolklasser, är verkligen vacker. Apropå skolklasser förresten så är jag ett hett villebråd här i Asien – i förbjudna staden blev jag ombedd att vara med på fotografier inte mindre än tre gånger, varav en var med en hel skolklass med kinesiska barn. De ville ha med både mig och Lady – så nånstans i Kina finns det ett gäng med digitalkameror i vilka det finns ett par riktigt sköna bilder på mig och Lady. Och 100 barn.

Vi fortsätter följetongen min kompis ödlan, eller som i det här fallet – draken, del III. [Del I och II.]

Som sagt, lååååång mur runt staden.

På andra sidan [vi gick rakt igenom staden] möts man av den här synen…

…som sedan utvecklas till en magnifik park.

Söndagar är kinesiska-muren-dagar som ni alla vet och därför bar det av till densamma direkt på söndag förmiddag. Här ser ni en skylt där det står [på kinesiska givetvis] att “1999-11-06 fyllde Lars Ericsson [även känd som "Pappan"] 50 år.” Bland annat. Det är en hel hyllningsskylt till min pappa. På kinesiska. Tror jag.

Som sagt – var var vi? 1890?

Utsikt från muren. Mot muren.

Referensbild, tänk på den här senare.

Bildbevis – VI. VAR. DÄR. [OCH. JA. JAG. HAR. EN. REFLEX. PÅ. MIN. JACKA.]

Närå, så att eh… har du en hjärnsjukdom så ska du bara bestiga muren efter din egna förmåga. [Till skillnad från om du inte har det - då du lätt kan klättra efter någon annans förmåga...]

Utsikten var, smogen till trots, helt enastående.

Välkommen upp! Ganska läskigt ändå att tänka sig att den här muren byggdes för hundratals år sen – och att vi [människan] sedan dess inte liksom överträffat den… Var det dåtidens kejsare som led av svårartad megalomani eller är det dagens miljardärer som är för försiktiga i sina visioner?

Referensbild II, fortsätt tänka på dessa två.

Väl uppe tog vi en paus. Jag eh… jag vilade. [Till mitt försvar ska jag åberopa min förkylning, remember?]

Medan vissa andra eh… tog kort. På sig själva.

Oavsett hur högt upp man kom så hittade man alltid en annan högsta punkt. Längre fram.

Men tillslut så… och här kommer sista bilden gällande referenserna – vi klättrade ganska högt upp. Och i det där templet [som jag tror att det är] har man en ganska så nice utsikt.

Under en av pauserna på vägen ner så fyrade Lady av ett sånt där leende som gör att jag bara än en gång blir alldeles knäsvag och tycker att livet är förjävla fint som gjort att vi är kära i varandra.

Och kär och ganska nöjd efter att ha besegrat Pekings variant av Mount Everest så satt jag där och tog igen mig.

Och det var så sant – kineserna är väldigt medvetna om det här med kvantfysik – att man kan vara på flera ställen samtidigt…

Samtidigt som solen började dala begav vi oss så tillbaka till hotellet – först tänkte vi ta en omväg om Sommarpalatset men när så båda taxichaufförerna skulle ha betalt för att den ena skulle göra omvägen så tänkte vi om. Väl tillbaka på hotellet blev det tupplur följt av middag. Bra val.

På fredag bär det av hemåt till Sverige för en del möten, ompackning och förhoppningsvis några bägare på JB. Kanske rentav lite hej&kram med de nära och kära innan resan går vidare ner mot det lilla landet i det stora Afrika nån gång i början på februari. Tiden här i Kina har varit extremt lärorik [jag och mina linjäracceleratorer är som ler och långhalm numera], hyfsat fattig på smak och fylld av den där känslan att jag önskar att jag hade kunnat kinesiska. För nånstans så har jag fattat hur det är att vara annorlunda – här i Kina är jag just det, annorlunda. Inte speciell, utan som Britney Spears, annorlunda [referens som få förstår - men låt gå]. Jag önskar att när folk stirrar på mig så skulle jag kunna säga till dem på sådär riktigt inbiten kinesiska att “ja, jag är lång och ja, jag ser annorlunda än en miljard av dina landsmän – men för den sakens skull är jag inget ufo“. Så om det är någon av er läsare som har grundmurade kunskaper inom mandarin så hojta till!

Dagens fundering:
Varför är inte teckenspråk internationellt egentligen? Eller ja, svaret är väl ungefär lika givet som anledningen till att språk överhuvudtaget inte är internationellt – det är för många kockar. [Och det är ju ganska naivt att tro att teckenspråket skulle skapats så mycket senare än det talade att man dels hade koll på hela världen och dels kunde kraftsamla nog för att göra en gemensam ansträngning mot ett enda världsspråk.] Hur som helst har vi kommit fram till [learning by doing] att det inte är helt lätt att göra sig förstådd ens med svennebanan-teckenspråk här i Asiens hjärta. Man behöver veta hur man tecknar antal [jo tjena att det går att hålla upp ett antal fingrar - här måste man hålla upp fingrarna på rätt sätt för att de ska förstå], hur man tecknar åt vilket håll man ska gå och kanske viktigast av allt – hur man gör ett tecken för att en taxi ska stanna. Men vi lär oss. Tills på fredag. [Eller torsdag för Lady som beger sig hemåt en dag innan undertecknad.]

Det var allt för den här gången – nästa gång är sannolikheten stor att det är på svensk mark jag befinner mig igen. Så då ses vi!

Er ryttare,

Mango

Shanghai baby, Shanghai… I sann upptäckaranda fick jag ju för mig att åka till Shanghai över helgen för att hälsa på en av mina longtime buddies, Räkan [long story short - han blir tupprosa på somrarna och har således kallats Räkan sen vi var femton]. Trots att jag var där mindre än 48 timmar så fick jag en känsla av vad Shanghai egentligen är – det är en stad där allt handlar om att jobba och festa. Det där emellan har man helt enkelt inte mycket till övers för; kolla på bio, hänga med kompisar eller ha en soft spelkväll med Ticket to Ride och Fernet. Nej, här jobbar man [företrädesvis inom bankvärlden] måndag till fredag och sen går man ut på nattklubbar i tolvtimmarspass innan det är söndag eftermiddag och ångesten slår till med full kraft. Jag vet inte om det är det att jag börjar bli gammal eller om det är nån kemisk reaktion som kommer i och med att man blir vuxen nog att förlova sig – men det livet är jag inte det minsta sugen på… Till detta ska sedan läggas att en av anledningarna till att man antagligen inte har hemma-hos-kvällar med god mat och dito vänner troligen är att folk aldrig stannar i Shanghai – invånarna består till 90 procent av inflyttade [såväl kineser som expats] och alla är på väg någon annanstans, så småningom.

Nåväl, givetvis finns det en framsida av baksidan också – det är en sjukt häftig stad att uppleva på plats, det finns i och för sig inget som helst av det som Peking faktiskt måste få utnämnas till närapå världsledande inom; kultur, anor och fetgamla coola byggnader, men de håller på att skapa nya monument, nya förbjudna städer och överallt så känner man pulsen. Den där pulsen som jag bara kan tänka mig att tar över ens sinne när man är i New York, pulsen som får blodådrorna att vibrera om man tar en weekendresa till Hong Kong eller pulsen som man kan andas i närapå dödliga doser på Trafalgar Square. Och det hittar man inte här i Peking. Tack och lov.

Men innan jag hinner bli alltför långrandig tänkte jag att jag tar till ett sånt där trick igen – jag låter bilderna sköta berättandet:

Ni vet ju att flygplatsen i Nairobi har ett ganska gravt underskott på sittplatser [eftersom de fått för sig att man kan gömma bomber under stolar och därmed helt sonika har avskaffat stolarna på flygplatsen]? I Shanghai är det den totala motsatsen. Beläggningsgraden på stolarna skulle nog kunna räknas fram till ungefär 1%, högt räknat. Och förresten ska jag passa på att utnämna Shanghais [ena] flygplats Pudong till den största jävla flygplatsen i mannaminne – bara inrikesterminalen har 250 gate:r. Från ände till ände på flygplatsen är det närapå tre kilometer… eller ja, nu kom jag ju på att jag inte skulle hålla på och mässa om flygplatser och resor längre. Skitsamhälle! Över till nästa bild!

Från flygplatsen var det taxi raka vägen in till city och sen – nattklubb! Vad annars? Här har vi den gode herr Presley i en något kinesifierad version.

Och här har vi själva entrén till nattklubben. Jämför det här med säg… tja, Sturecompagniet – vad säger ni? Vilket är coolast?

Utsikt från 26:e våningen där jag hängde som inneboende hos Sonya och Tommer.

På lördagen var det givetvis dags att göra avbön för fredagens galej och vad passar bättre då än en tur på fakemarknaden [det är benkallt här i Peking så jag behövde en ny jacka insåg jag snabbt] och Coca-Co… eh, nej, just det – det ser ut som Coca-Cola, smakade som Coca-Cola men även det här var fake. När jag sa att jag beställt en Coca-Cola tittade killen i kassan på mig och bad mig om 25 yuan till. Så jag lät bli. En cola som inte är Coca-Cola men kostar 5 spänn är godare än en Coca-Cola som kostar 30…

Sjukt varm dunjacka. Ytterst äkta Peak Performance. 200 bagis.

Man kan även gå på restaurang i Shanghai [precis som överallt annars i Kina, för övrigt]. Problemet är bara att man kan se sig om i stjärnorna efter att kunna kontrollera notan efteråt. “Jaha, åt jag tre stycken… eh, ja, av något?” Men de verkar hur som helst inte ha räknenummer på kinesiska, om det är för att underlätta vardagen för sinoalfabeter som undertecknad, eller om det är för att kineska skriftspråket helt sonika inte bemödat sig med sånt tönteri har jag ingen aning om.

Nu förstår ni kanske – Shanghai måste upplevas. Allra helst från en bar på en takterass på 30:e våningen.

Baren, som för övrigt måste vara en ganska god förebild till Melkers “Le Rouge“, var nog något av det flashigaste jag varit på. Dittills.

Och här har vi då för övrigt min trogne parhäst Räkan.

Det kanske ser ut som att det är en restaurang där de serverar guldburks-leverpastej direkt ur burken, ackompanjerat av saltgurka i en kaffekopp. Och det är möjligt att det är just det – men priserna för rätterna på restaurangen började [mind you, började!] på 300 kronor.

Sen var det dags för middag – Teppanyakirestaurang stod på schemat och här ser ni vår alldeles egna kock Lee. Vansinnigt skicklig med stekspadarna och maten får fem toasters!

Och som alltid på teppanyakirestaurang måste man dricka Sake!

Eller så måste man som Chris och Joe – diskutera startuppställningen i Cincinatti Bengals [som senare under natten skulle spela första matchen i NFL:s playoffs]…

Typiskt bra uppfinning: Motorvägar på “styltor” mitt i stan. Man blir av med ringleder och tunnlar och slipper samtidigt trafiken nere på gatorna. Nån som känner för att övertyga Stockholms stadsfullmäktige om att bygga såna här monster genom Gamla Stan? :)

Sen kom vi då till nästa nattklubb – M1NT Shanghai. Exklusiv nattklubb högst upp i en skyskrapa nere vid deras Manhattan. Endast för medlemmar och avgiften började på 12 000 per år. Och då ingår – ingenting. Vår lycka stannade vid att nattklubbschefen är svensk [och heter Magnus] så att nämna hans namn och vifta med svenska id-kort gjorde att vi kom in. Och det här är vad man möts av: Utanför hissarna finns ett 17 meter långt hajakvarium. Inne på klubben. Den här bilden hann jag bränna av innan en vakt kom och påminde mig på sitt finaste sätt om att man inte fick fotografera där inne. Men fatta – hajar!

Sen ett litet trött hopp till dagen efter – lördagkvällen fortsatte dock på inslaget spår och inte mindre än tio nattklubbar betades av under helgen i Shanghai. Hur som helst – på vägen tillbaka till Pudongflygplatsen tog jag så plats på Maglev-tåget – mellan Shanghai och flygplatsen är det ungefär tre mil, en sträcka som tar ungefär tio minuter att avverka. Tåget har en maxhastighet på – just det, du gissade det – 431 km/h, men i verkligheten hinner man bara ha den hastigheten i en minut typ, sen är det dags att bromsa igen innan man är framme. Hur som helst – åk det om ni får tillfälle, ganska häftig känsla att susa fram i dubbla X2000-farten…

Tillbaka i Peking – som även de har en flygplats som inte direkt skäms för sig; årligen tar de emot över 60 miljoner resenärer [en miljon i veckan, 150 000 om dagen, 6000 i timmen, hundra i minuten, två passagerare varje sekund, dygnet runt].

Så är vi tillbaka i nutid. Jag har fortfarande inte riktigt kommit till sans riktigt med tidsskillnaden, så jag är uppe med gökottejägarna och käkar frukost vid sex om morgnarna – vilket i sin tur betyder att jag somnar som en klubbad säl vid tio [vilket klockan är om typ 20 minuter]. Så tiden för att skriva masterepos här på indiansommar är mestadels tidig morgon eller sen kväll – jag finner inte ron liksom. Men jag ska bättra mig!

Dagens fundering:
Tror ni att man kan veta något man inte vet? Att hjärnan har kunskapen men att det aldrig har återkopplats till medvetandecentrat liksom? För egentligen borde väl det vara själva definitionen på att man vet något? Att man är medveten om att man vet liksom. Lite som Lucy, den där första människan man hittat skelettet av nånstans i Afrika [för övrigt trodde jag att hon var döpt efter min grannes hund Lucy, men jag har, så här i vuxen ålder, fått reda på att hon fick det namnet för att låten Lucy in the Sky with Diamonds spelades på radion när de gjorde fyndet] – Homo Sapiens Sapiens; “människan som vet att hon vet“. För utan att jag vet om att jag kan en sak så kan jag ju inte tro att jag kan den… eller ja, J A G kan ju tro det ["Underskatta aldrig en man som överskattar sig själv.", som Franklin D. Roosevelt sa...] men det kanske är svårare för gemene man. Nåväl. Skalman hade nog rätt ändå – man ska bara tro det man vet. Basta.

Simma lugnt mina vänner!
Utnämningarnas vimmel!

Er landgång,

Writesonger