i n d i a n s o m m a r

Tidernas landskap…

Fri September 14, 2018, 21:41

(Dagens Mind. Blown.: Om vi människor skulle lyckas ta tillvara solenergin som solen avger till jorden på en timme, så skulle det täcka energibehovet för hela jorden i ett år.)

Kontinuitet och regelbundenhet har väl inte varit den här bloggens ledord riktigt – möjligen med undantag för åren vi spenderade i Afrika, då det faktiskt producerades mästerverk på löpande band – men det vore ju skam om jag skulle låta det hindra mig från att än en gång ruska liv i det här maskineriet och skriva några rader om livets varande i detta nu.

Sommaren har återigen gjort sitt intåg här i Dubai, men i år är temperaturerna långt mycket mer överkomliga än de var för ett år sen vid samma tidpunkt – då darrade kvicksilvret på strax under 50-strecket medan vi nu balanserar runt 35-40 grader och med en luftfuktighet som ibland faktiskt stoltserar med en etta som första siffra. Men det tar sig, som brandmannen på semester sa. Vi har även avverkat ytterligare en Ramadan – denna nionde månad i den islamska kalendern, som hemma i Sverige i mångt och mycket mest är känd för att muslimerna fastar (för att på så vis högtidlighålla den månad då Koranen först uppenbarades för profeten Mohammed) medan vi här nere märker av effekterna mer direkt; en mer respektabel klädsel anmodas (täck axlar och knän är ett bra riktmärke överhuvudtaget, men under Ramadan är det i det närmaste beordrat), att äta synligt under tiden solen är uppe är ett big no-no och att spela alltför hög musik – inklusive i din bil (mind you, nån kan ju höra utanför) är inte okej… Men det finns även andra, mer uppenbara bieffekter av Ramadan – alla statligt anställda får två timmars arbetstidsförkortning (för let’s face it – det måste ju ta något sjukt på krafterna att fasta från halvfyra på morgonen till sju på kvällen, och då är det nog ett välkommet beslut att få sluta lite tidigare) och efteråt så är det festligheter som kröns med en långhelgs-Eid för att fira slutet på Ramadan.

Undertecknad har (ju) nått en ålder då det börjar höra till vanligheterna att vänner fyller 40 – och i år var det då faktiskt min tur. Senaste åren, då några av mina allra bästa vänner har lämnat 30-talets jaktmarker, har det bjudits på förbluffande få 40-årskalas – något som jag, i egenskap av 70-talist, har haft svårt att acceptera; fyller man jämnt så har man fest, och så finns det en slags normalfördelning över exakt hur stor den festen “bör” vara, där crescendot alltså lämpligen nås runt 30-40-årsåldern. För undvika att framstå som en crybaby så bestämde jag mig ganska snabbt för att när jag fyller 40 – då vill jag ha en stor fest. Eller nej, en stor jävla fest. Jag vill kunna minnas festen, alla leenden, dansen in på småtimmarna och jag vill kunna prata om festen med mina vänner i åratal. Åtminstone tio år, så att säga. Sagt och gjort – i mitten av maj var det dags!

Kvällen innan festen bjöds det på finmiddag hemma hos oss med hjälp av den högst eminenta cateringdrottningen Görel; Crème Ninon till förrätt, misomarinerad torsk med ångkokt ris och brässerad broccoli till huvudrätt och en God-damn-god Nutellatårta med jordgubbar till efterrätt. Till denna kväll hade då det äldre gardet, tillsammans med det närmaste släktklientelet bjudits in – något som resulterade i att farfar, extra-farmor x 2, mormor, moster, farbror och alla till dem hörande bihang samt bror, svägerskor, svåger och några av barnens kusiner var representerade. Men ändå var det bara som att den kvällen var något av en försmak av vad som komma skulle…

“Dubai, more is more!”, var det självklara temat för festen. Mer än så lät inte vare sig inbjudan eller den kompletterande informationen förtälja, utan var och en fick tolka efter bästa förmåga – och Oh. My. Lord. vad folk var iögonfallande grymma på att tolka temat för kvällen! Som bilderna kommer att förtälja så fanns det en fantasifullhet som fick mina förväntningar att komma på skam samtidigt som kvällens genomförande kom att överträffa alla mina förväntningar! Värt att nämna i sammanhanget var att jag med varm hand hade outsourcat planeringen för festen till en av Nordkalottens mest agila, men samtidigt principfasta (går det?, frågar sig gemene man nu genast – och svaret är ja!, visst fan går det!), projektledare: Min alldeles egna Lady. Allt från storleken och urvalet på fördrinkens snacks; dadlar (Mellanöstern så det förslår, såklart), via en brutalt fingerfärdig trollkarl som minglade runt i festens inledande stadie (behöver jag nämna att jag blev lite för frustrerad för att det ska vara hälsosamt när han gjorde sina trick?) till det faktum att nattens korvmeny hade tre olika sorters senap (hemgjorda av kvällens kock, såklart) hade planerats, diskuterats och genomförts in minsta detalj innan kvällen var all! Här nedan följer ett axplock av de bilder som kvällen bjöd på – från det photo booth som festens projektledare hade nosat upp. Såklart.

Vanliga dödliga människor, såsom yours truly exempelvis, hade ju givetvis trott, och därmed förväntat sig, att Ladys insats som projektledare kunde tillräknas henne som en av de bästa 40-årspresenter som tänkas kan – men samtidigt vore jag ju inte gift med tidernas bästa fru, historiens största hemlighetsmakerska och 2000-talets mest kompetenta tvåbarnsmamma a.k.a. projektledare, om det inte vore för det faktum att hon givetvis hade “another card up her sleeve”, som man säger på utrikiska…

I slutet av maj var det så dags för mig att ta ledigt en onsdag och torsdag från jobbet för att, efter lämning av Astrid och Hugo, bege sig mot “destination unknown”. Ledtråden hade varit “On the rocks”, vilket hade fått mina tankar att skena, och resmål som Antarktis, Kilimanjaro och Kathmandu passerade revy för min näthinna. Men mind you – hon är mer klipsk än så, min kära Lady – när vi satte oss i bilen var jag övertygad om att vi skulle ta förmiddagsflighten till Kathmandu, och väl där njuta av… ja, vad det nu än är man njuter av där (enligt min svåger Ola är löss något av en lågoddsare, för övrigt – om man nu kan sägas njuta av såna). När vi sen fortsatte österut istället för att svänga av mot flygplatsen var det bara att tänka om: “Kan det vara till Hatta? Eller Oman?” Som den samma mansplainer jag är så informerade jag givetvis Lady om att “om du tänkt dig att vi ska korsa Oman på vår väg till Hatta så är det kört – vi behöver visum och vår hyrbil behöver specialtillstånd”… Lady bara log och sa “Jaha, säger du?”. Shame on me, är väl det enda rätta att säga – vi skulle mycket riktigt korsa gränsen till Oman, men inte på vår väg till Hatta – utan på vår väg till Al Jabal Al Akhdar Anantara Resort. Jävlar i havet vilket ställe – om vi i Sverige har femstjärniga (ping Gotland!) ställen såsom Grand Hotel, Sigtuna Stadshotell eller Alfta Gästgiveri, så är de fortfarande imaginära ljusår ifrån den nivå som finns på ställen som Anantara på Jabal Al Akhdar. (Och okej, jag ska väl erkänna också att det kanske inte var helt kosher att nämna Alfta-haket i samma andetag som de andra potentaterna, i synnerhet inte med tanke på att de betingar två simpla stjärnor, medan Sigtuna Stadshotell, vad det verkar och Grand Hotel på riktigt förtjänar sina fem stjärnor.) Oaktat detta – Anantara! Får ni någonsin chansen så åk! Spelar ingen roll var i världen, för är stället bara hälften så bra som den Anantara resort vi var på så kommer ni vara förbluffade, genomnöjda och hårt fokuserade på hur ni kan få det att hända igen. Här nedan följer en bildkavalkad på långhelgens höjdpunkter.

Roadtriiiip!

Taket i lobbyn var något av en orgie i ädelträfanér och måste ha varit något kostsamt…

På rummet fanns dagens första tårta – och bara för referens, det är en vanlig fullstor tallrik vi pratar om…

Efter kvällens brakmiddag väntade så dagens andra tårta… Middagen ska jag förresten passa på att orda lite om – det fanns en utsiktsplats vid hotellet, en slags glasbalkong som i det närmaste hängde ut över dalgången, och där hade Lady bokat in en privat middag för två. Så vi tog oss igenom en asiatisk middag med tre förrätter, två huvudrätter, fem desserter och så nästa tårta på det…

Om jag skulle försöka mig på konststycket att ta fram en egen one-liner för stället så skulle det vara något i stil med “Mellanösterns Grand Canyon” – jag menar, kolla in det här! Skillnaden mellan dalgång och topp kan vara 2 000 meter!

Här ser man en liten del av anledningen till att bergen kallas “Gröna Bergen”, även om det under senare år hade varit lite si och så med regnperioderna och därmed hade man tappat funktionen av bevattningssystemet längs med platåerna, och det gröna började avta.

Typ världens finaste dörr. Och världens äldsta.

Jag och min partner in crime – världens bästa Lady!

Kvällarna bjöd på magiska solnedgångar över bergen – och nere till höger i bild skymtar infinity-poolen som fick agera hem åt oss under några svettiga timmar på eftermiddagen.

När vi var hemma i Sverige i samband med festen så hade vi ynnesten att få spendera några dagar i vår gamla lägenhet, och om det finns något tillfälle då uttrycket “det var som att tiden stått stilla” passar bra så var det då vi hade Astrids försenade femårskalas i lägenheten. Två år innan hade vi haft ett treårskalas, med precis samma gäster och samma föräldrar – och samma lägenhet – men nu var det alltså ett kalas för en liten tjej som fyllt både fyra och fem år, flyttat över ett åttondels jordklot (nej, det är faktiskt inte mer än så mellan Sverige och Förenade Arabemiraten) och lärt sig tre nya språk (arabiska, engelska och franska) samtidigt som hon då, likt många andra femåringar, aldrig upphör att förvåna med sin förmåga att blanda för stunden självklara frågor som “får jag körkort när jag är sex år gammal?” med de mer för föräldrarna imponerande ögonblicken där hon helt enkelt visar sig kunna skriva, räkna och läsa! Och djupt inom mig så känner jag bara en oändligt stor tacksamhet för att få vara med om det här – ni vet:

Livet.

Vilken. Jävla. Resa.

När vi flydde Sverige och dess monumentala brist på soltimmar nio månader om året för knappa två år sedan så var det med en precis tre år fyllda gammal Astrid, en Hugo som varken kunde sitta eller krypa och med en illa dold oro över hur tillvaron i Mellanöstern skulle bli. “Friskt vågat, hälften vunnet!”, säger ju ordspråket som bekant, och det är i sanning applicerbart även här – det har blivit bättre än vi vågade hoppas på, vi känner just nu åtminstone att det är svårt att se någon ände på utlandsvistelsen (möjligen ett miljöombyte vad det lider – men det är inget vi planerar för) och med de förutsättningar som våra barn får i och med den skolgång de tillgodogör sig så känns det avlägset och lite naivt att tro att Sverige hade kunnat leverera bättre än så – låt så vara att det svenska skolsystemet slår högt på skalan, men det känns som att Sverige är något konservativt i sin tro på barns förmåga att ta in kunskap – åtminstone i jämförelse.

Nu är ju allt givetvis inte bara guld och gröna skogar – jag jobbar mer än jag gjort någon gång tidigare i livet, och det faktum att jag värdesätter att kunna komma hem och äta middag tillsammans med familjen gör att jag istället allt som oftast behöver sitta ett par-tre timmar på kvällarna efter att fru och barn gått och lagt sig. Samtidigt har Lady fått åsidosätta sin karriär för att vi som familj ska kunna prova på det här livet under en period – och även om hon kommer börja jobba deltid i höst så är det inte inom samma område eller med samma ansvar som hemma i Sverige. Och så har vi det där med semester – på pappret ligger jag i paritet med svenska anställningar men samtidigt jobbar jag i en hierarkisk organisation där mycket faller an på “the top dog”, och då kan man inte ta fem-sex veckors semester per sommar, oaktat vad kontraktet säger. I år har vi blivit förärade med tre veckors sammanhållen semester per person, men i mitt fall – där jag har en familj som allrahelst spenderar sommarmånaderna i (jämförelsevis) svala Sverige hellre än Dubai – så har jag fått dela upp semestern. Hugo och Astrid kommer spendera in allas sex veckor i Sverige innan det är dags att återigen ta sig an sensommarvärmen i Dubai, medan Lady gör sex veckor i Sverige följt av en tjejresa till Colorado innan hon ansluter till resten av familjen. Jag själv sitter i skrivande stund på flyget mellan Köpenhamn och Dubai efter en veckas välbehövlig semester i Sverige som nu får göra ett uppehåll för en stor kvartalsrevision på jobbet – efter vilken jag kommer flyga upp till Sverige igen för nästa halva av semestern. Som det mer trogna gardet av er läsare troligtvis vet vid det här laget så har jag släkten i Stockholmstrakten medan min bättre hälft är från Helsingborg – så om det inte vore nog med att semestern får hållas till korta tre veckor för min del så kommer den även inbegripa ett visst mått av resande à la Eriksgata. Men det är lite av en välkänd sanning i expatkretsar – man måste vila upp sig från sin semester, givet all släkt och vänner som pockar på uppmärksamhet och åberopar besök från exilfamiljen på besök i hemlandet.

(Fotnot: Det här inlägget har byggts på successivt sen i juni, så innehållet från vår semester i sommar-Sverige kommer avhandlas i nästa inlägg – ni kan se fram emot bröllop, hundpromenader, lekparksbesök och Katrineholm. Stay tuned!)

Dagens fundering:
Om du fick en chans att ändra ett beslut i ditt liv – vad skulle det ha varit? Och tänk på här att ett beslut kan ha haft många följder som i så fall också kommer att bli omintetgjorda. Jag har (såklart) ägnat det här en del tankeverksamhet och så här ser min shortlist ut: 1) I skidliften tidigt 90-tal. Jag, mina vänner Björn och Martin går på skidskola och det har börjat en ny kille, Marcus, i vår grupp (för avancerade skidåkare). Marcus var ett par pinnhåll nedanför oss andra i skidåkning, och när vi tre sätter oss i skidliften säger jag: “Har ni sett hur han Marcus åker?”, varpå Björn börjar rycka mig i armen. “Ja, men vadå – han borde ju inte vara med i vår grupp ju!”, fortsätter jag. Tillslut tittar jag på Björn vad han vill – och ser Marcus bredvid honom. Av någon oklar anledning så hade han smugit sig med i just vår stolslift och oaktat mitt försök till att släta över det hela så var det ett felbeslut av episka mått (kanske inte jämfört med M/S Costa Concordia då – som Rocky uttryckte det: “Misstag som inte går att se från rymden är inte värda att ha ångest för.”). Men om du läser det här Marcus – förlåt! Jag tar tillbaka! 2) Året är 1998, och efter en vår, sommar och höst med ett ständigt statistikdrillande om fotbollsresultat med min Sancha Panza och lumparpolare Gillå var jag rejält uppsjungen på Premier League och dess lag. Som de andra lördagarna vid den tiden skrev jag ner en 96-raders stryktipsrad som skulle lämnas in på “Sassas Grill In” i Tungelsta City, bara det att jag orkade inte promenera den dryga kilometern dit. “Jag vinner ju ändå aldrig.” Tänk aldrig så, gör inte det. Dryga 350 000 kronor i missad utdelning senare brände jag upp lappen för att aldrig mer påminna mig själv. 3) Den där gången i oktober 2000, när jag somnade på pendeltåget och fick gå av i Hemfosa för att sen inse att sista tåget hade gått (bokstavligt talat) och bestämde mig för att promenera hem, och istället för att gå på banvallen så tänkte jag gå på vägen precis bredvid. Ett elegant svanhopp senare befann jag mig mitt i diket mellan banvallen och grusvägen, där sedan min sko fastnar i gyttjan… så jag fick gå hem med en sko, och efter elva haltande kilometer ringa min käre bror, bedyra för honom att jag inte alls var full, men att historien som skulle följa de facto hade ett antal faktorer som tydde på motsatsen och sen be honom komma på cykel för att hämta mig (vid det laget hade det dessutom börjat regna)… Hem kom vi båda dyngsura, jag själv tre timmar senare än vad som egentligen hade behövts… Så i backspegeln skulle jag ha sett till att stå upp på tåget, från Stockholm Central till Krigslida, och sedermera klivit av tåget och gått hem för att sova.

Förresten – när vi bodde i Ghana så reste ju jag som bekant över världen som en tetting; resmålen under det dryga halvår då det var som värst var Tyskland, Holland, Sverige, Ghana, Kina, Hong Kong, Kenya och Sydafrika. In alles flög jag till mig guldstatus på KLM:s bonuskort Flying Blue, men hur många gånger tror ni jag blev uppgraderad? En gång. På ett flyg från Amsterdam till Stockholm. Vilket förvisso föranledde en gratis frukost, men i övrigt fanns det inget som imponerade – både benutrymme och sätet i sig var helt i paritet med vanliga ekonomiklass. Så när jag nu – helt ur det blå – lyckades bli uppgraderad på min flygning från Dubai till Köpenhamn så var det blandade känslor; trevligt förvisso men hur stor skulle skillnaden vara? På Emirates flyg (och i synnerhet deras Airbus A-380) visade sig skillnaden vara brutal mellan economy och business class, och förvisso finns det hundratals sidor som inte gör annat än att recensera upplevelser och lägga upp allsköns professionellt tagna bilder men jag kan ändå inte låta bli att bara få med några bilder av just min upplevelse. Många säger “aldrig mer ekonomi”, men jag föredrar ändå att hålla mig till att bli förbluffad de få gånger det kommer att hända att man blir uppgraderad. Hur som helst – I give you: Paradiset!

Det är nästan så att jag önskar att flygningen hade varit lite längre…

Frukosten ska ju givetvis intas på vit duk!

Efter frukost var det dags att se sig om – här bild på flygningens bästa bartender!

Och om man nu inte var sugen på att sitta i sitt (fantastiskt sköna) säte så fanns det givetvis andra platser i anslutning till baren.

Lunchen bestod ju givetvis av tre rätter, plus ostbricka, här förrätten som gav höga utslag på flygplansmatsskalan (för övrigt ett ord man inte använder varje dag direkt!).

Det kanske inte är någon högoddsare för er som följer mig troget – men jag tycker om att skriva. Och jag funderar på om jag skulle ha det i mig att lyckas skriva en bok (och ja, jag förstår hur infernaliskt svårt det är att bli publicerad, så att skriva boken kommer få räcka som må) – men mitt största problem är att jag står mig helt rådvill gällande vad boken ska handla om. Det närmaste jag kommit i funderingarna är en bok om mig, och det skulle ju förvisso klinga väl med min historiska inställning till den här bloggen (“en plats för inbördes beundran”) men samtidigt är det väl inte “kioskvältare” som hade varit närmaste adjektivet för att beskriva en sån bok… Vad skulle ni vilja läsa för bok – som jag skrivit?

Er lojalist,
Kung

Stunden just nu…

Fri December 12, 2014, 23:25

(Okej, vi kör en mjukstart – inga bombastiska svulster till alster, inget behov att skolka från eftermiddagens möten för att ta sig igenom textmassan och inte heller tillåter vi några högre litterära ambitioner – vi ska ta oss in i matchen igen. Okej? Okej. Nu kör vi!)

Det finns stunder som ingen kan ta ifrån mig, har ni också såna stunder? Eller, för att ta ett exempel, vissa fredagar tryter orken och vi hänfaller oss åt våra inre gluttonister och köper hämtpizza. Oftast är det jag som sätter mig på stålhästen och trampar upp för backen till Kristinebergs Pizzeria (Hornsbergs Strand må ha ett restaurangutbud som heter duga, men de lider sannerligen brist på en godkänd sunkpizzeria), och any given fredagkväll är det givetvis kö för att hämta pizza, så jag sätter mig för att vänta. Och beställer en öl. För just den stunden, de tio-femton minuternas väntan på en Hawaii med extra ananas och en Acapulco med bearnaisesås, den kan man inte ta ifrån mig. Den är min, och ölen med.

Vilka är era stunder?

För övrigt ska det väl kanske göras ett officiellt uttalande – jag lever! Sista livstecknet här på bloggen var ju i början av 2011, så det har hänt en del sedan dess, men bara för att ge er en snabb summering à la timelapse så kan vi säga så här:

– vi har flyttat hem från Afrika
– Lady återtog sitt jobb
– jag började nytt jobb (back to the roots – åter på Södersjukhuset)
– jag sa upp mig
– Lady blev befordrad
– jag började nytt jobb (back to the roots, the sequel – återförenad med min förra chef)
– vi fick barn (världens bästa Astrid)
– Lady var mammaledig
– vi flyttade till Kungsholmen
– jag var pappaledig (time of my life!)
– Sune började på nytt dagis
– Astrid började på dagis

Det hela kan väl enklast sammanfattas i att barn is the shit!, Kungsholmen levererar och att det är kul att vara med om att bygga upp ytterligare ett sjukhus – om än med en något uppsvullen budget jämfört med Ghana (52 miljarder som ska ställas i proportion till 500 miljoner för Sweden Ghana Medical Centre). Den samvetsgranne ska även lägga till att det är svårt att bortse från det faktum att vi drabbats av en svår form av Afrikafeber, och drabbas av såväl nostalgianfall som attacklängtan med ojämna mellanrum. Vi vill tillbaka ut i världen för att upptäcka en ny vardag igen, men just nu tycker vi lite för mycket om vardagen här hemma för att kasta oss ut i det manierade bungyjumprep som en utlandsvistelse är.

Dagens fundering:
Funderar ni någon gång på hur många platser man varit på för sista gången i sitt liv? Jag kommer på mig själv med att tänka tanken allt som oftast och inser då med ens tragiken i att se på livet på det sättet, därefter börjar jag tvinga mig att definiera begreppet plats (är det en stad, en strand, en park, en gata eller vad är en plats egentligen?) och sist men inte minst förlorar jag mig i det vidunderliga i att tänka tvärtom – hur många platser finns det där jag inte varit än? Jag skulle vilja fira nyår dubbelt med familjen på datumlinjen på Kiribati, låta Sune springa fritt och vandra bland kullarna på Irland, höra musiken när solen går upp över bergen i Andalusien eller helt enkelt bara sitta på terassen här hemma och se sommaren sakta tyna bort i ett eldrött sken, ta ett glas vin och inse att varje dag är en ny plats där man aldrig varit.

Sist men inte minst – en bild på Astrid. Klickar man på den så får man se henne äta tårta. Bara en sån sak.

Er malaj,
Kalas

See you when the clouds come home…

Tue January 11, 2011, 23:25

(Yes, it’s true. I’m back. But I’m not even sure you’ll want to read the whole of this update. It’s, as we say in Sweden, mast-o-don’t-long… And just to make sure that you try to cover as much as possible I won’t even give you any keywords – just plow through it! Or if you’re on a first name basis with Nigeria’s president: Goodluck!)

Jag vet, det finns inte mycket att säga till mitt försvar; jag uppdaterar den här bloggen ungefär lika ofta som pÃ¥ven tar sig en slentrianfylla. Men det händer inte alltid sÃ¥ mycket här nere, trots att vi bor i Afrika med allt vad det innebär – det är liksom livet som levs här nere ocksÃ¥ precis pÃ¥ samma sätt som att det är livet man lever hemma i Sverige. Eller sanningen är väl egentligen den att det fortfarande händer mycket och att det finns än mer att skriva om, eftersom det mesta ter sig exotiskt i era ögon – men för oss är det everyday life.

Eller okej, jag ljög. Vi bor i Afrika men det händer en hel jävla del, som KG Hammar skulle uttryckt det. Vi har flyttat till nytt hus [bilder följer nedanför], vi har gift oss [wohooo!!], varit pÃ¥ bröllopsresa pÃ¥ Island och i New York, vi har firat första julen utan familjen [men med vÃ¥r egen familj] i 30-gradig värme i Ghana och vi har insett att om vÃ¥ra barn ska ha chansen att födas binärt sÃ¥ gäller det att ligga i [parentes i sammanhanget: kära far och svärmor – missförstÃ¥ inget, det är inget mer än en reflektion över det faktum att nästa Ã¥r är det 2012 och 12 är inte binärt pÃ¥ samma sätt som 11. Men ja ja, ni fattar.]. SÃ¥ nu kör vi!

Dessutom är det tillbaka till den gamla skolan – ni som läst mina alster sen tidigare hälften av 00-talet vet ju om att jag ibland har sÃ¥na här dippar, där jag helt enkelt tar en evinnerlig tid pÃ¥ mig mellan uppdateringarna. SÃ¥ ta det för vad det är och kom ihÃ¥g den där stora nypan salt…

Men för att börja nÃ¥nstans sÃ¥ kan jag ju säga att “Felix stör en ingenjör” har bÃ¥de kommit och gÃ¥tt – om det har gÃ¥tt nÃ¥gon förbi [vilket det faktiskt bör ha gjort dÃ¥ premiäravsnittet inte lockade fler än 185 000 tittare]. Eftersom Internet här nere i Ghana fÃ¥r flaskpost att framstÃ¥ som ett Formel1-snabbt kommunikationsmedel sÃ¥ har jag inte kommit mycket längre än att jag blickat igenom ett par av de klipp som lagts upp pÃ¥ Youtube frÃ¥n avsnitten. Det fjärde avsnittet [finns här om nu nÃ¥gon skulle missat det] var givetvis det bästa.

Sen har vi den kanske mentalt sett största men fysiskt sett minsta nyheten – vi har bestämt oss för att ta oss an hundvalpen Sune! Korkor, min kollega, berättade att hon hade sex smÃ¥ valpar av okänt slag [dock är vi ganska övertygade om att de är renrasiga gatkorsningsbastarder] som hennes hund Booby hade fÃ¥tt för nÃ¥gra veckor sedan. [Rolig parentes: Booby hette till en början Snoopy – tills att Snoopy blev tjock och sedermera valpade – dÃ¥ kunde han ju inte vara en han längre…] Efter ett besök hos valparna blev det bestämt, en klick nagellack pÃ¥ huvudet och Sune var märkt!

Nu då, så där nån månad efter att jag skrev stycket ovanför, så ligger Sune bredvid mig här i soffan och har gått från att vara en av Djävulens avkommor till att vara världens sötaste liten hundvalp. Och allt inom loppet av två sekunder.

Gällande namnet Sune sÃ¥ är det jag som insett hur man fÃ¥r som man vill, jag har länge funderat pÃ¥ att Sune Mangs faktiskt mÃ¥ste vara en av Sveriges mest underskattade skÃ¥despelare. Mest för att han var tjock och dog inte alltför gammal. [Jag menar, John Goodman, John Candy och James Earl Jones var alla omfÃ¥ngsrika men faen sÃ¥ mycket mer berömda!] SÃ¥ jag började inarbeta namnet Sune lÃ¥ngt innan valpen ens var uppe för diskussion. Och Jackpot! När vi väl var där sÃ¥ var det Sune som var enda alternativet. Mitt nästa mission att vÃ¥r förstfödde son ska heta Babar… tror jag kan fÃ¥ det lite tuffare där…

Dagens skönaste liknelse:
“Han var lika klar i huvudet som en amfetaminpÃ¥verkad socionom pÃ¥ Nasdaqbörsen!”
– saxat frÃ¥n nätet

F̦r ̦vrigt har jag f̴tt en ny hangup Рstolpar. Stolpar och himmel, vilken kombo liksom!

Förresten, den 18:e oktober, när avsnittet frÃ¥n Ghana sändes av “Felix stör en ingenjör”, sÃ¥ hade vi svenskkväll i the Swedish House. Vi bjöd pÃ¥ köttbullar, kokt potatis, brunsÃ¥s och lingonsylt. Till det en enkel sallad, utan dressing givetvis. Svenskt att det förslÃ¥r! Hur som helst, efter att avsnittet sänts sÃ¥ har jag fÃ¥tt en vag försmak av hur det är att vara kändis – det mest underliga torde vara en före detta flickvän som gjorde slut med mig för elva Ã¥r sen, men strax efter avsnittet ansökte om att fÃ¥ vara vän med mig pÃ¥ Facebook. Jojo, stjärnstatus minsann!

Och enligt egen utsago så har Alex hundratals såna här bilder på sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att den här bilden säger allt. Kameran är liksom en del av Alex kropp. Typ huvudet.

Ytterligare en bild från barninvasionen hos häxdoktorn.

Hur som helst, rätt ska vara rätt – det är nu 2011 och Afrika visar sig frÃ¥n sin bästa sida nu när ni haft den kallaste vintern i mannaminne hemma i Sverige. Här nere är det trettio grader varmt, strÃ¥lande sol och eftersom det idag dessutom är fredag sÃ¥ är livet ganska fint.

Men om vi nu ska börja om igen – skit i det som stÃ¥r här ovanför egentligen, här kommer en resumé pÃ¥ tiden som gÃ¥tt sedan sist. AlltsÃ¥ – fjortonde september 2010 till och med sjunde elfte januari 2011 – here we go!

I slutet på september var det dags för styrelsemöte för företaget. En hel massa viktigt folk var på plats här nere i Ghana och en ny vd tillträdde sin roll. Och så var vi givetvis på ett besök uppe på bygget:

Som ni ser så är dresscoden ljusa byxor, ljusblå skjorta och bygghjälm. Från vänster till höger har vi Thomas, majoritetsägare, Göran, medicinsk whizkid och PO, ekonomimaster.

Sen har vi en bildkavalkad som egentligen är tidlös – bara bra bilder liksom. SÃ¥ hÃ¥ll tillgodo:

Jag var ute pÃ¥ universitetet och käkade lunch och fick syn pÃ¥ den här skylten. “Vikings welcome you” – är de verkligen helt pÃ¥ det klara med vilka vikingarna var? Liksom… okej strövartÃ¥g i Ryssland och the occasional snednavigering till Vinland, men att de skulle hittat ner till Ghana ser jag som ganska… osannolikt.

Avtalstexter kan vara ganska trÃ¥kiga – inte sant? Tills man hittar strofen “acts of God”. AlltsÃ¥ – om en del gÃ¥r sönder pÃ¥ grund av ett gudomligt ingripande sÃ¥ gäller inte garantin. [Borde inte det betyda att garantin aldrig gäller förresten? Det är väl Gud som är ansvarig för allt som sker, eller?]

Bojo Beach.

Nere pÃ¥ stranden kan man sen köpa det mesta – som DVD-skivor. Här har vi den mycket kända filmen “Bitch Slap Avatar”…

Och givetvis Рvad trodde ni? En strand, en bok och en ̦l. P̴ en șndag.

Men vi mÃ¥ste ju fÃ¥ nÃ¥n rätsida pÃ¥ det här. September till januari – fyra mÃ¥naders blogcelibat gör ju att det finns en hel del som mÃ¥ste berättas. SÃ¥ Ã¥ter till storyn! I september var det även dags för oss att fÃ¥ hem Sune – vÃ¥r alldeles egna hundvalp. Sune är nÃ¥got sÃ¥ fint som en renrasig Ghanansk gatkorsning till blandrasbastard, och är som sagt döpt efter den store [höhö] skÃ¥despelaren Sune Mangs – en legend som alltför ofta glöms bort i diskussioner inbegripande Greta Garbo, Max von Sydow, Stellan SkarsgÃ¥rd och Ingrid Bergman… :) Hans fullständiga namn är dock Sune “Rattmuffen” Branca, där mellannamnet Rattmuffen mest används som hot under hans anfall av DAMP som Ã¥terkommer dagligen mellan fem och sju pÃ¥ kvällen. I alla fall, sex veckor [plus minus nÃ¥n vecka – de är inte direkt nogräknade när det kommer till hundar här nere] gammal kom han sÃ¥ hem till oss och den dagen – som R.E.M. skulle uttryckt det – “it’s the end of the world as we knew it”. Till alla smÃ¥barnsföräldrar  [PÃ¥lle och Titti – ni speciellt!] som läser det här: I salute you! En hundvalp har även den sina faser och skeden i livet, men till skillnad frÃ¥n barn, bebisar – riktiga människor, sÃ¥ är valpens faser ganska… tja, korta. Och man kan muta hundvalpar med fläsksvÃ¥len frÃ¥n rökt skinka – vilket jag inte tror gÃ¥r hem sÃ¥där bra hos bebisar. SÃ¥ nu, när han snart fyller fem mÃ¥nader, är han rumsren, han sover regelbundet [det vill säga, han slocknar som ett strömavbrott klockan nio pÃ¥ kvällen och vaknar nÃ¥n gÃ¥ng mellan halvfyra och sex pÃ¥ morgonen], kan en massa konster och har även bemästrat hundvalpsblicken till perfektion.

Oktober kom och gick och med den även Anna-Karin – exil-Bohuslänning som slagit sig ner i Ã…re, längtade efter semester, bestämde sig för att Ghana is the shit! och kom och hälsade pÃ¥ [fler borde göra som hon gjorde!]. I oktober var det även dags för oss att dra igÃ¥ng och leta efter ett nytt hus; the Swedish House var aningens stort och när sedan en ny VD tillträdde pÃ¥ sjukhuset sÃ¥ fattades beslutet att han och hans familj skulle ha “vÃ¥rt” hus. Sagt och gjort – husmarknaden i East Legon [Accras Djursholm] är… ja, lÃ¥t oss säga skiftande:

Man kan hitta allt frÃ¥n mansion som vÃ¥rt förra hus – sex sovrum, 500 kubikmeter vardagsrum, stor trädgÃ¥rd och pool i varandet…

…via sÃ¥na här sköningar – hus till salu, brÃ¥dskande!…

…som utzoomat ser ut sÃ¥ här – hur skönt är inte det?

Till vÃ¥rt nuvarande residens. “Bara” fyra sovrum, ingen pool och ingen majestätisk trädgÃ¥rd, men väl en takterass som inte skäms för sig och lagom stora ytor. Helt enkelt ett hus som passar oss lagoma mellanmjölkssvenskar.

Dagens fundering:
Varför har vissa människor ett större bekräftelsebehov än andra? Och kan det behovet ibland leda till nÃ¥got gott samtidigt som det är destruktivt? Senaste dagarna har titelmatchen Ranelid vs. Englund promotats ganska hÃ¥rt i medierna och jag har alltid varit ett fan av den gode herr Englund, sÃ¥ jag kan inte göra annat än förundras över Ranelids totala brist pÃ¥ a) humor och b) självbevarelsedrift… Eller är det behovet av bekräftelse som är sÃ¥ stort att det överskuggar bÃ¥de a och b? Jag menar, om jag hade fÃ¥tt allehanda priser och till det rÃ¥kade vara en av de [Ã¥tminstone enligt egen utsago] bäst säljande författarna i landet – dÃ¥ skulle jag med gott mod mumla nÃ¥got om att bygones är bygones och att Peter Englund är en lallare – men jag skulle göra det för mig själv. Ungefär samtidigt som jag slÃ¥r mig ner i soffan med en god whisky och inser att jag är den större människan av oss bÃ¥da. Men sÃ¥ är ju inte jag Björn Ranelid heller. Fast ändÃ¥, det är ganska roligt att följa tuppfäktningen i media. Till syvende och sist kommer jag dock tillbaka till samma frÃ¥geställning – vad är det som styr vÃ¥rt behov av bekräftelse? Är det brist? Eller kan man fÃ¥ för mycket kudos? Jag vet inte…

November spenderades till hälften i Afrika, där vi dÃ¥ flyttade till nytt boende, förberedde oss för tre veckors semester frÃ¥n evig sommar och stÃ¥lsatte oss mentalt inför avsaknaden av Sune under de veckorna [han bodde dock pÃ¥ förstklassigt pensionat rakt över gatan hos vÃ¥ra grannar Liisa och Hafen]… och andra halvan spenderades pÃ¥ resande fot, dock mestadels i Sverige, med den bröllopet som den självklara grädden pÃ¥ moset!

Bröllop ja… om ni nÃ¥gonsin har tvekat och funderat pÃ¥ om det verkligen är värt pengarna man lägger ner pÃ¥ en enda dag – sluta tveka! Det är värt varenda övertidstimme, vartenda öre och skulle vi kunna göra om det [utan att det för den sakens skull dels skulle innebära ett betydande stort hÃ¥l i plÃ¥nboken och dessutom att vi skilt oss] sÃ¥ skulle vi göra det – alla dagar i veckan! Vi ville aldrig att dagen skulle ta slut och när den väl gjorde det sÃ¥ hade det varit den. bästa. dagen. nÃ¥gonsin.

Men det känns lite som att bröllopet kommer fÃ¥ avhandlas i ett eget inlägg – det finns sÃ¥ mycket att säga om det att det nästan är en skymf mot dess storslagenhet att försöka komma med en sammanfattning, men okej dÃ¥:

Sextio mil i bil, bowling, bad, minus 22 grader, Åre gamla kyrka, glögg på kyrkbacken, tårta och bubbel, middag, bröllopsswing, Fernet, efterfest och brunch.

För att sedan se till att fÃ¥ till nÃ¥gon slags kontrast gentemot de oändliga sandstränderna vi har varje helg här nere i Ghana sÃ¥ hade vi valt bort Bali, Seychellerna och Jamaica som destination, istället gick bröllopsresan till Island och New York. Och jodÃ¥, kontraster kan man verkligen snacka om! Vi lämnade ett Ghana som var pÃ¥ väg in i Ã¥rets varmaste period – strÃ¥lande sol, 32 grader varmt och klarblÃ¥ himmel – kom hem till ett Sverige som precis pÃ¥börjat den kallaste vintern pÃ¥ 150 Ã¥r, mellanlandade pÃ¥ ett grönsvart Island ett par dagar [tänk er ett mÃ¥nlandskap som man korsat med en tredjedel Antarktis och tvÃ¥ tredjedelar ödemark kryddat med vÃ¥ldsamt coola underjordiska källor] för att sen tillslut hamna i den moderna världens huvudstad – New York. Jävlar i havet vilken stad! Vi försökte oss pÃ¥ att promenera frÃ¥n 102:a gatan till första [akut hungernöd hos min kära hustru gjorde att vi var tvungna att avbryta försöket efter 80 kvarter], flög helikopter över Manhattan och Ã¥t middag till tonerna av storbandsjazz pÃ¥ Broadway. Bland annat.

Så här glada blir man av att gifta sig och vara på bröllopsresa på Island!

Och jo, det är sant som alla säger – man m Ã¥ s t e verkligen Ã¥ka till den BlÃ¥ Lagunen. MÃ…STE. Allra helst ska man Ã¥ka dit med första turen. Och sÃ¥ ska det vara klar himmel med en stundande soluppgÃ¥ng.

Och efter en dag i den blÃ¥ lagunen sÃ¥ blir man sÃ¥ här snygg. Eller nej, vänta – det var inte riktigt sant, vi är alltid sÃ¥ här snygga!

AlltsÃ¥, det är en ansenlig mängd hus de klämt in pÃ¥ Manhattan – en yta motsvarande en dryg tiondel av Stockholm…

Och sÃ¥ mitt i alltihopa – Central Park – i en av världens största och mest tätbefolkade städer sÃ¥ har man bestämt sig att en park i Södermalms storlek ska vara just en park. Oavsett det faktum att det är prime location och att… eller ja. Nej, det är bra! Jag bara förundras…

Men att se en sÃ¥n här solnedgÃ¥ng, och sen komma att tänka pÃ¥ att man befinner sig i en av världens största städer – det gÃ¥r inte riktigt in liksom…

Och mer New York-pornografi…

…och sÃ¥ en sista.

Eller okej då, den här måste jag faktiskt få ha med också. Det här får nog klassas som min vykortigaste bild från New York.

Och möjligen är det en smula onödigt att säga – men det kändes lite tomt att komma tillbaka “hem” till Ghana. Okej, vi fick träffa Sune igen, och okej, vi gick frÃ¥n minus femton till plus trettio och okej, vi Ã¥kte iväg som förlovade och kom tillbaka som världens lyckligaste gifta par. Men ändÃ¥.

För att sen se till att 2010 verkligen skulle gÃ¥ till historien som det mest händelserika Ã¥ret i mitt liv – hittills, mind you – sÃ¥ hade vi bestämt oss för att fira jul i Ghana [möjligen kan det även vara sÃ¥ att det faktum att biljetter hem kostade multum bonum, som jag sa när jag var liten, spelade in i beslutsfattandeprocessen] med allt vad det innebär. Vi mönstrade en liten men ruggigt vass uppsättning med gäster; jag, Lady, grannarna Hafen och Liisa med Timo som bihang och den gladlynta svensk-brittiskan Eva som joker. PÃ¥ julbordet stod julskinka, köttbullar, Janssons, ägghalvor, korv, potatis, sill, senap, nubbe och öl. Och sÃ¥ Fernet, sÃ¥klart. Det var en helt vanlig julafton – till och med Kalle & hans vänner spelades pÃ¥ datorn. Möjligen dÃ¥ att vädret [30 grader, sol och blÃ¥ himmel] skvallrade om att nÃ¥got inte var som vanligt. Och möjligen även det faktum att julafton vanligtvis brukar avrundas med julmust och hejogodnatt men här nere i Afrika istället kom att bli en fest vi sent kommer att glömma; balettdansnummer frÃ¥n Eva, solokaraoke frÃ¥n Hafen och glada tillrop och allvarliga drinkar frÃ¥n värdparet! Fler jular i Afrika Ã¥t folket!

Efter jul var det dags för Ã¥rets sista höjdpunkt – Björn och Dino gör Ghana 2010! VÃ¥ra kära vänner barbetraktaren och juristen hade bestämt sig för att fira nyÃ¥r i Ghana och vilken vecka vi hade! Pubrunda i East Legon, strandhäng pÃ¥ Labadi, djupa tankar i Elmina Slave Castle, högtflygande Ã¥ngest i Kakum, nyÃ¥r pÃ¥ Accras enda skybar, öl pÃ¥ terassen hemma pÃ¥ Apple Street, sockerrör och oändliga sandstränder i Adah och nattliga tupplurar pÃ¥ parkbänkar mitt ute i ingenstans. Kort sagt – det var en av de bästa veckorna under vÃ¥r tid i Ghana! Och även den veckan kommer givetvis vara tvungen att bli avhandlad i ett separat inlägg…

Som avrundning ska jag passa pÃ¥ att säga att det mÃ¥ sÃ¥ vara att jag tappade geisten lite gällande uppdateringar i slutet pÃ¥ förra Ã¥ret – men vi fÃ¥r ta igen det nu. Okej? SÃ¥ efter det här sÃ¥ har jag minst tre nya inlägg att skriva; om bröllopet, om Björn&Dino-besöket och ett om livet här nere i allmänhet. Det här ni just tragglat er igenom är ju mer ett enda stort misch-masch av ord, bilder och dÃ¥ligt samvete frÃ¥n undertecknads sida…

Lev väl och akta er för solsting!

Er bandymålvakt,

Piloten

Den lÃ¥nga färden…

Sun August 22, 2010, 0:42

(Another of those epic updates with a million pictures and quite a lot of rambling about our holiday in Sweden. So what I’d do if I was an anglophile is concentrate on the pictures… Alas, the descriptive texts are all in Swedish so you have to make do with this: Stockholm by summer, Ã…re’s old church, a wedding in Dalarna, a bumblebee on a yellow flower and very odd working hours. Enjoy!)

Så är vi så återigen på plats nere i Ghana. Eriksgatan som i det närmaste kom att skriva om historien för flest resmål på kortast tid tog, som vanligt, sin början i Akwaaba Lounge på Kotokas flygplats här i Accra. För första gången var det så dags för oss som par att dra nytta av mitt flygflängande och med passen i högsta hugg så släntrade jag och Lady igenom alla kontroller fram till gaten i en enda lång gräddfil. Sedan bar det av hemåt, mot Amsterdam först och därefter vidare mot Nueva Estocolmo!

Men innan jag hänger mig Ã¥t att nÃ¥gorlunda kronologiskt försöka trÃ¥da ut vÃ¥ra semesterveckor sÃ¥ tänkte jag ta tillfället i akt och välkomna alla nya läsare. Sista tiden har jag insett att den här bloggen har vuxit ur sig själv lite – det var väl ett tag sen [and then some] som jag började förstÃ¥ att jag inte längre skrev enkom för mig själv utan att jag hade en trogen läsarskara av mina nära och kära. Senaste veckorna har det dock trillat in mail till indiansommar@sanskrit.se där folk jag aldrig varken träffat eller pratat med har hittat hit – och fastnat.

SÃ¥ känn er välkomna, Sophie, Vivi och Tobias [bland andra]- och var sÃ¥ snälla att ha överseende med att den här bloggen tidvis är ytlig, egocentrerad och ibland rentav… menlös, i all sin enkelhet. I övrigt är allt precis som vanligt – min blog är min litterära fristad och ett sällan skÃ¥dat forum för inbördes beundran. Okej? Nu gÃ¥r vi vidare…

FrÃ¥n the Swedish House, East Legon, Accra, Ghana, Afrika…

…via en soluppgÃ¥ng nÃ¥gonstans ovanför norra Frankrike…

…till ett molnigt men uppfriskande svalt Stockholm i sommarskrud.

FrÃ¥n ett Ghana där temperaturen under vÃ¥ra mÃ¥nader aldrig sjönk under 24 grader till ett Sverige som just upplevt tidernas varmaste sommar… för att sen totalt glömma bort hur man gjorde när man… eh, gjorde sommar. Det var som att man kunde skära skivor av den kalla [jo, femton grader är faktiskt kallt!] sommarluften, jämfört med den fuktiga och lite kvava tropikvärmen här nere. Efter en välkomstkommitté värdig ett kungapar [tack Rémy för att du hämtade upp oss] bar det sÃ¥ av hemÃ¥t till förorten för lite skumpa, köttfärssÃ¥s och – för första gÃ¥ngen pÃ¥ nästan tre mÃ¥nader – en säng med fjädrar snarare än ett massivt latexskum [vilket är ungefär lika obekvämt som det lÃ¥ter]!

Pausreflektion:
Visste ni förresten att de rosor ni köper i blomsteraffären med största sannolikhet kommer frÃ¥n Ecuador? Och det är väl okej, rosorna frÃ¥n Ecuador är lÃ¥ngt mycket vackrare än nÃ¥gra man kan odla i Europa – men nÃ¥got som stör mig lite är att i det närmaste alla rosor som odlas i Ecuador fraktas till Holland och blomsterauktionen i Amsterdam [som för övrigt är världens största byggnad med sina 1 000 000 kvadratmeter], och en betydande andel av dessa rosor köps sen upp av Sydamerikanska grossister som skeppar tillbaka rosorna… Känns sÃ¥där va?

Det faktum att vi bor utomlands för ju med sig vissa bieffekter – en av dessa är att under en semester hemma i Sverige sÃ¥ blir det en hel del resande. SÃ¥ efter tvÃ¥ dagars rast och vila à la urbant pensionatshäng kuskade vi iväg pÃ¥ vÃ¥r Sverigeexpedition med Torshälla som första stopp. Väl där bjöds det pÃ¥ thaimat med skarp chilihetta, kvalitetsmys med Bosse och Afrikauppdateringar frÃ¥n den förlorade sonen och svärdottern. DärifrÃ¥n bilade vi sen upp till Ã…re, för att i sann boyscout-anda rekognocera inför höst-vinterns stora begivenhet – Bröllopet [för övrigt är det länken som ni som sökt pÃ¥ “Lady och M1 bröllop“ och hamnat här ska använda, sÃ¥ ni vet]. I slutet av november är det nämligen dags för mig och Lady att ja-ja:a i Ã…re gamla kyrka!

TorshällaÃ¥n tidig [hrm, nÃ¥ja] morgon innan bilresan upp till Ã…re tog vid…

Ã…re Kyrka i kvällssolen. Den tjugosjunde november 2010 blir det Ã¥ka av här i kyrkan – dÃ¥ tar jag examen i kärlek och tentar av det sista genom att gifta mig med min Lady! Wohooo!!

Och när man talar om trollen sÃ¥ stÃ¥r de i bastun [som jag sa när jag var liten] – här är vi dÃ¥, jag och Lady. PÃ¥ en parkbänk i Ã…re. Med kvällssolen sÃ¥där mystiskt strilande genom träden.

Bodde gjorde vi förresten pÃ¥ det enda alternativet som egentligen finns i Ã…re – om man nu ska bo stÃ¥ndsmässigt utan att för den sakens skull mätta munnarna pÃ¥ vÃ¥ra svurna edsfiender Norge och Finland, vill säga – Hotell FjällgÃ¥rden. Och även om hotellet är det bästa i trakten och de dessutom har en marknadschef som inte är av denna värld, sÃ¥ finns det saker de skulle kunna förbättra. Som skyltningen. Dock är den saken redan pÃ¥ gÃ¥ng att ordnas, viskas det, enligt säkra källor, om i maktens korridorer…

Uppe i Ã…re njöt vi av timslÃ¥nga solnedgÃ¥ngar [till skillnad frÃ¥n i Ghana där det tar ungefär tio minuter för solen att gÃ¥ ner], promenader längs en sommargrön Ã…reskuta och de obligatoriska att-pricka-av-momenten; choucroute garnie pÃ¥ Werséns, brutalgod skräpmat pÃ¥ Broken och allvarsamma drinkar pÃ¥ Dahlboms. Ett besök inne i Östersund hanns med innan den gamla slagdängan “underbart är kort” fick ta vid och färden gick vidare. Nästa stopp var Hjortnäs utanför Rättvik, där bröllop för the Vajsings väntade. Dock skulle jag vilja göra ett instick – ni minns kanske när jag och Lady var pÃ¥ kräftskiva i Hjortnäs för ett knappt Ã¥r sen? När jag sen satt pÃ¥ planet pÃ¥ väg tillbaka till Tyskland sÃ¥ träffade jag Lillian och Fred, som bodde ett stenkast [okej dÃ¥, möjligen ett Ricky Bruch-stenkast] frÃ¥n stugan där vi var pÃ¥ kräftskiva? Vi har fortsatt att skicka vykort till varandra sÃ¥ jag och Lady gjorde slag i saken och begav oss för att hälsa pÃ¥ dem. Det visade sig att även om deras barn spridits vind för vÃ¥g [en dotter i San Fransisco, en i Malaysia och en i Bohuslän] sÃ¥ kan det dÃ¥ rakt inte bero pÃ¥ oävna barndomsminnen – med en äkta faluröd stuga med vita knutar och sjöutsikt och fyra tomter ytterligare därtill sÃ¥ lever Lillian och Fred som kungar.

Bröllopet för paret Varland hade allt som ett sommarbröllop ska ha: Det var mulet, det blåste och väderprognoserna hade flaggat för regn.  Men när Towe och Johan väl stod där,  på Hjortnäs brygga, då tittade solen fram och sommaren kom på att det faktiskt inte är helt legio att lägga av redan i slutet av juli. Dagen fortsatte med champagne och snittar, utomordentligt god buffémiddag och kröntes senare under kvällskvisten med seriösa drinkar och vanvettigt dansande! Ett perfekt bröllop för ett perfekt brudpar! Hurraaaa!!

Bröllop var det ja, här ser vi det lyckliga paret Varland under ceremonin med Siljan som bakgrund.

Och här har vi bruden själv dÃ¥ hon dansar sitt patenterade paradnummer “Duracellkaninen“. Fotograf är ingen mindre än jag själv och för er som undrar sÃ¥ är det filmat med sjutton bildrutor per sekund och utan ljud – därefter har bruden redigerat ljusstyrkan [vilket verkligen behövdes] och lagt till ett skönt sound.

Efter solnedgÃ¥ngar i Ã…re och sommarbröllop i Hjortnäs var det Ã¥terigen dags för ett pitstop i Stockholm för att ladda batterierna. PÃ¥ schemat stod häng med diverse syskon [Ladys bror och syster och min bror], lite jobb och en hel del träffar med vänner. Dock är det ju sÃ¥ – saker och ting blir aldrig som man tänkt sig sÃ¥ det som skulle varit en avslappnad fredag blev, för min egen del, en helt underbar och fantastiskt galen svensexa! Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den inbegrep 20-talsjazz i RÃ¥lambshovsparken, ett spegelvänt LÃ¥ngholmen och ett abonnerat J&B till min ära – en dag att minnas länge… Det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen är att även Lady fick sig en möhippa till livs – även där ska jag väl egentligen lÃ¥ta tystnaden tala men det ryktas om sÃ¥väl pole dancing som sumobrottning…

AlltsÃ¥ – apropÃ¥ nÃ¥got helt annat, jag har funderat pÃ¥ det här med att vara balettdansör – vore inte det ett ganska schysst jobb? Okej att man mÃ¥ste öva en hel del, men pÃ¥ köpet fÃ¥r man ju en kropp som heter duga och här kommer det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen; man gÃ¥r i pension när man är 37! Jag har inte riktigt tagit upp den här tanken med Lady än men att byta bana frÃ¥n medicinteknisk ingenjör till balettdansör, det kan väl inte vara sÃ¥ svÃ¥rt?

När vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ balettdomänerna sÃ¥ finns det en del hemsidor som jag sparat bland mina länkar, sidor jag ibland Ã¥tervänder till liksom. Det här är en sÃ¥n sida – även om det är ganska sällan jag trillar in där, jag blir helt enkelt för illa till mods, det suger i hela magen när jag ser bilden! Vad hÃ¥ller han pÃ¥ med?! Sen händer det ibland ocksÃ¥ att jag gÃ¥r bort mig i de förlorade städernas värld, tänk Varosha pÃ¥ Cypern, Kowloon Walled City eller Hashima Island – magiskt! PÃ¥ en mer svensk skala ska jag även passa pÃ¥ att nämna Tomt&Öde – inga städer men väl hus som ser ut att ha lämnats i all hast vind för vÃ¥g.

Efter en och en halv vecka i Stockholm bar det av ner mot SkÃ¥ne och Ladys familj – och där nere, pÃ¥ Helsingborgs egen Champs Elysées, RÃ¥dhusgatan, gled ett dussin Ferraris förbi. Bara sÃ¥där liksom.

Kan det bli mer svensk sommar än sÃ¥ här? Jag menar, kom igen – saft under äppelträdet pÃ¥ kolonin?

Hortensia.

En humla och… eh, ja en gul blomma.

Men det är väl sÃ¥, även om augusti inte ens var halvvägs gÃ¥ngen när vi var där sÃ¥ börjar växterna se slutet pÃ¥ säsongen…

…det är som att sommaren ställt in skorna liksom.

Ã… andra sidan finns det ju ögonblick som det här – dÃ¥ allt bara skriker SOMMAR!

Självporträtt.

Regntunga skyar fick kvällshimlen att bli än mer dramatisk.

Början pÃ¥ slutet av semestern spenderades alltsÃ¥ nere i Helsingborg, där saftstund i kolonistugan och kräftskiva hemma hos svärmor pÃ¥ Svedenhov Hilton varvades med Fernet pÃ¥ Zoobar med världens bästa PÃ¥lle. Men säg den lycka som varar för evigt – i mÃ¥ndags tog vi förmiddagsflyget frÃ¥n Kastrup till Amsterdam där sedan KL0589 stod redo för att ta oss tillbaka till Ghana…

…tillbaka till East Legon i Accra, där ögonklinikerna har öppet onsdagar och torsdagar mellan sex pÃ¥ kvällen och tolv pÃ¥ dagen… [eh, hur tänkte de där egentligen?]

Där är vi nu. I skrivande stund ligger Lady och sover i soffan bredvid mig och jag smuttar på ett glas rosé medan jag lägger sista handen vid mästerverket du just läst färdigt.

Dagens fundering:
Är reflektion en av människans uppgifter? Att reflektera över sin situation, var man är just nu, vart man är pÃ¥ väg och var man har varit? Eller är min dröm om den epikuréiska livsstilen – en trädgÃ¥rd och sÃ¥ den goda trion; vänner, mat och vin – kanske ändÃ¥ nÃ¥got att sträva efter? Trots allt borde ju envar äga sitt eget liv och därmed även, Ã¥tminstone till stor del, rätten att styra över detsamma. Sen kan jag väl förstÃ¥ att det kan sticka i folks ögon att nÃ¥gon drömmer om ett bekymmersfritt liv i en trädgÃ¥rd ackompanjerat av ett glas vin – men alla kan inte rädda världen. Eller som Felix Herngren sa; “Var inte sÃ¥ himla svensk – se pÃ¥ ditt liv med amerikanska ögon: Du räddar liv varje dag och du är bäst pÃ¥ det du gör!” Och som vanligt ligger nog sanningen nÃ¥gonstans däremellan…

Slutligen – we’re back! Kommentera mera! Jag och Lady läser allt! Och som vanligt [i framtiden, störtskön reklam en gÃ¥ng i tiden – eller hur?] avslutar jag det hela med att säga att jag ska bättra mig. Fler inlägg oftare. Jojomensan…

Er londonjär,

Piripiri

Waste of space…

Thu January 28, 2010, 16:47

(Today’s sköning is Casey Weldon. He was a moderately successful quarterback for various teams, but the reason to why he is a sköning is his total lack of  knowledge about the surrounding world. Or what else can you call his question on being told he’d be seated next to Ringo Starr: “Who is she?” Sköning, as simple as that.)

I detta nu sitter jag pÃ¥ planet mellan Peking och Amsterdam och filosoferar – hur kommer det sig förresten egentligen att man alltid tänker sÃ¥ bra när man reser? Är det att tiden inte riktigt spelar roll eller är det just själva resandet? Jag vet inte. Hur som helst – framför mig sitter tvÃ¥ mammor med sina treÃ¥ringar till monster och sätter mina lätt stoiska och varmt barnälskande nerver pÃ¥ hÃ¥rda prov… Det verkar helt enkelt vara sÃ¥ att kineserna vet vad hänsyn är lika lite som att de har en aning om vad kvalitet är – barnen har hittills hoppat pÃ¥ mina fötter, försökt klättra upp i mitt knä och haft en liten tävling i vem som skriker högst – allt till mammornas uppmuntrande leenden och blickar gentemot mig à la “han är ju bara ett barn, visst är han gullig?“. Nej. Det är han inte. Han är en belsebub i minityr. Och ja just det! Den ena bastarden till vettvilling försökte även öppna nödutgÃ¥ngen[!!], men dÃ¥ fick till och med hans ignoranta mamma nog och sa till honom att “nej, även om du är min ögonsten och med de kinesiska traditionerna troligtvis även det enda barn vi nÃ¥gonsin kommer skaffa, sÃ¥ är det helt enkelt inte okej att försöka öppna nödutgÃ¥ngen när man befinner sig 10 800 meter ovanför Uralbergen“. Puh!

Och sÃ¥ nu är det dÃ¥ närapÃ¥ en vecka senare och mönstret upprepar sig; när jag är i hemmets lugna vrÃ¥ med allt vad som hör därtill [viktigast är ändÃ¥ Lady] sÃ¥ tar det emot att sätta sig ner och blogga. Jag har inte riktigt kommit underfund med om det är för att jag är sÃ¥ bekväm med livet just nu att det helt enkelt inte finns tid över eller om det är för att det ändÃ¥ inte händer sÃ¥ mycket. Jag vet inte. Hur som helst – Sverigebaserad blir jag i nÃ¥gon vecka till innan det är dags för äventyr i Afrika igen.

Dagens fundering:
Vad är egentligen grejen med tidsoptimister? Har de svÃ¥rare att förstÃ¥ hur lÃ¥ng en minut är eller gÃ¥r deras biologiska klocka lÃ¥ngsammare [alltsÃ¥ inte den som bestämmer när man vill skaffa barn utan den som bestämmer att man börjar känna sig stressad över att det bara är tio minuter kvar tills tunnelbanan gÃ¥r]? Är det kanske rentav sÃ¥ att tidsoptimister lever längre än oss vanliga dödliga? Jag själv befinner mig i den totalt motsatta delen av skalan – jag planerar hellre att vara pÃ¥ flygplatsen tre timmar innan avfärd än att jag ska vara där fem minuter innan gaten stänger. Men gÃ¥r jag miste om liv dÃ¥? Eller räknas varje sekund i livet, oavsett hur man spenderar den?

Förresten sÃ¥ har jag en till film om jymden – den här gÃ¥ngen fÃ¥r man ännu mer känsla för hur jävla stor rymden egentligen är. [Den förra hittar ni här förresten.]

Sen tar vi d̴ dagens bildsk̦rd Рlite blandad kompott fr̴n mina sista dagar i Kina.

AlltsÃ¥, den där grejen med förklarande text pÃ¥ axlarna för matematiska kurvor, det är ju en bra idé i teorin, men om sen praktiken halkar lite efter sÃ¥ blir det liksom pannkaka ändÃ¥… Ã… andra sidan – man ser ju tydligt att det handlar om ampere och mikrodito, sÃ¥ varför klaga? [Eh…]

Dagens tävling: Vad stÃ¥r det? Varje morgon pÃ¥ hotellet sÃ¥ hängde det en tidning pÃ¥ dörren, China Daily, som har en liten sektion som heter “improve your chinese” – vilket jag försökte göra. Problemet var väl bara det att fraserna som lärdes ut var nÃ¥gra ljusÃ¥r frÃ¥n mainstreamfÃ¥llans “hej, hur mÃ¥r du?“, “hur mycket kostar den?” och “ursäkta, rÃ¥kar ni veta var närmaste bastuklubb ligger?” [okej, den sista kanske inte direkt är turistlingo i dess renaste form men ändÃ¥ – man vet aldrig] och istället tangerade aldrig-nÃ¥gonsin-gränsen för hur ofta man kommer uttala dem – eller vad sägs om “regressionen inom spannmÃ¥lsodling till trots sÃ¥ utökar jordbruksdepartementet antalet anställda” och “andelen inrikesresenärer till och frÃ¥n Peking minskade med fyra procentenheter under fjärde kvartilen“? Hur som helst – tecknen är tagna därifrÃ¥n och kan översättas till ett ord. Nu kör vi! Gissa pÃ¥!

När man har mycket tid över, typ som när man håller på att kalibrera en linjäraccelerator, så kan man ta ganska coola bilder med laserstrålarna som är installerade i rummet. Här lyser de genom en vattentank.

Och pÃ¥ baksidan av varje linjäraccelerator finns det ju som bekant en hel del relän…

…och sÃ¥ nÃ¥gra sladdar, snyggt uppmärkta och redigt dragna i kabelrännor [eller hur var det nu?].

Laser var det ja, här har ni min hand som antikrist…

…eller mitt finger som lasersvärd.

Slutligen, här har vi Kina i ett nötskal – ibland försöker de men nÃ¥r inte riktigt ända fram: Om det skulle te sig sÃ¥ att Peking drabbas av en jordbävning samtidigt som huset börjar brinna – dÃ¥ ska du inte ta hissen. Är det bara en liten eldsvÃ¥da sÃ¥ är det lugnt, Ã¥k hiss du – eller om det är nÃ¥got sÃ¥ banalt som en jordbävning. Men bÃ¥da samtidigt? Ta trapporna! För övrigt fanns det en skylt i hissen pÃ¥ hotellet [som jag glömde att ta kort pÃ¥] där det stod att man inte skulle Ã¥ka hissen om den brann. Ã…h fan!

Och bara för att beta av min bildbank lite så dänger jag in några gamla reklamklipp igen:

Jag har nån slags hangup på slacks, jag erkänner. Men de här brallorna är ju helt magiska! Kolla fickan! För att inte tala om accessoarerna!! Jackan! Min idollista blir bara längre och längre!

AlltsÃ¥, jag säger det igen – jag är emot rökning. EMOT. Men samtidigt är jag pinsamt svag för reklam som är sÃ¥ töntig att den blir storartad i all sin töntighet – som den här; kolla pÃ¥ beskrivningen av kille #6 – “unidentified flying object“. Humor!

Även här gäller min totala aversion gentemot föremÃ¥let för reklamen – men när man gör reklam för Dino [se här och här] sÃ¥ kan jag inte stÃ¥ emot!

Har vi inte alla önskat oss en handmålad Keith Emerson?! En sann rockikon liksom! Skalenlig i 1:9! Stort!

Ja, det var allt för den här gången. På återseende!

Er ballerina,

Singoalla