i n d i a n s o m m a r

Utmanande horisont…

Thu August 20, 2009, 16:18

(Visste ni att Ronald Reagan frÃ¥n början var tänkt som huvudrollsinnehavare i filmen Casablanca? Jag säger som Julius Epstein, manusförfattaren: “Jag har fortfarande mardrömmar.” Som en parentes kan ju tilläggas att jag tycker att det är ganska talande att det är i USA och pÃ¥ väldigt fÃ¥ andra ställen där en före detta skÃ¥despelare sen kan komma i frÃ¥ga för presidentposten. Liksom – “Hey – honom känner jag igen! Han ska jag gÃ¥ rösta pÃ¥ som den som ska styra vÃ¥rt land!” Only in America.)

För ett halvÃ¥r sen hade jag flugit en handfull gÃ¥nger i mitt liv. Om jag räknar efter… ja, typ sex gÃ¥nger. Det senaste halvÃ¥ret har jag flugit fyra gÃ¥nger till – och innan Ã¥ret är slut kommer jag hamna pÃ¥ tio. Och dÃ¥ menar jag tur-retur-resa som ett tillfälle. Jag, Lady och KLM ska bli bundis helt enkelt. PÃ¥ vägen hem nu [jag flyger ikväll – sÃ¥ tänk pÃ¥ mig vid fem över elva er tid, dÃ¥ boardar jag flighten] har jag lyxat till det och köpt mig ett säte med benutrymme, sÃ¥ jag ska luta tillbaka stolen, sätta pÃ¥ Hitch [bra med en film jag sett mÃ¥nga gÃ¥nger sÃ¥ det inte gör nÃ¥got om jag missar slutet] och bara lÃ¥ta KLM ta hand om mig. Sen är jag i Amsterdam snooortidigt imorgonbitti och därifrÃ¥n är det raka spÃ¥ret till ARN. Fyra toasters!

Begreppet “dödens lammunge” fÃ¥r en helt ny innebörd när man ser sÃ¥na här manövrar. Men ni vet, det naturliga urvalet har sett till att de här lammen inte är vanliga lamm – de är riktiga överlevnadsexpert-master-at-work-överjävliga lamm. Deras sjätte sinne är till hundra procent fullt med överlevnadsinstinkter och ultraljudsvarningar för annalkande bilar.

Idag, innan styrelsemötet gick av stapeln, var vi uppe pÃ¥ byggplatsen och inspekterade. PÃ¥ de fyra mÃ¥nader det har gÃ¥tt sen jag var där sist sÃ¥ är det ljusÃ¥rsmagnitud pÃ¥ framstegen! I bakgrunden ser man “the landmark tree“.

Okej, jag erkänner – det kanske inte är direkt spännande bilder att se, men jag vill att ni ska ha nÃ¥got att jämföra med över tiden.

Snickeriavdelningen.

Grunden är gjuten för själva onkologiblocket.

Utsikten är faktiskt smått fenomenal. Trots att kullen sjukhuset byggs på inte är mer än 50-60 meter hög så ser man ut över hela Accra.

Trädet är S.T.O.R.T.

Gröna hjälmar är för de riktiga stekarna. I bakgrunden styrelsen för sjukhuset, diskuterandes var parkeringarna ska vara – till höger eller till vänster om fontänen? Och muren utanför tomten, ska den vara vitmÃ¥lad eller stenmurad?

Dagens fundering:
Är lycka nÃ¥got att eftersträva, eller kan man bara bli lycklig pÃ¥ vägen mot nÃ¥got – alltsÃ¥ att lyckan aldrig kan vara själva mÃ¥let? Jag har känt mig väldigt filosofisk dagarna här nere nu, mycket tid över gör sÃ¥nt med mig, jag försvinner in i resonemang om mina livsÃ¥skÃ¥dande grundprinciper som jag inte ens själv kan följa, Ã¥tminstone inte i efterhand men knappt ens när jag är där heller. Jag känner är lycklig nu, innerst inne i mig finns lyckan över att ha funnit rätt – Lady. Även om jag kan sakna henne när hon inte är vid min sida, givetvis – men för den sakens skull, att jag är lycklig, fortsätter jag inte att sträva framÃ¥t. AlltsÃ¥ kan inte lyckan vara ett självändamÃ¥l för mig Ã¥tminstone – “det finns alltid en horisont längre bort“, som kineserna säger. Den horisonten tänker jag dock inte upptäcka ensam; tillsammans är man mindre ensam, ni vet.

Yes box Рses p̴ andra sidan kontinenten!

Er trollfiskare,

Rebus

Mot nya äventyr…

Wed August 19, 2009, 18:46

(NÃ¥nstans inom mig sÃ¥ finns det en djup beundran för människor som finns omnämnda för sina citat. Tänk att ha sagt nÃ¥got som lever vidare i hundratals Ã¥r efter ens egen död – och att man själv blir omnämnd samtidigt… Som Bertrand Russell. Han kanske inte har sÃ¥ mÃ¥nga citat, men ett par av dem är i sanning odödliga. Min egen favorit; “Underskatta aldrig en man som överskattar sig själv.“, tycker jag säger allt, det är en tvättäkta klassiker och jag kommer aldrig sluta svänga mig med de orden. SÃ¥nt vill jag bli känd för, det och för att jag var den första europeiske medicintekniska chefen pÃ¥ ett onkologisjukhus i Västafrika. Sen har vi lite mer komiska citat – som Carrie-Ann Moss [ni vet, tjejen i The Matrix], som säger “Efter The Matrix kan jag inte ha pÃ¥ mig solglasögon. SÃ¥ fort jag tar pÃ¥ mig dem sÃ¥ känner folk igen mig.“)

Megalomani – mitt andranamn. Jag satt alldeles nyss och tittade pÃ¥ statistiken för min blog [jag kommer intill döden hävda att ordet ‘blog’ kommer frÃ¥n engelskans ‘weblog’ och därmed borde stavas just ‘blog’ och inte det svenskifierade otyget ‘blogg’] och insÃ¥g att ni är hyfsat internationella av er. Senaste halvÃ¥ret har jag haft 842 besök frÃ¥n 56 länder – där Grönland, Nya Zeeland och Uzbekistan stÃ¥r ut som hyfsat exotiska platser. Sökorden har varierat lite men mina favoriter är nog snubben i Brasilien som sökte pÃ¥ “varats olidliga lätthet”, eller varför inte Japanen som ville veta “var kan man klaga pÃ¥ bagerier som kan kola?” eller slutligen – kapsylhuvudet som ville ha koll pÃ¥ “osho rajneesh pÃ¥ svenska”. Och kort recap; Osho Rajneesh är alltsÃ¥ huvudmannen till dagens citat frÃ¥n 3:e december 2007: “Jesus var en tokstolle.” I alla fall, tillbaka till ämnet – statistiken talar sitt klara sprÃ¥k – jag är pÃ¥ väg mot världsherravälde.

Dagens sköna:
När Ghanianer fÃ¥r Malaria, vilket de fÃ¥r ganska ofta, sÃ¥ är de hemma typ tvÃ¥ dagar frÃ¥n jobbet. Sen kör de hÃ¥rt igen. För att kurera sig köper de “medicin” frÃ¥n hälsokostbutiken och dricker mycket te. Härligt bekymmersfria människor. Vi västerlänningar är lite mer sjövilda, i stil med: “En MYGGA!!!! Den ska döööööödeeeeeen dööööööö!!”

De har en lätt liberal syn pÃ¥ hur man fÃ¥r [eller kan] lasta bilarna här nere. Inte ens fantasin sätter gränserna – det är snarare fysikens grundlagar som Ã¥tminstone försöker staka ut vad som gÃ¥r och inte. Magnifikt!

Återigen, min vän Ödlan. En rackarns fin liten lakej det där.

IgÃ¥r satt jag och Ã¥t middag tillsammans med ett par av styrelsemedlemmarna för sjukhuset och jag mÃ¥ste säga – det är en samling individer som har alla och nÃ¥gra till knivar i lÃ¥dan. Alla hästarna är hemma i stallet, hissen gÃ¥r ända upp till takterassen, ja, ta vilken analogi som helst och den blir till en tautologi: De är helt enkelt bäst. TillÃ¥t mig göra en kort presentation av mitt middagssällskap igÃ¥r:

Zain Latif, styrelsemedlem i SGMC, 26 Ã¥r gammal och sedan ett par Ã¥r tillbaka helt inriktad pÃ¥ den afrikanska marknaden. Han gick ut frÃ¥n Cass Business School som nittonÃ¥ring med en MBA och blev tjugotre Ã¥r gammal den yngsta vice vd:n när han tog tjänsten pÃ¥ Merrill Lynch – sedermera blev han vd pÃ¥ Goldman Sachs som tjugofemÃ¥ring. Numera är han dessutom ansvarig för riskkapitalfonden som hans far förfogar över [värd nÃ¥gra miljarder dollar] och spenderar tre veckor per mÃ¥nad i olika länder i Afrika för att följa upp projekten han är involverad i. Och ja, det var sÃ¥ sant – han är vansinnigt trevlig. Skitsamhälle.

Henry Broni-Amponsah, styrelseordförande för SGMC och Kofi Annans högra hand. Uppvuxen i en by i Ghana med 96 syskon. Jo, det är sant – eller ja, vad som är sant är att hans far har 97 barn men man kan väl säga sÃ¥ mycket att synen pÃ¥ monogami är nÃ¥got liberal ute pÃ¥ landsbygden än idag. Han bor i Sverige sen 35 Ã¥r tillbaka men har hus och företag även här nere i Ghana. För tvÃ¥ mÃ¥nader sen var han och Kofi i Vita Huset och grillade med Obama, drack lite öl och bara hängde. Även den här övermänniskan är världens skönaste lirare.

PO Juhlin, styrelsemedlem i SGMC och vd för Scandinavian Care. I sammanhanget en flugviktare pÃ¥ bantning – men ändock involverad i projekt i Portugal, Egypten, Ghana, Kenya, Singapore, Brasilien, Colombia, Peru, Chile, Dominikanska Republiken och lite andra ställen. Skulle kunna betala miljarder för att fÃ¥ sin laptop inopererad som en protes och ringer med Skype minst tre timmar per dag. Dessutom är han mannen som sÃ¥g till att jag och Lady fick en veckas semester här nere i Afrika – till självkostnadspris [vi betalde mat och chauffören, that’s it].

Och sÃ¥ jag dÃ¥ – en framtida supernova som för tillfället är nÃ¥got av en puppa i sin kokong – Magnus Ericsson, medicinteknisk chef pÃ¥ SGMC och pÃ¥ väg mot stordÃ¥d inom medtech-branschen. Jag är vanvettigt jovialisk, hyfsat snygg och dessutom lÃ¥ng. Det ska dock sägas att jag är sÃ¥ paxad att det inte finns en sportmössa att ens kunna andratjinga mig – min Lady och jag är ett team hugget i granit!

SÃ¥ lite enkelt uttryckt kan man säga att middagssamtalet var högtflygande. Jag kom givetvis med intrikata och relevanta inlägg [i stil med “I’ll take the pork fillet, please“] och sÃ¥g även till att ställa eftertänksamma frÃ¥gor – “would any one care for a glass of water?“. Sen gick vi upp pÃ¥ vÃ¥ra rum och jag kände att jag verkligen gjort ett avtryck. :)

Förresten har jag flyttat till hotell nu – sjukhuschefen, som hade tänkt skaffa ett nytt hus innan vi kom ner den här gÃ¥ngen, har flyttat tillbaka in i rummet i huset; husletandet tog för lÃ¥ng tid. SÃ¥ jag offrade mig och relaxar pÃ¥ hotell och ligger vid poolkanten istället för att trängas i huset. [Trängas betyder att man är fem personer pÃ¥ 200 kvadrat, uppdelade pÃ¥ tre sovrum med eget badrum. SÃ¥ ta mina ord med en nypa salt.]

Dagens fundering:
Inget. Idag är dagens fundering en tom tanke. Smaka pÃ¥ det – en tanke som inte innehÃ¥ller nÃ¥got. Alls. Visst är det svÃ¥rt? Jag tror inte att det gÃ¥r – att tänka ingenting. Att sluta tänka liksom, utan att sova. Stort.

Nu är det dags för mig att checka in pÃ¥ flyget, det känns lite melankoliskt, mer sÃ¥ den här gÃ¥ngen än sist jag var här. DÃ¥ hade jag varit här ensam, i ett nytt land bland nya människor – nu har jag haft med mig Lady och vi har träffat vänner, känns det som. Men nu hem i tvÃ¥ dagar, sen är det dags för Tyskland och Siemens-sekten att ta hand om mig i en dryg mÃ¥nad. Känns som en skön omväxling med lite tysk ordnung till skillnad frÃ¥n den afrikanska que sera sera-mentaliteten.

Oh well, om 36 timmar är jag i Amsterdam och då är jag ju nästan hemma. Eh, ja, var är hemma? Svaret känns numera givet: Hemma är där min Lady är.

Er toshiba,

Walkie-Talkie

Legio annorledes…

Mon August 17, 2009, 0:20

(Ah, vafan – har just läst igenom det jag har skrivit och det känns ju helt melankoliskt! Okej att stundens allvar har kommit och allt sÃ¥nt, men det här är ju Indiana Jones pÃ¥ riktigt! Jag mÃ¥ste rycka upp mig, trycka in lite Swing i meningarna och fÃ¥ tillbaka den där TWISM-känslan! [TWISM-känslan, för er som inte vet det, är “The World Is Mine-känslan“] Idag kör vi lite sköna Jack Handey-citat dÃ¥ och dÃ¥ – okej? Är ni med pÃ¥ det?)

Man kan ta mig frÃ¥n Sverige men man kan aldrig ta Sverige ifrÃ¥n mig. SÃ¥ känns det lite just nu, jag har sedan fem i ett inatt insett att oavsett hur mycket västerländsk touch man ger ett land i Afrika, sÃ¥ är det till syvende och sist faktiskt just ett land i Afrika. Det s k a inte vara nÃ¥got annat. Även om jag skulle vilja förändra ett par saker sÃ¥ kanske det skulle bidra till att Ghana [i det här fallet] miste sin charm… Hur som helst sÃ¥ är det sÃ¥ att jag i skrivande stund önskade att Internet fungerade som hemma; man har ett abbonnemang och ett hÃ¥l i väggen, vips! sÃ¥ är det klart. SÃ¥ är det dock inte här nere – här surfar man via 3G light och kommer sÃ¥ledes upp i monstruösa hastigheter som 5okB/s när det blÃ¥ser pÃ¥ som värst… och ja visst ja, man fÃ¥r även betala byte för byte, sÃ¥ 10 MB kostar typ 6 spänn. Kanske inte sÃ¥ farligt kan man tänka, om det inte vore för att jag just idag borde sitta och plugga pÃ¥ Siemens utbildningsplats, material som bestÃ¥r av PowerPoint-presentationer med muntlig föreläsning – nÃ¥gon Gigabyte här och där liksom… DÃ¥ hamnar man helt plötsligt uppe pÃ¥ kostnader som 600 spänn för en dags Internet… tänk att PirateBay:a lite och dra hem en DVD-film – 2500 spänn, katshing! Nja, inte riktigt vad jag är megasugen pÃ¥. Eller omräknat till mÃ¥nadskostnad blir det typ 18000 [utan DVD-filmer] och det är inte min dröm direkt. SÃ¥ dÃ¥ tillÃ¥ter jag tankarna att vandra till Sverige och kära gamla Bredbandsbolaget…

Eftersom jag och Lady blev liggandes i sängen ett par dagar så har bildskörden blivit lite lidande, så istället för att överösa er med bilder tänkte jag försöka mig på konststycket med reflektioner. Det här är min andra gång nere i Ghana och just idag går jag in på min tredje vecka i det här vackra landet. Men om man skrapar på ytan, vad ser man då? Eller vill man skrapa på ytan?

IgÃ¥r vid lunch pratade jag och Lady om just det, att det kan kännas farligt att skrapa pÃ¥ ytan. Inte för att det man hittar skulle vara nÃ¥got slags hot utan för att det man hittar skulle fÃ¥ en att känna sig sÃ¥ maktlös… Jag har tänkt mycket pÃ¥ det här och jag tror att i mitt fall sÃ¥ vill jag att de här Ã¥ren i Afrika ska vara ett äventyr för mig som människa. Givetvis vill jag hjälpa folk och göra mitt bästa för att sÃ¥ mÃ¥nga som möjligt ska fÃ¥ ett bättre liv, i det här specifika fallet handlar det om att hjälpa till att behandla cancer här i Ghana – mÃ¥nga människor kommer fÃ¥ hjälp. Men om jag skulle göra det till mitt huvudändamÃ¥l att hjälpa människor tror jag att jag skulle slÃ¥s tillbaka av vilken maktlöshet jag trots allt stÃ¥r inför här – även om Ghana är ett av Afrikas mest välmÃ¥ende länder [det kallas inte för inte för “Afrika Light”] sÃ¥ finns det sÃ¥ mycket fattigdom som aldrig nÃ¥gonsin skulle f Ã¥ existera i Sverige och människor som lever under helt otänkbara förhÃ¥llanden. Och det smärtar… det smärtar nog mer än det skulle smaka att kunna hjälpa ett fÃ¥tal. Och jag vill inte förgÃ¥s – hur kolonialt och västerländskt det än lÃ¥ter sÃ¥ vill jag att det här ska vara nÃ¥got härligt, exotiskt och fint… fÃ¥r jag vilja det?

Och sÃ¥ bryter vi av allvaret med good ole’ Jack – det här specifika citatet tillägnat mina bröder i Fernet Foundation: “What is it about a beatiful sunny afternoon, with the birds singing and the wind rustling through the leaves, that makes you want to get drunk?”

Jo, tre bilder hittade jag – alla frÃ¥n vÃ¥r lunch ute pÃ¥ stan efter vÃ¥r magsjukekonvalescens. Vi drog en repa ner pÃ¥ hantverksmarknaden, pratade med Colin Powell [nja, inte d e n Colin Powell] som har ett stÃ¥nd och säljer träsnide. Säg ett land och han kan i stort sett alla städer i det landet; det var sÃ¥ han började charma oss, när vi sa Sverige började han rabbla: Haparanda, Östersund, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg, Skövde, Helsingborg… en fullkomlig svada av svenska städer! Sen fick vi “a good Helsingborg price” pÃ¥ det vi köpte… SÃ¥ här i efterhand är det tveksamt – Emmanuel hävdar att vi betalt överpriser pÃ¥ allt vi köpt. Men vi är nöjda! Sen drog vi i alla fall mot stranden för att äta lunch – nyss friska frÃ¥n magÃ¥komman tog vi det säkra hotell-alternativet framför skjulet-pÃ¥-stranden-alternativet…

Labadi Beach Hotel – motsvarande Grand Hotell i Stockholm. Fast med en söderhavsö:sk touch…

Kontrasterna blir nästan tragiska om man tänker på att vår lunch, som i svenska pengar räknat var en dyrare vardagslunch, motsvarar tre dagslöner [brutto] för medelinkomsttagaren i Ghana.

Underbara omgivningar, det bästa av sällskap och en inte alls oäven grekisk sallad – det känns även fel att inte njuta…

Ett par ord har jag ocksÃ¥ sagt om hur vänliga människor är här men det kan inte sägas nog mÃ¥nga gÃ¥nger. IgÃ¥r när vi skulle Ã¥ka till flygplatsen för att lämna Lady sÃ¥ ringde jag till Emmanuel för att frÃ¥ga om han kunde skjutsa oss. Han hade varit vid gränsen till grannlandet Togo för att hämta en affärskontakt Ã¥t Henry men visst, han kunde hjälpa till. När han sen kommer fram visar det sig att stackarn hade varit borta i över ett dygn [resan tar normalt inte mer än Ã¥tta timmar] pÃ¥ grund av ett exploderat däck, brist pÃ¥ bilverkstäder i bushen och illasinnade kriminella runt gränsen [det sägs att gränsen ska vara värre än den mellan USA och Mexico]. SÃ¥ han har sovit tvÃ¥ timmar senaste dygnet men tar sig ändÃ¥ tid att skjutsa oss till flygplatsen, och pÃ¥ vägen hem undrar han om jag vill hitta pÃ¥ nÃ¥got [för dÃ¥ vill han följa med sÃ¥ att ingen ska hända mig]… Jag säger att han mÃ¥ste vara helt under-isen-trött och visst, det erkänner han, men säger i nästa sekund att han vill att jag ska ha det bra. Det här är hans land och sÃ¥ länge jag har det bra när jag är där sÃ¥ är han nöjd – oavsett hur trött han än mÃ¥ vara. SÃ¥na är de – in i själen osjälviska, snälla och ibland nästan pÃ¥ gränsen till för hänsynstagande.

Förutom när det gäller trafiken dÃ¥, sÃ¥klart, eller “the horn language” som Emmanuel kallar det han ska lära mig  när jag ska ta körkort här i Ghana. Ja, just det – en udda detalj – internationella körkort, som man tänker sig ska vara, eh, ja, internationella, gäller inte här i Ghana. Här mÃ¥ste man skaffa sig ett Ghananskt körkort. Hur som helst, tänk er trafiken i Sverige – det mesta flyter pÃ¥, folk lämnar plats, tutar gör man vid fara och alla är framförallt medvetna om vilka regler som gäller och hÃ¥ller sig efter bästa förmÃ¥ga till dessa. Tänk sedan bort allt det! Istället har vi här en situation där trafiken flyter pÃ¥ i nÃ¥gon slags amöbuös form [ordet amöbuös är jag mycket stolt över för övrigt, kom just pÃ¥ det] där alla nästan förutsätter att medtrafikanterna inte tittar i backspegeln, inte tänker ge tecken när de kör om och inte har en aning om vilka trafikregler som gäller… Men här kommer det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen – det gör att det fungerar. Om nÃ¥gon vill köra om, dÃ¥ tutar den personen och säger “nu kör jag om“, dÃ¥ tutar man själv som svar att “gör du det“. Taxibilar tutar för att frÃ¥ga om du vill Ã¥ka med och bussar tutar för att frÃ¥ga om du väntar pÃ¥ bussen eller bara hänger. Ser man en fotgängare stÃ¥ och tveka – dÃ¥ tutar man och säger “bestäm dig, gÃ¥ över eller stÃ¥ kvar“. Man kommunicerar helt enkelt med tutan och har en sÃ¥ otroligt mycket mer dynamisk körning än vi har i Sverige. Jämfört med människorna här är vi regelfascister som hÃ¥ller pÃ¥ vÃ¥r rätt i trafiken intill döden. Här spelar det inte sÃ¥ stor roll vilken sida du kör om pÃ¥, högerregeln är ett okänt begrepp och i rondeller gäller det att vÃ¥ga för att vinna. Men det är som sÃ¥ mycket annat här nere – “it’s nobody’s business“. Du gör som du själv vill, och när alla gör det sÃ¥ blir det till en enda stor symbios.

Dagens fundering:
Jag sÃ¥g ett klipp pÃ¥ nätet för nÃ¥gra dagar sen, en liten film om Hubble-teleskopet. De riktade in det mot en del av universum som sÃ¥g ut att vara helt tom pÃ¥ stjärnor, bara för att testa och se vad de skulle hitta. Om man tänker sig sitt synfält som omrÃ¥det Hubble hade att välja pÃ¥ där det just dÃ¥ “tittade” sÃ¥ riktade de teleskopet mot en yta motsvarande ett sandkorn… och de hittade 10 000 nya galaxer, där varje galax innehÃ¥ll hundratals miljarder med stjärnor. SÃ¥ tänk er att det lilla sandkornet, som de trodde innehöll mörker, visade sig innehÃ¥lla miljoners miljarder med stjärnor – dÃ¥ känner jag mig försvinnande liten. Här ligger jag pÃ¥ en säng i Accra, Afrika, Jorden – och ute i universum [som man förresten inte vet hur stort det är, om det ens har en storlek] finns det fler planeter oupptäckta än vi nÃ¥gonsin kan föreställa oss. Är vi verkligen ensamma i universum dÃ¥?

“Du har en fyraÃ¥rings förstÃ¥nd, och jag är säker pÃ¥ att han blev glad över att bli av med det.”
– Groucho Marx

Nej, East Legon i Accra stämplar ut nu och lämnar över till nattpasset… pÃ¥ Ã¥terseende!

Er utpost,

Flipper

Last night of disco…

Fri August 14, 2009, 23:02

Dagens taxiresa:
HemifrÃ¥n ner pÃ¥ stan – beroende pÃ¥ vilken del av stan man ska till sÃ¥ är det en resa pÃ¥ mellan tio minuter och drygt en halvtimme och sträckan pendlar mellan en knapp mil och dryga tvÃ¥ mil. Om man inte orkar förhandla om priset hamnar man pÃ¥ 55 kronor. Om man orkar förhandla är man vips nere pÃ¥ 40 spänn. Vi “orkar” inte förhandla och känner att om det leder till att vi startar en inflation för “expats” [expatriots] sÃ¥ mÃ¥ det vara hänt…

VÃ¥r gemensamma Afrika-semester börjar bege sig mot ett slut – man kan sammanfatta det nÃ¥got i stil med “upp som en sol och ner som en fattig riddare”; vi gick ut med höga knäuppdragningar med strandhäng i Gomoa-Fetteh, dammbesök i Akosombo och andra äventyr medan mitten pÃ¥ veckan mer gick i moll och magsjukans tecken… Nu börjar vi bÃ¥da repa oss sÃ¥ ikväll gav vi oss ut pÃ¥ stan!

TÃ¥lamod, käre Watson, tÃ¥lamod. Här sitter vi och väntar pÃ¥ Frankie’s, det hetaste hotellet pÃ¥ den allra röjigaste gatan i Accra – Oxford Street. PÃ¥ Frankie’s kan man fÃ¥ allt frÃ¥n entrecôte, via pizza eller pasta, till hemlagad glass. Till kraftigt västerländska priser ska dock sägas – en barnhamburgare rockar loss pÃ¥ dryga 40 spänn! Kvällen till ära vankades det dock bakad potatis – det stora eldsprovet om man, som jag och Lady, drabbats av Montesumas hämnd i ett par dagar…

Inte för att jag nÃ¥gonsin varit i Thailand eller Asien överhuvudtaget, men jag kan ändÃ¥ fÃ¥ för mig att det är sÃ¥ här det känns – det finns nÃ¥gon slags puls som ligger i bakgrunden och anger takten pÃ¥ nÃ¥got sätt. Bilar överallt, människor i varenda gatuhörn och det finns aldrig nÃ¥gra dÃ¥liga platser att sätta upp neonskyltar pÃ¥. :) Ghanianer säger förresten att “om man inte kan hitta det pÃ¥ Oxford Street sÃ¥ finns det inte i Ghana”, hittills ställer vi oss lite frÃ¥gande men Ã¥ andra sidan hade de flesta affärer stängt när vi var där – det var istället nattlivet som hade börjat ta över.

Är man bara lite lätt ostadig pÃ¥ handen kan man fÃ¥ de flesta att se ut som vandrande vÃ¥ldnader… och nej, det är ingen liknelse mellan Lady och en vÃ¥ldnad [fick en pÃ¥bassning om att jag hade liknat henne vid en badboll nÃ¥got inlägg tidigare] – jag försöker bara pÃ¥peka min egen oförmÃ¥ga att ta vackra bilder. Basta.

Den här skylten är väl egentligen ingenting att se – det är bara det att den är ett fint exempel pÃ¥ nÃ¥got väldigt udda här i Accra; de har inga gatunamn eller -nummer. Här stÃ¥r det: “Location: Behind Penta Hotel”, och vill man Ã¥ka till Pearl Chinese Restaurant med taxi sÃ¥ säger man det helt enkelt – bakom Penta Hotel. Huset vi bor i har inte heller nÃ¥gon formell adress utan när vi Ã¥ker taxi hem säger vi typ “Ã¥k till korsningen innan Amerikanska huset, pÃ¥ höger sida finns ett grönt hus innan nÃ¥gra högra träd”. Och sÃ¥ hamnar man rätt.

Imorgon är det dags för Lady att Ã¥ka hemÃ¥t igen medan jag stannar kvar i nÃ¥gra dagar till och pÃ¥börjar min formella anställning pÃ¥ mÃ¥ndag. Det känns helt avlägset att hon kommer Ã¥ka hem innan jag gör – även om det “bara” handlar om ett par dagar – och jag tror mig veta att mitt sinne helt enkelt sorterar bort den biten till dess att det inte gÃ¥r mer, för att slippa det onda… Men det kommer bli tomt utan henne här – jag kommer säkerligen ha att göra ändÃ¥ men allt känns lättare med sin älskade vid sin sida…

PÃ¥ mÃ¥ndag blir det hur som heslt till att besöka byggplatsen, dokumentera, diskutera med arkitekten och byggherren och jämföra ritningar med dem jag fÃ¥tt frÃ¥n Siemens. Sen pÃ¥ torsdag är det dags för styrelsemöte igen, den här gÃ¥ngen kan troligen inte alla medlemmar närvara – Göran kommer sitta i Bogota i Colombia och närvara via Skype [vad gjorde man egentligen innan Skype?] och herr Riskkapitalist à la miljardär kommer troligtvis vara med pÃ¥ länk frÃ¥n London. Och sÃ¥ jag dÃ¥, sÃ¥klart. :)

Dagens fundering:
Tror ni att vänlighet kan vara medfött? Eller, sÃ¥ här – här i Ghana är alla man träffar pÃ¥ helt oöverträffat vänliga, de är artiga och frÃ¥gar försynt men det som slÃ¥r en gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng är att de är in till själen vänliga. Och jag förstÃ¥r den här tanken om att vi nordbor är frÃ¥n ett kargare klimat och därmed är lite mer inÃ¥tvända – men betyder det automatiskt att vi inte är lika vänliga? Eller är vi bara för inÃ¥tvända för att visa vÃ¥r vänlighet? Eller är det här bara en förvirrad hjärna som kommer till tals – trots allt har ju vi svenskar inte direkt nÃ¥got rykte om oss att vara tyskt bryska eller franskt stroppiga…

This is major Tom, time to na na…

Era edenbor,

Ask & Embla

Myntets baksida…

Thu August 13, 2009, 12:06

Dagens överraskning:
När servitrisen pÃ¥ Holiday Inn springer fram till Jonas och rycker ifrÃ¥n honom maten han just fÃ¥tt med förklaringen: “This is not your food, I’m sorry.” Sex riskorn hann Jonas fÃ¥ i sig innan hans mat lämnades över till en äldre herre nÃ¥gra bord bort… Ja, mycket är konstigt och Magdalena Ribbing skulle nog grÃ¥ta blod om hon kom hit och insÃ¥g att vett och etikett är ett okänt begrepp – eller Ã¥tminstone helt omdefinierat frÃ¥n grunden. Utöver detta ska sägas att den här vanliga tanken pÃ¥ svenska restauranger – att ett sällskap fÃ¥r sin mat samtidigt – är helt otänkbar här. Här fÃ¥r man maten när den är klar, vilket för in oss pÃ¥ det mest självklara svaret pÃ¥ frÃ¥gan “När fÃ¥r vi vÃ¥r mat?”, nämligen “När den är klar”. Det behövs knappast tilläggas att Lady inte var helt nöjd med det svaret och det tog inte lÃ¥ng tid innan hon muttrade nÃ¥got om Gordon Ramsey…

SÃ¥ har vi nu tvÃ¥ och en halv dag kvar i Afrika tillsammans för den här gÃ¥ngen. De hängande broarna i regnskogen kommer vi tyvärr inte hinna se den här gÃ¥ngen vi är nere men det finns nog sanningen att säga hundratals med attraktioner vi missat. Det känns dock som att vi fÃ¥tt en känsla för själva landet, människorna och kulturen och precis som Lady skrev i inlägget innan sÃ¥ är alla genuint vänliga. Vi fÃ¥r se vad vi hittar pÃ¥ tillsammans med Emmannuel, han kanske har ett ess i rockärmen…

Nu till gÃ¥rdagens nÃ¥got skrala bildskörd – vi kom aldrig utanför stadsgränsen sÃ¥ det blev inte mycket  fotograferat och det var strängt förbjudet att fotografera presidentens palats, även om vi stod utanför staketet. För att besöka palatset var vi förresten tvungna att ansöka hos vÃ¥r ambassad minst tvÃ¥ arbetsveckor i förväg, sÃ¥ inte blev det nÃ¥gon rundvandring heller.

Lunchen inmundigades pÃ¥ Holiday Inn ute vid poolen. Vi försökte fÃ¥ Emmannuel att ta med oss till nÃ¥got riktigt lokalt ställe men han vill inte. Kanske vill han visa det bästa Ghana har att bjuda pÃ¥, kanske tror han inte oss när vi säger att vi verkligen vill äta lokala specialitéer – klart är i alla fall att han är stolt över sitt land.

Efter lunch var det dags för lite konstnärlig förkovring; nere vid stranden ligger ett galleri i fyra vÃ¥ningar där tavlornas priser ligger omkring en och fem Ã¥rslöner för en Ghanian. Ungefär som ett galleri i Sverige där priserna spänner mellan 300 000 och 1,5 miljon. JorÃ¥, sÃ¥ att eh… I och för sig fanns det mer rimliga priser pÃ¥ andra föremÃ¥l; ett annat par i resesällskapet slog till och köpte bÃ¥de kläder och masker som faktiskt rentav betingade lägre priser än pÃ¥ hantverksmarknaden nÃ¥gra kvarter bort.

Mycket internt, men ändock: Här har vi det grabbar; vÃ¥r framtida leverantör av billarm. Fernet Auto Mobile Security Systems. Därmed torde det vara bevisat – Fernet finns i Afrika med!

Här nÃ¥gonstans tog det roliga slut – trolig förklaring är dÃ¥ligt sköljd sallad eller liknande under utflykten till jättedammen. Jag blev magsjuk igÃ¥r och Lady ligger nerbäddad idag. Förhoppningen är att det är snällt elaka bakterier sÃ¥ att vi är uppe igen ikväll eller till morgondagen. Till dess väntar avslagen Coca-Cola, film pÃ¥ datorn och högläsning ur Illustrerad Vetenskap.

Dagens fundering:
Om man hade växt upp enligt ett system där ens familj vistades ett halvÃ¥r eller ett Ã¥r i taget i varje land, olika kulturer och olika människor – hade man själv blivit “identitetslös” dÃ¥? Jag menar, här nere känner vi oss som svenskar, vi har vÃ¥rt arv och vÃ¥r miljö som danat oss till de vi är – men om vi inte hade haft miljön utan bara arvet, vad hade vi blivit dÃ¥? Om miljön hela tiden ändras vill säga, om man hela tiden tvingas att ta till sig nya seder, nya definitioner pÃ¥ “normalt” och nya sätt att vara pÃ¥, tappar man sin identitet dÃ¥? TÃ¥l att tänkas pÃ¥…

Era frontpionjärer,

Principe & Principessa