i n d i a n s o m m a r

Life on Mars…

Mon September 28, 2009, 10:40

(Hörni, vi skiter i det här med den engelska delen va? Ni som läser det här kan ju alla svenska och ni som inte förstÃ¥r det här [you who don’t understand this] – ni svarade ju ändÃ¥ inte pÃ¥ mitt förra inlägg. SÃ¥ nu kör vi – svenska is the shit!)

Fjorton. Ja, fjorton är nog en ganska bra uppskattning. Om nÃ¥gon skulle frÃ¥ga hur mÃ¥nga flygningar det tar innan man tappar respekten och den inledande fascinationen för flygplatser och plan sÃ¥ kan jag säga att det tar ungefärligen fjorton resor. För ett halvÃ¥r sen hade jag flugit en handfull gÃ¥nger i livet och var varje gÃ¥ng sÃ¥ där barnsligt förtjust sÃ¥ fort jag kom till flygplatsen, eller för den sakens skull satte mig i planet. Nu har jag gjort fjorton resor pÃ¥ ett halvÃ¥r och det där lite andhämtande skimret som förut fanns är definitivt borta. Sitter nu pÃ¥ flygplatsen i Nürnberg och gör inte annat än önskar mig härifrÃ¥n, hem – hem till Sverige, Lady, vännerna och familjen. Ã… andra sidan, det som är fint i krÃ¥ksÃ¥ngen är att jag är pÃ¥ väg just hem – mina inledande fem veckor här i bratwurstens högborg är till ända och nu väntar en vecka av avkoppling, JB-besök och hemmamansliv [Lady, middagen ska stÃ¥ pÃ¥ bordet varje dag när du kommer hem!]. Sen är det Ã¥terigen dags att dra ner hit till lejonkulan igen, men den gÃ¥ngen bara för tvÃ¥ veckor. Oh well, fjorton som sagt. Om ni undrade.

Jag vill lära mig allt här i livet. Har insett det nu under min tid hos Siemens att sÃ¥ fort jag lär mig nÃ¥got sÃ¥ omvandlas respekten [rädslan kanske är ett starkare men mer sant ord] för det okända till kunskap och pÃ¥ sätt och vis makt. I och för sig finns respekten kvar men den har omvandlats frÃ¥n att vara respekt pÃ¥ grund av okunnighet till att vara respekt tack vare att jag insett vad apparaten är kapabel till, om ni förstÃ¥r. Kanske är jag lite megalomanisk men jag tycker om tanken att jag tillförskansar mig makt genom att lära mig saker; innan jag kom hit hade jag aldrig ens sett en datortomograf frÃ¥n Siemens [men säg inte det till mina chefer – i deras värld är jag alltjämt en gudabenÃ¥dad Midas när det gäller teknik] och än mindre skruvat isär en – sÃ¥ledes var det med rädhÃ¥gsna steg som Er tillgivne begav sig till receptionen pÃ¥ Siemens träningscenter den där morgonen i mitten av augusti – fem veckor av hÃ¥rdför tysk überträning stod pÃ¥ schemat och jag bönade och bad att ingen skulle komma pÃ¥ mig som den frinasare [alltsÃ¥ okej, frinasare är nog egentligen inget ord men det passar sÃ¥ bra in – ni förstÃ¥r va?] jag var… I sÃ¥na stunder glömmer jag helt enkelt bort att jag pluggade i nästan Ã¥tta Ã¥r pÃ¥ diverse universitet och högskolor och därmed har mer studievana innanför västen än de flesta kan drömma om – alltsÃ¥ var det inte sÃ¥ über, även om mÃ¥nga steg i utbildningen förutsatte att man som deltagare hade använt utrustningen förut [vilket i sig per definition kan vara svÃ¥rt för mig eftersom vÃ¥rt sjukhus inte är färdigbyggt än och därtill är inte ens utrustningen beställd]. Hur som helst, här sitter jag – certifierad expert pÃ¥ Siemens Emotion 16; sextondelad sekventiell datortomograf med flying focal spot och överlägsen temporal upplösning. SÃ¥ dÃ¥ kommer jag tillbaka till grundtanken, en fundering som funnits länge för mig, tänk om jag fick studera resten av livet – skulle det fÃ¥ mig att bli allsmäktig? Eller uttryckt i lite mer ödmjuka termer; skulle jag fortsätta känna att kunskapen och makten ökar, eller är det bara när man kan applicera kunskapen pÃ¥ nÃ¥got som den övergÃ¥r i makt?

Jag ger er CT Emotions class of 2009; stÃ¥ende frÃ¥n vänster till höger: Crazy-ass ungraren Mike [var alltid minst 25 minuter sen, ifrÃ¥gasatte allt och var sorgligt fast i DAMP-barnstadiet], yours truly [sinneslöst snygg och fruktansvärt smart], Bora [frÃ¥n Turkiet och snabb som en vessla med sjukt insatta frÃ¥gor i stil med “pÃ¥ högspänningsomvandlarens förstärkare sÃ¥ har jag förstÃ¥tt att det är fyra resistorer och att de inte har samma impedans – vad beror det pÃ¥?” eh…], Kim-Seok [korean#1, förstod bokstavligt talat tio ord engelska sÃ¥ det är i sig ett under att han klarade certifieringen, chef över korean#2 och extremt asiatisk i hela sin uppenbarelse], Naimov [fyrabarnsfar frÃ¥n Tajikistan som insett värdet i att vara sin egen dräng och sÃ¥ledes startat Tajikistans enda Siemens-certifierade konsultföretag, gör stora pengar varje mÃ¥nad Tajikistan som för oss motsvarar ungefär en helkväll pÃ¥ JB].
Sittande eller liggande frÃ¥n vänster till höger: Dongsung [korean#2, näst intill pinsamt underlägsen sin chef men pÃ¥ nÃ¥got sätt ändÃ¥ en skön lirare, fnittrar för övrigt värre än en högstadieklass pÃ¥ ett flickinternat], Martijn [den flygande holländaren som faktiskt mÃ¥ste klassas som den slöaste av dem alla – gick kursen för tredje gÃ¥ngen pÃ¥ grund av missad certifiering de tvÃ¥ tidigare gÃ¥ngerna… men nu gick det], Mike [tysken som hade varit gift i tvÃ¥ dagar när han kom till Erlangen för sex veckors utbildning – alltsÃ¥, jag personligen kan komma pÃ¥ bättre smekmÃ¥nader…] och sist men inte minst Carsten, vÃ¥r föresläsare som förklarade att hans fru blev sÃ¥där nöjd när han köpte en BMW istället för lägenhet – weltklasse!

Dagens fundering:
Känner ni mig? Jag vet att det finns en del av er som läser här som har följt mig sedan urminnes tider utan att för den sakens skull nÃ¥gonsin ha träffat mig. Har ni en känsla för hur jag är? Omvänt sÃ¥ finns det en del människor jag har följt genom deras bloggar och visst har jag en känsla för hur de är – till det inre. När det gäller det yttre har jag oftast ingen aning, vilket känns skumt. Vanligtvis är förhÃ¥llandet det omvända; man lär känna nÃ¥gon utifrÃ¥n och in – men här handlar det om människor som jag “känner” till deras allra innersta men som jag troligtvis aldrig kommer träffa ens för att fÃ¥ ett första intryck av. Hur som helst – har ni lust och tid, skriv ett mail och berätta; vem är du, hur länge har du hängt med i mitt ordsammelsurium och har vi ens nÃ¥gonsin setts? Jag vet, det blir ett himla tjat pÃ¥ att ni ska ge er tillkänna vilket kan tänkas lite bakvänt i och med att internet i sig är anonymt för att dÃ¥ inte tala om att läsa en blogg – men ändÃ¥.

Nu kommer jag, Sverige!
Sverker, kung om maj igen!

Er benidorm,

Vip-vap

Upploppet kvar…

Wed September 23, 2009, 12:49

(Hmm… are there any english native speakers out there reading my entries? Because otherwise I think it could be seen as a bit presumptious of me to keep writing these prelusive parenthesises [is it really “parenthesises” or is it just “parenthesis“?]. So all of you – Andy, Craig, Cruz, Hillary and the rest – step forward and make yourself heard!)

Världen är verkligen förvirrande liten, igÃ¥r var jag och Lady pÃ¥ kräftskiva uppe i Hjortnäs – en ort av dubbelsidig skylts storlek ungefär [ni vet, där ortsnamnet stÃ¥r pÃ¥ bÃ¥da sidor om vägskylten för att liksom poängtera att stället är l.i.t.e.t.]. Vi började kvällen med att sjunga igenom alla sexton snapsvisor i en enda rad, därefter var det kräftgalore [det är i sanning tveksamt om jag nÃ¥gonsin ätit sÃ¥ mycket kräftor, förutom den gÃ¥ngen dÃ¥ jag och min morfars bror delade pÃ¥ en femlitershink] för att slutligen lägga pÃ¥ kvällens mentala soundtrack; Dancing the Night Away med Cream. Min vana trogen blev jag givetvis en smula sentimental och tyckte om alla människor lite extra mycket, men vafan – pÃ¥ kräftskivor med de bästa av vänner och Lady – den finaste av dem alla, sÃ¥ fÃ¥r man bli det, det hör till liksom. PÃ¥ söndagen packade vi sÃ¥ Ã¥terigen in oss i den röda Volvo-minibussen som i folkmun kallas för Ford Focus [ganska odramatisk förklaring egentligen – Titti trodde att hon fÃ¥tt hyra en van som visade sig vara en Ford Focus – när vi sedan skulle tanka säger PÃ¥lle: “Tanklocket sitter pÃ¥ höger sida, för det här är en Volvo.“; helt enkelt ett äkta par med precis samma dysfunktionalitet när det kommer till bilar – underbart! We love them!] för att kuska ner mot Arlanda där jag fick hoppa av för resa ner till über-alles-landet Ã¥terigen. [LÃ¥ng mening? Äh.] PÃ¥ planet pÃ¥ väg ner mot Amsterdam slÃ¥r jag mig sÃ¥ i slang med mina stolsgrannar som är ett par i sextioÃ¥rsÃ¥ldern – Lillian och Fred. Det visade sig att de var pÃ¥ väg till sin ena dotter i Malaysia [deras barn hade spridit sig vind för vÃ¥g; San Fransisco, Malaysia och Orust] och denna majorska Lillian hade verkligen ett välsmort munläder. Men okej, det är trevligt med sällskap sÃ¥ jag la manken till och var trevlig tillbaka [eh, det där blev fel – nu lät det som att jag mÃ¥ste anstränga mig för att vara trevlig; jag lovar, det är inte sÃ¥ – snarare tvärtom… och som parentes ska jag nämna att jag inte kan vara arg]. Efter ett tag kommer vi in pÃ¥ var vi bor i Sverige [ja, ni vet – för en Globetrotter som jag själv sÃ¥ är det ju viktigt att säga i vilket land man menar – jag har ju sÃ¥ mÃ¥nga boenden… eh, ja, i alla fall tvÃ¥, nästan; lägenhet i Sverige och övernattningsdito här i Tyskland], varpÃ¥ jag förklarade att jag och Lady bor i vÃ¥rt mansion strax utanför Stockholm [läs: etta i betongdjungeln] men att jag kom direkt frÃ¥n höstens kräftbegivenhet uppe i Dalarna. “Jaha, oj dÃ¥ – vardÃ¥ nÃ¥nstans?” undrade Lillian genast. Eftersom jag är ordförande i föreningen för Alzheimers Light-patienter sÃ¥ kunde jag givetvis inte komma ihÃ¥g att Hjortnäs heter just Hjortnäs utan jag förklarade att det lÃ¥g typ mellan Rättvik och Leksand och att man Ã¥kte över en järnväg pÃ¥ höger sida, typ… när sen fru Lillian förhörde sig ytterligare sÃ¥ visade det sig att kräftskivan hade varit tvÃ¥ kilometer frÃ¥n deras hus – utanför Tällberg. SÃ¥ antagligen hade vi Ã¥kt samma väg ungefär samtidigt hela vägen till Arlanda. Ergo: Världen är sjukt liten. Ni som inte hÃ¥ller med mig om det kollar pÃ¥ den här filmen och säger sen att ni inte hÃ¥ller med mig.

Dagens fundering:
Finns det nÃ¥gon gräns för vad som är värt att riskera för  nÃ¥got speciellt ändamÃ¥l? Liksom, okej – det händer ju att man tar en nattsexa-blecka och därmed mycket troligt fÃ¥r bota för det dagen efter, i allra högsta grad en risk vi tar [till och med gladeligen efter nÃ¥n Fernet]. Men säg att man fick ett erbjudande att hänga pÃ¥ pÃ¥ en segelbÃ¥t och kuska jorden runt nÃ¥gra Ã¥r, men därmed löpa risken att bli av med boende och jobb – skulle det vara värt det? Hur värderar och rangordnar man upplevelser? Är det mer värt att ha sett PÃ¥skön än att ha sett Loppmarknaden i VÃ¥rberg? Är det ett självändamÃ¥l att befinna sig sÃ¥ lÃ¥ngt som möjligt hemifrÃ¥n? Jag vet inte – som jag känner det handlar det nog om var jag känner mig lycklig. Är jag pÃ¥ en bÃ¥t mitt ute pÃ¥ Atlanten, solen strÃ¥lar och jag, Lady och vÃ¥ra vänner ligger och doppar tÃ¥rna i vattnet i en stilla slör – dÃ¥ tror jag det skulle kännas självklart för mig att riskera jobb och lägenhet. Men utan Lady sÃ¥ finns inte sÃ¥ mycket som är värt att riskera nÃ¥got för… i förlängningen handlar det väl om att jag inte riktigt fungerar rent människomässigt lika bra utan henne. Jag blir liksom ett halvt skal av mig själv och b a r a saknar. Oh well. Ingen som har en segelbÃ¥t stor nog för femton personer som tänkte sig segla jorden runt? I sÃ¥ fall ska jag bara övertala Lady och vÃ¥ra vänner! :)

Sitter för övrigt inne pÃ¥ Siemens träningscenter nu sÃ¥ eventuella bilder fÃ¥r jag se mig om efter i stjärnorna – jag försöker uppdatera inlägget senare ikväll med en fin bildskörd frÃ¥n helgens begivenhet. Deal?

Okej, en bild dÃ¥… Siemens har här i Erlangen ett ganska imponerande showroom… de har väl utrustning i det för ett par hundra miljoner – Ã¥ andra sidan löper de ingen större risk för att rÃ¥ka ut för nÃ¥gra smash-and-grab-fasoner eftersom den lättaste utrustningen väger nÃ¥got ton och de tyngsta typ 20 ton. Nice! [För övrigt väger magnetkameran som ska installeras i Ghana sexton ton, fördelat pÃ¥ fyra fötter som vardera har en yta pÃ¥ en kvadratdecimeter – fatta fyra tons tyngd pÃ¥ en yta av en post-it-lapp! Eh…]

Okej, tillbaka i lägenheten så kommer här en blandad kompott bilder:

Som ni ser är en datortomograf inte mer avancerad än en skiftnyckel… typ. Antingen det eller sÃ¥ är det helt jävla övermänskligt svÃ¥rt att känna att man har koll nog för att vÃ¥ga vara själv med den.

Ibland bara måste man unna sig.

Kräftskivaaaaaaa!

Eftersom jag, som nÃ¥gra av er redan vet, har en osviklig förmÃ¥ga att hamna i “zonen” när det handlar om mat [ni vet där världen runtomkring försvinner och kvar finns bara du och maten] sÃ¥ har jag ju givetvis försummat att ta kort pÃ¥ själva huvudattraktionen – kräftorna. Men det spelar sanningen att säga ingen roll när jag hittar sÃ¥na här bilder. I present to you: Lady!

Jon: “Titti, jag vet – vi gör vÃ¥gen!”
Titti: “JAAAAAA!”

LÃ¥ng slutartid is the shit! Nattens sista bild, perfekt avslutning.

PÃ¥ Ã¥terhörande vänner! Förresten – kan inte ni som läser det här ge er till känna? Jag fattar ju att 90% av er inte kommer orka [man känner andra genom sig själv; jag brukar inte heller kommentera alla inlägg jag läser] men kom igen – humour me! Okej? Det här kan ni väl göra för mig?

Er walkabout,

Trotro

Dagens reflektioner…

Thu September 17, 2009, 9:28

(Right now I’m at the flight bound for Nuremberg to continue my training at Siemens. This weekend I spent at home in Sweden doing the stuff that up until less than a month ago was my everyday life; having a picnic with my beloved girlfriend, taking sleep ins and going out to eat in the evenings… putting it down in writing instead of just letting the words remain in my head makes me realize, at least to some extent, what I have done. I’m actually moving to Africa and even though my Lady is accompanying me it’s still… like, well to quote a somewhat famous guy – it may be a small step for man to get on flight KL589 leaving Amsterdam but it’s a giant leap for me to get off the flight in Accra. Oh, and before I forget – hello to my reader in Melbourne!

Quote of the day:
“We are born naked, wet and hungry. The it just gets worse!”
– Unknown)

Det här ska bli min nästa grej, att skriva inlägg när jag är ute pÃ¥ resande fot. Jag kommer pÃ¥ mig själv att allt oftare hitta tillbaka till de där tillfällena jag levde i för sju-Ã¥tta Ã¥r sen som sorgfri lingvistikluffare – att livet är nÃ¥got man mÃ¥ste uppleva, snarare än att “bara” leva. Kanske är det nyhetens behag som ger sig tillkänna men när jag läser DN del B [eller DN Kultur som de sedan ett par Ã¥r tvingat oss die-hard-DN-fantaster att acceptera att det heter] sÃ¥ brinner det i fingrarna pÃ¥ mig – jag mÃ¥ste skriva. [För övrigt ska sägas att det här inlägget pÃ¥börjades i söndags – bara sÃ¥ ni fÃ¥r det att passa in i er tidsaxel.]

De flesta schabloner man har om tyskar visar sig förr eller senare vara helt empiriska; tyskar klär sig verkligen helt undermÃ¥ligt uselt [det är nästan som att det hade varit ett uppsving med ett par Siemens-jeans pÃ¥ vissa], Ordnung unt Reda är nÃ¥got som de fÃ¥r med modersmjölken, och dÃ¥ befinner jag mig inte ens i Preussen [eller ja, det är ju lite svÃ¥rt att pinpoint:a vad som tillhör eller tillhörde Preussen men Erlangen befinner sig ganska mycket i ingenmansland gällande coola gamla hertigdömen] och det är fortfarande status att ha mustasch eller hockeyfrilla här nere. Ja, ni förstÃ¥r – det är inte direkt de där smååå detaljerna som är svÃ¥ra att lägga märke till, det handlar istället om klichéer av hyfsad magnitud. Givetvis finns det undantag som till synes först verkar bekräfta regeln men när man synar de välklädda herrarna i sömmarna [hö hö, vilken metafor!] sÃ¥ inser man raskt att det antingen är italienska affärsmän eller koreanska Ralph Lauren-älskare. Typ. SÃ¥ regeln är enkel; tyskar klär sig illa, älskar disciplin och har hockeyfrilla och mustasch. [VadÃ¥ nidbild? Kolla den här killen – han är säkert tysk. Eh…]

Hittills har det inte blivit mÃ¥nga fler bilder tagna sÃ¥ för tillfället fÃ¥r ni nöja er med rena bokstäver – lite av en Ã¥tergÃ¥ng till det som en gÃ¥ng var mitt adelsmärke; ogenomträngliga textmassor, kvantfilosofiskt grubbel och oinskränkt hyllande av Dagens Nyheter – hÃ¥ll till godo.

Dagens fundering:
Hur fungerar minnet? Är det samma för alla människor som för mig, att ni har nÃ¥got [högst troligt är att detta “nÃ¥got” dessutom är helt ovidkommande för ert vardagliga liv] som ert minne lägger rakt in i reptilhjärnans lÃ¥ngtidsminne medan saker ni vill komma ihÃ¥g och lära er kan trilla bort som en annan tioöring? Jag har ju dÃ¥ begÃ¥vats med ett fotografiskt minne när det gäller fotboll – typ att fotbollsdomaren Markus Merk är tandläkare i det civila, att Holland har ett lag i som heter Go Ahead Eagles [för övrigt etta pÃ¥ min lista över coola namn inom fotbollen, tvÃ¥a kommer Mysterious Dwarfs frÃ¥n Ghana] och att Lassana Diarra spelade 29 matcher under sin andra säsong i Le Havre – varför kan jag det? Varför kan inte min hjärna istället värdera kretskortsuppsättningen i en datortomograf värd 100 miljoner högre sÃ¥ att jag kan dansa igenom kursen jag gÃ¥r här hos Siemens? Skitsamhälle.

Dagens tysk:
Utmärkelsen gÃ¥r idag till Siemens huvuddator, som igÃ¥r morse lyckades med konststycket att skicka ut ett meddelande till Siemens alla anställda i Tyskland om att deras mailkonto skulle raderas pÃ¥ grund av att anställningen upphört. Det var m y c k e t upprörda röster jag möttes av igÃ¥r pÃ¥ min väg till träningscentret. Skön grej tyckte jag, alla Siemensanställda i Tyskland [typ 170 000] uppsagda och deras mailkonton pÃ¥ väg att raderas. Ett typiskt sÃ¥nt där tillfälle dÃ¥ man själv stÃ¥r en bit bort, ler och bara inser att hade situationen varit den omvända hade man själv suttit sÃ¥. mycket. i. skiten. Som epilogi [ja, jag lÃ¥nar ordet frÃ¥n finskan för jag tycker att det lÃ¥ter flashigare med ett ‘i’ pÃ¥ slutet än den svenska varianten epilog] ska nämnas att skadan inte var alltför omfattande; huvuddatorn raderade bara nÃ¥gra tusen personers mail, resten var ett hot.

Ã…ter till studierna [tror ni att det funkar om jag försöker associera all CT-fakta med fotboll, typ att namnge högpassfiltren efter tränare som vunnit Champions League?]…

Er herz,

Pow-Wow

Bron över floden Kwai…

Thu September 10, 2009, 17:40

(Since this blog keeps growing and due to the fact that I’m widening my collegial sphere when I’m abroad I’m going to start each entry with the english parenthesis of the day. So guys, those of you who find it hard to understand swedish [it’s not that hard, really – all you need to know is the sentence “jag älskar Hasse Kvinnaböske“] – here you go. Now then, this is my blog and here you’ll find the progress of the Sweden-Ghana Medical Center, for which I work as chief medical engineer. Last but not least I’d like to quote Burt Reynolds – this titan amongst titans [irony, does that get through even though english isn’t my mother tongue?]: “My movies were the kind they show in prisons and airplanes, because nobody can leave.” Self-knowledge, ladies and gentlemen, self-knowledge.)

När jag var ute och cyklade idag kom jag att tänka pÃ¥ en sak – hur kommer det sig egentligen att vi som människor kan vara sÃ¥ toleranta och accepterande gällande en sak och sÃ¥ totalt ända-in-i-kaklet-envisa när det gäller nÃ¥got annat? Är det de klassiska arv och miljö som spökar eller finns det nÃ¥got sÃ¥nt där spagetti-monster-teoretiskt som typ ödet som har ett finger med i spelet? Hur som helst – för min egen del handlar det att jag idag kom pÃ¥ att jag nog kan se det vackra i allt, för det finns nÃ¥got vackert i alla ting – förutom när det kommer till en del människor. Visst, det är lurigt att hitta nÃ¥got vackert i människor som helt uppenbart är onda, men andra människor, fokl man inte känner kan jag helt plötsligt bilda mig en uppfattning om som jag sen fÃ¥r kämpa med under hela tiden det tar för mig att lära känna personen i frÃ¥ga. Men när det däremot gäller städer eller platser [kanske en haltande och orättvis jämförelse men hey, jag bestämmer – min blog!] har jag en förmÃ¥ga att alltid hitta nÃ¥got vackert och tilltalande. Ta nu till exempel – jag är utlämnad Ã¥t den mycket beskedliga universitetsstaden Erlangen, även kallad Siemensville – och om man sedan tänker sig att jag dels inte kan sprÃ¥ket och dels tycker att det har en romantikfaktor i paritet med absoluta nollpunkten inser man förhoppningsvis att jag hyser inga som helst trÃ¥nande känslor för det här landet. Men ändÃ¥ kommer jag pÃ¥ mig själv med att cykla runt och bara tycka att ett liv i Tyskland [förutsatt att jag antingen fick miljarders miljarder eller hotades med en rostig morakniv vill säga] skulle ha solglimtar det med. I och för sig – sÃ¥ här i eftertankens kranka blekhet inser jag att jag skulle trivas i Eslöv [som för övrigt Hans Ostelius utnämnde till Sveriges trÃ¥kigaste stad – när han sedan fick en frÃ¥ga varför han tyckte sÃ¥ svarade han: “Sa jag Eslöv? Jag menade Landskrona.“] om jag bara fick med mig min Lady, nÃ¥gra böcker och fri tillgÃ¥ng till Lakritspuck.

I helgen var jag förresten i Prag. Jag, Craig frÃ¥n Australien, Andy frÃ¥n Nya Zeeland och Cruz frÃ¥n Venezuela hyrde bil frÃ¥n Europcar [förresten finns det bara en modell man fÃ¥r hyra om man ska Ã¥ka till Tjeckien; sömnigare motor fÃ¥r man leta efter] och drog en repa till tjeckiska huvudstaden. Om Prag kan man säkert säga mycket men jag skulle vilja sammanfatta staden som en tvÃ¥hövdad hydra: Antingen är man engelsman och Ã¥ker dit i flock pÃ¥ en mycket blöt och tveksam svensexa – eller sÃ¥ är man kär och Ã¥ker dit med sin älskade. Eftersom alla vi fyra som Ã¥kte har extremt stadigt sällskap [bildligt talat alltsÃ¥ – jag försöker inte pÃ¥skina att nÃ¥gon av de andra har flickvänner som är “stadiga”, eller jag heller för den delen] sÃ¥ var det ju inte den förstnämnda kategorin vi föll under direkt – och ni som är snabba pÃ¥ matte fattar att vi inte var upplagda för det romantiska temat heller. Hur som helst Ã¥t vi traditionell tjeckisk mat, drack [givetvis] tjeckisk öl och bara för att vi ville ha gjort nÃ¥got ordentligt sÃ¥ gick vi en tre timmar lÃ¥ng guidad visning av slottet i Prag. NÃ¥väl – här kommer bilderna:

Eftersom jag är en väldigt sorglös och ad-hoc-älskande turist sÃ¥ har jag ingen aning om vad bron heter som jag stÃ¥r pÃ¥ – men den var i alla fall den finaste i Prag; pÃ¥ ena sidan lÃ¥g slottet och pÃ¥ andra sidan gamla stan.

Inte den blekaste aning om vad som finns innanför dörren men trots allt är det ju mitt Palats; Palac Ericsson [fritt tolkat ska sägas till försvar mot eventuella tjecklingvister som trillar in här].

Ursäkta, vad är klockan? En inte helt oberättigad frÃ¥ga i det här virrvarret. Den övre av de tvÃ¥ ska enligt utsago visa stjärntecknet, tiden och hmm… nÃ¥got mer medan den undre ska hÃ¥lla sig till dagen. Eller nÃ¥t…

Det här tycker jag är konst – smÃ¥ detaljer som förgyller folks vardag utan att för den sakens skull förstöra nÃ¥got. Som att mÃ¥la dit en rockring och hatt pÃ¥ Herr GÃ¥rman.

I Tjeckien har de tvÃ¥ sorters guld; det guldgula guldet som manifesterar sig i form av antingen bärnsten [vilket osökt fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ Hassan-klassikern när de ringer upp Naturhistoriska Riksmuséet och hävdar att dinosaurierna dränktes i bärnsten] eller som här i öl – och sÃ¥ har vi…

…det blÃ¥gröna guldet – eau de vie à la Strindberg.

Jag ger er, från vänster till höger: Craig, kungen himself, Cruz och Andy. I bakgrunden slott, vatten och berömd bro.

Eftersom jag rÃ¥kar veta att Lady är svag för tinnar och torn kunde jag inte lÃ¥ta bli – maken till sagolik byggnad hittar man nog bara pÃ¥ Disneyland. Hur som helst är det en kyrka och det skummaste med den är att den är helt inbyggd av hus. Det finns liksom ingenstans där man kan se fasaden. IngÃ¥ngen till kyrkan är genom huset man ser rakt fram… Ja ja, ekvationen absinth + arkitekt borgar väl för nÃ¥got i stil med det här…

Kalla mig gärna infantil och fast i kiss- och bajsÃ¥ldern, men jag var tvungen att fotografera galleri Dolmen – med den mycket passande logotypen.

Det är inte mÃ¥nga som vet det men tjeckerna är avlägset släkt med bandarerna [ni vet, dvärgarna i Fantomen?]…

Dag nummer tvÃ¥ [eller ja, alltsÃ¥ – vi var i Prag nästan exakt ett dygn sÃ¥ att kalla det dag nummer tvÃ¥ är rent tekniskt sant men annars… nja] drog vi upp till slottet och beundrade sÃ¥väl insidan som utsidan… Hyfsad utsikt.

Ja, alltsÃ¥ – jag var ju där. När man är ensam och strosar runt blir det väldigt lätt sÃ¥ att man bara tar bilder pÃ¥ sÃ¥nt man tycker ser häftigt ut – vilket sällan eller aldrig inkluderar en själv… nÃ¥got som i sin tur för med sig känslan “var han verkligen där?” när man tittar pÃ¥ bilderna… Men jag var där, orakad och smÃ¥trött.

Mitt fotografiska mästerverk för helgen. Färgerna, kornigheten, oskärpan – allt fÃ¥r mig att känna det som att bilden hade kunnat vara tagen 1910, färglagd i efterhand och sÃ¥ld i nÃ¥got antikvariat… Men bilden är purfärsk och digital. Av fyrahundra bilder är det ju sÃ¥ – en blir bra.

Om ni är i Prag – gÃ¥ upp till slottet och se till att gÃ¥ in i katedralen. Nôtre Dame bleknar vid blotta jämförelsen…

AlltsÃ¥, de där lirarna som pysslade med glas förr i tiden – de kunde sina grejer…

Sist men inte minst – a word of advice, följ Nancy Sinatras gamla slagdänga “These boots were made for walking” och strutta inte runt i cheap-ass-sneakers som jag.

Dagens fundering:
Hur ofta tänker ni pÃ¥ gÃ¥rdagen? AlltsÃ¥ pÃ¥ riktigt gör en reflektion av det som hände igÃ¥r? Jag gör nästan aldrig det – det är nu, nu, nu och nu som gäller. Förut är förbi och snart är inte här än. Jag har fullt upp med ögonblicket jag lever i… borde jag tänka efter mer? Tänker man efter mer när man är gammal? Är man tillbakablickande när man är olycklig eller är det dÃ¥ man försöker blicka mot framtiden? Jag är hur som helst extremt lycklig med mitt liv [förutom det faktum att Tyskland ligger i Tyskland och inte pÃ¥ andra sidan stan] och älskar att leva i nuet. Och om ett och ett halvt dygn är det nuet hemma i vÃ¥r egen säng med världens vackraste människa vid min sida.

Er wigwam,

Toto

Tjeckien – check!

Fri September 4, 2009, 22:15

(Dagens passande citat: “In times like these, it helps to recall that there always have been times like these.” Det är nästan vanvettigt hur mycket man kan sakna en människa men det är pÃ¥ gränsen till outhärdligt att vara ifrÃ¥n Lady sÃ¥ här länge. Men dÃ¥ hjälper det [eh, ja, inte riktigt – men ändÃ¥] att tänka pÃ¥ att det alltid funnits tider som denna. Eller fan, det hjälper inte alls men jag fÃ¥r lite perspektiv pÃ¥ saker och ting dÃ¥. Hur som helst sÃ¥ saknar jag henne sÃ¥ jag hÃ¥ller pÃ¥ att försmäkta av längtan – Honey, du fattas mig! Det där med att tänka pÃ¥ de tider som varit förresten – det gällde inte min farmor och farfar – frÃ¥n det att de gifte sig till det att de gick bort var de aldrig ifrÃ¥n varandra längre än en vecka. NÃ¥gonsin. De dog med fyra dagars mellanrum.)

Dagens tysk:
Reinhardt, min tyska lärare jag har i kursen “CT Basics” [grundläggande datortomografi]. Farbrorn är närapÃ¥ sjuttio Ã¥r gammal, emiterad professor i kärnfysik och har bestämt sig för att “varva ner” med att lära ut svÃ¥rartat avancerad röntgenteori för kunskapshungrande ingenjörsnördar – man hade kunnat tänka sig en annan avrundning innan det var dags att dra rövarhistorier pÃ¥ Ã¥lderdomshemmet, men nej dÃ¥… Hur som helst sÃ¥ är han nog en av de där människorna som för alltid kommer sitta inetsade i mitt sinne som nÃ¥gon som kan allt. SiemensbegÃ¥vningen jag nämnde i förra inlägget har [ju sÃ¥klart] en miljon frÃ¥gor varje dag varav Ã¥tminstone tredje kvartilen lätt kvalar in i facket “nu ska jag sätta dit dig gamle man” men Reinhardt bara spänner ögonen i honom, stÃ¥r still [varje gÃ¥ng är det samma sak – jag tänker att “nu har Ã¥ldern tagit ut sin rätt, stackars Roine kan inte svaret” innan han börjar med att rätta till frÃ¥gan sÃ¥ att den är korrekt ställd innan han tar ett djupt andetag] och svarar sedan med en utläggning som fÃ¥r mig att undra om det verkligen är möjligt att han kan kunna allt. Ã… andra sidan, hur bedÃ¥rad jag än mÃ¥ vara av hans kunnande sÃ¥ för det ju onekligen med sig att han har en uppsjö med information att lära ut – nÃ¥got som sedan drabbar oss i slutändan. Hittills har det gÃ¥tt en vecka av kursen och jag har antecknat slut ett block och är väl inne pÃ¥ ett halvt till; han producerar massiva mängder med anteckningar! Första dagarna tillbaka i skolbänken var det som att försöka skrämma upp en Renault 4 i Porsche-hastigheter men nu börjar min Bugatti Veyron-hjärna att vakna till; det fanns verkligen en anledning till att jag vigde närapÃ¥ Ã¥tta Ã¥r av mitt liv Ã¥t att glädja CSN och samla högskolepoäng! NÃ¥väl, Ã¥ter till poängen – Reinhardt är en skön grÃ¥hÃ¥rsman som har ett riktigt jävla stuteri till stall för sina grÃ¥cellshästar.

Imorgon bär det av till Prag. Jag, Craig frÃ¥n Australien, Ben frÃ¥n Nya Zeeland och Cruz frÃ¥n Venezuela drar iväg i vÃ¥r nyhyrda Opel Signia och susar de trettio milen till Europas hjärta. Väl där tar vi in pÃ¥ sÃ¥där stadshotellet-i-Sveg-billigt hotell och gör stan för att sen pÃ¥ söndag dag pila tillbaka. Är det nÃ¥got jag mÃ¥ste se? NÃ¥gon öl jag borde dricka eller nÃ¥gon mat man gör bäst i att akta sig för [kan ju sÃ¥ här i förbigÃ¥ende säga att jag och Lady starkt rekommenderar att äta nÃ¥got annat än hamburgare om ni ska hänga pÃ¥ Continental Hotel i Akosombo, Ghana]? Hur säger man till exempel “Nu har du satt din sista potatis din lurvenpajsare, kan jag fÃ¥ en öl tack?” pÃ¥ tjeckiska? NÃ¥n?

Det blir inte mÃ¥nga bilder idag – under dagtid är det ganska ospännande att ta bilder; ett vanligt föreläsningsrum och elva mentalt sett smÃ¥finniga tonÃ¥ringsingenjörer som med stora ögon tittar pÃ¥ farbror Reinhardt. Och pÃ¥ kvällarna hänger jag i Erlangen – en smÃ¥sömnig kranskommun till Nürnberg som inte tinga alltför mÃ¥nga poäng pÃ¥ mÃ¥ste-se-skalan. Men en bild, när jag kom hem frÃ¥n mitt äventyr till Puma och Adidas fabriksutförsäljningar igÃ¥r, kan jag ge er. Mitt hus i kvällsljus.

Jo, det var sÃ¥ sant – Puma och Adidas har sina huvudkontor här nere i Erlangen, sÃ¥ är det nÃ¥gon av er som vill ha nÃ¥got speciellt sÃ¥ hör av er. Det är affärer stora som en fotbollsplan med baaaara Puma- och Adidaskläder, prylar, väskor och allt annat. Själv slog jag till pÃ¥ en väska som jag kan ha till Prag – med mig ner hit tog jag bara människosmugglar-storleks-väskan och min laptopväska; ingen av dem ger direkt mycket utrymme för en övernattningspackning.

Dagens fundering:
För ovanlighetens skull har dagens fundering en ganska grav verklighetsanknytning – sÃ¥ hÃ¥ll till godo… Om ni hade rÃ¥kat bli felbehandlade med röntgen [okej, ska vi vara riktigt tekniska handlar det givetvis om en datortomograf men det är rent essentiellt sett en röntgenapparat] en gÃ¥ng, lÃ¥t säga att du är 50 Ã¥r gammal och rÃ¥kar fÃ¥ en strÃ¥lning som inte är 20% högre än normalt utan kanske en som är 20 g Ã¥ n g e r sÃ¥ hög som normalt [en vag underdrift är att säga att det är fett mycket för mycket] och därmed drabbas av cancer – skulle du inte ställa till med ett stort debacle? Den här hypotetiska frÃ¥gan blev verklighet här i Erlangen för nästan 20 Ã¥r sen, en herre i 50-Ã¥rsÃ¥ldern rÃ¥kade bli felbehandlad, drabbades av strupcancer och fick veta att han hade knappt ett halvÃ¥r kvar att leva. Men istället för att stämma ryggraden ur sjukhuset och företaget sÃ¥ frÃ¥gade han lite försynt om de kunde bekosta hans behandling [mÃ¥ sÃ¥ vara att de dÃ¥ trodde att den skulle vara fruktlös, men vem nekar en dödsdömd man?]. Ingen stämning, ingen rättslig process, inte ett ont ord om nÃ¥gon. Han jobbade själv inom utvecklingsbranchen och förstod att det skulle vara slutet för Siemens, sjukhuset och regionen om han slog pÃ¥ stora trumman. Mot alla odds har han överlevt sedan dess och sÃ¥ fort han behöver nÃ¥gon som helst sjukvÃ¥rd sÃ¥ har han ett direktnummer han ringer, sen blir han hämtad med ambulans och forslas raka vägen till onkologienheten pÃ¥ det bästa sjukhuset som ligger närmast där han är för tillfället. Allt bekostat av Siemens sÃ¥ länge han lever. Stort av honom att inse att han är en liten bricka i spelet men jag blir helt förundrad, och efter det känner jag mig lite fundersam; hade jag gjort samma sak? Kanske. Jag menar – vatten under bron, que sera sera, gjort är gjort – man ska inte grÃ¥ta över spilld mjölk. Men hur stor är man i stundens allvar? Det. Är. FrÃ¥gan.

Nog för den här gÃ¥ngen – jag Ã¥terkommer pÃ¥ söndag med rapport frÃ¥n Östeuropa; glasnost, gulasch och vodkabältet here I come!

Er traveler,

Global