i n d i a n s o m m a r

Ännu en dag…

Wed December 2, 2009, 22:29

(Today’s fact [stolen straight off from “fakta- och fruktbloggen“]: Three new word has been accepted into the Swedish Academy’s Dictionary: Filling (underwear), kjoffo (kiosk) and Öholm (from Siewert Öholm). Words that have expired are, among others, feskeböxa, grand slam and the rock group Kiss.)

Förresten – ni vet ju att jag har en svÃ¥ger som, när det kommer till träning, är nÃ¥got av en djävulens avkomma. [Läs: Han är hÃ¥rd som granit – bÃ¥de till sinnet som tränare och rent fysiskt. Och förresten, om det inte framgick sÃ¥ var jag ironisk – han är världens snällaste även om han inte direkt ser med blida ögon pÃ¥ mitt varande som soffpotatis.] Hur som helst, jag satt här igÃ¥r och gick igenom hur folk har hittat min blog, och döm om min förvÃ¥ning när jag inser att de populäraste sökorden här pÃ¥ sistone är “biffiga underarmar” respektive “bygga biffiga underarmar“. Och mycket riktigt, gÃ¥r man in pÃ¥ google och knappar in sökorden sÃ¥ vips!, där har man indiansommar! Vad säger du nu dÃ¥ Ola?! :)

Armany, Versachi och Aberbrombte&Fitoh – alla tre är de slÃ¥ende exempel pÃ¥ att viljan finns men inte riktigt de där sista centimetrarna innan man är ända inne i kaklet. Idag när jag var nere pÃ¥ stan i ärenden [vilket i sig är ett äventyr som tar minst fyra timmar pÃ¥ grund av trafik och det faktum att den här stan är utspridd pÃ¥ ett sätt som fÃ¥r Kiruna att kännas som downtown Manhattan] gick jag förbi en stilig affärsman, klädd i kostym och med skjorta och slips. Det var bara ett fel – skärpet hade ett stort emblem till spänne där det stod “V E R S A C H I“. Eller som killen som kom med en duktigt snajdig tröja med Armani-loggan men med texten “Armany“. Som om inte det vore nog har jag nu hittat en till lirare uppe pÃ¥ byggarbetsplatsen med märkeskläder pÃ¥ sig – “Poolo Ralf Louren“. Ja ja, de försöker ju i alla fall.

Idag har varit en sÃ¥n där halvcrappy dag som man glömmer sÃ¥ fort man tagit bort blicken frÃ¥n backspegeln och istället tittar framÃ¥t pÃ¥ vägen, men i alla fall – vad passar bättre dÃ¥ än en fullängds-cd med Mark-Almond? Jag tänker framförallt pÃ¥ deras första skiva och lÃ¥t nummer tre – The Ghetto. Det är en totalmelankolisk skönt delirisk blandning av deppjazz och skön bluesrock och fÃ¥r mig helt drömskt att tänka tillbaka pÃ¥ kvällen jag hörde lÃ¥ten första gÃ¥ngen: Jag och min parhäst pÃ¥ jobbet, herr Nilsson, hade varit ute en fredagkväll, började nere vid Skanstull och slutade pÃ¥ Kvarnen [och för er med Stockholmskännedom kan jag säga att vi kryssade mellan pubarna pÃ¥ vägen däremellan – ni kan tänka er resultatet], efter det Ã¥kte vi hem till honom för att konsumera onödiga mängder med Venezuelansk fin-rom, diskutera världsfreden, flickvänner och stambyten och lyssna pÃ¥ deppjazz pÃ¥ högsta volym tills klockan slutade vara primtal. Sen somnade jag i hans soffa och dagen efter vältrade vi oss i pizza och brasilianska kulturfilmer tills det var mÃ¥ndag. Typ. Vet inte vad det var som gjorde kvällen till ett sÃ¥nt där perfekt minne men varje gÃ¥ng jag hör lÃ¥ten sÃ¥ kommer känslan tillbaka av att det var en förjävla bra kväll. SÃ¥ det är mitt rÃ¥d – om ni sitter i ett stort hus nere i Afrika och tycker att det suger att er flickvän befinner sig ett kvarts jordklot bort – lyssna pÃ¥ Mark-Almond!

Dagens fundering:
Det är knepigt det här med tjänstefolk… tycker ni inte? Hur ska jag förhÃ¥lla mig till “min” kock Nicholas? Jag vill ju bli vän med allt och alla och tycker dessutom att det känns väldigt skumt att han inte sitter ner och äter med mig utan istället stänger om sig och sitter i köket. Men det kanske inte skulle funka annars? Själv har jag tänkt tanken att erbjuda nÃ¥gon av mina vänner hemma i Sverige tjänsten; kom ner till Afrika, laga mat till mig dÃ¥ och dÃ¥, mat, husrum och fickpengar fixat och smaka pÃ¥ livet i Ghana! Vem är pÃ¥?

Dagens bildskörd:

Ett visitkort. Inga konstigheter. Tills man läser pÃ¥ fjärde raden uppifrÃ¥n räknat: “3rd Floor, Pig Farm“. NärÃ¥, sÃ¥ att eh…
РVar har du ditt kontor n̴nstans f̦rresten?
РP̴ grisfarmen du vet, tredje v̴ningen. Andra spiltan fr̴n h̦ger.

I present to you: Bad Pirate Copies in Ghana, The Sequel – Poolo Ralf Louren.

Eller sÃ¥ är det kanske sÃ¥ att de inte lär sig stava riktigt – som till ordet “squad“.

AlltsÃ¥, den här boken är ett mÃ¥ste hos varje graviditetsaspirerande framtida smÃ¥barnsmor! Jag förstÃ¥r tanken [med mycket god vilja ska sägas] men ändÃ¥ – att ge ut en bok som heter “kycklingsoppa“, är inte det lite… konstigt?

Framåt, kamrater!

AlltsÃ¥, jag är ju nÃ¥gra centimeter kort frÃ¥n att spränga tvÃ¥metersvallen – dÃ¥ kan ni fatta hur mycket betong som golvet i bunkern bestÃ¥r av!!

I följetongen “hur man transporterar saker i Ghana“ har vi nu kommit till telefonstolpar – voilà!

Okej, föga originellt kanske men det är vansinnigt kul att ta såna här bilder!

Nicholas, som jag nämnde ovan, kan få en helt vanlig korvmacka att se helt mästerligt aptitretande ut!

Ja, det var allt för ikväll – imorgon vankas det bröllopslunch i chefens residens; hans son ska gifta sig och innan de Ã¥ker iväg  [i sann söderhavsö-anda ska de givetvis gifta sig nere pÃ¥ stranden med vajande palmer i bakgrunden och med endast den närmaste familjen närvarande] bjuds det pÃ¥ lunch och lite galej. Väderutsikterna är helt okej [behöver jag tillägga “som vanligt“?] – runt 30 grader och soligt.

Er laganda,

Coconut

Back in town…

Tue December 1, 2009, 20:48

(Oh joy! Fear no more – I’m back! Or judging by the vast number of complaints I’ve recieved during my absense [none, that is] I’m leaning towards the alternative that I have zero readers with english as their mother tongue. Oh well. I’ll just stubbornly continue my strive towards the multinational blog! Today there are a lot of pictures, some talk about my present whereabouts and last but not least – pondering of the day.)

SÃ¥ är jag pÃ¥ plats i Afrika igen, jag kom ner i torsdags och ska nu stanna här till den 18:e december. Eller ja, här och här, i nästa vecka Ã¥ker jag till Sydafrika för jobb och är där över helgen, sen tillbaka till Ghana i tvÃ¥ dagar och därefter hem till Sverige för julfirande. Och för den delen kommer julfirandet innebära en del resande ocksÃ¥ men dÃ¥ mestadels i Sverige, vilket jag ser som ett mycket välkommet avbrott i min nya, nÃ¥got internationella vardag. Hur som helst, jag tappade geisten lite att skriva och jag har sÃ¥ sakteliga kommit till sans med lösningen att gnistan kommer tillbaka om jag bara skriver lite varje kväll. SÃ¥ ursäkta eventuella oinspirera[n]de inlägg – jag är pÃ¥ väg tillbaka!

Hur som helst – sista veckan i Sverige spenderades pÃ¥ bästa sätt [i hyfsad kronologi]; pÃ¥ fredagkvällen var det dags att kuska buss och taxibÃ¥t ut till Sandhamn för lite skönt fredagshäng – relax i poolen, upp och svida om och sen trerättersmiddag [jag är helt övertygad om att enbart löjromen pÃ¥ förrätts-blinin mÃ¥ste betingat mer än hela middagen] följt av drinkrace i baren. Sen en god natts sömn, lÃ¥ng morgonpromenad och därefter hemfärd. Lördagkvällen spenderades pÃ¥ bästa sätt i goda vänners lag kombinerat med rödvin, whisky och frozen dacquiris i Casa Blajsing! FramÃ¥t smÃ¥timmarna blev experimentlustan möjligen lite för stor när det gjordes dacquiris pÃ¥ mörk choklad, rödlök och vodka [ej att rekommendera, för övrigt]. Som sig bör var söndagen en dag av vila.

NÃ¥väl, om vi ska komma nÃ¥n vart är det dags för lite bilder – eller vad säger ni?

Sandhamn by morning. Kan starkt rekommendera att åka ut dit under lågsäsong, folktomt, gästutsvulten hotellpersonal och fri lejd till alla storslagna sommarhus man alltid velat ta en närmare titt på men inte vågat.

Trollskogen.

“Damn it feels good to be a gangster!“, som Geto Boys sjöng. Eller “jävlar i havet vad snygga vi är tillsammans“, som jag och Lady säger.

Som sagt, storslagna sommarhus… Under vinterhalvÃ¥ret trasiga själar som nästan skamlöst ensamma lämnas Ã¥t sitt vindpinade öde men som under sommarhalvÃ¥ret förvandlas till den där kompisen som alla ville vara hos för att han hade James Bond-filmer även fast man bara var Ã¥tta Ã¥r gammal. [Eh, ja, ni förstÃ¥r liknelsen… kanske.]

Utsikten, mina vänner – utsikten!

Nej, det handlar inte om nÃ¥gon pervers böjelse…

…det är attraktionen “Ã¥ka sängskÃ¥p“ hos Casa Blajsing som gÃ¥r av stapeln! [Som ni ser av länken att döma sÃ¥ är Casa Blajsing ensamma i världen om att erbjuda denna attraktion!]

Med små, lätta steg går vi vidare mot det färdiga sjukhuset. Första veckan i mars är målet. Här en bild tagen för en knapp vecka sen.

Okej att stackars Daniel är huvudlös, men det är själva sushin som är the main event här – det här är avgjort den godaste sushi jag nÃ¥gonsin ätit! Vi satt pÃ¥ restaurangen Monsoon som fÃ¥r betecknas som väldigt upscale här i Accra, under bar himmel och 28 grader klockan tio pÃ¥ kvällen… helt okej.

Gör det, gör det!!

Jomenvisst, de gillar skyltar. Utan skylt finns du inte liksom. Och störst är bäst, oftast.

Den numera obligatoriska bilden fr̴n stranden Рen bok, en ̦l och ett hav.

Vad hette drinken sa du?

Dagens fundering:
När vet man att man lever sitt liv som man borde? Finns det nÃ¥got “borde” över huvud taget när det gäller att leva sitt liv – eller är det helt enkelt sÃ¥ att livet är livet oavsett vad man gör av det? Alltid när jag är lÃ¥ngt borta frÃ¥n Lady sÃ¥ känner jag mig modstulen och blir tidvis sÃ¥där gravt filosofisk att jag börjar fundera pÃ¥ livets stora frÃ¥gor… lever jag rätt? Jag vill inte vara en kontinent ifrÃ¥n min älskade men samtidigt är det här för en begränsad tid och i slutändan hoppas vi pÃ¥ att det blir nÃ¥got bra av det… Dessutom sÃ¥ är ju bara det värt att leva livet för – att ha nÃ¥gon att älska som älskar tillbaka. SÃ¥ nu kör vi!

Förresten – kanske en liten rapport om dagsformen här nere? Det är den första december, julkänslan hittills har bestÃ¥tt av en julkalender nedsmugglad i mitt bagage av Lady och en del tankar pÃ¥ julklappar. I övrigt är det mellan 28 och 33 grader om dagarna och runt 27-28 pÃ¥ kvällarna. Hur har ni det där hemma? :)

Er mungo,

Tromb