i n d i a n s o m m a r

Genom elementen…

Mon January 23, 2006, 19:54

(Dagens person är Humphrey Bogart. Han kallades för “the last century man” eftersom han föddes på juldagen 1899, något de tyckte var sista året under nittonde århundradet… Fast nu är det ju så att man räknar Jesus födelse som nollpunkten, men inte år 0. Alltså är år 100 med i första århundradet [årtalen 1-100], och därefter fortsätter det… Så egentligen torde väl 2000 tillhöra det tjugonde århundradet och inte det tjugoförsta. Oh well. Bogie kom ju givetvis med en hel del ack så beundransvärda citat, men min favorit är: “The problem with the world is that everyone is a few drinks behind.” Tyvärr var det väl kanske snarare så att Bogart låg några drinkar före… oh well. Petitesser. Dessutom ska sägas att han var en litteraturkonsument av rang – han kunde på stående fot citera såväl Platon som Emerson och kunde även över tusen citat av Shakespeare. Respekt, som vi säger i förorten.)

Glassbåtar, Queens “Radio Ga Ga” och äppeljuice – receptet på den perfekta lördagkvällen. Gårdagkvällen [fredagen] gick till historien som en av kvällarna att minnas att man inte minns, vad jag vet är att jag hade en helkväll värd namnet – först jobb och därefter hem till Daniel för riktigt traditionell förfestpizza. Via ett pitstop vid en bankomat tog vi oss sen till Medicinska Föreningen där vi skulle tråda dansen och sälja våra kroppar [eh, nej… nu blev det fel]. Brist på folk gjorde väl att resultatet var sådär – nog regerade vi på dansgolvet men när klockan började röra sig mot två bestämde jag och Gurra oss för att vi trängtade mer än så – taxi till Blue Moon Bar, där Gurras kursväninna jobbar; således en enda lång gräddfil för oss. Ingen garderobsavgift eller inträde och två drinkar gick på 60 kronor – tillsammans. Nånstans där börjar väl tankarna bli mer och mer abstrakta och vid stängningsdags [fem!!] var det så dags för att bege sig hemåt. Spåren jag hittills lyckats detektiva mig fram till tyder på att jag fick vänta på nattbussen ett bra tag; jag har ätit nästan ett helt rör Pringles, en halv påse med vingummin och druckit nästan en hel flaska med Ramlösa. Det verkar dessutom som att jag inte riktigt kom mig för att gå längs de plogade gatorna [om det nu fanns några] på vägen hem från bussen eftersom min hall numera ser ut som att den var med om översvämningen Allan [eller var det Katrina?] i New Orleans… Nåväl, därav glassbåtarna, Freddie&Co och äppeljuicen – de är gamla beprövade “återskapa jaget dagen efter kvällen före-metoder”. Nästa steg kommer bli att antingen bege sig till lillebrors lägenhet för att immundiga lite kabeltv eller att i sann macho-anda försöka se på American Psycho utan att byta kanal eller stänga av ljudet [det kan vara så att jag är en av de sämsta som står att finna när det väl kommer till skräckfilmer, trots mitt extremt macho:iga intryck så finns det en känslig mjukiskille här inne - sanning]…

Torsdagens reflektion:
Frisörer frågar alltid om de ska korta av polisongerna – hur korta de än må vara. Skumt.

Ja, jag klippte mig i torsdags. Eftersom CSN nu gjort mig till en sann ABBA-fantast [Money Money Money] tyckte jag att det var dags. Och sen var jag tvungen att ge mig ut på vantjakt – jag förla mina vantar efter äventyret på Gondolen i måndags. I alla fall, eftersom jag är en bakåtsträvare av rang kunde jag ju inte tänka mig några andra vantar än likadana som de jag hade – så en jakt utan dess like inleddes. Efter två timmar var mina händer blåa och jag började hänfalla åt tankar som att jag skulle köpa första bästa par och istället ägna tiden åt lite seriös shopping, tankar som lätt kommer när man är nyrik. En kompromiss senare hade vi [me, myself and I] bestämt oss för att lugna oss med vantköpet och istället bara shoppa. Då upptäckte jag det – jag kan inte shoppa. Alls. Jag måste ha en kompanjon, eller coach är nog än bättre att kalla det, som framförallt får se till att jag verkligen köper något. Nu gjorde jag NK, Åhléns och Gallerian och det var först när jag klev in på Pocketshop i Gallerian som jag kände mig hemma… väl där bestämde jag mig snabbt för fyra böcker [jag vet - jag är en dålig människa - har man tvåhundra böcker som man inte läst än hemma i bokhyllan är det skottpengar på att köpa nya böcker] men fick dåligt samvete och la bort två av dem… framme i kassan hade jag dock kommit på bättre tankar – skippa två besök på McDonalds den här månaden och köp alla fyra. Så det blev fem. Johnny Cashs “Cash”, Michael Connellys senaste, “En kortfattad historia över nästan allting” av Bill Bryson, John Fowles [må hans själ vila i frid] “The Collector” och sist men inte minst – Mark Kurlanskys saltbibel “Salt”. Så funkar jag – jag kan inte handla kläder eller något jag egentligen behöver utan att coachas, men böcker kan jag lätt köpa för mina sista pengar vilken dag som helst i månaden. Suck.

För övrigt ska jag passa på att flika in det – det ligger utom möjligheternas alla gränser att förstå sig på det kvinnliga släktet, men sanna mina ord, det tar sig, sa pyromanen. Hon har blont, lockigt hår, blåa ögon och hon har ett sätt som får alla män att tro de är i himmelen [sa han lagom Sandelin:skt]. Nåväl, det som egentligen inte ens är något det än är ännu i sin linda så vi låter a vara osagt och på b svarar vi kanske.

Över till lite klargöranden – den dubbelhänta klockan jag ordade om [som för övrigt lämnar användaren valet fritt om vilken hand som skall ha timvisarklockan och vilken som ska ha minutvisaren] att jag ska uppfinna är alltså helt väsensskild från den logaritmiska diton jag framtidsvision:erar om i min lilla egonotis här ovan. Den logaritmiska klockan går ut på att tiden går snabbare ju närmare hel timme man når. Så första minuten kanske är fem gånger så lång i ren tid [typ fem “vanliga” minuter då] medan sista minuten är en femtedel av en ordinär. Det finns även en modell som är exponentiell, där tiden går långsammare och långsammare ju närmare den stora visaren kommer tolv. När jag nu börjat läsa lite företagsekonomi har vi lärt oss att en viktig del av en affärsplan är “vilket behov fyller vi hos kunderna?” och det är väl kanske där mina drömmar haltar lite – möjligen då att en evig tidsoptimist skulle må bra av att använda en exponentiell klocka, ju mer bråttom han har desto långsammare kryper tiden fram.

I torsdags förresten, under debaclet med vantletandet, så strosade jag förbi Drottninggatan och upptäckte till min förskräckelse att någon förskansat sig ett hus, eller än värre än så – de har helt enkelt stulit det. Det finns inte längre. Helskumt. Under alla mina år [och jag är faktiskt ganska många år kommen nu] har det funnits där och nu är det helt plötsligt bara ett blått plank som syns mitt emot Debenhams. Helskumt. Ibland får jag för mig att jag skulle vilja att de rev ner hela city-delen av Stockholm och byggde om allt på nytt men sen ångrar jag mig – innerst inne har nog det hela att göra med att jag vill att Stockholm ska vara som Paris – det är liksom idealet. Ett Eiffeltorn, en triumfbåge [hm, två faktiskt] och till det några sjukt gamla kyrkor och ett par tusen konstnärssjälar och poetbohemer och Stockholm hade varit perfekt. Ja, förutom att vi måste lägga till franskan som majoritetsspråk [för övrigt är en lustig detalj i sammanhanget det faktum att svenskan har fem minoritetsspråk men inget majoritetsdito - hur tänkte de då?].

Dagens fundering:
Tror ni att saker kan bli så fel att de blir rätt? Jag menar, i klädesväg finns det ju alltid människor som är så hopplöst ute att de med ens verkligen är heta och inne – utan att ens veta det själva. Så borde det väl vara med allt? Jag har än en gång hänfallit åt kiosklitteraturens skamvrå och har idag betat igenom nästan hela Toby Youngs “Hopplös och hatad av alla” och där berättar han om när han “råkade” ta med en strippa till jobbet, samma dag som det var “bring your daughter to work-day” – det blev så fel att ingen kunde förstå hur det kunde bli så fel. Och därför bara blev det… rätt. Ungefär. Tänk om det kan vara så i livet – att allt som känns då genomfel egentligen skulle vara minst lika rätt som drömmen. Jag tycker inte om den tanken, jag är matematiker – det finns ett rätt och allt annat är fel. I livet, universum, överallt. Men så känner jag hur det bara sipprar ur mig – humanismen och dess “låt oss diskutera saken”… ja. Okej. För den här gången.

Slutligen, när jag blir gammal och sitter där på min hacienda på min ö i Karibien [ja, jo, för man kan faktiskt ha en hacienda i Karibien även om de företrädesvis pratar typ i stort sett alla andra språk än spanska, har jag bestämt] och kommer mig för att sammanfatta tåredalens varande och teckna ner mina levnadsminnen, då hoppas jag att jag har litterärt sinne nog att göra en Stravinsky och “låna” [ty stora författare lånar medan de inte så stora stjäl] Johnny Cashs grace och stilart från hans “Cash”. Läs den. Eller läs min självbiografi. Fast bäst är nog att läsa båda och njuta av Cash nu och mig sen, för än så länge är jag ganska långt från haciendan – och det faktiska avståndet är nog det minsta problemet…

Nyss, när jag precis var på väg att lägga sista handen vid verket här så fick jag ett vid det här laget ganska välkänt “när-kommer-nästa-alster-publiceras-meddelande”, den här gången från Sebbe, så jag tog en paus från mitt skapande och pratade en stund… det gick sådär kan man säga. Istället för att utbyta artighetsfraser [fast hey, vem försöker jag lura - goda vänner varken kan eller vill man avfärda med “jorå, det är lugnt. hörs en annan gång.”] fastnade vi och han fick mig att totalt fastna. Felice Varini – nog sagt. När jag blir stor ska jag inreda min lägenhet så.

Förresten var det tamt med svar på dagens tävling sist – Tiggerrr vinner i egenskap av enda tävlande. Det rätta svaret var dock höger. Och bara för att jag känner mig inspirerad av allas vår matälskares sätt att locka folk att svara på tävlingen så kastar vi in ett pris till den som vinner dagens tävling! Ni [eller du] får precis vad ni vill av mig – och om jag inte har det så skapar jag det! Ja. Så säger vi. Jag skapar i form av konst eller ord. Således – without further ado…

Dagens tävling:
Vilket märke är det på min splitter nya [hmm, nåja] elektronrörsradio från 1954, med modellbeteckningen BX328U/19?

Just det. Sej dutt.

Er oval,

Grilljanne

PS. Kommentera! Det är en order. [Mycket vill ha mer.] DS.

PSII. Jag har tänkt på det här med länkar, jag skulle ju kunna länka i parti och minut här i mina alster men till syvende och sist kvarstår själva grundtanken; jag vill att ni ska vara kvar här. Så jag är lugn med länkningen tills jag vet att ni kommit för att stanna. DSII.

Fjärran dilation…

Thu January 19, 2006, 0:16

(Dagens person är: Edgar Allan Poe. Mannen myten legenden behöver väl knappeligen någon närmare presentation utan jag låter nog ordet vara osagt. I alla fall, han sa en gång att “I have great faith in fools – self-confidence, my friends call it.” och först tyckte jag att det stämmer – litar man på att dårar ska få saker och ting gjort – då har man en aplomb likt få andra. Sen insåg jag det – han menar att han litar på sig själv [det är ju det som är själva definitionen av självförtroende] – vilket sådär lagom implicit pekar på att det är han själv som är en dåre…)

När jag nu tagit steget och halvt om halvt lämnat den trygga livmodern [eh, kanske lite av ett paradoxalt helgerån att jämställa en internetcommunity med något av det mest fundamentära för mänsklighetens överlevnad] så har jag börjat fundera på vad jag egentligen skriver och varför… så jag beslöt mig idag för att gå tillbaka ett par år och se hur mina tankar rörde sig då… och jag förundrades. Och visst, till största delen handlar det nog om den allerstädes närvarande narcissismen som jag med jämna mellanrum matar med ‘trips down memory lane’, men en liten del av det hela härrör faktiskt till fascinationen vid vad jag skrev och hur sinnrika mina funderingar egentligen är. Som exempel, i februari för fyra år sedan hade jag en fundering på om man kan bli lycklig enkom genom att göra andra människor lyckliga – kan man det? Då hävdade jag att det delvis blir ett moment22 eftersom om alla människor skulle sträva efter att bli lyckliga genom att göra andra lyckliga så skulle inget hända men nu vill jag nog gå ett steg längre – om man går genom eld för att uppfylla andras drömmar och levnadsslott så kommer man själv, till sist, vara den som aldrig får smak för ren lycka. Antingen tynar man bort som en grå människa [som sedan får anställning som grå farbror i Michael Endes “Momo, eller kampen om tiden”] eller så blir man syrak och låter uppgivenheten genomsyra tillvaron och dör ensam och djupt olycklig. Hmm… nej, så är det nog inte. Nu var jag nog extremt pessimistisk. Men i alla fall, man kanske mognar i sitt tänkande. Eller så handlar det om dagsform. För övrigt var det en annan fundering med i samma alster – hur blir man en människa som citeras i citatböcker? Jag jobbar fortfarande på det och jag log i mjugg när jag läste att jag fortfarande väntar på att bli inbjuden att tala om mitt liv, mina tankar och ord – och avslutade det hela med “ring mig när ni blivit chefer för ‘vilka intellektuella titaner ska vi bjuda in den här veckan avdelningen’”. Jag väntar än… [Och förresten, nollsjunollsjusexåttasjutvåettfyra är numret man ska ringa om man är chef på den avdelningen.]

Dagens fundering:
“Jag kanske var på väg till ingenstans, och dit tar man sig också via omvägar.”, så skriver Cees Nooteboom i “Alla själars dag” och det fick mig att tänka… livet – det har väl inget bestämt mål, eller alltså, när man föds så finns det inget som måste uppfyllas för att man ska säga att man levt livet – snarare är det väl så att så länge man har levt, så har man levt livet… Och det är väl så med livet; man är på väg till ingenstans, och oavsett hur man går så kommer man dit. Samtidigt som det känns tröstande och lisande så är finns känslan där; var det inte mer än så? Å andra sidan, att leva livet – det är inget som är gjort över en eftermiddag [speciellt inte bokstavligt talat, får vi hoppas].

Idag funderade jag på om jag skulle försöka ta och ändra mitt liv. Jag hade en fundering igår om att jag skulle vilja leva någon annans liv, om än så bara för en dag, men det är ju som bekant lite svårt att göra det – men man kan ju ändra sitt eget liv. Sant är väl dock att det fortfarande kommer vara mitt liv till skillnad från någon annans men jag skulle kunna låtsas. Men det är just det, att låtsas blir nog aldrig lika bra som verkligheten [förutom för Courtney Love då; “I fake it so real I’m beyond fake.”]. Det jag är ute efter är att verkligen få leva någon annans liv. Tänk att gå till någon annans jobb, se ut som någon annan och bestämma vad den människan ska handla… bara för en dag. Jag skulle lätt gå in för att överraska; handla upp hela lönen på rysk belugakaviar, tapetsera om i rosa plysch och sälja BMW:n till förmån för en vintage-style:ad Volvo 245 i sann Norrlands Guld-anda… ja. Och sen skulle jag göra korstecknet, svälja en isbit och hoppas att personen som lever mitt liv var lite mer stereotyp i sitt tänkande och istället har bjudit ut hon tjejen som jag har en hemlig crush på och sen sett till att vinna en miljon på lotto. [Och ja, jo - även om folk i ArkivX bytt kroppar med varandra och det säkerligen var jobbigt - och dessutom med hänsyn tagen till det faktum att X-files verkligen är Ljuset och Sanningen, så vill jag fortfarande hävda att det vore maxat att byta liv. För en dag.]

Till listan över mina framtida uppfinningar har jag ytterligare en modell av armbandsuret [och betänk då att jag redan nu - eh, nu som i framtiden alltså - uppfunnit den logaritmiska klockan] – armbandsuret för båda armarna. På högerarmen har man en klocka med bara timvisare och på vänsterarmen en med bara minutvisare. Ju mer jag tänker på idén desto mer övertygad blir jag om att den är smått genialisk [okej, det kan ha något att göra med viss självupptagenhet av undertecknad]. Så om ett år eller två – Swatch. Worldwide. Jag. Miljonär. Frukta.

I måndags förresten, jag och min bäste vän Björn hade styrt upp en rendez-vous nu när han ändå var i stan för någon konferensmässa [eller heter det tvärtom - mässkonferens?]. I alla fall, då min ekonomiska situation var något, hrm, prekär så kände jag mig nödgad att förklara läget; om han kunde agera sugar-daddy till nästa vecka var jag game för allt – annars föredrog jag happy meal på McDonalds. Då han numera är en äkta working girl [ehm, ja, det där skrev jag mest för att hylla den gamla klassiska filmen - han är rakt igenom kille] styrde han upp situationen och vi gick på restaurang. Judit och Bertil på Söder – rekommenderas varmt förresten – och började kvällen. Björn, numera hotell- & restaurangpamp nere på kontinenten [visst låter det lite mer exotiskt att kalla Skåne kontinenten?] briljerade med sina kunskaper så jag lutade mig lugnt tillbaka och lät mig överraskas. Fisksoppa, ackompanjerad av Tokay-Pinot Gris följdes av timjan-creme brulé med sockersyltad körsbärstomat till dessert. En liten kopp macchiato och som avec – tequila repesado. Kvällen var redan där perfekt – att bara ta upp samtal där man lämnade dem sist man sågs och känna att tiden inte längre är viktig – det är så det ska vara. I alla fall, för att kröna det hela bestämde vi oss för att bege oss till Sjögräs för en stilla drink innan det var dags för refrängen. Tanken reviderades snabbt till Gondolen – ingen av oss hade än förärat herr Lallerstedt med ett besök. Väl där satt vi och på sant barhängsmanér ojade oss över priserna, när Björn säger: “Men ska vi inte beställa in en flaska champagne då?” Nu låter det nog värre än det var – Lallerstedts egna gick för 480 kronor flaskan. Väl där kom samtalet givetvis in på de mer onämnbara områdena [de klassiska hårdrocksattributen; sex, drugs and rock’n'roll, eller nej, inte droger, och inte musik heller… mest bara… tjejer]. Efter någon timme är flaskan till ända och Björn frågar hur stygga [och snygga] vi tänkt oss vara under kvällen [betänk då att vi vid den tidpunkten fått i oss en flaska vin, varsin tequila, en öl och delat på en flaska champagne] – “det är du som är banken”, sa jag och gick till herrummet. När jag kommer tillbaka står en ny flaska i kylaren. The rest is history. Hem kom jag strax efter två, Björn skulle upp sju morgonen efter och löneförhandla med sin chef. Oh joy. Men vilken kväll vi hade!

Dagens tävling:
Sover jag helst på höger eller vänster sida av sängen?

Och förresten, bilderna ja – bara så att det ser lite mindre sterilt ut. Även om sterilt är coolt. Bara så ni vet.

Er ordbok,

Gleerup

Indianens debut…

Tue January 17, 2006, 23:37

(Dagens person är Al Pacino. Idag hade jag föreläsning mellan nio och elva och när jag kom hem lagade jag lunch, ställde balkongdörren sådär nonchalant på glänt och började sen inventera mina videofilmer [jag är något av en hardcore-bakåtsträvare vad det gäller teknik - ingen dvd så långt ögat når]. Och då hittade jag den – “En kvinnas doft”. Överstelöjtnant Slade skulle än en gång ta med mig på en resa till New York. Hoooaah! Al Pacino är en given favorit bland favoriter [i samma klass som Jack Nicholson faktiskt] och som Slade är han magisk. Jag tror förresten att det är det som gör Pacino så stor – han ä r rollen han spelar. Eller ja, han spelar inte ens. Han bara är. Och förresten finns tidernas troligtvis bästa filmcitat där [och ja, jag inser väl att ni donnor säkerligen kommer hävda att Dirty Dancings “Nobody puts baby in the corner” eller Titanics “I’m king of the world” hamnar däruppe men nej, så är det bara inte] – Al Pacino som Frank Slade har just gjort sig redo att bege sig av mot New York, han hör sin katt, Tommy, jama, tar upp honom och viskar; “And Tommy, remember: When in doubt – fuck.” Oslagbart. Egentligen borde jag väl inte skriva det här, främst av två skäl; dels för att inte ruinera den chimär jag skapat av mig själv som galet snygg svärmorsdröm [fast jag tror nog att jag kan stå ut med att bara vara galet snygg - svärmorsdrömmar får ju aldrig sin prinsessa liksom] och dels för att ingen kan göra repliken rättvisa förutom Al Pacino, men whatever.)

Okej. Nu är det dags. I och med att du läser det här har du officiellt invigt mitt alldeles egna [danska] kungarike på nätet – i n d i a n s o m m a r.

Förresten, ja, jag ljuger [eller alltså - inte rent generellt sådär, mer som i mina tidsangivelser, ni vet]. Givetvis. Men som ni säkerligen vet vid det här laget så finns det tillfällen då man får göra små arkeologiska jordartsprov i mina alster för att kunna sortera styckena kronologiskt. Jag har gett upp – nu skriver jag bara istället. Men visst, inledningsparentesen är skriven i september, “på fredag har jag tenta”-stycket nedan handlar om… uhm, ja, september det med.

När jag var liten trodde jag att man fick bra kondition av att röka. Anledningen var att min farmor och farfar hade en förman på sin trädgård som hette Böös [kan man heta så förresten?], och vart han än skulle så gick han. I och för sig handlar det om min barndomsby, som på fler än ett sätt gör ordet ‘gudsförgäten’ rättvisa, så det var väl aldrig några astronomiska avstånd det handlade om, men ändå. Han rökte i alla fall pipa som om han aldrig gjort annat. Vilket blir till en ganska elementär ekvation för en fyraåring; tobak = bra kondition. Eftersom Böös gick mycket. Så här i efterhand har jag blivit upplyst: Rökning ger dåligdålig kondition, tragisk andedräkt, cancer [bara en sån grej] och hår på bröstet. [Eller ja, det där sista gäller bara tjejer. Killar kan få det utan att röka. Har jag hört.] Dessutom var det så att Böös inte hade råd att göra annat än att gå; alla pengar han tjänade gick till det spirituosa levernet. Men hans grava försupenhet till trots så hade han inte en enda sjukdag under de 43 år han jobbade åt farmor och farfar. Respekt. Eller, ehm… ja. Typ.

Och nu är det dags för perm [hmm… egentligen hade jag tänkt ha en jordartsreferens - typ någon halvgammal jordart men efter att ha glidit omkring i en halvtimme nu och letat någon slags ålderskurva för olika jordarter så har jag bestämt mig för att istället hänfalla åt frestelsen att helt enkelt jämföra med de gamla tidsåldrarna à la Jurassic Stylee], i folkmun även kallad “typ för två och en halv månad sedan”.

På fredag har jag tenta. Teknik inom intensivvård och kirurgi. Riktigt highlife må jag säga. Jag vet inte riktigt hur det har blivit så men på något obemärkt sätt har jag glidit tillbaks i min gamla ingångna “det-här-ordnar-sig-ska-du-se-kostym” från min förra sejour på KTH… jag har inte riktigt börjat plugga än och idag, när Rycket skulle ske, gick jag upp sent, åkte iväg och åt lunch, surfade bort halvannan timme och sen begav jag mig in mot stan för att fika med Micke. Sen jobbade jag. Faktiskt. Jag tror att boven i dramat är jag själv [nähä?] och min förmåga att alltid klara mig. Jag kommer skriva minst fyra på tentan och ingen kommer tro mig när jag säger att jag pluggat i fem timmar. Men det är sanningen. Ibland är det hårt att vara jag.

Tentan har gått av stapeln och om det inte hade varit för att Gud spelade alla högskolor ett spratt genom att instifta titeln “adjunkt” så hade jag haft resultatet i min hand i fredags. Det är nämligen så att vår adjunkt på medicintekniska utbildningen förr jobbade antingen som haschodlare [och därmed antagligen drabbats av så kallade “olycksfall i arbetet”] eller långfärdsseglare [vilket i sin tur då givetvis för med sig en total oförmåga att engagera sig i något annat än mantåg, stagfock, checkstay och partialriggar] – han är oduglig. Tacka vet jag professorer, överläkare eller nobelpristagare som föreläsare. Och ja, jo, det var så sant – anledningen till att jag skulle haft resultatet i fredags var att det då hade gått tre veckor sen jag skrev tentan – vilket är den tid examinatorn har på sig att rätta tentorna. Vår käre adjunkt Kalle skickade helt sonika ut ett mail i fredags: “Jag är inte klar med tentorna än. Trevlig helg. /Kalle” Nåväl.

Som ett mellanspel av nutid kan jag nämna att jag skrev fyra på tentan. Kanske är det så att man kan ställa upp en enkel ekvation för att räkna ut betyg på tentan; y = x, där y är betyget och x är antal timmar man pluggat… nåväl, jag ska låta fortsättningen vara osagd för om jag skulle låta mig själv börja tro på mina egna funderingar skulle det vara nog så förödande…

Här kan ni börja blicka mot perm eller trias, även kallat mitten av oktober. Jag var nyfriserad, beach05-deffad och allmänt hunkig.

I lördags var jag på fest. Elina fyllde 30 och hade galej med “himmelskt tema”. Jag och Micke, som de galejlejon vi är, hade köpt boken “Om Gud” av Jonas Gardell [vad mer himmelskt finns än Det Absoluta?] och gled iväg mot Duvbo – aka “the place to be” – jag iklädd mina smärtsamt fina q jeans och en en skjorta så snygg att man bara ville ta av den när man såg den på mig [då förstår ni - skönhet på gränsen till omvänd psykologi] och Micke, i sann Micke-stil, iklädd en Pornstar-skjorta. Trots detta överdåd av garantier för en perfekt fest hade vi på förhand bestämt oss för att det skulle bli tidig hemgång; skälet till det var enkelt – jobb söndag morgon. Således lovade vi varandra dyrt och heligt att bara ta med oss en hundring var [bar till självkostnadspris borgade ändå för en trevlig kväll]. Väl framme hälsar Gud oss välkomna och fördrink serveras av en svart ängel. Till en början satt vi i ett hörn och bara tittade på alla människor – änglar, djävlar, gudinnor, stjärnor… ja, allt. Och till saken hör dessutom att Elina är skådespelerska så då och då glimrade det till med någon kändis. Utan att skämmas satt vi och pekade, tisslade och tasslade. Någonstans redan här sa Micke till mig; “Jag tror det kan bli en riktigt sen natt.” Men i skenet av naiviteten och tanken på att jobba bakfull slog jag bort tanken. Nåväl, efter att ha stärkt oss med några änglatårar bestämde vi oss så för att göra golvet och introducera oss. Strategiskt började vi med värdinnans sambo och bad honom peka ut kvällens lovliga byten, varpå följande samtal utspelade sig; “…och hon som står bakom han molnet, ja, hon som ser ut som en ängel – hon är singel. Sen har ni hon som ligger i kuddhavet, hon har ingen pojkvän. Sen har ni tjejen med vingar där borta, ja, hon som pratar med Gud. Nej nej, inte den Guden, den andra, hon är också något för er…” Ja, man kan säga att vi hade en egen liten himmelsk realtids-kontaktannons-läsning. Nåväl, kvällen för undertecknad och Micke led mot sitt slut när sista drinken med regnbågsvatten inhandlats. “Redan?!”, sa vi och tittade på varandra. Det, så här i efterhand, ack alltför givna svaret blev “Nej, inte redan.” Vi insåg snabbt att pengarna var den begränsande faktorn [vi hade båda handlat upp våra slantar] så vi tog helt sonika en promenad om halvannan kilometer och hämtade ut mer pengar. Sen visade vi 30-taggarna var skåpet ska stå! Vi dansade som de Fred Astaire-reinkarnationer vi trots allt är, Micke sjöng pianokaraoke och jag charmade flickor som om jag aldrig gjort annat. Vid halvfyra bestämmer vi oss så för att kyssa värdinnan adjö, ta oss ett sista hopp i kuddhavet och därefter dra oss mot sista tunnelbanan. Väl därnere uppstod frågor som “Vem var han som hade vita spetsstrumpbyxor över huvudet?”, “Gud, kan inte jag få vara så cool som de människorna när jag blir stor?” och “Hur kan det komma sig att poeter alltid landar de vackraste flickorna?”. [För övrigt ska det nämnas, som parentes i sammanhanget, att Gud sa ja, jag kan få vara så cool när jag blir stor. Jag frågade nämligen. Gud alltså. På festen.]

Dagens fundering:
Tror ni att det alltid finns någon som tänker samma tanke som ni gör, i samma ögonblick? Jag menar, sannolikhetsläran säger ju att det krävs oändligt många människor [eftersom vi, realistiskt sett kan tänka oändligt många olika tankar] för att sannolikheten ska vara lika med ett. Men jag menar 6 585 576 458 personer [http://www.ibiblio.org/lunarbin/worldpop - antal människor på jorden i skrivande stund] är ganska många, hyfsat nära oändligheten [eh… ja, eller inte]. Men det jag tänkte på var i alla fall en gammal reklam med Swatch – “right now, seven hundred million people are falling in love”. Tänk vilken skön tanke – att veta att var tionde människa blir kär, just nu. Och nu. I alla fall så vill jag tro att vi inte är unika i våra tankar [förutom jag då - såklart, det vore synd om världen om det fanns två med så verklighetsflyende sinnen men ändock så högtflygande planer som jag] utan att tanken delas.

Nog för nu. För övrigt funderar jag fortfarande på om jag ska ha arial, verdana, trebuchet ms eller bara vanlig lucida console som teckensnitt. Vad tycker ni?

Dagens anagram:
Enarmad gagnas.

Seså, kommentera nu.

Er general,

Obelix