i n d i a n s o m m a r

En vanlig sensation…

(”Mina filmer var såna att de visades på flygplan eller i fängelser, för där kunde ingen gå därifrån.” -Burt Reynolds. Vem sa att Hollywoodstjärnor saknade självdistans? Förresten firar han 70-årsdag på lördag – givetvis ska vi alla fira det med att se på “Universal Soldier III” och skåla i honungsrom varje gång Burt kommer in i bild [och för att undvika eventuella framtida rättsprocesser ska jag säga att om ni följer ovanstående råd kommer ni bli provocerande fulla och sedermera drabbas av livslång allergi gentemot honungsrom - jag vet]. In i dimman kamrater!)

Som sig bör inleder vi dagens epos med en offentlig vederläggning – det jag skrev i förra inlägget om att det står utom alla möjligheters gränser att förstå sig på flickor – det stämmer fortfarande men nu har jag slutat fundera. Anledningen till det heter Anna och är sådär galet tokigt fin. Egentligen är det väl kanske lite motsägelsefullt – ord är något jag i det närmaste svämmar över av, men när det gäller människor i min närhet är det som Lisa Ekdahl så fint uttryckte det; tanken är luddig när känslan är konkret. Hon vet vad jag vet. Det räcker för nu. [Och ja, just det, I can give you this much - på sant drömmanér har hon långt, blont, lockigt hår och blåa ögon - kort sagt underbar.]

Dagens dag:
Lördag den 17:e februari 2006. Schemat ser ut enligt följande; uppstigning när solen gjort sitt intåg på sjunde våningen vid Karlberg, promenad till Söder för att där äta frukost på Muffinsfabriken, lite lördagsstros på stilsöder senare blir det lunch på Stockholms Glass & Pastahus och därefter promenad tillbaks till Norrmalm för lite ångestvånda över det massiva kaloriintaget. Till kvällen väntar middag på etiopisk restaurang och därefter “Instängda” på Sergel innan dagens sista promenad företas hem till hemmets lugna[?] vrå…

Häromsistens utmanade k mig på självkännedoms-dart och givetvis kan jag inte vara den som sviker:
“Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka du utmanar, du ska även gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.”

För det första, sådär utom tävlan liksom, eftersom jag alltid har varit en kedjebrevstorpederare av rang så kommer kordongen sluta här. Eller ja, vi får se – jag har en sån där Kenta Gustafsson:sk “just idag är jag stark-känsla” så kanske det rentav droppar in några utmaningar här nedanför. Oh well. Åter till ämnet.

- Jag har en tvångstanke om att jag måste gå på de vita strecken vid övergångsställen. Vad som eventuellt skulle kunna hända om jag inte gjorde det har jag aldrig vågat försöka ta reda på men säkerligen har det något att göra med att jag skulle drabbas av ond, bråd död, Elephantiasis eller i sann fyraårings-anda – tusen nålar [det sanna skräckscenariot inbegriper dem alla tre… oh, fasa!].

- En av de ovanor mina vänner oftast påpekar är min totala oförmåga att ta till mig ny musik. Det är helt enkelt så att jag lyssnar på det jag minns från förr… dock ska det väl erkännas att “förr” blir ju en längre och längre tidsperiod så då och då slinker det in lite “ny” [gammal] musik. Två faktorer spelar dock in när det gäller avbön och undantag; efter att jag haft fest här hos mig finns det alltid hundratals nya låtar som… ja, som är bra, helt enkelt. Och nummer två – flickvännen, få andra störs väl lika mycket av min totala brist på nutida musik som hon. Så numera har jag faktiskt flera album White Stripes [längre än så hann vi inte innan natten tog vid sist vi var här]. Dessutom ska det i förbigående sägas att Bob Dylans ord om Johnny Cash (”Cash Is King”) kan vara det mest sanna som är sagt på den här sidan millenieskiftet.

- Jag anser att mina växters behov av solljus är större än mitt dito av mörker till nattsömnen. Främst märks det sommartid eftersom jag har morgonsol; det blir ohyggligt varmt och ljust i min lägenhet redan vid sjutiden på morgonen och först framåt tre på eftermiddagen börjar hettan darra ut genom balkongdörren. Men hey, mina växter trivs och det är huvudsaken. Att det sedan ligger till på så vis att min lillebror har en annan approach till växtskötsel än jag [jämför man med mina växters drömtillvaro fylld med regelbunden vattning, näring i lagom doser och framför allt de sporadiska INXS-portionerna framstår hans växtskötsel snarast som ett boot camp à la Navy SEALs; ljus en gång i månaden, vatten när han kommer ihåg och näring har varken de eller han hört talas om] som sedermera visat sig vara långt mycket mer effektiv än min [om man då anser att en växts livsuppgift är 1) att bli stor och 2) att ha ett fint liv] är en annan femma. Själv hävdar jag att uppgift nummer ett får stå tillbaka för den senare. Eller som Östen med rösten hade sagt; “Hellre tiger i tio år än ett lamm i hundra.” [Eller är det lite sissy-varning på blommor som blir för ompysslade?]

- Jag och min ständige vapendragare Jonatan [även kallad Cobran för hans förmåga att hugga på allt som han anser vara fel bara för att i nästa sekund ta tillbaka allt han sagt eftersom tanken först då kommit till hjärnan som därmed än en gång insett att det finns en kortslutning mellan öra och mun] slår vad om Snickers. Vad det än gäller så handlar det om Snickers – “jag slår vad om en snickers att du inte kan äta upp din banan med skal på”, “du får en snickers om du äter tre askar Läkerol efter varandra” eller favoriten “en snickers om du dricker upp ett glas whisky med näsan”. Dagligen cirkulerar det tre-fyra snickers mellan oss – något som i och för sig leder till att det är en slags terrorbalans och den faktiska strömmen av snickers håller sig på en konstant nollnivå; vi vinner tillbaka den snickers man just förlorat [att det som bieffekt för med sig att vi under en vecka gör mer galenskap än en vanlig människa pysslar med under ett liv är bara en liten biverkning, så att säga].

- Jag spelar schack med livet… det finns nog säkert något annat sätt att säga det på som får det att framstå långt mycket klarare men faktum kvarstår – när det gäller varats olidliga lätthet [som Milan Kundera uttryckte det] tänker jag så många drag framåt i tiden att man lätt skulle kunna missta mig för Garry Kasparov, fast jag är snyggare då såklart. Egentligen kanske det inte är så mycket en egenhet som det är en last men icke desto mindre; jag tänker fruktansvärt mycket. Eller ja, ordet mycket är väl kanske lite malplacerat i sammanhanget – jag är ju övertygad om att alla människor tänker lika mycket bara det att tankarna kanske rör sig i lite olika frihetsgrader, så att säga – men klart är i alla fall att gemene man anser mig vara en tänkare av rang.

Jaa… Kenta-känslan till trots så blir det nog så att cirkeln får anses vara sluten – åtminstone för nu. Jag tar nämligen tillfället i akt och utnyttjar den konstnärliga friheten till att utmana min bror Jakob, Sebbe the man, min gode vän och tillika matematikprofessor – Peter, min fisk Ivan och sist men inte minst – Spinnkrok. Alla har de gemensamt att de inte blog:ar, mig veterligen åtminstone.

Apropå Sebbe the man förresten – han har [förvisso som enda tävlande men ändock] gått segrande ur den benhårda striden i dagens tävling från förra inlägget – min radio anno 1954 är en Philips. Priset han vinner är att han får önska sig vad han vill – inom rimliga gränser vill säga [jag menar, hey - finns det inte att köpa på Clas Ohlsson så är jag körd] som jag sedan gör mitt bästa för att uppfylla. Shoot man!

Dagens fundering:
För några år sedan filosoferade jag lite över det faktum att det finns yogamästare som i en hel livstid strävar efter att uppnå total frid genom att tömma sinnet på tankar. Det använde jag sedan i sin tur som argument för att tänkandet hos oss människor torde vara konstant – i synnerhet då de människor man dagligdags hävdar att de inte tänker är personer som kanske inte direkt är arketypen av en yogammästare – om de behöver ett liv på sig, hur skulle det då kunna finnas folk som lyckas utan att ens mena det? Nej, just det. Men nu har jag stött på patrull; jag och Anna diskuterade saken inatt och hon kom då med förslaget att det kanske är så att de här människorna som verkligen har tomt på tankar – de kanske är för dumma för att inse det. För att det ska vara någon svårighet att tömma sinnet så måste det ju från början finnas något att tömma det på – och utan det är det ju ingen större konst… Således har det hela sin mynning i medvetandet – den som vet att den vet [analogi: Homo sapiens sapiens - människan som vet att hon vet.] har mer att hämta i yoga än simpla otänkande människor. Dock kan jag inte riktigt hålla mig från den fråga som väcks – människor som inte vet att de vet, tillhör de verkligen Homo sapiens sapiens eller är de helt enkelt bara kvarlevor från Homo erectus…?

This is major Tom to Ground control, signing off…

Dagens anagram [gissa ursprunget]:
Häcklare – gno!
Lek och ängar.

Er jättehjärna,

Hydrocefalus