i n d i a n s o m m a r

Lakoniska ord…

(Dagens person är Fylgia. Egentligen är det ingen person utan snarare är personen delvis sin egen Fylgia, eller skyddsande som nog är den närmaste synonymen. Hade det inte varit för att en Fylgia är av kvinnlig härkomst [aren't we all, när man tänker efter?] så hade det varit än coolare, att tänka att man alltid har med sig sin egen skyddsande [och ja, alltså - tjejer är coola också men att som kille gå omkring med en kvinnlig skyddsande i sig själv... det känns, mja, sådär]. Å andra sidan ska man ju bejaka sin kvinnliga sida så… varför inte?)

Ja, vad gör man inte? På jobbet har vi ett internetfilter som snarast kan liknas vid en Gestapoversion av alla internetfilters stamfader så sedan det togs i bruk har man successivt börjat spärra av i stort sett alla sidor man är på. Det är nästan att det känns som att det lagras centralt vilka sidor man besöker och dagen efter är dessa spärrade. Fast när filtret fick för sig att spärra DN, SvD, Expressen och Aftonbladet fick It-helpdesk rycka in… någon måtta får det vara. I alla fall, min blog åkte raka vägen ner i Gestapotystnaden och inte ens ett kräla-i-stoftet-och-bedyra-hur-seriös-min-blog-är-
mail hjälpte till [utan istället för att tillåta min blog i filtret, vilket skulle tagit ungefär 23 sekunder så sätter sig denne helpdesk-människa och författar ett två A4-sidor långt mail med förklaringar om varför det är viktigt med säkerhet på jobbet och att min sida mycket väl skulle kunna innehålla både ActiveX-virus som nya och helt okända trojanska hästar... oh well - om inte annat kan jag ju känna mig stolt över deras övertro vad det gäller mina hacker-kunskaper]. Så kvar fanns bara alternativet som ett tag lockat – skaffa en egen domän. Sagt och gjort, får jag lov att presentera: http://sanskrit.se/blog – the revival of i n d i a n s o m m a r ! Så om någon av er därute känner för att starta en blog där ni själva kan bestämma utseendet – prata med mig, jag har 500 MB med utrymme och en ruggigt cool [eh, ja...] adress! :) Och förresten – välkomna åter, Mats, Olof, Malin, Kicki [eller ska man säga Kristina?], Nina och ni andra på jobbet – nu ska it-helpdesk få jobba lite för brödfödan om de ska spärra den här sidan!

Först och främst ska jag passa på att berätta om dagens dag från förra inlägget [givetvis handlade det om lördagen den 18:e februari och inte den 17:e], schemat var ju spikat och planerat in i minsta detalj [Charles-Ingvar] men dikt och verklighet är ju inte de såtaste syskon så efter den helgen kunde konstateras att:

- tidsnöd gjorde att muffinsfrukosten fick stå tillbaka för pannkaksbrunch i lyan vid S:t Eriksplan.

- stilsöder blev således överhuvudtaget utan besök från de lyckliga tu, jag och the most beautiful girl in the world alltså [uttrycket courtesy of Prince].

- etiopier har ett sjätte sinne för att äta mat med händerna utan att bli kladdiga, försök själva att med hjälp av ett blötlagt tunnbröd sleva i er kalops och köttfärssås… utan att ens tänka tanken på att servetten måste vara den moderna världens bästa uppfinning… typ.

- Nine Inch Nails faktiskt måste anses vara grymt schysst hångelmusik…

Ja, i övrigt ska jag inte såsa ner mig i alltför mycket lovord och superlativ om den lady jag allt som oftast har i tankarna – nej, vi nöjer oss helt enkelt med att istället torrt och stillsamt konstatera att hon är sådär perfekt som alla människor är ibland. Nog så.

När jag blir stor ska jag starta ett företag som ska hjälpa idrottsmän att tänka för just idag verkar det råda stor brist på sportstjärnor [ja, faktiskt kända människor överhuvudtaget men det är nog sportstjärnorna som jag kan ha störst sympati för eftersom de faktiskt gjort något för att förtjäna kändisskapet] som ens försöker använda hjärnan till något annat än… hm… ja, vad de nu använder den till. Något som jag irriterar mig helt brutalt på är när de säger att “Jag ska f ö r s ö k a göra mitt bästa…” – hur då försöka? Antingen gör man det bästa man kan eller också gör man det inte. I själva uttrycket “mitt bästa” ingår ju ett stumt “efter förutsättningarna, alltså mina egna förutsättningar, i denna stund” och om man då inte gör mer än försöker [för jag anser det vara självklart att man a l l t i d kan göra sitt bästa] visar man ju bara sitt eget tillkortakommande redan på förhand. Nog för att jag kan vara en ordryttare av sällan skådat slag men håll med mig – att försöka göra så gott man kan duger inte. Punkt.

Nu är det hur som helst mars, eller ja – det börjar mer och mer likna april så mina intentioner om att upprätthålla en levande blog har väl halvt om halvt gått förlorade. Dock kommer det ju givetvis visa sig att jag, återuppstånden likt Messias, kommer förse er med ert lystmäte av mina opus. Var så säkra. I skrivande stund skvalar Bob Sinclairs “Love generation” i högtalarna, det är dimma utanför och om någon timme väntar en sejour på bankkontoret för lite jobb. Det är ungefär så mina dagar ser ut för tillfället – uppstigning runt åttatiden, dusch och lite morgonbestyr, en tur ner på stan [eftersom jag allt som oftast sover hos flickan med de blonda lockarna och blåa ögonen så befinner jag mig vid S:t Eriksplan] och sen hem till min egna lya för lite lunch, läsa posten och kanske lite kvalitetssurfande innan jobbet gör sig påmint. Väl där får man träffa lite kompisar, äta en bit mat och göra sitt bästa för att kvällen ska bli bra… och sen iväg hem till Hon för kvalitetshångel och skräckfilm. Kan man ha det bättre? Jaa… om ens flickvän inte behövde kliva upp klockan fem om morgnarna så… eh, ja, alternativt då att jag var helt osedligt förmögen pinsamt snygg och obekvämt framgånsrik [att jag då i detta nu dunkar in två av tre är ju bara en bonus...].

Dagens fundering:
Om man talar i tungor, är det ens undermedvetna som kommer till tals då eller är det så enkelt att man vill tro på något så mycket att man lurar sig själv att tro att det är något större som talar genom en själv…? Jag har svårt att tro på det undermedvetna även om jag gång på gång blir överbevisad men så när jag satt och väntade på tunnelbanan häromda’n kom hon, kvinnan med plakaten som går runt och… ja, hon går runt och bara för ut sitt budskap men med den lilla twisten att ingen förstår vad det är. Budskapet alltså. Jag lyckades urskilja ord så som Messias, Maria och Josef så rent definitionsmässigt skulle man väl kunna säga att det hela handlar om tungotalande… och det är det jag är så fascinerad vid – är det så att dessa människors undermedvetna är fulla av röster, ord och tankar som de aldrig kommer åt med sitt medvetna jag eller är det helt enkelt så att deras medvetna jag är skruvat, underligt och lite “fel”, på så sätt att de flippar ur ibland och börjar tala i tungor – fullt medvetna? I vilket fall som helst – respekt.

Förresten står jag numera med ena foten i vuxenlivet [och då inte bara för att jag snart fyller 28, det andra perfekta talet] – jag har börjat föra diskussioner om mitt exjobb. Huh! Om jag hade varit en normal människa med den typ av ambitioner som kommer till tals genom att man vill ta examen, börja jobba och… eh, ja, göra som vanliga människor helt enkelt – då hade jag i skrivande stund jobbat i två och ett halvt år… Men att vara jag förpliktar ju så jag är först nu redo att ta steget ut i det verkliga livet [eller knappt ens det - jag väntar fortfarande på att någon barmhärtig rektor ska inse det storslagna i min plan att vara kvalitetstestare av högskoleutbildningar]… Nåväl, kontentan är i alla fall den att jag ska, pepparpeppartaiträ, göra exjobb inom den medicintekniska branschen för en legend [eller vad sägs om chefskirurg för Karolinska Universitetssjukhuset, docent, författare, vd och professor] – Göran Hellers. Nu har jag i och för sig bara varit på ett inledande möte men han hann dels göra mig intresserad och dels lovorda mina meriter och min arbetslivserfarenhet. Såå… på måndag träffar jag min inriktningsledare så ska han och jag spåna på upplägg för exjobbet. Huh, jag ska bli vuxen!

Er certifierade försäkringsförmedlare,

Kung Rataxes