i n d i a n s o m m a r

Drömmarnas galeas…

Sat November 25, 2006, 15:45

(Om två månader ska jag få min första riktiga lön. Har jag bestämt. Ungefär 23 500 brutto. Sen ska jag gå ut med min vän Björn, vi ska dricka champagne på Södra Teaterbaren och bli sentimentala över de svunna tiderna. Dagen efter ska jag banna mig själv och lova att jag aldrig ska göra av med så mycket pengar för att bara timmar senare gå ut och shoppa upp alla de tusen jag tänkt att spara. Det ska jag göra.)

Jag vet inte jag. Ibland känns det som att jag är del av ett förhållande som kan betecknas som “rock’n'roll” – det är väldigt mycket känslor som går upp och ner. Själv är jag mer av filbunke-stilen som gång efter annan befinner mig på ett ganska jämnt stadie… vilket gör det hela lite jobbigt. Sen vet jag väl inte om det finns någon lösning på det hela men ibland handlar det väl inte alltid om att lösa problemen utan istället att erkänna att man har problem. Så man får se… jag saknar henne. Flickan. Det gör jag. Så det gör ont ibland.

Nåväl, ikväll är det dags för annat – iväg till Mikey-Boy och inmundiga såväl god mat som spiritusdrycker. Enda plumpen i protokollet torde vara att yours truly ska befinna sig på jobbet klockan nio imorgonbitti. Men, som man säger, man lever bara en dag [eller hur var det nu?]. Klart är i alla fall att jag som vanligt kommer vara pinsamt stilig i mina Replay-jeans, min alldeles röda tröja och över det min stickade Energietröja. Åh, det är det jobbigaste med att vara jag – att man måste slåss för att bli av med alla beundrare. :)

Dagens fundering:
Varför är människor olika? Egentligen finns det ju, om man tänker sig det här holistiska perspektivet där vi är en pyttepluttplanet av en atoms storlek ute i universum som i så fall motsvarar typ… universum, ingen mening med oss människor. Vi fyller liksom ingen funktion. Så egentligen är väl den rättmätiga frågan varför vi finns, men det har jag accepterat [och är faktiskt lite tacksam för] – däremot, varför är vi inte likadana för? Allt hade varit så mycket enklare då. Fast i och för sig, allt hade varit mycket mer meningslöst då, det man inte behöver kämpa för är ju inte värt lika mycket som det man går genom eld för att få… så ja. Det är bra att vi är olika. Jag önskar bara att jag kunde finna någon som var olik mig på ett sätt som tilltalar mig. Mycket. Oh well.

Och för att ni ska få klart för er; Jimmy Cliff och hans “Reggae Night” i högtalarna, armanis black code som doft och det är lördag. Läser ni det här ikväll så bege er till Judith & Bertil vid Hornstull och bjud mig på Champagne så lovar jag er evig trohet. Tjing tjing!

Förresten är det följande fem stadier jag, antagligen [dessvärre] kommer passer ikväll:

#1 – Smart
Det här är när jag plötsligt blir en expert på varje ämne. Jag kan allt och jag har ett omättligt behov av att dela med mig av mina kunskaper till alla som vill lyssna. I det här stadiet har jag också alltid rätt, och givetvis är personen jag pratar med väldigt bestämd. Så jag spenderar timmar med att försöka övertyga någon att jag är smart. Vilket givetvis blir intressant när båda är “smarta”…

#2 – Snygg
Här blir jag övertygad om att jag är den snyggaste personen i hela rummet och att alla tittar på mig. Jag börjar vinka till främlingar och bjuda upp dem eftersom de har beundrat mig hela kvällen. Jag står i centrum och alla ögon riktas mot mig eftersom jag är snyggast av alla på hela jorden. Och eftersom jag fortfarande är smart så kan jag dessutom prata om vad som helst med personen som tycker att jag är snygg.

#3 – Rik
Här blir jag helt plötsligt rikast i världen. Jag kan köpa drinkar till alla i hela baren och betala för det eftersom jag helt klart har en värdetransportbil full med pengar parkerad bakom baren. Jag kan också slå vad i det här stadiet. Givetvis kan jag ju fortfarande allt så jag kan ju vinna alla vad. Och jag behöver inte bry mig om hur mycket pengar jag slår vad om eftersom jag har alla pengar i hela världen. Jag börjar också köpa drinkar till folket i baren som beundrar mig eftersom jag är smartast, snyggast och rikast på hela jorden.

#4 – Odödlig
Jag kan mucka bråk med folk jag har slagit vad med eftersom de ändå inte kan skada mig. I det här stadiet kan jag även gå fram till pojkvännen vars flickvän har beundrat mig hela kvällen och utmana honom till en fight om kvinnans gunst. Eller pengar. Jag behöver inte oroa mig eftersom jag kan allt, har alla pengar som kan behövas till det här vadet och dessutom kan jag ta det slagsmål som eventuellt hägrar om det blir så.

#5 – Osynlig
Det här är det sista stadiet i min fylla. I det här läget kan jag göra precis allt eftersom ingen kan se mig. Jag kan ställa mig och dansa på ett bord, jag kan strippa för att imponera på folket som har beundrat mig hela kvällen eftersom resten av folket i rummet ändå inte kan se mig. Jag är även osynlig för personen jag bråkat med tidigare under kvällen. Jag kan gå på gatorna och sjunga för full hals (eftersom jag är smart och har absolut gehör) och ingen kommer bry sig eftersom de ändå inte kan se mig. Alla sociala hämningar är borta. Jag kan göra vad som helst. Ingen kommer någonsin att veta.

Ja. Förhoppningsvis hinner jag bara till stadie två innan det är dags för sängen. Wish me luck!

Er multiplikation,

Bobob

Mänskliga drag…

Thu November 23, 2006, 0:11

(Kjell Bergqvist måste vara Sveriges svar på Jack Nicholson. Han kan få en roll enkom för att han är Kjell Bergqvist, han behöver inte vara annat än sig själv så blir han helt makalöst bra, vilken roll han än gör. Såg ni honom inte nyss i “Den bästa sommaren” är jag den förste att beklaga.)

Jag har upptäckt en ny författare – en slags lättviktsversion av Cees Nooteboom som stundtals briljerar med sitt språk men som å andra sidan sätter det hela i sank genom korthuggna meningar och en alltför lättrodd slentrianmässig intrig. Jag pratar i alla fall om Håkan Nesser och boken jag nu läst ut på åtta timmar är “Svalan, katten, rosen, döden” och vill det sig illa kommer jag drabbas av en liten Nesser-förkylning och sträckläsa de tidigare van Veeteren-verken men å andra sidan har jag en Paul Auster, Zbigniew Kuklarzs “Hjälp jag heter Zbigniew” – för att inte tala om Siri Hustvedts “Vad jag älskade” som väntar på mig, så då kanske det känns lite tarvligt att hänge sig åt konsumtionslitteratur, låt vara av yppersta klass. Nåväl. Detta om detta.

Förresten är jag numera en ärrad hjälte. Jag har, sedan drygt en vecka sedan, ett par centimeter långt ärr ovanför vänstra ögonbrynet. Den officiella versionen är givetvis att det var en Bandido som gav sig på mig och jag var tvungen att freda mig genom att ge den skurken en dansk skalle – och han finns inte längre. Den sanningsriktiga varianten är väl något mindre macho i sin framtoning och kanske aningen mer tragikomisk – sensmoralen är i alla fall den att man inte ska springa till tåget med oknutna skosnören. Oh well. “Pain is temporary, glory is forever, chicks dig scars.”, som det heter.

Nu ska jag göra en bekännelse – jag lär mig aldrig. Sedan tio år tillbaks har jag ideligen försökt att få till det här med långdistansförhållanden; vi har Åmål, Växjö, Düsseldorf, Lund, Karlstad och Göteborg som exempel och man kan ju lätt tro att en människa med ett så vidunderligt intellekt som undertecknad [o nej, självkänslan är det inget fel på trots den långa frånvaron från skrivandet] skulle kunna dra lärdom av sina misslyckanden och tillkortakommanden men nej. Nu är det alltså Aachen som gäller där min flickvän håller till för studier i ett år och än så länge är det väl inte direkt den lyckliga och sorglösa tillvaro som man hoppas på, tvärtom känns det stundtals som att det är avståndet som gör att vårt förhållande håller ihop… det är som att när vi är borta från varandra kan man drömma att allt är perfekt medan när vi väl ses så slår verkligheten till och vi blir ense om att ett förhållande mår bäst av närhet. I alla fall är det så att jag älskar henne alltjämt och det gör det värt att inte lära sig.

Dagens fundering:
Finns det tankar som man inte kan tänka? Eller är det så att de inte kan existera eftersom en tanke bara existerar när den väl är tänkt? För en tanke, själva påfundet alltså, är ju påkommet av oss människor – det är ju ingen fysisk storhet eller något absolut naturfenomen. Kan en tanke då existera innan den är tänkt eller kan den ens existera när den är tänkt, eller när den tänks? Jag tror att man kan göra en liten analogi till livet – det finns ingen framtid eller dåtid, det finns bara nutid. Tankar finns bara, det finns inga tankar som kommer tänkas eller några som har tänkts. Bara de som tänks.

När jag blir stor vill jag bo i ett arkitektritat hus och om man tittar på VillAnn, av Gert Wingårdh, kan man tänka sig något som i stort sett ser ut helt tvärtom men ändå lika snyggt, sobert och eget. Fast jag måste – m å s t e – ha plats för bokhyllor en masse i mitt eget bibliotek, stora vita väggar för tavlor och ett kök som man ska kunna leva i. Detta förutom högtalare och biofåtölj i badrummet då såklart.

Men nu – nu är det dags för lite amerikansk kvalitetspolitisk propaganda à la Vita Huset – ett avsnitt West Wing. Jo.

Er rentré,

Latin

PS. Finns ni kvar? DS.