i n d i a n s o m m a r

Förebyggande identitet…

(Dagens person är Buck Henry. Han är en amerikansk författare som imorgon fyller 70 år. Bland hans mest kända verk ingår epos som “The Owl and the Pussycat”, eller vem känner inte igen “The Day of the Dolphin”? [Inte jag.] I alla fall, han fick i alla fall frågan en gång om vad han tyckte om presidentposten i USA, varpå han svarade: “We need a president who’s fluent in at least one language.” Jo. Så ligger landet. Skönt uttalande tycker jag.)

Förresten – jag har sökt mitt allra första riktiga jobb. Igårkväll sökte jag och jag är väl så medveten man nu kan vara om att det kommer vara säkert hundra sökande men ändå tror jag, näst intill vet, att på något underligt sätt kommer jag vara en av de som kommer i fråga. Har man bara en epikuréisk världssyn, en smula självdistans kryddat med ditoförtroende och sist men inte minst en blandning av total naivitet blandat med brist på respekt för livet [missförstå mig rätt - inte så att jag inte respekterar livet men jag låter inte respekten leva sitt eget liv, den får leva mitt] så ordnar det sig alltid. Jag har sökt ett jobb rent formellt i hela mitt liv [två numera] och jag har fått åtta, så mitt ratio är ganska okej. [För er som läser men aldrig fått jobb trots att ni sökt hundratals - jag lider med er men i dagsläget kan jag inte göra mycket annat än att försöka förstå vad ni får stå ut med, men endera da'n gör jag väl er sällskap å andra sidan. Peppar peppar, ta i trä, tvi tvi tvi!]

Jag har funderat på en sak, jag lyssnar nästan aldrig på musik. Jag vet inte varför det är så men de enda gångerna jag ackompanjeras av toner är när jag badar eller skriver. Musik färgar sinnet på ett sätt som gör att jag inte riktigt känner att det är livet. Antagligen är jag väl lite väl generaliserande men ändå så är det så att det bara är när jag badar och när jag skriver som jag känner att det är legitimt att ha ett färgat sinne. “Men vanliga livet då, typ när du åker tunnelbana?”, säger ni. “Jag lyssnar på livets musik.”, svarar jag. För det är så det är, varje dag är som ett uruppförande av en ny symfoni som aldrig någonsin har spelats och alla instrument finns med, det gäller bara att hitta dem och – framförallt – att uppskatta dem. Så ploppa ur lurarna nästa gång ni åker tunnelbana och försök avgöra om just den dagen bäst identifieras med Albrechtsberger eller Hummel… Men det är väl så det är här i världen – allt går att se på med olika ögon [vilket i sin tur torde göra varje dag till ett konstverk likväl som en sinfonietta] och även om jag vet att jag alltid har rätt så handlar det till syvende och sist om att övertyga er om det faktumet. [Som alltid ödmjuk och underdånig som få, inte sant? :]

Dagens fundering:
Tror ni att livet egentligen byggs upp av val? Varje dag finns det ju miljoners miljoner små val, avgöranden, som man själv ska ta ställning till – och också fattar beslut om – trots att man egentligen inte tänker på det. Eller tror ni att det finns något centra i hjärnan som fattar besluten trots att man inte är medveten om det. Kanske är det så att de 30% som man säger sig veta att man utnyttjar av hjärnan bara är den del där man är medveten om tankarna man har. Resterande 70% handlar det om omedvetna tankar och eftersom det liksom är givet per definition så kan man ju inte veta om man tänker de och alltså går det inte heller att mäta hur, eller om, man använder den stora delen. Eller också är det väl som så ofta annars – det är jag som tänker för mycket.

Inte så långt idag men jag är inne på slutfasen i examensarbetet. Den nittonde december är det dags, efter det har jag en sista tenta kvar i början av januari och sedan är jag klar. Sju och ett halvt år senare är jag klar. Två examina, fyra olika utbildningar och till det över 230 högskolepoäng. Tjoflöjt. Jag har nog inte riktigt börjat greppa det än och separationsångesten kommer nog både vara svår och plågsam. Om det inte hade varit för pengarna alltså, tänk att ha pengar att l e v a för och inte bara pengar att finnas till för. Jag ska leva, det är nog det jag ska göra mest. Sen ska jag skriva mig på Bergsunds Strand 38 och hänga hos Pelle&Co och dricka gott vin, äta god mat och ljuga om mitt liv och leverne. Jag ska bli en epikuré helt enkelt.

Nåväl, tills senare är nu, mina vänner!

Và com Deus!

Er metodist,

Slinko

PS. Kommentera mera. Och påminn mig om att skriva om Frank Painter i nästa alster. Det är en bra historia. Överhuvudtaget är det bra människor ni ska påminna mig att skriva om. Just det. DS.