i n d i a n s o m m a r

Ibland ja, ibland nej…

Fri November 9, 2007, 14:36

(“Två svärmödrar.” -Lord Russell av Killowen, sagt om vad maxstraffet för bigami borde vara. Ha ha!)

En del av er kommer säkert ihåg att jag haft en fundering om att det kanske skulle kunna rymmas två själar i samma kropp, alltså att det finns två hjärnor i huvudet, där båda de är kopplade till människans fem sinnen men bara den ena hjärnan har förmåga att styra musklerna… [Ja, ni kan läsa den här nedanför - jag skrev det sommaren 2000.] Då är det ju så att oavsett vad ni känner så anser jag att själen sitter i medvetandet – som i sin tur sitter i hjärnan. Således har vi ett fall av två själar i samma kropp… och det kan ju bli en rasande olycklig situation om den själen som inte kan göra sig påmind blir kär i någon som den “talande” själen inte står ut med… Ja, ni förstår. I alla fall, den funderingen har jag luftat lite då och då så döm om min förvåning när jag läste om just den här situationen – fast tvärtom…! Lakshmi föddes med fyra armar och fyra ben – två av vardera hörde till hennes siamesiska tvilling, som aldrig utvecklats. Då borde ju det omvända kunna ske också – att de siamesiska tvillingarna är siamesiska till den milda grad att hjärnorna samsas i samma huvud. Oh well… Hur som helst. Lakshmis operation gick vägen och hon har nu “bara” två armar och två ben.

För övrigt ska det tilläggas att ordet “siamesisk” egentligen borde skrivas “siamsk”, om man nu ska följa Svenska Akademiens preüssiska ordnung. Men det ska vi ju inte. För då skulle vi vara tvungna att skriva “omständlig” och “just” istället för omständig och schysst. [För övrigt ska det sägas att schysst är genomfel - man kan faktiskt "få" skriva schyst enligt SAOL men jag tycker att det är fröjdigare för ögat med två 's' i slutet.]

Tänk om jag har två hjärnor i mitt huvud. Båda två är kopplade till mina ögon och öron men bara den ena är kopplad till resten av mitt nervsystem… det måste ju betyda att den andra hjärnan kan tänka, se allt som jag ser och höra allt som jag hör men den kan inte göra sig påmind på något sätt… ingen vet om att den finns. Trots allt så måste det ju vara som att det finns en person till i mig för en människa är nog i grund och botten en stor hög med kolbaserade föreningar, förutom tankarna, för de kan väl knappast karakteriseras som något konkret och verkligt utan snarare något tämligen abstrakt. I och för sig kan jag inte säga något om detta rent vetenskapligt, jag menar i min egen okunnighet kanske det visar sig att tankar är någon slags substans som rör sig i blodomloppet i hjärnan och att en tanke i allra högsta grad är konkret. Tills detta må vara bevisat så håller jag dock fast vid min egen teori. Åter till ämnet; stackars den själen som kanske är fast i mitt huvud, han eller hon måste ju tycka att så mycket av det jag gör och ställer till med är fel men ändå kan den själen inte göra något som helst för att ändra på mitt beteende. Men en sak som jag just kom på, vad som värre är, tänk om den själen som (mot all förmodan givetvis) huserar i mitt huvud, är min själsfrände, någon jag verkligen kan förlika mig med… och jag kommer aldrig att få träffa eller lära känna den… själen… (det låter så fel att skriva hjärnan och det är ju inte heller någon person eller människa… för trots min teori om kolbaserade föreningar så ingår det väl nästan lite smått i defenitionen för en person respektive människa att kroppen finns med…) Tänk dessutom alla känslor som den här själen skulle kunna hysa för någon som jag inte har en aning om, eller ens bryr mig om… jag kanske går och gör en själ alldeles olycklig… usch… nej, jag får helt enkelt hoppas på att jag är en till mångt och mycket vanlig människa så att jag på så sätt slipper oroa mig för att ha en till hjärna i huvudet.

Dagens fundering:
Är världen uppbyggd av matematik? Alltså, kan man räkna ut allt som sker i världen, inklusive oss människor, våra känslor och handlingar…? Eller är det att överskatta betydelsen av matematik? När jag läste matte ville jag gärna att man skulle kunna göra allt med siffror och formler, det vore enkelt, vackert och nästan lite poetiskt… men nu vet jag inte längre. Jag känner bara att jag inte vill att någon ska kunna räkna ut hur jag tänker enkom med hjälp av några siffror, ett par summatecken och en och annan integral, jag vill vara mer originell än så… för det är jag väl?

Dagens anekdot:
För länge sedan, när stora stygga England och Frankrike hade krigat och kolonialiserat hela världen så var ju en hel massa länder i Västindien styrda från Europa. Och Amerikatt då också. Ja, en hel massa länder i alla fall. Frankrike hade bland annat Haiti, där man odlade obskyra mängder med sockerrör. När sedan så det blev krig mellan Frankrike och England [vilket England vann - Fransmän har alltid haft evinnerligt svårt att vinna krig] så fick de välja; antingen lämna ifrån sig Haiti eller ge upp alla andra kolonier [Kanada, Mauritien, Guyana, Bahamas och en hel massa andra]. Franska kungen skrattar och säger: ”De quelle planète venez-vous? Renoncez au Haïti? Aucune manière, José!!” [fritt översatt: "Anfäkta och anamma! Ge upp Haïti? No way, José!"] Alltså fick britterna alla andra kolonier och så här i efterhand kan man ju säga att det var ett litet snedsteg från fransmännen. Sockerrör är ju inte hårdvaluta i dessa dagar direkt.

Som ett försök i att skriva mer publikvänligt så rundar jag av här – det ska bli enklare att läsa mina epos, ni ska hinna även om ni bara har en kvart på er och dessutom hoppas jag på så sätt känna andan falla på att skriva oftare. Jojo!

Er färg,

Donau

Dagens refräng…

Sun November 4, 2007, 22:20

(Dagens person är Shaquille O’Neal. Han är 216 cm lång och väger över 147 kilo. Shit vad stort det är. När han hade varit med i det amerikanska landslaget i OS 2004 fick han en fråga från en reporter: “Besökte ni Parthenon när ni var i Grekland?”, varpå O’Neal svarade: “Jag kan inte riktigt minnas alla nattklubbar vi var på.” Klassiskt. Jag hade en fundering en gång på om det kanske var så att med längden så avtog intelligensen men det var innan jag själv blev över 1.90 och innan jag läste om Dikembe Mutombo. Den mannen [han har för övrigt ett brutalt långt namn, eller vad sägs om "Dikembe Mutombo Mpolondo Mukamba Jean Jacque Wamutombo"] är inte bara basketspelare [två centimeter längre än O'Neal men 30 kilo mindre] utan han har även en masterexamen i lingvistik och diplomati från Georgetown. Ja, och så talar han åtta språk flytande. Suck.)

Nu har jag avslutat Milleniumtrilogin som jag skrev om för någon vecka sen. Den är verkligen galet beroendeframkallande men samtidigt drabbas jag av någon slags avsmak efter att jag har läst ut böcker som är så magnetiska – det är liksom en tråkig eftersmak av konsumtionslitteratur. När man har läst sista boken i en serie så blir jag lite uppgiven över att det inte fanns någon djupare mening som man kan filosofera om. Det var bara en bok [eller i det här fallet tre] som man läste från pärm till pärm. Sen var det inget mer med det. Men ta en bok som “Alla själars dag”, av Cees Nootebom, försök läsa den på en eftermiddag [jag läste faktiskt "Luftslottet som sprängdes" på en eftermiddag. Eller alltså, från lunch till åtta på kvällen], det går inte. Eller André Brinks “The Rights of Desire”… Men missförstå mig fel – det är inget fel med böcker som är till för att läsas – John O’Farrells “The Best a Man Can Get” är ju helt hysterisk! [Snabb recap: Michael Adams delar en lägenhet med tre andra killar i sena tjugoårsåldern. De spenderar dagarna i sängen, spelar dator eller jobbar. Ibland. Och sen, när han känner för det, åker han till andra sidan stan tillbaka till sin aningslösa fru och sina barn. Han lever ett dubbelliv... Strålande idé till story!] Hur som helst, läs Stieg Larsson men se till att vara förberedd på att baksmällan kommer omgående. Överhuvudtaget – att han skulle gå och dö tyckte jag var makalöst sorgligt, annars hade man kunnat ha en nästa bok i serien att falla tillbaka på – nu krävs andra lösningar…

Dagens fundering:
Tror ni att man någonsin kommer kunna resa tillbaka i tiden? Jag menar, säg att man en gång i framtiden kommer uppfinna ett sätt att ta sig tillbaka i tiden, och så reser någon tillbaka i tiden och mördar professorn som sen skulle komma att bli han som uppfann tidsmaskinen – har inget av det hänt då; alltså – existerar inte tidsmaskinen längre då? Är han [personen som åkte tillbaka i tiden] fast i det förflutna då? Jag inser att diskussionen gränsar mot Terminator II och De tolv apornas armé men jag menar… hur ska det någonsin kunna vara möjligt? Nej, det kommer aldrig kunna vara möjligt. Därmed basta. [Apropå basta förresten - när jag var liten trodde jag att man sa "när man talar om trollen så står de i bastun"... så konstigt var det inte ändå - vi hade ingen farstu men bastu hade vi. Så jag säger så idag också. Bastu.] Färdas framåt i tiden kan man däremot göra redan idag – om man flyger säg över Atlanten, så går tiden lite lite lite långsammare än vad den gör här nere på jorden. För ju närmare ljusets hastighet man färdas – desto långsammare går tiden. Fucked up, jag vet! Men så är det. [Det allra mest skruvade som finns är att man kan aldrig färdas snabbare än ljusets hastighet - för då skulle man vara framme vid slutdestinationen innan man startade. Crazy.]

I fredags var jag förresten på Judit & Bertil igen. De lider verkligen av sviterna efter Schenström & Pihlblad-affären – eller ja, lider gör de väl kanske inte, Brendan F. Behan sa ju på sin tid att “All publicity is good publicity except for your own obituary.” och lite så är det väl… Nu har de [på J&B] komponerat ihop ett vinpaket… strålande idé! [För den oinvigde kan det vara lämpligt att tillägga att Schenström & Pihlblad enligt utsago drack vin för 945 kronor.] I övrigt åt vi middag där i fredags och efter det fullkomligt hängav jag mig åt baren, där Andreas stod, det beställdes B52:or, Sève Fournier, Hallonmojitos och champagnedrinkar natten igenom… Helt klart det allra bästa stället att ha som sitt andra vardagsrum. Så, mina vänner – bege er dit en tisdagkväll, ät Wallenbergaren, pastan eller anklevern, drick ett glas rödvin och lev livet. Om ni sen kommer hem och med ärlighet i rösten kan säga att ni aldrig vill gå… nej, förresten – om ni sen kommer hem och med ärlighet i rösten kan säga att ni inte känner att det är där ni kommer hänga från och med nu – då är jag den första att beklaga. Ni har missat livet.

Dagens Jack Handey:
“My young son asked me what happens after we die. I told him we get buried under a bunch of dirt and worms eat our bodies. I guess I should have told him the truth – that most of us go to Hell and burn eternally – but I didn’t want to upset him.”

Jack Handey är förresten en sån där person som gränsar lite till djuplodande vetenskap à la partikelfysik och modern embryologi – ju mer du vet desto mindre förstår du. Visst kan strofer som hans “On the other hand, you have different fingers.” vara genomgeniala men jag måste ändå säg att hans storhet kommer på skam ju mer man läser av honom… hans skämt saknar ju poäng. Fast det är ju det som är poängen… Hmm… Jo, han är nog ett geni. På riktigt. Lite av Saturday Night Live:s Einstein.

Okej, ny vecka imorgon. Nu kör vi!

Er blodgrape,

Bapelsin