i n d i a n s o m m a r

Nästa, Karlstad…

Sat December 29, 2007, 13:09

.(Flen. Jag är i Flen. Jag ser två levande varelser genom fönstret men ändå har jag den inom mig, pulsen, Stockholmsstressen har greppet om mig.)

Nu sitter jag på tåget på väg mot Karlstad där jag möter upp min vän Martin för en retreat-weekend på hans fars gård. Planerna ser ut så att det blir långa promenader med hundarna, kontemplering av livet as it is och reflektioner över de livslögner man kommer på sig själv att besitta så här ett halvår innan the big three oh dagtid och god mat och goda viner (röda sådana, vad annars?) i rikliga mängder kvällstid. En i mångt och mycket oslagbar kombination alltså, de två herrarna av nuet, riddarna av det förgångna och narrarna av framtiden, som vi kallat oss själva i ett svagt ögonblick efter ett par flaskor Ravenswood… Allt ackompanjerat av den bäste av vänner och storslagen Värmlandsnatur. Jag är åter till civilisationen och de dödligas skara på tisdag.

Dagens fundering:
Om det finns sann kärlek, på det sätt att det finns någon som är den rätta, måste inte livet egentligen vara förutbestämt då? För annars är sannolikheten att man ska träffa sin kärlek försvinnande liten… Eller är det så att handlar om förutsättningar; en kärlek kan vara den rätta bara för att det slumpade sig så? Hur som helst, jag väntar och försöker ibland göra det oväntade, bara för att hjälpa ödet (hur crazy är det inte liksom att ta trapporna istället för hissen till jobbet – nej, jag menar det; helcrazy). Så kärleken: Kom, jag är redo!

Dagens skönaste anekdot kan jag dra på en gång förresten, jag var på herrmiddag för ett tag sen där en av medlemmarnas pappa varit med om det här: Han var jazzbasist och turnerade vid tillfället (70-tal) med Lasse Berghagen i Tyskland, de hade varit i Sverige och skulle nu ner igen så de satte sig i turnébussen i Stockholm och började åka. I Jönköping blev han lite, eh ja, bajsnödig… men macken de stannade vid hade stängt av sin toalett, så de åkte vidare… I Trelleborg tog de färjan till Travemünde och basisten fortsatte hålla sig – ända tills de kom fram till hotellet; då sprang han in, roffade åt sig nyckeln till rummet, in på toaletten och bara “Aaah”, vilken lättnad. När han var färdig och skulle spola så fungerade inte spolningen – alls, så han letade efter någon toaborste eller nåt men ingenting. Det låg ju en försvarlig mängd bajs där i en stor hög, så något måste göras. Sagt och gjort, han går ut i korridoren och hittar en städerska som han drar med in på toaletten (med stapplande skoltyska à la “bitte bitte, kommen sie bitte”). Han börjar med att peka på problemet, högen med bajs och går sedan vidare till att visa att det inte går att spola – men det gör det nu. Toaletten spolar! Tänk er städerskan; det kommer en gäst och drar in henne på en toalett och visar upp en stor hög, nästan lite stolt, för att sedan spola – weltklasse!

Allt för nu. Vi har precis lämnat Degerfors, jag börjar känna storstadspulsen försvinna i en allt raskare takt.

Ciao bellas!

Er snickarglädje,

Company

PS. Jag har en flashig mobil med internet och tangentbord, därav det långa inlägget – aldrig att jag hade orkat T9:a mig fram till det här. Dock blir det inga bilder för tillfället. Okej, ha en bra helg folket – jag är i ödemarken nu! DS.

Tankarnas måndagsexemplar…

Mon December 10, 2007, 22:43

(Dagens ställe är Årsta Torg. Årsta är lite som ett bortglömt samhälle som fastnat i 50-talet – det är nära till allt och nu när det gamla börjar bli coolt igen så är det som att folk förstår det fina med att ha nära till sitt eget lilla city [jag menar - Årsta City, hur hett låter inte det?]. Hur som helst, i samma hus som biblioteket ligger Javasavi, på helger har de sconesbrunch för 75 sekiner med scones [eh, av lätt insedda skäl], ostar, röror, marmelad, frukt och rasande gott te. Så prisvärt att jag själv kommer hänga där nästa gång jag hamnat på Judit&Bertil lite spontant och jag dagen efter vaknar som en liten vek skugga av mitt gårdagsjag – det är då jag slår en pling till mina trogna vapendragare Björn och Martin och vi tre tillsammans kuskar tricken till Årsta för att dryfta gårdagens debacle. Så – Årsta Torg på, säg… på söndag?)

Alltså, det här med att läsa folks blog:ar – när det gäller min egen blir jag bara grymt nyfiken [eller nyfniken som är mer korrekt Pippi:ska] på vem d u är. Som läser det här nu. [Ja, förutom jag själv då - för att mitt gravt narcissistiskt influerade överjag ska mättas läser jag givetvis mina egna alster då och då - och jag vet ju vem jag är. Liksom.] Hur hittade du hit? Vet du vem jag är? Har du badkar hemma? Vill du komma på min 30-årsskiva? 너는 한국에서 이는가? Visst kan man få reda på det mesta medelst Google Analytics, till exempel vet jag att två besök kommit från San Leandro och den personen [jag har gjort en överslagsberäkning på sannolikheten att två personer från San Leandro i USA skulle hamna här slumpvis och kom fram till att den är exakt ett komma ganska liten] använde Internet Explorer, är teknologiskt handikappad eftersom han eller hon inte kunnat öka skärmupplösningen till något högre än 800×600 pixlar och knappade sig rakt in på min sida. Men vem är människan? Ingen aning… Eller de sex personer [som faktiskt är sex personer i och med att de bor i Luleå, Vaasa i Finland, Lund, Sundbyberg, Nässjö och Mo i Rana i Norge] som sökt efter “den etiopiska restaurangen i lund” – varför gjorde ni det? Det är ju inte riktigt den vanligaste frasen att dunka in i Google direkt… Nåväl. Sen har vi ju er förtappade själar som har blöjor på hjärnan – what’s the deal? Ja ja. Slutsatsen: Humour me – berätta hur du hittade hit, om du vet vem jag är, om du har badkar hemma, om du vill komma på min fest när jag fyller 30 och om du är från Korea. Gör det, gör det!! [Om ni sen vill vara säkra på att stå på gästlistan på millenniets 30-årsgalej så kan ni även flika in vad ni tycker om min blog. Fast ärlighet regerar, inget fjäsk.]

Jag. Och min far. Så jävla fina. Ljuva 70-tal…

Visste ni förresten att Steve Buscemi var brandman i New York en gång i tiden? I början av 80-talet, precis innan han i sporrsträck drog iväg mot Hollywood, hängde han i Queens och härskade över lågornas nycker. Dessutom gjorde han ett spontaninhopp 2001 efter den elfte september; han åkte till sin gamla station och drog på sig uniformen och jobbade tolv timmar i sträck utan att tillåta att någon tog bilder eller intervjuade honom… det kallas integritet om något. Han fyller förresten 50 år på torsdag så skicka honom en ask choklad och hälsa från mig:

Steve Buscemi
Polaris PR – Staci Wolfe
813 North Cahuenga Boulevard
Los Angeles, CA
90048
USA

För övrigt har han en ganska avspänd självdistans, han fick en fråga en gång om vad han tyckte var den bästa recensionen han hade fått, varpå han svarade: “My favorite review described me as the cinematic equivalent of junk mail.” Respect, som man säger här i hooden.

Dagens ord är nattsexa förresten. Så genialiskt. Som nachspiel fast mindre norskt [okej okej, jag vet att det är tyskt, men norrmännen - jag säger bara det; n o r r m ä n n e n ] och mer 20-tal liksom. Den korrekta betydelsen är väl kanske mer 1800-tal än något annat; Strindberg skrev i sin bok “Giftas” ordet nattsexa första gången 1884, som för övrigt är första gången ordet kan hittas i en tryckt publikation här i Sverige – i alla fall, där i betydelsen av “nattlig lättare måltid såsom avslutning på fest”. Min egen 20-talssemantik [det är bara en känsla jag fick - 20-tal, swing och nattsexor] säger att betydelsen är efterfest. Typ.

Dagens fundering:
Vad är det som gör att man aldrig funderar mer över det som är oförståeligt? Visst, jag kan förstå att i dessa dagar är det mer politiskt korrekt att diskutera den globala uppvärmningen [en fråga som min lillebror aldrig upphör att dra upp som diskussionsämne - forumet är oviktigt; oavsett om det är på tunnelbanan, på släktmiddag eller i alkoholångorna av den sena timmens nattsexa så slutar han aldrig att hetsa upp sig över min indolens angående världens vara eller icke vara] men en sån sak som celldelningen, att den fungerar – borde inte det vara helt sjukt värt att diskutera? Det är ju liksom en ekvation som bara inte k a n gå ihop: Hej, jag är en cell. Nu är jag två. Fine, jag fattar att det handlar om att man tillför energi och yada yada, men vafan, så lätt kan man väl inte förklara det?! Vi gör så här – om någon kan förklara celldelningen så att jag inser att den är logisk, axiomatisk och helt enkelt pleonastisk att förklara – då lovar jag att… att… engagera mig i uppvärmningsfrågan så till den milda grad att jag… börjar källsortera. Okej. Deal? Nåväl, det är såna frågor jag tycker att vi borde vara mer fascinerade av – må så vara att “det där andra” [om min bror läser det här kommer han gå i taket enkom på grund av det faktum att jag kallar den globala uppvärmningen för "det där andra"] är mer angeläget men hey – som Samuel L. Jackson skulle sagt i Pulp Fiction: “Fascination goes a long way.”

Nog sagt.

Er pampusch,

Talman

Varför inte jag…

Mon December 3, 2007, 22:35

(Dagens citat: “Jesus var en tokstolle.” Sagt av Bhagwan Shree Rajneesh – eller Osho som han kallades. [Eller Rajneesh Chandra Mohan Jain som han de facto hette, stavat रजनीश चन्द्र मोहन जैन på Hindi.] Ja, vafan – kärt barn har många namn. Han föddes i alla fall den 11:e december 1931 i Kuchwada i Indien och kom senare att bli ledare för Oshofilosofin. Där lärde han ut att de viktigaste värdena i livet var medvetenhet, kärlek, meditation, kreativitet och skratt. Ja, just det – och det att Jesus var en tokstolle. För han sa så, på riktigt. För min egen del kan jag lätt skriva under på att det var herr Rajneesh själv i egen hög person som var en tokstolle. Slutligen – kolla in killen bara, jag säger bara: Det M Å vara tunga droger inblandade…)

Okej okej okej, jag ä r en dålig människa, jag har ingen självdisciplin what-so-ever och det är dessutom så att jag helt utan skam i kroppen hävdar en sak [läs: minst två inlägg i veckan] fastän jag vet att jag det är en utopi emedan jag är en empiriker av grandiosa mått. Så, nu när vi har klarat av den delen sådär lite lagom bekännande – nu är jag här igen! Du sitter ju de facto och läser en purfärsk [eh, ja, såvida du inte är en av de klentrogna få som inte förstått min storhet förrän nu och därför börjat ögna igenom mina opus - eller om du halkat hit genom att söka på "vuxna i blöja" så kan jag rekommendera inlägget från den tjugofemte oktober] komposition, håll till godo!

Som ni vet så började jag den första mars på min nya [och första riktiga] arbetsplats. Nu är det början på december och alltså nio månader senare. I detta nu har jag fått frågan från två kollegor om det kanske inte är så att jag är en smula överkvalificerad för att jobba där. Plus att min chef har sagt att han skulle ha rekommenderat mig till en tjänst i den privata sektorn om det inte vore för att jag jobbar för honom – och han vill ha kvar mig. Så nio månader senare sitter jag numera med i den strategiska ledningsgruppen, jag är processledare för en av våra fyra huvudprocesser, jag är systemförvaltare för landstingets EKG-system för ambulanssjukvården och jag har, som ett första steg mot att bli sektionschef, börjat fylla på “min” sektion genom att min forne klasskamrat Pelle idag har börjat under mig [under rent metaforiskt uttryckt då alltså]. Men ändå vet jag inte, räcker det? Tynar jag bort? Jag ger det två år, sen ger jag mig ut på jakt efter nästa kill. Pang!

Dagens fundering:
Om människan idag visste att vi kunde påverka framtiden så att… tja, säg att jorden skulle finnas kvar i 5 000 000 år istället för 50 000 genom att sluta att använda flygplan helt – tror ni att vi skulle göra det då? Jag menar, 50 000 år är en sjukt evinnerligt lång tid bara det – jag tror inte att jag skulle vara så särskilt sugen på att ge upp en sån lyx som flygplan bara för att mina… hmm… få se [medelålder som föräldrer - säg 30 enkelt räknat, 50 000 / 30 = 1667 generationer] – barnbarn⁴⁰ skulle slippa det som mina barnbarn⁴⁰⁰ ändå skulle råka ut för… Eller ja, jo, kanske skulle jag det. Kött och blod liksom. Om jag nu hittar min fru därute någonstans först, vill säga.

Utöver det ska det tilläggas att Samuel Becketts “I väntan på Godot” och Marcel Prousts “På spaning efter den tid som flytt” är två titlar som förpliktigar. I och för sig är “I väntan på Godot” en teaterpjäs medan Prousts alla-följetongers-moder-master-följetong är en serie om sju böcker [okej, åtta om ni nödvändigtvis ska räkna appendix] som faktiskt får anses vara [om inte d e t så åtminstone] ett av modernismens mest centrala verk. Ja, som en ren parentes alltså. Apropå modernismen förresten – läs “Mannen utan egenskaper” av Robert Musil och försök sen först och främst övertala er själva om att ni förstod storheten – och om ni lyckas med det, försök övertala mig. Där har ni en utmaning. Wohaa!

Nej, nu är det dags för sängen.
Gnägg, sa först nej. Dun är deäe. [Okej, ett 'g' för mycket och jag kan gå med på att "deäe" inte är ett ord, men det är ett spontant anagram. Just det!]

Er italiano,

Letzebuergesch