i n d i a n s o m m a r

Life on Mars…

Mon September 28, 2009, 10:40

(Hörni, vi skiter i det här med den engelska delen va? Ni som läser det här kan ju alla svenska och ni som inte förstÃ¥r det här [you who don’t understand this] – ni svarade ju ändÃ¥ inte pÃ¥ mitt förra inlägg. SÃ¥ nu kör vi – svenska is the shit!)

Fjorton. Ja, fjorton är nog en ganska bra uppskattning. Om nÃ¥gon skulle frÃ¥ga hur mÃ¥nga flygningar det tar innan man tappar respekten och den inledande fascinationen för flygplatser och plan sÃ¥ kan jag säga att det tar ungefärligen fjorton resor. För ett halvÃ¥r sen hade jag flugit en handfull gÃ¥nger i livet och var varje gÃ¥ng sÃ¥ där barnsligt förtjust sÃ¥ fort jag kom till flygplatsen, eller för den sakens skull satte mig i planet. Nu har jag gjort fjorton resor pÃ¥ ett halvÃ¥r och det där lite andhämtande skimret som förut fanns är definitivt borta. Sitter nu pÃ¥ flygplatsen i Nürnberg och gör inte annat än önskar mig härifrÃ¥n, hem – hem till Sverige, Lady, vännerna och familjen. Ã… andra sidan, det som är fint i krÃ¥ksÃ¥ngen är att jag är pÃ¥ väg just hem – mina inledande fem veckor här i bratwurstens högborg är till ända och nu väntar en vecka av avkoppling, JB-besök och hemmamansliv [Lady, middagen ska stÃ¥ pÃ¥ bordet varje dag när du kommer hem!]. Sen är det Ã¥terigen dags att dra ner hit till lejonkulan igen, men den gÃ¥ngen bara för tvÃ¥ veckor. Oh well, fjorton som sagt. Om ni undrade.

Jag vill lära mig allt här i livet. Har insett det nu under min tid hos Siemens att sÃ¥ fort jag lär mig nÃ¥got sÃ¥ omvandlas respekten [rädslan kanske är ett starkare men mer sant ord] för det okända till kunskap och pÃ¥ sätt och vis makt. I och för sig finns respekten kvar men den har omvandlats frÃ¥n att vara respekt pÃ¥ grund av okunnighet till att vara respekt tack vare att jag insett vad apparaten är kapabel till, om ni förstÃ¥r. Kanske är jag lite megalomanisk men jag tycker om tanken att jag tillförskansar mig makt genom att lära mig saker; innan jag kom hit hade jag aldrig ens sett en datortomograf frÃ¥n Siemens [men säg inte det till mina chefer – i deras värld är jag alltjämt en gudabenÃ¥dad Midas när det gäller teknik] och än mindre skruvat isär en – sÃ¥ledes var det med rädhÃ¥gsna steg som Er tillgivne begav sig till receptionen pÃ¥ Siemens träningscenter den där morgonen i mitten av augusti – fem veckor av hÃ¥rdför tysk überträning stod pÃ¥ schemat och jag bönade och bad att ingen skulle komma pÃ¥ mig som den frinasare [alltsÃ¥ okej, frinasare är nog egentligen inget ord men det passar sÃ¥ bra in – ni förstÃ¥r va?] jag var… I sÃ¥na stunder glömmer jag helt enkelt bort att jag pluggade i nästan Ã¥tta Ã¥r pÃ¥ diverse universitet och högskolor och därmed har mer studievana innanför västen än de flesta kan drömma om – alltsÃ¥ var det inte sÃ¥ über, även om mÃ¥nga steg i utbildningen förutsatte att man som deltagare hade använt utrustningen förut [vilket i sig per definition kan vara svÃ¥rt för mig eftersom vÃ¥rt sjukhus inte är färdigbyggt än och därtill är inte ens utrustningen beställd]. Hur som helst, här sitter jag – certifierad expert pÃ¥ Siemens Emotion 16; sextondelad sekventiell datortomograf med flying focal spot och överlägsen temporal upplösning. SÃ¥ dÃ¥ kommer jag tillbaka till grundtanken, en fundering som funnits länge för mig, tänk om jag fick studera resten av livet – skulle det fÃ¥ mig att bli allsmäktig? Eller uttryckt i lite mer ödmjuka termer; skulle jag fortsätta känna att kunskapen och makten ökar, eller är det bara när man kan applicera kunskapen pÃ¥ nÃ¥got som den övergÃ¥r i makt?

Jag ger er CT Emotions class of 2009; stÃ¥ende frÃ¥n vänster till höger: Crazy-ass ungraren Mike [var alltid minst 25 minuter sen, ifrÃ¥gasatte allt och var sorgligt fast i DAMP-barnstadiet], yours truly [sinneslöst snygg och fruktansvärt smart], Bora [frÃ¥n Turkiet och snabb som en vessla med sjukt insatta frÃ¥gor i stil med “pÃ¥ högspänningsomvandlarens förstärkare sÃ¥ har jag förstÃ¥tt att det är fyra resistorer och att de inte har samma impedans – vad beror det pÃ¥?” eh…], Kim-Seok [korean#1, förstod bokstavligt talat tio ord engelska sÃ¥ det är i sig ett under att han klarade certifieringen, chef över korean#2 och extremt asiatisk i hela sin uppenbarelse], Naimov [fyrabarnsfar frÃ¥n Tajikistan som insett värdet i att vara sin egen dräng och sÃ¥ledes startat Tajikistans enda Siemens-certifierade konsultföretag, gör stora pengar varje mÃ¥nad Tajikistan som för oss motsvarar ungefär en helkväll pÃ¥ JB].
Sittande eller liggande frÃ¥n vänster till höger: Dongsung [korean#2, näst intill pinsamt underlägsen sin chef men pÃ¥ nÃ¥got sätt ändÃ¥ en skön lirare, fnittrar för övrigt värre än en högstadieklass pÃ¥ ett flickinternat], Martijn [den flygande holländaren som faktiskt mÃ¥ste klassas som den slöaste av dem alla – gick kursen för tredje gÃ¥ngen pÃ¥ grund av missad certifiering de tvÃ¥ tidigare gÃ¥ngerna… men nu gick det], Mike [tysken som hade varit gift i tvÃ¥ dagar när han kom till Erlangen för sex veckors utbildning – alltsÃ¥, jag personligen kan komma pÃ¥ bättre smekmÃ¥nader…] och sist men inte minst Carsten, vÃ¥r föresläsare som förklarade att hans fru blev sÃ¥där nöjd när han köpte en BMW istället för lägenhet – weltklasse!

Dagens fundering:
Känner ni mig? Jag vet att det finns en del av er som läser här som har följt mig sedan urminnes tider utan att för den sakens skull nÃ¥gonsin ha träffat mig. Har ni en känsla för hur jag är? Omvänt sÃ¥ finns det en del människor jag har följt genom deras bloggar och visst har jag en känsla för hur de är – till det inre. När det gäller det yttre har jag oftast ingen aning, vilket känns skumt. Vanligtvis är förhÃ¥llandet det omvända; man lär känna nÃ¥gon utifrÃ¥n och in – men här handlar det om människor som jag “känner” till deras allra innersta men som jag troligtvis aldrig kommer träffa ens för att fÃ¥ ett första intryck av. Hur som helst – har ni lust och tid, skriv ett mail och berätta; vem är du, hur länge har du hängt med i mitt ordsammelsurium och har vi ens nÃ¥gonsin setts? Jag vet, det blir ett himla tjat pÃ¥ att ni ska ge er tillkänna vilket kan tänkas lite bakvänt i och med att internet i sig är anonymt för att dÃ¥ inte tala om att läsa en blogg – men ändÃ¥.

Nu kommer jag, Sverige!
Sverker, kung om maj igen!

Er benidorm,

Vip-vap

4 kommentarer »

1. kan du inte köra twitter istället. Orka läsa mer än 10 ….

   Kinesarn — Mon 28 September, 2009 #
   __________

2. Jag läser inte sÃ¥ regelbundet, men ikväll har jag läst de tvÃ¥ senaste inläggen. Tror inte att jag känner dig pÃ¥ samma sätt som jag trodde mig känna dig förr, men imponeras av bÃ¥de ditt ordflöde och vad du gör här i livet! För att inte tala om hur snygga du och din lady är.. och om ni är sÃ¥ snygga var och en för sig – hur fantastiska är ni dÃ¥ inte tillsammans?

   Spinnkrok — Tue 29 September, 2009 #
   __________

3. Spinnkrok:
   Asch, jag är samma jag som jag var förr – möjligen med ett par Ã¥r till innanför västen. Förresten, vad gör du själv nuförtiden? Det sista jag minns är en bild pÃ¥ ditt examensarbete i form av en sömlös… eh, rock? :)

   admin — Mon 5 October, 2009 #
   __________

4. Kofta kallade jag den i arbetet, men jag kan förstå rocktanken, den blev rätt stel. :) Numera är jag en tämligen misslyckad bibliotekariewannabe (magisteruppsatsångest och jag var ingen bra kombination) och en alldeles fantastisk nummerupplysningstelefonist. Allt med långa titlar är bra, eller hur var det? ;)

   Spinnkrok — Wed 7 October, 2009 #
   __________

__________