Andra halvlek…
Sat October 3, 2009, 22:05(NärapÃ¥ en vecka har jag varit i Sverige och är nu pÃ¥ väg tillbaka till gamla hederliga lÃ¥gtyskland igen. Veckan hemma var allt jag hade önskat, kvällar i goda vänners lag, sköna dagar av museistros [SAOL here I come! – hur kommer jag pÃ¥ ord som museistros egentligen?] och lyxluncher och nätter och morgnar spenderade med The One. Perfekt. Men nu är det Siemens som rÃ¥r om mig i tvÃ¥ veckor till innan jag är klar för den här gÃ¥ngen, sen är jag en fullfjädrad master@work-tomografist. Yeah!)
Förresten, för er som inte förstÃ¥tt det än – tempus och jag är inte riktigt kompatibla. Mina inlägg här pÃ¥ indiansommar spänner allt som oftast över ganska lÃ¥ng tid sÃ¥ ta det med en nypa salt om det i ena stycket stÃ¥r idag, nästa imorgon och i det tredje igÃ¥r; det är liksom innehÃ¥llet som är det viktiga. Okej?
Jag och KLM börjar bli kompisar, eller ja – det är väl jag som är en hangaround till KLM som i sin tur drar pÃ¥ den där översittarattityden i och med att de inte ens har skickat hem mitt Flying Blue-kort än – trots att det gÃ¥tt typ sex veckor sen jag anmälde mig. Hur som helst sÃ¥ sitter jag nu Ã¥terigen pÃ¥ flyget, säkerhetsinstruktionerna börjar sätta sig ända längst inne i reptilhjärnan [väck mig mitt i natten och jag kommer kunna rabbla allt om fotboll, datumen jag och Lady blev tillsammans* och just säkerhetsinstruktionerna för flygplan] och jag har kommit fram till att en del av förklaringen till att jag trivs med att skriva pÃ¥ plan är nog att jag verkar viktig. Eller att jag tror att jag verkar viktig, jag har liksom gjort mig en illusion om att mina medpassagerare tror att jag är a) en hemlig agent, b) vetenskapsman eller c) viktig helt enkelt [eller ja, d-alternativet är ju en kombination av de tre men det har nog att göra med att jag för tillfället är uppslukad av ytterligare en Robert Ludlum-bok med hemliga agenter, professorer och lönnmördare] bara jag sitter med min laptop uppe. I verkligheten sitter jag här och plitar mina smÃ¥ rader i ett Notepad-fönster sÃ¥ jag ser nog vare sig hemlig, vetenskaplig eller viktig ut. Men det gör inget – när man är sÃ¥ snygg som jag är, dÃ¥ räcker det.
* Ja, alltsÃ¥ – ett förhÃ¥llande är ju inte ett äkta förhÃ¥llande om det inte finns nÃ¥n springing point – i mitt och Ladys fall är det datumet dÃ¥ vi blev tillsammans. Jag definierar det [givetvis] som kvällen för första kyssen. Även om nu omgivningen kanske lämnade en del att önska [m/s Birger Jarl – östersjöns bortglömda… eh, pärla] sÃ¥ var ögonblicket magiskt. Min kära sambo definierar det dock som kvällen dÃ¥ hon frÃ¥gade chans pÃ¥ mig [och innan ni dömer henne för evigt fast i det glada Ã¥ttiotalets lÃ¥g- och mellanstadiefasoner sÃ¥ mÃ¥ste jag erkänna att jag var först ut med att frÃ¥ga chans; men det är okej, jag erkänner – jag är en nostalgijunkie]. För att ytterligare spä pÃ¥ den schabloniserade, men faktiskt inte helt rättvisa bilden av oss kan jag ju i förbigÃ¥ende nämna att även detta tillfälle inträffade pÃ¥ en finlandsfärja [fast denna gÃ¥ng m/s Cinderella – även känd som “Färjan”-färjan]. Därför har vi tvÃ¥ datum – sjuttonde maj och sjunde juli. Men nog om detta.
LÃ¥t inte skenet bedra er – Birger Jarl är sunk pÃ¥ hög nivÃ¥.
I förrgÃ¥r sÃ¥g jag döden i vitögat pÃ¥ riktigt för första gÃ¥ngen nÃ¥gonsin. Döden heter Ola, är personlig tränare pÃ¥ World Class Saltsjöbaden och är min svÃ¥ger. För att visa min goda vilja [eller var det ett desperat försök till att boosta mitt ego som visade sig baktända nÃ¥got fatalt?] hade jag gÃ¥tt med pÃ¥ att lÃ¥ta honom coacha mig genom ett pass med honom som tränare pÃ¥ hans eget gym – nÃ¥got som sÃ¥ här i efterhand har visat sig vara ett misstag av samma magnitud som typ en jordbävning à la 100 pÃ¥ Richterskalan; det var okej igÃ¥r, jag var mör och hade ont men jag säger bara det – idag, kära vänner – dagen idag är en plÃ¥ga av purgatoriska mÃ¥tt. Inatt sov jag som en rastlös ande och varje gÃ¥ng jag vred pÃ¥ mig blev min kropp pinsamt medveten om att den var pÃ¥ väg in i helvetets limbo, även känt som alla träningsvärkars moder. Jag ser ut som skogsmulle i hÃ¥ret eftersom jag inte orkar lyfta händerna dit för att kamma till mig, jag kan inte ha nÃ¥got annat pÃ¥ mig än skjorta som jag kan ta pÃ¥ mig utan att behöva dra den över huvudet [fysiskt omöjligt för tillfället] och jag känner mig bara som en ynklig, liten och svag människa. Men om ett par veckor – dÃ¥ är det nya fys-fantomen M1 som kommer skönja gryningens ljus och visa var skÃ¥pet ska stÃ¥! Bäva Ola! [Eh…]
Dagens fundering:
Existerar ljud bara i ens eget medvetande? Eller sÃ¥ här – finns ljudet om ingen hör det? Jag kommer gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng pÃ¥ mig själv med att fundera över den gamla klassiska filosoferingen “om ett träd faller i skogen men ingen är där och hör det falla – har det dÃ¥ lÃ¥tit?”. Okej, jag gÃ¥r med pÃ¥ att ljud är en fysisk storhet [eh, jag är ute pÃ¥ tassemarker nu där jag egentligen inte hör hemma men jag förlitar mig pÃ¥ att ingen av er läsare är undercover-professor i teoretisk fysik eller nÃ¥t] men för att den fysiska storheten ska ha nÃ¥gon betydelse sÃ¥ mÃ¥ste den ju uppfattas, eller “drabba” nÃ¥gon… eller i förlängningen nÃ¥got. Som nu, när jag sitter pÃ¥ planet och skriver samtidigt som jag lyssnar pÃ¥ musik – det är bara jag som hör musiken [oh thank heaven for in-ear-plugs] och finns den dÃ¥ – för nÃ¥gon annan liksom? Om ljudvÃ¥gorna bara nÃ¥r mig sÃ¥ borde musiken enbart finnas för mig, i min värld. Väl?
Sedan ett par timmar är jag nerkommen till den tyska myllan och jag mÃ¥ste säga att hemlängtan har slagit till med oanade krafter; jag vill bara bort härifrÃ¥n och tillbaka hem. Efter min vecka i Sverige är jag upp till brädden fylld med känslor av hur det ska vara att leva livet pÃ¥ riktigt – precis som jag nämnde ovan är nÃ¥gra av rättesnörena sovmorgnar, lyxluncher, middagar i goda vänners lag och total kravlöshet – allt höljt i ett sÃ¥nt där Glamour:skt skimmer av kärlek… Tillbaka här nere har jag ingenting av det; här är det istället schnitzelmongon [och för att förekomma eventuella diskussioner om huruvida man fÃ¥r eller inte fÃ¥r nyttja sig av tillmälen som “mongo” sÃ¥ finns det här en intressant utläggning om det – men bara för att släcka elden med bensin sÃ¥ tycker jag personligen att just uttrycket schnitzelmongo var mäkta humoristiskt], stängda matbutiker och nostalgiska tv-program pÃ¥ svtplay. Jag. Vill. Hem. Till. Min. Lady.
Dagens låt:
Egentligen är det nog inte vare sig lÃ¥ten Hysteria eller Def Leppard i sig själva som är dagens lÃ¥t – det är nog snarare sÃ¥ att oavsett vilken lÃ¥t man väljer sÃ¥ blir den mäktig när man sitter 10 000 meter upp i luften och blickar ut över en molntäckt atmosfär. Och jag insÃ¥g nyss nu att jag , i och med mitt erkännande att jag tidvis lyssnar pÃ¥ Def Leppard, formligen mÃ¥ste cementerat min nostalgiprinstitel i era medvetanden. Men det är okej. Min brorsa brukar säga att jag inte kan tycka om musik som inte gjordes pÃ¥ 80-talet och han är ju inte helt ute och cyklar ska jag erkänna.
Slutligen ska sägas att jag och KLM faktiskt verkligen är kompisar – sen jag skrev det där om att de inte hade skickat mitt kort sÃ¥ har de tagit sig i kragen och gjort mig till en ärbar frequent flyer – efter den här resan till Tyskland gÃ¥r jag dessutom upp pÃ¥ Silver-nivÃ¥. Wohaaa!
Auf wiedersehen!
Er schnitzel,
Warum
PS. Jag har fastnat för Robert Ludlum-böcker här pÃ¥ sistone [lättlästa och med action frÃ¥n första sidan] och insett att han är en smygälskare av fotboll [eller var – jag har fÃ¥tt för mig att han gÃ¥tt bort dessvärre – tillgÃ¥ngen pÃ¥ hÃ¥rdkokta spionromaner är numera begränsad]. I hans böcker finns det bland annat en general i brittiska armén som heter Gareth Southgate och även en örlogskapten i tyska flottan vid namn Olivier Bierhoff. Världsklass! När jag blir stor ska jag ha med följande karaktärer i mina böcker: Maria Branca, Ana L’Fabet och Rataxes. Bara en sÃ¥n grej liksom. DS.
PSII. Jaaa, jag vet att det är plÃ¥gsamt att ta sig igenom sÃ¥na här textmassor utan att ha nÃ¥gra bilder att vila ögonen pÃ¥ men kameran har legat lÃ¥ngt ner pÃ¥ prioriteringsskalan under min vistelse i Sverige, sÃ¥ ni fÃ¥r ge er till tÃ¥ls nÃ¥gon dag till. Sen lovar jag att komma med konstnärligt perfektionistiska bilder pÃ¥ MR-kameror, tysk betongporr [idag har jag nog ändÃ¥ överträffat mig själv – “museistros”, “schnitzelmongo” och “betongporr” i samma inlägg – jag borde lätt vara en kandidat till nästa veckas nominering till Nobelpriset!] och andra vardagssnapshots. DSII.