i n d i a n s o m m a r

Chemical feelings…

(Top three things you don’t want to hear from the lecturer who’s supposed to make you a master at work of a technical equipment worth millions of dollars:
1. “I think so.” [Answer to a question about the extremely sensitive electron gun.]
2. “The answer is not important, the question is.” [Very zenlike way of looking at questions and answers - like saying: "Oh, we don't know w h y your machine broke, but we do know that that's what you want to know!"]
3. “Yes.” [Answer to my question "which of these ones is the ion chamber?" - hello mr no-good-chinese-english-teacher-who-taught-my-lecturer!])

Det där med kvalitet och kvantitet som jag ordade om i förra inlägget – jag fick ett påhugg från den gode Bjowi angående det, hans skrev att “Här på firman brukar det sägas att kvalitet är en inställning; ett tankesätt, en attityd. Vill man att det man gör ska bli bra?” och det kan jag hålla med om. Men så har jag funderat ytterligare på kineserna och jag tror att de liksom inte har det i sin världsbild att fråga sig själva om de vill att det de gör ska bli bra. De gör liksom det de blir tillsagda, no more, no less. Eller så här; man får e x a k t vad man frågar efter här. Om jag säger att jag vill ha min bil omlackad så lackar de om den. I vilken färg som helst. Säger jag att jag vill ha den blå, så ordnar de det – i vilken nyans som helst. Man måste liksom specificera in i minsta detalj, för den personliga initiativförmågan ger minusutslag på skalan… Om man däremot säger att man vill att de lackar om plåt- och karossdelarna i färgen 26B, marinblå metallic, tre omgångar och med två lager klarlack utanpå – så får man tillbaka bilen precis i mint condition. Men det är just för att man själv har bett om det. Hemma i Sverige hade man kunnat säga “lacka om den, tack” – och fått följdfrågan: “Vilken färg, vilken nyans, ska det vara metallic, hur många lager klarlack, när ska det vara färdigt, hur mycket får det kosta? Und so weiter.” Okej, nu kanske jag drog en rövare i och med att svenska billackerare kanske inte står ut som de mest serviceminded och kvalitetstänkande individerna och till alla er billackerare som läser det här – inget illa ment [hur många ni nu än må vara]! Men ni förstår tanken…

Och när vi ändå är inne på att diskutera vidare från tidigare inlägg – den andre Björn W kom med en intressant länk angående universums form. Och jag har försökt läsa in mig lite – universum är platt. Som ett pappersark typ. Men oändligt. Vilket för mig är ganska sjukt – kom vi inte överens om att universum var oändligt punkt, liksom? Ingen jävla papperslapp! För i så fall borde det väl vara oändligt i alla ledder? Det har tydligen att göra med “dark energy” som påverkar universums densitet. Om densiteten är mindre än den kritiska massan [vilken i sin tur definieras som kvadraten av Hubbles konstant - mycket logiskt och ytterst lättförståeligt, tycker ni inte?] så kommer universum att fortsätta expandera i all oändlighet. Men man tror att densiteten egentligen är större [vilket skulle göra att universum krymper tydligen, och slutligen kommer sluta i "the big crunch" vilket är totalt motsatt the big bang], bara det att det finns sån här mörk energi som har en negativ massa, den kosmologiska konstanten [goddag yxskaft liksom; "hur mycket väger du då?", "tja, inte mer än minus 90 pannor i alla fall" - hur kan något väga minus? Om inte annat skulle jag hur som helst vilja ha med mig sån materia i resväskan när jag flyger hem härifrån Kina!] som väger upp och gör att universum expanderar. In i evigheten… Ja ja, jag antar att det är ett Sisyfosarbete att fundera över universum så jag låter det vara för nu. Själv är jag i Kina och min Lady i Sverige, det räcker för mig för att jag ska vara säker på att jag vill att universum ska krympa så pass mycket att avståndet mellan Peking och Stockholm är typ 20 minuter…

Dagens fundering:
Finns det egentligen någon skillnad mellan fysik, kemi och psykologi? Eller ja, den frågan lät väl ganska sjuk, men jag menar – kan man skilja på känslor och kemi, eller fysik? Finns en känsla bara i psyket eller existerar den även i kemins värld – och i den rent fysiska verkliga världen? Eller är känslor abstrakta? Är det någon som vet? Själv är jag rakt igenom sinnesberusad av känslor för min Lady, kärlek, längtan och saknad – och jag tror att i kemins värld skulle det handla om Wolfram, Neon, Guld och Barium – mest för att jag tycker om orden, troligen skulle det bli en genomgiftig blandning. Hur som helst – kan man mäta känslor? Jag lovar att jag maxar skalan just nu, i så fall!

Nåväl, vi kör lite bilder härifrån Kina så länge…

What a wonderful world, som gode herr Armstrong skulle uttryckt det… Eller som vi säger nuförtiden – utsikt från konferensrummet där vår utbildning hålls…

Lunchen serveras på sjunde våningen i fabriken där utbildningen hålls – i sann Prison Break-anda får man då en aluminiumbricka som sedan matsalspersonalen slevar upp maten  på. I det här fallet [från klockan tolv och medsols] paprika [typ], luftbröd [smakar ungefär som att man gjort bröd på trolldeg], stuvad ål [behöver jag säga att den blev kvar på tallriken?], ris, nudlar, andra sorts nudlar med sallad och slutligen selleri en masse, som de tydligen älskar.

Jorå, så att jag fortsätter på min inslagna bana som sopptestare [se tidigare avsnitt här och här], den här gången var det sojamarinerad aubergine med nudlar stora som kopparormar…

Mitt hotellrum, uppstegat fick jag det till 45 kvadratmeter [typ som vår lägenhet] och här går det ingen nöd på mig, fruktfat och kakfat levereras varje dag till dörren, fri öl i baren och dessutom gratis skoputsning och skjortstrykning. Hade det inte varit för att vi i Ghana kommer ha ungefär samma uppassning så hade jag varit rädd för att bli bortskämd…

Sjukt stort hotell förresten, 1000 rum och till det kommer inomhustennisbanor, bowlinghall, nattklubb, åtta restauranger, spa, biljardhall, konferenscenter, inomhusbasketplan, 50-meterssimbassäng… ja, jag kommer inte ihåg allt och vad jag vet är att jag hittills hunnit beta av tre restauranger. I topp ligger nog den japanska faktiskt och bottenplatsen innehas för tillfället av den genuint kinesiska restaurangen som serverar såväl maneter som sköldpaddor.

Maneter ja, såna man äter… får jag lov att presentera Riians [min sydafrikanske kollega] förrätt igår – maneter med morötter och rädisor. Hepp!

Ja, jag älskar verkligen Miffy, mina fina överstrykningspennor – man kan ju undra var vår föreläsare köper sitt kontorsmaterial…

Slutligen ska det sägas att kineserna har varit helt lamslagna sen jag kom hit – de har satt köldrekord på köldrekord och för tillfället har de den lägsta temperaturen på över 50 år – minus tretton grader! Jag menar, kom igen!, i Sverige har vi [ni] temperaturer som skulle få till och med en riktig vodkaryss från Sibirien att ruska lite på sig – och så lamslås det kinesiska samhället av något som vi snarast skulle kalla för en sval bris. Å andra sidan kan man lätt inse att de inte är vana vid såna här temperaturer; inomhus kryper kvicksilvret lätt ner till femton-sexton grader och isolering i väggarna är liksom ett fenomen de inte riktigt hört talas om.

Hinner inte så mycket mer nu – ska ner och gå igenom menyn på vistelsens fjärde restaurang… Ikväll blir det kinesiskt igen, men Kina är g a n s k a stort så att säga att man äter kinesiskt i Kina är väl som att säga att man äter europeisk mat i Europa. Jag återkommer med rapport!

Kommentera, filosofera och kontemplera – mera!

Er flipflop,

Duncan

3 kommentarer »

1. Hej Lufsen!
   Minus 23 och lite blåst gör att Bosse inte är så väldigt sugen på att vara ute mer än det allra nödvändigaste. Blir varmare frampå dagen hoppas jag. Ska till Skåne gen måndag-tisdag.
   Hur smakar maten då? Kryddigt, tamt, gott, räligt? Hur många är ni på utbildningen? Samma gäng som i Tyskland?

   Pappan — Sat 9 January, 2010 #

2. Missa inte kycklingfötterna nu när du är i Kina. “Snack of the Year” tolv år i rad enligt vad som normalt brukar betecknas som välunderrättade källor.

   bjowi — Mon 11 January, 2010 #

3. Pappan:
   Jag förstår Bosse – nog för att han älskar snö men jag tror att han tycker att även snö mister sin charm i polarkalla temperaturer. :) Här är det runt -10 och imorgon kommer Maria fram! Maten vi får här på utbildningskontoret smakar… ingenting. Alls egentligen. Men på hotellet är det mycket bättre – där är favoriten faktiskt en japansk restaurang, den får toppbetyg! Och vi är förresten sju stycken här på utbildningen, inte alls samma gäng som i Tyskland utan nu är vi ett nytt gäng. Mexiko, Turkiet, Indien, Sydafrika, England och Sverige… Jag ringer lite senare – ta hand om er och krama Bosse!

   bjowi:
   Grisfötter ger jag inte mycket för – du kan hälsa dina välunderrättade källor att de säkerligen är välunderrättade men att västerlänningar gärna önskar europeisk kinamat – tänk friterad kyckling med sötsur sås; hittills finns inte det på kartan här. :) [Fast det är lika bra - annars hade man inte blivit tvungen att prova på så mycket nytt...]

   admin — Thu 14 January, 2010 #

Comments

Name (required)

Mail (required)

Skicka svar på min kommentar till min mail.

Website

Hemlig kod