Long time, no see…

Tue January 19, 2010, 15:08

(If you read this and swedish is your mother tongue: It’s your lucky day! This update is long, filled with pictures, funny quotes and stories from my time here in China. If you read this and you don’t know any swedish at all: Take this opportunity to study the swedish language and enjoy the fact that I write these small beginning words in english.)

Nu börjar så min Kina-vistelse lida mot sitt slut. För att försöka sammanfatta det kan jag bara säga att kineserna är ena riktigt råbarkade vettvillingar till att vara många. Säga vad man vill om att man lär sig i skolan att de är över en miljard till antalet, men det är först när man kommer hit som man inser hur många de är – de är verkligen en miljard. Jag drar till med en twistad variant av Sven Jerring: “Kineser kineser, överallt kineser!” Jag menar, Arlanda, som är en flygplats som är ganska okej och hyfsat stor, har dryga femton miljoner resenärer per år. Pekings flygplats har 60 miljoner. Shanghais ena flygplats 50 miljoner. Den andra 40 miljoner. Totalt sett ligger antalet flygpassagerare per år på runt en halv miljard i Kina. Tjena liksom.

Det andra jag tycker är lite underligt är att de inte använder kryddor – eller fel, de använder inte de kryddor man är van vid från Sverige [eller Ghana för den delen]. Vanligtvis [läs: i maten man får här på fabriken där utbildningen hålls] består lunchen av ris [vilket har kommit att bli en växande andel av mängden mat] och sen olika… eh, ja, kinesiska grytor. Och de saknar smak. Eller alla smakar likadant. Men när de däremot använder kryddor – då jävlar ska det kryddas! Schezuanpepparn kan fullkomligen osa från maträtten och om man nu mot allt vett och sans skulle få för sig att äta så är det sorgligen så att det kommer vara den sista smaken ens förtvivlade smaklökar har förmågan att känna på ett par dagar… Så när jag kommer hem [eller bort - vad är hem egentligen? jag har börjat köra med definitionen att hem är där Lady är så jag kommer de facto hem, även om Ghana är där jag bor... eh, kommer bo] vill jag känna smaker. Tänk er potatismos utan muskot, tänk er köttbullar utan lingonsylt eller kräftor utan dill – det funkar inte. Som min brorsa brukar säga: “Jag jobbar inte så.”

Men ändå – nu kör vi bilder; det är över en vecka sen förra uppdateringen och det är inte meningen att hålla er på sträckbänken men hamsterhjulet snurrar på ganska friskt här [för övrigt är min favoritanalogi just den att "hjulet snurrar men hamstern är död", apropå sinnesslöa kretiner, var nu det kom ifrån?] så tiden som ges är något knapphändig. Och sedan Lady anlände i fredags så delas tiden ganska jämnt mellan att vara dunderförkyld à la alla förkylningars pater familias och att bara glida runt så där turturduv:skt som man bara kan göra när man är nyförlovade och incheckade på ett femstjärnigt lyxhotell i Peking. So without further ado – I give you:


Det sköna i hela den här situationen är att jag en gång i tiden klart och tydligt deklarerade att jag inte tyckte om elektroteknik, och sedemera började läsa språkvetenskap. Vad gör jag idag? Jo, jag sitter och läser kopplingsscheman gällande linjäracceleratorer. Det, mina damer och herrar, det är ironi. [I bakgrunden min nya Parker-penna, ingraverad med namn och givetvis den bästa julklappen förra året - från Lady.]


I fredags var det solförmörkelse här i Peking. Utsikten från vårt klassrum bort mot bergen i fjärran blev med ens en smula mer dramatisk.


Sen på fredag kväll var det looove in the air – Lady har kommit hit till Peking för en liten minisemester och tillsammans gjorde vi vårt bästa för att utforska hotellet. Här ser ni skaldjursbuffén som gick loss på hutlösa 149 kronor per person. Hade man sen lagt till en tjuga så hade man fått fri öl och vin resten av kvällen… Och ja, jag vet – priserna är lite att ta i, men det är ändå ett femstjärnigt hotell så nere på stan är det inte lika farligt. [Ironi - en underskattad konstform.]


Lördagar är sightseeingdagar. Himmelska fridens torg, check! [Förresten är det grymt stort - nästan onödigt stort liksom. Och så har de metalldetektorer när man ska in på torget, men bara för väskor - inte för personer. Som om man vore dum nog att smuggla sin Kalashnikov i väskan och inte innanför jackan.]


Åt andra hållet hade solen precis [nåja] gått upp och med lite sepiaeffekter är vi genast tillbaka i en svunnen tid.


Förbjudna staden – även den helt groteskt stor. Uppskattningsvis [och jag undanber mig för rättelser från eventuella wikipedia-autister som kan rabbla FASS på löpande band] en gånger en kilometer.


Vi skaffade oss automatiska guider på svenska[!] – det lät ungefär som att en kines satt med ett lexikon framför sig och läste orden för första gången. Men icke desto mindre, Förbjudna staden är förjävla häftig.


Stilstudie av kinesiska djur. Och så en kinesisk sol då.


…eller så tar vi det från en annan vinkel!


Överallt var det imponerande byggnader, rum och prylar. Just det här har jag ingen riktig koll på vad det var men en gissning är att det handlar om en tron. Typ. Konsultation med Lady har gett att det här var salen där Kejsaren höll sin audiens. Det låter rätt läckert – audiens. Jag vill också hålla audiens. Typ “då bokar vi audiens på mitt kontor imorgon klockan två. Välkommen!”


Vacker – det är nog det närmaste jag kan komma att beskriva den förbjudna staden. Vacker. Men för att komma dit är jag tvungen att tänka bort människorna [som faktiskt är överallt], staden i sig, utan turister, vakter och skolklasser, är verkligen vacker. Apropå skolklasser förresten så är jag ett hett villebråd här i Asien – i förbjudna staden blev jag ombedd att vara med på fotografier inte mindre än tre gånger, varav en var med en hel skolklass med kinesiska barn. De ville ha med både mig och Lady – så nånstans i Kina finns det ett gäng med digitalkameror i vilka det finns ett par riktigt sköna bilder på mig och Lady. Och 100 barn.


Vi fortsätter följetongen min kompis ödlan, eller som i det här fallet – draken, del III. [Del I och II.]


Som sagt, lååååång mur runt staden.


På andra sidan [vi gick rakt igenom staden] möts man av den här synen…


…som sedan utvecklas till en magnifik park.


Söndagar är kinesiska-muren-dagar som ni alla vet och därför bar det av till densamma direkt på söndag förmiddag. Här ser ni en skylt där det står [på kinesiska givetvis] att “1999-11-06 fyllde Lars Ericsson [även känd som "Pappan"] 50 år.” Bland annat. Det är en hel hyllningsskylt till min pappa. På kinesiska. Tror jag.


Som sagt – var var vi? 1890?


Utsikt från muren. Mot muren.


Referensbild, tänk på den här senare.


Bildbevis – VI. VAR. DÄR. [OCH. JA. JAG. HAR. EN. REFLEX. PÅ. MIN. JACKA.]


Närå, så att eh… har du en hjärnsjukdom så ska du bara bestiga muren efter din egna förmåga. [Till skillnad från om du inte har det - då du lätt kan klättra efter någon annans förmåga...]


Utsikten var, smogen till trots, helt enastående.


Välkommen upp! Ganska läskigt ändå att tänka sig att den här muren byggdes för hundratals år sen – och att vi [människan] sedan dess inte liksom överträffat den… Var det dåtidens kejsare som led av svårartad megalomani eller är det dagens miljardärer som är för försiktiga i sina visioner?


Referensbild II, fortsätt tänka på dessa två.


Väl uppe tog vi en paus. Jag eh… jag vilade. [Till mitt försvar ska jag åberopa min förkylning, remember?]


Medan vissa andra eh… tog kort. På sig själva.


Oavsett hur högt upp man kom så hittade man alltid en annan högsta punkt. Längre fram.


Men tillslut så… och här kommer sista bilden gällande referenserna – vi klättrade ganska högt upp. Och i det där templet [som jag tror att det är] har man en ganska så nice utsikt.


Under en av pauserna på vägen ner så fyrade Lady av ett sånt där leende som gör att jag bara än en gång blir alldeles knäsvag och tycker att livet är förjävla fint som gjort att vi är kära i varandra.


Och kär och ganska nöjd efter att ha besegrat Pekings variant av Mount Everest så satt jag där och tog igen mig.


Och det var så sant – kineserna är väldigt medvetna om det här med kvantfysik – att man kan vara på flera ställen samtidigt…


Samtidigt som solen började dala begav vi oss så tillbaka till hotellet – först tänkte vi ta en omväg om Sommarpalatset men när så båda taxichaufförerna skulle ha betalt för att den ena skulle göra omvägen så tänkte vi om. Väl tillbaka på hotellet blev det tupplur följt av middag. Bra val.

På fredag bär det av hemåt till Sverige för en del möten, ompackning och förhoppningsvis några bägare på JB. Kanske rentav lite hej&kram med de nära och kära innan resan går vidare ner mot det lilla landet i det stora Afrika nån gång i början på februari. Tiden här i Kina har varit extremt lärorik [jag och mina linjäracceleratorer är som ler och långhalm numera], hyfsat fattig på smak och fylld av den där känslan att jag önskar att jag hade kunnat kinesiska. För nånstans så har jag fattat hur det är att vara annorlunda – här i Kina är jag just det, annorlunda. Inte speciell, utan som Britney Spears, annorlunda [referens som få förstår - men låt gå]. Jag önskar att när folk stirrar på mig så skulle jag kunna säga till dem på sådär riktigt inbiten kinesiska att “ja, jag är lång och ja, jag ser annorlunda än en miljard av dina landsmän – men för den sakens skull är jag inget ufo“. Så om det är någon av er läsare som har grundmurade kunskaper inom mandarin så hojta till!

Dagens fundering:
Varför är inte teckenspråk internationellt egentligen? Eller ja, svaret är väl ungefär lika givet som anledningen till att språk överhuvudtaget inte är internationellt – det är för många kockar. [Och det är ju ganska naivt att tro att teckenspråket skulle skapats så mycket senare än det talade att man dels hade koll på hela världen och dels kunde kraftsamla nog för att göra en gemensam ansträngning mot ett enda världsspråk.] Hur som helst har vi kommit fram till [learning by doing] att det inte är helt lätt att göra sig förstådd ens med svennebanan-teckenspråk här i Asiens hjärta. Man behöver veta hur man tecknar antal [jo tjena att det går att hålla upp ett antal fingrar - här måste man hålla upp fingrarna på rätt sätt för att de ska förstå], hur man tecknar åt vilket håll man ska gå och kanske viktigast av allt – hur man gör ett tecken för att en taxi ska stanna. Men vi lär oss. Tills på fredag. [Eller torsdag för Lady som beger sig hemåt en dag innan undertecknad.]

Det var allt för den här gången – nästa gång är sannolikheten stor att det är på svensk mark jag befinner mig igen. Så då ses vi!

Er ryttare,

Mango

8 kommentarer »

  1. Magnefikt! kram kram och välkommen tillbaka till lilla Sverige.

    svärmor — Tue 19 January, 2010 #

  2. Det var ju en rejäl rapport, må jag säga. Imponerande. Extra häftigt var det ju att ni hittade min minnesskylt vid muren. Jag ville inte berätta om den för dig innan ni åkte, det hade kännts lite skrytigt.
    Fina bilder var det också. Och många. Det gillar jag. Och……..ni ser bra lyckliga ut. Fortsätt med det!

    Kram på er!

    Pappan — Tue 19 January, 2010 #

  3. Vackert, vackert – många fina bilder! Välkommen hem till Sverige.

    kalle — Wed 20 January, 2010 #

  4. “Hjulet snurrar men hamstern är död” beskriver ganska på pricken hur jag känner för, och förmodligen upplevs av andra på, mitt jobb för tillfället. Så på pricken! Har ni någon tjänst över i Ghana lagom till att OL-säsongen är slut i okotber?

    Men hur står det till med filmkunskaperna? På en cineastskala från 0-10, så är jag kanske, högst eventeuellt, 1,5 (0 är “Vadå rörliga bilder?” och 10 är inventarienummer på Stockholms filmfestival). Jag kan citera och referera bra mycket mer än jag någonsin kommer se. Trots denna brist(?) kände jag ändå igen tronen från “Den siste kejsaren”.

    Coola bilder hur som helst! Jag är inte alls särskilt avundsjuk. Nästan inget faktiskt… Det hade varit kul att begära audiens på JB och undersöka konceptet filosoffylla lite närmare, men det verkar lite svårt under din kommande Sverigevistelse om du drar igen redan i början av februari.

    Din paj,
    /Hamstern

    bjowi — Wed 20 January, 2010 #

  5. Närå, jag håller med om 1*1 typ. Gav mig på att, mitt i natten, traska runt muren på utsidan vid besöket i våras. Långt kändes det.

    Björn W — Thu 21 January, 2010 #

  6. svärmor:
    Tackar tackar – och välkommen till Stockholm!

    Pappan:
    Jag börjar inse var jag har fått min blygsamhet ifrån – klart att du inte ville skryta… ;) Och förresten – vi ä r lyckliga, och kommer fortsätta med det! Vi lovar! :) Kram kram!

    kalle:
    Tackar tackar! Tisdag kväll kanske? En öl eller två? Vi hörs!

    bjowi:
    Okej – mina egna filmkunskaper ligger inom två olika områden; 0-1 gällande mainstreamfilmer och därav min totala brist på kunskap gällande “Den siste kejsaren” [även om jag de facto sett den] och 9-10 när det gäller [något så totalt jävla omacho som] romantiska komedier, ge mig ett citat från “Pretty Woman” och jag kan ge dig tidskoden då det yttras. Typ. Jag vet, det är nästan som en sjukdom, men jag tar medicin för det. Och gällande JB så tycker jag att hey – en kväll kan det väl vara värt? Om inte annat får jag försöka masa mig till Södertäl-yeah nån kväll så vi kan ta en liten get-together! I’ll keep in touch. Vilka dagar tränar ni?

    admin — Thu 21 January, 2010 #

  7. Tisdag it is! TVÅ öl på jb är taget!

    kalle — Fri 22 January, 2010 #

  8. När ska vi lära oss av historien Kalle? Två öl är aldrig två. Två öl är minst fem. Och två drinkar. Och en flaska vin. Men jävlar vilken kväll vi hade! Stort tack!

    admin — Thu 28 January, 2010 #

Comments