i n d i a n s o m m a r

Nästa, Karlstad…

Sat December 29, 2007, 13:09

.(Flen. Jag är i Flen. Jag ser två levande varelser genom fönstret men ändå har jag den inom mig, pulsen, Stockholmsstressen har greppet om mig.)

Nu sitter jag pÃ¥ tÃ¥get pÃ¥ väg mot Karlstad där jag möter upp min vän Martin för en retreat-weekend pÃ¥ hans fars gÃ¥rd. Planerna ser ut sÃ¥ att det blir lÃ¥nga promenader med hundarna, kontemplering av livet as it is och reflektioner över de livslögner man kommer pÃ¥ sig själv att besitta sÃ¥ här ett halvÃ¥r innan the big three oh dagtid och god mat och goda viner (röda sÃ¥dana, vad annars?) i rikliga mängder kvällstid. En i mÃ¥ngt och mycket oslagbar kombination alltsÃ¥, de tvÃ¥ herrarna av nuet, riddarna av det förgÃ¥ngna och narrarna av framtiden, som vi kallat oss själva i ett svagt ögonblick efter ett par flaskor Ravenswood… Allt ackompanjerat av den bäste av vänner och storslagen Värmlandsnatur. Jag är Ã¥ter till civilisationen och de dödligas skara pÃ¥ tisdag.

Dagens fundering:
Om det finns sann kärlek, pÃ¥ det sätt att det finns nÃ¥gon som är den rätta, mÃ¥ste inte livet egentligen vara förutbestämt dÃ¥? För annars är sannolikheten att man ska träffa sin kärlek försvinnande liten… Eller är det sÃ¥ att handlar om förutsättningar; en kärlek kan vara den rätta bara för att det slumpade sig sÃ¥? Hur som helst, jag väntar och försöker ibland göra det oväntade, bara för att hjälpa ödet (hur crazy är det inte liksom att ta trapporna istället för hissen till jobbet – nej, jag menar det; helcrazy). SÃ¥ kärleken: Kom, jag är redo!

Dagens skönaste anekdot kan jag dra pÃ¥ en gÃ¥ng förresten, jag var pÃ¥ herrmiddag för ett tag sen där en av medlemmarnas pappa varit med om det här: Han var jazzbasist och turnerade vid tillfället (70-tal) med Lasse Berghagen i Tyskland, de hade varit i Sverige och skulle nu ner igen sÃ¥ de satte sig i turnébussen i Stockholm och började Ã¥ka. I Jönköping blev han lite, eh ja, bajsnödig… men macken de stannade vid hade stängt av sin toalett, sÃ¥ de Ã¥kte vidare… I Trelleborg tog de färjan till Travemünde och basisten fortsatte hÃ¥lla sig – ända tills de kom fram till hotellet; dÃ¥ sprang han in, roffade Ã¥t sig nyckeln till rummet, in pÃ¥ toaletten och bara “Aaah”, vilken lättnad. När han var färdig och skulle spola sÃ¥ fungerade inte spolningen – alls, sÃ¥ han letade efter nÃ¥gon toaborste eller nÃ¥t men ingenting. Det lÃ¥g ju en försvarlig mängd bajs där i en stor hög, sÃ¥ nÃ¥got mÃ¥ste göras. Sagt och gjort, han gÃ¥r ut i korridoren och hittar en städerska som han drar med in pÃ¥ toaletten (med stapplande skoltyska à la “bitte bitte, kommen sie bitte”). Han börjar med att peka pÃ¥ problemet, högen med bajs och gÃ¥r sedan vidare till att visa att det inte gÃ¥r att spola – men det gör det nu. Toaletten spolar! Tänk er städerskan; det kommer en gäst och drar in henne pÃ¥ en toalett och visar upp en stor hög, nästan lite stolt, för att sedan spola – weltklasse!

Allt för nu. Vi har precis lämnat Degerfors, jag börjar känna storstadspulsen försvinna i en allt raskare takt.

Ciao bellas!

Er snickarglädje,

Company

PS. Jag har en flashig mobil med internet och tangentbord, därav det lÃ¥nga inlägget – aldrig att jag hade orkat T9:a mig fram till det här. Dock blir det inga bilder för tillfället. Okej, ha en bra helg folket – jag är i ödemarken nu! DS.

Tankarnas mÃ¥ndagsexemplar…

Mon December 10, 2007, 22:43

(Dagens ställe är Ã…rsta Torg. Ã…rsta är lite som ett bortglömt samhälle som fastnat i 50-talet – det är nära till allt och nu när det gamla börjar bli coolt igen sÃ¥ är det som att folk förstÃ¥r det fina med att ha nära till sitt eget lilla city [jag menar – Ã…rsta City, hur hett lÃ¥ter inte det?]. Hur som helst, i samma hus som biblioteket ligger Javasavi, pÃ¥ helger har de sconesbrunch för 75 sekiner med scones [eh, av lätt insedda skäl], ostar, röror, marmelad, frukt och rasande gott te. SÃ¥ prisvärt att jag själv kommer hänga där nästa gÃ¥ng jag hamnat pÃ¥ Judit&Bertil lite spontant och jag dagen efter vaknar som en liten vek skugga av mitt gÃ¥rdagsjag – det är dÃ¥ jag slÃ¥r en pling till mina trogna vapendragare Björn och Martin och vi tre tillsammans kuskar tricken till Ã…rsta för att dryfta gÃ¥rdagens debacle. SÃ¥ – Ã…rsta Torg pÃ¥, säg… pÃ¥ söndag?)

AlltsÃ¥, det här med att läsa folks blog:ar – när det gäller min egen blir jag bara grymt nyfiken [eller nyfniken som är mer korrekt Pippi:ska] pÃ¥ vem d u är. Som läser det här nu. [Ja, förutom jag själv dÃ¥ – för att mitt gravt narcissistiskt influerade överjag ska mättas läser jag givetvis mina egna alster dÃ¥ och dÃ¥ – och jag vet ju vem jag är. Liksom.] Hur hittade du hit? Vet du vem jag är? Har du badkar hemma? Vill du komma pÃ¥ min 30-Ã¥rsskiva? 너는 한국에서 이는가? Visst kan man fÃ¥ reda pÃ¥ det mesta medelst Google Analytics, till exempel vet jag att tvÃ¥ besök kommit frÃ¥n San Leandro och den personen [jag har gjort en överslagsberäkning pÃ¥ sannolikheten att tvÃ¥ personer frÃ¥n San Leandro i USA skulle hamna här slumpvis och kom fram till att den är exakt ett komma ganska liten] använde Internet Explorer, är teknologiskt handikappad eftersom han eller hon inte kunnat öka skärmupplösningen till nÃ¥got högre än 800×600 pixlar och knappade sig rakt in pÃ¥ min sida. Men vem är människan? Ingen aning… Eller de sex personer [som faktiskt är sex personer i och med att de bor i LuleÃ¥, Vaasa i Finland, Lund, Sundbyberg, Nässjö och Mo i Rana i Norge] som sökt efter “den etiopiska restaurangen i lund” – varför gjorde ni det? Det är ju inte riktigt den vanligaste frasen att dunka in i Google direkt… NÃ¥väl. Sen har vi ju er förtappade själar som har blöjor pÃ¥ hjärnan – what’s the deal? Ja ja. Slutsatsen: Humour me – berätta hur du hittade hit, om du vet vem jag är, om du har badkar hemma, om du vill komma pÃ¥ min fest när jag fyller 30 och om du är frÃ¥n Korea. Gör det, gör det!! [Om ni sen vill vara säkra pÃ¥ att stÃ¥ pÃ¥ gästlistan pÃ¥ millenniets 30-Ã¥rsgalej sÃ¥ kan ni även flika in vad ni tycker om min blog. Fast ärlighet regerar, inget fjäsk.]

Jag. Och min far. SÃ¥ jävla fina. Ljuva 70-tal…

Visste ni förresten att Steve Buscemi var brandman i New York en gÃ¥ng i tiden? I början av 80-talet, precis innan han i sporrsträck drog iväg mot Hollywood, hängde han i Queens och härskade över lÃ¥gornas nycker. Dessutom gjorde han ett spontaninhopp 2001 efter den elfte september; han Ã¥kte till sin gamla station och drog pÃ¥ sig uniformen och jobbade tolv timmar i sträck utan att tillÃ¥ta att nÃ¥gon tog bilder eller intervjuade honom… det kallas integritet om nÃ¥got. Han fyller förresten 50 Ã¥r pÃ¥ torsdag sÃ¥ skicka honom en ask choklad och hälsa frÃ¥n mig:

Steve Buscemi
Polaris PR – Staci Wolfe
813 North Cahuenga Boulevard
Los Angeles, CA
90048
USA

För övrigt har han en ganska avspänd självdistans, han fick en frÃ¥ga en gÃ¥ng om vad han tyckte var den bästa recensionen han hade fÃ¥tt, varpÃ¥ han svarade: “My favorite review described me as the cinematic equivalent of junk mail.” Respect, som man säger här i hooden.

Dagens ord är nattsexa förresten. SÃ¥ genialiskt. Som nachspiel fast mindre norskt [okej okej, jag vet att det är tyskt, men norrmännen – jag säger bara det; n o r r m ä n n e n ] och mer 20-tal liksom. Den korrekta betydelsen är väl kanske mer 1800-tal än nÃ¥got annat; Strindberg skrev i sin bok “Giftas” ordet nattsexa första gÃ¥ngen 1884, som för övrigt är första gÃ¥ngen ordet kan hittas i en tryckt publikation här i Sverige – i alla fall, där i betydelsen av “nattlig lättare mÃ¥ltid sÃ¥som avslutning pÃ¥ fest”. Min egen 20-talssemantik [det är bara en känsla jag fick – 20-tal, swing och nattsexor] säger att betydelsen är efterfest. Typ.

Dagens fundering:
Vad är det som gör att man aldrig funderar mer över det som är oförstÃ¥eligt? Visst, jag kan förstÃ¥ att i dessa dagar är det mer politiskt korrekt att diskutera den globala uppvärmningen [en frÃ¥ga som min lillebror aldrig upphör att dra upp som diskussionsämne – forumet är oviktigt; oavsett om det är pÃ¥ tunnelbanan, pÃ¥ släktmiddag eller i alkoholÃ¥ngorna av den sena timmens nattsexa sÃ¥ slutar han aldrig att hetsa upp sig över min indolens angÃ¥ende världens vara eller icke vara] men en sÃ¥n sak som celldelningen, att den fungerar – borde inte det vara helt sjukt värt att diskutera? Det är ju liksom en ekvation som bara inte k a n gÃ¥ ihop: Hej, jag är en cell. Nu är jag tvÃ¥. Fine, jag fattar att det handlar om att man tillför energi och yada yada, men vafan, sÃ¥ lätt kan man väl inte förklara det?! Vi gör sÃ¥ här – om nÃ¥gon kan förklara celldelningen sÃ¥ att jag inser att den är logisk, axiomatisk och helt enkelt pleonastisk att förklara – dÃ¥ lovar jag att… att… engagera mig i uppvärmningsfrÃ¥gan sÃ¥ till den milda grad att jag… börjar källsortera. Okej. Deal? NÃ¥väl, det är sÃ¥na frÃ¥gor jag tycker att vi borde vara mer fascinerade av – mÃ¥ sÃ¥ vara att “det där andra” [om min bror läser det här kommer han gÃ¥ i taket enkom pÃ¥ grund av det faktum att jag kallar den globala uppvärmningen för “det där andra”] är mer angeläget men hey – som Samuel L. Jackson skulle sagt i Pulp Fiction: “Fascination goes a long way.”

Nog sagt.

Er pampusch,

Talman

Varför inte jag…

Mon December 3, 2007, 22:35

(Dagens citat: “Jesus var en tokstolle.” Sagt av Bhagwan Shree Rajneesh – eller Osho som han kallades. [Eller Rajneesh Chandra Mohan Jain som han de facto hette, stavat रजनीश चन्द्र मोहन जैन pÃ¥ Hindi.] Ja, vafan – kärt barn har mÃ¥nga namn. Han föddes i alla fall den 11:e december 1931 i Kuchwada i Indien och kom senare att bli ledare för Oshofilosofin. Där lärde han ut att de viktigaste värdena i livet var medvetenhet, kärlek, meditation, kreativitet och skratt. Ja, just det – och det att Jesus var en tokstolle. För han sa sÃ¥, pÃ¥ riktigt. För min egen del kan jag lätt skriva under pÃ¥ att det var herr Rajneesh själv i egen hög person som var en tokstolle. Slutligen – kolla in killen bara, jag säger bara: Det M Ã… vara tunga droger inblandade…)

Okej okej okej, jag ä r en dÃ¥lig människa, jag har ingen självdisciplin what-so-ever och det är dessutom sÃ¥ att jag helt utan skam i kroppen hävdar en sak [läs: minst tvÃ¥ inlägg i veckan] fastän jag vet att jag det är en utopi emedan jag är en empiriker av grandiosa mÃ¥tt. SÃ¥, nu när vi har klarat av den delen sÃ¥där lite lagom bekännande – nu är jag här igen! Du sitter ju de facto och läser en purfärsk [eh, ja, sÃ¥vida du inte är en av de klentrogna fÃ¥ som inte förstÃ¥tt min storhet förrän nu och därför börjat ögna igenom mina opus – eller om du halkat hit genom att söka pÃ¥ “vuxna i blöja” sÃ¥ kan jag rekommendera inlägget frÃ¥n den tjugofemte oktober] komposition, hÃ¥ll till godo!

Som ni vet sÃ¥ började jag den första mars pÃ¥ min nya [och första riktiga] arbetsplats. Nu är det början pÃ¥ december och alltsÃ¥ nio mÃ¥nader senare. I detta nu har jag fÃ¥tt frÃ¥gan frÃ¥n tvÃ¥ kollegor om det kanske inte är sÃ¥ att jag är en smula överkvalificerad för att jobba där. Plus att min chef har sagt att han skulle ha rekommenderat mig till en tjänst i den privata sektorn om det inte vore för att jag jobbar för honom – och han vill ha kvar mig. SÃ¥ nio mÃ¥nader senare sitter jag numera med i den strategiska ledningsgruppen, jag är processledare för en av vÃ¥ra fyra huvudprocesser, jag är systemförvaltare för landstingets EKG-system för ambulanssjukvÃ¥rden och jag har, som ett första steg mot att bli sektionschef, börjat fylla pÃ¥ “min” sektion genom att min forne klasskamrat Pelle idag har börjat under mig [under rent metaforiskt uttryckt dÃ¥ alltsÃ¥]. Men ändÃ¥ vet jag inte, räcker det? Tynar jag bort? Jag ger det tvÃ¥ Ã¥r, sen ger jag mig ut pÃ¥ jakt efter nästa kill. Pang!

Dagens fundering:
Om människan idag visste att vi kunde pÃ¥verka framtiden sÃ¥ att… tja, säg att jorden skulle finnas kvar i 5 000 000 Ã¥r istället för 50 000 genom att sluta att använda flygplan helt – tror ni att vi skulle göra det dÃ¥? Jag menar, 50 000 Ã¥r är en sjukt evinnerligt lÃ¥ng tid bara det – jag tror inte att jag skulle vara sÃ¥ särskilt sugen pÃ¥ att ge upp en sÃ¥n lyx som flygplan bara för att mina… hmm… fÃ¥ se [medelÃ¥lder som föräldrer – säg 30 enkelt räknat, 50 000 / 30 = 1667 generationer] – barnbarn⁴⁰ skulle slippa det som mina barnbarn⁴⁰⁰ ändÃ¥ skulle rÃ¥ka ut för… Eller ja, jo, kanske skulle jag det. Kött och blod liksom. Om jag nu hittar min fru därute nÃ¥gonstans först, vill säga.

Utöver det ska det tilläggas att Samuel Becketts “I väntan pÃ¥ Godot” och Marcel Prousts “PÃ¥ spaning efter den tid som flytt” är tvÃ¥ titlar som förpliktigar. I och för sig är “I väntan pÃ¥ Godot” en teaterpjäs medan Prousts alla-följetongers-moder-master-följetong är en serie om sju böcker [okej, Ã¥tta om ni nödvändigtvis ska räkna appendix] som faktiskt fÃ¥r anses vara [om inte d e t sÃ¥ Ã¥tminstone] ett av modernismens mest centrala verk. Ja, som en ren parentes alltsÃ¥. ApropÃ¥ modernismen förresten – läs “Mannen utan egenskaper” av Robert Musil och försök sen först och främst övertala er själva om att ni förstod storheten – och om ni lyckas med det, försök övertala mig. Där har ni en utmaning. Wohaa!

Nej, nu är det dags för sängen.
Gnägg, sa först nej. Dun är deäe. [Okej, ett ‘g’ för mycket och jag kan gÃ¥ med pÃ¥ att “deäe” inte är ett ord, men det är ett spontant anagram. Just det!]

Er italiano,

Letzebuergesch