i n d i a n s o m m a r

Mat frÃ¥n skÃ¥pen…

Thu May 27, 2010, 15:52

(Today’s entry consists of old cupboard food, as we say in Sweden. So “hold to good-o” [also a Swedish expression]: A beaver, partytime and a baby lizard.)

Nu när vardagen sÃ¥ smÃ¥tt börjat infinna sig här pÃ¥ Banana Street sÃ¥ kanske det är pÃ¥ sin plats med en sammanfattning? Inledningsvis ska det sägas att bÃ¥de jag och Lady har kommit fram till att man är mycket mer avslappnad här nere än man är hemma. Möjligen att det är en kombination av inte fullt lika mÃ¥nga mÃ¥sten och ett väder som skulle fÃ¥ även den mest djupsinnigt deprimerade samestackare att fÃ¥ en vitamin-D-boost men nÃ¥gonstans däremellan vill jag nog ocksÃ¥ tro att det finns en annan anledning; det är nog lite mer laid back här nere. Även om det inte finns tillstymmelsen till spanskt pÃ¥brÃ¥ sÃ¥ är “mañana mañana“-attityden allerstädes närvarande. Och alla som har varit i Spanien och avundats deras loja inställning till fysiskt arbete [som Jeremy Clarkson i Top Gear sÃ¥ fint uttryckte det: “I only have one allergy – manual labour“] fattar ju ganska snabbt att det är… ja, ganska skönt. :)

Dessutom finns det ju rent faktiska anledningar till att man känner mindre stress; istället för att ha en restid till och frÃ¥n jobbet pÃ¥ en dryg halvtimme [eller dubbla tiden för Lady] sÃ¥ är det nu en promenad pÃ¥ fem minuter [all be it att det är en promenad under gassande Afrika-sol] alternativt en tur med bilen pÃ¥ dryga 40 sekunder… men ja, som sagt – kombinationen av dem alla borgar ju för nÃ¥got gott.

Sen kommer även stunder dÃ¥ vi bÃ¥da bara tittar pÃ¥ varandra och kommer pÃ¥ sÃ¥na där femÃ¥ringstankar som: “Inser du att vi bor i ett land där det växer palmer vid vägkanten?” eller att “Fatta att det aldrig nÃ¥gonsin varit kallare än typ 20 grader i Accra!” Det finns Ã¥ andra sidan tillfällen dÃ¥ vi ondgör oss med svordomar och heliga ord över det faktum att en tandborste kan kosta 65 spänn och en flaska schampoo närapÃ¥ tangerar hundralappen. Men allt sÃ¥nt kompenseras liksom av livsstilen, människornas glädje och öppenhet samt det faktum att en ananas kostar tre riksdaler och är stor som en mindre bäver.

När vi nu har kommit till dagens bildskörd sÃ¥ är det ju sÃ¥ – med vardagen kommer även mindre spännande dagar, utan yoga-ödlor, allkonstnärer och ananas-Toyotas – och därför stÃ¥r det skÃ¥pmat pÃ¥ dagens meny… men, hÃ¥ll till godo!

Sista kvällen i Accra innan resan hem till Sverige, och sedemera Shenzhen i Kina, stod för dörren bjöds det på cocktailkväll med svenskenklaven här nere. Louise med nedflugen kompis stod för kvällens residens och cocktails medan vi andra bidrog efter bästa förmåga med att dricka drinkar som trumf. På bilden har vi, från vänster till höger, Ivan [producent från Bulgarien som numera huserar på ViaSat här i Ghana], Louise [värdinnan herself och även hon en inventarie på ViaSat], Gunnar [förirrad KTH:are som numera försöker göra mobile banking till det nya svarta i Afrika], Louise väninna [som helt säkert har ett namn bara det att min Alzheimers light har slagit till med full kraft och jag därmed totalt glömt det] och Geraldine [psykolog med skön biverksamhet; hon driver en marknadsundersökningsbyrå i Accra vid sidan av sitt jobb hemma i Svedala]. Och så jag då, bakom kameran. Bilden är för övrigt tagen uppe på Citizen Kofis skybar. Rekommenderas!

AlltsÃ¥, det här med bilstereo – jag vet inte riktigt om det räcker att man har en bil och “installerar” en stereo… jag tror mer att det handlar om en speciell sorts stereo, med särskilda högtalare… Men vem är jag att veta sÃ¥nt egentligen? Liksom.

FÃ¥r jag lov att presentera: Försvarsministeriet. Det är en av de avgjort finaste byggnaderna i Accra och till det ska det dessutom sägas att det är i sin helhet en gÃ¥va frÃ¥n kineserna. Helt utan motprestationskrav. Nästan. Om nÃ¥gra Ã¥r är det dags för Ghana att köpa in ett nytt vapensystem till försvaret – kan man gissa sig till att ett kinesiskt företag kommer fÃ¥ upphandlingen? [Summa summarum: Kineserna betalde ett försvarsministerium för nÃ¥gra tiotals miljoner och fÃ¥r ett kontrakt pÃ¥ nÃ¥gra hundratals miljoner. Enkel matematik.]

Min kompis ödlan, del VII.

Sen är det ju sÃ¥ att om man nu har en riktig bilstereo, sÃ¥ kommer den liksom att fortsätta vara en bilstereo – även om man installerar den i en säng.

Min kompis ödlan, del VIII. Fatta hur små de kan vara! Stort tack till Lady som lånade ut sin hand! :)

Dagens fundering:
Hur kom man på från början att man skulle mäta tiden? Liksom, vem kom på idén? Jag förstår att det, sådär efter ett par tio-tolv tusen år kanske blev lite underligt att inte räkna antalet dagar eller nätter, men när fick man för sig att börja gå ner på minuter och sekunder? Hur vet vi att det som hände 1682 inte hände 1684 egentligen? Och spelar det någon roll? Själv tror jag att tid är relativt. Einstein sa ju så, allt är relativt. Så jag är inte 32 år, jag håller kvar vid mina 23+. Okej? Okej.

Det var allt för idag, ta hand om er folket och kommentera mera! Tjillevippen!

Er Nils Karlsson,

Pyssling

Vi i Villa…

Fri May 21, 2010, 14:57

(Today, the first day of my 33:rd year of life, has so far been a day of power cuts, cake eating and a lot of praise to the fact that it’s friday. And to celebrate that [the friday part – the power cuts I could’ve lived without] we have cufflinks, a walk-through of the house and thoughts on how to deal with the African way of life.)

SÃ¥ är dÃ¥ snart min första födelsedag i exil till ända. Hittills har den bjudit pÃ¥ tvÃ¥ paket [en, för min egen del, premiärbok av Clive Cussler och ett par ohemult snajdiga manschettknappar i borstat stÃ¥l] frÃ¥n Lady, frukost bestÃ¥ende av Coca-Cola och lokal “sugmango” [man biter helt enkelt av toppen och sen suger man i sig innehÃ¥llet – sjukt bra idé när mangon är mogen och solvarm!] och en promenad till jobbet i gassande morgonsol. Lunchen var nÃ¥got av en kulinarisk Rolls Royce – toast med vita bönor i tomatsÃ¥s och rökt skinka – dock icke att förakta dÃ¥ alla tre bestÃ¥ndsdelarna är nÃ¥got av högvilt här nere i Afrikat. Middagen stÃ¥r nu inför dörren och enligt konstens alla regler vid Kolera-slängar sÃ¥ kommer den bestÃ¥ av kokt potatis, kokt broccoli och… tja, det är väl allt. Jag själv kommer sedan att spexa till det med en öl och skÃ¥la för absent friends medan Lady kör vidare pÃ¥ Coca-Cola-dieten ett tag till. En födelsedag att minnas hur som helst – den 33:e i mitt liv, den tredje i Ladys sällskap och den första i Afrika.

Hur som helst, folket har höjt röster för att fÃ¥ se bilder pÃ¥ “The Swedish House” och dÃ¥ jag är just en man av folket hörsammar jag givetvis minsta lilla viskning till önskan. SÃ¥ledes – här har ni innanmätet av huset med den röda brevlÃ¥dan pÃ¥ Banana Street:

Vardagsrummet, i folkmun kallat “agorafobibalsalen“, är för tillfället ganska sparsamt möblerat men som genom en uppenbarelse inatt kom jag ju pÃ¥ att det är en flygel som saknas! Eller ett biljardbord… ja, vi fÃ¥r suga pÃ¥ den karamellen ett tag till helt enkelt.

Matrummet bjuder inte heller det pÃ¥ nÃ¥gra extravaganta utsvävningar sÃ¥ även här kommer vi försöka sätta vÃ¥r svenfrikanska touch pÃ¥ det genom nÃ¥gra besök pÃ¥ den lokala hantverksmarknaden…

Välkomna till köket med världens avgjort högst placerade köksskÃ¥p! Om Lady ska ha tallrikar i skÃ¥pet fÃ¥r hon plocka ner dem osett – om hon stÃ¥r pÃ¥ tÃ¥ och sträcker upp armarna sÃ¥ nÃ¥r hon precis att fÃ¥ ner en tallrik. Det är faktiskt sÃ¥ att jag själv undrar lite hur de tänkte här – och jag är ju ändÃ¥ bara nÃ¥gra centimeter kort för att klara tvÃ¥metersvallen. Det ska dessutom sägas att vi har skÃ¥p nog att köpa pÃ¥ oss IKEA:s restlager av porslin om sÃ¥ skulle vara – hittills gapar de tomma sÃ¥när som pÃ¥ de smÃ¥ kolonier av mördarstora kackerlackor som bebott stället medan det stÃ¥tt tomt. [Räds icke dock, som de förslagna Afrika-veteraner vi är vid det här laget har vi inlett operation Blitzkrieg mot kackerlackorna och hittills ser vi ut att gÃ¥ segrande ut ur slaget, även om ohyran för den delen aldrig riktigt bjudit pÃ¥ nÃ¥got motstÃ¥nd.]

VÃ¥rt sovrum, även det med en lätt föraning av torgskräck – planerna rör sig i de banor att vi ska fÃ¥ in en liten soffgrupp med soffbord för att pÃ¥ sÃ¥ vis tillÃ¥ta smÃ¥ tête-à‘tête-filmkvällar för de tillfällen dÃ¥ vardagsrummet känns för… eh, stort.

VÃ¥rt badrum, fullt utrustat med sÃ¥väl ljummet som varmt vatten. [Det kalla vattnet kan liksom aldrig bli kallt med tanke pÃ¥ att temperaturen utomhus typ aldrig sjunker under 25 grader…]

Frukost pÃ¥ balkongen, nÃ¥gon? Här är en av de tvÃ¥ balkongerna [den andra är i jämförelse mikroskopiskt liten och bakugnsvarm – inte helt olik den “terass” vi hade i Italien, PÃ¥lle och Titti] – som gjord för Gin&Tonic en fredagseftermiddag. Kul detalj i sammanhanget är att det gula huset som skymtas i bakgrunden är residenset för Ekvatorial-Guineas ambassadör. Jojo, fint ska ‘re va’ vettu!

Ett av våra fem, i dagsläget tomma, gästrum, tre av dem har eget badrum medan två är totalt olyxiga och måste dela badrum.

Och som den lyhörde folkets man jag är sÃ¥ kommer här ytterligare en efterfrÃ¥gad bild – pÃ¥ en hantverkare. Det är rörmokaren Kojo som donar under diskbänken. Och bara för att liksolm spä pÃ¥ schablonen om hantverkare sÃ¥ har han pÃ¥ sig en t-shirt med, bland andra, följande varumärken: “ChiChila Rue’s ColleXXXion“, “Hustler“, “Penthouse” och den inte helt rumsrena “totally gay toyz“. Det ska däremot tilläggas att vasken är tät som en torrdocka numera sÃ¥ han kan sitt jobb, vÃ¥r porrskadade rörmokare.

Dagens fundering:
Kan man förändra världen? Och om man kan, ska man? Här nere i Afrika är det ganska ofta man ställs inför det där klassiska valet att antingen försöka pÃ¥verka sin situation eller att inse att det är lönlöst att ens försöka. Och allt som oftast kommer man fram till att det är lönlöst att försöka – strömmen kommer inte tillbaka fortare för att man försöker ringa elbolaget, folk hÃ¥ller inte tiderna bättre för att man försöker införa begreppet “European time” och det blir inte svalare bara för att man själv lär sig hantera värmen. SÃ¥ dÃ¥ kvarstÃ¥r frÃ¥gan – om man kan pÃ¥verka nÃ¥got, ska man göra det? Eller har allt sin gilla gÃ¥ng oavsett?

Ha en trevlig helg folket! SmÃ¥ fÃ¥glar har viskat till oss här nere att försommaren är pÃ¥ väg pÃ¥ riktigt sÃ¥ ut och njut! Rosévin, grillkvällar och nattdopp – kör hela programmet! Vi tänkte hänga vid poolen i helgen och ta det sÃ¥där lugnt som man förtjänar att göra när man legat däckad i kolera. Möjligen att det blir stranden nÃ¥n dag. :)

Er wingman,

Stedt

Uti hundrade Ã¥r…

Thu May 20, 2010, 11:17

(Since I aparently have readers who have english as their mother tongue [thank’s miss Dudeness!] I’ll continue to write in english – but I’ll also keep using this place for a summary of the text below. So here goes: Today I’m giving you year 0, a bit of rambling of things you miss when being abroad, my address, a motorized flamingo, a man with a paper bag on his head and a yoga lizard. Enjoy!)

En vecka and then some senare sÃ¥ sitter vi här, jag och Lady. Vardagsrummet mäter [högst ingenjörsmässigt uppstegat] 45 kvadratmeter och för att rÃ¥da bot pÃ¥ den mest akuta torgskräcken sÃ¥ har vi numera inrett det med en pionröd soffgrupp, ett litet soffbord och en tv-möbel. Till min stora lycka har jag dessutom, som den master jag är, lyckats koppla in datorn till tv:n – sÃ¥ nu njuter vi av högklassiga filmer och tv-serier frÃ¥n datorn hela kvällarna!

Hur som helst – det här är första inlägget efter nya tideräkningen, Ã¥r 0 AGMT [utläses Anno Ghana Maybe Time] och om jag ska försöka mig pÃ¥ en reflektion över läget sÃ¥ skulle jag vilja säga att en god sammanfattning är: Läget är bra! Lady och jag befinner oss inte bara pÃ¥ samma kontinent, vi är vidare i samma land, stad och hus – och med det i bakfickan kan man helt enkelt inte hamna sÃ¥ mycket i marginalen att nÃ¥got känns obra! Vi börjar sÃ¥ sakteliga komma till sans med att ha gÃ¥tt frÃ¥n en etta pÃ¥ 48 kvadrat till att numera ha ett hus med sex sovrum, tvÃ¥ balkonger, halvfärdig pool och master bedroom med walkin-closet [till Ladys extremt stora förtjusning, sÃ¥klart – det ska dock tilläggas att undertecknad fick bassning när jag läste upp stycket för Lady, eftersom “…garderoben knappast kan kallas garderob än – det finns ju vare sig hyllor eller hängare“, alltsÃ¥ har vi nu “bara” ett extra rum hörande till vÃ¥rt sovrum]. Och innan ni hinner bemöda er – ja, ni ska fÃ¥ se fler bilder. Imorgon. :)

AlltsÃ¥, oavsett hur nöjd och tillfreds man kan vara hemma i Sverige med att aldrig nÃ¥gonsin äta kaviar, DjungelvrÃ¥l och Estrella-chips sÃ¥ är det nÃ¥got helt sjukt som inträder när man tar steget till att flytta nÃ¥gonstans där man inte har möjligheten att köpa just det. Kaviar. DjungelvrÃ¥l. Sourcream&Onion. DÃ¥ MÃ…STE kroppen fÃ¥ det – annars gÃ¥r man under. Varför är det sÃ¥?

Förresten – jag fyller Ã¥r idag! Hurra hurra hurra hurra för mig! Om ni är riktigt förslagna sÃ¥ inser ni ju givetvis det stora i att packa en container full med kaviar, saltlakrits och chips och skeppa ner den till mig. Jag fyller ju Ã¥r liksom. Okej? Det här kan ni väl göra för mig, och för Lady? Bra! Adressen är som sagt:

House with the red mailbox
(the Swedish House)
Banana Street
American House
East Legon
Accra
Ghana

Men statistiken talar sitt klara sprÃ¥k när den viskar att post som skickas dit inte kommer komma fram – största anledningen torde vara att de helt enkelt inte har nÃ¥gra brevbärare [vilket bara det är en skön grej i sig] men även det faktum att ingen vet var Banana Street ligger, om man inte lägger till: “Take right in the junction at the American House, then it’s the third street on the right“. Allra bäst är väl bara att se till att ringa innan containern med förnödenheter anländer sÃ¥ kan jag ta emot den pÃ¥ plats i Tema [hamnstaden numero uno här i Ghana]. Alternativt att ni skickar snik-varianten i form av ett mer hanterbart paket till SGMC, P.O. Box CT 3286, Cantonments, Accra, Ghana. Och ja, som ni förstÃ¥r sÃ¥ är ju sista utvägen ett enkelt “grattis” i kommentarsfältet. :)

Bilder, vad tror ni om det? Ja, vi kör lite bilder!

Jag och Lady tog en taxitur till Plantagen här i Accra. Eller ja, alltsÃ¥ – det heter ju inte Plantagen, faktum är att det inte heter nÃ¥gonting. Förutom möjligen “korsningen vid Spintex Road där de säljer blommor“. Dit Ã¥kte vi i alla fall och handlade blommor till trädgÃ¥rden. Sviiiiindyrt! Ã…tta stora utplanteringsväxter i allehanda exotiska slag: 100 kronor.

I sann Cajsa Varg-anda så presenterar jag här den afrikanska motorflamingon!

I lördags bar det sÃ¥ av pÃ¥ roadtrip – vi Ã¥kte norrut, först upp till Kumasi och därefter vidare till Techiman. I slutändan hamnade vi pÃ¥ sju och en halv timme i bil – pÃ¥ ditvägen. Som alla vet gÃ¥r ju hemresan snabbare och tog inte mer än fem timmar… Hur som helst, här stÃ¥r solen ganska lÃ¥gt pÃ¥ himlen, det är kisspaus nÃ¥gonstans mellan Accra och Kumasi och vi tror fortfarande att vi snart är framme [medan vi i själva verket hade fem timmar kvar].

Och vi Ã¥kte genom det riktiga Afrika – sÃ¥väl sÃ¥na där byar som man annars bara tror att man fÃ¥r se pÃ¥ Discovery Channel som…

…hänförande regnskogsdjungel à la National Geographic.

En annan underlig sak som vi insett här nere är att barnen är som rumpnissarna i Ronja Rövardotter – de bara dyker upp. När jag började hala fram kameran stod det tvÃ¥ smÃ¥ storögda charmtroll och log sÃ¥där oemotstÃ¥ndligt – och innan jag hunnit trycka av bilden sÃ¥ är de… tja, jag kan räkna till sexton barn pÃ¥ bilden.

Och närapÃ¥ tolv timmar senare, under en annan kisspaus – den här gÃ¥ngen i Kumasis förorter, sÃ¥ bjöd solen Ã¥terigen pÃ¥ stor konst.

Men dagens mest afrikanska bild är faktiskt den här. MÃ¥ sÃ¥ vara att den tävlar med regnskog och fotogeniska byvyer, men egentligen blir det inte mycket mer Ghana än sÃ¥ här. Folk, lite hemmabyggen till hus, mycket färger, en hel del skräp och sÃ¥ kanske det viktigaste av allt: En kille som bär en 28-tums tjock-tv pÃ¥ huvudet. Ghana – man mÃ¥ste älska det.

Veckans pudding. [Enligt Lady. Enligt mig själv så är det jag som är veckans pudding. Varje vecka.]

Det kommer bli ett förjävla fint sjukhus det här, det inser ni va?

Ã… andra sidan – hur skulle det nÃ¥gonsin kunna bli nÃ¥got annat än fint – när vi har arbetare som den här?

Även ödlorna kan det här med yoga a.k.a. Min Kompis Ödlan, del VI [tidigare delar finns här: I, II, III, IV, V].

Dagens fundering:
Hur kommer det sig egentligen att vi människor har en medfödd vilja att kommunicera med varandra men samtidigt är totalt sprÃ¥klösa när vi kommer till världen? Och i förlängningen – varför finns det olika sprÃ¥k? Borde inte evolutionen ha sett till att endast ett sprÃ¥k, Det Totalt Dominanta MastersprÃ¥ket, överlevde och tog över världen? Jag menar, vi har ju lyckats göra oss av med dinosaurierna, isterband och Vaniljpuck sÃ¥ Darwin var ju inte helt fel ute – survival of the fittest funkar! [Dock ska det tilläggas att oberoende testinstitut i Schweiz hävdar att isterbanden överlevt och prÃ¥nglas ut i kontraband till de fÃ¥ förtappade själar som inte har sinne nog att förkasta detta otyg.]

Dagens shoutout går idag [kanske inte helt oväntat] till Lady! Dessvärre har hon dagen till ära drabbats av Montezumas hämnd så hon är sängliggande och dricker Coca-Cola och äter rostbröd. Hon behöver all uppvaktning hon kan få, så kör i vind!

Ert födelsedagsbarn,

The Great M1

Happy days…

Mon May 10, 2010, 14:31

(I sann givmildhetsanda ger jag er idag mÃ¥ndag, en present till alla ananasälskare och sist men inte minst – vÃ¥rt nya mansion! God läsning!)

Det är mÃ¥ndag, klockan har precis passerat halvtid och nu drar livet igÃ¥ng pÃ¥ riktigt här nere i Afrika. Jag har haft telefonkonferens med Sydafrika [kan man verkligen säga sÃ¥ – att man haft konferens med ett land?], mailat med sÃ¥väl England som Sverige och ska snart iväg för att försöka fÃ¥ i mig lunch innan mitt nästa möte pÃ¥ ett analyslaboratorium här i Accra. Fast egentligen spelar inget av det här nÃ¥gon roll alls – för ikväll, runt sjusnÃ¥ret [lokal tid], sÃ¥ landar flight KL0589 och med den kommer även Lady och ger mig livet tillbaka. Sen är det vi tvÃ¥ mot världen – vi ska slÃ¥ss mot afrikanska väderkvarnar, simma med hajar i Atlanten och dricka Herb Afrique och Mandingo pÃ¥ terassen nätterna igenom!

Hur som helst – kanske lite väl pleonastiskt – men jag har inte riktigt tid med det här just nu… sÃ¥ vidare till dagens lögn och sen kör vi bilder!

Dagens lögn:
Jag hoppar fallskärm från höghus. Efter skolan på onsdagar jobbar jag ideellt som elektrisk reparatör.

Okej, jag vet att det säkert varit ganska uppenbart att krogkommissionen här i Ghana inte direkt har piskan vinande efter sig – men jag kan inte lÃ¥ta bli att göra jämförelsen; hur länge tror ni att en restaurang hade fÃ¥tt vara öppen hemma i Sverige om det sprang omkring höns i sÃ¥väl kök som matsalsdel? Jag sätter en trerättersmiddag pÃ¥ the Bush Canteen att den skulle fÃ¥ stänga inom en vecka! Dock ej sÃ¥ här i Ghana. SÃ¥klart. :)

Ibland är det ju bara sÃ¥ – man gillar ananas. Det kan inte hjälpas liksom. Enda lösningen är ju att tja, köpa lite ananas. Som den här killen.

Ny bok, nya solglasögon men utöver det är scenen densamma: Söndag, Labadi Beach, Star och Atlanten. När kommer ni och hälsar på?

Jag brukar ibland banna mig själv för att jag har ett näst intill fotografiskt minne när det gäller fotboll, men inget annat. Det känns liksom som en färdighet jag gärna skulle haft gällande nÃ¥got mer… ja, vettigt. [Dock kommer jag ha svÃ¥rt att förlÃ¥ta mig själv för att indirekt ha kallat fotboll för ovettigt, men det är en annan femma.] Och lite sÃ¥ känner jag här med – att ha färdigheten att kunna balansera en stol pÃ¥ en pinne i munnen, samtidigt som man snurrar tvÃ¥ soptunnelock pÃ¥ fingrarna, finns det verkligen inget annat han kunde ha lagt tiden pÃ¥? Ã… andra sidan – mat pÃ¥ bordet är mat pÃ¥ bordet… ja, ni hajar.

SÃ¥na här bilder har jag svÃ¥rt att se mig mätt pÃ¥ – och det känns svindlande att tänka sig att jag och Lady kommer ha den här scenen framför oss varje vecka frÃ¥n och med nu. Yeah!

Välkommen till the Swedish House, pÃ¥ Banana Street i East Legon. Mina försök till att försöka institutionalisera begreppet “the Swedish House” i likhet med dess namne “the American House“ har tyvärr hittills varit ganska fruktlösa och även om trägen vinner sÃ¥ vet jag inte… det blir nog mer ett arbetsnamn än det nya svarta här i East Legon.

Dagens fundering:
Vad är det som definierar mig? Är det mina åsikter, tankar och värderingar? Eller är det mina vänners åsikter, tankar och värderingar om mig? Eller är det mina ovänners dito? Eller är man helt enkelt en unik person i varje människas ögon?

Er kortoxe,

Bik-Bok

Mitt Afrika…

Thu May 6, 2010, 20:06

(Idag bjuder vi pÃ¥ väntan, sista natten med gänget, dagens dikt och djuptankar om oändligheten. God läsning folket! Förresten ska jag även här i ingressen passa pÃ¥ att pÃ¥peka att rubriken egentligen borde varit “VÃ¥rt Afrika” men att det känns mer klatschigt att ta till en gammal blockbuster till filmtitel än att försöka skapa sin egen.)

Väntan. Om man ska beskriva Ghana pÃ¥ ett ganska empiriskt västerländskt sätt sÃ¥ skulle jag ge det epitetet “väntan” just. Det är egentligen oviktigt vad man väntar pÃ¥ – det är mer själva fenomenet jag stör mig pÃ¥. Att behöva vänta. Just nu väntar jag pÃ¥ att vÃ¥rt Internet ska komma igÃ¥ng igen. Mig veterligen har vi nog med kredit pÃ¥ internetkontot men ändock sÃ¥ saknar jag jordgloben framför internetikonen. SÃ¥ vi väntar. För det finns ingen att kontakta, ingen att ringa eller ingen att skälla pÃ¥. Väntan. Skitsamhälle.

Sedan i tisdags kväll är jag sÃ¥ pÃ¥ plats här nere i Afrika igen. Det är en underlig känsla att komma pÃ¥ sig själv med att tycka att det är världens naturligaste grej att stövla igenom passkontrollen pÃ¥ Kotokas International Airport , världsvant vifta bort alla “snälla och hjälpsamma” unga män som vill bära mina väskor Ã¥t mig [för att sekunden efter givetvis kräva pengar för sin hjälpsamhet ] och sätta sikte mot utgÃ¥ngen där väggen av taxichaufförer slÃ¥r emot en, folk drar i väskorna för att visa “hej, här är jag, kom med mig till min bil” och slutligen möta Nii Amu:s välbekanta glada blick och känna att jag är hemma igen, hemma fast ändÃ¥ sååå borta. En underlig känsla. Icke desto mindre, det är min, och Ladys, nya verklighet.

Sweden Ghana Medical Centre i skrivande stund. Framsteg om än kanske inte med några stormsteg. Uppdatering följer.

I lördags var det förresten festligheter hemma i Sverige innan jag styrde kosan söderut igen. Jag kom [som bekant?] hem frÃ¥n Shenzhen och Hong Kong i lördags morse och säga vad man vill om att vara pÃ¥ resande fot i arton timmar men har de bästa av vänner ordnat avslutningsfest sÃ¥ rättar man in sig i ledet. :) Och det var en ljuvlig kväll – goda vänner, plockmat à la morotsstavar och chips, bÃ¥l man kunde känna allvaret i och en hel del ögonblick av plötslig insikt över vad det egentligen var: Sista natten med gänget. SÃ¥ här i eftertankens kranka blekhet sÃ¥ var jag nog mer tagen den kvällen än jag gav sken av och det kändes rakt in i hjärtat när jag kom pÃ¥ det att jag inte träffar dem igen förrän tidigast till mitten av sommaren. Det hela kröntes av en flaska bubbel till mig och Lady [som vi dock, skamligt nog, glömde kvar pÃ¥ festen – dock betyder ju det att vi har nÃ¥got gott att komma hem till i sommar!] och en limerick till vÃ¥r ära  som skulle fÃ¥tt Kar de Mumma att bÃ¥gna av avundsjuka.

Vad som började som en helt vanlig kväll i det Eiman-PÃ¥lsson:ska residenset, med öppen mingel-formation och en enbent värdinna [eller ocksÃ¥ har hon ena benet i soffan, jag vet inte] kom snart att utveckla sig…

…till en veritabel kalaskväll med flygande balkonglÃ¥dor, rödvinsgröna linneskjortor [fenomen som framträder dÃ¥ man använder diskmedel för att ta bort rödvinet frÃ¥n sin vita linneskjorta] och, som ni ser pÃ¥ bilden, nyktra och städade vänner. Jag saknar er!!

Dagens lögn:
Jag har lagat extraordinära fyrarätters middagar med endast ett rivjärn och en brödrost till hjälp och jag föder upp prisvinnande musslor.

Dagens dikt:

Bach
Gipskatter, svarta eder.
En person är stolt över sin milda potatisgratäng.
En bok med titeln ”Tankfulla turister” ligger på ett hickorybord nu.
Det är afton i Rimini.

PÃ¥ vägen ner hit till Ghana sÃ¥ sÃ¥g jag den här bilden pÃ¥ flygets trackingsystem [fotografiskt mästerverk, jag vet] – och det fick mig osökt att tänka pÃ¥ Ingmar Bergman. Ni vet, han regissören… Hur som helst, jag minns inte vilken tidning det var men det var nÃ¥n slags utländsk variant av Vagabond, som hade Ã¥kt till Faro i södra Portugal för att göra ett reportage om Ingmar Bergmans älskade Faro. Och det är okej, jag fattar att man inte har Ã… om man är utrikisk, men ändÃ¥ – nÃ¥gon mÃ¥tta fÃ¥r det väl ändÃ¥ vara? Faro?! Reportaget innehöll i alla fall en ganska grundlig genomgÃ¥ng av Faro och vad det var som hade gjort att Ingmar Bergman blivit sÃ¥ förälskad i det att han Ã¥tervände sommar efter sommar, sÃ¥ även om journalisten misslyckades kapitalt med sin bakgrundsresearch sÃ¥ var det ett gediget arbete om staden. Faro, den lilla kuststaden i södra Portugal, där Ingmar Bergman inte alls brukade spendera sina somrar.

Och nÃ¥nstans här, tolv kilometer ovanför Algeriet, kom jag pÃ¥ det: Sahara mÃ¥ste vara en magisk plats. I över en timme flög vi och det enda jag kunde se under oss var sand. Det är som att det inte skulle vara nÃ¥got annat än sand mellan Stockholm och Helsingborg! Fatta, ingen Globen i Stockholm, no more Gyllene Uttern utanför Jönköping och den välbekanta doften frÃ¥n Zoegas kafferosteri i Helsingborg skulle vara ett minne blott – för allt skulle vara sand. Eller jo, vafan, Globen skulle säkert sticka upp, men den skulle se ut som en golfboll i en bunker, typ.

När jag sedan ser bilder som den här, från hotellet i Shenzhen där jag bodde, så inser jag vilken föränderlig värld vi lever i nu när vi har fritt tillträde till luftrummet igen. För mindre än en vecka sedan var jag i Kina, för tre dagar sen var jag i skönt svala Sverige och i skrivande stund sitter jag i Ghana. Utan Eyjafjallajökulls goda minne så skulle jag nog i och för sig ändå varit här i Ghana nu, men med skillnaden att resan förbi min älskade Lady och de dito vännerna i Sverige skulle fått stanna vid en dröm.

Och dagens sista bild fÃ¥r även bli den sista frÃ¥n den här sejouren i Kina, de vet hur man bygger majestätiskt och imponerande – men har byggnaderna nÃ¥gon själ? Jag vet inte, men när jag ser bilder som den här sÃ¥ blir jag övertygad om att jo, de har själ…

Dagens fundering:
Hur kan nÃ¥got egentligen kännas evigt eller oändligt fastän det inte är det? Är det för att vi har svÃ¥rt att ta till oss själva begreppet oändligheten eller är det för att vissa saker kan komma väldigt nära oändligheten? [Vilket förresten inte borde vara möjligt, för oavsett hur nära man kommer oändligheten sÃ¥ finns det ju lika mycket oändlighet till.] Men som här ovan, antalet sandkorn i Sahara känns ju som nÃ¥got som verkligen tangerar den obefintliga gränsen för oändligheten – men ändÃ¥ sÃ¥ är det nÃ¥got ändligt. Sahara är “bara” nio miljoner kvadratkilometer [!!!] stor, och även om antalet sandkorn bara pÃ¥ en kubikmeter självklart är mer än nÃ¥gon av oss kan räkna till sÃ¥ handlar det till syvende och sist om – just det, ett ändligt antal. Och hur kan det dÃ¥ kännas sÃ¥ oändligt? Och är det förresten dÃ¥ sÃ¥ konstigt att vi har ännu svÃ¥rare att ta till oss nÃ¥got som verkligen ä r oändligt, som rymden sägs vara? Nej. Vi är helt enkelt smÃ¥, försvinnande smÃ¥, väsen som famlar i blindo i vÃ¥r jakt pÃ¥ upplysning. Och i ett enda litet av rymdens andetag sÃ¥ är vÃ¥ra jordeliv slut och det är dags att lämna över till nästa generation. [Sa han som ett mycket högtidligt och extremt pseudofilosofiskt slutord.]

Hur har vÃ¥rsolen behandlat er hemma i Sverige? Är tussilagon överblommad eller finns det nÃ¥gon som har lust att skicka en bild sÃ¥ jag har nÃ¥got att vila ögonen pÃ¥ – jag har en liten längtattack gällande svenska vÃ¥ren.

Er vikval,

Willy

PS. Dagens bonusbild får även gälla som dagens shoutout. DS.