Den blomstertid nu kommer…

Wed July 14, 2010, 22:19

(Today it’s easy: Either you look at the before-and-after pictures of our house, or you look at flowers. And oh, if you like you can think about how big your life is. My life is by estimate 5′ 5″ tall and has blonde hair and beautiful blue eyes.)

Jag tänkte att det börjar bli dags för att visa upp vårt hem nu när vi är lite mer hemmastadda här nere – och eftersom ett par av er har uttryckt önskemål om fler bilder från just huset så kommer det. Jag är ju en man av folket och om folket inte har bröd så ger jag er brioche! :)


Före. Lyckligtvis hade jag fått soffgruppen hitkörd från kontoret för jag kan säga att innan dess var det verkligen ödsligt i vardagsrummet…


Efter. Lite konst på väggarna, lite grönt och så det allra bästa av allt – en Lady som ligger och sträcker ut sig i soffan!


Efter. Från en annan vinkel. Här ser man ytterligare en växt och början till ett välfyllt barskåp. Dock ska ni inte låta er imponeras alltför mycket – en närmare titt avslöjar både indisk whisky, nigeriansk rom och ghanansk gin…


Före. Less is more, var något av devisen som fick råda innan jag och Lady kom på plats.


Efter. En tavla och ett par gardiner kan göra… ja, om än inte underverk så åtminstone att det känns lite hemtrevligare.


Före. Vårt master bedroom är stort som en mindre fotbollsplan och inredningen gjorde väl inte direkt att det kändes mindre.


Efter. Nya sängkläder och gardiner, ett par väl valda tavlor till väggarna och ett myggnät senare så ser det inte helt illa ut – inte sant?


Före. Vårt nuvarande gästrum. Må så vara att det är stort och att jag visade god vilja och tejpade upp en bild på väggen – men särskilt trevligt blev det aldrig.


Efter. Gardinerna är fortfarande pinsamt oafrikanska men i övrigt har det gått igenom en sann metamorfos! Puffkudden och elefanten i hörnet är båda fynd från de lokala hantverksmarknaderna och även här finns det tankar bakom tavelfärgerna.


Efter. En sann läshörna – även om nu själva läslampan lyser med sin frånvaro…

I övrigt har det inte hänt alltför mycket inomhus. Dock har det börjat skjuta skott och blomma ute i trädgården och eftersom min pappa är gammal trädgårdsmästarson så har jag lovat att mätta hans blomsterhunger. Så håll till godo:


De här blommorna är vår trädgårds Navy Seals – de klarar ökentorka och gassande sol lika bra som de gör tropiska regnstormar med kubikmeter med vatten. Att de sen kanske inte är de allra vackraste får liksom stå tillbaka för det faktum att de är överlevare av rang.


Ursprungligen inköpta för att täcka upp lite tomma ytor i krukorna så har det senare visat sig att de här växterna har förunderligt vackra små rosor som ger ordet “dagslända“ en ny innebörd; på morgonen är de knoppar och på kvällen är de vissna.


Blommor på en buske utanför entrén. Helt enkelt. Blommor liksom.


Och bara så ni inte gör er några villfarelser om att vi bor i en botanisk trädgård – så här ser det ut uppifrån balkongen. Grönt och grönt. Men vänta ni bara! Mot muren har vi planterat bouganvilleas i allehanda färger och innan ni vet ordet av har växterna i krukorna skjutit i höjden och machete kommer te sig som ett ypperligt alternativ för kunna komma fram till gräsmattan!


Ännu en blomma.


Och dagens sista blomma.

För att nu inte senarelägga publiceringen av det här inlägget mer än vad det redan är sent så kommer jag dessvärre lämna er med de här elitistiska inredningsbilderna och skönt Mitt-i-Naturen-amatörmässiga blomsterporträtten. Jag lovar att återkomma snart med information om våra liv i Afrika [och då med funderingar om gated communities, hundvalpar och genuina människor]. Dock är det nu kväll, Lady väntar på att få sig kvällens ranson av Lost till livs [vi har börjat från säsong 1 så vi har att göra] och jag själv vill hinna slösurfa lite svensk skvallerjournalistik innan natten tar vid. Så folket, håll till godo med bildbriochen ovan och kom tillbaka snart igen!

Dagens fundering:
Hur stort är ditt liv? Om du skulle packa ihop det som verkligen betyder något i ditt liv – hur stort skulle det bli? En container? Ett hus? En stad? Eller är ni mer effektiva och tror er kunna få ner det i ett par resväskor? Jag själv är nog helt fel person att svara på frågan i och med att jag skulle drämma till med att mitt liv skulle, ihoppackat, vara lika stort som världen. Och även om jag nu de facto bor i Afrika och på något sätt har packat ihop mitt liv hit ner, så känns det som att stora delar av mitt liv är kvar i Sverige. Å andra sidan är det ju så – jag har mitt liv liggandes bredvid mig i soffan. Det är 1.65 långt, har blont hår och blåa ögon. Lady är mitt liv.

Au revoir, comme on dit en francais!

Votre 14 de Juillet,

Napoleon

Midsommar och Ivanhoe…

Tue July 6, 2010, 15:42

(Today it’s been almost exactly one month since I last updated this blog. So be prepared – this update will be massive and since I have a defect that makes me unable to write short and consise you’ll have a lot of reading to do. But first thing’s first – here are some of today’s goodies: A new era has begun, we have a gardener, Ivanhoe has been in the Swedish House, Ghana should’ve won the World Cup and Cape Coast Castle makes you doubt human kind. And picturewise we have: Swedish foul mouth, midsummer in Ghana, a lot of fishing boats, a dramatic sunset, a deserted beach and a few random pictures. Enjoy!)

Jaaaa, jag vet – det har gått år och da’r sen jag sist skrev – och inte lär ni bli gladare av att jag skriver sådär sjukt långt som bara jag kan göra. Men det skiter jag i – här ovanför har ni länkar till bilder och godbitarna, så ni som inte orkar läsa kan klicka er fram helt enkelt. Till er andra säger jag: God läsning! Vi börjar som vanligt kronologiskt med stycken som är skrivna för… tja, typ en månad sen.

Nu har det verkligen börjat en ny era här nere i Accra – det är en dryg månad sedan Lady kom ner, Ghana är på väg att ta sig vidare till slutspel i fotbolls-VM och sedan en tid tillbaka har Sweden Ghana Medical Centre svensk majoritet gällande aktieägandet. Dessutom har regnperioden svept in över oss och med den även en värme som är mer överkomlig för oss kranka svenskar; istället för 35 grader och gassande sol är det nu runt 25 grader och ibland till och med molnigt med enstaka regnskurar. Dessutom har min inre termostat genomgått någon slags metamorfos vilket gjort att jag slutat svettas som en vattenspridare och istället kan rysa till av svalkan när jag kliver ut från huset om morgnarna.

I övrigt börjar saker och ting ta sin form här nere, vi har anställt en trädgårdsmästare som inte bara briljerar med sina ambitioner [som vår säkerhetsvakt Emmanuel - han hade gått "agriculture" i skolan, för 40 år sen - och tyckte att vi, på de grunderna, skulle anställa honom som trädgårdsmästare också] utan även tycks kunna understödja dem med resultat – gräsmattan skulle närapå få en golfgreen på skam, vi har inrett färdigt i huset och står redo för våra första besökare som landar ikväll. Och till allt det här ska dessutom läggas att vi har börjat ta våra första stapplande steg på det lokala språket twii, med det i bagaget är det långt mycket lättare att förhandla taxitaxa, undanbe sig “vitingpriser” när man handlar konsthantverk och imponera på kollegorna på kontoret. Sedan tidigt imorse finns också Michael med i vår “stab” hemmavid – anställd av företaget ska han jobba tolvtimmarspass fem dagar i veckan med att… städa. Nog för att huset är gigantiskt med sex sovrum, vardagsrum, matsal och en massa annat – men tolv timmar om dagen? Hur som helst, städa, tvätta, feja och putsa – det är Michael det. Men det som ändå känns underligast när man tänker efter – det är att det inte längre känns exotiskt att borsta tänderna till grodornas kvackande, att kliva upp till syrsornas morgonsymfoni eller att sitta på verandan, läsa en bok och blicka ut över de svajande palmerna. Det är ju naturligt. Det är ju så livet är just nu. Och det, det känns konstigt att upptäcka.


För strömlösa tillfällen på kontoret har jag numera laddat upp med tidsfördriv; en kurs i stamspråket twii och en mycket komprimerad bok om Ghanas historia.

Nu är vi tillbaka i nutid, vår favorittrio TDI (Titti, Daniel och den lille ofödda krabaten Ivanhoe, dock numera ombestämd till IvanZoe för att undvika eventuella framtida klagomål angående mammas och pappas önskan vad det gäller en riddare eller prinsessa till förstfödd) har lämnat Afrika för den här gången och kvar står jag och Lady, ensamma men rika på minnen, skratt och upplevelser. Men för att inte göra det här krångligare än vad det egentligen är – vi börjar såklart med det viktigaste; fotbollen!


Vår favorittrio, Titti, Pålle och IvanZoe, samlad – den här gången på Labadi Beach på midsommardagen.

Ghana är ute ur fotbolls-VM. Suarez hands på mållinjen räddade Uruguay från ett uttåg från VM och skickade hela Afrikas hopp tillbaka hem till Accra. Egentligen finns det inte mycket att säga – fotboll handlar om att vinna och reglerna är lika för alla. Men ändå – ni skulle ha varit här; gatorna vibrerade av förväntan, varenda bil hade åtminstone två flaggor uppsatta och taxichaufförerna glömde rentav att ta betalt i sin iver att diskutera vem som skulle göra hur många mål… Vi gick och åt på Bella Roma – ståndsmässig pizza fungerar utmärkt som uppladdning inför en sån här match och på Bella Roma är pizzorna to die for, dock kan det vara så att vissa pizzor låter godare än vad de är – Amalfi, som verkar vara sådär enkel att den skulle kunna vara hur god som helst [ost, tomatsås, basilika och hummer], är… tja, helt okej. Men med hummer på pizzan hade man liksom förväntat sig lite mer, eller hur?

Inne på restaurangerna var det dock i det närmaste folktomt. Folk var ute på gatan – om det sen handlade om en 14-tums tjock-tv utanför närmaste “gatukök“ eller en storbildsskärm i ena änden av Oxford Street spelade inte så stor roll – ute was the shit! Vi höll oss dock till den lilla del av paradiset som var luftkonditionerad, drickandes Sicilianskt rödvin och mumsandes på den focaccia som hade blivit kvar… och såg fram emot en natt i den nya tricolorens färger (röd, gul, grön). Men som alla sagor så hade även denna ett slut – luften gick ur oss alla och själv hamnade jag i en depression jag knappt ens trodde mig själv vara värdig. Livet kändes värdelöst när Ghana blev utslagna. Vi gick hem, borstade tänderna och la oss. Sekunden innan straffavgörandet var jag redo att gå ut, festa med ghananerna tills natten blivit natt igen och promenera hem genom segerrusiga gator till tonerna av den inte helt självklara mixen av “Olé, olé, olé” blandat med landsplågan “Zoaga“.

Åter till Ghana som semesterresort – TDI anlände förra onsdagkvällen, om än efter ett palaver för att få ut alla sina väskor, och väl hemma möttes de av Nicholas patenterade wraps, Star på kylning och ett Swedish House i all sin prakt! Torsdagen spenderades på kontoret till hälften och vid lunch var det dags att inviga gästerna i den lokala kostcirkeln – vi gick på Bush Canteen. Kyckling i palawasås, fufu med palmnötssoppa, tonfisk med okrostuvning och banku och stekt sardin stod på menyn. Och get this – de älskade det! Jag fortsätter helt enkelt att odla min idolstatus på Bush Canteen, först genom att plocka dit ett filmteam som skulle fått en mindre Hollywood-produktion att skämmas för sig och nu genom att plocka dit än fler “obronis” [vitingar] som älskar maten! Ruggigt nice!


Det kan vara så att det faktum att man äter maten på the Bush Canteen med händerna gör att foton som kan komma att tas inte blir alltför… eh, smickrande. Men jag tror inte att det är så…


…för jag menar – beauty is in the eye of the beholder. Inte sant Titti? :)


På torsdagskvällen var vi även ute och åt på Monsoon – jag kan verkligen rekommendera den grillade antilopfilén med blåbärssås. Mmmmmmmm! Innan vi bestämde oss för att bege oss hemåt igen tog vi en promenad längs med Oxford Street och hittade… Kukis. Jorå, så att eh…

Fredagen kom och på agendan stod svensk midsommarafton! För att kunna få till de svenskaste elementen på midsommar så hade Pålle och Titti fått en inköpslista att fylla på ifrån, så när de packade upp kom de ut med saker som Matjesill, senapssill, gräslök, lösgodis, kavring, knäckebröd, kaviar och sist men inte minst – två rejäla påsar med Estrellas Sourcream & Onion-chips. För att sedan ytterligare spä på känslan av svensk sommar hade Lady företagit sig att göra Janssons frestelse, vi hade investerat dryga hundringen i en liter jordgubbar och åttio spänn för en liter grädde för att kunna garnera jordgubbstårtan och Pålles iPhone var till bristningsgränsen fylld med Svenska Sommarklassiker och sån där schlager man bara tillåter sig själv lyssna på till just midsommar. Kvällen blev en klassiker – 30 expats sjunger “Hell and Gore” på vår terass, de sista gästerna skickar vi på porten vid halvfem och morgonen avrundas med Captain Morgan, avslagen cola och djupsinniga samtal mellan mig och Pålle vid halvsex på balkongen. Midsommar. I Ghana. Så jävla bra!


Långbord på terassen till tonerna av Ulf Lundell, Povel Ramel och Carola.


Skuggspel sett från balkongen vid halvfem på morgonen. [Halvfem på morgonen är det becksvart här nere - när de säger att solen går upp klockan sex så menar de liksom - klockan sex. Innan dess är solen inte uppe och då är det - svart.]

Efter en midsommardag med strandhäng hos Alex på Labadi följt av fotbollshysteri på Royal Richester Hotel var det så i söndags morse dags för ännu en utflykt till Cape Coast. Förra gången slutade det hela i moll då jag blev liggande på hotellrummet i feberfrossa blandat med magsjuka, så det var tre själaglada passagerare och en något nervös chaufför som gav sig av strax efter klockan sju på morgonen. Väl framme letade vi oss till slut fram till Coconut Grove Beach Resort där ett dubbelrum [faktiskt med havsutsikt] gick på 80 jämna dollars per natt. Därefter var det dags att göra stan – Cape Coast var en gång i tiden något av ett nav i slavkommersen och därför känns det snudd på obligatoriskt med ett besök på det gamla slavfortet. Jag har väl i och för sig aldrig varit någon riktig tuffing, men när man kommer in i kryptorna där de klämde in 300 slavar på en yta motsvarande vårt sovrum så blev jag illa berörd. Allt kändes så underligt motbjudande på något sätt. Gång på gång har vi människor bevisat vår oförmåga att handla på ett logiskt och mänskligt sätt. Och ändå fortsätter det. Nåja, mäktigt att vara på plats och nyttigt för själen att ha varit där.


Midsommardagsöl hos Alex.


En sån där bild där man i efterhand hittar ett ansikte man inte alls kommer ihåg att man tagit kort på. Hur som helst – Coconut Grove, och så Pålle då.


Cape Coast Castle…


…från en annan vinkel.


Fiskebåtarna gör hela scenen lite mer pittoresk, samtidigt som själva vyn skulle kunnat tala för sig själv. [Sedan måste ni låta mig hållas gällande vissa av mina bilder - jag är stolt som en tupp över att ha bemästrat HDR-tekniken... eller ja, bemästrat och bemästrat... skitsamma. Låt mig hållas!]

Åter på hotellet var det middag följt av barhäng för mig och Pålle. Efter att över en stadig drink ha diskuterat världsåskådning med ett gäng finniga soldataspiranter från USA kände vi oss med ens mer beresta, ödmjuka och upplysta än vi troligen kommer göra än på ett par år. Djävlar i havet vad naiva amerikaner kan vara! I deras värld finns det typ tre länder: USA, Europa och Afrika. Möjligen att Japan kvalar in på listan, som enda icke-amerikanska enskilda land, eftersom jänkarna varit i krig med dem. Men annars är de helt uppe i det blå…


En bit in på kvällen var det så dags för solen, molnen och palmerna att bjuda på resans konststycke! Vem sa att regnoväder bara var av ondo?

Nåväl, ingen resa till Cape Coast utan magsjuka – således lades planerna att på måndagen göra hängbroarna i Kakoum på is och istället ilade vi raka vägen hem så att undertecknad fick krypa ihop i sängen och undra vad han gjort för ont i sitt förra liv för att förtjäna detta…

För att sen få det här att gå ihop på något sätt – skulle jag fortsätta lägga ut texten så skulle alla – verkligen alla – tröttna på att läsa nånstans om tre stycken och istället bara titta på bilderna. Så hur som helst – vi hoppar raskt vidare till helgen som var!

Fredagkvällen ägnades som sagt åt fotboll och efter det åt själarensning och depression. Inte mycket att orda om alltså. På lördagen hämtade vi upp vår vän Nii Amo för vidare färd mot Ada Foah och lite skön relax längs med Voltafloden. Väl framme bredde vi ut oss vid poolen, åt gott och spelade Backgammon tills vi funderade på om vi inte ändå var sugna på en tur med båt ut på floden. Jag har både läst och hört talas om Maranatha Beach Camp, en sån där söderhavsö:sk liten resort längst ute på landtungan mellan floden och havet. Sagt och gjort! Vi hyrde in oss på en båt och tultade iväg. Väl framme visade det sig vara ett lyckokast! Totalt Bali-lika sandstränder på ena sidan och en solvarm Voltaflod på andra sidan och däremellan små hyddor av palmblad blandat med solstolar och sandsandsand.


Eller som Lady säger: Det här är min strand!


Varpå jag kontrar: Och det här är min!


Och så bakvattnet på andra sidan om näset – palmer, vindstilla och en strand befolkad av en handfull turister och ett par tusen eremitkräftor i miniformat.


Hela sällskapet samlat!


På vägen hem var solen vår vän igen och på något sätt känns himlen större, molnen mäktigare och solen rödare här nere… eller finns det här i Sverige också? Jag har glömt. Vilket känns sorgligt. Men vi kommer hem i slutet av månaden för att ta reda på det!

Söndagen spenderades i vanlig ordning nere på Labadi Beach innan det var dags för TDI att återigen nyttja sig av KLM:s faciliteter. Eftersom “god tid” är något av ett okänt begrepp för ghananer så är sista incheckningen för flyget dryga två timmar innan avfärd – något som gör att en plats i loungen kan vara guld värd. Så en gravid Titti i kombination med separationsångest [från bådas håll - själv är jag en blödig själ som tycker att avsked är extremt svårt] plus ett par tårar gjorde att personalen vid incheckningsdisken blev alldeles heartbroken och både hon och Daniel gled in i loungen för ett par timmars fri dryck och snacks – något som annars kräver silverstatus och typ oändligt antal flygmiles. Nu är de återigen hemma i Sverige och… ja, här nere är det business as usual igen. Vanvettigt tråkigt men ändå en trygghet i sig. Nu väntar lunch på vårt nya stammishak Coffee Lounge och ikväll är det halvapriset-pizza på Pizza Inn i Accra Mall. Vardagen is back.

Dagens fundering:
Varför är det så ibland att man själv inte kan se saker för vad de är – trots att man är mitt ibland allt? Hur kommer det sig liksom att man kan se saker bättre som utomstående än någon som verkligen borde ha örnkoll? Som här i Afrika – Pålle och Titti kom med reflektioner om livet här nere efter två dagar som jag själv inte ens hunnit med att göra efter närapå ett år – hur kan det vara så? Är jag hemmablind, lägger man märke till mer saker när man är på semester och kopplar av eller är det bara så att man alltid fäster blicken någon annanstans än där man för tillfället står?

Och innan dagen är all tänkte jag även ge er en liten skön cocktail av bilder – om ni nu inte skulle fått nog med det jag plitat ner hittills. Så håll till godo!


Uppe på byggsiten så fortsätter saker att växa som från ingenstans…


Alltså, ni vet de där tillfällena när man kommer hem sent efter en sån där helkväll man redan då känner på sig att man kommer ångra dagen efter? Man lägger sig i soffan för att “vila en stund”, somnar och vaknar morgonen efter med sandpapperstunga, betongkeps och en ångest som inte ens en Wienerschnitzel kan råda bot på [mitt ultimata tips mot bakfylla är annars Wienerschnitzel - ni vet, först bankar man ut det onda, sen blir det spabehandling à la äggbad för att slutligen låta köttbiten sona sina brott i stekpannan med ett hav av smör]? Hur som helst – vid såna tillfällen så är det en annan sak som alltid slår en när man vaknar där mitt i natten – myrornas krig är på tv. Varenda gång. Och här har vi det – inspelningsplatsen för myrornas krig. De här soldaterna klarade sig inte…


…för som ni ser här så handlar det alltså om myror, flygmyror i tusental. Exakt vad de gjort och varför de bestämt sig för att försöka bada utan att ens ha tagit baddaren vet jag inte. Men de finns i drivor.


Alltså, okej att det är regnperiod här nere, och att därmed typ skalbaggar har det ganska kämpigt [det regnar typ ett badkar per kvadratmeter när det väl regnar] – men att som skalbagge få för sig att lösa det hela genom att klättra upp två meter på ett staket – är inte det lite overkill? Och dessutom – kunde han inte ha valt något mer lättklättrat, typ ett träd?

Så, nu har vi nått vägs ände och jag lämnar er därhän för idag. Tack och bock, på återläsande och ta hand om er folket!

Ert värdpar at your service,

Lady & M1

Landet längesedan…

Mon June 7, 2010, 22:06

(Today’s bouquet of ponderings and pictures consist firstly of the yin and yang of heroes, Ivorian underground clubbing, a man with a gun, a sunset, kittens kittens kittens kittens and my dream wardrobe!)

Ibland känns det som att något av det finaste man kan kalla någon är hjälte. Det finns människor, det finns personer, vänner, antagonister, barn, norrlänningar och fulla ryssar. Och så finns det hjältar. Jan Myrdal må vara en person som inte gjort något vidare mycket väsen av sig sen tidigare delen av 60-talet och må så vara att han i urstockholmarens ögon är norrlänning då han är från Bromma, men riktigt så straight edge ska vi inte vara. Däremot är han alla gånger en hjälte – hur ska man annars kunna förklara hans snilleblixt om att få för sig att åka till Indien, vandra ut i den mest oländiga regnskog som världen skådat sedan oljan brann och sedan som i det närmaste inkontinent 82-åring ta värvning för att stödja en gerilla som även den hade sin storhetsperiod tillsammans med Beatles? Hjälte. Jan Myrdal, denna gigant bland giganter!

Och bara för att se till att yin inte blir större än yang så måste jag ju givetvis länka till Expressen också. I det här fallet handlar det om smarta fotbollsspelare [jo, de ska finnas sägs det!] men jag kan liksom inte låta bli att tycka att just de där exemplena är inte mycket att hänga i julgranen. Min favorit i samma genre är Dikembe Mutumbo, basketspelare i NBA – till att börja med har han ett namn som skulle få även Pippilotta Rullgardina-ekvilibrister att tungvricka sig [eller vad sägs om Dikembe Mutombo Mpolondo Mukamba Jean Jacque Wamutombo] men till det ska sedan sägas att han tagit examen i såväl lingvistik som diplomati från Georgetown. Respekt!

Sen är det väl en annan femma att om Jan Myrdal är yin och Dikembe Mutumbo yang så är det i alla fall så i min värld att yang trumfar yin elva gånger av tio. Men som sagt, var sak har sin tid och just ikväll är det tid för att låta udda vara jämnt.

När vi så har kommit fram till dagens bilder så är det bara så – de kommer i en salig röra. Det har gått alldeles för länge sen sist och jag har dessutom hittat bilder i gömmorna som är så gamla att de inte ens riktigt förtjänar att bli visade, men jag kan inte stå emot. Så utan vidare ordning – nu kör vi!


Skylt inne på toaletten till den eminenta italienska restaurangen “Bella Roma“ här i Accra [som för övrigt förvandlas till en nattklubb av rang när solen gått ner]. Notera att det är svensk stavning på “papper” och att de har “pappersbönor” [waste beans] snarare än ditokorgar.


I fredags var det förresten återigen dags att beta av Accras nattliv från saker-att-göra-listan. Först var vi som bekant på Bella Roma och därefter bar det iväg till stadsdelen Asylum Down där någon i expatgänget hade koll på att tidernas mest obskyra Ivorianska undergroundnattclub låg. Väl där serverades ölen ur kylväskor, afrikansk house en français was the shit och UV-lamporna hade fått en renässans likt sent 90-tal!


Dagen efter var det dags för själabot och tvagning av sinnet från kvällen innan – således stod shopping på schemat! Vi har numera börjat få lite stil på boendet, tavlor på väggarna, lite sköna inredningsdetaljer [typ i stil med giraffer och elefanter] samt stiliga masker för att pimpa lite ytterligare. Eh… men ja, hur som helst – det har ju inget som helst att göra med den här bilden, förutom att bilden togs under vår shoppingrunda – jag tyckte bara att det var sjukt roligt att göra reklam för Corned Beef Loaf från Brasilien och sedan lägga till det där snitsiga “FRESH“. Hurdå, liksom? Färsk konserverad kalvsylta? Sen är det ju dessutom hysteriskt kul att de gör reklam för det thailändska riset “African Queen“…


Gårdagens mest obligatoriska – Labadi, bok och Star. [Eller som vi säger på engelska: BBB - Beach, Book, Beer.]


Ni vet att jag funderade över vilka färdigheter som kan vara vettiga att besitta? Den här killen har säkert något han är extra duktig på men trots det har han kommit till slutsatsen att det som ger honom mest [all be it att det troligtvis handlar om pengar snarare än personlig Nirvana] är att… eh, tja. Ni ser ju själva. :)


Dagens maträtt: Tonfisk, kycklingvingar och okrostuvning. Vad åt ni till lunch?


Dagens hemlighet: Jag är en tv-stjärna. Någon gång i september eller oktober kommer ni se mig och Felix Herngren på tv4. Mer än så här kommer ni dock inte få se innan dess. Däremot kan vi enas om en helt annan sak: Barn är förjävla söta ibland.


Solnedgång över delar av kåkstaden utanför Kumasi.


Dagens mest afrikanska bild blir den här. I mitten har ni min favoritskylt: Ocean Tiles & Wine. Tänk er en sån butik hemma i Sverige liksom; “Vad säger du älskling, nu när vi ändå är här och köper vin till köttet ikväll, ska vi inte köpa kakel och kakla om köket?”


Lady och vår säkerhetsvaktsträdgårdsmästare [han dubblar i sina roller] Emmanuel på Plantagen Accra-stylee.


När jag kom ut till bilen en morgon möttes jag av de här små tussarna till kattungar. Kattmamman verkade ha övergett dem men efter en smärre räddningsaktion [fyra kattungar blev till en sedan mamman hämtat tre och lämnat den fjärde att döden dö], som bland annat inbegrep Lady som extramamma, är nu alla fyra återbördade till sin mama och vårt liv har återgått till sin normala lunk.


Men kolla in knyttet liksom! Är det verkligen konstigt att hormonerna börjar spöka i kroppen när man ser ett sånt här liv? Nej. Just det. Moderskänslor är androgyna.


I svartvitt blir till och med en lyftkran spännande…


…även om den kan vara ganska dramatisk även i färg.


Och på tal om dramatisk – här är utsikten från sjukhuset ut över Accra. Här snackar vi platt stad även i jämförelse med typ Paris [som har lagar som säger att man inte får bygga skyskrapor i innerstan för att inte förstöra sin karakteristiska skyline].


Jag kan helt enkelt inte motstå den här – jag vill också ha en sån här garderob när jag blir stor!

Dagens fundering:
Hur kan det komma sig att ett så litet liv som en enda liten kattunge kan framkalla en känslostorm på så kort tid som två dagar? Under de här 48 timmarna var jag beredd att gå genom eld för den lille parveln, Lady plockade fram hela sin arsenal av modersinstinkter och det köptes modersmjölksersättning, googlades om barnsjukdomar hos kattungar, matades med nappflaska och vi hade även en kattanatomilektion för att komma fram till att han verkligen var en han, och gav honom sedemera smeknamnet “Krabaten“. Och allt det här på två dagar. Hur kan det komma sig? En sak är ju given – kattungar är dödligt söta. [För övrigt tror jag att om man skulle ta med sig nån miljon med kattungar och skicka i frontlinjen inför nästa krig så skulle man lätt vinna oavsett hur vältrimmade och hänsynslösa mördarmaskiner motståndarna ställer upp med - ingen kan stå emot en kattunge!]

Nåväl, det har gått lite för lång tid nu mellan uppdateringarna – jag ska skärpa mig! Så folket, tack för ikväll – vi ses hos Jon Blund!

Er kommentar,

Merameramera

Mat från skåpen…

Thu May 27, 2010, 15:52

(Today’s entry consists of old cupboard food, as we say in Sweden. So “hold to good-o” [also a Swedish expression]: A beaver, partytime and a baby lizard.)

Nu när vardagen så smått börjat infinna sig här på Banana Street så kanske det är på sin plats med en sammanfattning? Inledningsvis ska det sägas att både jag och Lady har kommit fram till att man är mycket mer avslappnad här nere än man är hemma. Möjligen att det är en kombination av inte fullt lika många måsten och ett väder som skulle få även den mest djupsinnigt deprimerade samestackare att få en vitamin-D-boost men någonstans däremellan vill jag nog också tro att det finns en annan anledning; det är nog lite mer laid back här nere. Även om det inte finns tillstymmelsen till spanskt påbrå så är “mañana mañana“-attityden allerstädes närvarande. Och alla som har varit i Spanien och avundats deras loja inställning till fysiskt arbete [som Jeremy Clarkson i Top Gear så fint uttryckte det: "I only have one allergy - manual labour"] fattar ju ganska snabbt att det är… ja, ganska skönt. :)

Dessutom finns det ju rent faktiska anledningar till att man känner mindre stress; istället för att ha en restid till och från jobbet på en dryg halvtimme [eller dubbla tiden för Lady] så är det nu en promenad på fem minuter [all be it att det är en promenad under gassande Afrika-sol] alternativt en tur med bilen på dryga 40 sekunder… men ja, som sagt – kombinationen av dem alla borgar ju för något gott.

Sen kommer även stunder då vi båda bara tittar på varandra och kommer på såna där femåringstankar som: “Inser du att vi bor i ett land där det växer palmer vid vägkanten?” eller att “Fatta att det aldrig någonsin varit kallare än typ 20 grader i Accra!” Det finns å andra sidan tillfällen då vi ondgör oss med svordomar och heliga ord över det faktum att en tandborste kan kosta 65 spänn och en flaska schampoo närapå tangerar hundralappen. Men allt sånt kompenseras liksom av livsstilen, människornas glädje och öppenhet samt det faktum att en ananas kostar tre riksdaler och är stor som en mindre bäver.

När vi nu har kommit till dagens bildskörd så är det ju så – med vardagen kommer även mindre spännande dagar, utan yoga-ödlor, allkonstnärer och ananas-Toyotas – och därför står det skåpmat på dagens meny… men, håll till godo!


Sista kvällen i Accra innan resan hem till Sverige, och sedemera Shenzhen i Kina, stod för dörren bjöds det på cocktailkväll med svenskenklaven här nere. Louise med nedflugen kompis stod för kvällens residens och cocktails medan vi andra bidrog efter bästa förmåga med att dricka drinkar som trumf. På bilden har vi, från vänster till höger, Ivan [producent från Bulgarien som numera huserar på ViaSat här i Ghana], Louise [värdinnan herself och även hon en inventarie på ViaSat], Gunnar [förirrad KTH:are som numera försöker göra mobile banking till det nya svarta i Afrika], Louise väninna [som helt säkert har ett namn bara det att min Alzheimers light har slagit till med full kraft och jag därmed totalt glömt det] och Geraldine [psykolog med skön biverksamhet; hon driver en marknadsundersökningsbyrå i Accra vid sidan av sitt jobb hemma i Svedala]. Och så jag då, bakom kameran. Bilden är för övrigt tagen uppe på Citizen Kofis skybar. Rekommenderas!


Alltså, det här med bilstereo – jag vet inte riktigt om det räcker att man har en bil och “installerar” en stereo… jag tror mer att det handlar om en speciell sorts stereo, med särskilda högtalare… Men vem är jag att veta sånt egentligen? Liksom.


Får jag lov att presentera: Försvarsministeriet. Det är en av de avgjort finaste byggnaderna i Accra och till det ska det dessutom sägas att det är i sin helhet en gåva från kineserna. Helt utan motprestationskrav. Nästan. Om några år är det dags för Ghana att köpa in ett nytt vapensystem till försvaret – kan man gissa sig till att ett kinesiskt företag kommer få upphandlingen? [Summa summarum: Kineserna betalde ett försvarsministerium för några tiotals miljoner och får ett kontrakt på några hundratals miljoner. Enkel matematik.]


Min kompis ödlan, del VII.


Sen är det ju så att om man nu har en riktig bilstereo, så kommer den liksom att fortsätta vara en bilstereo – även om man installerar den i en säng.


Min kompis ödlan, del VIII. Fatta hur små de kan vara! Stort tack till Lady som lånade ut sin hand! :)

Dagens fundering:
Hur kom man på från början att man skulle mäta tiden? Liksom, vem kom på idén? Jag förstår att det, sådär efter ett par tio-tolv tusen år kanske blev lite underligt att inte räkna antalet dagar eller nätter, men när fick man för sig att börja gå ner på minuter och sekunder? Hur vet vi att det som hände 1682 inte hände 1684 egentligen? Och spelar det någon roll? Själv tror jag att tid är relativt. Einstein sa ju så, allt är relativt. Så jag är inte 32 år, jag håller kvar vid mina 23+. Okej? Okej.

Det var allt för idag, ta hand om er folket och kommentera mera! Tjillevippen!

Er Nils Karlsson,

Pyssling

Vi i Villa…

Fri May 21, 2010, 14:57

(Today, the first day of my 33:rd year of life, has so far been a day of power cuts, cake eating and a lot of praise to the fact that it’s friday. And to celebrate that [the friday part - the power cuts I could've lived without] we have cufflinks, a walk-through of the house and thoughts on how to deal with the African way of life.)

Så är då snart min första födelsedag i exil till ända. Hittills har den bjudit på två paket [en, för min egen del, premiärbok av Clive Cussler och ett par ohemult snajdiga manschettknappar i borstat stål] från Lady, frukost bestående av Coca-Cola och lokal “sugmango” [man biter helt enkelt av toppen och sen suger man i sig innehållet - sjukt bra idé när mangon är mogen och solvarm!] och en promenad till jobbet i gassande morgonsol. Lunchen var något av en kulinarisk Rolls Royce – toast med vita bönor i tomatsås och rökt skinka – dock icke att förakta då alla tre beståndsdelarna är något av högvilt här nere i Afrikat. Middagen står nu inför dörren och enligt konstens alla regler vid Kolera-slängar så kommer den bestå av kokt potatis, kokt broccoli och… tja, det är väl allt. Jag själv kommer sedan att spexa till det med en öl och skåla för absent friends medan Lady kör vidare på Coca-Cola-dieten ett tag till. En födelsedag att minnas hur som helst – den 33:e i mitt liv, den tredje i Ladys sällskap och den första i Afrika.

Hur som helst, folket har höjt röster för att få se bilder på “The Swedish House” och då jag är just en man av folket hörsammar jag givetvis minsta lilla viskning till önskan. Således – här har ni innanmätet av huset med den röda brevlådan på Banana Street:


Vardagsrummet, i folkmun kallat “agorafobibalsalen“, är för tillfället ganska sparsamt möblerat men som genom en uppenbarelse inatt kom jag ju på att det är en flygel som saknas! Eller ett biljardbord… ja, vi får suga på den karamellen ett tag till helt enkelt.


Matrummet bjuder inte heller det på några extravaganta utsvävningar så även här kommer vi försöka sätta vår svenfrikanska touch på det genom några besök på den lokala hantverksmarknaden…


Välkomna till köket med världens avgjort högst placerade köksskåp! Om Lady ska ha tallrikar i skåpet får hon plocka ner dem osett – om hon står på tå och sträcker upp armarna så når hon precis att få ner en tallrik. Det är faktiskt så att jag själv undrar lite hur de tänkte här – och jag är ju ändå bara några centimeter kort för att klara tvåmetersvallen. Det ska dessutom sägas att vi har skåp nog att köpa på oss IKEA:s restlager av porslin om så skulle vara – hittills gapar de tomma sånär som på de små kolonier av mördarstora kackerlackor som bebott stället medan det stått tomt. [Räds icke dock, som de förslagna Afrika-veteraner vi är vid det här laget har vi inlett operation Blitzkrieg mot kackerlackorna och hittills ser vi ut att gå segrande ut ur slaget, även om ohyran för den delen aldrig riktigt bjudit på något motstånd.]


Vårt sovrum, även det med en lätt föraning av torgskräck – planerna rör sig i de banor att vi ska få in en liten soffgrupp med soffbord för att på så vis tillåta små tête-à’tête-filmkvällar för de tillfällen då vardagsrummet känns för… eh, stort.


Vårt badrum, fullt utrustat med såväl ljummet som varmt vatten. [Det kalla vattnet kan liksom aldrig bli kallt med tanke på att temperaturen utomhus typ aldrig sjunker under 25 grader...]


Frukost på balkongen, någon? Här är en av de två balkongerna [den andra är i jämförelse mikroskopiskt liten och bakugnsvarm - inte helt olik den "terass" vi hade i Italien, Pålle och Titti] – som gjord för Gin&Tonic en fredagseftermiddag. Kul detalj i sammanhanget är att det gula huset som skymtas i bakgrunden är residenset för Ekvatorial-Guineas ambassadör. Jojo, fint ska ‘re va’ vettu!


Ett av våra fem, i dagsläget tomma, gästrum, tre av dem har eget badrum medan två är totalt olyxiga och måste dela badrum.


Och som den lyhörde folkets man jag är så kommer här ytterligare en efterfrågad bild – på en hantverkare. Det är rörmokaren Kojo som donar under diskbänken. Och bara för att liksolm spä på schablonen om hantverkare så har han på sig en t-shirt med, bland andra, följande varumärken: “ChiChila Rue’s ColleXXXion“, “Hustler“, “Penthouse” och den inte helt rumsrena “totally gay toyz“. Det ska däremot tilläggas att vasken är tät som en torrdocka numera så han kan sitt jobb, vår porrskadade rörmokare.

Dagens fundering:
Kan man förändra världen? Och om man kan, ska man? Här nere i Afrika är det ganska ofta man ställs inför det där klassiska valet att antingen försöka påverka sin situation eller att inse att det är lönlöst att ens försöka. Och allt som oftast kommer man fram till att det är lönlöst att försöka – strömmen kommer inte tillbaka fortare för att man försöker ringa elbolaget, folk håller inte tiderna bättre för att man försöker införa begreppet “European time” och det blir inte svalare bara för att man själv lär sig hantera värmen. Så då kvarstår frågan – om man kan påverka något, ska man göra det? Eller har allt sin gilla gång oavsett?

Ha en trevlig helg folket! Små fåglar har viskat till oss här nere att försommaren är på väg på riktigt så ut och njut! Rosévin, grillkvällar och nattdopp – kör hela programmet! Vi tänkte hänga vid poolen i helgen och ta det sådär lugnt som man förtjänar att göra när man legat däckad i kolera. Möjligen att det blir stranden nån dag. :)

Er wingman,

Stedt