Dröm om min förvåning…

Sun September 18, 2016, 18:35

(“We all have our time machines. Some take us back, they’re called memories. Some take us forward, they’re called dreams.” – Jeremy Irons
Jag lever just nu i min egen tidsmaskin som tar mig till framtiden – att få bo utomlands och vara med om att vi som familj bygger upp ett liv utanför Sverige, med de utmaningar och belöningar det innebär – det är en dröm, och jag lever den drömmen. Hur ser din tidsmaskin ut?)

Familjen Svedenhov/Ericsson har fortsatt sin Eriksgata genom Dubai under Eid och har således sedan sist avverkat ännu ett besök hos Svenska Kyrkan (ganska streetsmart av kyrkan att anordna aktiviteter och vara mötesplats för svenskar – det är nog inte ens en tiondel av alla oss som hänger i Svenska Kyrkan här i Dubai som går i kyrkan hemma i Sverige), varit på Dubai Zoo, köpt bilbarnstol och lagt köpcentrumsbesök nummer fem till handlingarna. Utöver det har vi kört onsdag och torsdag som vardagar; Astrid på förskolan och jag iväg till jobbet. Men mer om detta snart – nu kör vi!

Svenska Kyrkan var det ja – jag har väl, som många andra i Sverige, ett ganska okomplicerat men möjligen något dubbelbottnat förhållande till kyrkan. Jag tror inte aktivt på Gud och även om jag understundom trillar dit på agnosticismdefinitionen så finns det nog tillfällen då jag ganska lätt går att placera in i ateist-facket. Dock är jag kristen per definition; jag är med i svenska kyrkan och tycker att traditionella högtider ska hållas i kyrkan; giftermål, dop, begravningar (även om man nu kan debattera om huruvida begravningar ska kvala in under epitetet “högtid”) – vilket egentligen är ruggigt ologiskt och opportunistiskt om man ska vara ärlig. Nåväl – när man sedan befinner sig i en sån annorlunda värld så fjärran från sina trygga hjulspår hemma i Stockholm så känns det ju ännu mer välsett att det finns någonstans där man dels alltid är välkommen och dels har väldigt lätt för att finna sig tillrätta, givet att det är svenska möbler, svenska böcker, svensk mat och svenska människor. Men på något underligt sätt känns det ändå som att priset vi får betala för att få oss den känslan av trygghet och lugn till livs är de periodiska insticken med “Gud” och “Jesus” och lovsångs- och bönindoktrineringen som sakta smyger sig på från det svenska prästerskapets sida (här ska det dock flikas in ett passus om att de svenska prästerna, Markus och Malin, är helt fantastiska och lätt kvalar in över de coolaste prästerna jag stött på – nästan i nivå med pastor Dave som både jag och min pappa hade som konfirmationspräst och som tyckte att vi inte borde prata om några konfirmationstexter egentligen utan det enda vi människor borde göra var att vara helt förundrade över att celldelningen fungerar).

Hur har ni andra som har barn gjort med introducering av Gud, tro och kyrkan och dess värderingar? När jag var liten fanns det ju förvisso kyrkans barntimmar men där gick aldrig jag så jag kan inte minnas att jag haft någon långvarig relation med kyrkan annat än att jag är konfirmerad och gift i den.

img_0545
Astrid och svenska prästen Malin klipper ut rosa filt för att ha som klänning på dockan som barnen gjorde.

I lördags var vi på Dubai Zoo. Astrid har pratat i flera dagar om att hon vill se djur och eftersom det ligger ett zoo inte mer än en kvart bort bilvägen så sa vi okej då. Väl där missar jag parkeringen och får åka runt kvarteret för att komma tillbaka – och det visar sig att kvarteret som zoo:t (zoot? zooet?) ligger i är mikroskopiskt litet… Börjar ana oråd… När vi sen kliver in innanför portarna så är det som att komma in på… ja, jag vet inte vad. Tänk er att man har ett Skansen som är 1/100-del så stort som det är idag, tänk er sen att underhållet är eftersatt sedan 70-talet och att djuren har klaustrofobiskt små burar och allt detta i en värme som redan klockan tio var uppe i 37 grader i skuggan… Det är tragiskt att se och om det inte hade varit för att Astrid verkligen uppskattade att få se djuren så hade vi vänt i dörren. Det som däremot stod ut jämfört med Sverige på ett annat sätt än just negativt var närheten till djuren – det må vara så att de har tredubbla staket, men ändock befinner man sig inte mer än några decimeter från en bengalisk tiger! I Sverige inbillar jag mig att man varit långt mycket längre ifrån och troligtvis på säkert avstånd från att stoppa in fingrar och händer… Gällande zoo:ts (zoots? zooets?) varande så har Dubai visserligen sent om sider insett att djurparken närmast får anses vara en av få uslingar här i stan – och i slutet av året öppnar således Dubai Safari. Självfallet (vad annars?) kommer Dubai Safari vara gigantiskt, vackert och högteknologiskt – utöver att det kommer vara fullt av 10 000 djur… Jag har läst mig till om saker som luftkonditionerade klippor, mistdysor för att kyla ner luften och nedkylda pooler med vatten för djuren. Jag hoppas bara att djuren på Dubai Zoo överlever länge nog för att få uppleva det…

20160916_110501-01
En hårt beskuren bild för att dels slippa få med de tredubbla stängslen som är mellan åskådare och djur och dels få en bild där man slipper se burarnas misärliknande status.

Sen har vi den här listan över saker man måste lära sig att acceptera – vare sig det handlar om det korta perspektivet; att acceptera att något är som det är i det här landet, eller det långa perspektivet; att när man väl flyttar hem till Sverige måste man acceptera att något är som det är i Sverige. I Ghana upptogs många av topplaceringarna på den listan av tidsbaserade faktorer; att folk inte kom i tid, att man själv kom i tid men fick vänta, att tio minuter kunde innebära fyra timmar och att “snart” ofta betydde “ingen aning om när, men jag säger ‘snart’ så du inte blir arg på mig”. Nu har vi visserligen precis inlett vår fjärde vecka här nere, så det kanske är lite förmätet av mig att komma med någon djuplodande analys av läget men icke desto mindre finns det saker som redan nu står ut som annorlunda och möjligen lite svårsmälta jämfört med Sverige. So here goes:

T I D – Var man än ska ta sig i den här staden så tar det tid. Nu har vi ännu inte tagit oss för uppgiften att använda oss av annat transportmedel än bil, men jag har svårt att se att det skulle gå snabbare att ta sig kommunalt mellan olika stadsdelar. Helt visst är det så att staden och emiratet Dubai är avlång och därmed utspridd på ett sätt som närapå får Mount Isa i Australien att framstå som en smältdegel av stadsliv (okej, jag erkänner – det där var årets överdrift; alla kategorier!) – något som skulle kunna borga för en fördel för Dubai:s tunnelbana (som för övrigt inte har några tunnlar då den enbart tronar fram som en highline genom stan), men med tanke på att Sheikh Zayed Road bombar fram rakt genom staden med mellan åtta och elva (!!) filer i vardera riktning så brukar köerna inte vara alltför mördarlika om man bara håller sig ifrån den värsta rusningstrafiken. Dessutom finns det ett dussintal stadskärnor i den här staden som var och en för sig känns som ett mini-Manhattan. Hur som helst – att åka och handla en liter mjölk? Lätt fyrtio minuter. Att åka och lämna Astrid på dagis och sen tillbaka hem igen (en resa på drygt sex kilometer)? Minst trekvart. Att åka runt kvarteret? Tio minuter. (På riktigt – för att ta sig runt vårt kvarter så är det en två rondeller, fyra rödljus och fem farthinder – utöver de knappa två kilometer man måste färdas i bilen.) Tid.

K O S T N A D – Saker och ting kostar mer än de gör i Sverige. Även här får jag erkänna att jag antagligen kommer göra en annan analys av läget om ett halvår eller så, men i det här skedet så gör vi oss ofta otjänsten att översätta priser till svenska kronor – och det är dyrt. Ännu dyrare än man kanske tror hemma i Sverige – priserna har, enligt folk som bott här nere en längre tid, gått spikrakt uppåt de senaste två-tre åren, och det är på bred front; boende, mat, bilar, skolgång och så vidare. Det har lett till att den medelklass som trots allt ändå finns här i Dubai, har svårt att ha råd med de utgifter som krävs för ett liv här nere – vilket i sin tur lett till att medelklassen så sakteliga suddas ut. Kvar är de fattiga och de rika – med ännu större klyftor dem emellan. Hur som helst – del av anledningen att vi känner att det är dyrt torde givetvis vara att vi söker oss till kedjor vi känner till och som känns tryggt för oss västerlänningar; Carrefour, Spinneys och Waitrose, för att nämna några exempel – och alla de ovan nämnda butikerna är extremt måna om sina kunder och ställer gärna upp och importerar allehanda matvaror som antagligen skulle kunna gå att hitta billigare någon annanstans där matvaran inte behövts fraktas runt ett kvarts jordklot innan den hamnar i hyllan. Ta apelsinjuice till exempel – vill man ha Tropicana så är den importerad från USA och kostar 35 AED per liter (motsvarande typ 80 kronor), men om man kan tänka sig Florida’s Natural, som förvisso är ett amerikanskt märke men som filialtillverkas i Saudiarabien så får man 1,8 liter för 18 AED (motsvarande 23 kronor litern) – fortfarande dyrt men inte obscent. Vi har ett par ställen till att utforska på förslag från vår nanny Lanie – återkommer med rapport gällande priser och tillgänglighet på hennes butiker vid annat tillfälle.

A R T I G H E T – I Sverige är det ganska vanligt att man håller upp dörrar för varandra, står lydigt i kön utan att trängas och låter damer gå före – ja, ett visst mått av polerad artighet är liksom fastställd norm. Här nere jobbar man inte så – det är, med risk för att låta hård och dömande, var man för sig själv här nere. Man tränger sig gärna (i synnerhet i trafiken), har svårt för att respektera köer i allmänhet (här ska jag dock komma med ett långt instick – i Mexico har de ett kösystem som nog måste klassas som ett av de mer briljanta i världen. Låt säga att man ska gå på posten och det är en hel massa folk som ska göra detsamma; i Sverige skulle man ha nummerlappar som alla behöver ta, här i Dubai skulle folk sitta och vänta – kvinnor för sig och män för sig, men i Mexico, där säger man när man kommer in “Sist?” – varpå någon svarar “Jag!”. Och då vet man – det är min tur efter han som svarade “Jag!” – smått genialiskt, inte sant?) och visar sällan hänsyn till sina medmänniskor på det sätt som vi är vana vid hemma i Sverige. Givetvis är det så att undantagen som bekräftar regeln finns, och möjligen kommer de till antalet ta över regelskapet och invertera det hela med tiden, men i det här skedet har vi känslan av att det här nere råder ett något bistrare klimat medmänniskor emellan.

S E R V I C E – Servicenivån på restauranger och butiker trumfar allt annat jag någonsin varit med om. Det är som att man har dammsugit världen på talang, service minds och ambitioner – oaktat om det gäller butiksbiträden, servitörer eller taxichaufförer – och satt alla att jobba i Dubai. Servicen är sällan påträngande, alltid glad och har en närapå otäck träffsäkerhet gällande nivån. Mycket uppskattat och något man säkerligen kommer ha svårigheter att vänja sig av vid när man väl flyttar hem till Sverige igen – där kvalitén på service är något skiftande, om man ska uttrycka det diplomatiskt.

L Ä T T J A – Tack vare – eller kanske på grund av – ovan nämnda nivå på service så är det extremt lätt att halka in i ett lättjefullt dis av laissez faire (möjligen i dubbel bemärkelse givet skattesystemet här nere); man tankar inte bilen själv för det finns ju folk som gör åt en, man packar inte matkassarna själv för då tar man ju jobbet från han som står och gör det och man går inte och handlar sin lunch själv, nej – man skickar en springpojke att handla, så har han ett jobb också. När vi bodde i Ghana fanns det en outtalad förväntan från samhället att man som expat skulle ge tillbaka till lokalbefolkningen genom att anställa folk; en trädgårdsmästare, en housekeeper, en säkerhetsvakt – ju fler man avlönade desto bättre expat var man i samhällets ögon. Här i Dubai lever ju lokalbefolkningen väldigt gott som det är – att anställa folk gör man för att det alltid finns någon som har det sämre ställt än en själv och om man då kan göra två flugor på smällen och få hjälp i hemmet och ordna en anställning för någon som oftast tar på sig familjens välgång i hemlandet så känns det ju bra. Men det är väldigt lätt att vänja sig och jag tror att avvänjningen den dagen vi flyttar hem igen blir minst lika svår som det är lätt nu…

Ö P P E N H E T – Nu är det visserligen så att den här bloggen mestadels siktar in sig på att beskriva vår vardag i Dubai, och inte så mycket fokuserar på total öppenhet à la Justin Hall, så jag är väl inte helt nedstämd över det faktum att jag här nere inte har möjlighet att vara helt öppen med sakernas varande – men jag ska ändå tydliggöra att det här nere råder ett lite annat klimat gällande öppenhet, pressfrihet och andra självklara rättigheter man bär med sig i ryggmärgen från fäderneslandet. Här nere kan man, om det vill sig illa, bli hemskickad för att man tutat på fel bil, varit för kritisk på Facebook eller av någon annan smått befängd anledning – så ärlighet i all ära, men det kan tidvis vara en något polerad bild av sanningen jag delger er, mina kära läsare. Och för detta ber jag om ursäkt men alternativen är ganska få i skrivande stund.

Hittills under våra veckor i Dubai har vi alltså då avverkat Dubai Mall (störst i världen med sina dryga 1 200 butiker), Mall of the Emirates (skidbacke inomhus – behöver vi säga mer?), Deira City Centre (får nog jämförelsevis anses vara ett förortscentrum), Mirdif City Centre (när man saknar Sverige – då åker man hit och hittar Lindex, Max och Clas Ohlson) och så nu i helgen då Mercato Mall. När folk pratar om Mercato Mall så är det som att de refererar till sin lokala matvarubutik; “jag var och köpte bröd på Mercato” medan i verkligheten är det ett fullfjädrat köpcentrum med butiker, restauranger och biograf – allt inredningskoreograferat i italiensk småstadsstil… Fortsätter vi i samma takt har vi om ett år avverkat nånstans runt 60 köpcentrum, och sanningen att säga är det nog tyvärr inte nog för att jobba sig igenom ens Dubais utbud…

img_0541
Telefonen är vid det här laget full av såna här bilder…

img_0559
…och såna här.

img_0562
Men i vissa köpcentrum behöver man inte ta bild på vad parkeringen man står på heter – de står själva så gärna till tjänst med den hjälpen…

Dagens idol:
Henry Lindholm. Tidigare verksamhetschef på Röntgenkliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Utöver att han självklart har en läkarexamen (med tillhörande filosofie doktorstitel) så är han även utbildad civilingenjör och har en civilekonomexamen (och en MBA, såklart). Och jo! Det var ju så sant – han är utbildad pilot också! I tillägg till allt det här ska sedan sägas att han är ödmjuk, lågmäld och ypperligt trevlig – en riktig idol, med andra ord! Vem är din idol?

Jo! Det var ju så sant – vi har köpt en till bilbarnstol. Den här gången är det Astrid som ska få åka ståndsmässigt även i min bil, så för några dagar sen gjorde vi Dubai Mall och kuskade runt från affär till affär i jakt på en bra bakåtvänd bilbarnstol… I Sverige säger man ju som bekant att barn bör färdas bakåtvända så länge det är möjligt, men allra helst till fyra-fem års ålder – och vi har dessutom allsköns forskning som pekar på just det här; barn löper upp till tio gånger så hög risk att dö eller skadas allvarligt vid en olycka om de färdas framåtvända innan den åldern, exempelvis. Här nere har de en något annorlunda approach till det hela – barn ska färdas i babyskydd och bakåtvända till sex månaders ålder, därefter ska de sitta i bilbarnstol, framåtvända. Efter att vi diskuterat det hela med personalen i butikerna och frågat hur länge man kan använda respektive bilbarnstol så kryper det ju givetvis fram att de går att använda bakåtvända ganska långt upp i åldrarna men eftersom de inte är tillverkade för det så hade Astrid behövt vara pygmé för att få plats med sina spiror till ben. Plan B, således. Köp, sälj och byt i Dubai blev räddningen den här gången, även om Dubizzle har agerat räddare i nöden även den. En svensk familj skulle sälja sin nedfraktade bilbarnstol som förtjänstfullt och troget tjänat två barn – och numera då alltså Astrid. Det enda som krävdes var ett korståg över Dubai för Ladys del – ny del av stan, okända kvarter och givetvis ett gigantiskt gated community – dock med framgångsrik fångst. I och med detta är vi för tillfället fulltecknade gällande barn i bilar, näst på tur är en bilbarnstol till Hugo istället för babyskyddet han nyttjar för tillfället. Förresten ska det nämnas också att man här i UAE har en lag som förbjuder möjligheten att stänga av krockkudden på passagerarsidan fram, vilket gör det omöjligt att ha Hugo där – han har fått bli baksätesförare precis som syrran, inte alltid lika bekvämt, i synnerhet inte när man är ensam vuxen, men det får gå.

Dagens fundering:
Hur kommer det sig att det alltid krävs att man lämnar tryggheten för att börja reflektera över vardagen, ställa sig lite mer existensiella frågor och fundera över saker och ting på möjligen ett mer djuplodande plan än annars – tänka på livet man lever alltså? Nu kanske jag är ensam om just det här – men i Sverige kan jag inte riktigt dra mig till minnes att jag begrundat min vardag nämnvärt – den bara fanns där. Hade jag gjort mig omaket att fundera linan ut och sätta det hela i perspektiv så hade jag säkerligen såväl uppskattat vardagslivet mer som kommit fram till saker som är värda att visa lite mer aktning för än man kanske gör… Men för att svara på min egen fråga här i början – det är väl så att det är först när man lämnar tryggheten och hamnar någon annanstans som man har något att jämföra med vardagslunken hemma i Svea rike.


Våra närmaste grannar – cigarrhusen.

img_0558
Hårdvaluta i det här landet! Under Eid åkte ett par kollegor hem till Sverige varpå jag utlovade guld och gröna skogar (läs: torsdagscocktails och hemma-hos-middagar) till de som fick med sig gröt ner. Fick följande meddelande på Whatsapp imorse: “En insmugglad leverans av vitt mjölliknande pulver finns på mitt kontor att hämta.”

20160917_135036
Det känns ju lagom motiverat att de även här i Dubai börjar sälja höstkollektionen av kläder – mössor, varma jackor, ylletröjor…


Dagens galenskap: Befolkningsdensiteten i Hong Kong.

img_0377
Det här stället åker jag förbi varje morgon på väg till jobbet – och det känns så exotiskt varje gång jag kör förbi det. Tänk er in i motsvarande situation i Sverige; “Enskede Center för att lära sig Bibeln utantill”…

Så – det var dagens skörd av text och bilder. Nu vill jag ha mig svensk indiansommar och en ögonblicksbild à la polaroid över er måndagkväll till livs – kör i vind! Kommentera i fältet nedanför, maila på ericssons@gmail.com eller överös mig med inlägg på facebook!

Er trubadutt,

Trudelur

Monday monday…

Mon September 12, 2016, 19:45

(Dagens shoutout går till min käre vapendragare och äldsta vän – Björn! Utöver det faktum att han fyller år idag (stort grattis!) så förtjänar han även en plats i historien dels genom sitt kunnande om allt (verkligen ALLT!) och dels tack vare sitt underbara citat “Vadå, läser inte alla FASS?” som myntades nån gång efter att vi inledningsvis ifrågasatt hur det kom sig att han kunde varningstexten på något obskyrt läkemedel varpå han svarade att han läst det i FASS och vi kontrade med att ifrågasätta varför han läser FASS på fritiden.)

Så har ännu en vecka haft sin början här nere i Dubai. I och med Eid Al Adha och påföljande presidential decreee så är den här veckan arbetsbefriade från undertecknad, så vi har tagit för gott att göra vårt bästa för att slappna av och försöka lära oss om Dubai. Sagt och gjort – söndagen spenderades till stor del i Creek Park, där vi först gick till Delfinariet och såg på deras delfinshow och sedan hängde i Children City resten av eftermiddagen. I korthet kan väl sägas att Astrid verkade vara lagom imponerad av delfinerna och deras konster (jag själv tycker förvisso att delfiner är fantastiska djur och de imponerar verkligen med sina konster – men nästa möte med delfiner hoppas jag blir i det fria, där de hör hemma) men Children City överraskade positivt; lekland, utställningar om livet i havet, byggnader i Dubai, människokroppen och om flygplan – allt anpassat för barn, upplevelsevänligt och lagom komplicerat. Om det nu bara kunde göras ett ordentligt studiebesök på Tom Tits i Södertälje så att de förstod den verkliga innebörden av att skapa för barn så har de alla förutsättningar i världen för att få till något så in i bänken fantastiskt! Som det är nu är det… ja, bra. Hade det inte varit för att det fortfarande är för varmt för att vistas ute några längre stunder så hade själva parken, Creek Park varit väl värd ett besök – men där får vi återkomma med rapport vid senare tillfälle.


En ponnyridning hanns med innan värmen trumfade in oss i bilen.

img_0473
“Westside Crips.”, alternativt “Pappa, ja e tje åj gammal!”

img_0447
Familjen i Delfinariet innan showen. Och jag vet – bilderna är fantastiska. Men jag är dyr. Jävligt dyr. (Och uppskattar ironin här inne ikväll till 100% – jag är genomkass på att ta bra bilder.)

img_0466
Ytterligare en “jaha, så här kändes inte bilden när jag tog den”-bild…

Efter lite diskussioner hemma på kvällen så kom vi sen fram till att värmen faktiskt inte är så påtaglig direkt på morgonen, och att det därmed kanske skulle funka att vi drog ner till stranden en stund. Så igår morse åt vi frukost och packade sen in hela familjen i Ladys monsterstora Mitsubishi (jag själv kör en liten Toyota Corolla i all enkelhet – den tar mig från punkt A till punkt B. Däremot så skjutsar ju Lady barn kors och tvärs och då vill vi båda gärna att hon har en stor bil med lite tyngd bakom, och därför kör hon ångvälten Mitsubishi Pajero) för att åka till Al Mamzar Beach Park allra längst norrut i Dubai. Väl framme (parkeringen är bokstavligt talat bara meter ifrån stranden – föredömligt planerat, som så ofta annars i det här landet) var det som att kliva iland på en söderhavsö – en vit sandstrand, ett smaragdgrönt hav och palmer och solstolar med parasoll utspritt över stranden… Men så har vi det där med värmen – att kliva ner i vattnet var bara som att känna en annan typ av luft – det var varmt som i luften men mer blött, liksom. Juryn överlägger fortfarande huruvida det bidrog med nån svalka överhuvudtaget men ett kvalificerat förhandsbesked är att nej, det svalkade faktiskt inte alls. Efter ett par timmars häng på stranden (mestadels i vattnet dock – och en del i vårt nyinförskaffade soltält) började dels Astrid och Hugos mat-och-sov-klockor knorra om att det var dags för lunch och dels undertecknad inse att solskyddsfaktor 30 bara räcker så länge för oss människor som föddes utan pigment (lägger du en albyl på mig ser det ut som en leverfläck) – dags att gå! Lunchen åt vi på Al Mallah – stans bästa Shawarma enligt utsago (jag kan faktiskt gå i god för det – åt den senast jag var i Dubai) även om vi inte fick tillfälle att prova på det nu; Shawarma får beställas först efter klockan fyra på eftermiddagen… eh, ja. Hur som helst – vi drog in hoummos, toum, chicken tawook och sallad – som självklart ackompanjerades av bröd och mukhalal. En riktig braklunch! Till detta beställdes det även in tre olika juicer; färskpressad apelsinjuice till Lady, färskpressade jordgubbar till Astrid och för min egen del en lemonad med skamliga mängder mynta. Fem toasters till den lunchen!


Det blev en dag på stranden…

img_0492-01
Och jo!, det var så sant – jag beställde in någon typ av ostbröd också, ser jag nu! Hipp-burken med barnmat är av svenskt ursprung, även om det finns att få tag på här nere faktiskt.

20160730_210047
Hello, one fool shawarma to go please. Inga konstigheter.

img_0490
När vi ändå är inne på ämnet – fårhjärna. Inga konstigheter.

Och idag har vi fortsatt på inslagen bana – för min egen del inleddes dagen med sovmorgon medan Lady fixade frukost, packning inför dagens äventyr och morgonbestyr med Hugo och Astrid – tusen tack för det! Sedan bar det av till Svenska Kyrkan där det bjöds på ostfralla, kanelbulle och våfflor innan det vankades sång för kidsen följt av lunch à la pasta och korv. Undertecknad inventerade noga förrådet av saltlakrits och böcker medan Lady med all säkerhet kan bli väckt mitt i natten och rabbla vilka sorters Marabou-choklad de har i kyrkan… Därefter styrde vi kosan norrut – miljöombyte och äventyr stod på agendan och Kempinski Ajman stod på GPS:en. Väl framme blev det poolhäng och bad hela eftermiddagen. Från att hemma i Sverige (och även på semestern i Turkiet) ha varit något reserverad gällande vatten har nu Astrid stormat fram och ligger gärna i poolen i timtals, flytandes själv med sina armpuffar eller bara sittandes i barnpoolen helt nöjd med att bara vara i vattnet. Inga leksaker eller så, bara vara. Mycket skönt! När sedan så familjens mat-och-sov-klocka började ringa så snoozade vi ett par gånger innan vi begav oss hemåt. Lite hämtmat fast tvärtom (det finns nog inte en restaurang i den här stan som inte erbjuder utkörning av maten – oftast kostnadsfritt) och två sovande barn senare så sitter vi nu här, Lady uppkrupen i soffan med nån tv-serie och jag vid köksbordet och skriver till er.

img_0503
Norsk-svensk-dansk-finska kyrkan i Dubai. Mycket trevligt ställe – rekommenderas!


Alltså, jag är den första att rösta för att vi alla ska få ha på oss vad vi vill – så jag vill med den här bilden bara säga: “You go man, I support you all the way!”


Som sagt, häng vid poolen, sol och bad hela eftermiddagen lång!

Och bara för att ni ska få lite bra bilder på våra fina barn också så kommer här tre bonusbilder!

20160909_094713
Astrid. Världens yngsta baglady (hon älskar att samla saker i påsar, väskor eller ryggsäckar och bara bära omkring på dem) och världens finaste treåring.

20160909_094703
Hugo Bugo. Har på tre dagar gått från att ungefär kunna sitta upp själv till att nu resa sig med hjälp av bord, krypa och vilja gå. Snart är lugnet över!

20160909_095444
Och så en bild på grabbarna grus!

Imorgon är sista dagen av ledighet för Astrid – på onsdag och torsdag är det förskola som vanligt och för min egen del kommer åtminstone någon av dagarna ägnas åt jobb i Ajman och beta av mailskörden här hemifrån. På söndag kör vi igen – då med så gott som fullt manskap i och med att vår VD kommer ner och tillträder sin tjänst på plats, sedan väntar vi bara på en CHRO och en CQO innan ledningsgruppen är grundmurad i sin utformning.

Dagens fundering:
Hur bygger man en stad? I somras sprang jag på Jerker Söderlind på Stadsliv över ett par öl och kom att diskutera hur man planerar en stad, och det är satan så mycket som ska planeras. Vi kom båda att tänka på den dokumentär som sändes för många år sen om arkitekterna på Snøhetta som då fått uppdraget att bygga en ny stad i Ras Al Khaima, men där själva projektet aldrig blev av. Tankarna kommer igång på nytt här nere, där man kontinuerligt bygger nya stadsdelar och utökar staden över en natt. Men vem sitter bakom spakarna och planerar allt? Hur kommer det att bli om femtio år? Hundra år? Trehundra år? Fungerar det som det var tänkt – eller kanske än viktigare, var det tänkt på något speciellt sätt, eller blev det bara?

Så – det var lite om vad vi som familj hittar på så här våra första skälvande veckor i Dubai. Hur är livet hemma i Sverige? Vad jag har läst mig till så har vädret varit helt fantastiskt och ni har bjudits på en brittsommar av sällan skådat slag! Hur har ni tagit hand om den bjudningen? Har uteserveringarna fortfarande öppet? Är det gott med kall öl? När kommer hösten? Ge mig en update!

Vad vill ni förresten läsa om? Framöver finns det en hel del att orda om byråkrati, måste-att-göra-listan i ett nytt land och otjänsten man inte bör göra sig själv alltför tidigt; jämföra med Sverige – men vad är ni mest intresserade av? Jag är idel öra.

Er kän,

Guru

Houston, we have liftoff…

Thu September 8, 2016, 12:29

(Dagens citat föräras Joe Theismann, före detta quarterback i amerikansk fotboll som även var draftad till Major League Baseball men valde karriären i Washington Redskins före basebollen. Theismann må ha varit en fysfantom av rang men hade kanske i övrigt en hiss som inte gick ända upp; “The word ‘genius’ isn’t applicable in football. A genius is a guy like Norman Einstein.”)

Fem dagar in på nya tjänsten så har jag en hel del reflektioner – men vi kan ju börja med att konstatera att det är långt ifrån att jag känner mig varm i kläderna. För att ge er lite mer bakgrundsinformation så är det så här – jag jobbar för Sheikh Khalifa Medical City Ajman (SKMC Ajman), som är en grupp bestående av fyra sjukhus: Sheikh Khalifa General Hospital Ajman, Sheikh Khalifa Womens & Childrens Hospital, Sheikh Khalifa Masfout Hospital och Rashid Centre for Diabetes and Research. SKMC Ajman drivs sedan i sin tur av det svenska företaget Global Health Partner (GHP) och min roll är alltså Chief Operating Officer för SKMC Ajman. För sedan att ytterligare spä på informationsmängden ni kan tillgodogöra er just den här kvällen och samtidigt tigga ihop lite förståelse för mina ouppvärmda kläder från första meningen i stycket så kan jag nämna att inom mitt ansvarsområde ingår medicinsk teknik, IT, sterilteknik, apotek, godshantering, upphandling, fastighetsteknik, trädgårdsskötsel, catering, transporter (vi har bland annat två limousiner och fem ambulanser som hör till sjukhuset), nybyggnadsprojekt och logistikflöden – kort sagt; jag har att göra. Men det är inte det vi ska fokusera på just nu – vi var inne på reflektioner!

I Sverige har jag spenderat större delen av mitt arbetsliv inom offentlig sektor och är således ganska van vid att ha en tight åtdragen svångrem med ganska liten möjlighet till fantasifulla utsvävningar och önsketänkanden. Så det är en lite annorlunda upplevelse att komma till ett land där det inte alltid (läs: så gott som aldrig) är huvudfokus på att spara pengar, utan man är snarare väldigt mån om att man dels ska få bästa kvalitet på det man väl köper och dels har stort fokus på att skaffa sig det bästa som pengar kan köpa. Missförstå mig rätt – det är en skön bris av frisk luft i jämförelse med den lätt unkna doften av sparbeting som offentlig sektor i många fall innebär, och det ger oss möjlighet att känna att vi verkligen kommer kunna skapa något varaktigt och funktionellt över tid som ändå håller toppklass för våra sjukhus! Men oaktat detta så är det smått bisarrt när man har en situation där man själv argumenterar för att hålla nere antalet sängplatser på hjärtintensiven till ett mer nyktert och lätthanterligt antal (sex till antalet, för att vara exakt) medan motparten (som alltså sitter på pengarna) argumenterar för att det minsann borde vara minst tio och allra helst sexton platser… Att det sedan är en ombytlig värld där man ena sekunden stolt proklamerar att pengar är det ingen brist på, så vi borde satsa på något bra nu när vi ändå renoverar och bygger nytt – och nästa sekund ifrågasätter om vi verkligen behöver all den medicin vi har meddelat att vi önskar köpa in från centralt håll, eller om vi kan spara in på något, gör ju att man inser att rörliga mål, gungfly och snabba beslut kommer vara vardag framöver.

Sen har vi det faktum att man har en annan syn på VIP och dess innebörd här. Det är viktigt att man planerar in så att varje avdelning har minst ett VIP-rum, och allra helst en VIP-svit i tillägg till det. Sen har vi ju även den kungliga sviten på sjukhuset, som har en totalarea på över 200 kvadratmeter med en tillhörande takterrass på 300 kvadratmeter – tänk er en liknande situation där vi pangade in motsvarande 1 500 kvadratmeter kungasvit på NKS för de fall någon från kungafamiljen skulle få för sig att bli sjuk! Störtskönt ju! Och utöver det finns det ju även religiöst betingade skillnader – alla avdelningar och mottagningar måste ha separata rum för kvinnor och män; olika väntrum, olika behandlingsrum, olika korridorer och olika ingångar. För att inte nämna att det tar mer än dubbelt så lång tid för kvinnor att ta sig igenom akutmottagningen i genomsnitt än för män – vid en triagering måste de ju ta av sig sin abaya och sedan efteråt ta på den igen innan de kan gå ut från undersökningsrummet, och bara det är en process på ett par minuter på och av – helt okänt för oss svenskar innan vi kom hit men numera en verklighet vi lever i och helt måste anpassa oss efter.

Nu har jag även varit och inspekterat det fjärde sjukhuset i gruppen – Sheikh Khalifa Masfout Hospital, riktigt bra standard och välplanerat trots sin ringa storlek (35 sängplatser är något begränsat i den värld vi rör oss i) – men tomt. Ni kommer se på bilderna att det verkligen är ekande tomt och så har det varit i – håll i er nu – två och ett halvt år! Ja, sjukhuset var färdigt i början av 2014 och sedan dess har det stått där, precis lika färdigt som då. Om det här hade varit någon annanstans i världen, låt säga Afrika, då hade det dels hunnit bli nergånget och dels tagits över av så kallade squatters, hade det varit i Sverige så hade det åtminstone varit dammigt till tusen och troligtvis även tömt på allt av värde – så icke här; sjukhuset må vara tomt på patienter och personal, men det går vakter och städpersonal och underhåller sjukhuset dygnet runt. I två och ett halvt år! Det är som gjort för en zombiefilm eller en The Shining II. Tror ni de är glada över att se oss eller?

img_0335
Som synes ett helt nybyggt och fint sjukhus uppe i bergen.

img_0309
Bra att veta – starkström!

img_0308
Sjukhuset är helt enkelt redo att tas i drift – här en lista över vad som finns i ett undersökningsrum. Den skarpögde läsaren hittar “X-RAY FILM VIEWER” på en rad där och undrar ju då genast om vi inte har moderna röntgenmaskiner. Självklart har vi det – men eftersom man inte har något centralt journalsystem i landet, så bär patienterna själva på sina journaler, och bristen på modern sjukvård i vissa områden i landet gör att många patienter bär på gamla röntgenbilder, som man alltså då behöver ha en ljustavla för att kunna granska.

img_0296
Entréhallen är både ljus och stor – men folktom.


Lite patriotism är aldrig fel så här i öknen! I spegelbilden syns en av de otaliga säkerhetsvakterna som patrullerar det tomma sjukhuset.

img_0319
En mindre braklunch intogs på närliggande Al Atlal Al Demashki – restaurang, bageri, sötsaker och blommor!

img_0343
Som synes har vi en helt vanlig modern datortomograf (förvisso inte mer än 16 slices, men ändå).

img_0349
The Ruler of Ajman tyckte sig inse ganska snabbt att personalen som ska jobba i Masfout, som ligger en och en halv timme från Dubai genom öknen och upp i bergen, skulle komma att behöva någonstans att bo, så precis bakom sjukhuset har han byggt två sexvåningarshus med lägenheter – ett för män och ett för kvinnor. Även dessa hus fick vi när vi tog över driften på sjukhusen. Generöst, eller hur? Förvisso kanske det är svårt att locka just svenskar med moroten att de får bo i en etta med kokvrå i Masfout, men för många andra av våra anställda är det här en riktig perk.

Är det någon av er läsare som är kvar sedan tiden vi var i Ghana? Ni kanske minns GMT (Ghana Maybe Time) i så fall? Här nere är det också lite annorlunda tidsuppfattning, vilket jag framför allt har märkt på möteskulturen hittills. Det är inte ovanligt med möten som på kallelsen ska vara en timme varar upp emot tre timmar, med en extremt agil agenda, flertalet möten i mötet och en överrörlig deltagarlista. Lägg därtill sedan uttrycket “insha’Allah”, vilket fritt översatt betyder något i stil med “om Allah vill” – andemeningen pendlar ganska friskt mellan “det är definitivt så – det har Allah bestämt” via “vi får se, Allah kommer bestämma åt oss” till i andra ändan av spektrat “kommer aldrig att hända – Allah kommer att visa dig”. Om man då tänker sig att man bokar ett möte med någon som svarar “jadå, jag kommer, insha’Allah” – vad betyder det? Kombinera sedan det här med det faktum att jag, som aldrig lärt mig dricka kaffe hemma i Sverige, är tvungen att pina i mig två till tre koppar arabiskt kaffe per dag (ibland ytterligare ett par koppar arabiskt te) eftersom det serveras snabbare än man hinner förstå det, så har vi helt plötsligt en annan värld att röra sig i. En smått fantastisk värld med mycket att lära för en blåögd svensk som undertecknad.

Dagens fundering:
Vad är det som avgör vad man tänker på? Alltså hur funderingarna rör sig. Är det slumpen? Eller har man en röd tråd i sina tankar dagarna igenom? Om jag ska självanalysera så tror jag att jag under arbetstid har en väldigt strikt linje längs med vilken jag tänker – den är ofta kopplad till min kalender och min e-mail och med dem flyter jag igenom dagen med endast några avstickare här och där. Hemmavid har jag – som jag förstått det – en helt annan approach (fråga min kära fru bara), även om jag jobbar hårt på att hitta en tankestruktur och därmed även kunna vara mer förutsägbar i mina handlingar och sätt att agera så faller jag otäckt ofta tillbaka in i mina gamla mönster som en drömmare och tidsobunden epikuré – vilket inte alltför ofta går hand i hand med rollen som familjefar och äkta man. Skam den som ger sig – nu kör vi!

Dagens påstående:
Vi kommer aldrig höra talas om det perfekta brottet. Eller möjligen har vi det perfekta brottet i Dwight Schrutes version i The Office: “Vad som är det perfekta brottet? Jag bryter mig in på Tiffany’s vid midnatt. Siktar jag in mig på kassaskåpet? Nej. Jag tar ljuskronan; den är ovärderlig. Medan jag tar ner den så kommer en kvinna på mig. Hon säger åt mig att sluta upp med vad jag håller på med. Det är hennes fars affär, hon är Tiffany. Jag säger nej. Vi älskar hela natten. På morgonen kommer polisen och jag rymmer i en av deras uniformer. Jag säger till henne att jag ska till Mexico men åker till Kanada. Jag litar inte på henne. Och förresten gillar jag kylan. Trettio år senare får jag ett vykort. Jag har en son. Och han är polischef. Och här blir historien intressant: Jag säger åt Tiffany att möta mig i Paris vid Trocadero. Hon har väntat på mig alla dessa år. Aldrig haft någon annan älskare. Jag bryr mig inte. Jag dyker inte upp. Jag åker till Berlin. Det var där jag gömde ljuskronan.” Ja, det är nog fan det perfekta brottet!

Idag är sista arbetsdagen på en vecka – nästa vecka är det Eid Al Adha här nere, egentligen hade det varit tre dagar (söndag, måndag och tisdag) men igår kom ett presidential decree om att hela nästa vecka ska vara ledig – presidentens order. Inte mig emot – förvisso kommer jag jobba ändå men i och med detta kanske inte behöva åka upp till jobbet varje dag. Enligt ryktena här nere är det långt många fler muslimska helgdagar än det är kristna, så jag hyser gott hopp om framtiden.

Eid Mubarak till er!

Er tolvtaggare,

Eje

En gång, ingen gång – två gånger, en gonggong…

Sat September 3, 2016, 18:48

(“Seven days without laughter makes one weak.” -Mort Walker
“Time flies like an arrow, fruit flies like a banana.” -Groucho Marx)

Välkommen – full av energi från gårdagens lovebombing av bloggen på Facebook kör vi igång idag igen!

Lördag – en av de bästa av veckans dagar; man har passerat crescendot som fredagscocktailen och ditomyset innebär och har liksom lyckoförlikat sig med tanken på att man knappt ens till hälften förbrukat helgens timmar. Livet är skönt helt enkelt, och vill det sig väl har man planer för kvällen och hela dagen står till förfogande med strålande sol, en löptur runt Brunnsviken och lite skön Keb’ Mo’ på stereon som för att mata dagen med sköna vibes… Ända tills man flyttar till Mellanöstern – här börjar veckan på söndag, och fredagsmyset är således utbytt mot det något okonventionella och inte alltför ryggradssjälvklara torsdagsmyset – stjärnorna står helt enkelt rätt för att det idag ska infinna sig lite söndagsångest; mitt på blanka dan på en vanlig lördag. Förvisso strålar solen men med 44 grader i skuggan och med en halvmil till närmaste vatten att springa runt så är inte en löptur riktigt att tillråda – och när sedan den musik som erbjuds för tillfället får spelas genom tv:ns dassiga högtalare så inser man att ur led är tiden. It can only get better!

Nåja, det är inte så farligt som det låter – vi har hunnit med en hel del idag för att råda bot på det mesta av herr Ågrens kvarlämningar; eller vad sägs om att hyra bil (nummer två i ordningen – denna gång för undertecknad som behöver bil att pendla till och från jobbet med), åka skridskor, mumsa glass, äta på McDonalds (fast i omvänd ordning) och åka vilse på vägen hem från Dubai Mall (som alltså ligger 500 meter hemifrån fågelvägen)? Det som kvarstår innan den här helgen är all är att familjens småsyskon (Lady har både storebror och storasyster och Hugo är ju lillebror) ska vakna från middagsluren, vi ska ta ett dopp i poolen (Astrid simmar själv med armpuffar!) och det ska lagas middag (korvstroganoff). Och förresten har helgen varit innehållsrik i sig ändå – igår tog vi oss ut till Mirdif City Center utanför Dubai för att handla på Clas Ohlson, och där hittade vi då alltså både Lindex och Max, utöver ett fantastiskt köpcentrum. Är det något de kan här nere förresten så är det just köpcentrum – nu bor vi väldigt nära Dubai Mall, världens största köpcentrum och ett av de nyaste här i stan, men oaktat vilket man åker till så hade de med lätthet kvalat in som det finaste i Sverige – och här finns de i överflöd! Instinktivt är det ju lätt att tänka “det är klart de måste ha köpcentrum – det är ju sjukt varmt ute!”, men borde inte vi i Sverige ha lika många och fina köpcentrum då givet att det är “sjukt kallt” ute tre månader om året? För det är i stort sett bara tre månader om året som det är sjukt varmt här nere, resten av tiden är lätt jämförbar med svensk sommar; och då är det minsann inget skriande behov av inomhuscentrum i Sverige åtminstone.

IMG_0209
Max Burgers i Mirdif. Kuriosa i sammanhanget är att affärsutvecklaren som hade ansvaret för att dra igång Max verksamhet i UAE (och gjorde det med den äran – inledningsvis hade de tio restauranger här, nu är de bara tre kvar) numera jobbar som projektledare för samma företag som jag jobbar för.


Fint i taket i Dubai Mall.

IMG_0219
Här är bild tagen på skötrummet inne på herrarnas toalett på Dubai Mall. Mycket fint! Däremot ska det i samma andetag nämnas att de här skötrummen inte är de lättaste att hitta – många av skötrummen står det uttryckligen “Only ladies. No men allowed!” på, vilket komplicerar saker och ting när jag har Hugo och han är nybajsad… Men som sagt – jag har lärt mig hitta till skötrummen med vilofåtölj och parkettgolv – Hugo kan fortsätta trycka på.

För övrigt klippte jag mig igår! Jag blev inspirerad efter att en av mina kollegor kom nyfriserad till invigningen i torsdags så igår gjorde jag slag i saken medan vi var i Mirdif. Tobias (kollegan) nämnde också att hans klippning var den kortaste han någonsin varit med om – från början till slut på mindre än fem minuter – så jag hade en god föraning om tidsåtgången av händelseförloppet även i mitt fall. Ack så jag bedrog mig dock – jag blev sittandes i frisörstolen i över en timme, med allsköns tillägg till den vanliga klippning jag inledningsvis frågade efter. Jag är nu i alla fall nyfriserad, med trimmat skägg, len som en babyrumpa medelst den rakbladsrakning som min frisör tog sig för utan att darra på manschetten en nanometer ens och väldigt väldoftande av all parfymerad talk som användes när det skulle borstas bort hår. Och eftersom jag tydligen har “torrt hår” så fick jag även sitta med en ånghjälm på mig i tjugo minuter… Kontentan av det hela är dock att jag nästa gång ber om en enkel klippning och möjligen skäggtrimning – resterande ryschpysch får gärna stå tillbaka till förmån för min och familjens tid tillsammans.

IMG_0212
Ånghjälm.

Ay caramba! Jag har glömt det mest dramatiska hittills – jag har varit på sjukhus! Eller ja, alltså – det har jag ju varit per definition i och med att jag jobbar för ett företag som driver fyra sjukhus, men jag har varit på ett femte, så att säga! För att göra en lång historia kort så ska man inte åka rulltrappa barbent, för då kan man råka skrapa upp vaden och sedan få en infektion i benet. Nu kan jag lugna er alla som varit med sedan Ghana-tiden och drar andan av förskräckelse i analogi med vad som hände med Lady och hennes infektion i benet där – jag fick skjuts av rekorderlige Bengt (en av sjukhusdirektörerna) till MedCare där man sedan konstaterade att jag har en begynnande infektion varpå lösningen blev stark antibiotika, en god dos probiotika och bakteriedödande salva. Hade jag inte varit så sent ute i torsdags eftermiddag hade jag helt sonika kunna slinka ner på hudkliniken på sjukhuset och klarat av det hela på en pisskvart – det hela tog dock inte längre tid än så på MedCare, men själv är ju bäste dräng, så att säga.

Min käre far frågade hur en vanlig dag ser ut här i Dubai – och det korta svaret för tillfället är att det inte har funnits några vanliga dagar än… Men jag ska försöka ge ett svar.

Hugo vaknar nånstans mellan halvsex och halvsju, ungefär samtidigt som sin kära syster som ligger i sovrummet bredvid. Efter nån halvtimmes morgongos med Hugo parallellt med ungefär lika lång tid framför arabisk barn-tv för Astrid är det dags för frukost. Klockan sju anländer Laine, vår hemhjälp/nanny, vilket innebär att jag fem i sju har stormat upp på övervåningen för att få på mig kläder nog för att vara representabel. Här nere är arbetsklädsel för min del alltid skjorta, slips och kostym – undantagen lyser med sin frånvaro än så länge. Jag har haft ett par tidiga möten vilket inneburit att jag gett mig av hemifrån strax efter sju, och Lady och Astrid ger sig iväg till förskolan halvannan timme senare. För min egen del återstår då en halvtimmes bilfärd upp till Ajman (och hittills har det inte gått en dag utan att jag förundrats över köerna som ringlar långa in mot Dubai – det är inte ovanligt med en restid på två timmar om man ska in mot stan på morgonen eller ut från densamma på eftermiddagen) innan dagens schema tar vid (jag får återkomma framöver gällande hur mina dagar ser ut – inledningsvis tror jag att temat för dem kommer vara “fullspäckade”). Även för Astrids del är det lite High Chaparall gällande vardag – men imorgon börjar terminen på riktigt och förhoppningsvis får jag anledning att återkomma till rutinerna. Väl hemma igen är det dags för det vanliga; middag till Hugo följt av middag till familjen – sedan nattning av Hugo och nattning av Astrid. Därefter finns det möjligen någon halvtimme över för oss båda för mail, Facebook, Skype och personliga reflektioner… Och dagen efter kör vi på repeat, precis som vanligt!

Dagens fundering:
Hur definierar man nationalitet? Låt säga att vi som familj bor här nere i tre år – då kommer Hugo ha bott tre år av sina knappt fyra år utomlands, och Astrid kommer ha bott halva sitt liv utomlands. Båda kommer säkerligen prata åtminstone engelska och förmodligen även kunna förstå och kanske rentav prata arabiska. Är nationaliteten ett litet ord i ett pass, eller sitter det någon annanstans? Själv kan jag tänka att jag och Lady möjligen kommer ha fostrat ett par världsmedborgare i sin linda vid det laget. För min egen del så skriver jag (som synes) på svenska, och de flesta tankar jag har är på svenska – även om engelska ter sig precis lika naturligt i både jobbrelaterade och privata situationer i övrigt. Men jag har Sverige så djupt inom mig att jag har svårt att se mig själv som något annat än svensk. Men hur gör man med dem som bott utomlands hela sitt liv, och kanske aldrig bor i Sverige – är de svenskar ändå?

Dagens bonusfundering:
Hur många ställen har man besökt för sista gången?

Så – det var min helg. Hur var er? Kommentarsfunktionen är lagad igen och Facebook står ju alltid till tjänst i övrigt. Jag vill veta vad som är på G i Sverige (eller Norge, för den delen, pappa Bjowi), hur är vädret, vem leder Allsvenskan, vad har ni för planer för söndagen och när regnade det senast? Allt det där går ju att läsa sig till, men det känns så mycket mer personligt när någon med egna ord berättar om det.

Er utrikeskorrespondent,

Bonum

Mellanöstern och spagettivästern…

Fri September 2, 2016, 20:37

(Testing testing, 1 – 2 – 3…)

Nu vevar vi väl igång det här maskineriet igen då, nu när det är dags för familjen Svedenhov/Ericsson att dra ut i vida världen igen. Sist var det jag och min älskade Lady som styrde kosan söderut och hamnade i East Legon, Accras Djursholm, i Ghana. Sedan dess har det flutit en hel del vatten under broarna; vi kom hem med vackra minnen och den bästa souveniren man kan tänka sig – vår hund, Sune. Väl hemma dröjde det inte ens två år innan Astrid kom till världen (maj 2013) och i vintras såg så Hugo dagens ljus (december 2015). Dessvärre hann Sune gå vidare för att springa på de evigt gröna ängarna innan Hugo föddes – så när nu familjen återigen styr sin kosa söderut är det jag, Lady och våra två fantastiska barn. Målet med resan den här gången blir Dubai!

För att förklara förra stycket lite mer utförligt så är det så att jag från och med igår, 1:a september, jobbar som Chief Operating Officer för en Sheikh Khalifa Medical City Ajman, i emiratet Ajman, en halvtimme norr om Dubai. Det är ett svenskt företag – Global Health Partner – som fått uppdraget att ta över och driva vården på de fyra offentliga sjukhusen i Ajman. Och även om man nu givetvis kan bo i Ajman istället för Dubai så har vi hittat ett dagis för Astrid i Dubai, och för att slippa de mördarköer som är in till Dubai på morgonen och ut från stan på eftermiddagen så har vi bestämt oss för att bo i Dubai, och så får jag pendla. Vi anlände till DXB sen kväll den 23:e augusti och vi har sedan dess flyttat in i vår temporära lägenhet, fixat hyrbil, ordnat lokala mobilnummer, fixat en maid/nanny, handlat upp oss på måste-varor (typ Dumle, pepparkakor och köttbullar) och möbler på IKEA, börjat inskolningen på förskola för Astrid och hittat till såväl Clas Ohlson som Lindex och Max Hamburgare – kort sagt; det har varit något intensivt. För att sedan lägga lök på laxen ska jag i ärlighetens namn säga att även om jag tillträdde min tjänst igår så har jag jobbat varje dag sedan vi kom ner hit, vilket jag varken hade räknat med eller önskat – och det har nog dessvärre gjort att vi inte acklimatiserat oss lika väl som vi annars hade hunnit göra.

Nu har ni säkert tusen frågor och funderingar så låt mig ta tillfället i akt och bekräfta några av era farhågor och ta död på några av myterna som jag tror odlas på distans gällande Dubai:

JA – det är varmt som i en mindre Josper även om det kryper ner mot “bara” dryga 30 grader om nätterna. Dagtid är det inte ovanligt med temperaturer på 40-45 grader i skuggan och här nere använder man rattmuffen för att ratten inte ska bli så varm – till skillnad från gamla goa Sverige där ratten kan bli för kall om vintrarna.
NEJ – det är inte outhärdligt varmt året runt. Redan om ett par veckor börjar temperaturen krypa ner under 40-strecket om dagarna och så fortsätter det nedåt ända fram till nyår ungefär – då ligger temperaturen nånstans runt 20-25 grader på dagarna – sen vänder det tillbaka igen.
JA – det är som att bo i ett Disneyland för vuxna; allt är störst, längst, vackrast, dyrast och häftigast. Baksidan av det myntet är väl att vi fortfarande tvivlar lite på om det finns något “äkta” Dubai – finns det någon själ? Jag vet inte – återkommer i ärendet.
NEJ – alla tjänar inte pengar som gräs i Dubai. Faktum är att den guldglänsande ytan lätt filas bort om man börjar syna det hela lite närmare; andelen expats i Dubai ligger på nånstans runt 80-90%, och då ska man veta att andelen västerlänningar understiger 10% av befolkningen. Det finns en hel ocean av gästarbetare från sydostasien som håller staden flytande – och de lönerna spelar i en helt annan liga än oss västerlänningars.
JA – bensin är billigt. Literpriset ligger nånstans runt fyra kronor litern för tillfället men så sent som för ett halvår sen var det precis ovanför trekronorsstrecket – så det skiftar mycket.
NEJ – det finns inte olja överallt (vilket skulle förklara ovanstående) – av emiratet Dubais BNP kommer inte mer än 8% från olja, medan över 80% är affärer. Oljan kommer mest från storebror Abu Dhabi.

Övriga frågor och funderingar tas med fördel emot antingen i kommentarsfältet eller per mail – ericssons@gmail.com fungerar alltjämt och jag ser fram emot att få stå till svars för mina inte alltid så genomarbetade opusalster.

Dagens citat:
“War never does not determine who is right – only who is left.”
– Bertrand Russell

Nu över till vårt hem! Vi hyr en möblerad lägenhet i ett område som heter DIFC – Dubai International Finance Center. I korthet så finns det en lag i Förenade Arabemiraten som säger att alla företag måste ägas till minst 51% av en emiratier – man insåg ganska snabbt att det skulle bli svårt att locka hit internationella företag och banker med de reglerna, och skapade frizoner där man hade andra lagar – och DIFC var landets första frizon och således är området väldigt affärs- och banktungt. Hur som helst – lägenheten ligger på 36:e våningen av 42 (vilket i sig hade gjort huset till Sveriges näst högsta byggnad) med en utsikt över både Burj Khalifa och de mer låglänta delarna av Dubai. Som synes på bilderna nedan så är det fint och så, men ännu känns det inte så personligt, även om vi tar små steg för att nå dit.

IMG-20160820-WA0007
Vardagsrum och del av kök och matrum.

IMG-20160820-WA0010
Sett från andra hållet.

IMG-20160820-WA0016
Matplatsen med lite av vår utsikt.

IMG-20160820-WA0015
Eller balkongen med utsikt mot Burj Khalifa – dock är det ju givetvis för varmt än så länge för att hålla på att hänga på balkongen, så vi har en del att ta igen gällande Mojitos och skönt balkonghäng…

IMG-20160820-WA0013
Vårt sovrum.

20160824_150314
Och så kommer vi då till la pièce de la resistance – poolen! På 42:a våningen ligger den och är så gott som alltid folktom.

20160824_153709-01
Och så självklart ser man världens högsta byggnad även från taket.

Så – nu har vi klarat av det! Vi kommer bo i lägenheten några månader till dess att vi börjar bli hemmastadda, då är tanken att vi tar och tittar på hus att flytta till, eftersom vi då kommer ha bättre koll på vilket område vi vill bo i och så vidare. Så välkomna ner i närtid till att hälsa på oss i höghuset eller lite senare för att hälsa på oss i hus!

Dagens fundering:
Det här med parallella universum – finns de? Jag läste några recensioner av Livet med kvantfysiska glasögon och för det första ska jag ju tilldela författarna en mental örfil å det grövsta; kvantmekanik och kvantfysik är inte okej att populärvetenskapligfiera. Kanske framförallt för att det är så innerligt svårt ämne att det är ett fåtal i världen som på riktigt behärskar det – om ens någon. Men oaktat författarnas naivitet och djupbottnade vilja att sälja böcker utan att för den sakens skull vara så nogräknade med innehållets sanningshalt så väckte det en del tankar i mig – existerar parallella universum? Om jag fattar ett beslut nu, skapas det då något parallellt där jag inte fattade det beslutet? Och händer det för alla händelser för alla människor – samtidigt?

Sist men inte minst – en kort bildkavalkad på vardagen hittills:

File_003
Lady och Hugo på lekland.

IMG-20160829-WA0000
Våra närmaste grannar utanför porten.

IMG-20160829-WA0003
En bankomat där man får ut pengarna i guld. På riktigt.

20160825_101920
En bild tagen från Astrids rum ut över vårt vardagsrum.

20160827_143415(0)
Besök i världens största akvarium i Dubai Mall.

File_002
Rutinen efter förskolan är enligt följande: Mamma startar bilen och luftkonditioneringen, Astrid står i skuggan och dricker en smoothie.

IMG_0125
Utsikt över Sheikh Zayed Road, den åttafiliga motorvägen som skär tvärs igenom Dubai, från vår takpool.

File_000
Invigning!

File_001
Jag var där!

IMG_0033
Det finns tydligen ett känt fenomen för folk som kommer till Dubai första gången – Dubaikilona. Efter en konferensdag på Armani Hotel förstår jag precis vad de menar. Här ovanför ser ni vårt fika… tre såna här omgångar kom under dagen, som komplement till den överdådiga lunchen som serverades…

IMG_0030
Klart Armani ska ha ett eget hotell.

Screenshot_2016-08-30-00-21-11
Och här är så panget jag jobbar för – SKMCA.

Nu – innan vi skiljs åt ikväll så tänkte jag så här: Eftersom jag inte direkt rosat marknaden med mina texttunga inlägg här så är jag lite osäker på hur många av er läsare som alltjämt hänger kvar – så ge er gärna tillkänna i kommentarerna eller skicka mig ett mail!

Sov gott!

Er störste,
Magnum