För er, genom tiden…

Wed January 25, 2017, 19:08

(Om jag fick välja ett soundtrack för det här inlägget så skulle det vara Badly Drawn Boy’s Time of Times. Eller åtminstone de första 24 sekunderna av den. Så ni vet. Eller i och för sig, om ni har en sån där ända-in-i-kaklet-bra dag så skulle jag kunna rekommendera Best Day of My Life, med American Authors.)

Efter nästan ett halvår här i Förenade Arabemiraten så är det väl hög tid att komma med ytterligare ett inlägg för er hemma i Sverige (och er här i UAE, för övrigt) att förkovra er i – så håll till godo, gott folk!

Som ni kommer ihåg från förra gången så är vi numera med hus! Sen dess har vi även blivit med möbler – och i skrivande stund hängs det upp tavlor på väggarna, mattor rullas ut på golven och diskussioner förs fortlöpande om vad nästa steg blir – vilka lampor ska hängas upp var, behöver vi fler mattor, var får vi tag på sjukt stora tavlor (väggar som är typ 25 kvadratmeter förpliktigar)? Men jag tänkte ta med er på en liten resa som börjar i bilen utanför höghuset där vi bodde i lägenhet, och slutar fem dagar senare inne i huset, med möbler i varje rum, vitvaror på plats och bilar i garaget. Pass på!

Vi bodde ju som sagt i en lägenhet från första kvällen vi kom ner till Dubai – en möblerad etagelägenhet med två sovrum och balkong. Inledningsvis hade vi lägenheten i två månader (till slutet av oktober), men givet den långbänk jag hamnade i med min visumprocess tog vi det säkra före det osäkra och förlängde kontraktet till slutet av november. Så när hyresvärden ringde torsdagen den 27:e oktober, när jag och Lady satt i bilen, för att fråga “när på måndag vi flyttar ut”, så var vi ganska oförstående. Det uppdagades snabbt dock att hyresvärden (ett företag som hyr ut semesterbostäder, främst i Dubai) ansåg sig ha rätten att avsluta vårt avtal, eftersom vi inte hade betalt förskottshyra för nästkommande månad. Och det vore väl fair’n’square, om det inte hade varit för det faktum att vi vid flertalet tillfällen – såväl per telefon som mailledes – hade bett om att få tillgång till den länk som behövs för att nå sidan där man gör betalningen. Föga förvånande så var det en av oss som tände på alla cylindrar (hint: inte den mentalt valiuminfuserade yours truly som kan räkna på ena handens fingrar de gånger han blivit arg) så det ringdes en hel del arga samtal till hyresvärden, som erbjöd sig att försöka hitta alternativt boende till oss som bästa alternativ – men nånstans i hela processen satte vi oss ner och räknade efter: Tillträde till huset var den 1:a november – men vi kunde på nåder få flytta in en dag tidigare, vilket alltså skulle ge oss torsdag, fredag, lördag och söndag innan flytten kunde ske – efter moget övervägande och en hel del tandagnisslan sa vi till varandra: “Vi kör – inflyttning på måndag!” Resten av den dagen spenderades på IKEA shoppandes möbler med expressleverans, dagen efter dundrade vi in på Carrefour för att köpa vitvaror med expressleverans, så när måndagen kom hade vi helt plötsligt ett i stora delar möblerat hus med tvättmaskin, torktumlare, kyl och frys, spis, diskmaskin och mikro – och på köpet hade vi alltså sparat tre veckors hyra av lägenheten som vi alltså lämnat. Dock ska det – i samma andetag, andas inte än! – nämnas att vi utöver detta även hade fått till målning i vårt sovrum och Astrids dito, vi hade haft företag där för pest control och hela huset hade städats, inom samma tidsperiod. Det är inte utan att jag är imponerad av oss – och i synnerhet min kära kapten Lady som alltså är den som styr hela den fullriggare som vår familj faktiskt får anses vara här nere, och det med den äran! Tack honey!

Nedanför har vi då lite före/efter-bilder så ni kan se vad som hänt de senaste veckorna…

astrids rum halvt inrett
Astrids rum innan gardiner, lakan och annat piff. Dock – rosa och lila väggar; helt enligt önskemål.

astrids rum inrett
Rummet efter piff!

gästrum uppe tomt 1
Övre gästrummet.

gästrum uppe inrett 2
Samma rum efter lite piff!

matrum tomt 1
Matrummet under IKEA:s besök.

matrum inrett
Matrummet efter lite piff. Återstår dock att skaffa bilder till ramarna – alternativt att till fullo omfamna Thomas Robinsons idé från filmen The Switch och låta det vara som det är.

sovrum tomt
Master bedroom. Utan säng.

sovrum inrett
Med säng, tavlor och lampa!

vardagsrum nere tomt 2
Nu kanske jag har sagt något om det tidigare – men get this; IKEA kommer hem och inte bara levererar möblerna, utan de monterar dem även! Här är nedre vardagsrummet under deras besök.

vardagsrum nere inrett
Och här är det för några dagar sen. Den uppmärksamme ser även att det är en koja som Astrid byggt, och att hon vid fototillfället håller på att montera in mikrofoner i kojan för att kunna sjunga Let it go, “Jingle Bells” och “Blinka lilla stjärna”. För det vill man ibland när man har en koja.

vardagsrum uppe inrett 3
Här har vi bara en efterbild – övre vardagsrummet är tänkt som nöjesrum. Fotbollsspel och bokhylla!

vardagsrum tv inrett 1
Samt tv-häng och terrass!

Men familjen då, hur går det för familjen? Jo, i och med flytten till hus så fick vi helt plötsligt ytor att leva på – leksaker kan dras fram men även städas undan på ett enklare sätt, tillträdet till poolen just utanför huset gör att det badas friskt och jag minns fortfarande leendet på Ladys läppar när hon första gången gick ut på altanen och ropade: “Kom in Astrid, middagen är klar!”, till Astrid som var ute på lekplatsen och sprang omkring. Kort sagt har huset gjort livet ytterligare ett par pinnhål enkelt att leva. Sen har ju Astrid tagit sig förbi den språkliga barriären på ett sätt som, min bakgrund inom lingvistik och språkvetenskap till trots, får mig att häpna över hur snabbt barn kan tillgodogöra sig ett nytt språk – hon är numera tjenis och bundis med granntjejen Chleo, från Australien, och växlar helt bekymmersfritt mellan engelska och svenska. Sen kryddar hon tillvaron med att lära sig arabiska på dagis, och några fraser på tagalog som vår förra filippinska nanny pratade. Jag själv försöker hålla uppe ångan genom att lära mig två nya arabiska fraser i veckan (vår Chief Medical Officer får i utbyte lära sig två svenska fraser i veckan – typ som “mera kaffe!” och “när är det fika?”) och till det kommer lite hobbyutbyten inom Tagalog (filippinska, från min fastighetschef) och det indiska språket Malayalam (från mina upphandlare). I tillägg till ovan ska det även nämnas att Lady har påbörjat en tjänst som kommunikations- och marknadsansvarig för samma sjukhusgrupp som jag jobbar för – inledningsvis på deltid, men även inom hennes område är mängden arbete snarast att liknas vid en aldrig sinande ström av “åh, jag borde”:n, “det här måste göras nu”:n och “allt är viktigt, hur ska jag kunna prioritera”:n, så utmaningen ligger väl mer i att undvika att drunkna i alla måsten och fokusera på att bara jobba så mycket som man har betalt för. Story of our lives.

20161130_132048
När min brorsa var på besök så var vi även uppe i Burj Khalifa. Det är satan så högt alltså! Varenda en av de där husen man ser nedanför hade stått ut som en varböld i Stockholms skyline – och de är lilleputt jämfört med Burj Khalifa!

20161130_132238-EFFECTS
Fascinerande.

20161130_132753
Och här har ni min käre bror, Jakob, hängandes i loungen uppe i “Burjen”.

En liten timelapse över utsikten.

För några månader sedan gjorde jag en kort reflektion gällande vad jag funnit vara annorlunda i UAE jämfört med den gamla välbekanta vardagslunken i Sverige – och nu tänkte jag försöka mig på konststycket att komma med en analys av hur saker har blivit jämfört med vad vi fick information om innan.

T R A F I K E N – “Trafiken här nere är hemsk, och varje dag ser man minst två allvarliga trafikolyckor på väg till och från jobbet.” Orden kom från bekant som spenderat de senaste fyra åren här nere i Dubai, och givet mängden bilar i trafiken så trodde jag väl inte att det skulle vara så osannolikt att man ser ett par större olyckor per dag. Men hittills, peppar peppar, ta i trä, har jag sluppit se några allvarligare incidenter överhuvudtaget. Förvisso är det så att man generellt har minimerat avståndet till bilen framför, från att i Sverige handla om ett par sekunder som bäst (för i ärlighetens namn – håller man verkligen de tre sekunderna i rusningstrafik – lämnar man en lucka så klämmer sig väl någon annan in där?), till att här nere handla om avstånd som inte sällan kan mätas i ensiffriga centimeter med en underliggande ambition om att visa sig angelägen medelst kortast möjliga avstånd i kombination med ett ihärdigt användande av helljus och inte sällan tutan – men på något oförklarligt sätt så ligger olycksfrekvensen förvånansvärt lågt, åtminstone sett till den rutt jag tar till och från jobbet.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-0

V Ä D R E T – “Det är varmt som satan i Dubai!”, är väl en allmän åsikt som kommer av det faktum att vi, i egenskap av svenska turister, önskar maximera mängden sol och värme när vi väl bestämmer oss för att fly den svenska grå vardagen för att tillskansa oss lite lyx, flärd och semester i Dubai. Inte sällan siktar man då in sig på höstlovet eller sport- eller påsklov, kanske för att undvika prisökningen över jul och nyår, och delvis möjligen för att man, ju, trots allt uppskattar lite snö och kyla när det är dags för jultomten att knacka på följt av fyrverkerierna veckan efter – men detta innebär ju att man (eh, ni – de svenska turisterna) hamnar här nere antingen precis i eftersviterna av sommarens bastuvärme, alternativt när vädret börjar blåsa på med värme inför just den bastuvärme som härskar under sommarmånaderna. Men senaste veckorna så har vädret visat på ytterligare en dimension – kyla. Efter kvällsdoppet igår kväll så frös jag så att jag skakade tänder, vilket verkligen var en exotisk känsla; frysa i Dubai. Men kvälls- och nattetid kryper temperaturen ner under 20 grader, och då kan man själv tänka sig tillbaka till en ljum sommarkväll med ett nattdopp – det är ju inte utan att man drar en liten rysning för att man vet hur kall man blir precis när man kommit upp, innan man sprungit in i bastuns värme igen, följt av en iskall lager. Inte sant? Men i korthet – det är varmt som satan i Dubai, dock inte alltid.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-1

F A M I L J E F Ö R U T S Ä T T N I N G A R – “Dubai är en fantastisk plats för en barnfamilj.”, ett påstående som nog var ett av de mest utbredda inför vår ankomst här i Dubai. Och det är väl bara att kapitulera inför det fullbordade faktumet – Dubai är en grym stad när det gäller aktiviteter, förutsättningar och faciliteter för barnfamiljer. Självklart finns det smolk i bägaren i det att staden snarast blickat mot amerikanska förlagor som Los Angeles och Las Vegas, vilket lett till att man så gott som alltid är bilburen, och att man får räkna med en halvtimmes bilfärd oavsett vart man ska – men när man väl kommit till sans med de förutsättningarna så är det bara att dagtinga och ta tillvara på allt som finns att tillgå: Gigantiska parker (alltid med grönt och kortklippt gräs), inomhuslekland (för de jävlarimig-varma sommardagarna), vattenland (med uppvärmt vatten på vintern och nedkylt på sommaren) och fullt av genuint barnkära servitörer, butiksbiträden och nannies/maids.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-2

A R B E T E  – “Man jobbar jämt.” Inledningsvis har det här kommit att bli en evig sanning – även om jag i det här forumet inte tycker om att orda alltför mycket om mitt jobb (detta givet att jag här nere är en offentlig person och med det även har ett ansvar gentemot min chef och mina underställda) så kan jag med lätthet säga att jag aldrig har jobbat så mycket som jag gjort under de inledande månaderna här nere. Samtidigt har jag vinnlagt mig om att finnas hemma till middagen och vika merparten av helgdagar åt aktiviteter med familjen, så jag tror – och hoppas – att Astrid och Hugo inte märkt av min arbetsbelastning nämnvärt. De senaste veckorna känns det dock som att pressen avtagit något, och jag ser trånande fram emot att få kunna njuta av en kväll där jag är ledig när barnen lagt sig, kommer i säng innan timvisaren letar sig över till nästa dygn och där jag stänger datorn för dagen redan på jobbet.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-3

Kontentan är att verkligheten den här gången trumfades av förhandsinformationen – det är varmt, familjevänligt och högtryck på jobbet men trafiken är inte så farlig som man kan luras att tro. Hur tror ni att det hade varit för er att bo i Dubai?

Det tog ganska lång tid för mig att få mitt visum och arbetstillstånd (av olika anledningar) men när jag väl fått det var det dags för resten av familjen. Det tog tid, lååång tid. Och precis när vi började misströsta och fundera över konsekvenserna av att Lady, Astrid och Hugo inte får sina visum i tid (typ att de skulle vara tvungna att åka hem till Sverige i nio månader innan de skulle vara tillåtna att komma tillbaka hit) så ringde vår Public Relations Officer (fritt översatt):

– Vi har ett problem.
– Jaha?
– Du har bara ett barn.
– Eh… nej, mig veterligen har jag två. Astrid och Hugo.
– Hmm… okej, du har två barn. Två döttrar.
– Igen, nej – jag är med en dåres envishet säker på att Hugo är en pojke.
– Nej, Hugo är ett flicknamn!
– Say what? Vad sägs om nej? Hugo är en pojke.
– Du måste visa mig bevis på att han är en pojke, annars får han inget visum.
– Räcker det med en bild på hans… eh, familjestolthet?
– Nej, papper med stämpel, både från UD och UAE:s ambassad i Sverige.

Jag lyckades tillslut att övertyga Ahmed (PRO:n) om att Hugo de facto är en pojke, och att det även står så i hans personbevis (som för övrigt är översatt till engelska, såklart). Då kom nästa problem några dagar senare:

– Vi har ett problem. Igen.
– Han ÄR en pojke!
– Ja ja ja, men han har munnen för öppen på bilden.
– ?
– Han måste ha stängd mun.

Projekt ta-bild-på-Hugo-när-han-har-stängd-mun-men-öppna-ögon tog vid. Det gick sådär – slutresultatet blev 74 bilder på Hugo med öppen mun (pappa är tydligen rolig när han ska ta kort), och ett visum på en alldeles strålande glad Hugo. Med öppen mun.

20161031_183937(0)-COLLAGE
Som sagt – glad som en spelman utan tillstymmelse till stängd mun!

hugo 2
Bästa visumet ever!

Dagens fundering:
Nu när vi bor i ett muslimskt land så är det påtagligt svårt att undgå deras regelbundna och väldigt tydligt påkallade böner – minareterna tornar sig ganska höga jämfört med de tvåvåningshus som är modus operandi utanför skyskrapsgränserna och även om man numera inte tänker aktivt på böneutropen så sker de ju de facto fem gånger om dagen – och med det kommer även grubblandet gällande det här med att vända sig mot Mekka. Det är ju okej om man har en kompass (och vet exakt var man befinner sig), alternativt – i dessa digitala dagar – en app som vägleder en i vilken riktning man ska böja sig (i lägenheten vi bodde i i början här nere så var faktiskt riktningen mot Mekka utmärkt i taket – för enkelhets skull liksom). Men get this – vad händer när första muslimen befinner sig i rymden? Om man befinner sig i omloppsbana i rymden så ligger hastigheten generellt runt typ 27-28 000 km/h (motsvarande nästan åtta kilometer i sekunden) vilket i sin tur innebär att man snurrar två tredjedelars varv runt jorden per timme. Fatta då om man har till uppgift att vända sig mot Mekka fem gånger om dagen, där varje bön tar, låt säga tio minuter – det blir ett jävla aerobicspass där ute i rymden för att vara vänd åt rätt håll. Såvida man inte löser det hela med någon form av gyroskopisk konstruktion, där man har Mekka som ett slags rörlig origo i ett pseudodynamiskt koordinatsystem (låter ju skitenkelt, när jag tänker efter… eh…). I förlängningen kommer ju den här funderingen att handla om huruvida våra religioner vi har här på jorden är skapade utefter förutsättningarna på jorden – och inte universum – och således kan tänkas vara skapade av människan snarare än någon allsmäktig Gud (som då de facto faktiskt borde skapat åtminstone grogrund för att religionen skulle kunna utövas även i rymden – utan krav på doktorstitel i differentialekvationer och transformationsmatematik)? Nu har jag inte kommit mycket längre i min genomlysning av världens 5 000 (give or take a few) religioner än just den här funderingen – men nog måste det väl finnas fler exempel som den här på att vi människor (eller gudar) har varit, och är, något introverta i vårt tänkande med just jorden som fokalpunkt?

 Okej, så långt så väl – ledsen för radiotystnaden under dryga tre månader, som ni läste ovan så har det jobbats en hel del, så det ni just läst började som ett skelett den 2:a november, för att sedan köttas på ända till idag – 25:e januari. Bättring utlovas!

Vad händer hos er? Vi kör så här – alla berättar en sak som man ser fram emot den kommande veckan! Jag ser fram emot att äta hamburgare och kolla på fontänskådespelet nedanför Burj Khalifa, redan imorgon!

Er vaskare,
Candide

Friday Night Live…

Fri October 14, 2016, 18:08

(Fredag – håll i er!)

Suck – nu har det gått så där lång tid mellan inläggen att det infinner sig någon typ av ångest inför att jag ska skriva ett nytt inlägg. Varför vet jag inte riktigt och rent faktiskt sett finns det ju inte någon som helst anledning – men icke desto mindre. Angst. Nåväl – styckena här nedanför började författas den 26:e förra månaden – så ha överseende med mig för tempushopp, oklara tidslinjer och avsaknad av logik! Nu kör vi!

Så är det så återigen fredag (för att ytterligare understryka ovanstående styckes ursäkt så ska det sägas att det här stycket exempelvis skrevs för två veckor sedan). Kvällen till ära sitter jag i baren på Café Belge på Ritz-Carlton i DIFC här i Dubai. Sitter ensam i baren och har tillskansat mig såväl djävulskryddade (vilket för övrigt, om det nu ens kan tänkas klassas som ett ord, förefaller vara ett av de få ord som jag lyckats frammana som resulterar i noll resultat på Google) cashewnötter som en habil Old Fashioned. Något som jag har insett efter den dryga månad vi har varit här nere är att det är svårt för mig att skaffa vänner – kollegor har jag (och med det sagt ska jag säga att de här kollegorna med lätthet kvalar in som några av de bästa jag haft – även om nu ingen skugga ska falla över mina tidigare eminenta kollegor) och med det kommer förvisso det sociala, skratten och även möjligheten att få lätta hjärtat om behov finns – och i situationen vi alla är i här nere så är vi även behjälpta av det faktum att vi alla är satta i den här nya, annorlunda och utmanande situationen, vilket ytterligare ger luft under vingarna för vår vänskap. Men ändå så är det just att ha någon utanför jobbet som jag saknar – en polare. Som man vet att man kan fråga om man ska se på Champions League (även om tiderna för fotbollsmatcherna blir förbålt sena här givet att vi ligger två timmar framför Sverige) eller bara dra med ut på dåligheter any given Thursday, om vi pratar filmreferenser. Nåväl, var sak har sin tid.

Nu tar vi och går igenom senaste bildskörden!

20160924_100606-01
Vi tog en till dag på stranden – den här gången inne i Dubai så söderhavskänslan ville väl inte riktigt infinna sig – men icke desto mindre är sanden finkornig som chinchillasand och havet varmt som en bättre pool!

20160923_1029220-01
En fredag hängde vi på The Green Planet i City Walk här i Dubai. Perfekt om man har barn att slå ihjäl ett par timmar (föregående mening ska för övrigt läsas så här: Det är perfekt om både har barn och ett par timmar att slå ihjäl. Och inte på något annat sätt.); det finns fåglar, fiskar, ormar, skalbaggar, ödlor och fina växter överallt – och så till det ska man sedan lägga till hängbroar, tunnlar genom akvariumet och små stigar inne i regnskogen. Eller gula papegojor.

20160923_1042261-01
Tukaner fanns det också!

20160923_1049220-01
Och skalbaggar, som sagt.

20160923_111922-01
Och så en ödla.

20160923_131433-01
Efterföljande promenaden i City Walk var förvisso inte helt njutbar givet att temperaturen hade passerat 40-gradersstrecket med råge – men den street art som de låtit konstnärer smycka stadsdelen med är riktigt fin!

20160923_1146170-01
Älska är väl kanske lite väl uttrycksfullt som adjektiv om mina känslor för Dubai hittills – men jag trivs bra. Vi trivs bra.

20160923_070628-01
En sak man lätt slås av här nere är att det sällan är sån där klarblå himmel som det allt som oftast är hemma i Sverige på fina sommardagar. Alla dagar här nere är ju temperaturmässigt som de allra finaste sommardagarna som någonsin satt sin fot på svensk mark (och nu är det faktiskt sant – oaktat tid på dagen numera så är det näst intill en ren njutning att gå utomhus) – men med skillnaden att allt är höljt i ett skimrande dis av sand… Men så häromdagen så var det klar himmel! Man kunde till och med se ett par moln på himlen!

20160927_142404-02
Har även fått min första försmak av öknen – mäktigt!

Det här med trafiken i Dubai kan vi väl gå igenom nu på en gång. Första gången vi var här nere, i början av juli, fick vi berättat för oss att trafiken var en mardröm – trafikolyckor är vanliga och det kommer ta lång tid innan man vågar sig ut i trafiken – så det var med ett visst mått av försiktighet och tillbakahållen angst som jag satte mig bakom ratten första dagen med hyrbil. Och trafiken var… helt okej. Nu är det visserligen så att jag som genom en ryggmärgsreflex jämförde rytmen, bilarna och hetsen med den i Accra, vilket skulle få det mest Lorenzianska rusningstrafikskaos att framstå som högst exemplarisk bilskoletrafik à la Preüssen – men oaktat detta, om jag försöker mig på en subjektivt objektiv analys av det hela så är inte trafiken så farlig. Visst har man ändrat tresekundersregeln till att här kallas tredecimetersregeln och även om bilarna alla har blinkers så verkar det vara förbjudet att använda dem, men ändå – finns det åtta filer så håller man sig till åtta filer (och inte elva, som säkerligen hade varit fallet i Accra), är det en motorväg man åker på så kan man förvänta sig att den fortsätter vara motorväg (och inte ta slut i en lerstig helt apropå) och så vidare. Sen är det ett par saker jag tycker är lite lustiga med trafiken här nere – exempelvis på just motorvägarna; på vägen mellan Dubai och Abu Dhabi så är hastighetsbegränsningen 120 kilometer i timmen, vilket klargörs på flertalet tydliga vägskyltar. Men lika ofta som de vägskyltarna tittar fram så kommer det även andra skyltar – där det tydligt står skrivet att den h ö g s t a tillåtna hastigheten är 140 kilometer i timmen, och att man ska tänka på det. Eh… vad är då 120 km/h för hastighet? En rekommenderad hastighet? Lite efterforskning från undertecknads sida har mynnat ut i att 120 km/h är hastighetsbegränsningen, men att böter börjar betalas ut först om man överträder hastighetsbegränsningen med 20 km/h eller mer – vilket då föranleder skyltarna om 140 km/h. Själv kan jag ju tycka att man borde ha en hastighetsbegränsning och att det är den som gäller… Ungefär samma deal har vi när det gäller heldragna linjer – de vita heldragna linjerna är okej att åka över och inte bry sig om – de är mer där som rekommendationer, men de gula heldragna linjerna, drar man över en sån så är det böter. För sånt ska man ju bara veta – så klart. Och tvärtom mot hur svenska polisen är (stannar folk och delar ut böter på plats) så kommer här allt på ditt registreringsnummer. Och betalar du inte böterna så går inte bilen igenom besiktningen och de tar den på plats för dig (när du ska besiktiga den). Och nu när vi ändå är inne på det här med trafik och bilar och sånt så kan jag även nämna att vi var på middag hos en av mina kollegor förra helgen, och frågade om de har några regler här nere gällande promillehalt och bilkörning. Svaret blev att det inte finns någon tillåten eller otillåten promillehalt alls i lagen – för här nere har de inställningen att man kan ju inte förbjuda något som inte finns; och alkohol finns ju inte… eh… Möjligen är det så om man hårdrar det i och med att det de facto är Sharialag som gäller här nere och i den aspekten är ju alkohol förbjudet – i synnerhet för de som inte har tillskansat sig ett aktivt “tillstånd” (för att inneha vilket man måste besitta såväl residence visa som Emirates ID), rent strikt sett – men rent faktiskt sett så serveras det ju alkohol på så gott som varenda restaurang och hotell här i stan. Men jag kunde inte låta bli att tycka att det är fascinerande att de inte har någon lag som förbjuder en att köra bil alkoholpåverkad – eftersom alkohol “inte finns”. Sen ska det väl i samma andetag nämnas att om någon nu mot all rim och reson skulle få för sig att köra bil efter några öl och fastna hos polisen så är det väl inte så direkt att de ser genom fingrarna på grund av ett kryphål i lagen – tvärtom så kommer de med största sannolikhet göra det mycket tydligt via godtycklig lagtexttolkning att alkohol och bilkörning äro två parallella linjer, och det ligga i parallella linjers natur att aldrig mötas – som August Strindberg skulle uttryckt det (även om han själv nu pratade om man och kvinna – vilket jag själv kan tycka är ett ganska ödesmättat uttalande givet hans rykte som kvinnokarl).

Puh! Mastodontstycke – inte sant? Vi lättar upp det hela en sköning till citat:

“When I die, I want to go peacefully, like my grandfather did – in his sleep. Not yelling and screaming, like the passenger in his car.”
– Bob Monkhouse

Vad kan vi mer säga? Jo, vi har hittat ett hus som vi ska flytta in i. Innan vi kom ner hit i slutet av augusti så hade vi bokat in oss i lägenheten där vi bor nu – den hyr vi månadsvis och som sådan är den alltså svindyr (nu är förvisso allt svindyrt här i Dubai, men det blir extra dyrt om man inte bestämmer sig för att hyra boende årsvis). Saken är bara den att man kan inte hyra hus eller lägenhet årsvis såvida man inte har ett residence visa, något som tar sin lilla tid att få tag på. Eftersom jag själv jobbar för ett företag som i sin tur har presidentministeriet som uppdragsgivare så är det en hel del pappersexercis som ska trampas igenom innan man får stämpeln i passet – men nu verkar det icke desto mindre som att det är dags för mig att få mitt pass med tillhörande visum i. Steget efter det är att jonna över till mäklaren med en check på 5% på hyressumman och två checkar till hyresvärden med hälften av hyressumman på vardera check. Därefter är 69b 12c Street i Jumeirah 1 vårt i ett år framöver åtminstone. Som synes av bilderna här nedanför så är det ett hus med fyra sovrum, två terrasser och en altan, med tillhörande gemensam pool, gym, squashbana och lekplats. 1:a november blir officiell inflytt men så länge vi får till betalningarna med checkar och kan visa upp mitt visum innan dess så har vi tillträde! Wohooo!!

whatsapp-image-2016-10-14-at-20-49-34
Vårt hus!

20161009_152412
Entré – välkommen in!

20161009_152434
Gästrum på nedervåningen.

whatsapp-image-2016-10-14-at-20-55-04
Utsikten från matrummet (som är i öppen planlösning med vardagsrummet).

20161009_154300
Gemensamma poolområdet.

20161009_152834
Master bedroom.

20161009_152805
Övre vardagsrummet.

20161009_153002
Terrass #1 på övervåningen – med utsikt över Dubai:s skyline och även Burj Khalifa.

20161009_152740
Terrass #2 på övervåningen – utgång från gästrum #2 (vilket sedermera kommer bli Hugos rum).

20161009_152715
Gästrum på övervåningen (senare Hugos rum).

20161009_152650
Vardagsrummet på övervåningen från ett annat håll.

Nu bor vi förvisso väldigt fint som det är, och möblerna som kommer med lägenheten här är även de fina och så, men vi längtar ändå efter att skapa något som blir vårt. Få lite mer utrymme, kunna ta emot gäster och ha möjligheten att avrunda torsdagskvällen genom att ta en drink på terrassen medan solen viker sig ner längs med Jumeirah Beach… Så välkomna ner för att hälsa på!

Dagens fundering:
Hur många ställen har man varit på för sista gången?

Det var allt för idag! Nu kräver jag att få en rapport från er – hur många grader var det när du vaknade imorse? När cyklade du senast? Var skulle du vilja bo om pengar inte var en faktor att ta hänsyn till? Vem pratade du i telefon med senast? Mina egna svar på frågorna är 29 grader Celsius, en regnig försommarnatt i maj, någonstans där min familj är lycklig och sist jag pratade i telefon var igårkväll – och då var det min kära Lady jag pratade med.

Er tangoparlör,

Leon

Dröm om min förvåning…

Sun September 18, 2016, 18:35

(“We all have our time machines. Some take us back, they’re called memories. Some take us forward, they’re called dreams.” – Jeremy Irons
Jag lever just nu i min egen tidsmaskin som tar mig till framtiden – att få bo utomlands och vara med om att vi som familj bygger upp ett liv utanför Sverige, med de utmaningar och belöningar det innebär – det är en dröm, och jag lever den drömmen. Hur ser din tidsmaskin ut?)

Familjen Svedenhov/Ericsson har fortsatt sin Eriksgata genom Dubai under Eid och har således sedan sist avverkat ännu ett besök hos Svenska Kyrkan (ganska streetsmart av kyrkan att anordna aktiviteter och vara mötesplats för svenskar – det är nog inte ens en tiondel av alla oss som hänger i Svenska Kyrkan här i Dubai som går i kyrkan hemma i Sverige), varit på Dubai Zoo, köpt bilbarnstol och lagt köpcentrumsbesök nummer fem till handlingarna. Utöver det har vi kört onsdag och torsdag som vardagar; Astrid på förskolan och jag iväg till jobbet. Men mer om detta snart – nu kör vi!

Svenska Kyrkan var det ja – jag har väl, som många andra i Sverige, ett ganska okomplicerat men möjligen något dubbelbottnat förhållande till kyrkan. Jag tror inte aktivt på Gud och även om jag understundom trillar dit på agnosticismdefinitionen så finns det nog tillfällen då jag ganska lätt går att placera in i ateist-facket. Dock är jag kristen per definition; jag är med i svenska kyrkan och tycker att traditionella högtider ska hållas i kyrkan; giftermål, dop, begravningar (även om man nu kan debattera om huruvida begravningar ska kvala in under epitetet “högtid”) – vilket egentligen är ruggigt ologiskt och opportunistiskt om man ska vara ärlig. Nåväl – när man sedan befinner sig i en sån annorlunda värld så fjärran från sina trygga hjulspår hemma i Stockholm så känns det ju ännu mer välsett att det finns någonstans där man dels alltid är välkommen och dels har väldigt lätt för att finna sig tillrätta, givet att det är svenska möbler, svenska böcker, svensk mat och svenska människor. Men på något underligt sätt känns det ändå som att priset vi får betala för att få oss den känslan av trygghet och lugn till livs är de periodiska insticken med “Gud” och “Jesus” och lovsångs- och bönindoktrineringen som sakta smyger sig på från det svenska prästerskapets sida (här ska det dock flikas in ett passus om att de svenska prästerna, Markus och Malin, är helt fantastiska och lätt kvalar in över de coolaste prästerna jag stött på – nästan i nivå med pastor Dave som både jag och min pappa hade som konfirmationspräst och som tyckte att vi inte borde prata om några konfirmationstexter egentligen utan det enda vi människor borde göra var att vara helt förundrade över att celldelningen fungerar).

Hur har ni andra som har barn gjort med introducering av Gud, tro och kyrkan och dess värderingar? När jag var liten fanns det ju förvisso kyrkans barntimmar men där gick aldrig jag så jag kan inte minnas att jag haft någon långvarig relation med kyrkan annat än att jag är konfirmerad och gift i den.

img_0545
Astrid och svenska prästen Malin klipper ut rosa filt för att ha som klänning på dockan som barnen gjorde.

I lördags var vi på Dubai Zoo. Astrid har pratat i flera dagar om att hon vill se djur och eftersom det ligger ett zoo inte mer än en kvart bort bilvägen så sa vi okej då. Väl där missar jag parkeringen och får åka runt kvarteret för att komma tillbaka – och det visar sig att kvarteret som zoo:t (zoot? zooet?) ligger i är mikroskopiskt litet… Börjar ana oråd… När vi sen kliver in innanför portarna så är det som att komma in på… ja, jag vet inte vad. Tänk er att man har ett Skansen som är 1/100-del så stort som det är idag, tänk er sen att underhållet är eftersatt sedan 70-talet och att djuren har klaustrofobiskt små burar och allt detta i en värme som redan klockan tio var uppe i 37 grader i skuggan… Det är tragiskt att se och om det inte hade varit för att Astrid verkligen uppskattade att få se djuren så hade vi vänt i dörren. Det som däremot stod ut jämfört med Sverige på ett annat sätt än just negativt var närheten till djuren – det må vara så att de har tredubbla staket, men ändock befinner man sig inte mer än några decimeter från en bengalisk tiger! I Sverige inbillar jag mig att man varit långt mycket längre ifrån och troligtvis på säkert avstånd från att stoppa in fingrar och händer… Gällande zoo:ts (zoots? zooets?) varande så har Dubai visserligen sent om sider insett att djurparken närmast får anses vara en av få uslingar här i stan – och i slutet av året öppnar således Dubai Safari. Självfallet (vad annars?) kommer Dubai Safari vara gigantiskt, vackert och högteknologiskt – utöver att det kommer vara fullt av 10 000 djur… Jag har läst mig till om saker som luftkonditionerade klippor, mistdysor för att kyla ner luften och nedkylda pooler med vatten för djuren. Jag hoppas bara att djuren på Dubai Zoo överlever länge nog för att få uppleva det…

20160916_110501-01
En hårt beskuren bild för att dels slippa få med de tredubbla stängslen som är mellan åskådare och djur och dels få en bild där man slipper se burarnas misärliknande status.

Sen har vi den här listan över saker man måste lära sig att acceptera – vare sig det handlar om det korta perspektivet; att acceptera att något är som det är i det här landet, eller det långa perspektivet; att när man väl flyttar hem till Sverige måste man acceptera att något är som det är i Sverige. I Ghana upptogs många av topplaceringarna på den listan av tidsbaserade faktorer; att folk inte kom i tid, att man själv kom i tid men fick vänta, att tio minuter kunde innebära fyra timmar och att “snart” ofta betydde “ingen aning om när, men jag säger ‘snart’ så du inte blir arg på mig”. Nu har vi visserligen precis inlett vår fjärde vecka här nere, så det kanske är lite förmätet av mig att komma med någon djuplodande analys av läget men icke desto mindre finns det saker som redan nu står ut som annorlunda och möjligen lite svårsmälta jämfört med Sverige. So here goes:

T I D – Var man än ska ta sig i den här staden så tar det tid. Nu har vi ännu inte tagit oss för uppgiften att använda oss av annat transportmedel än bil, men jag har svårt att se att det skulle gå snabbare att ta sig kommunalt mellan olika stadsdelar. Helt visst är det så att staden och emiratet Dubai är avlång och därmed utspridd på ett sätt som närapå får Mount Isa i Australien att framstå som en smältdegel av stadsliv (okej, jag erkänner – det där var årets överdrift; alla kategorier!) – något som skulle kunna borga för en fördel för Dubai:s tunnelbana (som för övrigt inte har några tunnlar då den enbart tronar fram som en highline genom stan), men med tanke på att Sheikh Zayed Road bombar fram rakt genom staden med mellan åtta och elva (!!) filer i vardera riktning så brukar köerna inte vara alltför mördarlika om man bara håller sig ifrån den värsta rusningstrafiken. Dessutom finns det ett dussintal stadskärnor i den här staden som var och en för sig känns som ett mini-Manhattan. Hur som helst – att åka och handla en liter mjölk? Lätt fyrtio minuter. Att åka och lämna Astrid på dagis och sen tillbaka hem igen (en resa på drygt sex kilometer)? Minst trekvart. Att åka runt kvarteret? Tio minuter. (På riktigt – för att ta sig runt vårt kvarter så är det en två rondeller, fyra rödljus och fem farthinder – utöver de knappa två kilometer man måste färdas i bilen.) Tid.

K O S T N A D – Saker och ting kostar mer än de gör i Sverige. Även här får jag erkänna att jag antagligen kommer göra en annan analys av läget om ett halvår eller så, men i det här skedet så gör vi oss ofta otjänsten att översätta priser till svenska kronor – och det är dyrt. Ännu dyrare än man kanske tror hemma i Sverige – priserna har, enligt folk som bott här nere en längre tid, gått spikrakt uppåt de senaste två-tre åren, och det är på bred front; boende, mat, bilar, skolgång och så vidare. Det har lett till att den medelklass som trots allt ändå finns här i Dubai, har svårt att ha råd med de utgifter som krävs för ett liv här nere – vilket i sin tur lett till att medelklassen så sakteliga suddas ut. Kvar är de fattiga och de rika – med ännu större klyftor dem emellan. Hur som helst – del av anledningen att vi känner att det är dyrt torde givetvis vara att vi söker oss till kedjor vi känner till och som känns tryggt för oss västerlänningar; Carrefour, Spinneys och Waitrose, för att nämna några exempel – och alla de ovan nämnda butikerna är extremt måna om sina kunder och ställer gärna upp och importerar allehanda matvaror som antagligen skulle kunna gå att hitta billigare någon annanstans där matvaran inte behövts fraktas runt ett kvarts jordklot innan den hamnar i hyllan. Ta apelsinjuice till exempel – vill man ha Tropicana så är den importerad från USA och kostar 35 AED per liter (motsvarande typ 80 kronor), men om man kan tänka sig Florida’s Natural, som förvisso är ett amerikanskt märke men som filialtillverkas i Saudiarabien så får man 1,8 liter för 18 AED (motsvarande 23 kronor litern) – fortfarande dyrt men inte obscent. Vi har ett par ställen till att utforska på förslag från vår nanny Lanie – återkommer med rapport gällande priser och tillgänglighet på hennes butiker vid annat tillfälle.

A R T I G H E T – I Sverige är det ganska vanligt att man håller upp dörrar för varandra, står lydigt i kön utan att trängas och låter damer gå före – ja, ett visst mått av polerad artighet är liksom fastställd norm. Här nere jobbar man inte så – det är, med risk för att låta hård och dömande, var man för sig själv här nere. Man tränger sig gärna (i synnerhet i trafiken), har svårt för att respektera köer i allmänhet (här ska jag dock komma med ett långt instick – i Mexico har de ett kösystem som nog måste klassas som ett av de mer briljanta i världen. Låt säga att man ska gå på posten och det är en hel massa folk som ska göra detsamma; i Sverige skulle man ha nummerlappar som alla behöver ta, här i Dubai skulle folk sitta och vänta – kvinnor för sig och män för sig, men i Mexico, där säger man när man kommer in “Sist?” – varpå någon svarar “Jag!”. Och då vet man – det är min tur efter han som svarade “Jag!” – smått genialiskt, inte sant?) och visar sällan hänsyn till sina medmänniskor på det sätt som vi är vana vid hemma i Sverige. Givetvis är det så att undantagen som bekräftar regeln finns, och möjligen kommer de till antalet ta över regelskapet och invertera det hela med tiden, men i det här skedet har vi känslan av att det här nere råder ett något bistrare klimat medmänniskor emellan.

S E R V I C E – Servicenivån på restauranger och butiker trumfar allt annat jag någonsin varit med om. Det är som att man har dammsugit världen på talang, service minds och ambitioner – oaktat om det gäller butiksbiträden, servitörer eller taxichaufförer – och satt alla att jobba i Dubai. Servicen är sällan påträngande, alltid glad och har en närapå otäck träffsäkerhet gällande nivån. Mycket uppskattat och något man säkerligen kommer ha svårigheter att vänja sig av vid när man väl flyttar hem till Sverige igen – där kvalitén på service är något skiftande, om man ska uttrycka det diplomatiskt.

L Ä T T J A – Tack vare – eller kanske på grund av – ovan nämnda nivå på service så är det extremt lätt att halka in i ett lättjefullt dis av laissez faire (möjligen i dubbel bemärkelse givet skattesystemet här nere); man tankar inte bilen själv för det finns ju folk som gör åt en, man packar inte matkassarna själv för då tar man ju jobbet från han som står och gör det och man går inte och handlar sin lunch själv, nej – man skickar en springpojke att handla, så har han ett jobb också. När vi bodde i Ghana fanns det en outtalad förväntan från samhället att man som expat skulle ge tillbaka till lokalbefolkningen genom att anställa folk; en trädgårdsmästare, en housekeeper, en säkerhetsvakt – ju fler man avlönade desto bättre expat var man i samhällets ögon. Här i Dubai lever ju lokalbefolkningen väldigt gott som det är – att anställa folk gör man för att det alltid finns någon som har det sämre ställt än en själv och om man då kan göra två flugor på smällen och få hjälp i hemmet och ordna en anställning för någon som oftast tar på sig familjens välgång i hemlandet så känns det ju bra. Men det är väldigt lätt att vänja sig och jag tror att avvänjningen den dagen vi flyttar hem igen blir minst lika svår som det är lätt nu…

Ö P P E N H E T – Nu är det visserligen så att den här bloggen mestadels siktar in sig på att beskriva vår vardag i Dubai, och inte så mycket fokuserar på total öppenhet à la Justin Hall, så jag är väl inte helt nedstämd över det faktum att jag här nere inte har möjlighet att vara helt öppen med sakernas varande – men jag ska ändå tydliggöra att det här nere råder ett lite annat klimat gällande öppenhet, pressfrihet och andra självklara rättigheter man bär med sig i ryggmärgen från fäderneslandet. Här nere kan man, om det vill sig illa, bli hemskickad för att man tutat på fel bil, varit för kritisk på Facebook eller av någon annan smått befängd anledning – så ärlighet i all ära, men det kan tidvis vara en något polerad bild av sanningen jag delger er, mina kära läsare. Och för detta ber jag om ursäkt men alternativen är ganska få i skrivande stund.

Hittills under våra veckor i Dubai har vi alltså då avverkat Dubai Mall (störst i världen med sina dryga 1 200 butiker), Mall of the Emirates (skidbacke inomhus – behöver vi säga mer?), Deira City Centre (får nog jämförelsevis anses vara ett förortscentrum), Mirdif City Centre (när man saknar Sverige – då åker man hit och hittar Lindex, Max och Clas Ohlson) och så nu i helgen då Mercato Mall. När folk pratar om Mercato Mall så är det som att de refererar till sin lokala matvarubutik; “jag var och köpte bröd på Mercato” medan i verkligheten är det ett fullfjädrat köpcentrum med butiker, restauranger och biograf – allt inredningskoreograferat i italiensk småstadsstil… Fortsätter vi i samma takt har vi om ett år avverkat nånstans runt 60 köpcentrum, och sanningen att säga är det nog tyvärr inte nog för att jobba sig igenom ens Dubais utbud…

img_0541
Telefonen är vid det här laget full av såna här bilder…

img_0559
…och såna här.

img_0562
Men i vissa köpcentrum behöver man inte ta bild på vad parkeringen man står på heter – de står själva så gärna till tjänst med den hjälpen…

Dagens idol:
Henry Lindholm. Tidigare verksamhetschef på Röntgenkliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Utöver att han självklart har en läkarexamen (med tillhörande filosofie doktorstitel) så är han även utbildad civilingenjör och har en civilekonomexamen (och en MBA, såklart). Och jo! Det var ju så sant – han är utbildad pilot också! I tillägg till allt det här ska sedan sägas att han är ödmjuk, lågmäld och ypperligt trevlig – en riktig idol, med andra ord! Vem är din idol?

Jo! Det var ju så sant – vi har köpt en till bilbarnstol. Den här gången är det Astrid som ska få åka ståndsmässigt även i min bil, så för några dagar sen gjorde vi Dubai Mall och kuskade runt från affär till affär i jakt på en bra bakåtvänd bilbarnstol… I Sverige säger man ju som bekant att barn bör färdas bakåtvända så länge det är möjligt, men allra helst till fyra-fem års ålder – och vi har dessutom allsköns forskning som pekar på just det här; barn löper upp till tio gånger så hög risk att dö eller skadas allvarligt vid en olycka om de färdas framåtvända innan den åldern, exempelvis. Här nere har de en något annorlunda approach till det hela – barn ska färdas i babyskydd och bakåtvända till sex månaders ålder, därefter ska de sitta i bilbarnstol, framåtvända. Efter att vi diskuterat det hela med personalen i butikerna och frågat hur länge man kan använda respektive bilbarnstol så kryper det ju givetvis fram att de går att använda bakåtvända ganska långt upp i åldrarna men eftersom de inte är tillverkade för det så hade Astrid behövt vara pygmé för att få plats med sina spiror till ben. Plan B, således. Köp, sälj och byt i Dubai blev räddningen den här gången, även om Dubizzle har agerat räddare i nöden även den. En svensk familj skulle sälja sin nedfraktade bilbarnstol som förtjänstfullt och troget tjänat två barn – och numera då alltså Astrid. Det enda som krävdes var ett korståg över Dubai för Ladys del – ny del av stan, okända kvarter och givetvis ett gigantiskt gated community – dock med framgångsrik fångst. I och med detta är vi för tillfället fulltecknade gällande barn i bilar, näst på tur är en bilbarnstol till Hugo istället för babyskyddet han nyttjar för tillfället. Förresten ska det nämnas också att man här i UAE har en lag som förbjuder möjligheten att stänga av krockkudden på passagerarsidan fram, vilket gör det omöjligt att ha Hugo där – han har fått bli baksätesförare precis som syrran, inte alltid lika bekvämt, i synnerhet inte när man är ensam vuxen, men det får gå.

Dagens fundering:
Hur kommer det sig att det alltid krävs att man lämnar tryggheten för att börja reflektera över vardagen, ställa sig lite mer existensiella frågor och fundera över saker och ting på möjligen ett mer djuplodande plan än annars – tänka på livet man lever alltså? Nu kanske jag är ensam om just det här – men i Sverige kan jag inte riktigt dra mig till minnes att jag begrundat min vardag nämnvärt – den bara fanns där. Hade jag gjort mig omaket att fundera linan ut och sätta det hela i perspektiv så hade jag säkerligen såväl uppskattat vardagslivet mer som kommit fram till saker som är värda att visa lite mer aktning för än man kanske gör… Men för att svara på min egen fråga här i början – det är väl så att det är först när man lämnar tryggheten och hamnar någon annanstans som man har något att jämföra med vardagslunken hemma i Svea rike.


Våra närmaste grannar – cigarrhusen.

img_0558
Hårdvaluta i det här landet! Under Eid åkte ett par kollegor hem till Sverige varpå jag utlovade guld och gröna skogar (läs: torsdagscocktails och hemma-hos-middagar) till de som fick med sig gröt ner. Fick följande meddelande på Whatsapp imorse: “En insmugglad leverans av vitt mjölliknande pulver finns på mitt kontor att hämta.”

20160917_135036
Det känns ju lagom motiverat att de även här i Dubai börjar sälja höstkollektionen av kläder – mössor, varma jackor, ylletröjor…


Dagens galenskap: Befolkningsdensiteten i Hong Kong.

img_0377
Det här stället åker jag förbi varje morgon på väg till jobbet – och det känns så exotiskt varje gång jag kör förbi det. Tänk er in i motsvarande situation i Sverige; “Enskede Center för att lära sig Bibeln utantill”…

Så – det var dagens skörd av text och bilder. Nu vill jag ha mig svensk indiansommar och en ögonblicksbild à la polaroid över er måndagkväll till livs – kör i vind! Kommentera i fältet nedanför, maila på ericssons@gmail.com eller överös mig med inlägg på facebook!

Er trubadutt,

Trudelur

Monday monday…

Mon September 12, 2016, 19:45

(Dagens shoutout går till min käre vapendragare och äldsta vän – Björn! Utöver det faktum att han fyller år idag (stort grattis!) så förtjänar han även en plats i historien dels genom sitt kunnande om allt (verkligen ALLT!) och dels tack vare sitt underbara citat “Vadå, läser inte alla FASS?” som myntades nån gång efter att vi inledningsvis ifrågasatt hur det kom sig att han kunde varningstexten på något obskyrt läkemedel varpå han svarade att han läst det i FASS och vi kontrade med att ifrågasätta varför han läser FASS på fritiden.)

Så har ännu en vecka haft sin början här nere i Dubai. I och med Eid Al Adha och påföljande presidential decreee så är den här veckan arbetsbefriade från undertecknad, så vi har tagit för gott att göra vårt bästa för att slappna av och försöka lära oss om Dubai. Sagt och gjort – söndagen spenderades till stor del i Creek Park, där vi först gick till Delfinariet och såg på deras delfinshow och sedan hängde i Children City resten av eftermiddagen. I korthet kan väl sägas att Astrid verkade vara lagom imponerad av delfinerna och deras konster (jag själv tycker förvisso att delfiner är fantastiska djur och de imponerar verkligen med sina konster – men nästa möte med delfiner hoppas jag blir i det fria, där de hör hemma) men Children City överraskade positivt; lekland, utställningar om livet i havet, byggnader i Dubai, människokroppen och om flygplan – allt anpassat för barn, upplevelsevänligt och lagom komplicerat. Om det nu bara kunde göras ett ordentligt studiebesök på Tom Tits i Södertälje så att de förstod den verkliga innebörden av att skapa för barn så har de alla förutsättningar i världen för att få till något så in i bänken fantastiskt! Som det är nu är det… ja, bra. Hade det inte varit för att det fortfarande är för varmt för att vistas ute några längre stunder så hade själva parken, Creek Park varit väl värd ett besök – men där får vi återkomma med rapport vid senare tillfälle.


En ponnyridning hanns med innan värmen trumfade in oss i bilen.

img_0473
“Westside Crips.”, alternativt “Pappa, ja e tje åj gammal!”

img_0447
Familjen i Delfinariet innan showen. Och jag vet – bilderna är fantastiska. Men jag är dyr. Jävligt dyr. (Och uppskattar ironin här inne ikväll till 100% – jag är genomkass på att ta bra bilder.)

img_0466
Ytterligare en “jaha, så här kändes inte bilden när jag tog den”-bild…

Efter lite diskussioner hemma på kvällen så kom vi sen fram till att värmen faktiskt inte är så påtaglig direkt på morgonen, och att det därmed kanske skulle funka att vi drog ner till stranden en stund. Så igår morse åt vi frukost och packade sen in hela familjen i Ladys monsterstora Mitsubishi (jag själv kör en liten Toyota Corolla i all enkelhet – den tar mig från punkt A till punkt B. Däremot så skjutsar ju Lady barn kors och tvärs och då vill vi båda gärna att hon har en stor bil med lite tyngd bakom, och därför kör hon ångvälten Mitsubishi Pajero) för att åka till Al Mamzar Beach Park allra längst norrut i Dubai. Väl framme (parkeringen är bokstavligt talat bara meter ifrån stranden – föredömligt planerat, som så ofta annars i det här landet) var det som att kliva iland på en söderhavsö – en vit sandstrand, ett smaragdgrönt hav och palmer och solstolar med parasoll utspritt över stranden… Men så har vi det där med värmen – att kliva ner i vattnet var bara som att känna en annan typ av luft – det var varmt som i luften men mer blött, liksom. Juryn överlägger fortfarande huruvida det bidrog med nån svalka överhuvudtaget men ett kvalificerat förhandsbesked är att nej, det svalkade faktiskt inte alls. Efter ett par timmars häng på stranden (mestadels i vattnet dock – och en del i vårt nyinförskaffade soltält) började dels Astrid och Hugos mat-och-sov-klockor knorra om att det var dags för lunch och dels undertecknad inse att solskyddsfaktor 30 bara räcker så länge för oss människor som föddes utan pigment (lägger du en albyl på mig ser det ut som en leverfläck) – dags att gå! Lunchen åt vi på Al Mallah – stans bästa Shawarma enligt utsago (jag kan faktiskt gå i god för det – åt den senast jag var i Dubai) även om vi inte fick tillfälle att prova på det nu; Shawarma får beställas först efter klockan fyra på eftermiddagen… eh, ja. Hur som helst – vi drog in hoummos, toum, chicken tawook och sallad – som självklart ackompanjerades av bröd och mukhalal. En riktig braklunch! Till detta beställdes det även in tre olika juicer; färskpressad apelsinjuice till Lady, färskpressade jordgubbar till Astrid och för min egen del en lemonad med skamliga mängder mynta. Fem toasters till den lunchen!


Det blev en dag på stranden…

img_0492-01
Och jo!, det var så sant – jag beställde in någon typ av ostbröd också, ser jag nu! Hipp-burken med barnmat är av svenskt ursprung, även om det finns att få tag på här nere faktiskt.

20160730_210047
Hello, one fool shawarma to go please. Inga konstigheter.

img_0490
När vi ändå är inne på ämnet – fårhjärna. Inga konstigheter.

Och idag har vi fortsatt på inslagen bana – för min egen del inleddes dagen med sovmorgon medan Lady fixade frukost, packning inför dagens äventyr och morgonbestyr med Hugo och Astrid – tusen tack för det! Sedan bar det av till Svenska Kyrkan där det bjöds på ostfralla, kanelbulle och våfflor innan det vankades sång för kidsen följt av lunch à la pasta och korv. Undertecknad inventerade noga förrådet av saltlakrits och böcker medan Lady med all säkerhet kan bli väckt mitt i natten och rabbla vilka sorters Marabou-choklad de har i kyrkan… Därefter styrde vi kosan norrut – miljöombyte och äventyr stod på agendan och Kempinski Ajman stod på GPS:en. Väl framme blev det poolhäng och bad hela eftermiddagen. Från att hemma i Sverige (och även på semestern i Turkiet) ha varit något reserverad gällande vatten har nu Astrid stormat fram och ligger gärna i poolen i timtals, flytandes själv med sina armpuffar eller bara sittandes i barnpoolen helt nöjd med att bara vara i vattnet. Inga leksaker eller så, bara vara. Mycket skönt! När sedan så familjens mat-och-sov-klocka började ringa så snoozade vi ett par gånger innan vi begav oss hemåt. Lite hämtmat fast tvärtom (det finns nog inte en restaurang i den här stan som inte erbjuder utkörning av maten – oftast kostnadsfritt) och två sovande barn senare så sitter vi nu här, Lady uppkrupen i soffan med nån tv-serie och jag vid köksbordet och skriver till er.

img_0503
Norsk-svensk-dansk-finska kyrkan i Dubai. Mycket trevligt ställe – rekommenderas!


Alltså, jag är den första att rösta för att vi alla ska få ha på oss vad vi vill – så jag vill med den här bilden bara säga: “You go man, I support you all the way!”


Som sagt, häng vid poolen, sol och bad hela eftermiddagen lång!

Och bara för att ni ska få lite bra bilder på våra fina barn också så kommer här tre bonusbilder!

20160909_094713
Astrid. Världens yngsta baglady (hon älskar att samla saker i påsar, väskor eller ryggsäckar och bara bära omkring på dem) och världens finaste treåring.

20160909_094703
Hugo Bugo. Har på tre dagar gått från att ungefär kunna sitta upp själv till att nu resa sig med hjälp av bord, krypa och vilja gå. Snart är lugnet över!

20160909_095444
Och så en bild på grabbarna grus!

Imorgon är sista dagen av ledighet för Astrid – på onsdag och torsdag är det förskola som vanligt och för min egen del kommer åtminstone någon av dagarna ägnas åt jobb i Ajman och beta av mailskörden här hemifrån. På söndag kör vi igen – då med så gott som fullt manskap i och med att vår VD kommer ner och tillträder sin tjänst på plats, sedan väntar vi bara på en CHRO och en CQO innan ledningsgruppen är grundmurad i sin utformning.

Dagens fundering:
Hur bygger man en stad? I somras sprang jag på Jerker Söderlind på Stadsliv över ett par öl och kom att diskutera hur man planerar en stad, och det är satan så mycket som ska planeras. Vi kom båda att tänka på den dokumentär som sändes för många år sen om arkitekterna på Snøhetta som då fått uppdraget att bygga en ny stad i Ras Al Khaima, men där själva projektet aldrig blev av. Tankarna kommer igång på nytt här nere, där man kontinuerligt bygger nya stadsdelar och utökar staden över en natt. Men vem sitter bakom spakarna och planerar allt? Hur kommer det att bli om femtio år? Hundra år? Trehundra år? Fungerar det som det var tänkt – eller kanske än viktigare, var det tänkt på något speciellt sätt, eller blev det bara?

Så – det var lite om vad vi som familj hittar på så här våra första skälvande veckor i Dubai. Hur är livet hemma i Sverige? Vad jag har läst mig till så har vädret varit helt fantastiskt och ni har bjudits på en brittsommar av sällan skådat slag! Hur har ni tagit hand om den bjudningen? Har uteserveringarna fortfarande öppet? Är det gott med kall öl? När kommer hösten? Ge mig en update!

Vad vill ni förresten läsa om? Framöver finns det en hel del att orda om byråkrati, måste-att-göra-listan i ett nytt land och otjänsten man inte bör göra sig själv alltför tidigt; jämföra med Sverige – men vad är ni mest intresserade av? Jag är idel öra.

Er kän,

Guru

Houston, we have liftoff…

Thu September 8, 2016, 12:29

(Dagens citat föräras Joe Theismann, före detta quarterback i amerikansk fotboll som även var draftad till Major League Baseball men valde karriären i Washington Redskins före basebollen. Theismann må ha varit en fysfantom av rang men hade kanske i övrigt en hiss som inte gick ända upp; “The word ‘genius’ isn’t applicable in football. A genius is a guy like Norman Einstein.”)

Fem dagar in på nya tjänsten så har jag en hel del reflektioner – men vi kan ju börja med att konstatera att det är långt ifrån att jag känner mig varm i kläderna. För att ge er lite mer bakgrundsinformation så är det så här – jag jobbar för Sheikh Khalifa Medical City Ajman (SKMC Ajman), som är en grupp bestående av fyra sjukhus: Sheikh Khalifa General Hospital Ajman, Sheikh Khalifa Womens & Childrens Hospital, Sheikh Khalifa Masfout Hospital och Rashid Centre for Diabetes and Research. SKMC Ajman drivs sedan i sin tur av det svenska företaget Global Health Partner (GHP) och min roll är alltså Chief Operating Officer för SKMC Ajman. För sedan att ytterligare spä på informationsmängden ni kan tillgodogöra er just den här kvällen och samtidigt tigga ihop lite förståelse för mina ouppvärmda kläder från första meningen i stycket så kan jag nämna att inom mitt ansvarsområde ingår medicinsk teknik, IT, sterilteknik, apotek, godshantering, upphandling, fastighetsteknik, trädgårdsskötsel, catering, transporter (vi har bland annat två limousiner och fem ambulanser som hör till sjukhuset), nybyggnadsprojekt och logistikflöden – kort sagt; jag har att göra. Men det är inte det vi ska fokusera på just nu – vi var inne på reflektioner!

I Sverige har jag spenderat större delen av mitt arbetsliv inom offentlig sektor och är således ganska van vid att ha en tight åtdragen svångrem med ganska liten möjlighet till fantasifulla utsvävningar och önsketänkanden. Så det är en lite annorlunda upplevelse att komma till ett land där det inte alltid (läs: så gott som aldrig) är huvudfokus på att spara pengar, utan man är snarare väldigt mån om att man dels ska få bästa kvalitet på det man väl köper och dels har stort fokus på att skaffa sig det bästa som pengar kan köpa. Missförstå mig rätt – det är en skön bris av frisk luft i jämförelse med den lätt unkna doften av sparbeting som offentlig sektor i många fall innebär, och det ger oss möjlighet att känna att vi verkligen kommer kunna skapa något varaktigt och funktionellt över tid som ändå håller toppklass för våra sjukhus! Men oaktat detta så är det smått bisarrt när man har en situation där man själv argumenterar för att hålla nere antalet sängplatser på hjärtintensiven till ett mer nyktert och lätthanterligt antal (sex till antalet, för att vara exakt) medan motparten (som alltså sitter på pengarna) argumenterar för att det minsann borde vara minst tio och allra helst sexton platser… Att det sedan är en ombytlig värld där man ena sekunden stolt proklamerar att pengar är det ingen brist på, så vi borde satsa på något bra nu när vi ändå renoverar och bygger nytt – och nästa sekund ifrågasätter om vi verkligen behöver all den medicin vi har meddelat att vi önskar köpa in från centralt håll, eller om vi kan spara in på något, gör ju att man inser att rörliga mål, gungfly och snabba beslut kommer vara vardag framöver.

Sen har vi det faktum att man har en annan syn på VIP och dess innebörd här. Det är viktigt att man planerar in så att varje avdelning har minst ett VIP-rum, och allra helst en VIP-svit i tillägg till det. Sen har vi ju även den kungliga sviten på sjukhuset, som har en totalarea på över 200 kvadratmeter med en tillhörande takterrass på 300 kvadratmeter – tänk er en liknande situation där vi pangade in motsvarande 1 500 kvadratmeter kungasvit på NKS för de fall någon från kungafamiljen skulle få för sig att bli sjuk! Störtskönt ju! Och utöver det finns det ju även religiöst betingade skillnader – alla avdelningar och mottagningar måste ha separata rum för kvinnor och män; olika väntrum, olika behandlingsrum, olika korridorer och olika ingångar. För att inte nämna att det tar mer än dubbelt så lång tid för kvinnor att ta sig igenom akutmottagningen i genomsnitt än för män – vid en triagering måste de ju ta av sig sin abaya och sedan efteråt ta på den igen innan de kan gå ut från undersökningsrummet, och bara det är en process på ett par minuter på och av – helt okänt för oss svenskar innan vi kom hit men numera en verklighet vi lever i och helt måste anpassa oss efter.

Nu har jag även varit och inspekterat det fjärde sjukhuset i gruppen – Sheikh Khalifa Masfout Hospital, riktigt bra standard och välplanerat trots sin ringa storlek (35 sängplatser är något begränsat i den värld vi rör oss i) – men tomt. Ni kommer se på bilderna att det verkligen är ekande tomt och så har det varit i – håll i er nu – två och ett halvt år! Ja, sjukhuset var färdigt i början av 2014 och sedan dess har det stått där, precis lika färdigt som då. Om det här hade varit någon annanstans i världen, låt säga Afrika, då hade det dels hunnit bli nergånget och dels tagits över av så kallade squatters, hade det varit i Sverige så hade det åtminstone varit dammigt till tusen och troligtvis även tömt på allt av värde – så icke här; sjukhuset må vara tomt på patienter och personal, men det går vakter och städpersonal och underhåller sjukhuset dygnet runt. I två och ett halvt år! Det är som gjort för en zombiefilm eller en The Shining II. Tror ni de är glada över att se oss eller?

img_0335
Som synes ett helt nybyggt och fint sjukhus uppe i bergen.

img_0309
Bra att veta – starkström!

img_0308
Sjukhuset är helt enkelt redo att tas i drift – här en lista över vad som finns i ett undersökningsrum. Den skarpögde läsaren hittar “X-RAY FILM VIEWER” på en rad där och undrar ju då genast om vi inte har moderna röntgenmaskiner. Självklart har vi det – men eftersom man inte har något centralt journalsystem i landet, så bär patienterna själva på sina journaler, och bristen på modern sjukvård i vissa områden i landet gör att många patienter bär på gamla röntgenbilder, som man alltså då behöver ha en ljustavla för att kunna granska.

img_0296
Entréhallen är både ljus och stor – men folktom.


Lite patriotism är aldrig fel så här i öknen! I spegelbilden syns en av de otaliga säkerhetsvakterna som patrullerar det tomma sjukhuset.

img_0319
En mindre braklunch intogs på närliggande Al Atlal Al Demashki – restaurang, bageri, sötsaker och blommor!

img_0343
Som synes har vi en helt vanlig modern datortomograf (förvisso inte mer än 16 slices, men ändå).

img_0349
The Ruler of Ajman tyckte sig inse ganska snabbt att personalen som ska jobba i Masfout, som ligger en och en halv timme från Dubai genom öknen och upp i bergen, skulle komma att behöva någonstans att bo, så precis bakom sjukhuset har han byggt två sexvåningarshus med lägenheter – ett för män och ett för kvinnor. Även dessa hus fick vi när vi tog över driften på sjukhusen. Generöst, eller hur? Förvisso kanske det är svårt att locka just svenskar med moroten att de får bo i en etta med kokvrå i Masfout, men för många andra av våra anställda är det här en riktig perk.

Är det någon av er läsare som är kvar sedan tiden vi var i Ghana? Ni kanske minns GMT (Ghana Maybe Time) i så fall? Här nere är det också lite annorlunda tidsuppfattning, vilket jag framför allt har märkt på möteskulturen hittills. Det är inte ovanligt med möten som på kallelsen ska vara en timme varar upp emot tre timmar, med en extremt agil agenda, flertalet möten i mötet och en överrörlig deltagarlista. Lägg därtill sedan uttrycket “insha’Allah”, vilket fritt översatt betyder något i stil med “om Allah vill” – andemeningen pendlar ganska friskt mellan “det är definitivt så – det har Allah bestämt” via “vi får se, Allah kommer bestämma åt oss” till i andra ändan av spektrat “kommer aldrig att hända – Allah kommer att visa dig”. Om man då tänker sig att man bokar ett möte med någon som svarar “jadå, jag kommer, insha’Allah” – vad betyder det? Kombinera sedan det här med det faktum att jag, som aldrig lärt mig dricka kaffe hemma i Sverige, är tvungen att pina i mig två till tre koppar arabiskt kaffe per dag (ibland ytterligare ett par koppar arabiskt te) eftersom det serveras snabbare än man hinner förstå det, så har vi helt plötsligt en annan värld att röra sig i. En smått fantastisk värld med mycket att lära för en blåögd svensk som undertecknad.

Dagens fundering:
Vad är det som avgör vad man tänker på? Alltså hur funderingarna rör sig. Är det slumpen? Eller har man en röd tråd i sina tankar dagarna igenom? Om jag ska självanalysera så tror jag att jag under arbetstid har en väldigt strikt linje längs med vilken jag tänker – den är ofta kopplad till min kalender och min e-mail och med dem flyter jag igenom dagen med endast några avstickare här och där. Hemmavid har jag – som jag förstått det – en helt annan approach (fråga min kära fru bara), även om jag jobbar hårt på att hitta en tankestruktur och därmed även kunna vara mer förutsägbar i mina handlingar och sätt att agera så faller jag otäckt ofta tillbaka in i mina gamla mönster som en drömmare och tidsobunden epikuré – vilket inte alltför ofta går hand i hand med rollen som familjefar och äkta man. Skam den som ger sig – nu kör vi!

Dagens påstående:
Vi kommer aldrig höra talas om det perfekta brottet. Eller möjligen har vi det perfekta brottet i Dwight Schrutes version i The Office: “Vad som är det perfekta brottet? Jag bryter mig in på Tiffany’s vid midnatt. Siktar jag in mig på kassaskåpet? Nej. Jag tar ljuskronan; den är ovärderlig. Medan jag tar ner den så kommer en kvinna på mig. Hon säger åt mig att sluta upp med vad jag håller på med. Det är hennes fars affär, hon är Tiffany. Jag säger nej. Vi älskar hela natten. På morgonen kommer polisen och jag rymmer i en av deras uniformer. Jag säger till henne att jag ska till Mexico men åker till Kanada. Jag litar inte på henne. Och förresten gillar jag kylan. Trettio år senare får jag ett vykort. Jag har en son. Och han är polischef. Och här blir historien intressant: Jag säger åt Tiffany att möta mig i Paris vid Trocadero. Hon har väntat på mig alla dessa år. Aldrig haft någon annan älskare. Jag bryr mig inte. Jag dyker inte upp. Jag åker till Berlin. Det var där jag gömde ljuskronan.” Ja, det är nog fan det perfekta brottet!

Idag är sista arbetsdagen på en vecka – nästa vecka är det Eid Al Adha här nere, egentligen hade det varit tre dagar (söndag, måndag och tisdag) men igår kom ett presidential decree om att hela nästa vecka ska vara ledig – presidentens order. Inte mig emot – förvisso kommer jag jobba ändå men i och med detta kanske inte behöva åka upp till jobbet varje dag. Enligt ryktena här nere är det långt många fler muslimska helgdagar än det är kristna, så jag hyser gott hopp om framtiden.

Eid Mubarak till er!

Er tolvtaggare,

Eje