Stunden just nu…

Fri December 12, 2014, 23:25

(Okej, vi kör en mjukstart – inga bombastiska svulster till alster, inget behov att skolka från eftermiddagens möten för att ta sig igenom textmassan och inte heller tillåter vi några högre litterära ambitioner – vi ska ta oss in i matchen igen. Okej? Okej. Nu kör vi!)

Det finns stunder som ingen kan ta ifrån mig, har ni också såna stunder? Eller, för att ta ett exempel, vissa fredagar tryter orken och vi hänfaller oss åt våra inre gluttonister och köper hämtpizza. Oftast är det jag som sätter mig på stålhästen och trampar upp för backen till Kristinebergs Pizzeria (Hornsbergs Strand må ha ett restaurangutbud som heter duga, men de lider sannerligen brist på en godkänd sunkpizzeria), och any given fredagkväll är det givetvis kö för att hämta pizza, så jag sätter mig för att vänta. Och beställer en öl. För just den stunden, de tio-femton minuternas väntan på en Hawaii med extra ananas och en Acapulco med bearnaisesås, den kan man inte ta ifrån mig. Den är min, och ölen med.

Vilka är era stunder?

För övrigt ska det väl kanske göras ett officiellt uttalande – jag lever! Sista livstecknet här på bloggen var ju i början av 2011, så det har hänt en del sedan dess, men bara för att ge er en snabb summering à la timelapse så kan vi säga så här:

- vi har flyttat hem från Afrika
– Lady återtog sitt jobb
– jag började nytt jobb (back to the roots – åter på Södersjukhuset)
– jag sa upp mig
– Lady blev befordrad
– jag började nytt jobb (back to the roots, the sequel – återförenad med min förra chef)
– vi fick barn (världens bästa Astrid)
– Lady var mammaledig
– vi flyttade till Kungsholmen
– jag var pappaledig (time of my life!)
– Sune började på nytt dagis
– Astrid började på dagis

Det hela kan väl enklast sammanfattas i att barn is the shit!, Kungsholmen levererar och att det är kul att vara med om att bygga upp ytterligare ett sjukhus – om än med en något uppsvullen budget jämfört med Ghana (52 miljarder som ska ställas i proportion till 500 miljoner för Sweden Ghana Medical Centre). Den samvetsgranne ska även lägga till att det är svårt att bortse från det faktum att vi drabbats av en svår form av Afrikafeber och drabbas av såväl nostalgianfall som attacklängtan med ojämna mellanrum. Vi vill tillbaka ut i världen för att upptäcka en ny vardag igen, men just nu tycker vi lite för mycket om vardagen här hemma för att kasta oss ut i det manierade bungyjumprep som en utlandsvistelse är.

Dagens fundering:
Funderar ni någon gång på hur många platser man har varit på för sista gången i sitt liv? Jag kommer på mig själv att tänka tanken allt som oftast och inser då med ens tragiken i att se på livet på det sättet, därefter börjar jag tvinga mig att definiera begreppet “plats” (är det en stad, en strand, en park, en gata eller vad är en plats egentligen?) och sist men inte minst förlorar jag mig i det vidunderliga i att tänka tvärtom – hur många platser finns det där jag inte varit än? Jag skulle vilja fira nyår dubbelt med familjen på datumlinjen på Kiribati, låta Sune springa fritt och vandra bland kullarna på Irland, höra musiken när solen går upp över bergen i Andalusien eller helt enkelt bara sitta på terassen här hemma och se sommaren sakta tyna bort i ett eldrött sken, ta ett glas vin och inse att varje dag är en ny plats där man aldrig varit.

Sist men inte minst – en bild på Astrid. Klickar man på den så får man se henne äta tårta. Bara en sån sak.

Er malaj,
Kalas

Tillbaka till nutiden…

Thu February 24, 2011, 21:20

(Welcome – today I’ll teach you about Cairene Arabic syllables [oh well, almost, at least], I give you popcorn instead of a book, talk a bit about russian poets and give you the latest advice on gaining weight. Enjoy!)

Söndag eftermiddag, just hemkomna från Labadi Beach och en av veckans bästa stunder tar vid: En eller två timmar av bara… ja, bara vara, innan kvällen tar vid och med den kommer även tankar om morgondagen, den kommande veckan och jobb. Men just nu – just nu lever vi för stunden. Lady ligger och läser en bok, Sune jäser på soffan och gnager på sitt ben medan jag sitter här och komponerar till tonerna av Journey’s “Don’t stop believin'”. Life – as good as it gets, liksom.

Vi börjar med en mjukstart – dagens refuserade barnböcker:

1. “Pojken som dog när han åt alla sina grönsaker.”
2. “Vissa kattungar kan flyga.”
3. “Nu är det nog, vi adopterar bort dig.”

Så, då ska vi se – det har gått två veckor exakt sen sist [vilket inte stämmer alls i och med att jag är kapitalt misslyckad som bloggare eftersom jag uppdaterar alldeles för sällan – och skriver på tok för långt med, för den delen], så för att ge er en liten summering av den tid som flytt [i sann Proust-anda – alternativt fjortonåring-med-dagboks-blogg-anda; det är bara att välja] så kan jag säga att vi har jobbat, bevistat en pokerkväll hemma hos våra vänner Chris och Sophie, suttit fast i trafik i fyra timmar med en Sune som blev åksjuk, och firat alla hjärtans dag. Ungefär så. Och så har vi slagits med blodtörstiga mördarhundar, men det känns fel att skryta liksom.

Men nåväl, det vore fattigt att sammanfatta två veckor med dryga tjoget ord, så för att utveckla det hela något:

Jobbat – givetvis har jag jobbat under den tid som gått. Själva sjukhuset kryper närmare och närmare mot en invigning och jag blir mer och mer innästlad i saker som jag innan det här inte hade en blekaste aning om. Hur många som läser det här är experter inom solenergi? Hur många vet hur många linjemeter med koppartråd per kvadratmeter som går åt till att lägga halvledande linoleumgolv? Är det någon som kan förklara principerna för en blade-server? Och allt det här ska då även ses med bakgrund av att jag i grund och botten är medicinteknisk ingenjör – vilket betyder att jag blev lite lätt tvungen att fördjupa mig i solceller, Tarketts produktportfölj och säkra it-lösningar à la Ghana. Hepp! Vi ska dessutom lägga till det faktum att vi inte kommer vara här för evigt; många av de här punkterna kommer fortsätta även efter det att vi åkt hemåt igen, så på ett sätt är det snudd på onödigt och resursslöseri att sätta mig på att lära mig allt det här. Men så jobbar jag ju i Afrika också – kontinenten som ibland i sig känns synonym med resursslöseri…

Pokerkvällen hemma hos Chris och Sophie visade sig bli en annorlunda historia – för första gången i Accras pokerhistoria [åtminstone sedan jag kom hit] så var damer inbjudna! Tids nog kom vi att bli tolv stycken runt bordet och till de rättrognas stora förtret så klarade sig kvinnofolket mycket bra. Jag själv blev exempelvis utslagen med buller och bång flera omgångar före min fru medan Sophie visade sig ha en alldeles säregen talang för att totalförvirra alla pokervirtuoser genom sitt friskussatsande, totala förakt för statistik och genomgående okunskap om hur man bygger en pokerhand… På det hela taget var det dock en redigt bra kväll och om inte annat så verkar det numera som om det kommer startas en unisex-pokerliga i Accra inom kort. Dock fortsätter vi givetvis med våra hardcorekvällar for-men-only med kött, öl, whisky, blues och testosteron. Fattas bara annat.

Mellanspel:
Okej, det finns amerikaner och sen finns det dumma amerikaner. Egentligen är det ingen skillnad på dem men AJ Jacobs måste nog ändå tillhöra den delen som tål kallt stål som få andra [läs: han må vara dum men han är min idol]. Han bestämde sig för att bli världens smartaste man och kom därför på idén att han skulle läsa Encyclopedia Britannia, från första till sista band. 33 000 sidor med 44 miljoner ord, sex timmar om dagen i över ett år. Sen skrev han en bok med titeln “To Know-It-All: One man’s humble quest to become the smartest person in the world”, precis så kuschad som undertecknad allt som oftast är. Respekt.

Och förra lördagen skulle vi förresten på födelsedagsfest för Kajsa – det må kännas sådär att fylla 30, i synnerhet när man året innan tyckt sig vara 23 [precis så var det för mig], men det är å andra sidan ett frejdigt skäl till att ställa till med baluns! Således skulle Kajsa med vänner samlas i Kokrobite nere vid stranden där det skulle grillas och äta tårta. Kokrobite ligger typ trekvarts bilresa från oss men eftersom det alltid är bra att räkna med lite trafik så tog vi i från tårna och räknade med en och en halv timme. Och så skulle Sune med också – för andra gången i sitt liv skulle han få doppa tårna i havet. Dock är det ju som filmerna heter; “det blir aldrig som man tänkt sig” och “vi hade i alla fall tur med vädret” – för efter fyra timmar hade vi kommit ungefär tjugofem minuter hemifrån. Och rörde oss inte ur fläcken. Och ganska exakt där och då så kommer Sune på att han ju för fan är åksjuk, och kaskadkräks à la exorcisten. Ridå. Det blev till att vända hem, tvätta bil och låta en något hungrig Sune fylla på sitt energiförråd. Kajsas fest fick bli utan oss. Och Sune fick vara utan hav.

Alla hjärtans dag ja, en av de bästa av dagar! Frukost på sängen för Lady med hjärtformade äggmackor, färskpressad apelsinjuice och den sötaste mango som Tellus kan frambringa följdes av en dag på jobbet innan kvällen tog över och med den även Lady. Jag hade fått veta att jag skulle vara redo för avfärd 18.45 och på pricken kom vår taxichaufför Gilbert med bilen framkörd. Färden gick till Monsoon där vi slog på stort och beställde in champagne som fördrink – en Bellini och en Kir Royal! Efter att ha skålat för kärleken och lite lätt vältrat oss i vi-narcissism [eller ja, kanske inte ändå – för vi ä r ju faktiskt bäst – det är mer ett faktum än det är narcissism, inte sant?] bar det av igen till kvällens andra hemlighet, som visade sig vara middag på the Atlantic Lobster! The Atlantic Lobster är egentligen en fisk- och skaldjursbutik som ägs av en italienare – och det som inte går att få tag på där, det finns inte. I världen. Hur som helst, denne hedersknyffel till fiskmånglare har nu bestämt sig för att öppna en restaurang uppe på takterassen i samma hus. Och inte vilken fiskrestaurang som helst – det är en sittning per kväll, fast meny, 30 platser och all mat lagas på plats – mitt framför ens ögon… Tankarna går faktiskt osökt till Dario Cecchini och hans Officina della Bistecca, bara det att det här är fisk, inte kött. Och Accra, inte Toscana. Minor details, jag vet, men ändå.


Jag är ju ingen matfotograf av rang direkt, men det här är ett ostron. Stort som ett mindre bowlingklot. Första rätten för kvällen – nine [9!] to go…

Ja, ni läste rätt – kvällen in alles bestod av tio rätter; ostron, rökt lax [jag sa ju att allt fanns!], sashimi, bläckfiskceviche, svärdfisk med confiterad lök, calamares, penne al pesce, spagetti al aragosta, grillad hummer och så sist men inte minst – en nyskivad ananas; perfektion i all sin enkelhet. Efter de tio rätterna var det inte mer att göra än att buga och bocka för herr italensk-mästerkock, rulla hemåt [bokstavligt talat, näst intill] och lägga till the Atlantic Lobster på listan över ställen-du-måste-gå-till-om-du-någonsin-befinner-dig-inom-en-hundramilsradie.


Yours truly, på takterassen till the Atlantic Lobster, Osu, Accra, Ghana.


“Vackert vildvuxen naturtomt”, låter inte det som något en mäklare skulle kunna dra till med för att beskriva den här… eh, djungeln? Det finns ett hus där innanför. Jag är säker – jag var framme och tittade. För övrigt påminner mäklarcitatet mig om “ja, alltså spricka eller patina – det där kan man ju resonera hur länge man vill om”


Ja, så har vi ju då vår hund Sune. Han gillar att sova. Något som han inte gillar är att sova på mage, som vanliga hundar. Min personliga favorit är mittersta bilden på övre raden – att låta huvudet vila i 90-gradig vinkel mot en spänningsregulator, det är fina grejer det!

Förresten så har jag kommit av mig lite med de här gamla klassiska reklambladen från förr, men nu fick jag en flashback – är inte den här helt underbar; i synnerhet i de här cyniska banta mera-tiderna?


Just det – om du vill vara populär så har du inte råd att vara SMAL! Ha!


En strand, en öl och popcorn[?!]. Eftersom jag i söndags tragglade med samma Michael Connelly bok som veckan innan så gjorde det sig inte riktigt att ta kort på den igen. Så det fick bli popcorn.

Dagens lögner:
När jag är uttråkad bygger jag hängbroar i min trädgård, jag kan slunga tennisracketar mot små föremål i rörelse med osviklig precision och under en semester i Danmark förhandlade jag framgångsrikt med en grupp terrorister som kapat ett bageri.

Dagens idol:
Velimir Chlebnikov. Han var poeternas poet i Ryssland runt förra sekelskiftet och som han själv uttryckte det i sina memoarer; ”1913 blev jag utnämnd till ett av vår tids stora genier”. Mycket blygsamt, verkligen. Hur som helst, han var hyfsat far out både som poet men kanske framförallt som människa – han trodde på siffermagi och han hade en egen tidsfilosofi. Enligt honom var tiden cirkulär och alla händelser upprepades efter 317 år. Det tror jag med. Helt säkert. Om exakt 317 år kommer jag skriva det här inlägget igen, bara så ni vet.

Förresten ska jag passa på att ge er chansen att komma med en shoutout – den sjätte mars fyller Lady 30 år! Dessutom [som om inte det vore anledning nog att fira som besatt] är det Ghanas nationaldag. Så kom igen – överös kommentarsfältet med shoutouts om hennes eviga ungdom, slående skönhet och ypperliga val av äkta make! För att slippa krocka med Ghanas festligheter så smäller vi till med ett party nu i helgen redan. Uppe på vår takterass blir det 80-talsfest hela natten lång med grillat finkött från Sydafrika, marängswizz med hemvevade maränger och skönt nostalgigung till Bröderna Herrey & Co. En kväll att minnas! Hur ser er egen helg ut förresten?

Dagens fundering:
Vad är egentligen kunskap? Att ha skrivit en tenta i ett ämne betyder väl egentligen inget annat än att man har lärt sig det man behövde kunna för stunden för att få godkänt på tentamen? Men vad är då kunskap? Är det något man kan, eller är det något man lärt sig? Och vad är då lärdom? Kan man lära sig lärdom eller kan man bara dra lärdom? Och vad är skillnaden på lärdom, kunskap, färdigheter och talang? Jag borde ha en evinnerlig massa kunskap i och med mina närapå åtta år på olika universitet, eller har jag bara erfarenhet och haft möjlighet att dra lärdom? Jag kan ju dock en betydande mängd med onödigt vetande inom det högprioriterade forskningsområdet “fossilisering av franska artiklar i haitiskan”, som ett exempel – och det måste ju räknas som kunskap om något. För att inte tala om betoningsreglerna för Cairene:sk arabiska, mycket viktigt! Sist men inte minst, och på förekommen anledning – finns det onödig kunskap?

Nej, nu börjar det bli nog för idag. Det har hunnit bli torsdag och jag sitter hemma med Sune och har FF medan Lady är iväg och äter hemlagad lyxmiddag à la indiskt och diskuterar böcker. Imorgon kommer jag hälsa Michael [vår hjälpreda här hemma] och mina kollegor med det traditionsenliga “TGIF!”, där jag själv är mer intresserad av de två senare bokstäverna; “It’s Friday” medan mina kollegor och Michael ser till att återupprepa de två första; “Thank God”. Oavsett vilket så är det fredag, och det är kan vara värt ett par signade ord.

Er lund,

Tanto

PS. Okej, jag kan nästan höra hur upprörda ni är över att jag inte skrivit något om att vi slagits mot mördarhundar – så jag får väl avhandla ämnet lite snabbt: Det hela började en lördagsmorgon när Lady och Sune var ute på promenad – Lady kommer instormande med Sune i släptåg och säger att de blivit attackerade. Jag, som förvandlas till en hjärndöd heffaklump när jag är nyvaken, fattar inte speciellt mycket annat än att Lady blöder från ena armen och att Sune har lite bitsår på magen. Illa illa… Efter omplåstring och avrapportering visar det sig att två hundar smitit ut från en närliggande skola [reflektion: att ha folkilskna hundar som husdjur på en skola är inte helt reko] och sen attackerat vår stackars Sune, och senare även Lady när hon försökte befria Sune. Nåväl, Sune visar sig vara en tapper krigare och en trooper av sällan skådat slag då han helt sonika inte riktigt bryr sig om att han just varit med om en nära-döden-upplevelse, utan snarare vill busa. De bestående men han nu har från händelsen är att han alltid vill gå på andra sidan gatan när vi går förbi skolan. Hur som helst – det hade ju kunnat sluta här – om det inte vore för att jag var ute med Sune här förra veckan och tog en promenad. Ett kvarter bort så går jag förbi en port när husägaren kom hem med sin bil, vakten öppnade porten och ut kommer – tadaaa! – tre stycken pitbulls. Jävlar i havet vad de var på Sune, som gnydde, kved och försökte värja sig. Jag försökte få upp Sune i famnen och sparkade och slog de där 50-kilos köttmonstren för allt jag var värd – men till ingen nytta. I slutändan lyckades Sune trassla sig ur kopplet och tog till flykten – raka vägen hem, där Michael satt och väntade tillsammans med grannbarnen. Och nu kommer det imponerande – de här barnen, mellan sex och fjorton år gamla, ställer sig själva mellan Sune och köttmonstren, och börjar slå på de här efterblivna avelsbestarna!! De blev ganska förvånade kan jag säga. Hur som helst, den här gången hade Sune av någon anledning klarat sig ännu bättre och det mest utmärkande var att han var helt indränkt i pitbull-saliv – men inga blessyrer eller sår. Som sagt, han är en trooper. Slutligen ska även sägas att Lady tog sig en ganska upfront diskussion med ägarinnan till hundarna som attackerade henne medan jag själv, adrenalinstinn som en trettonåring på moped, gick ner för att prata med ägaren till mongomonstren, som visade sig vara en ytterst trevlig man. Kontentan av det hela är att vi numera bara är ute med Sune i dagsljus och att vi ska se till att skaffa en påk för Sune-försvar. Såja, långt PS, men det får ni leva med. DS.

Kontraster på plats…

Sun February 6, 2011, 19:07

(In an effort to get this blog to have something worth reading even after we’ve returned from our adventure in Ghana – I’ll try to write a few lines about a restaurant, bar, nightclub, beach or something like that in each entry. In Swedish though, of course. So if you’re stubborn and still refuse Google Translate you’ll just have to make do with the small but tasteful summary that follows – today I’m writing about the nice hangout “The Venue” in East Legon, the mandatory BBB [Beach Book Beer], pragmatic people, Bojo Beach and a small Gallup of your Sunday. Enjoy!)

Ohoj folket! Det är var lördag, solen skiner och ikväll står det biobesök på schemat – eller helg helt enkelt, som man säger här i Ghana. Hittills har veckoslutet bjudit på en middag på tu man hand med min fru, Lady, på “The Venue” – vanvettigt god fetaost med inlagda pepparfrukter för mig och en redigt bra biffcarpaccio för Ladys del till förrätt, följt av The Venues patenterade samosas till huvudrätt [Lady gjorde ett bra val där] och Texas spicy burger för undertecknad… och jävlar i havet vad stark den var! Det som vid första anblick ser ut ungefär som Ajvar visade sig ganska omgående vara färsk chilipasta! Så idag är det lugn och fin, Verum hälsofil som gäller och i alla lägen närhet till toalett…

Jag har funderat förresten på om jag kanske inte borde skriva lite mer om de olika restauranger, barer, caféer, stränder och annat som finns här. Som en liten guide för eventuella förvirrade svenskar här nere. Så idag börjar vi! Okej? Okej.

The Venue
The Venue är en restaurang, lägenhetshotell, biograf, bar och ett litet vandrarhem – allt i ett, som ligger i East Legon. Att ange gatunamn är ungefär lika nödvändigt som att använda stövlar i Sahara, så vi nöjer oss med att säga att den ligger bakom “the American House” [öster om, that is], på väg till Adjiringanor. Och för att ytterligare precisera så finns det en karta.

Tidigare hette The Venue “Surfer’s Inn”, och söker man på det namnet så vips! hittar man en hel del information på nätet med folk som vurmar för det sköna haket i East Legon. Efter ett ägarbyte för något år sen heter det dock “The Venue”, och med bytet kom även en profilering på lite mer barhäng och restaurang snarare än surfarhak med biljardbord och spel. Det som fortfarande finns kvar är dock just den imponerande baren, vedugnen för de formidabla pizzorna och biografen som tar upp till 25 personer sittande, där fasta priset är 30 GHC per film, oavsett antalet gäster [vilket motsvarar typ 130 spänn].

Matmässigt så är just pizzorna beryktade, vedugnsbakade med generöst med topping, köttbitarna är oftast möra och må så vara att “medium” inte helt sällan tolkas som “bloody” men det spelar inte alltför stor roll. Maten är överlag riktigt riktigt bra, personalen lyhörd [och med det även befriande o-ghanansk] och ägaren en riktig mysfarbror. Utöver restaurangen så har de då två hotellrum och två lägenheter med pentry och två sovrum vardera. Frukost serveras i restaurangen på morgnarna och på baksidan finns rentav en liten pool för gästerna att utnyttja.

Sist men inte minst – kontaktar The Venue göra man enklast per telefon på +233 (0)21 505 111 – dessvärre ligger det till så att nuvarande ägaren inte är helt bekväm med det digitala samhället så varken mail eller hemsida är… eh, ja aktuellt.

Så ja, nästa vecka tar vi Till’s No.1 Beach Hotel! Nu går vi vidare till dagens bildskörd:


En bok, en strand och en öl. Precis som vanligt. För övrigt ska det dock sägas att utöver det närapå obligatoriska söndagsbesöket på Labadi Beach så har vi ibland varit totalt ofrälse – som den gången i höstas då vi åkte till Bojo Beach [se nedan LÄNK]. I det närmaste folktom, storslagna vyer och kall öl – på det hela taget både väldigt lik Labadi och extremt olik. Saken är den att om man åker till Labadi Beach på söndagförmiddagar, som vi gör, så är den nästan övergiven. 85% av invånarna här i Ghana är kristna, och ungefär 100% av dem är så pass kristna att söndagarna spenderar man i kyrkan. Således är stranden befriande tom fram till tvåsnåret på eftermiddagen – men då har vi redan mumsat friterad jams och ätit grillad hummer, druckit Star och färskpressad ananasjuice och begett oss hem igen mätta och belåtna. Dagens tips, liksom. Om man däremot skulle bege sig till Labadi Beach efter tre på söndagar så möts man av en smältdegel full med människor och försäljare och det är om något huggsexa om platserna. Det som däremot är väldigt likt Bojo Beach är de storslagna vyerna – och den kalla ölen såklart. Och för att ytterligare totalt demolera den här bildtexten så skulle jag vilja göra ett tillägg – jag vet att det nog ligger ganska nära tillhands att tänka sig att jag släpar med mig en ryggsäck full med böcker en gång varannan månad till stranden, och sen beställer jag in en öl och börjar ta kort för glatta livet – men så är det inte. Vi är verkligen där varje vecka, solen skiner verkligen hela tiden och stranden är precis sådär vit och mjuk som man drömmer om. Så ni vet. Okej?


Dagens smekmånadsnostalgi: Katedralen i Reykjavik är imponerande i morgonsol. Och vi kan dessutom rekommendera det fik som finns en trappa upp i det nordvästra hörnet av kyrkotorget – mycket kompetent frukost!


Och så har vi då den återkommande frågan om hur man bäst fraktar skrymmande föremål. Häromsistens var det en madrass, idag har vi avloppsrör. I Sverige hade man helt enkelt tagit för bäst att hyra takräcke, för att inte säga en lastbil. Här i Ghana är man aningens mer pragmatisk än så…


Judar, Judare, Judas[t]?


Och så har vi en av mina absoluta favoritskyltar – stället där de säljer 69 stycken skor. Är affären för enbenta? Eller är den månne nischad på folk som tycker om udda skor? Frågorna är många, svaren få…


Dagens New York-bild: Dumbo.


Och så har vi dagens kontrast – först och främst har vi då å ena sidan: Times Square. Ungefär en miljon människor, 480 000 taxibilar och belysning motsvarande åtta Tjernobyl och ett Forsmark…


…å andra sidan: Bojo Beach. En solstol, ett parasoll och en strand… Kontraster – bra skit.

Nej, nu hinner jag inte sitta här och mässa om hur förträfflig tillvaron kan te sig i Afrika [läs: +30 grader, strålande sol, blå himmel och kall öl] – kvällen till ära vankas det söndagsmiddag med vår granne Hafen och hans kollega Andreas; vi bjuder på små toasts med chèvre och akaciahonung till förrätt, biffstroganoff [eller “stronganoff” som min mormor döpt om rätten till] som huvudrätt och en mycket påkostad och exotisk efterrätt – Magnum Mandel [à 40 kronor styck]. Vad gör ni ikväll? Och hur var er helg?

Dagens fundering:
Hur skulle livet se ut om man visste hur länge det skulle vara? Alltså att alla visste exakt hur länge de skulle leva. Skulle samhället fungera då eller skulle alla sluta bry sig och bara försöka få ut maximalt av sin tid på jorden? Och om svaret är det senare – varför är det inte så idag, när vi inte ens har en aning om när vi går vidare från jordelivet? Själv är jag ju en idealist och hoppas och vill tro att jag skulle handlat likadant även om jag nu råkade veta att jag skulle leva till dess att jag var 87, eller 54 för den delen. Men samtidigt så fattar jag ju att jag skulle bli lite nervig om jag nu vetat att jag skulle vika hädan som 23-åring, så ja… Hmm… stora tankar.

Vi avslutar det hela med något lättsamt – om exakt en månad är det dags för min älskade Lady att träda in i 30-årsåldern! Kanske är det inte helt sådär haha-halka-på-bananskal-roligt men att fylla år är alltid kul – i synnerhet om man heter [eh…] Lady och äääälskar presenter!

På återseende vänner! Lev väl och njut av vårvintern åt oss med!

Er bonde,

Cognac

Flygande lördag…

Sat January 29, 2011, 17:17

(Today it’s Saturday, Harmattan has left the building and you can enjoy a mix of royal consort, italian fashion, pizza and beer. Enjoy!)

Ännu en sån där lördag som smyger sig på och näst intill obemärkt flyter iväg – jag är lite ambivalent till dem; å ena sidan älskar jag att leva i nuet och känna hur livet rinner fram genom timmarna och minuterna utan att jag själv gjort en ansats för att ge tiden något direkt mervärde, och å andra sidan är det få saker som stör mig lika mycket som känslan av att en dag gått till spillo när det är dags för sömnen och nästa dags antågande. Dock vet jag att just den här dagen specifikt inte kommer gå “quietly into the night” – jag har idag hunnit med att klippa mig, möblera om en smula här i huset och innan lördagen sagt sitt kommer vi även att ha varit ivägbjudna på ost- och vinkväll hos en av våra franska vänner. Således hade man kunnat ha en sämre dag… Hur är er lördag förresten?

Harmattan – där har ni Ghanas version av vinterkräksjukan. Harmattan är i och för sig inget virus eller bakterie eller liknande – det är en ökenvind som kommer från Sahara i perioder mellan november och mars varje år. Vädret blir disigt, temperaturen sjunker [till galna temperaturer som typ 25 grader plus] och när man går ut så får man i det närmaste ögonblickligen en hinna av sand över sig, fin fin sand. Men för att fortsätta min utläggning – i två veckor har jag varit hemmaliggande med halsfluss och luftrörskatarr och allt jag får höra är att det är på grund av den där Harmattan… och visst, jag kan köpa det – luftfuktigheten sjunker från typ 90% till runt 15%, temperaturen sjunker och om det är något som tar stryk av det så är det luftrören. Men ändå – jag är ju svensk! Vi ska väl stå pall? Jag menar, vad har vi för temperatur på vintern? -20? Och luftfuktighet? 1%? Men nej, alla förkylningars moder bor inte i Skandinavien utan i södra Västafrika! Dock har jag varit på St. Lucia Clinic här på granngatan [en mottagning som för övrigt skulle få en vårdcentral i vilken bortglömd liten industrihåla som helst att framstå som ett under av teknologi och knowhow] och fått med mig antibiotika, paracetamol, C-vitamin och hostmedicin [mycket potent sådan – jag sover som en timmerstock!] så på måndag är det dags att kavla upp ärmarna igen!

Vad jag dessutom hunnit med idag är en genomgång av gömmorna på datorn – så här kommer lite godbitar som jag hade glömt:


Kronprinsessan Victorias numera äkta make. Jodå, så att eh…


I bilden står det en människa. Som har kamofluerat sig. Och när ni hittat honom kommer ni alla att säga att “det är ju redigerat i ett bildprogram!”, men nej – se det är det inte. Snubben heter Liu Bolin och som Sonny Rollins skulle uttryckt det – “this is what he does”.


Nu är det ju en dag försent, men grattis på födelsedagen Dino!!


Ja, alltså – ett par kvarter bort har vi då gatan med det sköna namnet “Wawa Street”, och där ligger även The Helsingborg Castle, vilket är lite skönt – dels med tanke på att mig veterligen så är Kärnan den enda del av Helsingborgs slott som återstår och dels med tanke på att de nu bevisligen har ett nytt slott. I Ghana.


Cola-Cola – ytterligare en i raden av “Att vilja men inte kunna”.


Och för att fortsätta på inslagen bana – Bosch finns ju även hemma i Sverige; powertools, vitvaror och annat. Och så har vi ju Boss, från den gode italienaren herr Hugo Boss, som tillverkar kläder. Här nere i Ghana har de en lite annorlunda uppdelning däremellan, så tillåt mig presentera: Skjortor från Bosch i Italien!


Sune med sin syster Skippy. Ganska uppenbart att de är syskon, inte sant?


Jag tror att jag nån gång klagat över att det inte finns snabbmat att hitta här i Ghana – men se där bedrog jag mig! Pizza Hut! Wohoo!!


Mina kompisar ödlorna.


Att vilja men inte riktigt kunna var det va?


Triumf! För två veckor sen skördades första [ehm, och hittills enda] jordgubben! Stort!


Star, bok och strand. På en söndag.


Min kompis ödlan.


En Jan Stenmark:are fast på engelska…


Och oavsett hur många bilder jag tar på bilar som ser ut att ha sen sina bästa dar så kommer jag alltid tillbaka till den här – “Jaså, ja ja – karossen är lite skev – men i övrigt är den i nyskick!”

Dagens fundering:
Har det alltid funnits ett senare? Eller hur lång tid tog det människan att inse att sannolikheten säger att det kommer komma en dag imorgon också, och efter den ännu än, och så vidare? Och i så fall, tror ni att det kan finnas något fenomen som vi inte riktigt insett ännu – liksom ett “imorgon” fast i en annan dimension, eller liknande? Det där med dimensioner är ju för övrigt ganska svindlande det med [och helt out of the blue så fick jag en sån där extrem längtattack efter Vetenskapens Värld, med gamla Bo G. Eriksson som programledare…] – hur kan något existera i flera dimensioner när vi bara klarar av tre? Eller ska vi för sakens skull tillstå att erkänna att vi faktiskt klarar av tiden också [förutom i Afrika där åtminstone begreppet “i tid” är ett totalt okänt begrepp för gemene man]? Hur som helst så kan jag ibland bara bli besviken för att jag är övertygad om att vi inte bemästrat mänsklighetens gåta än men samtidigt inte har den blekaste aning om var jag ens ska börja för att lösa den jag själv… Så då nöjer jag mig med det att tänka tanken – det är ju den som räknas.

Sist men inte minst – ikväll ser vi till att ha en sån där skön kväll va? Ni vet en sån man kan blicka tillbaka på senare i vår när det är mörkt, slaskigt, rått och typ två veckor kvar till lön? Okej? Vi kör va? Yes! Nu kör vi!

Er vävstol,

Gump

Äventyr på hemmaplan…

Sat January 15, 2011, 22:30

(It’s time again – today we have the Pope, Apple Street, the presidential suite, magic, Redred für alle, boys admiring the view, BBB and the white duck. Enjoy – and don’t forget to tell me at least ten things about yourself that you don’t think I already know. After all you’re reading a lot about my life so it’s not more than fair that I get to know something about you… huh?)

Hepp! Hade det nu varit så att min uppdateringsfrekvens verkligen gick hand i hand med påvens slentrianfyllor så hade det inte varit alltför avlägset att lägga in den gode herr Benedictus på Nämndemansgården, för nu är det dags igen! Jag ska även så här inledningsvis passa på att säga att om du tycker att några av bilderna idag är alldeles särskilt lyckade, då är det antagligen så att just den eller de bilderna är det antingen Björn eller Dino som tagit med sina kameror. Jag själv är alltjämt en amatör som tror på efterredigeringens makt snarare än flashig kamera [även om jag börjar tvivla på Lightrooms kapacitet vad det gäller att täcka upp för min okunskap och brist på ljuskänslig kamera]…

Vi har just avverkat en sån där skön lördag då man inte har några planer, låter tiden komma och gå och bara flyter med utan riktig tanke på mål eller mening. Vi började med en brunch bestående av revbensspjäll, grillad sparris med vitlök, potatissallad och vattenmelon med fetaost [eh, okej – jag erkänner – det var resterna från gårdagens grillfest på terassen, annars hade det nog blivit varsin yoghurt och ett glas Cola…], fortsatte med en promenad runt grannskapet med Sune, jag mellanspelade med lite funderingar över det bisarra i att det är mitten av januari och jag inte har haft på mig en jacka på över två månader och nu, när kvällen börjar krypa sig på, sitter jag här i fåtöljen och funderar lite smått på vad kylen kan tänkas ha för middagsplaner åt oss… I andra soffan sitter Lady och jobbar bredvid Sune som totaldäckat efter en gårdagkväll full av människor, ljud, liv och rörelse. Gällande kvällsmaten så tror jag att åtminstone jag ligger farligt nära ett par mackor som amuse-bouche följt av en huvudrätt bestående av ett par hekto Estrella Sour Cream ‘n’ Onion…

Men om vi nu ska börja nånstans så tar vi ett önskemål från publiken; Titti ville ha fler bilder på vårt nya hus så vi drar igång direkt med en liten tour d’Ayiville:


Välkommen till Apple Street!


Apple Street 8, av någon dunkel anledning en gång i tiden döpt till Ayiville även om jag själv lobbar hårt för att det här ska bli nya Swedish House.


Välkommen in!


In i hallen, rakt fram finns matrum och dörren man ser går till den östra flygeln med gästsviterna. Dörren till höger leder ut i vardagsrummet och till vänster har vi köket och trappan upp till vårt sovrum.


Matsalen, där man kan skymta den något osvenska atriumträdgården utanför. Vänligen observera julpyntet i form av glitter i vänstra fönstret och den “nejlik:erade” apelsinen i det andra fönstret…


Mellansviten i östra flygeln, en av de två sviterna som delar badrum med varandra. [Och Gotland, om du läser det här och tänker komma dig för med att påpeka att en svit inte får kallas en svit om den inte har eget badrum – never mind! This is Africa – och det här är en svit! Basta!]


Södra sviten, lyxrummet med eget badrum och walk-in closet i miniatyr.


Vardagsrummet, komplett med julgran och hellre-än-bra-mönstrade soffor.


Och från andra änden – även i det här huset har vi en imponerande takhöjd – och faktiskt, jo, även i det här huset, likt vårt förra, finns det ett fönster som tittar ner i vardagsrummet!


Och här har vi då vår lilla atriumträdgård, komplett med Fredskallor och statyett…


Och bredvid dörren till sovrummet finns dörren till det som jag vill inreda som bibliotek men Lady hävdar ska vara hennes arbetsrum – oavsett vad det nu än månde bliva i slutändan så har det en liten balkong, där man har utsikt ut mot gården. Och som parentes ska nämnas att i huset mittöver så bor två av våra bästa vänner här i Ghana – Liisa och Hafen. För övrigt är den här utsikten från vår balkong ett ganska schysst uppsving från stället vi bodde på till en början – inte sant?


Om jag bara fick välja en enda anledning till att jag skulle bli en firad rockstjärna – då skulle det vara att jag då hade chansen att få vara med i “MTV Cribs”, visa runt i mitt hus och slutligen, när det var dags för sovrummet, komma med de bevingade och klassiska orden “this is where the magic happens”… Så mina damer och herrar – this is where the magic happens! Till höger skymtar man vår alldeles egna walkin-closet, och bredvid den har vi dörren från trappan. För övrigt skulle jag dessutom vara noggrann med att visa upp min bil i tv-programmet, där jag skulle ha “TWISM” som enda märke – “The World Is Mine”. Sen där nånstans skulle jag antagligen inse att jag a) inte är rappare och b) således just framstått som den mest misslyckade och mest wannabe-pretentiösa artisten på MTV genom tiderna. Så vi kanske tar och skippar det, okej?


Läshörna.


Sist men inte minst – vår lilla pièce de la resistence: Terassen! Med utgång från sovrummet har vi då tillgång till en takterass om dryga 40 kvadrat med morgonsol. Jojatackar! Nu gör ju panoramabilder som den här att perspektivet blir ungefär lika korrekt som nätbrynja, Ankeborg och träskor skulle vara som klädsel på nobelmiddagen, men ändå.


Närå, så atteh… inte helt likt den utsikt vi hade från vår etta i förortsdjungeln…


Och nu när jag ändå har blidkat Titti med allt det här så vill jag ta tillfället i akt och avsluta med en bild på vår alldeles hemlagade Redred, tillagad av vår in-house chef och tillika hushållare, Michael. Friterad kyckling, plantanes och så bönstuvning med black eyed beans, tonfisk och palmolja. Mumma för själen och en sann njutning för gommen!

En lite underlig känsla som börjar smyga sig på är det faktum att Ghana mer och mer känns som hem, som tryggheten och som det man har att luta sig tillbaka på. Sverige suddas ut lite i konturerna, det är lite mer skissartat och ju längre tiden går, desto luddigare blir minnena alltmedan verkligheten här i Ghana går från klarhet till klarhet och konkretismen? går nästan att ta på. Det känns… fel. Fast i slutändan så handlar det nog mest om mitt totala beroende av trygghet, och där är min hjärna ändå ganska skön; okej, nu ska vi se – trygghet säger du? Tja, antingen tar vi och känner trygghet för landet där du växte upp, bodde 30 år i och har all familj, släkt och vänner kvar i – eller, E L L E R, så gör vi så här: Vi känner trygghet för ett land du bott i knappt ett och ett halvt år, som ligger ett kvarts jordklot från ditt hemland och som dessutom är grannland med Västafrikas High Chaparall… Hmm… svårt val. Och i och med att jag är din hjärna så väljer jag… [trumvirvel och fanfar]… Ghana! Såklart! Logik is the shit! Eller hur det nu var…

Dagens fundering:
Vad är det egentligen hos människan som får oss att vilja spara nutidens ögonblick till senare? Bara det faktum att jag skriver här, och att ni läser, gör ju att jag på något sätt försöker hålla kvar vid nuet genom att teckna ned det, och ni försöker er på att genom bilder, tankar och föreställningar återställa det ögonblicket i efterhand. Är vi egentligen alla ute på samma korståg, att i någon mån bli historiker med saker att berätta? Betyder det i så fall att vi, för varje steg vi tar mot att försöka spara nuet, är mindre och mindre benägna att leva i det? Egentligen är ju livet ett enda stort nu, och vi borde väl till syvende och sist koncentrera oss på att göra det bästa av det nuet; vilket borde vara synonymt med att leva det [nuet] snarare än att spara det till eftervärlden…

Men back to business – Björn och Dino var här i mellandagarna! Med ankomst till Kotoka International Airport vid halvsex på morgonen på annandag jul så var det så dags för gäst nummer fyra och fem till Lady&M1 in Africa! Det hela började ganska så Afrikanskt – efter en snabb koll på nätet fick jag reda på att deras flight var en och en halv timme sen, så åter till huvudkudden. Väl framme på flygplatsen visar det sig sen att de båda gentlemännen hade strosat runt och letat efter mig i en halvtimme, då deras flight var dryga 30 minuter sen och inget annat. Nåväl, in med väskorna och iväg mot Apple Street!


Som alltid när det gäller morgonflighter så är det traditionsenlig ölfrukost på terassen innan tillfälle ges för kort återhämtning. Här ser vi Dino, Björn och Sune blicka ut över Accras Djursholm.


Efter en powernap, en dusch och ombyte till en mer ekvatorial outfit bar det av ner mot Labadi Beach, där vi givetvis åt lunch…


…bestående av grillade kycklingspett, friterad jams, sallad och shito med nymald chilisalsa. Alltid ackompanjerad av Star, Ghana’s favorite beer!


Och givetvis: Strand, öl och bok.


En syn som jag aldrig riktigt kan bli trött på – nere på stranden smyger det omkring kvinnor med nykokt hummer på huvudet. Det är något jag verkligen kommer sakna den dagen vi kommer hem till Sverige igen…


Och på vägen hem igen så fick Björn och Dino ett första smakprov på det afrikanska sättet att lösa problem på – genom att inte riktig lösa dem… Typ: “Hmmm… vi ska få hem den här madrassen men vi har varken takräcke eller spännband – vi löser det genom att skita i takräcke och spännband, och hålla fast madrassen med händerna, det gör vi – jaaa!”


På vår roadtrip mot Cape Coast började vi resan på Accras största motorväg. Typ som E4:an. Möjligen lite mindre strukturerad, men annars… eh, ja, samma. Inte sant?

När man sen får för sig att man ska ge sig själv chansen att se ett av slavforten [och här får jag erkänna att det krävs lite guts för att ta det steget – det är en rakt igenom hjärtskärande tanke att folk har sålts som slavar i de fort man strosar igenom] så tycker i alla fall jag att man ska ta sig till det lite mindre turisttunga Elmina snarare än Cape Coast. Dock går tankarna i samma riktning oavsett vilket av forten man besöker: “Hur kunde man?”, “Aldrig mer!” och sen kommer insikten att trots de där tankarna så har vi sedan slaveriets dagar fått uppleva två världskrig med nazismen som krona på verket. Lär vi oss aldrig? Eller är mänskligheten inte starkare och mer intelligent än så här?


Door of no return. När fortet var i drift så var det igenom den här dörren som slavarna lastades ombord på fartygen, för att aldrig återvända.


Fiskebåtar i Elminas hamn.


Morgonkaffe med utsikt.


Jodå, självklart måste Kakum avklaras!


Ett kort mellanspel från nyårsafton – vi började eftermiddagen med grillkväll hos Chantille, fortsatte hemma hos Charlotte med drinkar på balkongen, och det var här som Dino och Björn började undra över Ghananernas fäbless för tavlor högt uppe… Sedermera gick färden mot Tits’n’Coffee för middag och cocktails varifrån vi även åkte hem senare nästa år.


Nyårsdagen spenderades ute i Adah Foah på Maranatha Beach Camp. Skön grej var att Gilbert, vår taxichaufför under både Cape Coast-resan och nyårsdagen, aldrig hade åkt båt förut. Så vi bjöd med honom och sällan har jag sett ett så krampaktigt grepp om relingen… [Som parentes ska nämnas att det inte är direkt multumdyrt att boka en taxi med chaufför för en dag; inklusive fria mil och bensin tar Gilbert motsvarande knappa 400 svenska per dag – ta det som en utmaning, Taxi Stockholm!]


Båtar.


Stranden var, som alltid, helt överbefolkad. Omöjligt att ta sig fram. Helt sjukt.


Hemfärd.


Den vita ankan.

Den andra januari åkte så våra vänner hem och lämnade oss ensamma kvar med Sune, en bunt oförglömliga minnen och gott hopp om att snart få vara värdpar igen. Men det är klart att det känns ensamt att efter en vecka av skratt, god mat och det bästa av det bästa i Ghana återgå till vardagen – så det är med en femårings iver som vi nu ser fram emot Ladys syster Anna’s besök! På måndag morgon Imorgon blir det så återigen ölfrukost på balkongen följt av närapå två veckors highlife! Wohoo!!

Och nu har jag i alla fall snuddat vid ett av ämnena jag lite frikostigt lovade att skriva om; boysen gör Ghana. Kvar är då New York och livet i allmänhet, även om den sistnämnda delen av de båda faktiskt får anses vara till viss del avklarad genom bilderna av vårt hus och leverne här nere. Men ja ja, var sak har sin tid…

Men hur är det med er? Familjen och vännerna där hemma vet jag de flesta hur de har det, men du som läser det här och inte hör av mig [eller dig] sådär regelbundet – hur har du det? Funkar jobbet? Har bilen klarat kylan? Blir det nån skidåkning på sportlovet? Ja, du vet – såna där basic grejer. Jag är nyfiken, nu vet du ju en hel massa om mig och hur vi har det här nere – berätta tio saker om dig själv eller ditt liv som jag inte tror att vi vet! Okej? Okej.

Er barberare,

Tonga-tonga