i n d i a n s o m m a r

Waste of space…

Thu January 28, 2010, 16:47

(Today’s sköning is Casey Weldon. He was a moderately successful quarterback for various teams, but the reason to why he is a sköning is his total lack of  knowledge about the surrounding world. Or what else can you call his question on being told he’d be seated next to Ringo Starr: “Who is she?” Sköning, as simple as that.)

I detta nu sitter jag på planet mellan Peking och Amsterdam och filosoferar – hur kommer det sig förresten egentligen att man alltid tänker så bra när man reser? Är det att tiden inte riktigt spelar roll eller är det just själva resandet? Jag vet inte. Hur som helst – framför mig sitter två mammor med sina treåringar till monster och sätter mina lätt stoiska och varmt barnälskande nerver på hårda prov… Det verkar helt enkelt vara så att kineserna vet vad hänsyn är lika lite som att de har en aning om vad kvalitet är – barnen har hittills hoppat på mina fötter, försökt klättra upp i mitt knä och haft en liten tävling i vem som skriker högst – allt till mammornas uppmuntrande leenden och blickar gentemot mig à la “han är ju bara ett barn, visst är han gullig?“. Nej. Det är han inte. Han är en belsebub i minityr. Och ja just det! Den ena bastarden till vettvilling försökte även öppna nödutgången[!!], men då fick till och med hans ignoranta mamma nog och sa till honom att “nej, även om du är min ögonsten och med de kinesiska traditionerna troligtvis även det enda barn vi någonsin kommer skaffa, så är det helt enkelt inte okej att försöka öppna nödutgången när man befinner sig 10 800 meter ovanför Uralbergen“. Puh!

Och så nu är det då närapå en vecka senare och mönstret upprepar sig; när jag är i hemmets lugna vrå med allt vad som hör därtill [viktigast är ändå Lady] så tar det emot att sätta sig ner och blogga. Jag har inte riktigt kommit underfund med om det är för att jag är så bekväm med livet just nu att det helt enkelt inte finns tid över eller om det är för att det ändå inte händer så mycket. Jag vet inte. Hur som helst – Sverigebaserad blir jag i någon vecka till innan det är dags för äventyr i Afrika igen.

Dagens fundering:
Vad är egentligen grejen med tidsoptimister? Har de svårare att förstå hur lång en minut är eller går deras biologiska klocka långsammare [alltså inte den som bestämmer när man vill skaffa barn utan den som bestämmer att man börjar känna sig stressad över att det bara är tio minuter kvar tills tunnelbanan går]? Är det kanske rentav så att tidsoptimister lever längre än oss vanliga dödliga? Jag själv befinner mig i den totalt motsatta delen av skalan – jag planerar hellre att vara på flygplatsen tre timmar innan avfärd än att jag ska vara där fem minuter innan gaten stänger. Men går jag miste om liv då? Eller räknas varje sekund i livet, oavsett hur man spenderar den?

Förresten så har jag en till film om jymden – den här gången får man ännu mer känsla för hur jävla stor rymden egentligen är. [Den förra hittar ni här förresten.]

Sen tar vi då dagens bildskörd – lite blandad kompott från mina sista dagar i Kina.

Alltså, den där grejen med förklarande text på axlarna för matematiska kurvor, det är ju en bra idé i teorin, men om sen praktiken halkar lite efter så blir det liksom pannkaka ändå… Å andra sidan – man ser ju tydligt att det handlar om ampere och mikrodito, så varför klaga? [Eh...]

Dagens tävling: Vad står det? Varje morgon på hotellet så hängde det en tidning på dörren, China Daily, som har en liten sektion som heter “improve your chinese” – vilket jag försökte göra. Problemet var väl bara det att fraserna som lärdes ut var några ljusår från mainstreamfållans “hej, hur mår du?“, “hur mycket kostar den?” och “ursäkta, råkar ni veta var närmaste bastuklubb ligger?” [okej, den sista kanske inte direkt är turistlingo i dess renaste form men ändå - man vet aldrig] och istället tangerade aldrig-någonsin-gränsen för hur ofta man kommer uttala dem – eller vad sägs om “regressionen inom spannmålsodling till trots så utökar jordbruksdepartementet antalet anställda” och “andelen inrikesresenärer till och från Peking minskade med fyra procentenheter under fjärde kvartilen“? Hur som helst – tecknen är tagna därifrån och kan översättas till ett ord. Nu kör vi! Gissa på!

När man har mycket tid över, typ som när man håller på att kalibrera en linjäraccelerator, så kan man ta ganska coola bilder med laserstrålarna som är installerade i rummet. Här lyser de genom en vattentank.

Och på baksidan av varje linjäraccelerator finns det ju som bekant en hel del relän…

…och så några sladdar, snyggt uppmärkta och redigt dragna i kabelrännor [eller hur var det nu?].

Laser var det ja, här har ni min hand som antikrist…

…eller mitt finger som lasersvärd.

Slutligen, här har vi Kina i ett nötskal – ibland försöker de men når inte riktigt ända fram: Om det skulle te sig så att Peking drabbas av en jordbävning samtidigt som huset börjar brinna – då ska du inte ta hissen. Är det bara en liten eldsvåda så är det lugnt, åk hiss du – eller om det är något så banalt som en jordbävning. Men båda samtidigt? Ta trapporna! För övrigt fanns det en skylt i hissen på hotellet [som jag glömde att ta kort på] där det stod att man inte skulle åka hissen om den brann. Åh fan!

Och bara för att beta av min bildbank lite så dänger jag in några gamla reklamklipp igen:

Jag har nån slags hangup på slacks, jag erkänner. Men de här brallorna är ju helt magiska! Kolla fickan! För att inte tala om accessoarerna!! Jackan! Min idollista blir bara längre och längre!

Alltså, jag säger det igen – jag är emot rökning. EMOT. Men samtidigt är jag pinsamt svag för reklam som är så töntig att den blir storartad i all sin töntighet – som den här; kolla på beskrivningen av kille #6 – “unidentified flying object“. Humor!

Även här gäller min totala aversion gentemot föremålet för reklamen – men när man gör reklam för Dino [se här och här] så kan jag inte stå emot!

Har vi inte alla önskat oss en handmålad Keith Emerson?! En sann rockikon liksom! Skalenlig i 1:9! Stort!

Ja, det var allt för den här gången. På återseende!

Er ballerina,

Singoalla

Long time, no see…

Tue January 19, 2010, 15:08

(If you read this and swedish is your mother tongue: It’s your lucky day! This update is long, filled with pictures, funny quotes and stories from my time here in China. If you read this and you don’t know any swedish at all: Take this opportunity to study the swedish language and enjoy the fact that I write these small beginning words in english.)

Nu börjar så min Kina-vistelse lida mot sitt slut. För att försöka sammanfatta det kan jag bara säga att kineserna är ena riktigt råbarkade vettvillingar till att vara många. Säga vad man vill om att man lär sig i skolan att de är över en miljard till antalet, men det är först när man kommer hit som man inser hur många de är – de är verkligen en miljard. Jag drar till med en twistad variant av Sven Jerring: “Kineser kineser, överallt kineser!” Jag menar, Arlanda, som är en flygplats som är ganska okej och hyfsat stor, har dryga femton miljoner resenärer per år. Pekings flygplats har 60 miljoner. Shanghais ena flygplats 50 miljoner. Den andra 40 miljoner. Totalt sett ligger antalet flygpassagerare per år på runt en halv miljard i Kina. Tjena liksom.

Det andra jag tycker är lite underligt är att de inte använder kryddor – eller fel, de använder inte de kryddor man är van vid från Sverige [eller Ghana för den delen]. Vanligtvis [läs: i maten man får här på fabriken där utbildningen hålls] består lunchen av ris [vilket har kommit att bli en växande andel av mängden mat] och sen olika… eh, ja, kinesiska grytor. Och de saknar smak. Eller alla smakar likadant. Men när de däremot använder kryddor – då jävlar ska det kryddas! Schezuanpepparn kan fullkomligen osa från maträtten och om man nu mot allt vett och sans skulle få för sig att äta så är det sorgligen så att det kommer vara den sista smaken ens förtvivlade smaklökar har förmågan att känna på ett par dagar… Så när jag kommer hem [eller bort - vad är hem egentligen? jag har börjat köra med definitionen att hem är där Lady är så jag kommer de facto hem, även om Ghana är där jag bor... eh, kommer bo] vill jag känna smaker. Tänk er potatismos utan muskot, tänk er köttbullar utan lingonsylt eller kräftor utan dill – det funkar inte. Som min brorsa brukar säga: “Jag jobbar inte så.”

Men ändå – nu kör vi bilder; det är över en vecka sen förra uppdateringen och det är inte meningen att hålla er på sträckbänken men hamsterhjulet snurrar på ganska friskt här [för övrigt är min favoritanalogi just den att "hjulet snurrar men hamstern är död", apropå sinnesslöa kretiner, var nu det kom ifrån?] så tiden som ges är något knapphändig. Och sedan Lady anlände i fredags så delas tiden ganska jämnt mellan att vara dunderförkyld à la alla förkylningars pater familias och att bara glida runt så där turturduv:skt som man bara kan göra när man är nyförlovade och incheckade på ett femstjärnigt lyxhotell i Peking. So without further ado – I give you:

Det sköna i hela den här situationen är att jag en gång i tiden klart och tydligt deklarerade att jag inte tyckte om elektroteknik, och sedemera började läsa språkvetenskap. Vad gör jag idag? Jo, jag sitter och läser kopplingsscheman gällande linjäracceleratorer. Det, mina damer och herrar, det är ironi. [I bakgrunden min nya Parker-penna, ingraverad med namn och givetvis den bästa julklappen förra året - från Lady.]

I fredags var det solförmörkelse här i Peking. Utsikten från vårt klassrum bort mot bergen i fjärran blev med ens en smula mer dramatisk.

Sen på fredag kväll var det looove in the air – Lady har kommit hit till Peking för en liten minisemester och tillsammans gjorde vi vårt bästa för att utforska hotellet. Här ser ni skaldjursbuffén som gick loss på hutlösa 149 kronor per person. Hade man sen lagt till en tjuga så hade man fått fri öl och vin resten av kvällen… Och ja, jag vet – priserna är lite att ta i, men det är ändå ett femstjärnigt hotell så nere på stan är det inte lika farligt. [Ironi - en underskattad konstform.]

Lördagar är sightseeingdagar. Himmelska fridens torg, check! [Förresten är det grymt stort - nästan onödigt stort liksom. Och så har de metalldetektorer när man ska in på torget, men bara för väskor - inte för personer. Som om man vore dum nog att smuggla sin Kalashnikov i väskan och inte innanför jackan.]

Åt andra hållet hade solen precis [nåja] gått upp och med lite sepiaeffekter är vi genast tillbaka i en svunnen tid.

Förbjudna staden – även den helt groteskt stor. Uppskattningsvis [och jag undanber mig för rättelser från eventuella wikipedia-autister som kan rabbla FASS på löpande band] en gånger en kilometer.

Vi skaffade oss automatiska guider på svenska[!] – det lät ungefär som att en kines satt med ett lexikon framför sig och läste orden för första gången. Men icke desto mindre, Förbjudna staden är förjävla häftig.

Stilstudie av kinesiska djur. Och så en kinesisk sol då.

…eller så tar vi det från en annan vinkel!

Överallt var det imponerande byggnader, rum och prylar. Just det här har jag ingen riktig koll på vad det var men en gissning är att det handlar om en tron. Typ. Konsultation med Lady har gett att det här var salen där Kejsaren höll sin audiens. Det låter rätt läckert – audiens. Jag vill också hålla audiens. Typ “då bokar vi audiens på mitt kontor imorgon klockan två. Välkommen!”

Vacker – det är nog det närmaste jag kan komma att beskriva den förbjudna staden. Vacker. Men för att komma dit är jag tvungen att tänka bort människorna [som faktiskt är överallt], staden i sig, utan turister, vakter och skolklasser, är verkligen vacker. Apropå skolklasser förresten så är jag ett hett villebråd här i Asien – i förbjudna staden blev jag ombedd att vara med på fotografier inte mindre än tre gånger, varav en var med en hel skolklass med kinesiska barn. De ville ha med både mig och Lady – så nånstans i Kina finns det ett gäng med digitalkameror i vilka det finns ett par riktigt sköna bilder på mig och Lady. Och 100 barn.

Vi fortsätter följetongen min kompis ödlan, eller som i det här fallet – draken, del III. [Del I och II.]

Som sagt, lååååång mur runt staden.

På andra sidan [vi gick rakt igenom staden] möts man av den här synen…

…som sedan utvecklas till en magnifik park.

Söndagar är kinesiska-muren-dagar som ni alla vet och därför bar det av till densamma direkt på söndag förmiddag. Här ser ni en skylt där det står [på kinesiska givetvis] att “1999-11-06 fyllde Lars Ericsson [även känd som "Pappan"] 50 år.” Bland annat. Det är en hel hyllningsskylt till min pappa. På kinesiska. Tror jag.

Som sagt – var var vi? 1890?

Utsikt från muren. Mot muren.

Referensbild, tänk på den här senare.

Bildbevis – VI. VAR. DÄR. [OCH. JA. JAG. HAR. EN. REFLEX. PÅ. MIN. JACKA.]

Närå, så att eh… har du en hjärnsjukdom så ska du bara bestiga muren efter din egna förmåga. [Till skillnad från om du inte har det - då du lätt kan klättra efter någon annans förmåga...]

Utsikten var, smogen till trots, helt enastående.

Välkommen upp! Ganska läskigt ändå att tänka sig att den här muren byggdes för hundratals år sen – och att vi [människan] sedan dess inte liksom överträffat den… Var det dåtidens kejsare som led av svårartad megalomani eller är det dagens miljardärer som är för försiktiga i sina visioner?

Referensbild II, fortsätt tänka på dessa två.

Väl uppe tog vi en paus. Jag eh… jag vilade. [Till mitt försvar ska jag åberopa min förkylning, remember?]

Medan vissa andra eh… tog kort. På sig själva.

Oavsett hur högt upp man kom så hittade man alltid en annan högsta punkt. Längre fram.

Men tillslut så… och här kommer sista bilden gällande referenserna – vi klättrade ganska högt upp. Och i det där templet [som jag tror att det är] har man en ganska så nice utsikt.

Under en av pauserna på vägen ner så fyrade Lady av ett sånt där leende som gör att jag bara än en gång blir alldeles knäsvag och tycker att livet är förjävla fint som gjort att vi är kära i varandra.

Och kär och ganska nöjd efter att ha besegrat Pekings variant av Mount Everest så satt jag där och tog igen mig.

Och det var så sant – kineserna är väldigt medvetna om det här med kvantfysik – att man kan vara på flera ställen samtidigt…

Samtidigt som solen började dala begav vi oss så tillbaka till hotellet – först tänkte vi ta en omväg om Sommarpalatset men när så båda taxichaufförerna skulle ha betalt för att den ena skulle göra omvägen så tänkte vi om. Väl tillbaka på hotellet blev det tupplur följt av middag. Bra val.

På fredag bär det av hemåt till Sverige för en del möten, ompackning och förhoppningsvis några bägare på JB. Kanske rentav lite hej&kram med de nära och kära innan resan går vidare ner mot det lilla landet i det stora Afrika nån gång i början på februari. Tiden här i Kina har varit extremt lärorik [jag och mina linjäracceleratorer är som ler och långhalm numera], hyfsat fattig på smak och fylld av den där känslan att jag önskar att jag hade kunnat kinesiska. För nånstans så har jag fattat hur det är att vara annorlunda – här i Kina är jag just det, annorlunda. Inte speciell, utan som Britney Spears, annorlunda [referens som få förstår - men låt gå]. Jag önskar att när folk stirrar på mig så skulle jag kunna säga till dem på sådär riktigt inbiten kinesiska att “ja, jag är lång och ja, jag ser annorlunda än en miljard av dina landsmän – men för den sakens skull är jag inget ufo“. Så om det är någon av er läsare som har grundmurade kunskaper inom mandarin så hojta till!

Dagens fundering:
Varför är inte teckenspråk internationellt egentligen? Eller ja, svaret är väl ungefär lika givet som anledningen till att språk överhuvudtaget inte är internationellt – det är för många kockar. [Och det är ju ganska naivt att tro att teckenspråket skulle skapats så mycket senare än det talade att man dels hade koll på hela världen och dels kunde kraftsamla nog för att göra en gemensam ansträngning mot ett enda världsspråk.] Hur som helst har vi kommit fram till [learning by doing] att det inte är helt lätt att göra sig förstådd ens med svennebanan-teckenspråk här i Asiens hjärta. Man behöver veta hur man tecknar antal [jo tjena att det går att hålla upp ett antal fingrar - här måste man hålla upp fingrarna på rätt sätt för att de ska förstå], hur man tecknar åt vilket håll man ska gå och kanske viktigast av allt – hur man gör ett tecken för att en taxi ska stanna. Men vi lär oss. Tills på fredag. [Eller torsdag för Lady som beger sig hemåt en dag innan undertecknad.]

Det var allt för den här gången – nästa gång är sannolikheten stor att det är på svensk mark jag befinner mig igen. Så då ses vi!

Er ryttare,

Mango

Shanghai Noon…

Tue January 12, 2010, 15:20

(On friday I’m becoming a human being again – my Lady joins me here in Beijing and we’re going to have a couple of bloody marvelous days; the Great Wall, the Forbidden City, good food, crazy bargaining and love will be in the air. I’m counting the hours…!)

Shanghai baby, Shanghai… I sann upptäckaranda fick jag ju för mig att åka till Shanghai över helgen för att hälsa på en av mina longtime buddies, Räkan [long story short - han blir tupprosa på somrarna och har således kallats Räkan sen vi var femton]. Trots att jag var där mindre än 48 timmar så fick jag en känsla av vad Shanghai egentligen är – det är en stad där allt handlar om att jobba och festa. Det där emellan har man helt enkelt inte mycket till övers för; kolla på bio, hänga med kompisar eller ha en soft spelkväll med Ticket to Ride och Fernet. Nej, här jobbar man [företrädesvis inom bankvärlden] måndag till fredag och sen går man ut på nattklubbar i tolvtimmarspass innan det är söndag eftermiddag och ångesten slår till med full kraft. Jag vet inte om det är det att jag börjar bli gammal eller om det är nån kemisk reaktion som kommer i och med att man blir vuxen nog att förlova sig – men det livet är jag inte det minsta sugen på… Till detta ska sedan läggas att en av anledningarna till att man antagligen inte har hemma-hos-kvällar med god mat och dito vänner troligen är att folk aldrig stannar i Shanghai – invånarna består till 90 procent av inflyttade [såväl kineser som expats] och alla är på väg någon annanstans, så småningom.

Nåväl, givetvis finns det en framsida av baksidan också – det är en sjukt häftig stad att uppleva på plats, det finns i och för sig inget som helst av det som Peking faktiskt måste få utnämnas till närapå världsledande inom; kultur, anor och fetgamla coola byggnader, men de håller på att skapa nya monument, nya förbjudna städer och överallt så känner man pulsen. Den där pulsen som jag bara kan tänka mig att tar över ens sinne när man är i New York, pulsen som får blodådrorna att vibrera om man tar en weekendresa till Hong Kong eller pulsen som man kan andas i närapå dödliga doser på Trafalgar Square. Och det hittar man inte här i Peking. Tack och lov.

Men innan jag hinner bli alltför långrandig tänkte jag att jag tar till ett sånt där trick igen – jag låter bilderna sköta berättandet:

Ni vet ju att flygplatsen i Nairobi har ett ganska gravt underskott på sittplatser [eftersom de fått för sig att man kan gömma bomber under stolar och därmed helt sonika har avskaffat stolarna på flygplatsen]? I Shanghai är det den totala motsatsen. Beläggningsgraden på stolarna skulle nog kunna räknas fram till ungefär 1%, högt räknat. Och förresten ska jag passa på att utnämna Shanghais [ena] flygplats Pudong till den största jävla flygplatsen i mannaminne – bara inrikesterminalen har 250 gate:r. Från ände till ände på flygplatsen är det närapå tre kilometer… eller ja, nu kom jag ju på att jag inte skulle hålla på och mässa om flygplatser och resor längre. Skitsamhälle! Över till nästa bild!

Från flygplatsen var det taxi raka vägen in till city och sen – nattklubb! Vad annars? Här har vi den gode herr Presley i en något kinesifierad version.

Och här har vi själva entrén till nattklubben. Jämför det här med säg… tja, Sturecompagniet – vad säger ni? Vilket är coolast?

Utsikt från 26:e våningen där jag hängde som inneboende hos Sonya och Tommer.

På lördagen var det givetvis dags att göra avbön för fredagens galej och vad passar bättre då än en tur på fakemarknaden [det är benkallt här i Peking så jag behövde en ny jacka insåg jag snabbt] och Coca-Co… eh, nej, just det – det ser ut som Coca-Cola, smakade som Coca-Cola men även det här var fake. När jag sa att jag beställt en Coca-Cola tittade killen i kassan på mig och bad mig om 25 yuan till. Så jag lät bli. En cola som inte är Coca-Cola men kostar 5 spänn är godare än en Coca-Cola som kostar 30…

Sjukt varm dunjacka. Ytterst äkta Peak Performance. 200 bagis.

Man kan även gå på restaurang i Shanghai [precis som överallt annars i Kina, för övrigt]. Problemet är bara att man kan se sig om i stjärnorna efter att kunna kontrollera notan efteråt. “Jaha, åt jag tre stycken… eh, ja, av något?” Men de verkar hur som helst inte ha räknenummer på kinesiska, om det är för att underlätta vardagen för sinoalfabeter som undertecknad, eller om det är för att kineska skriftspråket helt sonika inte bemödat sig med sånt tönteri har jag ingen aning om.

Nu förstår ni kanske – Shanghai måste upplevas. Allra helst från en bar på en takterass på 30:e våningen.

Baren, som för övrigt måste vara en ganska god förebild till Melkers “Le Rouge“, var nog något av det flashigaste jag varit på. Dittills.

Och här har vi då för övrigt min trogne parhäst Räkan.

Det kanske ser ut som att det är en restaurang där de serverar guldburks-leverpastej direkt ur burken, ackompanjerat av saltgurka i en kaffekopp. Och det är möjligt att det är just det – men priserna för rätterna på restaurangen började [mind you, började!] på 300 kronor.

Sen var det dags för middag – Teppanyakirestaurang stod på schemat och här ser ni vår alldeles egna kock Lee. Vansinnigt skicklig med stekspadarna och maten får fem toasters!

Och som alltid på teppanyakirestaurang måste man dricka Sake!

Eller så måste man som Chris och Joe – diskutera startuppställningen i Cincinatti Bengals [som senare under natten skulle spela första matchen i NFL:s playoffs]…

Typiskt bra uppfinning: Motorvägar på “styltor” mitt i stan. Man blir av med ringleder och tunnlar och slipper samtidigt trafiken nere på gatorna. Nån som känner för att övertyga Stockholms stadsfullmäktige om att bygga såna här monster genom Gamla Stan? :)

Sen kom vi då till nästa nattklubb – M1NT Shanghai. Exklusiv nattklubb högst upp i en skyskrapa nere vid deras Manhattan. Endast för medlemmar och avgiften började på 12 000 per år. Och då ingår – ingenting. Vår lycka stannade vid att nattklubbschefen är svensk [och heter Magnus] så att nämna hans namn och vifta med svenska id-kort gjorde att vi kom in. Och det här är vad man möts av: Utanför hissarna finns ett 17 meter långt hajakvarium. Inne på klubben. Den här bilden hann jag bränna av innan en vakt kom och påminde mig på sitt finaste sätt om att man inte fick fotografera där inne. Men fatta – hajar!

Sen ett litet trött hopp till dagen efter – lördagkvällen fortsatte dock på inslaget spår och inte mindre än tio nattklubbar betades av under helgen i Shanghai. Hur som helst – på vägen tillbaka till Pudongflygplatsen tog jag så plats på Maglev-tåget – mellan Shanghai och flygplatsen är det ungefär tre mil, en sträcka som tar ungefär tio minuter att avverka. Tåget har en maxhastighet på – just det, du gissade det – 431 km/h, men i verkligheten hinner man bara ha den hastigheten i en minut typ, sen är det dags att bromsa igen innan man är framme. Hur som helst – åk det om ni får tillfälle, ganska häftig känsla att susa fram i dubbla X2000-farten…

Tillbaka i Peking – som även de har en flygplats som inte direkt skäms för sig; årligen tar de emot över 60 miljoner resenärer [en miljon i veckan, 150 000 om dagen, 6000 i timmen, hundra i minuten, två passagerare varje sekund, dygnet runt].

Så är vi tillbaka i nutid. Jag har fortfarande inte riktigt kommit till sans riktigt med tidsskillnaden, så jag är uppe med gökottejägarna och käkar frukost vid sex om morgnarna – vilket i sin tur betyder att jag somnar som en klubbad säl vid tio [vilket klockan är om typ 20 minuter]. Så tiden för att skriva masterepos här på indiansommar är mestadels tidig morgon eller sen kväll – jag finner inte ron liksom. Men jag ska bättra mig!

Dagens fundering:
Tror ni att man kan veta något man inte vet? Att hjärnan har kunskapen men att det aldrig har återkopplats till medvetandecentrat liksom? För egentligen borde väl det vara själva definitionen på att man vet något? Att man är medveten om att man vet liksom. Lite som Lucy, den där första människan man hittat skelettet av nånstans i Afrika [för övrigt trodde jag att hon var döpt efter min grannes hund Lucy, men jag har, så här i vuxen ålder, fått reda på att hon fick det namnet för att låten Lucy in the Sky with Diamonds spelades på radion när de gjorde fyndet] – Homo Sapiens Sapiens; “människan som vet att hon vet“. För utan att jag vet om att jag kan en sak så kan jag ju inte tro att jag kan den… eller ja, J A G kan ju tro det ["Underskatta aldrig en man som överskattar sig själv.", som Franklin D. Roosevelt sa...] men det kanske är svårare för gemene man. Nåväl. Skalman hade nog rätt ändå – man ska bara tro det man vet. Basta.

Simma lugnt mina vänner!
Utnämningarnas vimmel!

Er landgång,

Writesonger

Chemical feelings…

Thu January 7, 2010, 11:56

(Top three things you don’t want to hear from the lecturer who’s supposed to make you a master at work of a technical equipment worth millions of dollars:
1. “I think so.” [Answer to a question about the extremely sensitive electron gun.]
2. “The answer is not important, the question is.” [Very zenlike way of looking at questions and answers - like saying: "Oh, we don't know w h y your machine broke, but we do know that that's what you want to know!"]
3. “Yes.” [Answer to my question "which of these ones is the ion chamber?" - hello mr no-good-chinese-english-teacher-who-taught-my-lecturer!])

Det där med kvalitet och kvantitet som jag ordade om i förra inlägget – jag fick ett påhugg från den gode Bjowi angående det, hans skrev att “Här på firman brukar det sägas att kvalitet är en inställning; ett tankesätt, en attityd. Vill man att det man gör ska bli bra?” och det kan jag hålla med om. Men så har jag funderat ytterligare på kineserna och jag tror att de liksom inte har det i sin världsbild att fråga sig själva om de vill att det de gör ska bli bra. De gör liksom det de blir tillsagda, no more, no less. Eller så här; man får e x a k t vad man frågar efter här. Om jag säger att jag vill ha min bil omlackad så lackar de om den. I vilken färg som helst. Säger jag att jag vill ha den blå, så ordnar de det – i vilken nyans som helst. Man måste liksom specificera in i minsta detalj, för den personliga initiativförmågan ger minusutslag på skalan… Om man däremot säger att man vill att de lackar om plåt- och karossdelarna i färgen 26B, marinblå metallic, tre omgångar och med två lager klarlack utanpå – så får man tillbaka bilen precis i mint condition. Men det är just för att man själv har bett om det. Hemma i Sverige hade man kunnat säga “lacka om den, tack” – och fått följdfrågan: “Vilken färg, vilken nyans, ska det vara metallic, hur många lager klarlack, när ska det vara färdigt, hur mycket får det kosta? Und so weiter.” Okej, nu kanske jag drog en rövare i och med att svenska billackerare kanske inte står ut som de mest serviceminded och kvalitetstänkande individerna och till alla er billackerare som läser det här – inget illa ment [hur många ni nu än må vara]! Men ni förstår tanken…

Och när vi ändå är inne på att diskutera vidare från tidigare inlägg – den andre Björn W kom med en intressant länk angående universums form. Och jag har försökt läsa in mig lite – universum är platt. Som ett pappersark typ. Men oändligt. Vilket för mig är ganska sjukt – kom vi inte överens om att universum var oändligt punkt, liksom? Ingen jävla papperslapp! För i så fall borde det väl vara oändligt i alla ledder? Det har tydligen att göra med “dark energy” som påverkar universums densitet. Om densiteten är mindre än den kritiska massan [vilken i sin tur definieras som kvadraten av Hubbles konstant - mycket logiskt och ytterst lättförståeligt, tycker ni inte?] så kommer universum att fortsätta expandera i all oändlighet. Men man tror att densiteten egentligen är större [vilket skulle göra att universum krymper tydligen, och slutligen kommer sluta i "the big crunch" vilket är totalt motsatt the big bang], bara det att det finns sån här mörk energi som har en negativ massa, den kosmologiska konstanten [goddag yxskaft liksom; "hur mycket väger du då?", "tja, inte mer än minus 90 pannor i alla fall" - hur kan något väga minus? Om inte annat skulle jag hur som helst vilja ha med mig sån materia i resväskan när jag flyger hem härifrån Kina!] som väger upp och gör att universum expanderar. In i evigheten… Ja ja, jag antar att det är ett Sisyfosarbete att fundera över universum så jag låter det vara för nu. Själv är jag i Kina och min Lady i Sverige, det räcker för mig för att jag ska vara säker på att jag vill att universum ska krympa så pass mycket att avståndet mellan Peking och Stockholm är typ 20 minuter…

Dagens fundering:
Finns det egentligen någon skillnad mellan fysik, kemi och psykologi? Eller ja, den frågan lät väl ganska sjuk, men jag menar – kan man skilja på känslor och kemi, eller fysik? Finns en känsla bara i psyket eller existerar den även i kemins värld – och i den rent fysiska verkliga världen? Eller är känslor abstrakta? Är det någon som vet? Själv är jag rakt igenom sinnesberusad av känslor för min Lady, kärlek, längtan och saknad – och jag tror att i kemins värld skulle det handla om Wolfram, Neon, Guld och Barium – mest för att jag tycker om orden, troligen skulle det bli en genomgiftig blandning. Hur som helst – kan man mäta känslor? Jag lovar att jag maxar skalan just nu, i så fall!

Nåväl, vi kör lite bilder härifrån Kina så länge…

What a wonderful world, som gode herr Armstrong skulle uttryckt det… Eller som vi säger nuförtiden – utsikt från konferensrummet där vår utbildning hålls…

Lunchen serveras på sjunde våningen i fabriken där utbildningen hålls – i sann Prison Break-anda får man då en aluminiumbricka som sedan matsalspersonalen slevar upp maten  på. I det här fallet [från klockan tolv och medsols] paprika [typ], luftbröd [smakar ungefär som att man gjort bröd på trolldeg], stuvad ål [behöver jag säga att den blev kvar på tallriken?], ris, nudlar, andra sorts nudlar med sallad och slutligen selleri en masse, som de tydligen älskar.

Jorå, så att jag fortsätter på min inslagna bana som sopptestare [se tidigare avsnitt här och här], den här gången var det sojamarinerad aubergine med nudlar stora som kopparormar…

Mitt hotellrum, uppstegat fick jag det till 45 kvadratmeter [typ som vår lägenhet] och här går det ingen nöd på mig, fruktfat och kakfat levereras varje dag till dörren, fri öl i baren och dessutom gratis skoputsning och skjortstrykning. Hade det inte varit för att vi i Ghana kommer ha ungefär samma uppassning så hade jag varit rädd för att bli bortskämd…

Sjukt stort hotell förresten, 1000 rum och till det kommer inomhustennisbanor, bowlinghall, nattklubb, åtta restauranger, spa, biljardhall, konferenscenter, inomhusbasketplan, 50-meterssimbassäng… ja, jag kommer inte ihåg allt och vad jag vet är att jag hittills hunnit beta av tre restauranger. I topp ligger nog den japanska faktiskt och bottenplatsen innehas för tillfället av den genuint kinesiska restaurangen som serverar såväl maneter som sköldpaddor.

Maneter ja, såna man äter… får jag lov att presentera Riians [min sydafrikanske kollega] förrätt igår – maneter med morötter och rädisor. Hepp!

Ja, jag älskar verkligen Miffy, mina fina överstrykningspennor – man kan ju undra var vår föreläsare köper sitt kontorsmaterial…

Slutligen ska det sägas att kineserna har varit helt lamslagna sen jag kom hit – de har satt köldrekord på köldrekord och för tillfället har de den lägsta temperaturen på över 50 år – minus tretton grader! Jag menar, kom igen!, i Sverige har vi [ni] temperaturer som skulle få till och med en riktig vodkaryss från Sibirien att ruska lite på sig – och så lamslås det kinesiska samhället av något som vi snarast skulle kalla för en sval bris. Å andra sidan kan man lätt inse att de inte är vana vid såna här temperaturer; inomhus kryper kvicksilvret lätt ner till femton-sexton grader och isolering i väggarna är liksom ett fenomen de inte riktigt hört talas om.

Hinner inte så mycket mer nu – ska ner och gå igenom menyn på vistelsens fjärde restaurang… Ikväll blir det kinesiskt igen, men Kina är g a n s k a stort så att säga att man äter kinesiskt i Kina är väl som att säga att man äter europeisk mat i Europa. Jag återkommer med rapport!

Kommentera, filosofera och kontemplera – mera!

Er flipflop,

Duncan

Eastern promises…

Mon January 4, 2010, 0:43

(I am as of early Christmas eve a fiancé and by that also most definitely the happiest guy walking in a pair of shoes. I asked Lady to marry me and she said yes! Here we go!)

Nu sitter jag i Kina, i mitt hotellrum i Peking och funderar lite över det där med olika kulturer – jag är van vid Ghana och Afrika nu och så helt plötsligt hamnar jag i Kina och allt ställs på sin spets igen. Jag fattar inte språket, är helt ovan vid kulturen och ställer mig allt som oftast frågande till mängden med personal överallt [när jag åt middag igår hade jag tre servitriser till mitt bord]. Men ja, rätt ska vara rätt – så vi börjar om;

Jag och Lady förlovade oss på julafton!! Efter en ganska lång förberedande tankeprocess så bestämde jag mig ett par dagar innan julafton för att det var dags – på frågan vad hon ville ha i julklapp sa hon; “det räcker med dig“, och om inte annat så gjorde det mig säker. Så på julaftons morgon var det dags – hon sa “ja” och gjorde mig därmed till den avgjort lyckligaste och stoltaste fästmannen i mannaminne! Bröllop har börjat planeras och vad det lider kommer säkerligen även det avhandlas. Hur som helst – det här är ju megastort och egentligen borde jag inte göra annat än att bara sitta och förundras över hur lyckligt lottad jag är  [precis som att min konfirmationspräst tyckte att vi inte borde göra annat än att gå runt och förundras över att celldelningen fungerar] men en del av mig känner också att det här är för vackert för att ordas om så här lättvindigt. Lady vet vad jag känner och för mig räcker det. Men icke desto mindre – inom ett år smäller det!

Nåväl, åter så till Peking; jag ska hänga här i tre veckor och gå utbildning för linjäracceleratorer. Highlife må jag säga. Å andra sidan är jag inhyst på ett megalomanstort femstjärnigt hotell så det faktum att det är snökaos här i Kina kanske inte spelar så stor roll – jag kan alltid beta mig igenom de tio [!!] restaurangerna på hotellet – eller spela tennis, squash, basket, simma, bowla eller gå på bio. På hotellet. I och för sig var det nära att jag inte ens kom in i Kina; på flygplatsen blev vi stående i nästan en timme för att smittskyddsläkaren på flygplatsen inte ville släppa iland oss… När sedan kaptenen övertygat honom om att det fanns en hel del mäktiga företagsrepresentanter på planet och att deras företag skulle komma att bli hyfsat upprörda om deras anställda skickades tillbaka till Europa så var det helt plötsligt game att få komma in på flygplatsen. De är väldigt måna om sina europeiska investerare här kan man säga… Och snökaos ja, det var snöstorm när vi landade igår och i sann “åh-fan-snöar-det-i-år-igen?!“-anda så har kineserna givetvis inga dubbdäck. Taxiresan från flygplatsen till hotellet, som normalt sett ska ta tjugofem minuter, tog således två timmar.

Dagens fakta:
När julen tagit slut är det, i Paraguay, vanligt att man rakar alla män med 18 år fyllda. Under denna tid har kvinnorna i byn stickat peruker som sedan sätts på männens ryggar. Allt filmas och läggs ut på youtube.

Ja ja, jag återkommer till alla konstigheter – nu ska jag ner i loungen och vänta på min skjuts till träningscentrat. Förresten kommer det här vara mitt sätt att kommunicera på nu – varken twitter, facebook eller google [?!] funkar här… Så just det, ni kan ju, om ni vill – hitta mig på Skype: magnus.ericsson

Dagens fundering:
Kan kvantitet väga upp kvalitet? Tänk er aporna och Shakespeare – hade Shakespeares samlade verk varit mindre värda om de hade “råkat” åstadkommas av en apa som satt vid en skrivmaskin och knapprade fram slumvisa bokstäver? Eller är det resultatet som är det viktiga och vägen dit ska man blunda för? Det känns lite som att här i Kina så försöker de mörka bristen på kvalitet med kvantitet och de gör det faktiskt verkligt bra… Vad är kvalitet egentligen? Är det resultatet eller är det hur man når det? Jag vet inte… känns det som. Hade ni frågat mig för 36 timmar sen hade jag varit bensäker på att kvalitet är ett hantverk gjort av någon som vet vad han eller hon gör, en master-@-work helt enkelt. Nu känns det som att det kan vara ett hantverk gjort av några som var för sig inte har en aning men tillsammans kan få ihop det. Vad är rätt?

På återskrivande, mina vänner!

Er dryck,

Rugby

PS. Lady – jag saknar dig, det är mörkt ute och även om solen tittar fram så är det du som står för ljusglimtarna i tillvaron. ILU ILU ILU!! :) DS.

Last but not least…

Fri December 18, 2009, 18:36

(This is the last entry made in Africa for this year. Tonight I’m leaving for Sweden and after that it’s time to try my wings in China. The grej of the day is: “The USB comb“. If you don’t have it – buy it! No one can live without it!)

Sista dagen i Ghana för det här året. Det enda som känns underligt med det är nog de där konstiga sakerna; inget mer Bush Canteen på nån månad, ingen mer tropisk värme [det har sällan varit under 30 grader varmt nu under mina veckor här nere] och inga mer afrikanskt liberala tidspassningar att ta hänsyn till. Vad jag däremot ser fram emot är en vit jul tillsammans med Lady, få träffa släkt och vänner och få kunna äta Lakritspuck och tunnbrödsrulle [kanske inte samtidigt dock].

I mitt senaste inlägg raljerade jag ju lite om rymden – och min trogne läsare bjowi [som för övrigt är en Scaniaslacker och således har varit ledig hela dagen idag - att han dessutom är en vanvettigt trevlig lirare som jag träffar alldeles för sällan hör kanske inte till saken, vilket inte Scaniadelen gjorde heller, men bör nämnas ändå] kom med följande uppföljningstanke:

Angående det där med jymden: Einstein lär ha sagt “Det finns bara två saker som är oändliga: Universum och människans dumhet och det första är jag inte säker på.” Låt det vara hur det vill med människans dumhet (han hade rätt; det är inte mer med det) och fokusera istället på det där med universums oändlighet. Jag håller med om att det börjar svindla när man tänker på sådant nämligen. För: Om nu universum är oändligt, då innebär det alltså att oavsett hur långt bort i universum man åker, så kan man alltid, ALLTID, åka oändligt långt bort till. Oändligt långt bort alltså. Visst svindlar det? Men håll i dig nu här: Anta motsatsen, d.v.s. att universum är begränsat. Det må vara väldigt, VÄLDIGT, långt och stort, men det finns ändå en yttre gräns för universum. Då måste det ju finnas något utanför den gränsen. På andra sidan gränsen. Motsatsen, d.v.s. att det inte skulle finnas någonting, är ju lika märklig att tänka sig som att det inte skulle finnas något, ingeting alls, på andra sidan väggen till kontoret där jag nu sitter. Eller? Och om det nu finns något där på andra sidan, vad är det i sådana fall?

Hur är det med svindeln?

Min replik lät inte vänta på sig – jag uppskattar diskussioner och dialog, så att ni kommenterar är guld värt! Hur som helst, så här skrev jag:

Slutligen – jymden. Okej, rymden är oändlig. Tror man. Fine. Men Big Bang – en gång i tiden var universum av en knappnåls storlek, sen kom Big Bang och rymden blev oändlig. Så säger forskarna. Vadå knappnål?! Hur fan ska det funka? Var det världens tyngsta och mest innehållsrika knappnål eller vadå? Något oändligt kan väl ändå inte komma ur något som är stort som en munblåsa? Och för övrigt – vad fanns det runtom den här knappnålen då?

Nu – är det så himla konstigt att man sitter och blir filosofisk när det är så här det ligger till? Att en knappnål plötsligt fick för sig att bli stort som… eh, ja, oändligheten? Om jag nu mot all förmodan skulle ha någon astronom som läsare, eller doktorand i modern fysik för den delen [inte för att de är experter på universums utbredning men de är i alla fall hajsmarta] så kan ni väl droppa en rad i kommentarerna och förklara hur det ligger till? För jag och bjowi [och antagligen alla andra] vill verkligen veta – hur fan går det till det här med rymden? Oändligt? Vadå oändligt? Det går väl inte?

Dagens fundering skippar vi idag – hela inlägget har ju varit sådär kvantfysiskt filosofikantigt så vi lugnar oss för idag. Istället kör vi lite sköna bilder – jag har upptäckt en ny grej: Picasa. Eller ja, jag vet att det inte är nytt och ej heller så för mig egentligen. Det är bara det att jag idag föll till föga igen för att använda det – och det är ganska coolt.

Originalet. Må så vara att det är en cool lirare som kör med pilotbrillor som skyddsglasögon, men vänta ska ni få se…

Now we’re talking! Helt plötsligt flyttades vi tillbaka till en svunnen tid då kamerorna var sunkiga och svartvita, och fokus låg nånstans mitt i bilden. Åtminstone i mina ögon fick bilden mer liv och blev intressantare nu…

Men det här är nog ändå min favorit. Det är “vårt” träd som även är en del av sjukhusets logotyp. Och så en hel massa himmel och längst ner ser man även ut över Accra och i horisonten även Atlanten…

Och vips! Så är effekten rentav dramatisk. Himlen är blå som om Rafael hade målat den i Sixtinska kapellet och trädets siluett står nästan ut ur bilden.

Och nu, nu när jag har skrivit det här och visat er så ångrar jag mig bittert i det tysta. Varför lät jag bara inte bli att säga något och istället lät er tro att jag är en master at work när det gäller bildkomposition, efterbehandling och färgmatchning? Whyyy? Det enkla svaret är nog att jag är förjävla dålig på att ljuga. Det funkar inte riktigt för mig. Jag börjar svettas ymnigt och blir sådär femåring:skt nervös att det liksom inte är värt det. Därför lät jag bli. [Eh, labilt psyke, någon? Här sitter jag och för en diskussion med mig själv...]

Nåväl – nästa gång vi skrivs är jag återigen på svensk mark, är hemma i två veckor innan äventyr i Kina väntar [ja, som ni märker så gör jag allt som står i min makt för att hålla kvar greppet om er läsare; är det inte Ghana så är det Tyskland, är det inte Tyskland så är det Sydafrika och är det inte Sydafrika så är det Kina]… Inför det kommande året kan jag locka med USA…

Tjipp och hajk!

Er Bengt,

Alsterlind

PS. Dagens låt är “I’m coming home“ med Johnny Horton, tillägnad min älskade Lady. DS.

On the right right side…

Wed December 16, 2009, 18:32

(…or the wrong left side. That’s where they have the steering wheel in South Africa. Damned anglophils! Today’s person is: Barry Goldwater. His birthday was on New Years day but he passed away somewhere around ten years ago. I guess he never really was that famous but he was senator for Arizona for a while – and perhaps even more important; he was contending against Lyndon B. Johnson for the presidency. All be it he lost it, but still. Anyhow, he once said this about the vice president at the time, Hubert Humphrey: “He talks so fast that listening to him is like trying to read ‘Playboy Magazine’ with your wife turning the pages.” Now that’s pretty fast.)

Det här med min blog – funkar den egentligen? En gång i tiden hade jag tanken att jag aldrig skulle ha en enda bild på min blog, folk skulle lära känna mig genom ord och annars fick det vara. Det sket sig ju, kan man säga. Tvärtom kommer jag nu ibland på mig själv med att inte skriva det jag hade tänkt för att inte ta för mycket fokus från bilderna. Lagom är bäst, va? Jag tror det. Förresten väntar jag fortfarande på slogans för mig, hittills har ni lyst med er frånvaro på den fronten…

Dagens citat:
“Då bestämmer vi så definitivt, så kan vi alltid ändra oss senare.”
- Göran, en av sköningarna här i projektet

Dagens fundering:
Ibland blir jag sådär pseudofilosofisk och börjar tänka på rymden. Ni som följt bloggen vet vad jag menar [se dagens fundering här för att läsa mer] och även om jag ibland kan tycka att det är både pretentiöst och en smula nördigt [en kombination som inte direkt borgar för ett brinnande intresse av att läsa mer hos er läsare] så kan jag inte låta bli. Det här med stjärnor i universum – det sägs att det finns fler stjärnor i universum än det finns sandkorn på alla stränder på jordklotet. Okej att det nånstans är logiskt i och med att uttrycket “stjärnstopp” ända sedan man var liten har använts för något som är oändligt – och rent logiskt sett så är antalet sandkorn i världen ett ändligt tal. Men ändå. Nästa gång ni är och badar – försök att ta tålamodet att sätta er ner och räkna hur många sandkorn ni får upp om ni bara tar en nypa. Sjukt många. Sjuuukt.

Hotellet jag bodde på i Pretoria, Colbyn Lodge, får nog karakteriseras som ett skönt hak som tar igen på gungorna vad de förlorar på karusellen – extremt intim och personlig touch, samtidigt som standarden på rummen var, ja, låt oss kalla den för rustik. Hur som helst – här har ni synen utanför mitt fönster – djungel!

Precis som i Tyskland försöker de göra sig profit på min gode vän Dinos namn. Dino, du är ju för fan jurist, gör något!! [Det ska dock tilläggas att maten de hade på Dino's var sann italiensk konst, så om de ska få straffeftergift för något så är det det.]

Elekta, företaget jag besökte nere i Sydafrika, tog hand om mig på ett helt prickfritt sätt – från stunden jag blev hämtad på flygplatsen till det att jag lämnades på densamma. Här var vi på middag andra kvällen – The Meat Co. Tankarna gick helt osökt tillbaka till i somras då jag, Lady och åtta av våra vänner var nere i Toscana i en vecka, varav en kväll spenderades på Dario Cecchinis Officina della Bistecca – köttet på The Meat Co. var lika gott men eftersom stämningen var något unik [understatement of the day, för övrigt] hos madman Dario så vinner han. Men ändå – 750 grams T-bonesteak perfekt grillad, med lite ruccolasallad och balsamvinäger som tillbehör. I Sydafrika. Perfekt!

Nu var det väl i och för sig så att själva stämningen där nere i Sydafrika var ganska unik den med – mitt ute i bostadsboomen i Pretoria bestämde sig en rik knösus för att “vänta nu, jag bygger ett stort köpcentrum här – men get this: jag bygger det i form av en pittoresk liten italiensk småstad!!” Helt bisarrt, allt var utformat för att påminna om medelhavet och känslan för de små sakerna var… ja, sinnessjuk. Här har vi ett av torgen.

Som sagt, de har ett sinne för detaljer.

Dagens pausfågel är: “Refuserade barnböcker”
1. Pojken som dog när han åt alla sina grönsaker.
2. Vissa kattungar kan flyga.
3. Nu är det nog, vi adopterar bort dig.
4. Du är annorlunda och det är inte bra.
5. Jenny var så elak att hennes mamma slutade älska henne.
6. Var skulle du vilja bli begravd?

Det är nästan bara när man blickar upp mot himlen som man inser det – allt är inomhus… [Nämnde jag att stället är bisarrt?]

Utsikt från rummet jag bodde i hemma hos Gary, en av Elektas ingenjörer. Hans hus kan snarast liknas vid ett mansion; sju sovrum med tillhörande badrum, tre terasser, en pool, ett gym, två vardagsrum, en matsal, en uteplats och garage för tre bilar. Allt för det facila priset av 1,7 miljoner kronor. Fattar ni? Man kan välja på att bo i en etta på Kungsholmen eller i ett slott i Pretoria. Och om det fortfarande är ett svårt val; de har sommarväder året runt.

Sen var det dags – safariiiii!! I give you – buffel. Eller nåt.

Och ett annat djur med horn.

Pumba med fru och barn!

Nelson – vem minns inte Nelson? Jag fick en klump i halsen när jag såg den här lilla krabaten ligga helt utslagen men klumpen förvandlades ganska snabbt till deep and utter respect när han ställde sig upp och jag insåg att han skulle kunna köra över mig som ett tåg. Han var ingen Nelson, han var en trött liten mayhem-maskin!

Alltså, tigrar är ju katter. Egentligen. Tyckte jag i alla fall, till dess att det här monstret bestämde sig för att det vore en bra idé att skrämma bort den där bleka svensken. Bråkdelen av en sekund efter det här kortet så står jag öga mot öga med ett tigergap – och vid såna tillfällen litar man inte mycket till nåt afrikanskt flätstängsel kan jag säga… Bättre fly än illa bli uppäten – I tell you!

Nelson d.y. hade en mamma också, stor som ett tåg på riktigt. Och med en noshörning:sk version av PMS. Hon var inte så nöjd alls över vårt envisa hävdande av allemansrätten – efter kortet togs fick vi ta till flykten på riktigt. Två ton noshörningsmamma är inte vad man vill ha i sidan – även om man har en bil runt sig.

I parken finns även Sydafrikas näst största grotta [apropå stort förresten, visste ni att Holland får plats inuti Krugers nationalpark?, nej, tänkte väl det]…

Dagens dikt:
Rickard
Nyårsafton. En röd stege. Bananer på drift.
En som vet med sig att han stulit en rockring gråter stilla.

När man väl kom ner var det som att kliva in i en katedral – från golv till tak var det på sina ställen 40 meter…

Så att ni vet att jag var där liksom. Det där med självporträtt är väl inte riktigt min grej kanske… det är lättare om man är två som är ute och reser [läs: jag saknar min Lady].

Slutligen, det här med bostadsmarknaden i Sydafrika berörde jag lite här ovan – och jag tänkte bara prata lite mer om det. Det verkar som att folk inte riktigt bryr sig om att skaffa sig någon pension där nere i Sydafrika – istället köper man hus. Både Gary, som jag bodde hos, och hans chef Jeanette, har tre hus var där de hyr ut två av dem. Tydligen är det hyfsat förmånligt att hyra ut hus, löpande kostnader med lån och alla avgifter låg för Garys hus på runt 15 000 vardera [mhm, ganska saftigt] och han hyr ut dem för över 25 000 i månaden. Nätt förtjänst på 10 000 x 3 = 30+ lakan, rakt ner i pluskan. Nice!

Jeanettes enplansvilla med dubbelgarage, stor trädgård, tjänstebostad för trädgårdsmästaren och pool på baksidan gick loss på 2,1 miljon kronor…

…vilket antagligen hade kunnat översättas till säg 10 miljoner här i Sverige.

Å andra sidan behöver vi inte ha taggtrådsstängsel runt våra hus, vi behöver inte ha en pistol i handskfacket och vi vågar dessutom stanna vid rödlysena – så allt är inte guld som glimmar.

Till sist – kom ihåg att Cairenisk arabiska har ett helt perverst sätt att räkna ut var betoningen ska ligga. Okej? Huvudbetoningen ligger på den sista stavelsen – om den stavelsen består av minst två konsonanter. Om sista stavelsen inte har två konsonanter så ligger huvudbetoningen på den näst sista stavelsen under förutsättning att den innehåller lång vokal. Om inget av dessa två villkor är uppfyllt så ligger betoningen på den tredje sista eller näst sista stavelsen, beroende på vilken av dessa två som åtskiljs av ett jämnt antal stavelser, räknat från den högraste, icke-slutliga stavelsen med lång vokal i ordet. Om ordet inte innehåller några stavelser alls med lång vokal eller dubbelkonsonant hamnar betoningen på den stavelse som är åtskiljd av ett jämnt antal stavelser från början av ordet. Tänk sen att de här sorgligt lingvistsjuka araberna som har det här som modersmål gör det här i huvudet – u t a n att ens behöva göra en ansats till att tänka efter! Just det.

Imorgon kör vi lite sköna gamla reklamurklipp igen, eller hur?

Förresten, vad ska ni göra ikväll? Jag ska ut ner på stan till Asylum Down [stadsdel], dricka några öl, äta friterat fläsk [fläsksvålen de har här är inte att leka med, believe you me!] och kanske spela Kalaha. Hemfärd till Sverige om två dagar… Vinden har vänt! Det är min tur nu…

Er broder,

Emmett

PS. Dagens shoutout, som egentligen är samma varje dag även om den inte skrivs ut, går givetvis till min Lady: Honey, jag saknar dig! På lördag syns vi igen och då blir det n i c e ! Puss puss! DS.

Very south of France…

Tue December 15, 2009, 19:07

(Todays sköning [which is a swedish word for an admirable person] is Jane Birkin. I have no idea if, and in that case why, she is famous but she’s given the world the following quote, and for that alone she deserves to be awarded the title ‘todays sköning’: “My mother was right: When you’ve got nothing left, all you can do is get into silk underwear and start reading Proust.” I mean – why silk underwear? And why Proust? Magic.)

Än en gång är det så dags för ett sånt där spretigt opus från mig – jag började skriva på det här för fem dagar sen, när jag var på väg ner till Sydafrika. För tillfället befinner jag mig nån mil ovanför Nigeria och är på väg tillbaka till Ghana igen och innan ni läser det här har det säkerligen hunnit bli tisdag och då är jag tillbaka på kontoret. Så för att göra det här lättare att följa tänkte jag att jag ska försöka mig på konststycket att dela upp mina äventyr nere i Mandelas hemtrakter i flera olika uppdateringar. Så kom ihåg att titta in imorgon igen, och dagen efter…

Hur som helst – storyn tar, inte helt ovanligt, sin början i en flygplatslounge…

Än en gång sitter jag så i Akwaaba lounge på Kotokas flygplats här i Accra. Den här gången bär det av till Sydafrika och i sann Afrikaanda har det hittills varit fyra strömavbrott här på flygplatsen sen jag kom för trekvart sen. Dessutom ligger incheckningssystemet nere så man får handskrivna biljetter à la monopolpengar och på frågan om de har några platser med extra benutrymme för en förvirrad europé som undertecknad får man svaret: “Sir, we don’t even know which seat y o u have reserved and thus we have no idea of how the seating arrangements are.” Ja ja, det är ju trots allt bara åtta timmars flygning – och att leka fällkniv i ekonomiklass är ju… kul.

Väl på planet visade det sig att djungelns lag rådde och att jag därmed visst kunde få tag på en av de där eftertraktade nödutgångssätena – det visade sig emellertid att till skillnad från resten av världens alla andra flygbolag så har Kenya Airways inaktiverat lutningsfunktionen på platserna vid vingarna; således blev det en något obekväm flight till Nairobi. Rak i ryggen, in med magen, ut med bröstet, typ. Oh well, Nairobis flygplats, Jomo Kenyatta International Airport [kort reflektion förresten, Jomo Kenyatta, är inte det ett skönt namn för det första och ser han inte jävligt läskig ut för det andra?] – hur många av er har varit där? Om någon har, håller ni med mig om att det är en av de flygplatser där Gud verkligen måste supit till något fruktansvärt på hembränt och insmugglad träsprit och sen fått en enda stor minneslucka och glömt att han ens hade ett lillfinger med i spelet gällande flygplatsen? Det är åtminstone min åsikt. Eftersom jag hade tagit ett par steg från min vana att aldrig göra någon research när jag ska till något nytt ställe så visste jag att de led akut brist på sittplatser [oh yes, understatement of the day] men vad jag inte hade kunnat läsa mig till, ens med all vilja i världen, var att flygplatsen hade haft ett tolv timmar långt strömavbrott strax innan vi fick landa. Inga plan hade landat och inga hade lyft [svårt att göra vilket som när det inte finns några lysen på landningsbanan och det är mitt i natten]. Således var min flight till Sydafrika inställd och som den ordentlige medborgare jag är sökte jag då upp Kenya Airways transferdisk och hittade – kön från Helvetet. Snabbt blev jag varse att folk som väntat i tolv timmar fortfarande väntade och att de 100 personerna före mig i kön var milt uttryckt upprörda [inte för att jag är någon master-at-work på swahili men kroppsspråk och röstläge är internationellt]. Så jag tonade ner mig lite, bidade min tid och fick tillslut [efter en timmes köande] reda på att jodå, jag var inbokad på nästa flight ner till Sydafrika – tre timmar senare…

Ni vet ju vid det här laget att jag är [eller åtminstone har varit] sjukligt fascinerad av allt vad flygplatser och lounger heter – så inte helt oväntat gled jag vidare till Air Kenyas lounge för att göra mig känd… vilket gick – sådär. Här spelade det ingen roll hur mycket du hade flugit förut – om du inte flög Business Class just den dagen så kom du inte in. Så jag blev hänvisad till transferloungen för KLM/Air France – ett bevis på att ordet “lounge” inte betyder något alls egentligen. Tänk er plaststolar och -bord à la Jysk bäddlager och ett rum i originalutförande [inte originalskick - mind you] från flygplatsens glansdagar på det glada sjuttiotalet – och då ser ni det framför er. Om ni sen lägger till typ hundra insomniadrabbade strandsatta flygpassagerare på de 50 kvadratmeterna med loungeyta så har vi en finfin smältdegel där västerländskt stoiskt tålamod blandas inte helt framgångsrikt med afrikansk adhoc-känsla och allt-mitt-är-mitt-och-allt-ditt-är-mitt-synsätt på hur sittplatserna ska delas upp.

Dagens fundering:
Vad är det som skapar de värderingar man har? Är det som alltid annars att nature vs. nurture utkämpar en bitter fight och i slutändan kommer överens om att de inte är överens och därmed indirekt enas om att det är en kombination? Eller är det något annat, är det bara miljö? Eller bara genetiskt? Efter att ha spenderat helgen i Sydafrika kan jag inte låta bli att hoppas på att det är genetiskt – för även om jag nu hade vuxit upp i Sydafrika med de helt käpprätt uppåt väggarna läskiga lagar och regler de hade, så önskar jag att jag ändå inte skulle accepterat det. Varför ska någon vara mer eller mindre värd än en annan människa?[!!] Nåväl, jag försöker inte hävda att jag tar the high road eller så, se det mer som en reflektion över människans tillkortakommanden när det gäller sunt förnuft, old-habits-die-hard och oviljan att ta ett steg nedåt i hierarkin – oavsett vilken…

Hur som helst – för att undvika stora tristessdöden av mina läsare så slutar jag här och börjar istället skriva på nästa inlägg – äventyret i Sydafrika. Ikväll eller imorgon – oavsett när så kommer det då en uppdatering med lejon, noshörningar, tragiska klassklyftor och sydafrikanernas totala överdådiga opulens i köpcentrum.

Men nu till lite bilder pre-Sydafrika!

Som jag skrev förut, de flätar armeringsjärn som om de vore under pistolhot…

Och i en betongbunker där väggarna är över en halvmeter tjocka – i den tunnaste delen – så blir det en del flätande.

Han står i [ja, inuti!!] väggen – här skulle man lätt kunna spela in en skön lågbudget-action à la Hollywood där skurken gör sig av med ett vittne genom att låta dem “försvinna” i betong… i den tjockaste delen av väggarna kan jag ligga raklång…

De verkar gilla det där med att vara uppe i luften.

Jämförelse med hur det såg ut för några veckor sen; det tar sig, sa brandmannen på semester!

Jorå, jag träffade Mufasa, som smakprov inför nästa inlägg alltså… [Förresten måste jag bara säga att den där hemsidan, lionking.org, måste vara gjord på "fel" sida om millenieskiftet - det får inte vara så att den verkligen är uppdaterad i mars i år! Disney måste kunna bättre än så...]

Slutligen, häromdagen fick jag frågan om hur jag skulle beskriva mig själv med en slogan. Det är avgjort svårt, I tell you. Okej att jag är en ganska skön lirare när det kommer till latinets confidentia och tidvis nog har en övertro på mig själv – men det är bara yta – jag är en ganska självmedveten kille som har fel och brister som alla andra, och innerst inne har jag ingen aning om hur jag ska beskriva mig själv – eller kanske än mindre hur jag uppfattas [för om en beskrivning är käpprätt åt fanders så säger den ju ändå inte så mycket]. Hur skulle ni beskriva er själva? Och mig? Dagens hemläxa blir alltså: Skriv en slogan om mig och en om dig själv!

På återläsande goda vänner! På fredag bär det av till nordligare breddgrader igen förresten [och om någon vet - varför heter det breddgrader när det är höjdnivån på jordklotet man talar om - borde det inte vara längdgrader liksom?].

Er slugger,

Wiggo

Groundhog day…

Tue December 8, 2009, 15:47

(Overheard conversation on one of the last site meetings:
“We are 94% done with the workers accomodation.“
“What about the toilets and showers?“
“Six percent done – in total, one hundred percent.”)

Oavsett hur coolt den än må tyckas vara att jobba i Afrika så är det de facto så att förr eller senare kommer den; vardagslunken. I mitt fall gällande jobbet och i detta nu har den slagit till med full kraft – dagarna går in i varandra och än så länge lever jag mer för att jobba än jag jobbar för att leva, vilket inte direkt går hand i hand med min livsfilosofi som inbiten epikuré. Jag släntrar ner på kontoret lagom för att hinna äta frukost innan klockan åtta på morgonen, halvnio börjar kollegorna droppa in [som alla har skönt exotiska namn som Fleurette, Korkor, Kwaku och Adjei] och sen är dagen igång liksom. Kanske att vi tar en tur upp till byggsiten, kanske att vi åker till the Bush Canteen för att äta snigel eller en helt vanlig kycklingsoppa. Men den där inledande fascinationen av att vara i Afrika har lagt sig nu och det som istället är kommit är… jobb. Vilket är fine, missförstå mig rätt. Det är bara det att… ja, jag vet inte. Jobb hade jag ju i Sverige med – för att det här ska kännas worthwile vill jag liksom ha något mer. Å andra sidan har jag fått mer, nästan mer än jag kan smälta – det enda spöket i historien är nog att Lady inte är vid min sida. Emedan hade allt känts spännande, coolt och häftigt men nu, ja. Ni hajar. Dock är det ett faktum att det är coolt, häftigt och spännande att jobba i Afrika, även om jag ibland har svårt att se skogen för alla träden. Nåja.

Förjävla bra bild. Min gamle JB-parhäst Kalle är en sann virtuos med kameran. Den här bilden har i min mening allt; färgerna, ljuset, den blänkande daggen och den där ofrånkomliga känslan av hösten som står nere mitt bland kolonilotterna och med megafon basunerar: “Vintern är på väääääg!” I alla fall, om ni, som jag, gillar vad ni ser så tycker jag att ni gör rätt i att gå in här, bläddra lite och sen slå till!

Och imorgon kväll drar jag iväg till Sydafrika, i mitt stilla sinne hade jag gjort mig inre bilder om storslagna vyer över Godahoppsudden, Kapstaden och Taffelberget – i verkligheten kom jag sen på att jag flyger till Johannesburg och att företaget jag ska besöka har sitt kontor i Pretoria. Hmm… ja, från den där grönskande drömmen har jag nu i sinnet istället hamnat i Ingenmanslandet som Gud glömde. Man låser dörrarna i taxin [eller vad säger jag, man åker inte ens taxi om man är rädd om livhanken], stannar inte för rödljus och högst troligt är även att man är beväpnad. Nu sitter ju jag i och för sig och målar fan på väggen i och med att jag dels vill få det hela att verka dramatiskt och dels tycker att en sjysst one-liner kan rättfärdiga mycket ljug [här på bloggen alltså - ljug i verkliga livet ger jag inte mycket för!] men ändå, Kapstaden hade smällt lite högre.

Dagens citat:
“Microsoft Installer is awesome. I can’t think of a logical explanation for its awesomeness so I’ll just assume that Microsoft staffs that project with the offspring of their super secret breeding program based on former dansband members and shemale midgets with ADHD and Alzheimers who listen to glam rock. I am constantly amazed at the multitude of ways in chich this thing manages to fail to accomplish its basic function – that of extracting a bunch of files into a directory.”
- skönt ironisk och elokvent uppgiven programmerare som retar sig på Microsofts omförmåga gällande… ja, allt, typ.

I linje med min inledande klagan över vardagens fulla inträdande så kommer dagens bildskörd mestadels innehålla… vardag. Håll till godo och förresten – kom in i matchen folket, jag är ju fullkomligt svältfödd på kommentarer! Kalle och Björn – ni sköter er fint! Och Erika. Ni andra – nu växlar ni ner till trean och kör om i innerfil! Okej?

Det närmaste jag kommit jul här nere: En ensam byggjobbare uppe på siten som hittat en tomteluva.

Stilstudie på det afrikanska sättet att jobba.

Viktiga personer får en egen hjälm.

Och jag fortsätter på min inslagna väg att försöka hitta de perfekta byxorna. Hittills har jag avhandlat såväl Chuck Norris som lite skönare Ca[r]sual wear…

Hmmm… man helt enkelt vaknar utanför garderoben – utan att ens behöva komma ut ur den? :)

KG Hammars måste ju vara något av en riktig lirare! Han verkar vara vettig, snabb i repliken och dessutom frisinnad nog att inse att människor är människor, oavsett vem man älskar och vad en 2000 år gammal kioskroman säger om det.

Förresten ska jag passa på att återigen uppmana er att ta ert förnuft till fånga – det börjar bli vinter nu va? Just det. Och vad gör man på vintern? Man åker skidor. Var? I Åre, om man är i Sverige. Och var ska man bo då? På Fjällgården ska man bo! Säg det högt för er själva fem gånger: “Om vi får lust att åka skidor ska vi åka till Åre och bo på Fjällgården.” Deal?

Dagens fundering:
Hur många gånger per dag tror ni att man tänker något som man inte kommer ihåg sekunden efter att man har tänkt det? Ibland, när jag verkligen vill komma ihåg något jag tänkt på så försvinner tanken som en liten sädesärla på ett rapsfält! Pang! Vips, borta! Och så ibland fastnar en tanke som nåt slags evighetsklister och man kan inte få bort den från medvetandet med all viljestyrka i världen. Så har jag det nu. Fast det handlar om en låt, de har nån grupp här nere i Ghana som tydligen är det nya svarta här nere. De spelar den hela tiden. Och även när den inte spelas så hör jag den. Inne i mitt huvud.  Inte ens det vanliga botemedlet – att nynna på “Amore” med Dean Martin – funkar. Skitsamhälle.

Er vinkelhake,

Primus

United colors…

Sat December 5, 2009, 19:09

(“If you think this sentence is confusing, just change one pig.”
-William Bricken Jr.)

Till att börja med idag tänkte jag komma med två listor. Okej?

Listan på saker jag har gjort men som varit helt fel:
1. Lurade min bror att han skulle få hela min veckopeng om han lät bli att cykla hem och säga sanningen [att jag slagit honom så han grät]. -86.
2. Matade elefanten på Skansen med Mariekex trots att det stod “Mata inte elefanterna“. -85
3. Såg på “Huset som Gud glömde” hos Arvid trots att den var barnförbjuden [jag kunde inte sova på en vecka]. -88
4. Snattade en genomskinlig plånbok i plast på Lindex [samvetet fick dock råda så jag sprang tillbaka och lämnade den när mamma var i provrummet]. -87

Listan på saker jag har gjort och som varit helt rätt:
1. Träffade mitt livs kärlek, Lady. Det är bra så. -08.

Jag läste någonstans om en bok som är skriven med 50 olika ord. I och för sig visade det sig sedan vid närmare granskning att boken i fråga var en barnbok och genast förtogs en del av magin – en barnbok innhåller typ ett ord per sida i stil med “lampa“, “boll“, “dildo” [okej, jag erkänner, det sista ordet kanske inte är det man instinktivt man tänker på när man hör "barnbok", men ändå - man måste ju vara öppensinnad] och om den då är 50 sidor lång så är ju saken biff. Men tänk om man skulle läsa en “riktig” bok som bara innehöll 50 olika ord… om man läste den utan att veta om det innan, tror ni att man skulle märka det? Jag har läst George Perecs bok “Försvinna“ som helt saknar bokstaven ‘e‘ och det är lite magiskt nästan, man känner att något saknas men kan inte sätta fingret på vad.

Kanchanaburi City, Amphoe Muang, Thailand. Där har ni staden invid vilken ni hittar bron över floden Kwai. Senaste tiden har jag haft åtminstone en läsare per dag som trillat in på min blog med sökorden “bron över floden kwai stad“ – och min misstanke är att de blir väldigt besvikna när de istället för en resguide över Thailand hittar en redogörelse för min tid i Prag. Men nu vet ni – Kanchanaburi City. Glöm aldrig det!

Alltså, på onsdag ska jag flyga till Sydafrika för jobb. Jag har ju varit lite Sarah Palin:sk i mina tankar och räknade väl med att flygresan kanske skulle ta två, max tre timmar [jag menar, hur stort kan Afrika vara egentligen?]. Jag hade… eh, lite fel. Nog för att jag mellanlandar i Nairobi [vilket i och för sig motsvarar att åka på semester i Grekland och mellanlanda i Moskva] men resan tar snuskigt långa tretton timmar! Okej, fine – tidsskillnad länderna emellan men ändock. På vägen hem kommer jag vara strandad på Nairobis flygplats i fyra timmar. Kanske inte helt fel, det sägs ju vara highlife att uppleva Afrikanska flygplatser inifrån [jag uppskattar ironin i den här meningen till minst 80%], men ändå helt katastrofalt orätt med tanke på att Nairobis luftfartsverk löst terroristfrågan på ett ganska okonventionellt sätt: De har helt enkelt avskaffat stolar på flygplatsen [så att man inte ska kunna gömma en bomb under en stol, är förklaringen jag fått] – välkommen att stå i fyra timmar! Mitt enda hopp står nu till mitt silverkort hos KLM, som även ska gälla hos Kenya Airways… hoppas hoppas…

Dagens citat är en gammal klassiker:
“Man tror att man är så jävla bra, men egentligen är man bättre.”
- Michel, mannen med en självdistans som skulle ge minusutslag på skalan och ett ditoförtroende som till mångt och mycket måste klassas som skadligt bra – att han sedan faller en bra bit innan målsnöret för klassikern “if you talk the talk, you have to walk the walk” får nog anses vara Darwinism i sin finaste form snarare än något annat…

För övrigt har jag kommit på att jag har en förkärlek för argument som är totalt ovidkommande – ni vet, när man står och dividerar med någon som säger si medan du själv tycker så, då brukar jag smälla till med något i stil med “men hallå, jag har ju en röd tröja på mig och därför har jag rätt“. Folk blir helt ställda då. Eller i skrift har jag min gamla favorit “okej, jag ljuger ibland, jag vet, men det gör inget för jag är jävligt snygg” – hur skönt är inte det liksom? Jag skulle vilja se typ Mona Sahlin stå i talarstolen i Riksdagen och komma med någon lång utläggning och sen runda av med “…och eftersom jag har namnsdag fjärde maj så tycker jag att vi klubbar igenom det här!”

Okej, det finns amerikaner och sen finns det dumma amerikaner. Egentligen är det ingen skillnad på dem men AJ Jacobs måste nog ändå tillhöra den delen som tål kallt stål som få andra [läs: han må vara dum men han är min idol]. Han bestämde sig för att bli världens smartaste man och kom därför på idén att han skulle läsa Encyclopedia Britannia, från första till sista band. 33 000 sidor med 44 miljoner ord, sex timmar om dagen i över ett år. Sen skrev han en bok med titeln “To Know-It-All: One man’s humble quest to become the smartest person in the world“, precis så kuschad som undertecknad allt som oftast är. [Mhm. As if.] Respekt.

Dagens fundering:
I en intervju med Amos Oz [för övrigt en favorit bland favoriter] sa han att om han fick välja mellan att följa med på den första bemannade rymdfärden till Mars eller att tillbringa ett dygn som en fluga på väggen hemma hos vilken familj som helst så skulle han välja flugan, inte astronauten. Det fick mig att tänka – skulle jag välja det alternativet? Rymdresor och pionjäranda i all ära men när det gäller resor så har jag med tiden insett att jag reser för att komma hem, inte bort [och vad kunde vara mer borta än Mars?] och att vara först på Mars – njae, så länge jag har tillgång till DN, Trocadero, en mandolin [varför inte liksom?] och min älskade Lady så spelar det ingen roll om man så lockar med en resa till Paradiset – jag stannar där jag är. Den gode herr Oz [tänk om han ändå vore trollkarl istället för författare] hävdade även att den mest gåtfulla och motsägelsefulla institutionen i universum är familjen… Paradoxen är inte att så många familjer upplöses på olika sätt utan snarare att det fortfarande är så många som håller ihop. Och även det fick mig att fundera; jag är något av en diehard-romantiker som alltid vurmat för evig kärlek men Amos Oz är ju en skön lirare – kunde han ha rätt? Jag själv vet givetvis att han har fel på så många punkter man nu kan ha fel på – kärlek är evig när den är sann kärlek, men ändå… Nåväl, envars lycka i det här avseendet torde i alla fall ligga i att man, till skillnad från Amos Oz, kan rycka på axlarna åt det och fortsätta leta efter den eviga Kärleken, om man inte som undertecknad, redan funnit den. Han själv menar att om han fick leva tusen år till skulle det vara det enda han skulle skriva om… Och slutligen, som en liten bonus, kan jag dra anekdoten om Per Zetterberg; som sextonåring flyttade han till Anderlecht i Belgien för att spela fotboll som ungdomslärling. Efter någon månad smugglades [!] hans flickvän in från Sverige [eftersom hon bara var femton] så att de kunde vara tillsammans. Och sen levde de lyckliga i alla sina da’r. Jo, det är sant. Och till saken hör dessutom att de blev tillsammans som nioåringar – enligt uppgift frågade hon chans på honom. Now we’re talking monogami. Fett med monogami. Punkt.

Borde jag ha delat upp stycket ovan? Ja.
Orkar jag göra det nu? Nej.
Tror jag att någon läser igenom det? Nej.
Borde jag alltså ändå ta mig tid att dela upp det? Ja.
Men? Nej.

För övrigt är jag sådär asexuellt kär i de små notiserna som en gång i tiden fanns här och där i DN, framförallt i kulturdelen [numera är jag utlämnad åt att läsa DN på distans via nätet och inget kan förta känslan mer än en tunn dataskärm]. Eller vad sägs om de här små raderna, med rubriken Ren Magi: “Den brittiska tävlingsduvan Tyson flög åt fel håll på väg från Frankrike till England och hamnade i Nigeria där han blivit stjärna i en svart magi-show.” Vad…? Hur…? Varför…? Ja. Smått kungligt. Istället för att putta in en liten skräpannons så ägnar de sig åt journalistik på hög nivå, we like!

Dagens råd:
Vid radiokalas får man inte glömma bananer.

Så… dags för bilder!

Stilstudie på yours truly.

Häromdagen var jag på bröllopsmottagning här nere, en av musikerna satt ute på verandan och spelade lite. Jag har alltid tyckt att musiker har ett speciellt sätt att sitta på, tycker ni inte? Jag vill också kunna sitta sådär avslappnad, nonchalant men ändå självsäkert…

Får jag lov att presentera: Hunden Harry. Han måste dessvärre klassas som rasist, eftersom han enbart skäller på färgade människor [och i synnerhet kvinnor med, ja, låt oss säga vidlyftigt omfång]. Å andra sidan är det säkert så att han har haft all anledning i världen att skälla på just färgade människor – hundar här nere anses vara mer av ohyra än sällskapsdjur och sparkar, slag och ovett är inte helt ovanligt. Harry har med andra ord fått det bra i sitt nya hem hos min VD.

“Tager du…”

En till såndär bild där jag tycker att jag lyckats med kompositionen; flygplanet, solens sista strålar, fågeln på tråden och ja… allt.

Nånstans är det någon som fått tag på ett helt fraktfartyg fullt med danska kakor, för de här burkarna finns i vartenda litet snabbköp här i Accra.

Dagen igår [helgdag tack vare något de kallar "Farmers Day"] spenderades vid White Sands, Gomoa Fetteh.  Några öl, ett par dopp och min vapendragare Emmanuel och hans kollega David. En soft fredag, helt enkelt.

Japp, det var det för idag. Som slutord kan ni ta med er att världens största arbetsgivare är den indiska järnvägen. Sex miljoner anställda. Skön grej liksom.

Er filial,

Axel

PS. IMUILU honey! DS.

WordPress
Hiperminimalist