Upp som en sol, ner som en fattig riddare…

Thu January 11, 2018, 20:21

(Katskhi pillar. Ett sånt ställe som jag önskar att jag fick besöka nån gång i livet men som jag ändå inte riktigt tror att jag kommer att komma till. Och för övrigt ett sånt ställe där jag spontant kan känna att jag skulle vilja bo på, om än så bara för en kort tid. Läsa böcker, dricka Pastis (små mängder, givetvis – man vill ju inte bli på lyset och råka kliva snett) och filosofera över livet. Och sen blicka ut över landskapet och låta tystnaden sjunga en tyst hymn för att fira mänsklighetens triumfer. Eller bara fundera över om det mot all förmodan kan vara så att pelaren vuxit upp, och att huset stod på samma nivå som de andra från början. För det känns onekligen lite svårt att tänka sig att någon tyckt att det var bästa stället att bygga ett hus på. Typ så. Katskhi pillar. Kom ihåg var ni hörde det först!)

Närå, så att eh… nu är det ju bara ett knappt år sen ni sist fick en uppdatering här ifrån mig, så nu kör vi väl igen då! Sedan sist så har vintern rasat ut, våren har blåst förbi med en j-vla fart och sommaren, med allt vad det innebär både här i öknen och i Sverige, la sig som en varm (eh, kall och regnig i Sverige) filt över tillvaron, innan det var dags för höst och nu så återigen vinter. Men vi tar väl det här steg för steg va? Okej. Vi börjar i… mars!

För dryga nio månader sedan var det ju dags att ge Dubai dess elddop – en rejäl grabbhelg stod på schemat, något som avhandlades som hastigast i senaste inlägget. Tolv av mina allra bästa vänner från Sverige förärade mig med ett besök och jag hade, i sedvanlig ordning, laddat upp i månader för eventet. “Tajmat och klart, in i minsta detalj!”, som Sickan hade uttryckt det. I korthet gick helgen ut på följande (och bara för att förtydliga – ingen av deltagarna hade någon aning om schemat, vare sig på förhand eller under helgen):

T O R S D A G
Ankomst sen kväll för vissa, för andra hade det hunnit rinna över till fredag för ankomsten. Därefter hemtransport där lite mat och mycket öl stod på schemat.

F R E D A G
Friday Brunch! Det som för resten av världen kan verka som en något udda företeelse är här nere i Dubai en mångårig tradition; man ses på en restaurang, betalar en fast summa och äter en hejdundrande god och välsorterad brunch, samtidigt som man dricker vad man vill i vilka mängder man vill. När vi väl står vid entrén till brunchen och alla får “åkband” så kommer så frågan: “Vad är de här till för?”, varpå jag bestämmer mig för att de facto låta dem få låta veta lite av dagens plan: “Det här ger er obegränsad mängd av mat och dryck i fyra timmar. Enjoy!” Dock visar det sig att den svenska blygheten allt som oftast gör sig påmind, och så även i detta fall – efter att undertecknad varit nere för att rekognosera utbudet av mat, och innan dess gett order till gänget om att “beställa lite dryck”, kommer upp och ser att drycken som är beställd är en öl var – då var det dags att ta befälet över situationen. Raskt beställdes en Mojito, en Gin&Tonic, två shots och en öl till – var. Därefter var festen igång, så att säga…

L Ö R D A G
Om det nu mot all förmodan skulle vara sant att det de facto är mänskligt att fela, så kan väl undertecknad, möjligtvis under vapenhot och illasinnade löften om ond, bråd död och annat otyg, erkänna att det fanns en plump i protokollet på lördagen. Förvisso hade jag, till mitt försvar, sagt att “Lördag morgon är det uppställning 10.00, och då blir det åka av!”, men att med det som enda information förvänta sig att 12 grabbar på grönbete i Dubai skulle kunna ta det lugnt nog att vara redo för alla tiders ökenbergochdalbana dagen efter en något häftig Friday Brunch var kanske att ta i… Hur som helst blev vi upphämtade klockan tio dagen efter för att därpå bege oss ut i öknen för en rejäl så kallad Dune Bashing – satan i gatan vad sanddynorna fick sig en omgång! Vissa av oss var till och med tvungna att falla ner på knä och tillbe porslinsguden, även om han inte var närvarande där ute mitt i öknen…

Kvällen var helt vikt åt det som egentligen var ursäkten för hela vistelsen – en herrmiddag av rang. För att ytterligare spä på myten om Dubai så hade jag ordnat med en svensk kock och en svensk hovmästare som flögs ner för att laga och servera maten – och som de gjorde det sen! En femrättersmeny med såväl bläckfisk, gråsäl, kalvbräss och svärdfisk på menyn! Så man kan med ett stoiskt lugn i rösten (tänk den gamla MER-reklamen, när gubben får frågan “Will you carbonate?” – samma lugn i rösten som han då svarar “NEJ.”) säga: Vi gick vi all-in!

S Ö N D A G
Mån om att “suck the marrow out of life”, som Robert Sean Leonard hade uttryckt det , så spenderades söndagen med att besöka Burj Khalifa, Dubai Mall och sedan på kvällen en bättre middag på The Observatory följt av en rejäl sittning på Okku med tillhörande cocktails (i synnerhet den japanska äppelträrökta versionen av Old Fashioned). För min egen del en något avslagen dag givet fredagens och lördagens aktiviteter men icke desto mindre en dag spenderad i bättre vänners lag! Win!

M Å N D A G
Hemfärd för lejonparten av gänget. Nånstans här exploderade Whatsappgruppen av bilder, filmer och tillbakablickande anekdoter och jag gick in i en depressionsdvala av saknad som dock elegant avhjälptes medelst familjemys och en aldrig sinande ström av att-göra-måsten på jobbet.

Da capo? Självfallet kör vi igen! I mars i år är det dags för högtidsstunden igen, även om vi körde ett litet genrep i november i år. I mars kommer undertecknad vara ett år visare i Dubai, ha koll på fler ställen och ha möjlighet att maxa upplevelserna ännu mer. Frågan är bara hur vi kommer att lösa 2019, givet programmet som nu planeras för mars…


Genrep.

I egenskap av den gamla VHS-videospelare vi kan likna oss med så tar vi här och trycker på FF-knappen och snabbspolar oss fram till sommaren! Med dryga sex veckors semester i kontraktet, och ingen semester under 2016 och endast blygsamma dagar uttagna under första halvan av 2017 så slog vi på stort och planerade sex veckor i Sverige! Det skulle, i vanlig ordning då man har halva släkten söder om Skånes Fagerhult och andra halvan på rätt sida, göras en Eriksgata utan dess like – men det är inget vi inte är vana vid, så att säga. Sagt och gjort, midsommardagen bar det av hem till Sverige med allt vad det innebär: 14 grader, mulet och regn i luften och en storstadspuls som nog bäst tolkas som en valiuminfuserad småstad i slow motion – vilket kanske inte är helt rättvist givet att man då jämför den med ett Dubai – ADHD-versionen av en  storstad med Las Vegas-ambitioner och New York-komplex. På vägen hem från Arlanda frågade Astrid (då nyss fyllda fyra år): “Var är alla bilar?” och “Varför är husen så små?” We’ve created a monster… Själv svor jag tyst för mig själv och funderade över rationalen att skapa en motorväg från Sveriges största flygplats till Sveriges största stad och ändå inte ha fler än två filer i vardera riktningen.

Hur som helst – sommaren spenderades inledningsvis i Stockholm, inhysta i familjen Larsson/Bergs eminenta trerummare i Stora Mossen och med en Ford Galaxy till vrålåk som hyrbil. Besök hos goda vänner, dagiskompisrevival för Astrid och häng med dödspolarna för Lady och undertecknad, utgång med the fervent few och hämtpizza från Norrorts bästa pizzeria. Kort sagt: Vi maxade Stockholm och drog därav sedermera vidare mot sydligare breddgrader (kort reflektion: Varför heter det breddgrader när vi pratar nord-sydlig riktning?) och den nordtyska dialekten i Helsingborg – med en smärre omväg via Karlskoga för att hälsa på familjen Larsson/Berg i deras sommarpang! Vår vana trogen tog vi in på vårt eget sydsvenska pang i den Eiman-Pålsson:ska trädgården och installerade oss med resväskor, vagnar och övrigt bohag för en angenäm vistelse. Ett par veckor in i densamma uppdagades det att jag dels fått byta VD på jobbet, och i och med det dels även fått två veckors semester indragna. Anfäkta och anamma! Bomber och granater! Hela semesterschemat gick på arslet med ett telefonsamtal och Sverigevistelsen planerades om på nolltid! Sagt och gjort – kuska iväg norrut för besök hos farfar och Helen, häng med mostrar och bästa vänner och däremellan tog the Taikons in på Sheraton Brunstorp där bäste svåger Ola stod för husrum – tusen tack för det! Efter inte alltför hårda förhandlingar med nya chefen kom det att bli så att Lady stannade hemma i Sverige för att bevista ett av två bröllop med stort B sommaren 2017, varpå undertecknad fick kuska Emirates ner med två kids (som – needless to say – gick igenom hela elddopet med bravur och således med lätthet kan saluföras som de mest väluppfostrade barn som sett dagens ljus)!


Släktträff hos farfar!

Efter att familjen i sin helhet återbördats till Dubai var det dags för Astrid att, som nykläckt fyraåring, ta stora steget in i storbarnsvärlden och börja skolan! Eftersom man här tror att barn klarar mycket mer än vad vi verkar tro i Sverige så låter man kidsen börja i skolan redan när de är tre år fyllda, förvisso på något som bäst kan liknas vid ett slags skolförberedande lekis, men ändock med skolbänkar, lärare, griffel(hm, nåja, whiteboard)tavla och kateder. Till det ska sedan läggas att sedan förra hösten är ju Astrid tvåspråkig – hon växlar numera obehindrat mellan svenska och engelska, men att på skolan så lägger man lök på laxen och introducerar arabiskalektioner – varje dag! Till det kommer sedan ett tredjespråk (som för Astrid då blir ett fjärde språk) – franska, en gång i veckan. Needless to say så är jag och Lady mäkta stolta och avgjort förundrade över kapaciteten hos dessa fyraåringar – även om ingen av oss kan arabiska så har vi fått fortlöpande rapporter från skolan om att hon är väldigt duktig, och våra franska grannar är likaledes imponerade av Astrids “bonjour, ça va, au revoir” som hon nonchalant slänger sig med i deras sällskap. Och för att fortsätta vara stolt över en lång tid så har jag, i sann ingenjörsanda, räknat ut att om hon fortsätter på det här sättet så kommer hon, när hon är lika gammal som jag är nu, kunna 39 språk. Känns stabilt.


Skoluniform alltså, vilket fantastiskt sätt att undvika ångesten över vad man som fyraåring ska ha på sig på varje morgon!

Sist gick jag även igenom mina erfarenheter av upperclassbarer här i Dubai – och jag tänkte komma med en uppdatering:


St Regis
Till höger om hotellobbyn (som för övrigt får så gott som alla andra hotellobbys i hela världen att skämmas för sig tack vare allt guld och all marmor) ligger St Regis bar. En slags tystlåten hommage till klassiska hotellbarer i New York, får jag för mig, och här har man inte sparat på krutet. Ett fint sorl av Dean Martin och Frank Sinatra strilar ut ur de gömda högtalarna, bartendrarna är alltid oklanderligt klädda och kommer ihåg en om det än så bara är att man varit där en enda gång innan och drinkarna de serverar är högsta klass. Lägger man sedan till att det är en vanvettigt underutnyttjad bar sett till antalet gäster så kan man med illasinnade ögon känna att de måste tappa lite i kvalitet eftersom de inte har möjlighet att hålla uppe kvantiteten, men samtidigt kan man istället se det som att de verkligen har tid, energi och vilja att få varje gäst att känna sig i sanning speciell.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 5/5


Masti
Som ett stjärnskott på cocktailbarshimlen i Dubai har Masti seglat upp i rask takt sedan öppningen 23:e december förra året. Masti är första restaurangen som finns i kedjan – för ägarfamiljen vill göra detta till en internationellt erkänd kedja av restauranger med tillhörande barer. Med indisk/sydamerikansk/sydeuropeisk fusion i köket dras man lätt med av smakerna och upplevelserna till bords och med en alban chefandes bakom bardisken med en kader av bartenders från Zimbambwe, England, Curaçao och Azerbadjan, bland annat, så utlovas likaledes skönt mixade cocktails. Så här inledningsvis dras de med lite barnsjukdomar i stil med inte tillräckligt med personal, oklara rutiner och varierande kvalitet på hantverket – men så fort Tauland fått ordning på sitt manskap kommer det bli åka av. Och när sedan hela projektet La Mer är klart så har de verkligen prime location med utsikt över det turkosblå havet.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4/5

För övrigt – ett ganska enkelt lackmuspapper på huruvida en bar med tillhörande bartenders verkligen gör skäl för namnet är att beställa en Negroni – med ett förbluffande simpelt recept med en del Gin, en del röd Vermouth och en del Campari (även om de lärde verkar tvista om de exakta proportionerna) är det en no-nonsense-cocktail helt enkelt. Får man inte ens till det, då är man slut som artist redan innan första refrängen. Om bartendern däremot består provet så går man helt sonika vidare till nästa nivå; Old Fashioned. Lite mer hantverk, lite mer känsla och större utslag i smak baserat på bartenderns hantverk. Om han (eller hon, för den delen) klarar testet med flygande färger så går vi in på slutbossen: Sazerac. Väl där kan ni börja diskutera över huruvida en riktigt bra Sazerac ska ha Cognac eller Rye Whisky som basingrediens, ska man ha en vanlig sockerbit eller råsocker, kan man verkligen få tag på äkta Absinthe i Förenade Arabemiraten – alternativt tror bartendern att del av Strindbergs genialitet låg i just Absinthen? Slutade det hela med en slakt på slutbossen på sista banan av bartendern är det bara att buga och bocka av vördnad och låta dig ledas in i den rogivande dimma som du nu lugnt kan se fram emot och helt sonika låta bartendern helt ta över dina dryckesval. Baserat på de tre nämnda cocktailsen kommer han/hon veta att du a) är av den gamla skolan och således inte vill flamsa bort kvällen med Sprite, fruktjuicer, Tonic Water eller andra styggelser utan istället tror på att känna allvaret i en cocktail och smutta snarare än dricka, och b) kan dina cocktailreferenser och således inte är alltför lätt att imponera på, utan kräver det tunga artilleriet à la Bombardiers, Torontos eller Boulevardiers. Lycka till! Nunc est Bibendum!

Sist men inte minst – för något år sen gjorde jag en liten rundtur i vårt hus med före- och efterbilder – nu har vi kommit så långt att vi börjat göra om här hemma, så håll till godo med ytterligare en före- och efterbild. Före var rummet vårt största gästrum och efter är det rum till både Astrid och Hugo. Det växer ingen mossa på rullande stenar, som man säger! Nästa gång får ni se transformationen av ett rosa-lila flickrum till ett sobert gästrum.


Före.


Efter.

Så – det får väl räcka som en omstart, eller vad säger ni? Finns det några kvar av er förresten – vilka är ni som läser?

Er gong,

Batteri

Cocktails & Dreams…

Fri April 21, 2017, 18:39

(Dagens person är Isco, spansk fotbollsspelare. År 2009, när han spelade i Valencias ungdomslag, sa han följande: “I’d say I’m a bit antimadridista although I do not know where my future will be, but its a team that I never liked. I get the impression that it is an arrogant club, about how the players are. Without humility, you cannot get anywhere.” Fyra år senare skrev han på för – Real Madrid. Man vet aldrig var ens framtid finns!)

Nu är det dags igen! Nästan tre (!!) månader har gått sen sist och som vanligt har det runnit en hel del vatten under broarna – så här följer en något brokig uppdatering om livet i Dubai. Håll till godo!

Om vi börjar med att konstatera faktum – sedan vi flyttade in i huset den första november så har vi haft 43 besökare här nere i Dubai. Fyrtiotre! Givet att det handlar om en effektiv tidsrymd om fem månader så blir snittet dryga åtta besökare per månad… Nu är det förvisso så att jag och Lady har låtit våra egon få sina lystmäten i och med en grabbhelg och en tjejhelg med tiotalet besökare per helg – men siffrorna består – 43 besökare! Kvar på den här sidan om sommaren är blott min kära svärmor, sen är det lågsäsong för Svedenhov/Ericsson Hilton under sommarmånaderna (möjligtvis kan temperaturen ha något att göra med bristen på besök – nu ligger vi på typ 36-38 grader om dagarna och 25-26 på nätterna, och från och med nu går det bara uppåt för att i juli/augusti peak:a nånstans runt 45-50 grader på dagarna och 38-39 på nätterna), innan vi växlar upp igen från september och framåt.

Hur som helst – av det som hänt sedan sist så är givetvis besöken en stor anledning till glada miner och upplevelser – faktum är att vi, trots att vi har bott här nere nu i mer än åtta månader, ofta känner det som att gäster som spenderat två veckor hos oss har sett mer av Dubai under de två veckorna än vi gjort under åtta månader. Men det är väl precis som det var hemma i Sverige – man är sällan turist i sin egen stad, oavsett hur länge man har varit innevånare i densamma… Hur som helst – vi tar gärna emot besökare (om nu det mot all förmodan inte skulle ha framgått), och då får vi om inte annat även möjlighet att själva uppleva lite mer av den alldeles galna stad vi faktiskt lever i.

Vi hade familjen Larsson/Berg på besök i en dryg vecka – fantastiska dagar för oss alla fyra, men lite extra mycket fantastiskt för Astrid som fick hänga med sin bästis Charlie. Astrid och Charlie skolades in på förskolan i Sverige samtidigt, och efter det blev det mycket häng familjerna emellan, så det var ett kärt återseende här i Dubai!

Våra kompisar Lars och Mickan hade även valt att förlägga en del av sin semester hos oss – först en veckas yoga/surf-läger på Sri Lanka och sen en veckas storstadsliv i Dubai. Här ovanför på en bättre Friday Brunch – ett koncept jag ordar med om lite senare här i inlägget.

Som en del av er kanske vet så har jag en förkärlek för Old Fashioneds. När så den näst intill obligatoriska fredagscocktailen hemma i Sverige här nere fick bytas ut mot en torsdagsdito så är det föga förvånande så att det allt som oftast handlar om just en Old Fashioned.

Men i ett försök att bredda mitt register så har jag och en kollega här nere tagit oss för att gå igenom Dubais utbud av fine drinking – alltså riktigt vassa cocktailbarer, som har fokus på hantverk och kvalitet snarare än att kränga dussindrinkar till folk med fredagsfeeling. Vår lista ser ut enligt följande för tillfället:


Nippon Bottle Company

Entrén till den här baren är nog den mest spektakulära av alla ställen vi provat hittills – i hotellobbyn på Dusit Thani i Dubai så hittar man en bokhylla – och vet man sedan vilken bok man ska trycka på så öppnas en lönndörr, och in kommer man i Nippon Bottle Company. Väl på plats är det väl inga överdådiga vibbar man får av baren, och när man sedan inser att de helt och hållet har specialiserat sig på japansk whisky, och alla deras cocktails således har en bas av den Ockham:ska vattendelaren så sjunker impfaktorn lite. Stället i sig gör väl inga bestående intryck i barsjälen, men en rejäl bardisk är ju aldrig fel – något de verkligen tagit till sig här.
Atmosfär: 3/5
Cocktails: 3/5

Little Black Door
Med vad som verkar vara en ambition att ta efter speakeasy-barerna och 20-talets förbudstid så är baren väl gömd inne i lobbyn på Conrad Hotel. När man väl hittar fram och kommer innanför den lilla svarta dörren så är det mycket riktigt som att man transporteras tillbaka till 20-talets New York; väggar med tegelputs i dagen, lite skönt murrig belysning och en personal med klassisk och tidsenlig klädsel à la vit skjorta, ärmhållare, svart väst och vinröd slips. Till det ska sedan läggas det fenomenala hantverket de står för i form av helt formidabla cocktails. Vi hade nöjet att vid vårt besök få prata med en slovakisk bartender som verkligen brann för sitt gebit. Vi diskuterade klar is, den perfekta bourbonen att använda för Old Fashioned och vilka bortglömda cocktails som han önskar att gäster beställde oftare (Sazerac – helst med cognac, var höjdaren i hans värld). In alles är Little Black Door ett givet besök om ni ändå är i stan och är sugna på habila cocktails i en lika stabil miljö. Extra pluspoäng för att de har en egen isstämpel – och en kille som är anställd enkom för att med en ishacka forma iskuber till isklot – då pratar vi ambitionsnivå!
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 5/5

Okku

Okku brukade vara en av Dubais hetaste restauranger, och det var bara ett par år sedan den vann titeln Årets Restaurang i den allestädes närvarande tidningen Time Out Dubai, men om man tolkar snacket på stan så har den tappat lite senaste tiden, och är inte riktigt lika i ropet längre. Nu har jag inte hunnit äta på restaurangen än, som för övrigt serverar mat med en stark övervikt åt det japanska hållet, men jag har desto fler gånger frekventerat baren. Okku är inte alls lika full med folk som Little Black Door, vilket gör den lite mer lättillgänglig och hängvänlig. Och eftersom jag har envisas mig med att ta med mig svenska besökare dit (för det är bara att konstatera – deras egen version av Old Fashioned, som filmen visar på, med lönnsirap, bourboninfuserade körsbär och äppelträrök, är helt fantastisk) så känner jag numera såväl restaurangchef som bartendrarna. Största anledningen till att det inte är full pott gällande deras cocktails är att det inte riktigt är full fokus på drinkarna, utan showande och uppvisning stjäl lite av uppmärksamheten.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4+/5

Sass Café
I vår jakt på det smått legendariska stället Rogue Trader så insåg vi alltför sent att de kastat in handduken för gott, varpå en vänlig säkerhetsvakt meddelade att han kunde rekommendera Sass Café i samma hus. När man väl kommer in slås man av ett par saker – takhöjden (lätt över fyra meter) och konsten (helt fantastisk). När vi sen fick in våra drinkar så avtog wow-faktorn betydlig dessvärre, och med den atmosfär som de besitter så hade de varit så mycket mer betjänta av highend-cocktails än att presentera ambitionslösa utvattnade by-the-book-drinkar, så betyget blir inte mer än en trea. Kul detalj i sammanhanget är att vår servitör visade sig ha vuxit upp i Sverige (även om han var från Bosnien och numera alltså bor i Dubai), vilket han lät oss förstå genom att svara på svenska på våra engelska tilltal.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 3/5

Dusty’s
Efter strandhugget på Sass Café var det så dags för Dusty’s, även det beläget i Al Fattan Currency House i DIFC här i Dubai. Helt utan vare sig förväntningar eller ambitioner tågade vi in, och jag hajade direkt till när jag såg Fabbri Amarena-burken med körsbär och den ojämnt patinerade barskeden – det här kan vara en sovande törnrosa till bar, tänkte jag i mitt stilla sinne. Mycket riktigt visade det sig att bartendern, även han från Bosnien, visade sig ha såväl ambitioner som kunskap att backa upp dem med, och vi beställde in cocktail på cocktail. Dock, för att vara rättvis i bedömningen, inleds självfallet varje besök med en Old Fashioned. Själv föredrog bartendern Boulevardier när det gällde att svarva fincocktails, medan han även hade en något oslipad idé om att ta den mest utskällda spritsorten och göra något riktigt bra på den – i det här fallet Jack Daniels som bas i en cocktail med banansmak… Han har en del att jobba på där, dock får just den drinken snarast ses som ett olycksfall i arbetet snarare än något annat. Extra pluspoäng för de brännmärkta apelsinskalen till våra Old Fashioneds!
Atmosfär: 3/5
Cocktails: 5/5


40 Kong

På 40:e våningen i det femstjärniga hotellet H Hotel ligger skybaren 40 Kong. Helt under bar himmel så är det en smått magisk känsla att blicka ut över Satwa, Bur Dubai och Deira, lägger man sedan till klubbmusiken, alla vackra människor på plats och den mäktiga baren så är det här ett grundgjutet ställe att besöka i det nattliga Dubai. Men om vi sen ramlar över på drinkarna så är det väl så för just det här stället – populäriteten och läget gör att trycket på baren blir så stort att de inte riktigt når ända fram med sina kreationer. Det är bra, riktigt bra, men bartendrarna skulle behöva ha tiden att lägga en minut till per cocktail för att det ska bli sådär övervasst som på det något folktomma Dusty’s eller The Little Black Door, och den tiden finns inte. Värt att tänka på är att om man vill besöka 40 Kong så ska man tänka på två saker: Dress sharp and bring ladies. I korthet är det svårt att vara överklädd och man ska ha en utomjordisk tur om man blir uppsläppt utan att man har en fördelning på minst 50/50 kvinnor och män.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 4/5

I tillägg till ovan så har jag hängt med Lady på Mercury Lounge på Four Seasons i Jumeirah och på Play i H Hotel, plus att jag har tagit med några av våra gäster till Vault i JW Marriott Marquis Hotel, så håll till godo:


Mercury Lounge

Med en storslagen utsikt över de norra delarna av Dubai på håll, så har Mercury Lounge en hel del saker som talar för den redan innan man hunnit sätta sig ner och få beställa, men nånstans där börjar glansen falna. Servicen är korrekt men inte riktigt nära den där fantastiska nivån som man har lärt sig förvänta sig i Dubai, hantverket på drinkarna lämnar en hel del att önska då de både lyckas bli utvattnade och lite smaklösa redan från början. Atmosfären är fortfarande något hack bort från en genomgående wow-upplevelse, men av allt som talar för stället så är utsikten det tyngsta argumentet.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 3+/5


Play

Beläget på 36:e och 37:e våningen på ett våningsplan med dubbel takhöjd ligger den förhållandevis nyöppnade restaurangen och baren Play. Från att under första året ha vunnit pris för bästa nykomling inom restaurangvärlden så vann den nu, under sitt andra år, bästa restaurang alla kategorier i Dubai – så det är en skyhög ambitionsnivå på stället. Bilderna ger er möjligen en försmak av stället – men det är helt makalöst! Ambitionsnivån på cocktails går hand i hand med inredningen och det är allvarliga bartenders på stället. Ändå är det något som gör att de inte når ända fram för att plocka full pott som The Little Black Door – en snabbanalys gör gällande att det handlar om det faktum att på Play är baren lite som ett preludium till restaurangen (maten är top notch – tro inget annat!) medan den helt och hållet spelar huvudrollen på The Little Black Door.
Atmosfär: 4+/5
Cocktails: 4+/5


Vault

Vad som tydligen ska vara världens högsta bar ligger på 71:a våningen i JW Marriott Marquis Hotel precis nere vid den nybyggda Dubai Canal. Om man har tur när man åker upp så får man en hiss med fönster ut, och med tanke på att hissen är världens näst snabbaste (trumfas bara av hissen i Burj Khalifa) så är det en his(s)nande åktur innan man kommer upp till Vault. Väl där inne kliver man in i en scen som tagen från James Bond – baren är i två våningar med panoramiska vyer (bilden ovan är tagen av mig en av kvällarna – när jag var där med Trombon-Jonas) i alla fyra väderstreck. Problemet här är att musiken är hög som på en nattklubb (varför förstår man inte att det finns en egenvinning i att köra lite skön loungemusik istället?) och med just den nattklubbskänslan kommer stressen på bartendrarna – återigen skulle de här behöva lägga någon eller några minuter till på hantverket för att plocka full poäng. Dock ligger de bra till gällande Gin&Tonics, där de stoltserar med mer än tio olika varianter – alla med olika sorters gin och olika sorters tonic.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4/5

Vad det gäller kommande besök så hade vi förut ambitionen att bevista HOBO med ett besök – en ganska gravt mytomspunnen cocktailbar som bara skulle finnas en gång i veckan. Eller så här – varje måndag från midnatt och framåt så skulle HOBO uppstå i ett parkeringsgarage nånstans i finansdistriktet i Dubai. De serverar enligt utsago fantastiska cocktails, har en DJ och själva känslan ska då ha varit så långt från ett parkeringsgarage i sömniga kontorskvarter man kan komma. Det första problemet här är väl att det är väldigt sällan undertecknad är ledig på tisdagar, och ett ställe som öppnar midnatt och serverar resoluta cocktails med ett skönt häng borgar ju inte direkt för en tidig hemgång och  sex (let’s face it – åtta timmar är en utopi, jag är sällan i säng innan midnatt på grund av jobb, och uppe nånstans runt sex) timmars sömn innan ekorrhjulet börjar om morgonen efter… Det andra problemet är att stället inte längre kan anses vara hemligt – och de har dessutom nu öppnat både torsdagar och fredagar, så det exklusiva i att vara en av få som vet om det och dessutom bara ha möjligheten en gång i veckan har gått lite om intet. Vad det sen gäller totalen, i och med att Dubai stoltserar med 1 000 hotell, och varje hotell säkerligen snittar tre-fyra barer (det höga antalet barer per hotell är på grund av det faktum att här i Dubai får man som restaurang inget utskänkningstillstånd såvida man inte hör till ett hotell – således ser hotellet till att antingen franchise:a ut platser alternativt själva stå för ruljansen) så inser man ganska snabbt att vi har att göra framöver… Vi tar det i vår egen takt dock – ett par barer i månaden är en lagom ambition för en hard-working family man som undertecknad.

Friday Brunch var det ja – fenomenet brunch är väl inte helt okänt hemma i Sverige, jag minns i början av vårt gemensamma liv tillsammans så brukade jag och Lady dra ihop kompisar och gå antingen på Mosebackes Jazzbrunch, eller hänga på Missisippi Inn och äta fantastisk comfort food nere vid Nytorget. Men – brunch i Sverige framstår som en lätt hostning jämfört med det avgrundsvrål som fredagsbruncherna i Dubai motsvarar. Nu ska vi börja med att vara ärliga – en brunch hemma i Sverige kostar kanske 300 svenska kronor, men då får man köpa till dryck. Här i Dubai är det inte ovanligt med bruncher som går loss på 1 500 svenska kronor – men då ingår allt; hummer, ostron, helgrillad gris, sushi, thaimat, grillat, teppanyaki, meze, hamburgare – och i dryckesväg pratar vi champagne, öl, vin, drinkar, cocktails, shots, starksprit – det är helt enkelt så att man betalar stora pengar för att få möjlighet att ha en grym valfrihet och ett rent fantastiskt utbud. I och med att det är som att få ett åkband på Gröna Lund (vilket då alltså oftast leder till att det dricks rätt friskt) så är det en mindre välsignelse att åkturen är över redan klockan fyra på eftermiddagen – så även om man väljer att gå för en eftersexa så är man hemma till åtta, i säng till tio och fräsch som en nyponros morgonen efter…

I onsdags var en av sån där dag då vi bara slogs av det faktum att vi bor här nu. I Dubai. I Mellanöstern. Efter att ha kommit hem från jobbet så frågade Lady om vi inte skulle försöka komma iväg och gå ut och äta, hon och jag. Astrid var okej med lösningen och Hugo är allt som oftast glad som en speleman oavsett. Så sagt och gjort – vi tog en promenad över till Dubai Marine Resort, släntrade ner till italienaren som ligger längst ute på piren och slog oss ner. Ganska exakt då slogs jag av hur skönt det var; att ha kunnat ta en kort promenad i skjorta, sitta ute och höra vågorna slå och titta på backdrop:en med Burj Khalifa som höjdpunkt (hö hö) – det är såna ögonblick som gör att vi inser varför vi tog det här steget. Det är inte för att tjäna massor med pengar (för även om det är en hög lön man har så matchar utgifterna skrämmande bra inkomsterna) eller klättra uppåt i karriären – det är för att familjen har fler stunder av avslappnad kvalitet här nere än vi hade i Sverige. Nu kunde vi förvisso inte veta att det skulle bli så bra som det de facto har blivit, men vi hade fromma förhoppningar – som nu börjar infrias. Barnen kan springa fritt ut i trädgården och springa i vattenspridaren, de badar i poolen så gott som varje dag, jag och Lady har möjlighet att bege oss ut och äta en bit mat eller ta en drink på tu man hand, vi kan åka till stranden på helgerna och bada i varmt, turkosblått, hav och bara njuta. Semesterkänslan har börjat smyga sig på helt enkelt, trots trycket från jobbet som ständigt gör sig påmint. Men det är väl så – vi har börjat landa. Nu ser vi fram emot att upptäcka ännu mer av fördelarna med det liv vi valt att leva – bring it on, Dubai!

Lady på italienaren – i bakgrunden Dubai.

Men åter till ämnet besökare – som jag nämnde som hastigast här ovan så har vi haft egohelger – jag hade en långhelg i mitten av mars då jag skickade iväg Lady och kidsen till några vänner, medan jag tog emot tolv av mina närmaste vänner och en kock och en servitör, och hade planerat en armada av aktiviteter… I tur och ordning var det ankomst torsdag kväll, Friday Brunch på fredagen, dune bashing och kameltur på lördag förmiddag, herrmiddag på lördag kväll tillagad av den eminente kocken Pop (som jobbar på en av Malmös bästa gastropubar och dubbelspelar i Köpenhamn ibland) och serverad av det mest serviceinriktade cykelbud du någonsin kommer hitta – Pysen (och för att förtydliga kan vi säga att han har bakgrund som hovmästare på några av Stockholms bästa krogar). På söndagen var det dags för Burj Khalifa och Dubai Mall på dagen, följt av ett besök på 52:a våningen och The Observatory på kvällen för en gedigen middag med utsikt över både Dubai Marina och The Palm. Måndagen ägnades åt själabot, någon utflykt och så en rejäl grillkväll i hemmets lugna vrå, innan de allra sista gästerna lämnade tisdag morgon. Lady körde en glimrande tjejhelg två veckor därefter med möjligen lite mer fokus på upplevelser (jämfört med fokus på nattliv och utsikt) – men på det hela var helgerna grymt uppskattade och på båda fronter har det börjat funderas på när nästa tillfälle blir – troligen november…

Här har vi det grundgjutna gänget som hängde i Dubai – just här ute i öknen på dune bashing. Mind note för framtida grabbhelger – ta inte ut gänget på en Friday Brunch dagen innan det är dags för dune bashing (arabernas något omilda och brutala svar på berg- och dalbana)…

Som sagt…

Men samtidigt hade vi såna här kvällar – dress sharp, act cool – taggade till tänderna! Fan vad snygga vi är!

Tjejerna ville inte vara sämre – kolla på den här startelvan!

Det kanske inte behövs sägas, men för tydlighets skull kan jag tillägga att Lady inte hade några som helst problem att få plats för att dricka drinkar eller komma in på klubbar: “Hej, jag tänkte se om ni har plats för elva svenska tjejer som tänkte ta ett par drinkar hos er…?” Prova att byta ut “elva svenska tjejer” mot “tretton svenska grabbar” och man inser ganska raskt att det var ett smärre under att vi fick plats för drinkar på Okku. Det ska dock i samma andetag nämnas att någon hade sett till att skillnaden könen emellan i antal skulle jämnas ut – det ramlade nämligen in 15 påtagligt utmanande, uppklädda och översminkade ryskor, precis efter att vi anlänt. I takt med att kvällen gick utan att någon i vårt sällskap ens gjorde ett närmande mot dem, så blev de först och främst mer och mer utmanande för att i slutändan bli ganska oförskämda och otrevliga.

Hugo har börjat på dagis, förresten! Han går tre dagar i veckan och strortrivs, även om han nyligen har lärt sig att när mamma eller pappa går – då gråter man. Men det märks på honom att han verkligen njuter av att få vara nära andra barn, ha folk omkring sig och ha en evig tillgång på nya leksaker. Biverkningen av att gå på dagis är ju inte helt ovälkommen heller – han sover som ett barn (pun intended) på nätterna, och det har faktiskt funnits morgnar då han inte vaknat förrän typ halvsju! Sovmorgon – i en småbarnsförälders värld…

Dagens fundering:
Hur ofta händer det att man tänker på någon som tänker på en själv i exakt samma sekund? Själv tror jag att det händer mig själv allt som oftast, eftersom det inte går några långa stunder om dagar utan att jag tänker på min bättre hälft – Lady – och jag hoppas att hon kommer att tänka på mig allt som oftast med, eller jag tror det. Hur som helst – tänk om man skulle få en indikation på att någon tänker på dig, i just detta nu. En känsla, att bara få veta att någon tänker på en. Vore inte det en ganska fin sak? Enda problemet torde väl vara att det finns en tragisk orättvisa i det hela – att det i så fall kommer gå omkring människor som bara väntar, och längtar, på att någon ska tänka på dem… to no avail. Så den här neurofuturistiska versionen av en slags oskyldig perceptions-Tinder kanske bör stanna på den konceptuella nivå som den här funderingen håller…

Nu, sist men inte minst – hur beter sig Sverige så här i sluten av mitten av april? Är det en sån där strålande vår som ger den där genomtunga längtan efter den sommar som kanske kommer komma, ni vet en sån där vår där uteserveringspremiären består av skön vårvärme, små små gröna skott på träden och buskarna och kall öl i glasen som nästan lyser i guldgult från solen? Eller är våren hittills en tung påminnelse om de senaste sex månadernas snö, slask och mörker – där uteserveringspremiären avklarades medelst dunjacka, lätta köldskador på huvud och fingrar eftersom – let’s face it – mössor förstör frisyren och vantar är otympliga när man ska hålla i ölglas och även de mest hårdnackade soldyrkare gått i ide igen för att vakna upp i slutet av maj? Nu tror ni säkert att jag redan vet svaret, men jag har svårt att få något bra grepp om våren som helhet – jag får bara ögonblicksbilder från vänner då och då. Så frågan är ärlig – hur behandlar våren er där hemma i Sverige?

Nu är det fredag kväll och undertecknad drar på sig ett par chinos och en skjorta för att sedan dra ut i Dubai-natten i jakt på en kall öl och några stunder av känslan att vara sig själv – någon annan än pappa. Pang!

Er Dubaian,

Sheriff

För er, genom tiden…

Wed January 25, 2017, 19:08

(Om jag fick välja ett soundtrack för det här inlägget så skulle det vara Badly Drawn Boy’s “Time of Times”. Eller åtminstone de första 24 sekunderna av den. Så ni vet. Eller i och för sig, om ni har en sån där ända-in-i-kaklet-bra dag så skulle jag kunna rekommendera Best Day of My Life, med American Authors.)

Efter nästan ett halvÃ¥r här i Förenade Arabemiraten sÃ¥ är det väl hög tid att komma med ytterligare ett inlägg för er hemma i Sverige (och er här i UAE, för övrigt) att förkovra er i – sÃ¥ hÃ¥ll till godo, gott folk!

Som ni kommer ihÃ¥g frÃ¥n förra gÃ¥ngen sÃ¥ är vi numera med hus! Sen dess har vi även blivit med möbler – och i skrivande stund hängs det upp tavlor pÃ¥ väggarna, mattor rullas ut pÃ¥ golven och diskussioner förs fortlöpande om vad nästa steg blir – vilka lampor ska hängas upp var, behöver vi fler mattor, var fÃ¥r vi tag pÃ¥ sjukt stora tavlor (väggar som är typ 25 kvadratmeter förpliktigar)? Men jag tänkte ta med er pÃ¥ en liten resa som börjar i bilen utanför höghuset där vi bodde i lägenhet, och slutar fem dagar senare inne i huset, med möbler i varje rum, vitvaror pÃ¥ plats och bilar i garaget. Pass pÃ¥!

Vi bodde ju som sagt i en lägenhet frÃ¥n första kvällen vi kom ner till Dubai – en möblerad etagelägenhet med tvÃ¥ sovrum och balkong. Inledningsvis hade vi lägenheten i tvÃ¥ mÃ¥nader (till slutet av oktober), men givet den lÃ¥ngbänk jag hamnade i med min visumprocess tog vi det säkra före det osäkra och förlängde kontraktet till slutet av november. SÃ¥ när hyresvärden ringde torsdagen den 27:e oktober, när jag och Lady satt i bilen, för att frÃ¥ga “när pÃ¥ mÃ¥ndag vi flyttar ut”, sÃ¥ var vi ganska oförstÃ¥ende. Det uppdagades snabbt dock att hyresvärden (ett företag som hyr ut semesterbostäder, främst i Dubai) ansÃ¥g sig ha rätten att avsluta vÃ¥rt avtal, eftersom vi inte hade betalt förskottshyra för nästkommande mÃ¥nad. Och det vore väl fair’n’square, om det inte hade varit för det faktum att vi vid flertalet tillfällen – sÃ¥väl per telefon som mailledes – hade bett om att fÃ¥ tillgÃ¥ng till den länk som behövs för att nÃ¥ sidan där man gör betalningen. Föga förvÃ¥nande sÃ¥ var det en av oss som tände pÃ¥ alla cylindrar (hint: inte den mentalt valiuminfuserade yours truly som kan räkna pÃ¥ ena handens fingrar de gÃ¥nger han blivit arg) sÃ¥ det ringdes en hel del arga samtal till hyresvärden, som erbjöd sig att försöka hitta alternativt boende till oss som bästa alternativ – men nÃ¥nstans i hela processen satte vi oss ner och räknade efter: Tillträde till huset var den 1:a november – men vi kunde pÃ¥ nÃ¥der fÃ¥ flytta in en dag tidigare, vilket alltsÃ¥ skulle ge oss torsdag, fredag, lördag och söndag innan flytten kunde ske – efter moget övervägande och en hel del tandagnisslan sa vi till varandra: “Vi kör – inflyttning pÃ¥ mÃ¥ndag!” Resten av den dagen spenderades pÃ¥ IKEA shoppandes möbler med expressleverans, dagen efter dundrade vi in pÃ¥ Carrefour för att köpa vitvaror med expressleverans, sÃ¥ när mÃ¥ndagen kom hade vi helt plötsligt ett i stora delar möblerat hus med tvättmaskin, torktumlare, kyl och frys, spis, diskmaskin och mikro – och pÃ¥ köpet hade vi alltsÃ¥ sparat tre veckors hyra av lägenheten som vi alltsÃ¥ lämnat. Dock ska det – i samma andetag, andas inte än! – nämnas att vi utöver detta även hade fÃ¥tt till mÃ¥lning i vÃ¥rt sovrum och Astrids dito, vi hade haft företag där för pest control och hela huset hade städats, inom samma tidsperiod. Det är inte utan att jag är imponerad av oss – och i synnerhet min kära kapten Lady som alltsÃ¥ är den som styr hela den fullriggare som vÃ¥r familj faktiskt fÃ¥r anses vara här nere, och det med den äran! Tack honey!

Nedanför har vi då lite före/efter-bilder så ni kan se vad som hänt de senaste veckorna…

astrids rum halvt inrett
Astrids rum innan gardiner, lakan och annat piff. Dock – rosa och lila väggar; helt enligt önskemÃ¥l.

astrids rum inrett
Rummet efter piff!

gästrum uppe tomt 1
Övre gästrummet.

gästrum uppe inrett 2
Samma rum efter lite piff!

matrum tomt 1
Matrummet under IKEA:s besök.

matrum inrett
Matrummet efter lite piff. Ã…terstÃ¥r dock att skaffa bilder till ramarna – alternativt att till fullo omfamna Thomas Robinsons idé frÃ¥n filmen The Switch och lÃ¥ta det vara som det är.

sovrum tomt
Master bedroom. Utan säng.

sovrum inrett
Med säng, tavlor och lampa!

vardagsrum nere tomt 2
Nu kanske jag har sagt nÃ¥got om det tidigare – men get this; IKEA kommer hem och inte bara levererar möblerna, utan de monterar dem även! Här är nedre vardagsrummet under deras besök.

vardagsrum nere inrett
Och här är det för nÃ¥gra dagar sen. Den uppmärksamme ser även att det är en koja som Astrid byggt, och att hon vid fototillfället hÃ¥ller pÃ¥ att montera in mikrofoner i kojan för att kunna sjunga Let it go, “Jingle Bells” och “Blinka lilla stjärna”. För det vill man ibland när man har en koja.

vardagsrum uppe inrett 3
Här har vi bara en efterbild – övre vardagsrummet är tänkt som nöjesrum. Fotbollsspel och bokhylla!

vardagsrum tv inrett 1
Samt tv-häng och terrass!

Men familjen dÃ¥, hur gÃ¥r det för familjen? Jo, i och med flytten till hus sÃ¥ fick vi helt plötsligt ytor att leva pÃ¥ – leksaker kan dras fram men även städas undan pÃ¥ ett enklare sätt, tillträdet till poolen just utanför huset gör att det badas friskt och jag minns fortfarande leendet pÃ¥ Ladys läppar när hon första gÃ¥ngen gick ut pÃ¥ altanen och ropade: “Kom in Astrid, middagen är klar!”, till Astrid som var ute pÃ¥ lekplatsen och sprang omkring. Kort sagt har huset gjort livet ytterligare ett par pinnhÃ¥l enkelt att leva. Sen har ju Astrid tagit sig förbi den sprÃ¥kliga barriären pÃ¥ ett sätt som, min bakgrund inom lingvistik och sprÃ¥kvetenskap till trots, fÃ¥r mig att häpna över hur snabbt barn kan tillgodogöra sig ett nytt sprÃ¥k – hon är numera tjenis och bundis med granntjejen Chleo, frÃ¥n Australien, och växlar helt bekymmersfritt mellan engelska och svenska. Sen kryddar hon tillvaron med att lära sig arabiska pÃ¥ dagis, och nÃ¥gra fraser pÃ¥ tagalog som vÃ¥r förra filippinska nanny pratade. Jag själv försöker hÃ¥lla uppe Ã¥ngan genom att lära mig tvÃ¥ nya arabiska fraser i veckan (vÃ¥r Chief Medical Officer fÃ¥r i utbyte lära sig tvÃ¥ svenska fraser i veckan – typ som “mera kaffe!” och “när är det fika?”) och till det kommer lite hobbyutbyten inom Tagalog (filippinska, frÃ¥n min fastighetschef) och det indiska sprÃ¥ket Malayalam (frÃ¥n mina upphandlare). I tillägg till ovan ska det även nämnas att Lady har pÃ¥börjat en tjänst som kommunikations- och marknadsansvarig för samma sjukhusgrupp som jag jobbar för – inledningsvis pÃ¥ deltid, men även inom hennes omrÃ¥de är mängden arbete snarast att liknas vid en aldrig sinande ström av “åh, jag borde”:n, “det här mÃ¥ste göras nu”:n och “allt är viktigt, hur ska jag kunna prioritera”:n, sÃ¥ utmaningen ligger väl mer i att undvika att drunkna i alla mÃ¥sten och fokusera pÃ¥ att bara jobba sÃ¥ mycket som man har betalt för. Story of our lives.

20161130_132048
När min brorsa var pÃ¥ besök sÃ¥ var vi även uppe i Burj Khalifa. Det är satan sÃ¥ högt alltsÃ¥! Varenda en av de där husen man ser nedanför hade stÃ¥tt ut som en varböld i Stockholms skyline – och de är lilleputt jämfört med Burj Khalifa!

20161130_132238-EFFECTS
Fascinerande.

20161130_132753
Och här har ni min käre bror, Jakob, hängandes i loungen uppe i “Burjen”.

En liten timelapse över utsikten.

För nÃ¥gra mÃ¥nader sedan gjorde jag en kort reflektion gällande vad jag funnit vara annorlunda i UAE jämfört med den gamla välbekanta vardagslunken i Sverige – och nu tänkte jag försöka mig pÃ¥ konststycket att komma med en analys av hur saker har blivit jämfört med vad vi fick information om innan.

T R A F I K E N – “Trafiken här nere är hemsk, och varje dag ser man minst tvÃ¥ allvarliga trafikolyckor pÃ¥ väg till och frÃ¥n jobbet.” Orden kom frÃ¥n bekant som spenderat de senaste fyra Ã¥ren här nere i Dubai, och givet mängden bilar i trafiken sÃ¥ trodde jag väl inte att det skulle vara sÃ¥ osannolikt att man ser ett par större olyckor per dag. Men hittills, peppar peppar, ta i trä, har jag sluppit se nÃ¥gra allvarligare incidenter överhuvudtaget. Förvisso är det sÃ¥ att man generellt har minimerat avstÃ¥ndet till bilen framför, frÃ¥n att i Sverige handla om ett par sekunder som bäst (för i ärlighetens namn – hÃ¥ller man verkligen de tre sekunderna i rusningstrafik – lämnar man en lucka sÃ¥ klämmer sig väl nÃ¥gon annan in där?), till att här nere handla om avstÃ¥nd som inte sällan kan mätas i ensiffriga centimeter med en underliggande ambition om att visa sig angelägen medelst kortast möjliga avstÃ¥nd i kombination med ett ihärdigt användande av helljus och inte sällan tutan – men pÃ¥ nÃ¥got oförklarligt sätt sÃ¥ ligger olycksfrekvensen förvÃ¥nansvärt lÃ¥gt, Ã¥tminstone sett till den rutt jag tar till och frÃ¥n jobbet.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-0

V Ä D R E T – “Det är varmt som satan i Dubai!”, är väl en allmän Ã¥sikt som kommer av det faktum att vi, i egenskap av svenska turister, önskar maximera mängden sol och värme när vi väl bestämmer oss för att fly den svenska grÃ¥ vardagen för att tillskansa oss lite lyx, flärd och semester i Dubai. Inte sällan siktar man dÃ¥ in sig pÃ¥ höstlovet eller sport- eller pÃ¥sklov, kanske för att undvika prisökningen över jul och nyÃ¥r, och delvis möjligen för att man, ju, trots allt uppskattar lite snö och kyla när det är dags för jultomten att knacka pÃ¥ följt av fyrverkerierna veckan efter – men detta innebär ju att man (eh, ni – de svenska turisterna) hamnar här nere antingen precis i eftersviterna av sommarens bastuvärme, alternativt när vädret börjar blÃ¥sa pÃ¥ med värme inför just den bastuvärme som härskar under sommarmÃ¥naderna. Men senaste veckorna sÃ¥ har vädret visat pÃ¥ ytterligare en dimension – kyla. Efter kvällsdoppet igÃ¥r kväll sÃ¥ frös jag sÃ¥ att jag skakade tänder, vilket verkligen var en exotisk känsla; frysa i Dubai. Men kvälls- och nattetid kryper temperaturen ner under 20 grader, och dÃ¥ kan man själv tänka sig tillbaka till en ljum sommarkväll med ett nattdopp – det är ju inte utan att man drar en liten rysning för att man vet hur kall man blir precis när man kommit upp, innan man sprungit in i bastuns värme igen, följt av en iskall lager. Inte sant? Men i korthet – det är varmt som satan i Dubai, dock inte alltid.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-1

F A M I L J E F Ö R U T S Ä T T N I N G A R – “Dubai är en fantastisk plats för en barnfamilj.”, ett pÃ¥stÃ¥ende som nog var ett av de mest utbredda inför vÃ¥r ankomst här i Dubai. Och det är väl bara att kapitulera inför det fullbordade faktumet – Dubai är en grym stad när det gäller aktiviteter, förutsättningar och faciliteter för barnfamiljer. Självklart finns det smolk i bägaren i det att staden snarast blickat mot amerikanska förlagor som Los Angeles och Las Vegas, vilket lett till att man sÃ¥ gott som alltid är bilburen, och att man fÃ¥r räkna med en halvtimmes bilfärd oavsett vart man ska – men när man väl kommit till sans med de förutsättningarna sÃ¥ är det bara att dagtinga och ta tillvara pÃ¥ allt som finns att tillgÃ¥: Gigantiska parker (alltid med grönt och kortklippt gräs), inomhuslekland (för de jävlarimig-varma sommardagarna), vattenland (med uppvärmt vatten pÃ¥ vintern och nedkylt pÃ¥ sommaren) och fullt av genuint barnkära servitörer, butiksbiträden och nannies/maids.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-2

A R B E T E  – “Man jobbar jämt.” Inledningsvis har det här kommit att bli en evig sanning – även om jag i det här forumet inte tycker om att orda alltför mycket om mitt jobb (detta givet att jag här nere är en offentlig person och med det även har ett ansvar gentemot min chef och mina underställda) sÃ¥ kan jag med lätthet säga att jag aldrig har jobbat sÃ¥ mycket som jag gjort under de inledande mÃ¥naderna här nere. Samtidigt har jag vinnlagt mig om att finnas hemma till middagen och vika merparten av helgdagar Ã¥t aktiviteter med familjen, sÃ¥ jag tror – och hoppas – att Astrid och Hugo inte märkt av min arbetsbelastning nämnvärt. De senaste veckorna känns det dock som att pressen avtagit nÃ¥got, och jag ser trÃ¥nande fram emot att fÃ¥ kunna njuta av en kväll där jag är ledig när barnen lagt sig, kommer i säng innan timvisaren letar sig över till nästa dygn och där jag stänger datorn för dagen redan pÃ¥ jobbet.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-3

Kontentan är att verkligheten den här gÃ¥ngen trumfades av förhandsinformationen – det är varmt, familjevänligt och högtryck pÃ¥ jobbet men trafiken är inte sÃ¥ farlig som man kan luras att tro. Hur tror ni att det hade varit för er att bo i Dubai?

Det tog ganska lång tid för mig att få mitt visum och arbetstillstånd (av olika anledningar) men när jag väl fått det var det dags för resten av familjen. Det tog tid, lååång tid. Och precis när vi började misströsta och fundera över konsekvenserna av att Lady, Astrid och Hugo inte får sina visum i tid (typ att de skulle vara tvungna att åka hem till Sverige i nio månader innan de skulle vara tillåtna att komma tillbaka hit) så ringde vår Public Relations Officer (fritt översatt):

– Vi har ett problem.
– Jaha?
– Du har bara ett barn.
– Eh… nej, mig veterligen har jag tvÃ¥. Astrid och Hugo.
– Hmm… okej, du har tvÃ¥ barn. TvÃ¥ döttrar.
– Igen, nej – jag är med en dÃ¥res envishet säker pÃ¥ att Hugo är en pojke.
– Nej, Hugo är ett flicknamn!
– Say what? Vad sägs om nej? Hugo är en pojke.
– Du mÃ¥ste visa mig bevis pÃ¥ att han är en pojke, annars fÃ¥r han inget visum.
– Räcker det med en bild pÃ¥ hans… eh, familjestolthet?
– Nej, papper med stämpel, bÃ¥de frÃ¥n UD och UAE:s ambassad i Sverige.

Jag lyckades tillslut att övertyga Ahmed (PRO:n) om att Hugo de facto är en pojke, och att det även står så i hans personbevis (som för övrigt är översatt till engelska, såklart). Då kom nästa problem några dagar senare:

– Vi har ett problem. Igen.
– Han ÄR en pojke!
РJa ja ja, men han har munnen f̦r ̦ppen p̴ bilden.
– ?
– Han mÃ¥ste ha stängd mun.

Projekt ta-bild-pÃ¥-Hugo-när-han-har-stängd-mun-men-öppna-ögon tog vid. Det gick sÃ¥där – slutresultatet blev 74 bilder pÃ¥ Hugo med öppen mun (pappa är tydligen rolig när han ska ta kort), och ett visum pÃ¥ en alldeles strÃ¥lande glad Hugo. Med öppen mun.

20161031_183937(0)-COLLAGE
Som sagt – glad som en spelman utan tillstymmelse till stängd mun!

hugo 2
Bästa visumet ever!

Dagens fundering:
Nu när vi bor i ett muslimskt land sÃ¥ är det pÃ¥tagligt svÃ¥rt att undgÃ¥ deras regelbundna och väldigt tydligt pÃ¥kallade böner – minareterna tornar sig ganska höga jämfört med de tvÃ¥vÃ¥ningshus som är modus operandi utanför skyskrapsgränserna och även om man numera inte tänker aktivt pÃ¥ böneutropen sÃ¥ sker de ju de facto fem gÃ¥nger om dagen – och med det kommer även grubblandet gällande det här med att vända sig mot Mekka. Det är ju okej om man har en kompass (och vet exakt var man befinner sig), alternativt – i dessa digitala dagar – en app som vägleder en i vilken riktning man ska böja sig (i lägenheten vi bodde i i början här nere sÃ¥ var faktiskt riktningen mot Mekka utmärkt i taket – för enkelhets skull liksom). Men get this – vad händer när första muslimen befinner sig i rymden? Om man befinner sig i omloppsbana i rymden sÃ¥ ligger hastigheten generellt runt typ 27-28 000 km/h (motsvarande nästan Ã¥tta kilometer i sekunden) vilket i sin tur innebär att man snurrar tvÃ¥ tredjedelars varv runt jorden per timme. Fatta dÃ¥ om man har till uppgift att vända sig mot Mekka fem gÃ¥nger om dagen, där varje bön tar, lÃ¥t säga tio minuter – det blir ett jävla aerobicspass där ute i rymden för att vara vänd Ã¥t rätt hÃ¥ll. SÃ¥vida man inte löser det hela med nÃ¥gon form av gyroskopisk konstruktion, där man har Mekka som ett slags rörlig origo i ett pseudodynamiskt koordinatsystem (lÃ¥ter ju skitenkelt, när jag tänker efter… eh…). I förlängningen kommer ju den här funderingen att handla om huruvida vÃ¥ra religioner vi har här pÃ¥ jorden är skapade utefter förutsättningarna pÃ¥ jorden – och inte universum – och sÃ¥ledes kan tänkas vara skapade av människan snarare än nÃ¥gon allsmäktig Gud (som dÃ¥ de facto faktiskt borde skapat Ã¥tminstone grogrund för att religionen skulle kunna utövas även i rymden – utan krav pÃ¥ doktorstitel i differentialekvationer och transformationsmatematik)? Nu har jag inte kommit mycket längre i min genomlysning av världens 5 000 (give or take a few) religioner än just den här funderingen – men nog mÃ¥ste det väl finnas fler exempel som den här pÃ¥ att vi människor (eller gudar) har varit, och är, nÃ¥got introverta i vÃ¥rt tänkande med just jorden som fokalpunkt?

 Okej, sÃ¥ lÃ¥ngt sÃ¥ väl – ledsen för radiotystnaden under dryga tre mÃ¥nader, som ni läste ovan sÃ¥ har det jobbats en hel del, sÃ¥ det ni just läst började som ett skelett den 2:a november, för att sedan köttas pÃ¥ ända till idag – 25:e januari. Bättring utlovas!

Vad händer hos er? Vi kör sÃ¥ här – alla berättar en sak som man ser fram emot den kommande veckan! Jag ser fram emot att äta hamburgare och kolla pÃ¥ fontänskÃ¥despelet nedanför Burj Khalifa, redan imorgon!

Er vaskare,
Candide

Friday Night Live…

Fri October 14, 2016, 18:08

(Fredag Рh̴ll i er!)

Suck – nu har det gÃ¥tt sÃ¥ där lÃ¥ng tid mellan inläggen att det infinner sig nÃ¥gon typ av Ã¥ngest inför att jag ska skriva ett nytt inlägg. Varför vet jag inte riktigt och rent faktiskt sett finns det ju inte nÃ¥gon som helst anledning – men icke desto mindre. Angst. NÃ¥väl – styckena här nedanför började författas den 26:e förra mÃ¥naden – sÃ¥ ha överseende med mig för tempushopp, oklara tidslinjer och avsaknad av logik! Nu kör vi!

SÃ¥ är det sÃ¥ Ã¥terigen fredag (för att ytterligare understryka ovanstÃ¥ende styckes ursäkt sÃ¥ ska det sägas att det här stycket exempelvis skrevs för tvÃ¥ veckor sedan). Kvällen till ära sitter jag i baren pÃ¥ Café Belge pÃ¥ Ritz-Carlton i DIFC här i Dubai. Sitter ensam i baren och har tillskansat mig sÃ¥väl djävulskryddade (vilket för övrigt, om det nu ens kan tänkas klassas som ett ord, förefaller vara ett av de fÃ¥ ord som jag lyckats frammana som resulterar i noll resultat pÃ¥ Google) cashewnötter som en habil Old Fashioned. NÃ¥got som jag har insett efter den dryga mÃ¥nad vi har varit här nere är att det är svÃ¥rt för mig att skaffa vänner – kollegor har jag (och med det sagt ska jag säga att de här kollegorna med lätthet kvalar in som nÃ¥gra av de bästa jag haft – även om nu ingen skugga ska falla över mina tidigare eminenta kollegor) och med det kommer förvisso det sociala, skratten och även möjligheten att fÃ¥ lätta hjärtat om behov finns – och i situationen vi alla är i här nere sÃ¥ är vi även behjälpta av det faktum att vi alla är satta i den här nya, annorlunda och utmanande situationen, vilket ytterligare ger luft under vingarna för vÃ¥r vänskap. Men ändÃ¥ sÃ¥ är det just att ha nÃ¥gon utanför jobbet som jag saknar – en polare. Som man vet att man kan frÃ¥ga om man ska se pÃ¥ Champions League (även om tiderna för fotbollsmatcherna blir förbÃ¥lt sena här givet att vi ligger tvÃ¥ timmar framför Sverige) eller bara dra med ut pÃ¥ dÃ¥ligheter any given Thursday, om vi pratar filmreferenser. NÃ¥väl, var sak har sin tid.

Nu tar vi och går igenom senaste bildskörden!

20160924_100606-01
Vi tog en till dag pÃ¥ stranden – den här gÃ¥ngen inne i Dubai sÃ¥ söderhavskänslan ville väl inte riktigt infinna sig – men icke desto mindre är sanden finkornig som chinchillasand och havet varmt som en bättre pool!

20160923_1029220-01
En fredag hängde vi pÃ¥ The Green Planet i City Walk här i Dubai. Perfekt om man har barn att slÃ¥ ihjäl ett par timmar (föregÃ¥ende mening ska för övrigt läsas sÃ¥ här: Det är perfekt om bÃ¥de har barn och ett par timmar att slÃ¥ ihjäl. Och inte pÃ¥ nÃ¥got annat sätt.); det finns fÃ¥glar, fiskar, ormar, skalbaggar, ödlor och fina växter överallt – och sÃ¥ till det ska man sedan lägga till hängbroar, tunnlar genom akvariumet och smÃ¥ stigar inne i regnskogen. Eller gula papegojor.

20160923_1042261-01
Tukaner fanns det också!

20160923_1049220-01
Och skalbaggar, som sagt.

20160923_111922-01
Och så en ödla.

20160923_131433-01
Efterföljande promenaden i City Walk var förvisso inte helt njutbar givet att temperaturen hade passerat 40-gradersstrecket med rÃ¥ge – men den street art som de lÃ¥tit konstnärer smycka stadsdelen med är riktigt fin!

20160923_1146170-01
Älska är väl kanske lite väl uttrycksfullt som adjektiv om mina känslor för Dubai hittills – men jag trivs bra. Vi trivs bra.

20160923_070628-01
En sak man lätt slÃ¥s av här nere är att det sällan är sÃ¥n där klarblÃ¥ himmel som det allt som oftast är hemma i Sverige pÃ¥ fina sommardagar. Alla dagar här nere är ju temperaturmässigt som de allra finaste sommardagarna som nÃ¥gonsin satt sin fot pÃ¥ svensk mark (och nu är det faktiskt sant – oaktat tid pÃ¥ dagen numera sÃ¥ är det näst intill en ren njutning att gÃ¥ utomhus) – men med skillnaden att allt är höljt i ett skimrande dis av sand… Men sÃ¥ häromdagen sÃ¥ var det klar himmel! Man kunde till och med se ett par moln pÃ¥ himlen!

20160927_142404-02
Har även fÃ¥tt min första försmak av öknen – mäktigt!

Det här med trafiken i Dubai kan vi väl gÃ¥ igenom nu pÃ¥ en gÃ¥ng. Första gÃ¥ngen vi var här nere, i början av juli, fick vi berättat för oss att trafiken var en mardröm – trafikolyckor är vanliga och det kommer ta lÃ¥ng tid innan man vÃ¥gar sig ut i trafiken – sÃ¥ det var med ett visst mÃ¥tt av försiktighet och tillbakahÃ¥llen angst som jag satte mig bakom ratten första dagen med hyrbil. Och trafiken var… helt okej. Nu är det visserligen sÃ¥ att jag som genom en ryggmärgsreflex jämförde rytmen, bilarna och hetsen med den i Accra, vilket skulle fÃ¥ det mest Lorenzianska rusningstrafikskaos att framstÃ¥ som högst exemplarisk bilskoletrafik à la Preüssen – men oaktat detta, om jag försöker mig pÃ¥ en subjektivt objektiv analys av det hela sÃ¥ är inte trafiken sÃ¥ farlig. Visst har man ändrat tresekundersregeln till att här kallas tredecimetersregeln och även om bilarna alla har blinkers sÃ¥ verkar det vara förbjudet att använda dem, men ändÃ¥ – finns det Ã¥tta filer sÃ¥ hÃ¥ller man sig till Ã¥tta filer (och inte elva, som säkerligen hade varit fallet i Accra), är det en motorväg man Ã¥ker pÃ¥ sÃ¥ kan man förvänta sig att den fortsätter vara motorväg (och inte ta slut i en lerstig helt apropÃ¥) och sÃ¥ vidare. Sen är det ett par saker jag tycker är lite lustiga med trafiken här nere – exempelvis pÃ¥ just motorvägarna; pÃ¥ vägen mellan Dubai och Abu Dhabi sÃ¥ är hastighetsbegränsningen 120 kilometer i timmen, vilket klargörs pÃ¥ flertalet tydliga vägskyltar. Men lika ofta som de vägskyltarna tittar fram sÃ¥ kommer det även andra skyltar – där det tydligt stÃ¥r skrivet att den h ö g s t a tillÃ¥tna hastigheten är 140 kilometer i timmen, och att man ska tänka pÃ¥ det. Eh… vad är dÃ¥ 120 km/h för hastighet? En rekommenderad hastighet? Lite efterforskning frÃ¥n undertecknads sida har mynnat ut i att 120 km/h är hastighetsbegränsningen, men att böter börjar betalas ut först om man överträder hastighetsbegränsningen med 20 km/h eller mer – vilket dÃ¥ föranleder skyltarna om 140 km/h. Själv kan jag ju tycka att man borde ha en hastighetsbegränsning och att det är den som gäller… Ungefär samma deal har vi när det gäller heldragna linjer – de vita heldragna linjerna är okej att Ã¥ka över och inte bry sig om – de är mer där som rekommendationer, men de gula heldragna linjerna, drar man över en sÃ¥n sÃ¥ är det böter. För sÃ¥nt ska man ju bara veta – sÃ¥ klart. Och tvärtom mot hur svenska polisen är (stannar folk och delar ut böter pÃ¥ plats) sÃ¥ kommer här allt pÃ¥ ditt registreringsnummer. Och betalar du inte böterna sÃ¥ gÃ¥r inte bilen igenom besiktningen och de tar den pÃ¥ plats för dig (när du ska besiktiga den). Och nu när vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ det här med trafik och bilar och sÃ¥nt sÃ¥ kan jag även nämna att vi var pÃ¥ middag hos en av mina kollegor förra helgen, och frÃ¥gade om de har nÃ¥gra regler här nere gällande promillehalt och bilkörning. Svaret blev att det inte finns nÃ¥gon tillÃ¥ten eller otillÃ¥ten promillehalt alls i lagen – för här nere har de inställningen att man kan ju inte förbjuda nÃ¥got som inte finns; och alkohol finns ju inte… eh… Möjligen är det sÃ¥ om man hÃ¥rdrar det i och med att det de facto är Sharialag som gäller här nere och i den aspekten är ju alkohol förbjudet – i synnerhet för de som inte har tillskansat sig ett aktivt “tillstÃ¥nd” (för att inneha vilket man mÃ¥ste besitta sÃ¥väl residence visa som Emirates ID), rent strikt sett – men rent faktiskt sett sÃ¥ serveras det ju alkohol pÃ¥ sÃ¥ gott som varenda restaurang och hotell här i stan. Men jag kunde inte lÃ¥ta bli att tycka att det är fascinerande att de inte har nÃ¥gon lag som förbjuder en att köra bil alkoholpÃ¥verkad – eftersom alkohol “inte finns”. Sen ska det väl i samma andetag nämnas att om nÃ¥gon nu mot all rim och reson skulle fÃ¥ för sig att köra bil efter nÃ¥gra öl och fastna hos polisen sÃ¥ är det väl inte sÃ¥ direkt att de ser genom fingrarna pÃ¥ grund av ett kryphÃ¥l i lagen – tvärtom sÃ¥ kommer de med största sannolikhet göra det mycket tydligt via godtycklig lagtexttolkning att alkohol och bilkörning äro tvÃ¥ parallella linjer, och det ligga i parallella linjers natur att aldrig mötas – som August Strindberg skulle uttryckt det (även om han själv nu pratade om man och kvinna – vilket jag själv kan tycka är ett ganska ödesmättat uttalande givet hans rykte som kvinnokarl).

Puh! Mastodontstycke – inte sant? Vi lättar upp det hela en sköning till citat:

“When I die, I want to go peacefully, like my grandfather did – in his sleep. Not yelling and screaming, like the passenger in his car.”
– Bob Monkhouse

Vad kan vi mer säga? Jo, vi har hittat ett hus som vi ska flytta in i. Innan vi kom ner hit i slutet av augusti sÃ¥ hade vi bokat in oss i lägenheten där vi bor nu – den hyr vi mÃ¥nadsvis och som sÃ¥dan är den alltsÃ¥ svindyr (nu är förvisso allt svindyrt här i Dubai, men det blir extra dyrt om man inte bestämmer sig för att hyra boende Ã¥rsvis). Saken är bara den att man kan inte hyra hus eller lägenhet Ã¥rsvis sÃ¥vida man inte har ett residence visa, nÃ¥got som tar sin lilla tid att fÃ¥ tag pÃ¥. Eftersom jag själv jobbar för ett företag som i sin tur har presidentministeriet som uppdragsgivare sÃ¥ är det en hel del pappersexercis som ska trampas igenom innan man fÃ¥r stämpeln i passet – men nu verkar det icke desto mindre som att det är dags för mig att fÃ¥ mitt pass med tillhörande visum i. Steget efter det är att jonna över till mäklaren med en check pÃ¥ 5% pÃ¥ hyressumman och tvÃ¥ checkar till hyresvärden med hälften av hyressumman pÃ¥ vardera check. Därefter är 69b 12c Street i Jumeirah 1 vÃ¥rt i ett Ã¥r framöver Ã¥tminstone. Som synes av bilderna här nedanför sÃ¥ är det ett hus med fyra sovrum, tvÃ¥ terrasser och en altan, med tillhörande gemensam pool, gym, squashbana och lekplats. 1:a november blir officiell inflytt men sÃ¥ länge vi fÃ¥r till betalningarna med checkar och kan visa upp mitt visum innan dess sÃ¥ har vi tillträde! Wohooo!!

whatsapp-image-2016-10-14-at-20-49-34
VÃ¥rt hus!

20161009_152412
Entré – välkommen in!

20161009_152434
Gästrum på nedervåningen.

whatsapp-image-2016-10-14-at-20-55-04
Utsikten från matrummet (som är i öppen planlösning med vardagsrummet).

20161009_154300
Gemensamma poolområdet.

20161009_152834
Master bedroom.

20161009_152805
Övre vardagsrummet.

20161009_153002
Terrass #1 pÃ¥ övervÃ¥ningen – med utsikt över Dubai:s skyline och även Burj Khalifa.

20161009_152740
Terrass #2 pÃ¥ övervÃ¥ningen – utgÃ¥ng frÃ¥n gästrum #2 (vilket sedermera kommer bli Hugos rum).

20161009_152715
Gästrum på övervåningen (senare Hugos rum).

20161009_152650
Vardagsrummet på övervåningen från ett annat håll.

Nu bor vi förvisso väldigt fint som det är, och möblerna som kommer med lägenheten här är även de fina och så, men vi längtar ändå efter att skapa något som blir vårt. Få lite mer utrymme, kunna ta emot gäster och ha möjligheten att avrunda torsdagskvällen genom att ta en drink på terrassen medan solen viker sig ner längs med Jumeirah Beach… Så välkomna ner för att hälsa på!

Dagens fundering:
Hur många ställen har man varit på för sista gången?

Det var allt för idag! Nu kräver jag att fÃ¥ en rapport frÃ¥n er – hur mÃ¥nga grader var det när du vaknade imorse? När cyklade du senast? Var skulle du vilja bo om pengar inte var en faktor att ta hänsyn till? Vem pratade du i telefon med senast? Mina egna svar pÃ¥ frÃ¥gorna är 29 grader Celsius, en regnig försommarnatt i maj, nÃ¥gonstans där min familj är lycklig och sist jag pratade i telefon var igÃ¥rkväll – och dÃ¥ var det min kära Lady jag pratade med.

Er tangoparlör,

Leon

Dröm om min förvÃ¥ning…

Sun September 18, 2016, 18:35

(“We all have our time machines. Some take us back, they’re called memories. Some take us forward, they’re called dreams.” – Jeremy Irons
Jag lever just nu i min egen tidsmaskin som tar mig till framtiden – att fÃ¥ bo utomlands och vara med om att vi som familj bygger upp ett liv utanför Sverige, med de utmaningar och belöningar det innebär – det är en dröm, och jag lever den drömmen. Hur ser din tidsmaskin ut?)

Familjen Svedenhov/Ericsson har fortsatt sin Eriksgata genom Dubai under Eid och har sÃ¥ledes sedan sist avverkat ännu ett besök hos Svenska Kyrkan (ganska streetsmart av kyrkan att anordna aktiviteter och vara mötesplats för svenskar – det är nog inte ens en tiondel av alla oss som hänger i Svenska Kyrkan här i Dubai som gÃ¥r i kyrkan hemma i Sverige), varit pÃ¥ Dubai Zoo, köpt bilbarnstol och lagt köpcentrumsbesök nummer fem till handlingarna. Utöver det har vi kört onsdag och torsdag som vardagar; Astrid pÃ¥ förskolan och jag iväg till jobbet. Men mer om detta snart – nu kör vi!

Svenska Kyrkan var det ja – jag har väl, som mÃ¥nga andra i Sverige, ett ganska okomplicerat men möjligen nÃ¥got dubbelbottnat förhÃ¥llande till kyrkan. Jag tror inte aktivt pÃ¥ Gud och även om jag understundom trillar dit pÃ¥ agnosticismdefinitionen sÃ¥ finns det nog tillfällen dÃ¥ jag ganska lätt gÃ¥r att placera in i ateist-facket. Dock är jag kristen per definition; jag är med i svenska kyrkan och tycker att traditionella högtider ska hÃ¥llas i kyrkan; giftermÃ¥l, dop, begravningar (även om man nu kan debattera om huruvida begravningar ska kvala in under epitetet “högtid”) – vilket egentligen är ruggigt ologiskt och opportunistiskt om man ska vara ärlig. NÃ¥väl – när man sedan befinner sig i en sÃ¥n annorlunda värld sÃ¥ fjärran frÃ¥n sina trygga hjulspÃ¥r hemma i Stockholm sÃ¥ känns det ju ännu mer välsett att det finns nÃ¥gonstans där man dels alltid är välkommen och dels har väldigt lätt för att finna sig tillrätta, givet att det är svenska möbler, svenska böcker, svensk mat och svenska människor. Men pÃ¥ nÃ¥got underligt sätt känns det ändÃ¥ som att priset vi fÃ¥r betala för att fÃ¥ oss den känslan av trygghet och lugn till livs är de periodiska insticken med “Gud” och “Jesus” och lovsÃ¥ngs- och bönindoktrineringen som sakta smyger sig pÃ¥ frÃ¥n det svenska prästerskapets sida (här ska det dock flikas in ett passus om att de svenska prästerna, Markus och Malin, är helt fantastiska och lätt kvalar in över de coolaste prästerna jag stött pÃ¥ – nästan i nivÃ¥ med pastor Dave som bÃ¥de jag och min pappa hade som konfirmationspräst och som tyckte att vi inte borde prata om nÃ¥gra konfirmationstexter egentligen utan det enda vi människor borde göra var att vara helt förundrade över att celldelningen fungerar).

Hur har ni andra som har barn gjort med introducering av Gud, tro och kyrkan och dess värderingar? När jag var liten fanns det ju förvisso kyrkans barntimmar men där gick aldrig jag så jag kan inte minnas att jag haft någon långvarig relation med kyrkan annat än att jag är konfirmerad och gift i den.

img_0545
Astrid och svenska prästen Malin klipper ut rosa filt för att ha som klänning på dockan som barnen gjorde.

I lördags var vi pÃ¥ Dubai Zoo. Astrid har pratat i flera dagar om att hon vill se djur och eftersom det ligger ett zoo inte mer än en kvart bort bilvägen sÃ¥ sa vi okej dÃ¥. Väl där missar jag parkeringen och fÃ¥r Ã¥ka runt kvarteret för att komma tillbaka – och det visar sig att kvarteret som zoo:t (zoot? zooet?) ligger i är mikroskopiskt litet… Börjar ana orÃ¥d… När vi sen kliver in innanför portarna sÃ¥ är det som att komma in på… ja, jag vet inte vad. Tänk er att man har ett Skansen som är 1/100-del sÃ¥ stort som det är idag, tänk er sen att underhÃ¥llet är eftersatt sedan 70-talet och att djuren har klaustrofobiskt smÃ¥ burar och allt detta i en värme som redan klockan tio var uppe i 37 grader i skuggan… Det är tragiskt att se och om det inte hade varit för att Astrid verkligen uppskattade att fÃ¥ se djuren sÃ¥ hade vi vänt i dörren. Det som däremot stod ut jämfört med Sverige pÃ¥ ett annat sätt än just negativt var närheten till djuren – det mÃ¥ vara sÃ¥ att de har tredubbla staket, men ändock befinner man sig inte mer än nÃ¥gra decimeter frÃ¥n en bengalisk tiger! I Sverige inbillar jag mig att man varit lÃ¥ngt mycket längre ifrÃ¥n och troligtvis pÃ¥ säkert avstÃ¥nd frÃ¥n att stoppa in fingrar och händer… Gällande zoo:ts (zoots? zooets?) varande sÃ¥ har Dubai visserligen sent om sider insett att djurparken närmast fÃ¥r anses vara en av fÃ¥ uslingar här i stan – och i slutet av Ã¥ret öppnar sÃ¥ledes Dubai Safari. Självfallet (vad annars?) kommer Dubai Safari vara gigantiskt, vackert och högteknologiskt – utöver att det kommer vara fullt av 10 000 djur… Jag har läst mig till om saker som luftkonditionerade klippor, mistdysor för att kyla ner luften och nedkylda pooler med vatten för djuren. Jag hoppas bara att djuren pÃ¥ Dubai Zoo överlever länge nog för att fÃ¥ uppleva det…

20160916_110501-01
En hårt beskuren bild för att dels slippa få med de tredubbla stängslen som är mellan åskådare och djur och dels få en bild där man slipper se burarnas misärliknande status.

Sen har vi den här listan över saker man mÃ¥ste lära sig att acceptera – vare sig det handlar om det korta perspektivet; att acceptera att nÃ¥got är som det är i det här landet, eller det lÃ¥nga perspektivet; att när man väl flyttar hem till Sverige mÃ¥ste man acceptera att nÃ¥got är som det är i Sverige. I Ghana upptogs mÃ¥nga av topplaceringarna pÃ¥ den listan av tidsbaserade faktorer; att folk inte kom i tid, att man själv kom i tid men fick vänta, att tio minuter kunde innebära fyra timmar och att “snart” ofta betydde “ingen aning om när, men jag säger ‘snart’ sÃ¥ du inte blir arg pÃ¥ mig”. Nu har vi visserligen precis inlett vÃ¥r fjärde vecka här nere, sÃ¥ det kanske är lite förmätet av mig att komma med nÃ¥gon djuplodande analys av läget men icke desto mindre finns det saker som redan nu stÃ¥r ut som annorlunda och möjligen lite svÃ¥rsmälta jämfört med Sverige. So here goes:

T I D – Var man än ska ta sig i den här staden sÃ¥ tar det tid. Nu har vi ännu inte tagit oss för uppgiften att använda oss av annat transportmedel än bil, men jag har svÃ¥rt att se att det skulle gÃ¥ snabbare att ta sig kommunalt mellan olika stadsdelar. Helt visst är det sÃ¥ att staden och emiratet Dubai är avlÃ¥ng och därmed utspridd pÃ¥ ett sätt som närapÃ¥ fÃ¥r Mount Isa i Australien att framstÃ¥ som en smältdegel av stadsliv (okej, jag erkänner – det där var Ã¥rets överdrift; alla kategorier!) – nÃ¥got som skulle kunna borga för en fördel för Dubai:s tunnelbana (som för övrigt inte har nÃ¥gra tunnlar dÃ¥ den enbart tronar fram som en highline genom stan), men med tanke pÃ¥ att Sheikh Zayed Road bombar fram rakt genom staden med mellan Ã¥tta och elva (!!) filer i vardera riktning sÃ¥ brukar köerna inte vara alltför mördarlika om man bara hÃ¥ller sig ifrÃ¥n den värsta rusningstrafiken. Dessutom finns det ett dussintal stadskärnor i den här staden som var och en för sig känns som ett mini-Manhattan. Hur som helst – att Ã¥ka och handla en liter mjölk? Lätt fyrtio minuter. Att Ã¥ka och lämna Astrid pÃ¥ dagis och sen tillbaka hem igen (en resa pÃ¥ drygt sex kilometer)? Minst trekvart. Att Ã¥ka runt kvarteret? Tio minuter. (PÃ¥ riktigt – för att ta sig runt vÃ¥rt kvarter sÃ¥ är det en tvÃ¥ rondeller, fyra rödljus och fem farthinder – utöver de knappa tvÃ¥ kilometer man mÃ¥ste färdas i bilen.) Tid.

K O S T N A D – Saker och ting kostar mer än de gör i Sverige. Även här fÃ¥r jag erkänna att jag antagligen kommer göra en annan analys av läget om ett halvÃ¥r eller sÃ¥, men i det här skedet sÃ¥ gör vi oss ofta otjänsten att översätta priser till svenska kronor – och det är dyrt. Ännu dyrare än man kanske tror hemma i Sverige – priserna har, enligt folk som bott här nere en längre tid, gÃ¥tt spikrakt uppÃ¥t de senaste tvÃ¥-tre Ã¥ren, och det är pÃ¥ bred front; boende, mat, bilar, skolgÃ¥ng och sÃ¥ vidare. Det har lett till att den medelklass som trots allt ändÃ¥ finns här i Dubai, har svÃ¥rt att ha rÃ¥d med de utgifter som krävs för ett liv här nere – vilket i sin tur lett till att medelklassen sÃ¥ sakteliga suddas ut. Kvar är de fattiga och de rika – med ännu större klyftor dem emellan. Hur som helst – del av anledningen att vi känner att det är dyrt torde givetvis vara att vi söker oss till kedjor vi känner till och som känns tryggt för oss västerlänningar; Carrefour, Spinneys och Waitrose, för att nämna nÃ¥gra exempel – och alla de ovan nämnda butikerna är extremt mÃ¥na om sina kunder och ställer gärna upp och importerar allehanda matvaror som antagligen skulle kunna gÃ¥ att hitta billigare nÃ¥gon annanstans där matvaran inte behövts fraktas runt ett kvarts jordklot innan den hamnar i hyllan. Ta apelsinjuice till exempel – vill man ha Tropicana sÃ¥ är den importerad frÃ¥n USA och kostar 35 AED per liter (motsvarande typ 80 kronor), men om man kan tänka sig Florida’s Natural, som förvisso är ett amerikanskt märke men som filialtillverkas i Saudiarabien sÃ¥ fÃ¥r man 1,8 liter för 18 AED (motsvarande 23 kronor litern) – fortfarande dyrt men inte obscent. Vi har ett par ställen till att utforska pÃ¥ förslag frÃ¥n vÃ¥r nanny Lanie – Ã¥terkommer med rapport gällande priser och tillgänglighet pÃ¥ hennes butiker vid annat tillfälle.

A R T I G H E T – I Sverige är det ganska vanligt att man hÃ¥ller upp dörrar för varandra, stÃ¥r lydigt i kön utan att trängas och lÃ¥ter damer gÃ¥ före – ja, ett visst mÃ¥tt av polerad artighet är liksom fastställd norm. Här nere jobbar man inte sÃ¥ – det är, med risk för att lÃ¥ta hÃ¥rd och dömande, var man för sig själv här nere. Man tränger sig gärna (i synnerhet i trafiken), har svÃ¥rt för att respektera köer i allmänhet (här ska jag dock komma med ett lÃ¥ngt instick – i Mexico har de ett kösystem som nog mÃ¥ste klassas som ett av de mer briljanta i världen. LÃ¥t säga att man ska gÃ¥ pÃ¥ posten och det är en hel massa folk som ska göra detsamma; i Sverige skulle man ha nummerlappar som alla behöver ta, här i Dubai skulle folk sitta och vänta – kvinnor för sig och män för sig, men i Mexico, där säger man när man kommer in “Sist?” – varpÃ¥ nÃ¥gon svarar “Jag!”. Och dÃ¥ vet man – det är min tur efter han som svarade “Jag!” – smÃ¥tt genialiskt, inte sant?) och visar sällan hänsyn till sina medmänniskor pÃ¥ det sätt som vi är vana vid hemma i Sverige. Givetvis är det sÃ¥ att undantagen som bekräftar regeln finns, och möjligen kommer de till antalet ta över regelskapet och invertera det hela med tiden, men i det här skedet har vi känslan av att det här nere rÃ¥der ett nÃ¥got bistrare klimat medmänniskor emellan.

S E R V I C E – ServicenivÃ¥n pÃ¥ restauranger och butiker trumfar allt annat jag nÃ¥gonsin varit med om. Det är som att man har dammsugit världen pÃ¥ talang, service minds och ambitioner – oaktat om det gäller butiksbiträden, servitörer eller taxichaufförer – och satt alla att jobba i Dubai. Servicen är sällan pÃ¥trängande, alltid glad och har en närapÃ¥ otäck träffsäkerhet gällande nivÃ¥n. Mycket uppskattat och nÃ¥got man säkerligen kommer ha svÃ¥righeter att vänja sig av vid när man väl flyttar hem till Sverige igen – där kvalitén pÃ¥ service är nÃ¥got skiftande, om man ska uttrycka det diplomatiskt.

L Ä T T J A – Tack vare – eller kanske pÃ¥ grund av – ovan nämnda nivÃ¥ pÃ¥ service sÃ¥ är det extremt lätt att halka in i ett lättjefullt dis av laissez faire (möjligen i dubbel bemärkelse givet skattesystemet här nere); man tankar inte bilen själv för det finns ju folk som gör Ã¥t en, man packar inte matkassarna själv för dÃ¥ tar man ju jobbet frÃ¥n han som stÃ¥r och gör det och man gÃ¥r inte och handlar sin lunch själv, nej – man skickar en springpojke att handla, sÃ¥ har han ett jobb ocksÃ¥. När vi bodde i Ghana fanns det en outtalad förväntan frÃ¥n samhället att man som expat skulle ge tillbaka till lokalbefolkningen genom att anställa folk; en trädgÃ¥rdsmästare, en housekeeper, en säkerhetsvakt – ju fler man avlönade desto bättre expat var man i samhällets ögon. Här i Dubai lever ju lokalbefolkningen väldigt gott som det är – att anställa folk gör man för att det alltid finns nÃ¥gon som har det sämre ställt än en själv och om man dÃ¥ kan göra tvÃ¥ flugor pÃ¥ smällen och fÃ¥ hjälp i hemmet och ordna en anställning för nÃ¥gon som oftast tar pÃ¥ sig familjens välgÃ¥ng i hemlandet sÃ¥ känns det ju bra. Men det är väldigt lätt att vänja sig och jag tror att avvänjningen den dagen vi flyttar hem igen blir minst lika svÃ¥r som det är lätt nu…

Ö P P E N H E T - Nu är det visserligen sÃ¥ att den här bloggen mestadels siktar in sig pÃ¥ att beskriva vÃ¥r vardag i Dubai, och inte sÃ¥ mycket fokuserar pÃ¥ total öppenhet à la Justin Hall, sÃ¥ jag är väl inte helt nedstämd över det faktum att jag här nere inte har möjlighet att vara helt öppen med sakernas varande – men jag ska ändÃ¥ tydliggöra att det här nere rÃ¥der ett lite annat klimat gällande öppenhet, pressfrihet och andra självklara rättigheter man bär med sig i ryggmärgen frÃ¥n fäderneslandet. Här nere kan man, om det vill sig illa, bli hemskickad för att man tutat pÃ¥ fel bil, varit för kritisk pÃ¥ Facebook eller av nÃ¥gon annan smÃ¥tt befängd anledning – sÃ¥ ärlighet i all ära, men det kan tidvis vara en nÃ¥got polerad bild av sanningen jag delger er, mina kära läsare. Och för detta ber jag om ursäkt men alternativen är ganska fÃ¥ i skrivande stund.

Hittills under vÃ¥ra veckor i Dubai har vi alltsÃ¥ dÃ¥ avverkat Dubai Mall (störst i världen med sina dryga 1 200 butiker), Mall of the Emirates (skidbacke inomhus – behöver vi säga mer?), Deira City Centre (fÃ¥r nog jämförelsevis anses vara ett förortscentrum), Mirdif City Centre (när man saknar Sverige – dÃ¥ Ã¥ker man hit och hittar Lindex, Max och Clas Ohlson) och sÃ¥ nu i helgen dÃ¥ Mercato Mall. När folk pratar om Mercato Mall sÃ¥ är det som att de refererar till sin lokala matvarubutik; “jag var och köpte bröd pÃ¥ Mercato” medan i verkligheten är det ett fullfjädrat köpcentrum med butiker, restauranger och biograf – allt inredningskoreograferat i italiensk smÃ¥stadsstil… Fortsätter vi i samma takt har vi om ett Ã¥r avverkat nÃ¥nstans runt 60 köpcentrum, och sanningen att säga är det nog tyvärr inte nog för att jobba sig igenom ens Dubais utbud…

img_0541
Telefonen är vid det här laget full av sÃ¥na här bilder…

img_0559
…och sÃ¥na här.

img_0562
Men i vissa köpcentrum behöver man inte ta bild pÃ¥ vad parkeringen man stÃ¥r pÃ¥ heter – de stÃ¥r själva sÃ¥ gärna till tjänst med den hjälpen…

Dagens idol:
Henry Lindholm. Tidigare verksamhetschef pÃ¥ Röntgenkliniken pÃ¥ Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Utöver att han självklart har en läkarexamen (med tillhörande filosofie doktorstitel) sÃ¥ är han även utbildad civilingenjör och har en civilekonomexamen (och en MBA, sÃ¥klart). Och jo! Det var ju sÃ¥ sant – han är utbildad pilot ocksÃ¥! I tillägg till allt det här ska sedan sägas att han är ödmjuk, lÃ¥gmäld och ypperligt trevlig – en riktig idol, med andra ord! Vem är din idol?

Jo! Det var ju sÃ¥ sant – vi har köpt en till bilbarnstol. Den här gÃ¥ngen är det Astrid som ska fÃ¥ Ã¥ka stÃ¥ndsmässigt även i min bil, sÃ¥ för nÃ¥gra dagar sen gjorde vi Dubai Mall och kuskade runt frÃ¥n affär till affär i jakt pÃ¥ en bra bakÃ¥tvänd bilbarnstol… I Sverige säger man ju som bekant att barn bör färdas bakÃ¥tvända sÃ¥ länge det är möjligt, men allra helst till fyra-fem Ã¥rs Ã¥lder – och vi har dessutom allsköns forskning som pekar pÃ¥ just det här; barn löper upp till tio gÃ¥nger sÃ¥ hög risk att dö eller skadas allvarligt vid en olycka om de färdas framÃ¥tvända innan den Ã¥ldern, exempelvis. Här nere har de en nÃ¥got annorlunda approach till det hela – barn ska färdas i babyskydd och bakÃ¥tvända till sex mÃ¥naders Ã¥lder, därefter ska de sitta i bilbarnstol, framÃ¥tvända. Efter att vi diskuterat det hela med personalen i butikerna och frÃ¥gat hur länge man kan använda respektive bilbarnstol sÃ¥ kryper det ju givetvis fram att de gÃ¥r att använda bakÃ¥tvända ganska lÃ¥ngt upp i Ã¥ldrarna men eftersom de inte är tillverkade för det sÃ¥ hade Astrid behövt vara pygmé för att fÃ¥ plats med sina spiror till ben. Plan B, sÃ¥ledes. Köp, sälj och byt i Dubai blev räddningen den här gÃ¥ngen, även om Dubizzle har agerat räddare i nöden även den. En svensk familj skulle sälja sin nedfraktade bilbarnstol som förtjänstfullt och troget tjänat tvÃ¥ barn – och numera dÃ¥ alltsÃ¥ Astrid. Det enda som krävdes var ett korstÃ¥g över Dubai för Ladys del – ny del av stan, okända kvarter och givetvis ett gigantiskt gated community – dock med framgÃ¥ngsrik fÃ¥ngst. I och med detta är vi för tillfället fulltecknade gällande barn i bilar, näst pÃ¥ tur är en bilbarnstol till Hugo istället för babyskyddet han nyttjar för tillfället. Förresten ska det nämnas ocksÃ¥ att man här i UAE har en lag som förbjuder möjligheten att stänga av krockkudden pÃ¥ passagerarsidan fram, vilket gör det omöjligt att ha Hugo där – han har fÃ¥tt bli baksätesförare precis som syrran, inte alltid lika bekvämt, i synnerhet inte när man är ensam vuxen, men det fÃ¥r gÃ¥.

Dagens fundering:
Hur kommer det sig att det alltid krävs att man lämnar tryggheten för att börja reflektera över vardagen, ställa sig lite mer existensiella frÃ¥gor och fundera över saker och ting pÃ¥ möjligen ett mer djuplodande plan än annars – tänka pÃ¥ livet man lever alltsÃ¥? Nu kanske jag är ensam om just det här – men i Sverige kan jag inte riktigt dra mig till minnes att jag begrundat min vardag nämnvärt – den bara fanns där. Hade jag gjort mig omaket att fundera linan ut och sätta det hela i perspektiv sÃ¥ hade jag säkerligen sÃ¥väl uppskattat vardagslivet mer som kommit fram till saker som är värda att visa lite mer aktning för än man kanske gör… Men för att svara pÃ¥ min egen frÃ¥ga här i början – det är väl sÃ¥ att det är först när man lämnar tryggheten och hamnar nÃ¥gon annanstans som man har nÃ¥got att jämföra med vardagslunken hemma i Svea rike.


VÃ¥ra närmaste grannar – cigarrhusen.

img_0558
HÃ¥rdvaluta i det här landet! Under Eid Ã¥kte ett par kollegor hem till Sverige varpÃ¥ jag utlovade guld och gröna skogar (läs: torsdagscocktails och hemma-hos-middagar) till de som fick med sig gröt ner. Fick följande meddelande pÃ¥ Whatsapp imorse: “En insmugglad leverans av vitt mjölliknande pulver finns pÃ¥ mitt kontor att hämta.”

20160917_135036
Det känns ju lagom motiverat att de även här i Dubai börjar sälja höstkollektionen av kläder – mössor, varma jackor, ylletröjor…


Dagens galenskap: Befolkningsdensiteten i Hong Kong.

img_0377
Det här stället Ã¥ker jag förbi varje morgon pÃ¥ väg till jobbet – och det känns sÃ¥ exotiskt varje gÃ¥ng jag kör förbi det. Tänk er in i motsvarande situation i Sverige; “Enskede Center för att lära sig Bibeln utantill”…

SÃ¥ – det var dagens skörd av text och bilder. Nu vill jag ha mig svensk indiansommar och en ögonblicksbild à la polaroid över er mÃ¥ndagkväll till livs – kör i vind! Kommentera i fältet nedanför, maila pÃ¥ ericssons@gmail.com eller överös mig med inlägg pÃ¥ facebook!

Er trubadutt,

Trudelur