In all honesty…

Mon March 8, 2010, 16:06

(“There are two types of actors: Those who say they want to be famous and those who are liars.” – Kevin Bacon. Oh, by the way – today we say happy birthday to the former U.S. Senator Simon Cameron, if he would have been alive he’d turn 211 years. Hooraay! And speaking of politicians; he once said that “An honest politician is one who, when he is bought, will stay bought.” I think that the irony in a politician using the word “honest” when talking about fellow politicians is quite obvious. But then again, who am I to judge?)

Ibland finns det såna där tillfällen som är, på ett eller annat sätt, livsavgörande. Ni vet, som att man hinner med en tunnelbana tidigare än vanligt och träffar på så sätt sin blivande fru, eller att man missar bussen och undviker därmed en svår trafikolycka… ja, ni vet. [Min egen historia till hur jag träffade min blivande fru är inte riktigt lika cineastiskt fulländad men har ändå att göra med en ljuvlig kväll på alla barers bar (Judit & Bertil), ögonblicklig attraktion kombinerad med ett akut behov av att få till ett bestående första intryck (jag) och de numera bevingade orden "skulle du kunna backa lite, jag försöker prata med en vän?" (Lady till mig). Och om inte annat så får den kvällen ses som ett bevis på min fästmös ljuvliga tålamod, slående skönhet och eminenta förmåga att se genom fingrarna när det gäller första intrycket snarare än något annat.]

Hur som helst, ett sånt ögonblick måste ju vara den där dagen [26:e september 1983] då överstelöjtnant Stanislav Yevgrafovich Petrov sa att “Nej, vet ni vad kamratski? Jag tror att vårt missilvarningssystemski har fått sig en vodka för mycket – det är nog ett falskt alarmski.” snarare än att följa den sovjetiska doktrinen och därmed beordra om att bomba bort USA och resten av västvärlden tillbaka till stenåldern. Till saken hör i och för sig också att det verkligen v a r falskt alarm. Lite talande för hur det politiska klimatet i den gamla röda jätten var på den tiden är väl det faktum att den gode herr Petrov aldrig fick något erkännande för sitt tilltag – i de överordnades ögon hade han snarast avslöjat en brist i systemet och inte räddat världen från kärnvapenkrig. Å andra sidan – han straffades inte heller… Ja ja. 26:e september 1983, glöm inte det!

Dagens fundering:
Tror ni att man skulle känna igen sig själv om man fick träffa en 30 år äldre version av sig? Omvänt är det väl ingen tvekan – som gammal har man nog ganska lätt att peka ut sig själv som ung [det är ju bara att peka på den snyggaste helt enkelt] men att gissa hur man ser ut som gammal… Det är nog klurigt, tror jag. Eller så är det så enkelt att den omvända varianten gäller här med; peka på den snyggaste 62-åringen och det är jag!

Förresten så var det en stor dag i lördags – Lady fyllde år [grattis grattis grattis hurra!] och dessutom har Ghana den goda smaken att på samma dag fira sin självständighet från det brittiska imperiet! Själv valde jag att fira i stillhet snarare än att göra gatorna inne i stan osäkra; jag och Göran tog helt enkelt vår tillflykt till den lokala kinasyltan för att låta Nicholas få en kväll ledig. Och säga vad man vill om de här gentlemännen som mest av allt påminner om arbets-terminators men de har en del att lära vad det gäller att slappna av, njuta och leva i nuet. Å andra sidan kanske det är det som är deras styrka – att de själva väljer när de vill slappna av, och hela projektet här nere i Ghana är jobb. Oavsett om klockan är åtta på kvällen och det skulle sitta fint som en kniv i länsman med en öl på Monsoons terass nere i Osu… så är det jobb. Och då är man fokuserad. Som sagt, arbets-terminators. Själv behöver jag få koppla bort jobbet, oavsett om jag befinner mig strandsatt på hotellet-som-Gud-glömde-vad-det-gäller-placering-i-förhållande-till-stadskärnan i Peking eller om det är på Nairobis flygplats tillsammans med 2000 andra resenärer som alla tycker att det är ett fantastiskt påhitt att inte ha några stolar [för då kan man ju inte gömma bomber under desamma]. Men så är ju inte jag heller någon arbets-terminator. Än.


Och så var det ju det här med efterredigering av bilder… den här bilden är jag inte riktigt säker på varför jag tog – möjligen att jag har tagit till mig den gamla fotograf-dängan att av tusen bilder knäppta har du en som är bra, men jag vet inte. Hur som helst – jag kom tillbaka, började tralla runt med olika lager, effekter och färgbalanser… och så vips!


…så har vi hamnat nånstans i landet för länge sedan, med en lite WWII-känsla över det hela – och för att förstärka det hela har en liten desert-storm-trooper krupit fram för att spana på fotografen. Alltså, egentligen – om man kan göra sånt här när man är så totalt okunnig inom området som undertecknad, då är jag baske mig en smula orolig för vad proffsen kan göra…


Förresten så hade vi finbesök förra veckan – mr Uwe, tvåmetersmannen från Siemens, var ute på vift från Tyskland och kom förbi vårt kontor för att föra lite diskussioner. Vi pratade basket [det var jag, Göran och Uwe och Göran var kortast med sina 190 centimeter och Uwe trumfade även mig med sina 205 dito], sjukhusprojekt och småbilar [Uwe har en Smartcar och Göran har en Toyota iQ] innan vi tog vår tillflykt till byggsiten. Efter det var det dags för en hummerfiesta [därav bilden] på Captain Hooks! Vi började med varsin hummercocktail varefter Göran och Uwe tog Lobster au Gratin medan jag själv smällde till på straight-edge-klassikern nykokt hummer! Vansinnigt gott och olagligt prisvärt; tre humrar med tillbehör rockar loss på strax över hundralappen! Hur som helst, hummermiddagen för tre välväxta karlar inklusive dryck, kaffe och avec gick på hutlösa 650 kronor tutti di tutti. Åh ljuva Ghana!


Min kompis ödlan del IV. [Del I, II och III.]


Hur var det nu, gulgrön sladd var jord…?


Jag har så smått insett det att det kan verka förmätet av mig att sitta och skryta om hur bra jag har det här nere – medan ni där hemma fryser pliktskyldigt och förgäves väntar på att våren ska komma på riktigt – så jag bestämde mig för att göra något åt saken! Igår, när jag var nere på stranden för det traditionsenliga S.O.P.-söndagsstrandhänget så tog jag med mig tidningen “Åka Skidor“, för att få en känsla av vinter och snö liksom. Så nu vet jag hur ni har det… eh, typ.


Förresten så är det en lustig sak med människorna här nere och strand. Stranden här i stan heter Labadi Beach och är ungefär… tja, lite över milen lång. Och människorna badar på en sträcka som är, ja, typ 200 meter bred. Så här är en bild tagen åt ena hållet…


…följt av en bild tagen åt andra hållet. Helt skumt. Jag har fått förklaringen att de flesta inte kan simma och att de därmed helst badar i grupp, men jag menar – 200 meter av 11 kilometer!! Kom igen…?

Jag tycker att det var lite skralt med förslag på böcker – i skrivande stund har det trillat in “Fear and Loathing in Las Vegas” av och med Hunter S. Thompson [tipsat av Björn W] och Michal Bulgakovs “Mästaren och Margarita” [av den andra Björn W, bjowi] varav jag har läst den förra och känner nån slags skräckblandad förtjusning inför den senare. Så kom igen – fler tips! Bara en bok… okej?

Er blå,

Val

PS. När Nebraska Cornhuskers från University of Nebraska spelar amerikansk fotboll på sin hemmaarena så blir stadion den tredje största staden i hela Nebraska. Ungefär som att Söderstadion skulle ta 120 000 åskådare och trumfa både Uppsala och Södertälje när Bajen spelar hemmamatch. Som om. DS.

100 years of true desire…

Wed March 3, 2010, 18:03

(Today’s prefatory words are dedicated to my fellow Fernet drinkers in Fernet Foundation [seven of my dearest friends who all share my predilection for Fernet Branca].

“Critics are eunuchs at a gang bang.”
- George Burns

And just to clarify a couple of things; Fernet Branca is the new black in aperitifs, George Burns was originally named Nathan Birnbaum and was a popular radio and tv comedian during the 40’s and 50’s and one of the world’s most scarce animals looks like this and is called “abbotdykare” in Swedish.)

Dagens låt är de första åtta sekunderna av Marillions “Kayleigh“. Just introt är magiskt. Sen att låten i övrigt andas mer 1985 än typ Super Mario Bros är en annan femma…

Jag avslutade häromdagen ännu en Lee Child-lunta och må så vara att de skänker nöje för stunden [jag säger bara; James Bond, Jasoun Bourne och Indiana Jones - släng er i väggen - Jack Reacher is in the house!] men på något sätt längtar jag efter en riktigt stålbra bok. Så nu beordrar jag er att ge mig era tre bästa böcker ni läst! Och för att inte låta udda vara jämnt så kommer här min topp 3 med två bubblare:

Topp 3
“I Know This Much is True“, Wally Lamb
Så här i efterhand kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det var med den här boken som gjorde den så vansinnigt bra men jag minns känslan av att läsa den – ni vet, när man önskar att dagen bara kunde försvinna så att det blev kväll så man fick läsa… Och att natten aldrig var lång nog för de kapitel man bara var tvungen att läsa innan man tillät sig sova. Hur som helst – boken är både sådär tårdrypande sorglig och hejdlöst underhållande [även på ett sjukt roligt sätt] och inte helt överraskande är den en riktig tegelsten på nära 1000 sidor. Hur som helst, sitter ni av tiden som skvallermurvel på Expressen eller liknande tycker jag att ni [för det första ska kamma er och skaffa ett riktigt jobb] läsa boken och sen inse att ni kan göra något vettigt med ert liv! Däremot, om ni jobbar på exempelvis Offside eller Filter, gör då inget annat än att fortsätta med det – sätt snarare på er skygglappar och koppla bort resten av omgivningen för vad vi behöver i världen är fler som er [sa han och flirtade inte alls med Filters chefredaktör...]!!

“Angela’s Ashes“, Frank McCourt
En odödlig bok som är en självbiografi över Frank McCourts tid som ung i depressionens Limerick, på Irland. Nu låter väl även det här ganska deprimerande men jag antar att det är det som är riktigt stor författarkonst; att kunna skriva om något sorgligt med humor – och få det att vara sorgligt men riktigt jävla roligt samtidigt. Genom hela boken så finns dels känslan i bakgrunden ["tack alla övernaturliga krafter för att jag föddes när jag gjorde och inte då"] och dels även den där maniska viljan att hela tiden läsa mer. Nu finns det inte mer än knappa 400 sidor, men jävlar i havet vad bra de sidorna är!

“Hundra år av ensamhet“, Gabriel Garcia Marquez
För det första – det här är ingen bok för dunungar direkt så se till att ni har ett sommarlov på er, mycket sangria och en hel del hängmattehäng – tänk er bara det här släktträdet över bokens huvudfigurer! Med det sagt så vill jag ändå beordra er att läsa boken! Marquez sätt att beskriva det övernaturliga som något helt vardagligt – och tvärtom! – sätter det mesta man tycker sig veta, känna och tro på sin spets och har man väl kommit in i den så är det svårt att sluta. Spökskepp, sju generationers framfart genom Colombia och Spaniens bäst säljande bok någonsin, efter Don Quixote – I give you: Hundra år av ensamhet!

Bubblare
“Rights of Desire“, André Brink
För att slå an en sträng på min moraliska lyriklyra [eh, har jag en sån?] så vill jag bara säga att det här är en bok som är svår att läsa – den utspelas i Sydafrika precis efter att Apartheid avskaffats och förutom de rent etiskt tveeggade aspekterna av det så handlar den dessutom om omöjlig kärlek, våld och en värld i ständig förändring – men detta till trots [för nu har jag fått den att framstå som en fullständigt genialisk tungviktare till bok som man tycker att man kanske borde ha läst men aldrig kommer att läsa]; läs den! Och försök att sen komma tillbaka till mig och säga att ni inte blev berörda.

“Foucaults Pendel“, Umberto Eco
Vid det här laget har nog åtminstone 86,2% av jordens litterata befolkning läst “DaVinci-koden“, skriven av den finare konsumtionslitteraturens okrönte gondoljär Dan Brown. Så även jag. Och den var ju trevlig… Tills jag läste “Foucaults pendel” [även kallad för "DaVinci-koden för tänkande människor"]! Satan i gatan vilken bok! Men lova mig en sak – ge aldrig upp förrän du har läst minst 100 sidor! För min egen del är Umberto Ecos liv en dröm, han har ett bibliotek med mer än 40 000 böcker, delar sin tid mellan Milano och Toscana och är professor i semiotik. Ja ja, kanske inte så många ord om boken men jag säger bara korsriddare, slutna ordnar och orubbat kvalitetsraffel.

Och sen, för att vi inte ska förgås av litterär överdos så går vi raskt över till dagens sköning: Michelangelo Buonarotti. På lördag skulle han ha fyllt 535 år och han är väl i all ärlighet egentligen mest känd för att ha målat taket i Sixtinska Kapellet [men vilket tak sen!] men jag själv imponeras nog mest av den sköning han var när han fick frågan om hur han kunde få sina skulpturer att bli så vackra: “Jag såg helt enkelt ängeln i marmorn och karvade bort resten.” Tänk om det ändå fick vara så enkelt… Dessutom tycker jag att ni, redan nu, ska uppmärksamma att min alldeles egen lilla lycko-Michelangela [i det att hon målar ett sinnligt Sixtinska kapellet där färgerna är olika nyanser av kärlek och orgelcrescendot är ersatt med Prince gamla slagdänga "The Most Beautiful Girl in the World"] Lady fyller år på lördag, wohooo!

Dagens roligaste:
En kvinna kliver på en buss med sin baby i famnen.
- Åh fy helvete, det måste vara det fulaste barn jag någonsin sett!, säger föraren.
Kvinnan blir först alldeles ställd och därefter rosenrasande – hon kokar nästan över när hon sätter sig längst bak i bussen. När mannen bredvid tittar undrande på henne tycker hon att hon måste förklara sig:
- Föraren förolämpade mig!, säger hon förnärmat.
Mannen säger bestämt:
- Gå fram och säg att du ska anmäla honom! Jag kan hålla i apan sålänge.

Dagens fundering:
Skulle världen fungera utan politik? Eller skulle allt mynna ut i ett politiskt system ändå bara det att vi inte kallade det för “politik“? Jag antar att allt egentligen handlar om exakt vad politik är. Rent etymologiskt betyder det väl något i stil med “statskonst“, vilket är ganska intetsägande… Själv känner jag mig ibland som en riktig flumdrönare som dels inte riktigt har koll på vad politik ä r och dels inte heller har någon fast ståndpunkt. Å andra sidan kanske det är just det som definierar politik – individens rätt att bestämma, eller avstå från att bestämma sig. Jag tror hur som helst att samhället skulle fungera om än med stora svårigheter – det är nog inte för intet som vi använder oss av politiker i så gott som alla [mer eller mindre] civiliserade länder.


Det andra trädet jag berättade om. Nu har jag i och för sig ingenting att jämföra det med för att det ska framstå som så brutalt stort som det verkligen är – men ni som verkligen vill se; ni är välkomna ner hit anytime!


Nu är ju jag i och för sig ingen drömtydare av rang, alls, så jag är nog inte heller någon större auktoritet vad det gäller att uttala mig om vad folk drömmer om – men ni tjejer som läser; hur många gånger har ni någonsin drömt om att ni har målat hela staden röd, iklädd piratbyxor och BH [för jag gissar på noll]? Jag bara undrar…

Som avslutningsord ikväll ger jag er dagens lögn: Jag uppvaktar kvinnor med mitt sensuella och gudalika trombonspel.

Er mussla,

Kam

Tits ‘n’ coffee…

Mon March 1, 2010, 14:26

(I like famous people who have self-distance – like when Burt Reynolds said that “My movies were the kind they show in prisons and airplanes, because nobody can leave.“, or the latest one of my favorites; Jon Bon Jovi: “If you really want to torture me, tie me down and force me to watch our first five videos.” When I’m famous I too want to have that kind of irony about my own person. But oh, that’s true though – first I need to be famous… Any ideas?)

På mitt kontor så jobbar jag tillsammans med Korkor, Fleurette, Joshua, Adjei och Doc Henry. Alla fem är födda i Ghana och även om Doc Henry har bott i Sverige under 30 år så är det en ganska homogen personalstyrka. Och så jag då, huvudet längre än de andra, blek som gladpack i jämförelse och med det totalt ospännande namnet Magnus [även om jag numera tituleras "Kwame Magnus" eftersom jag är född på en lördag en gång i tiden]. Men jag gillar det – jag får en insyn in i vardagen som jag inte skulle fått annars, något som var lite extra uppenbart i lördags kväll. Som av en slump så har min brorsa två gamla klasspolare som hänger i Ghana [eller ja, den ena är i Dar Es Salaam i Tanzania och den andra delar sin tid mellan Ghana och Kinshasa i Kongo så de är väl inte direkt några inventarier här i Accra direkt] som jag tillslut lyckats få tag på, så det vankades lite expat-aktiviteter nere i Osu i lördags. Och då kom känslan krypande – att jag inte riktigt vet vad jag tycker om expatlivet än, för jag har inte levt det… Jag har ätit fler gånger på the Bush Canteen än vad jag ens tänkt tanken på att gå på expatrestauranger nere vid Oxford Street, istället för italiensk espresso [som jag i och för sig ändå inte skulle ha druckit i och med att jag kanske snittar två koppar kaffe per år] fikar vi med soakies med mjölk [mald Cassawarot, strösocker och rostade jordnötter] och casual friday har liksom fått en helt ny innebörd när Josh triumferar in på kontoret iklädd sin afrikanska kaftan à la skön stil liksom… Så när jag satt där och diskuterade med de andra så insåg jag att eftersom jag inte gjort mer än snudda vid det “riktiga” Afrika, så kan de inte ens vara i närheten av att kunna åka hem och med sanning i rösten säga sig ha “gjort Afrika“.

Pretenders. Veckans låtar är “Brass in Pocket“ och “Don’t Get Me Wrong“ med Pretenders. Bara så ni har koll liksom.

Dagens anekdot:
I lördags var jag som sagt ute på galej här i Accra, den fredagstraditionsenliga sushin på Monsoon följdes av ett oändligt dividerande om vartåt vi skulle dra oss härnäst – tills det slutligen beslutas att vi ska gå till skybar:en en bit bort. “Nej, då går jag hem tror jag faktiskt…“, säger en av tjejerna i sällskapet och viskar därefter något till den andra tjejen, som säger “Ja, jag med – ska ni gå till ett ‘sånt‘ ställe så är inte jag med!“. Alla tittar på varandra och inser att ingen riktigt förstår tjejernas problem. Vi ska till en skybar i ett hus som heter Citizen Kofi [efter den mycket kände Kofi-namnen Annan] – något som då tydligen tjejerna har tolkat som att vi ska till en bar som heter “Tits ‘n’ COffee” – vilket man i allra högsta grad skulle kunna klassa som “ett sånt ställe“… :) För övrigt påminner hela förväxlingen om tidernas bästa youtube-klipp: Hu is the new leader of China?

Eller säg så här: Temperaturen i Accra har aldrig någonsin, så länge man har mätt temperaturen här nere, understigit 15 grader Celsius.

Ibland undrar jag vad, om ens något, man får lära sig på journalisthögskolan. Eller är det så att de som går den blir rent kvalitativa journalister och dammsugs sedan upp av likaledes kvalitativa tidsskrifter som Filter efter att de tagit examen [för övrigt tror jag inte att god journalistik har allt att göra med vilken skola man gått på utan kanske snarare patos - men det får bli en annan fråga]? För så här skrev Expressen: “Taxichauffören mördades på nattens sista körning.“ Hade han ens rent teoretiskt kunnat bli mördad nån annan gång än under sin sista körning? Jag menar, om han blev mördad under sin näst sista körning så skulle han ju ha varit tvungen att köra en gång till… Vilket skulle ha ungefär samma sannolikhet som att man hittar det man letar efter på det näst sista stället där man letar [för varför ska man då leta på det sista?]…

Fotnot: Stycket ovan ändrades på mitt eget initiativ efter det att jag, något överraskande, fick en kommentar från Filters chefredaktör, Mattias Göransson: “Bara en upplysning: Magasinet Filter har inte publicerat en enda krönika sedan starten, och kommer aldrig att göra det heller.” Originaltexten finns här: visa


Receptet för att klara ensamma kvällar i East Legon: Coca Cola, insmugglade lantchips och text-tv på nätet. Nu är OS slut så det börjar väl bli dags att sätta sig in i den afrikanska fotbollen; Ghana var ett av de första lagen att kvalificera sig till fotbolls-VM och numera har ju Nigeria svenska förbundskaptener…


Utsikt från Tits ‘n’ Coffee.


Egentligen är det inget speciellt med den här bilden, men jag tycker om färgerna. Den blåblåa himlen, den roströda jorden och den gräsgröna lastbilen.


Jag har nog fått en hangup på det där trädet… Dessutom – det underliga i situationen är att om än trädet nu är stort [säkert 20 meter högt och en omkrets som skulle få John Goodman att känna sig mager] så finns det ett helt brutalt mycket större träd några hundra meter bort. Där snackar vi alla stora träds moder – Afrikas son-of-a-gun-träd helt enkelt. Så när man då ser det så känns “vårt” träd liksom… ja, inte så mycket längre. Så därför försöker jag väl glorifiera det med dramatiska bilder… för att det är, ja, ett par hundra år yngre än herre-på-täppan-trädet nästgårds.


Alltså, nu har ju jag varit ganska förskonad från räntesatser och annat, åtminstone sedan jag jobbade på bank själv – men jag tror mig i alla fall veta att exempelvis en fast boränta satt till säg fem år ligger runt 4%. Sen har vi ju då situationen här i Ghana, där det dels är lite high chaparall när det kommer till återbetalning [svårt att nosa upp folk som inte har något personnummer eller fast adress] och dels är det den gamla klassikern svagt förtroende för landets politik = hög ränta och vice versa… Men. Ändå. Fatta. 27,5% – som utgångsränta?!! Tänk er om man skulle ta ett sms-lån här i Ghana – effektiv ränta typ 400 000%, katsching! Var är Sverker Olofsson när man behöver honom?

När jag och Lady var här nere tillsammans så ondgjorde vi oss över den tid det tar ibland att få service – och nu har jag fått vatten på min kvarn [via BrushMaster™]; det är inte bara här i Afrika som det finns en “que sera sera“-attityd över matens frambringande – redan på Charles Darwins tid så fanns det en del att önska gällande service även i Sydamerika: visa

Dagens fundering:
Tänk om jordens befolkning skulle vara odödlig – att alla levde för evigt – och samtidigt att människan saknade fortplantningsförmåga… Tror ni att man skulle kunna njuta av livet då? Eller skulle det ens finnas något som kallades för “livet“? Jag minns Highlander när jag var yngre, han hade ju en förbannelse som gjorde att han var odödlig [eller han och alla andra Highland:rar], men om man inte var ensam om det – utan alla andra levde på samma sätt, skulle det påverka något? Hur skulle samhället se ut? Skulle nån ens tillnärmelsevis känna något som helst ansvar? För oavsett vad man gör så vaknar man upp dagen efter och det är en ny dag…

Måndag morgon [eh, nåja], ny vecka på intågande och en och en halv vecka tills att Lady kommer och förgyller tillvaron! Nu kör vi!

Er tillvaro,

Relax

Don’t know much about history…

Tue February 23, 2010, 0:01

(Two other people who are born on the 20th of May are Cher [or Cherilyn Sarkisian as her name is] and Adela Rogers St. John. Now, at first glance they might not seem to have that much in common – but I’d say that apart from the obvious – the were born the same day – it is also clear that they had probably had a streak of bad luck when it comes to men… Cher once said “the trouble with some women is that they get all excited about nothing—and then marry him.“, which I think is kind of funny and sad at the same time – while miss St. John said “there is so little difference between husbands you might as well keep the first.“, something that points to the conclusion that she’d tried a few…)

Ohoj folket! Kvällens inlägg kanske inte kommer bli det längsta men jag kan redan nu säga att i i n d i a n s o m m a r s historia så är det lätt det intellektuellt tyngsta [detta trots att de båda professorsgiganterna som putsat till eposet inte är några intellektuella sumobrottare utan snarare farbror bjowi och undertecknad själv] – något som i sig kanske inte är någon direkt värdemätare i och med att mina monologiska filosoferingar inte direkt gör att man får eksem av all hjärngympa… men ändå. Läs och njut – eller om ni inte känner er helt upplagda för kvasifilosofisk psuedovetenskap [varför man nu inte skulle vara upplagd för det?!] så är det bara att hoppa vidare:  visa

Idag har varit en sån där dag – ni vet, man börjar jobba klockan åtta, tar en kvarts lunchrast och när man tolv minuter senare slår en släng på klockan så är hon halvfem och fem minuter efter det är hon nio och man har inte hunnit äta middag. Jag vet att jag högst troligtvis klagar inför döva öron, i synnerhet med tanke på väderbryderierna hemma i Sverige, men till detta ska sen läggas att det idag var helt outhärdligt varmt! Summa summarum så har dagen varit produktiv, två besök till byggsiten har hunnits med och tills nu 37 mail, två samtal till Sydafrika och fyra samtal till Tyskland, imorgon är det dags för the Bush Canteen igen och ikväll har middagen bestått av varma koppen-soppa och insmugglat Wasa Grovråg. Yes. Hur har er måndag varit? Är det någon som läser som är förskonad från trafikkaoset i Stockholmstrakten?


I helgen passade jag på att ta med PO ut på stan lite, stackarn har jobbat med det här projektet i varierande grad sen 2007 och trots att han varit i Ghana åtminstone en tjugo gånger sedan dess så har han aldrig sett något annat än kontoret och vägen till och från flygplatsen. Här har vi en kvällsbild från the Golden Tulip.


Och söndagen spenderades totalt traditionsenligt på stranden i sällskap av en öl och en god bok. S.O.P. för söndagar i Ghana helt enkelt.


Det är nog tröttsamt att höra och se, men stranden är verkligen oändlig och himlen är verkligen blå.


Sen tröttnade jag på att bara dricka öl och läsa bok, så jag bestämde mig för att pyssla lite i sanden.


Man m å s t e se cool ut om man ska vara förman på bygget!


Okej, att de älskar skyltar i det här landet vet nog de flesta av er vid det här laget – men att man slår mynt av olika religioner på skyltarna var en nyhet även för mig… Judar Ltd – nu letar jag bara efter Kristna & Co, Muslimer & Sons och Scientologer Corp.


Jag har hittat dem! Skorna – jag har hittat skorna jag ska ha till min outfit! “Dingo – He’s no ordinary Joe.” Perfekt!

Dagens fundering:
Hur otidsenligt är det egentligen inte med post? Alltså riktig post, där brevbäraren kommer och delar ut den. Det känns för mig, om jag tänker på det [vilket jag givetvis gjort] extremt ineffektivt. Vad är det som måste bli utdelat och som inte kan skötas på nätet? Nu är jag i och för sig totalt miljöskadad, dels genom det faktum att jag sköter det mesta på nätet på grund av det rent fysiska avståndet till Sverige och dels finns begreppet “brevbärare” inte här i Ghana – mestadels eftersom de inte har gatuadresser och därmed inte heller någonstans att dela ut breven men även för att man sköter alla ärenden i egen hög person. Ska du öppna ett bankkonto så kan du inte ansöka om det och få handlingen hemskickad – du måste personligen gå till banken. Hmm… ja, hur sojm helst – brevbärare, jag kan tänka mig att det är en annan femma på landet – där brevbäraren är hej och du med sina brevlådeägare, men i stan? Njäe…

Godnatt folket!
Lek ond fagott!

Er trudelutt,

Vissel

PS. Som Sam Cooke skulle fortsatt titeln: “…don’t know much biology” – även om det är strofen några takter senare jag vill åt: “…but I do know, that I love you, and I know that if you love me too, what a wonderful world this would be“. Och underbar är den, världen, för hon älskar mig med. DS.

Wild things…

Sat February 20, 2010, 18:40

(Since it today is exactly three months left until my birthday, we’ll start today’s update with a new theme – people born on the 20th of May! The first person is dedicated to all of you unredeemed souls out there longing for some good ole’ spanking:  Jane Wiedlin. She’s probably most known for her guitar playing in the band The Go-Go’s, but this quote really is something: “If people want to believe I’m a dominatrix in my spare time, that’s fine with me—I mean, I’m definitely happy to smack people around if that’s what they really want.” Enough said.)

Sällan har jag känt mig så här avlägsen från Sverige som jag gör nu – dels är det själva vädret som gör mig lite perplex; snökaos, klass 2-varningar, inställda tåg från SJ [eller nej, det är väl inte ovanlighet i och för sig] och melodifestivalen [vad nu den har med vädret att göra]… Men det som på något sätt känns konstigast är nog ändå avsaknaden av OS-feber här nere. Sure, de har Kwame-Nkrumah Acheampong som är giftig som en kobra i pisterna [och dessutom är känd för att ha representerat Ghana i de Västafrikanska studentmästerskapen i tennis förra året] men en svala gör ingen sommar och vi har ingen Eurosport här nere. Dessutom – min lilla piece de la resistence – det är i skrivande stund hypersoligt ute och 34 grader varmt i skuggan; bara det gör ju en lika underligt inställd till vintersport som en eskimå till kylskåp. Ja ja, det går över tills jag gifter mig.

I mitt nästa liv vill jag vakna upp som Banksy [fast med skillnaden att jag även i det livet vill vakna upp med min Lady - för ingen kan någonsin önska sig en bättre hälft än henne så om mitt varande som brittisk undergroundkonstnär står och faller med Lady så väljer jag givet Lady - om nu någon undrade och om det nu någonsin skulle komma an på det]. Så ni vet. Tänk att göra alla de där konstverken och att sen inte försöka bli känd på det… utan istället fortsätta verka i det dolda, utan att bli upptäckt, utan att bli avslöjad och kanske framförallt – utan att suget blir för stort efter att bli… någon. Imponerande. Jag i mitt nästa liv.

Alltså, det här är ju Afrika – vilddjurens kontinent – och följaktligen har jag liksom förväntat mig att hitta lejon, noshörningar, flodhästar, sibiriska tigrar, smilodoner och en och annan T-Rex – men hittills har liksom det vilda i vilddjuren lyst med sin frånvaro. Eller ja, djuren också för den delen – det närmaste man kommer är de här mördargetterna med utomjordisk överlevnadsinstinkt. Tills jag kom till byggplatsen igår…


Nu är det ju förvisso så att ni Jonas Wahlström-wannabe:s där ute inser att den här skorpionen dels är kopplad [bara det är en skön grej] och dels har den blivit av med sin gifttagg och är därmed ungefär lika farlig som en frigolityxa – men ändå; fatta! En skorpion!


Här ser ni en liten översikt över hur sjukhuset ser ut i dagsläget, framför er har ni receptionsbyggnaden och i vänster del av bilden håller de på att gjuta ett överhängande tak för de dagar då det regnar – så att patienterna ska slippa gå i regnet.


Och här är en vy från andra sidan. I bakgrunden ser man onkologibunkern som inte direkt ger några bamseutslag på skönhetsskalan.


Bokeh is the new black! [Eller som vi säger på svenska; kolla in killens skor - snowjoggings! Helt underbart!]


Ska man vara oförskämd så man lika gärna vara det med stil: “Inte en chans, snälla?”


Endast det bästa är gott nog åt vårt sjukhus – således är det Rambo 1000 som gäller som vattentank!


Arkiveringssystemet hos vår projektledare, eh, ja, det lämnar ju en del att önska kan man säga.


Jag ger er: Clash of the Titans! Ghanas president John Evans Atta Mills möter Nigerias tillförordnade dito med det störtsköna stekarnamnet Goodluck Jonathan! Om Sverige någonsin inför presidentskapet så vill jag att vår president ska heta Lyckatill Jonatan och ha cowboyhatt! Wohoo!!

Dagens fundering:
Är inte bilder en ganska skön grej egentligen? Precis som video och ljudinspelningar – det är som att man sparar en bit av nuet liksom. Och jag gillar den tanken… att spara nuet. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att låta logiken fastna – om man sparar en bit av nuet men inte delar med sig av den till någon – är den då till någon nytta? Eller har den biten av nuet ett egenvärde för den människan som, för tillfället, tycker sig kunna just uppleva den biten av nuet? Det är lite som tanken att ett träd som faller i skogen utan att någon är där för att höra det – låter det ändå? Och ett foto som inte får se, har det då någon funktion? På bara några månader har jag samlat på mig typ 30 GB med fotografier här på min dator som… ja, bara ligger där. Så jag har insett att jag, i min värld, måste visa er fotona för att jag inte ska gå miste om deras funktion…

Längre än så kommer vi nog inte idag – på återläsande en annan dag mina vänner! Ut och gör snöänglar nu medan ni tänker på att jag sitter nere vid poolen på Golden Tulip och lyssnar på lite sköna karibiska toner och dricker kall Star – okej? Okej!

Vi avslutar med tre gamla sköningar till klipp:

Tidernas bästa Kalle-citat: “Gaaaah!!! Kiss i hjärnaaaaaan!!”


Och så var det dags för dagens övertramp; stick i stäv med mitt numera totalt inetsade mantra “happy wife, happy life!” kommer så Kellog’s in och förstör…


Sist men inte minst, när jag ändå är inne på politiskt inkorrekta tassemarker, så måste jag fråga er läsare: Tycker ni verkligen att det här ser ut att vara en reklam för läppstift [i synnerhet om man tittar på nedre delen av planschen] – eller har ni, som jag, en något… eh, rund fantasi ibland?

Er bättre,

Hälft