Any given Friday…

Sat January 27, 2018, 20:40

(Nu börjar vi om med den gamla klassiska blogdispositionen – en inledande parentes med något ni inte visste, ett antal texttunga stycken med uppbrytande bilder och den allestädes närvarande “Dagens fundering”. Således – without further ado – dagens fakta är: En dag vid ekvatorn är inte tolv timmar lång – på grund av atmosfärisk refraktion och solens storlek så är dagen snarare 12 timmar och sju minuter. Efter den mycket nödvändiga informationen önskar jag er nu lycka till med fortsatta läsandet – enjoy!)

Det känns som att det riskerar att bli en vana, igen – det här med att skriva blog. Men jag får tillstå att erkänna att jag saknat det – och era glada tillrop – så nu är det dags igen! För att undvika upprepningar alltför mycket lovar jag härmed dyrt och heligt att inte orda ett knyst om grabbhelgen (insåg sent om sider att det blev tre inlägg i rad, för den nogräknade). Istället kommer jag idag bjuda på finingar som Hatta Fort Hotel, Any given Friday, Expo 2020 och storslagna vyer. Nu kör vi!

Men innan jag börjar förresten – vet ni vad jag saknar? Jag saknar solen i Sverige. Tvivels utan är det ju så att det är samma sol vi blickar upp mot dagarna i ända, och i tider som dessa så ser jag det dessvärre (för er del, som bor i Sverige, åtminstone) som något självklart att vi får tillfälle att njuta av densamma fler timmar om dagen än vad ni kan (och av hänsyn till eventuella vinterdeprimander så undviker jag att nämna det faktum att solen på de här breddgraderna dessutom för med sig temperaturer som får vilken sommardag som helst i Sverige att ivrigt utnämna sig själv till årets bästa dag) men det jag saknar är variationen. En dag hemma i Sverige så kan solen skifta från knappt skönjbar, via lika frånvarande som en scenshow med Elvis har varit sedan augusti -77, till solsken med en laserstråles intensitet och styrka. Här nere är dagarna för det första förvillande lika varandra; utslaget på året pratar vi två och en halv timmes diff i soltimmar per dygn – något som borgar för pinsamt små skillnader från dag till dag, om man sedan lägger till det faktum att dagarna i sig är förvillande lika varandra – sol från morgon till kväll (undantaget skulle väl vara de i genomsnitt fem dagar om året som vädergudarna* får för sig att öppna himlens portar), så är det åtminstone i mina ögon ganska långt från den myriad av nyanser i vädret som den svenska solen bjuder på. Det jag däremot i n t e saknar är perioden oktober till april. Året i Sverige hade för min del väldigt gärna kunnat få bestå av maj till september med ett snabbt gästspel om två veckor för att fira jul med enorma mängder snö…

* Här i Dubai så är ju allt möjligt, så även att styra vädret – tydligen är det så att det finns en ganska betydande grundvattentäkt under Dubai (hur nu det är möjligt – vi snackar en betydande andel öken liksom), och när den riskerar att gå torr så skickar man helt sonika upp flygplan på cloud-seeding missions” – man framkallar regn helt enkelt. I slutet av förra året gick 16 såna uppdrag och stapeln, vilket bland annat ledde till en hagelstorm i Ras Al Khaimah och saftiga översvämningar i Dubai.

Hatta Fort Hotel var det ja… I vår ledningsgrupp hade vi härförleden en tvådagarskonferens – och för att dels undvika att någon skulle känna sig förfördelad (vi har ett lag Syd och ett lag Nord i vår ledningsgrupp; ungefär hälften av oss är bosatta i Dubai medan andra halvan bor uppe i Ras Al Khaimah) och dels minimera risken att någon skulle fly fältet för att sova hemma (gemensamma middagar och aktiviteter efter konfererandet är nog så viktiga) så planerades konferensen till den lilla staden Hatta uppe i bergen. (Håll i er – det här blir en parentes som heter duga! Uppe i bergen, där Hatta tronar i ganska ensamt majestät gällande storlek på samhälle, så är det ett sammelsurium av emirat; så gott som vartenda ett av de sju emiraten i Förenade Arabemiraten har en liten snutt bergsområde. Och det hade väl inte varit så underligt om det inte var för det faktum att emiraten här nere ser sig själva som självständiga i mångt och mycket – de olika sheikherna vill gärna förse “sitt” folk med det bästa av det mesta. Så Hatta har ett sjukhus, för invånarna i Hatta, som tillhör emiratet Dubai. Tio minuters bilväg bort ligger Masfoot, som tillhör emiratet Ajman – och de har också ett sjuhus! Nu saknas det förvisso officiella siffror för Masfoot, men totala befolkningsmängden ligger nog nånstans runt 15 000 invånare. Då snackar vi att en metropol stad tätort ort samhälle by som Tranås skulle ha två sjukhus med dryga hundra bäddar vardera – eller om vi extrapolerar det så skulle Stockholm ha två sjukhus med totalt 25 000 bäddar att jämföras med Karolinskas två sjukhus totala kapacitet om typ 1 600 bäddar – och nog för att det för tillfället råder något av en byggboom inom hälso- och sjukvården i Stockholms läns landsting, men inte ens SLL är megalomaniska nog att dra det så långt…). Väl på plats fanns ingen anledning att ångra beslutet att förlägga konferensen långt bort – hotellet, som sedan ett år är helt nyrenoverat, stoltserar med en minst sagt imponerande backdrop och imponerade likaledes med både mat och fika. Om det nu inte vore för det faktum att mitt läsarklientel till stor del består av folk från två kretsar; mina nuvarande kollegor och folk i Sverige som känner mig sedan tidigare, så hade jag gärna rekommenderat det här hotellet om ni nån gång skulle på konferens. Men för mina nuvarande kollegor så var ju de med och vet lika väl som jag att det verkligen är att rekommendera – och för er andra hemma i Sverige så kanske det blir svårt att övertala chefen att tänka utanför boxen mycket nog för att välja bort Nynäs Havsbad, Bergendals konferensgård eller Högberga gård och istället gå all-in för Dubai och Hatta Fort Hotel. Men sikta mot stjärnorna om du vill komma till skogsbrynet!


Hatta Fort Hotel.

En av mina lite mindre mainstream:iga favoritfilmer är Any given Sunday, med Al Pacino. Har nog egentligen lite svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag gillar just den filmen (annat än det självklara faktum att allt med Al Pacino de facto är bra), men utöver själva filmen så gör sig just titeluttrycket väl i skrift. Any given Sunday. Typ vilken söndag som helst. Just i mitt fall tänker jag mig mer Any given Friday, för att på så sätt kunna inviga er i hur en vanlig helg kan se ut här nere. För det första ska nämnas att helgen är fredag-lördag här nere, så torsdagsmys är ett självklart fenomen, liksom torsdagscocktail och lördagsmiddag. Men hur som helst – efter en torsdag med tillhörande mys är det så dags att ta sig an fredagen. Om vi nu pratar en helt generisk fredag så går den oftast åt ett av två håll – om vi pratar två gånger av tio så har undertecknad gått upp i svinottan med barnen (högst oklart vilka oförätter i mina tidigare liv jag blir straffad för i och med att våra barn anser det vara sovmorgon att sova till klockan sex på morgonen) och därefter är det antingen standardfrukost à la flingor med mjölk för kidsen, eller så har undertecknad vaknat på rätt sida och det blir pannkakor till frukost – eller så är som oftast så att det är min bättre hälft, Lady, som är uppe och utfodrar kidsen – och när väl sedan jag kommer ner (vilket kan vara allt mellan åtta och tio på förmiddagen, beroende på mängden sömn jag försökt hämta igen eller hur ont i håret jag har efter en kväll med bättre cocktails) så är det allt som oftast dags för (en andra, för barnen) frukost! Tillsammans med våra australiensiska grannar så har vi utarbetat det optimala konceptet – barnen vaknar ju vid sexsnåret som senast, därefter händer det att de springer mellan varandras hus och nånstans runt halvåtta börjar vi föräldrar komma in i matchen och skickar ett meddelande som “we’ll be there at eight”. Som vädret är nu promenerar vi, som vädret var i somras så åker vi bil, den knappa kilometern till Stomping Grounds – frukostställenas frukostställe i Dubai! Med tiden, även om vi inte frekventerar stället varje vecka eller ens varje månad, så har det blivit något av en institution att familjer från vårt compound går dit på fredagarna, så inte sällan blir det tre eller fyra familjer som sitter och pratar, avhandlar helgens planer eller pustar ut efter veckan som gått. Väl hemma igen är det raka vägen ut i poolen med fri lek fram till lunch. I och med att vi då krängt i oss en brakfrukost är det ofta lite avslagna behov vid lunch, men barn ska ha mat och Hugo behöver sova… så mellan lunch och två-tre på eftermiddagen är det var man för sig själv. Men framåt halvfyra är det full fart ute i poolen igen, och nånstans runt fem börjar det diskuteras hos vem det ska grillas, och om det inte vore gott med en öl. Sen händer det inte helt sällan att fler grannar sluter upp, Champagnen åker fram, det spelas musik och kvällen går så sakteliga över i en av de där perfekta sommarnätterna som händer en gång vart fjärde skottår i Sverige… Så kan en helt vanlig fredag se ut för oss – vilket, sanningen att säga, är något av en kontrast gentemot de lördagar som förvisso förflöt problemfritt hemma i Sverige, men då med vissa möjligen oönskade moment (som gärna hade valts bort, om nu det hade varit möjligt vill säga) som kalla händer med vantvägran, overaller med svettiga barn på buss, slaskväder med våta fötter och Eder tillgivne som i egenskap av metromodern pappa inte gärna smutsar ner jeansen i onödan utan således istället leker halvengagerat, at best… eller vad säger ni?

Bilder pratade jag om i början – vad säger ni om att vi tillåter oss själva att ta en mikropaus i vardagen och titta på lite sådana från vår vardag? Okej? Okej! Då kör vi!



I give you – före: Rosa-lila flickrum. Efter: Nedtonat gästrum. Vad tycks?


Any given Friday.


Hade det inte varit för Astrids något Mellanösterninspirerade huvudbonad (den under paketdiademet, alltså) så hade det här verkligen varit en bild att skriva hem om…!



Färden hem från jobbet kan vara magisk ibland, med storslagna vyer som de båda ovanstående.


Det enda vattentornet jag sett i Dubai – och ett förjävla fint sådant, i tillägg till det!

Nu till en annan sak – ni vet Eiffeltornet? Det byggdes ju inför världsutställningen i Paris 1889, och har ju blivit något av en turistmagnet och även ikon för Paris. Jag har inte riktigt fattat storheten i världsutställningar (jag vet att Djurgårdspaviljongen byggdes inför en världsutställning i Stockholm, men sanningen att säga har ju inte den riktigt fått samma genomslag som Eiffeltornet) förrän nu – Dubai kommer stå som värd 2020, och hela projektet går under namnet Expo 2020. Som vanligt här nere så handlar det till stor del om att gå all in, göra något som ingen annan någonsin gjort och framförallt att spendera pengar som om det inte fanns någon morgondag – eller för att tala i klartext: Man bygger en ny stadsdel stor som hela Östermalm (2 000 000 kvadratmeter, om det är en bättre referens – eller en dryg halv Central Park) enkom för utställningen, men som en del i det hela kommer man även se till att Dubai i övrigt expanderar i en hyfsad omfattning; eftersom Saudiarabien just för tillfället jobbar hårt för att bygga ett torn i Jeddah som kommer stjäla förstaplatsen från Burj Khalifa så har man i Dubai sagt: “Alltså, så här får det fan inte gå till! Vilka tror de att de är?!” och helt sonika bestämt sig för att bygga ett ännu högre torn. Eftersom vi de facto befinner oss i en enda stor sandlåda (bokstavligt talat, så att säga) så är de rätt måna om att värna om sandlådefasonerna, och därför kommer man inte heller berätta exakt h u r högt tornet kommer att bli, förrän 2020 (när det ska vara klart). Detta för att ingen ska kunna bygga högre innan de är klara. Om jag ska sia in i framtiden 128 år, så tror jag att både Burj Khalifa och Dubai Creek Tower kommer att finnas på samma skala där vi idag har Eiffeltornet – om Dubai lyckas bibehålla sin särställning i världen även efter att världen gått över till förnyelsebar energi, och de inte har bestämt sig för att fortsätta överträffa sig själva (Burj Khalifa stod färdigbyggt 2009 och knappa elva år senare är det så dags för efterträdaren) vill säga. För att det nu inte ska skina igenom att typ hela Dubai är byggt på de senaste 30 åren, och väldigt mycket mer så just på sistone än i början av de åren, så har det fattats ett beslut här i stan om att a) alla nuvarande byggprojekt måste vara klara till 2020, och b) inga nya byggprojekt kommer att godkännas om de inte garanterat kommer vara klara till 2020. Det hade ju jag trott skulle innebära en avmattning i tempot de håller här nere, men icke så – sedan beslutet fattades har byggnadsprojekt såsom ett flytande Venedig och två nya halvöar omringandes Burj Al Arab sjösatts (vilka ändå får anses vara enbart en del av floran av de dryga 7 000 byggnadsprojekt som pågår i skrivande stund i Dubai – och då snackar vi nybyggen, inte renoveringar eller restaureringar, vilket känns som att 90% av Stockholms byggprojekt går ut på)…

Dagens fundering:
Om man hade haft möjlighet att färdas tillbaka i tiden och ändra e n sak, händelse eller ett skeende – tror ni att man hade gjort det då? Till saken hör ju i så fall att i analogi med fjärilseffekten så är det omöjligt att sia om huruvida man kommer hamna på samma plats i livet från vilken man nu i så fall fattat beslutet om att påverka saken/händelsen/skeendet, så det är ju en smula riskfyllt. För min egen del ser jag väl lite lagom opportunistiskfatalistiskt på det hela samtidigt som jag är så innerligt nöjd med livet just nu att jag dels inte tror på att åka tillbaka i tiden och ändra på något (fatta om man kunde göra det – det skulle ju bli kaos, för framtiden, den framtid som man åker bakåt ifrån, kanske slutar existera på grund av ens tidsresa) och dels inte ser någon som helst vinning i det hela. Utom möjligtvis att jag skulle vilja Jackpot på Lotto. Det hade jag faktiskt kunnat göra utan att påverka framtida skeenden alltför mycket – bara kolla rätt lottorad och sen åka tillbaka några dagar och “råka” lämna in den rätta. Sist men inte minst så kan jag bara addera att jag tror att det i framtiden kommer vara möjligt att färdas framåt i tiden – men aldrig bakåt. Kom ihåg var ni hörde det först!

Jag skrev ju några (host) rader här ovan om våra fredagar, och oaktat hur avundsvärt det ter sig i era ögon så är det faktiskt samtidigt ett av våra aber här nere – vad ska vi hitta på på helgerna? I och med att vi lever ett privilegierat liv där jag jobbar medan Lady är den med skepparexamen och styr skutan på hemmaplan för tillfället (måste bara lägga till det för övrigt – om man hade kunnat headhuntas som familjekapten så hade hon ögonblickligen snappats upp av någon auktoritet som typ familjemotsvarigheten till Maersk, för hon är helt briljant formidabel på logistik, planering och navigering) så ser önskemålen något olika ut gällande helgaktiviteter; jag kan känna att en helg där man skrotar omkring hemma, badar i poolen, grillar lite och låter barnen springa fritt mellan grannfamiljerna är precis vad jag ser fram emot efter en tung vecka på jobbet – medan Lady lever exakt det livet varje eftermiddag (möjligen undantaget grillandet, om man ska vara sanningsenlig) och således ser fram emot att få komma ut, se Dubai, se UAE, se världen, på helgerna. Nu när jag skriver det här så inser jag att det allt som oftast är jag som får min önskan uppfylld – och jag måste bli bättre på att få ut oss ur huset och uppfylla Ladys önskan. Ja! Så får det bli. När du läser det här är familjen på väg till Al Ain för häng på hotell, miljöombyte och en dag på Al Ain Zoo. Bara en sån sak.

Så. Nu en fråga till er – vad skulle ni vilja veta, vad vill ni läsa om? Skriv en rad och berätta så lovar jag att försöka uppfylla alla önskningar.

Er rulldog,

Hjul

Upp som en sol, ner som en fattig riddare…

Thu January 11, 2018, 20:21

(Katskhi pillar. Ett sånt ställe som jag önskar att jag fick besöka nån gång i livet men som jag ändå inte riktigt tror att jag kommer att komma till. Och för övrigt ett sånt ställe där jag spontant kan känna att jag skulle vilja bo på, om än så bara för en kort tid. Läsa böcker, dricka Pastis (små mängder, givetvis – man vill ju inte bli på lyset och råka kliva snett) och filosofera över livet. Och sen blicka ut över landskapet och låta tystnaden sjunga en tyst hymn för att fira mänsklighetens triumfer. Eller bara fundera över om det mot all förmodan kan vara så att pelaren vuxit upp, och att huset stod på samma nivå som de andra från början. För det känns onekligen lite svårt att tänka sig att någon tyckt att det var bästa stället att bygga ett hus på. Typ så. Katskhi pillar. Kom ihåg var ni hörde det först!)

Närå, så att eh… nu är det ju bara ett knappt år sen ni sist fick en uppdatering här ifrån mig, så nu kör vi väl igen då! Sedan sist så har vintern rasat ut, våren har blåst förbi med en j-vla fart och sommaren, med allt vad det innebär både här i öknen och i Sverige, la sig som en varm (eh, kall och regnig i Sverige) filt över tillvaron, innan det var dags för höst och nu så återigen vinter. Men vi tar väl det här steg för steg va? Okej. Vi börjar i… mars!

För dryga nio månader sedan var det ju dags att ge Dubai dess elddop – en rejäl grabbhelg stod på schemat, något som avhandlades som hastigast i senaste inlägget. Tolv av mina allra bästa vänner från Sverige förärade mig med ett besök och jag hade, i sedvanlig ordning, laddat upp i månader för eventet. “Tajmat och klart, in i minsta detalj!”, som Sickan hade uttryckt det. I korthet gick helgen ut på följande (och bara för att förtydliga – ingen av deltagarna hade någon aning om schemat, vare sig på förhand eller under helgen):

T O R S D A G
Ankomst sen kväll för vissa, för andra hade det hunnit rinna över till fredag för ankomsten. Därefter hemtransport där lite mat och mycket öl stod på schemat.

F R E D A G
Friday Brunch! Det som för resten av världen kan verka som en något udda företeelse är här nere i Dubai en mångårig tradition; man ses på en restaurang, betalar en fast summa och äter en hejdundrande god och välsorterad brunch, samtidigt som man dricker vad man vill i vilka mängder man vill. När vi väl står vid entrén till brunchen och alla får “åkband” så kommer så frågan: “Vad är de här till för?”, varpå jag bestämmer mig för att de facto låta dem få låta veta lite av dagens plan: “Det här ger er obegränsad mängd av mat och dryck i fyra timmar. Enjoy!” Dock visar det sig att den svenska blygheten allt som oftast gör sig påmind, och så även i detta fall – efter att undertecknad varit nere för att rekognosera utbudet av mat, och innan dess gett order till gänget om att “beställa lite dryck”, kommer upp och ser att drycken som är beställd är en öl var – då var det dags att ta befälet över situationen. Raskt beställdes en Mojito, en Gin&Tonic, två shots och en öl till – var. Därefter var festen igång, så att säga…

L Ö R D A G
Om det nu mot all förmodan skulle vara sant att det de facto är mänskligt att fela, så kan väl undertecknad, möjligtvis under vapenhot och illasinnade löften om ond, bråd död och annat otyg, erkänna att det fanns en plump i protokollet på lördagen. Förvisso hade jag, till mitt försvar, sagt att “Lördag morgon är det uppställning 10.00, och då blir det åka av!”, men att med det som enda information förvänta sig att 12 grabbar på grönbete i Dubai skulle kunna ta det lugnt nog att vara redo för alla tiders ökenbergochdalbana dagen efter en något häftig Friday Brunch var kanske att ta i… Hur som helst blev vi upphämtade klockan tio dagen efter för att därpå bege oss ut i öknen för en rejäl så kallad Dune Bashing – satan i gatan vad sanddynorna fick sig en omgång! Vissa av oss var till och med tvungna att falla ner på knä och tillbe porslinsguden, även om han inte var närvarande där ute mitt i öknen…

Kvällen var helt vikt åt det som egentligen var ursäkten för hela vistelsen – en herrmiddag av rang. För att ytterligare spä på myten om Dubai så hade jag ordnat med en svensk kock och en svensk hovmästare som flögs ner för att laga och servera maten – och som de gjorde det sen! En femrättersmeny med såväl bläckfisk, gråsäl, kalvbräss och svärdfisk på menyn! Så man kan med ett stoiskt lugn i rösten (tänk den gamla MER-reklamen, när gubben får frågan “Will you carbonate?” – samma lugn i rösten som han då svarar “NEJ.”) säga: Vi gick vi all-in!

S Ö N D A G
Mån om att “suck the marrow out of life”, som Robert Sean Leonard hade uttryckt det , så spenderades söndagen med att besöka Burj Khalifa, Dubai Mall och sedan på kvällen en bättre middag på The Observatory följt av en rejäl sittning på Okku med tillhörande cocktails (i synnerhet den japanska äppelträrökta versionen av Old Fashioned). För min egen del en något avslagen dag givet fredagens och lördagens aktiviteter men icke desto mindre en dag spenderad i bättre vänners lag! Win!

M Å N D A G
Hemfärd för lejonparten av gänget. Nånstans här exploderade Whatsappgruppen av bilder, filmer och tillbakablickande anekdoter och jag gick in i en depressionsdvala av saknad som dock elegant avhjälptes medelst familjemys och en aldrig sinande ström av att-göra-måsten på jobbet.

Da capo? Självfallet kör vi igen! I mars i år är det dags för högtidsstunden igen, även om vi körde ett litet genrep i november i år. I mars kommer undertecknad vara ett år visare i Dubai, ha koll på fler ställen och ha möjlighet att maxa upplevelserna ännu mer. Frågan är bara hur vi kommer att lösa 2019, givet programmet som nu planeras för mars…


Genrep.

I egenskap av den gamla VHS-videospelare vi kan likna oss med så tar vi här och trycker på FF-knappen och snabbspolar oss fram till sommaren! Med dryga sex veckors semester i kontraktet, och ingen semester under 2016 och endast blygsamma dagar uttagna under första halvan av 2017 så slog vi på stort och planerade sex veckor i Sverige! Det skulle, i vanlig ordning då man har halva släkten söder om Skånes Fagerhult och andra halvan på rätt sida, göras en Eriksgata utan dess like – men det är inget vi inte är vana vid, så att säga. Sagt och gjort, midsommardagen bar det av hem till Sverige med allt vad det innebär: 14 grader, mulet och regn i luften och en storstadspuls som nog bäst tolkas som en valiuminfuserad småstad i slow motion – vilket kanske inte är helt rättvist givet att man då jämför den med ett Dubai – ADHD-versionen av en  storstad med Las Vegas-ambitioner och New York-komplex. På vägen hem från Arlanda frågade Astrid (då nyss fyllda fyra år): “Var är alla bilar?” och “Varför är husen så små?” We’ve created a monster… Själv svor jag tyst för mig själv och funderade över rationalen att skapa en motorväg från Sveriges största flygplats till Sveriges största stad och ändå inte ha fler än två filer i vardera riktningen.

Hur som helst – sommaren spenderades inledningsvis i Stockholm, inhysta i familjen Larsson/Bergs eminenta trerummare i Stora Mossen och med en Ford Galaxy till vrålåk som hyrbil. Besök hos goda vänner, dagiskompisrevival för Astrid och häng med dödspolarna för Lady och undertecknad, utgång med the fervent few och hämtpizza från Norrorts bästa pizzeria. Kort sagt: Vi maxade Stockholm och drog därav sedermera vidare mot sydligare breddgrader (kort reflektion: Varför heter det breddgrader när vi pratar nord-sydlig riktning?) och den nordtyska dialekten i Helsingborg – med en smärre omväg via Karlskoga för att hälsa på familjen Larsson/Berg i deras sommarpang! Vår vana trogen tog vi in på vårt eget sydsvenska pang i den Eiman-Pålsson:ska trädgården och installerade oss med resväskor, vagnar och övrigt bohag för en angenäm vistelse. Ett par veckor in i densamma uppdagades det att jag dels fått byta VD på jobbet, och i och med det dels även fått två veckors semester indragna. Anfäkta och anamma! Bomber och granater! Hela semesterschemat gick på arslet med ett telefonsamtal och Sverigevistelsen planerades om på nolltid! Sagt och gjort – kuska iväg norrut för besök hos farfar och Helen, häng med mostrar och bästa vänner och däremellan tog the Taikons in på Sheraton Brunstorp där bäste svåger Ola stod för husrum – tusen tack för det! Efter inte alltför hårda förhandlingar med nya chefen kom det att bli så att Lady stannade hemma i Sverige för att bevista ett av två bröllop med stort B sommaren 2017, varpå undertecknad fick kuska Emirates ner med två kids (som – needless to say – gick igenom hela elddopet med bravur och således med lätthet kan saluföras som de mest väluppfostrade barn som sett dagens ljus)!


Släktträff hos farfar!

Efter att familjen i sin helhet återbördats till Dubai var det dags för Astrid att, som nykläckt fyraåring, ta stora steget in i storbarnsvärlden och börja skolan! Eftersom man här tror att barn klarar mycket mer än vad vi verkar tro i Sverige så låter man kidsen börja i skolan redan när de är tre år fyllda, förvisso på något som bäst kan liknas vid ett slags skolförberedande lekis, men ändock med skolbänkar, lärare, griffel(hm, nåja, whiteboard)tavla och kateder. Till det ska sedan läggas att sedan förra hösten är ju Astrid tvåspråkig – hon växlar numera obehindrat mellan svenska och engelska, men att på skolan så lägger man lök på laxen och introducerar arabiskalektioner – varje dag! Till det kommer sedan ett tredjespråk (som för Astrid då blir ett fjärde språk) – franska, en gång i veckan. Needless to say så är jag och Lady mäkta stolta och avgjort förundrade över kapaciteten hos dessa fyraåringar – även om ingen av oss kan arabiska så har vi fått fortlöpande rapporter från skolan om att hon är väldigt duktig, och våra franska grannar är likaledes imponerade av Astrids “bonjour, ça va, au revoir” som hon nonchalant slänger sig med i deras sällskap. Och för att fortsätta vara stolt över en lång tid så har jag, i sann ingenjörsanda, räknat ut att om hon fortsätter på det här sättet så kommer hon, när hon är lika gammal som jag är nu, kunna 39 språk. Känns stabilt.


Skoluniform alltså, vilket fantastiskt sätt att undvika ångesten över vad man som fyraåring ska ha på sig på varje morgon!

Sist gick jag även igenom mina erfarenheter av upperclassbarer här i Dubai – och jag tänkte komma med en uppdatering:


St Regis
Till höger om hotellobbyn (som för övrigt får så gott som alla andra hotellobbys i hela världen att skämmas för sig tack vare allt guld och all marmor) ligger St Regis bar. En slags tystlåten hommage till klassiska hotellbarer i New York, får jag för mig, och här har man inte sparat på krutet. Ett fint sorl av Dean Martin och Frank Sinatra strilar ut ur de gömda högtalarna, bartendrarna är alltid oklanderligt klädda och kommer ihåg en om det än så bara är att man varit där en enda gång innan och drinkarna de serverar är högsta klass. Lägger man sedan till att det är en vanvettigt underutnyttjad bar sett till antalet gäster så kan man med illasinnade ögon känna att de måste tappa lite i kvalitet eftersom de inte har möjlighet att hålla uppe kvantiteten, men samtidigt kan man istället se det som att de verkligen har tid, energi och vilja att få varje gäst att känna sig i sanning speciell.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 5/5


Masti
Som ett stjärnskott på cocktailbarshimlen i Dubai har Masti seglat upp i rask takt sedan öppningen 23:e december förra året. Masti är första restaurangen som finns i kedjan – för ägarfamiljen vill göra detta till en internationellt erkänd kedja av restauranger med tillhörande barer. Med indisk/sydamerikansk/sydeuropeisk fusion i köket dras man lätt med av smakerna och upplevelserna till bords och med en alban chefandes bakom bardisken med en kader av bartenders från Zimbambwe, England, Curaçao och Azerbadjan, bland annat, så utlovas likaledes skönt mixade cocktails. Så här inledningsvis dras de med lite barnsjukdomar i stil med inte tillräckligt med personal, oklara rutiner och varierande kvalitet på hantverket – men så fort Tauland fått ordning på sitt manskap kommer det bli åka av. Och när sedan hela projektet La Mer är klart så har de verkligen prime location med utsikt över det turkosblå havet.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4/5

För övrigt – ett ganska enkelt lackmuspapper på huruvida en bar med tillhörande bartenders verkligen gör skäl för namnet är att beställa en Negroni – med ett förbluffande simpelt recept med en del Gin, en del röd Vermouth och en del Campari (även om de lärde verkar tvista om de exakta proportionerna) är det en no-nonsense-cocktail helt enkelt. Får man inte ens till det, då är man slut som artist redan innan första refrängen. Om bartendern däremot består provet så går man helt sonika vidare till nästa nivå; Old Fashioned. Lite mer hantverk, lite mer känsla och större utslag i smak baserat på bartenderns hantverk. Om han (eller hon, för den delen) klarar testet med flygande färger så går vi in på slutbossen: Sazerac. Väl där kan ni börja diskutera över huruvida en riktigt bra Sazerac ska ha Cognac eller Rye Whisky som basingrediens, ska man ha en vanlig sockerbit eller råsocker, kan man verkligen få tag på äkta Absinthe i Förenade Arabemiraten – alternativt tror bartendern att del av Strindbergs genialitet låg i just Absinthen? Slutade det hela med en slakt på slutbossen på sista banan av bartendern är det bara att buga och bocka av vördnad och låta dig ledas in i den rogivande dimma som du nu lugnt kan se fram emot och helt sonika låta bartendern helt ta över dina dryckesval. Baserat på de tre nämnda cocktailsen kommer han/hon veta att du a) är av den gamla skolan och således inte vill flamsa bort kvällen med Sprite, fruktjuicer, Tonic Water eller andra styggelser utan istället tror på att känna allvaret i en cocktail och smutta snarare än dricka, och b) kan dina cocktailreferenser och således inte är alltför lätt att imponera på, utan kräver det tunga artilleriet à la Bombardiers, Torontos eller Boulevardiers. Lycka till! Nunc est Bibendum!

Sist men inte minst – för något år sen gjorde jag en liten rundtur i vårt hus med före- och efterbilder – nu har vi kommit så långt att vi börjat göra om här hemma, så håll till godo med ytterligare en före- och efterbild. Före var rummet vårt största gästrum och efter är det rum till både Astrid och Hugo. Det växer ingen mossa på rullande stenar, som man säger! Nästa gång får ni se transformationen av ett rosa-lila flickrum till ett sobert gästrum.


Före.


Efter.

Så – det får väl räcka som en omstart, eller vad säger ni? Finns det några kvar av er förresten – vilka är ni som läser?

Er gong,

Batteri

Cocktails & Dreams…

Fri April 21, 2017, 18:39

(Dagens person är Isco, spansk fotbollsspelare. År 2009, när han spelade i Valencias ungdomslag, sa han följande: “I’d say I’m a bit antimadridista although I do not know where my future will be, but its a team that I never liked. I get the impression that it is an arrogant club, about how the players are. Without humility, you cannot get anywhere.” Fyra år senare skrev han på för – Real Madrid. Man vet aldrig var ens framtid finns!)

Nu är det dags igen! Nästan tre (!!) månader har gått sen sist och som vanligt har det runnit en hel del vatten under broarna – så här följer en något brokig uppdatering om livet i Dubai. Håll till godo!

Om vi börjar med att konstatera faktum – sedan vi flyttade in i huset den första november så har vi haft 43 besökare här nere i Dubai. Fyrtiotre! Givet att det handlar om en effektiv tidsrymd om fem månader så blir snittet dryga åtta besökare per månad… Nu är det förvisso så att jag och Lady har låtit våra egon få sina lystmäten i och med en grabbhelg och en tjejhelg med tiotalet besökare per helg – men siffrorna består – 43 besökare! Kvar på den här sidan om sommaren är blott min kära svärmor, sen är det lågsäsong för Svedenhov/Ericsson Hilton under sommarmånaderna (möjligtvis kan temperaturen ha något att göra med bristen på besök – nu ligger vi på typ 36-38 grader om dagarna och 25-26 på nätterna, och från och med nu går det bara uppåt för att i juli/augusti peak:a nånstans runt 45-50 grader på dagarna och 38-39 på nätterna), innan vi växlar upp igen från september och framåt.

Hur som helst – av det som hänt sedan sist så är givetvis besöken en stor anledning till glada miner och upplevelser – faktum är att vi, trots att vi har bott här nere nu i mer än åtta månader, ofta känner det som att gäster som spenderat två veckor hos oss har sett mer av Dubai under de två veckorna än vi gjort under åtta månader. Men det är väl precis som det var hemma i Sverige – man är sällan turist i sin egen stad, oavsett hur länge man har varit innevånare i densamma… Hur som helst – vi tar gärna emot besökare (om nu det mot all förmodan inte skulle ha framgått), och då får vi om inte annat även möjlighet att själva uppleva lite mer av den alldeles galna stad vi faktiskt lever i.

Vi hade familjen Larsson/Berg på besök i en dryg vecka – fantastiska dagar för oss alla fyra, men lite extra mycket fantastiskt för Astrid som fick hänga med sin bästis Charlie. Astrid och Charlie skolades in på förskolan i Sverige samtidigt, och efter det blev det mycket häng familjerna emellan, så det var ett kärt återseende här i Dubai!

Våra kompisar Lars och Mickan hade även valt att förlägga en del av sin semester hos oss – först en veckas yoga/surf-läger på Sri Lanka och sen en veckas storstadsliv i Dubai. Här ovanför på en bättre Friday Brunch – ett koncept jag ordar med om lite senare här i inlägget.

Som en del av er kanske vet så har jag en förkärlek för Old Fashioneds. När så den näst intill obligatoriska fredagscocktailen hemma i Sverige här nere fick bytas ut mot en torsdagsdito så är det föga förvånande så att det allt som oftast handlar om just en Old Fashioned.

Men i ett försök att bredda mitt register så har jag och en kollega här nere tagit oss för att gå igenom Dubais utbud av fine drinking – alltså riktigt vassa cocktailbarer, som har fokus på hantverk och kvalitet snarare än att kränga dussindrinkar till folk med fredagsfeeling. Vår lista ser ut enligt följande för tillfället:


Nippon Bottle Company

Entrén till den här baren är nog den mest spektakulära av alla ställen vi provat hittills – i hotellobbyn på Dusit Thani i Dubai så hittar man en bokhylla – och vet man sedan vilken bok man ska trycka på så öppnas en lönndörr, och in kommer man i Nippon Bottle Company. Väl på plats är det väl inga överdådiga vibbar man får av baren, och när man sedan inser att de helt och hållet har specialiserat sig på japansk whisky, och alla deras cocktails således har en bas av den Ockham:ska vattendelaren så sjunker impfaktorn lite. Stället i sig gör väl inga bestående intryck i barsjälen, men en rejäl bardisk är ju aldrig fel – något de verkligen tagit till sig här.
Atmosfär: 3/5
Cocktails: 3/5

Little Black Door
Med vad som verkar vara en ambition att ta efter speakeasy-barerna och 20-talets förbudstid så är baren väl gömd inne i lobbyn på Conrad Hotel. När man väl hittar fram och kommer innanför den lilla svarta dörren så är det mycket riktigt som att man transporteras tillbaka till 20-talets New York; väggar med tegelputs i dagen, lite skönt murrig belysning och en personal med klassisk och tidsenlig klädsel à la vit skjorta, ärmhållare, svart väst och vinröd slips. Till det ska sedan läggas det fenomenala hantverket de står för i form av helt formidabla cocktails. Vi hade nöjet att vid vårt besök få prata med en slovakisk bartender som verkligen brann för sitt gebit. Vi diskuterade klar is, den perfekta bourbonen att använda för Old Fashioned och vilka bortglömda cocktails som han önskar att gäster beställde oftare (Sazerac – helst med cognac, var höjdaren i hans värld). In alles är Little Black Door ett givet besök om ni ändå är i stan och är sugna på habila cocktails i en lika stabil miljö. Extra pluspoäng för att de har en egen isstämpel – och en kille som är anställd enkom för att med en ishacka forma iskuber till isklot – då pratar vi ambitionsnivå!
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 5/5

Okku

Okku brukade vara en av Dubais hetaste restauranger, och det var bara ett par år sedan den vann titeln Årets Restaurang i den allestädes närvarande tidningen Time Out Dubai, men om man tolkar snacket på stan så har den tappat lite senaste tiden, och är inte riktigt lika i ropet längre. Nu har jag inte hunnit äta på restaurangen än, som för övrigt serverar mat med en stark övervikt åt det japanska hållet, men jag har desto fler gånger frekventerat baren. Okku är inte alls lika full med folk som Little Black Door, vilket gör den lite mer lättillgänglig och hängvänlig. Och eftersom jag har envisas mig med att ta med mig svenska besökare dit (för det är bara att konstatera – deras egen version av Old Fashioned, som filmen visar på, med lönnsirap, bourboninfuserade körsbär och äppelträrök, är helt fantastisk) så känner jag numera såväl restaurangchef som bartendrarna. Största anledningen till att det inte är full pott gällande deras cocktails är att det inte riktigt är full fokus på drinkarna, utan showande och uppvisning stjäl lite av uppmärksamheten.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4+/5

Sass Café
I vår jakt på det smått legendariska stället Rogue Trader så insåg vi alltför sent att de kastat in handduken för gott, varpå en vänlig säkerhetsvakt meddelade att han kunde rekommendera Sass Café i samma hus. När man väl kommer in slås man av ett par saker – takhöjden (lätt över fyra meter) och konsten (helt fantastisk). När vi sen fick in våra drinkar så avtog wow-faktorn betydlig dessvärre, och med den atmosfär som de besitter så hade de varit så mycket mer betjänta av highend-cocktails än att presentera ambitionslösa utvattnade by-the-book-drinkar, så betyget blir inte mer än en trea. Kul detalj i sammanhanget är att vår servitör visade sig ha vuxit upp i Sverige (även om han var från Bosnien och numera alltså bor i Dubai), vilket han lät oss förstå genom att svara på svenska på våra engelska tilltal.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 3/5

Dusty’s
Efter strandhugget på Sass Café var det så dags för Dusty’s, även det beläget i Al Fattan Currency House i DIFC här i Dubai. Helt utan vare sig förväntningar eller ambitioner tågade vi in, och jag hajade direkt till när jag såg Fabbri Amarena-burken med körsbär och den ojämnt patinerade barskeden – det här kan vara en sovande törnrosa till bar, tänkte jag i mitt stilla sinne. Mycket riktigt visade det sig att bartendern, även han från Bosnien, visade sig ha såväl ambitioner som kunskap att backa upp dem med, och vi beställde in cocktail på cocktail. Dock, för att vara rättvis i bedömningen, inleds självfallet varje besök med en Old Fashioned. Själv föredrog bartendern Boulevardier när det gällde att svarva fincocktails, medan han även hade en något oslipad idé om att ta den mest utskällda spritsorten och göra något riktigt bra på den – i det här fallet Jack Daniels som bas i en cocktail med banansmak… Han har en del att jobba på där, dock får just den drinken snarast ses som ett olycksfall i arbetet snarare än något annat. Extra pluspoäng för de brännmärkta apelsinskalen till våra Old Fashioneds!
Atmosfär: 3/5
Cocktails: 5/5


40 Kong

På 40:e våningen i det femstjärniga hotellet H Hotel ligger skybaren 40 Kong. Helt under bar himmel så är det en smått magisk känsla att blicka ut över Satwa, Bur Dubai och Deira, lägger man sedan till klubbmusiken, alla vackra människor på plats och den mäktiga baren så är det här ett grundgjutet ställe att besöka i det nattliga Dubai. Men om vi sen ramlar över på drinkarna så är det väl så för just det här stället – populäriteten och läget gör att trycket på baren blir så stort att de inte riktigt når ända fram med sina kreationer. Det är bra, riktigt bra, men bartendrarna skulle behöva ha tiden att lägga en minut till per cocktail för att det ska bli sådär övervasst som på det något folktomma Dusty’s eller The Little Black Door, och den tiden finns inte. Värt att tänka på är att om man vill besöka 40 Kong så ska man tänka på två saker: Dress sharp and bring ladies. I korthet är det svårt att vara överklädd och man ska ha en utomjordisk tur om man blir uppsläppt utan att man har en fördelning på minst 50/50 kvinnor och män.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 4/5

I tillägg till ovan så har jag hängt med Lady på Mercury Lounge på Four Seasons i Jumeirah och på Play i H Hotel, plus att jag har tagit med några av våra gäster till Vault i JW Marriott Marquis Hotel, så håll till godo:


Mercury Lounge

Med en storslagen utsikt över de norra delarna av Dubai på håll, så har Mercury Lounge en hel del saker som talar för den redan innan man hunnit sätta sig ner och få beställa, men nånstans där börjar glansen falna. Servicen är korrekt men inte riktigt nära den där fantastiska nivån som man har lärt sig förvänta sig i Dubai, hantverket på drinkarna lämnar en hel del att önska då de både lyckas bli utvattnade och lite smaklösa redan från början. Atmosfären är fortfarande något hack bort från en genomgående wow-upplevelse, men av allt som talar för stället så är utsikten det tyngsta argumentet.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 3+/5


Play

Beläget på 36:e och 37:e våningen på ett våningsplan med dubbel takhöjd ligger den förhållandevis nyöppnade restaurangen och baren Play. Från att under första året ha vunnit pris för bästa nykomling inom restaurangvärlden så vann den nu, under sitt andra år, bästa restaurang alla kategorier i Dubai – så det är en skyhög ambitionsnivå på stället. Bilderna ger er möjligen en försmak av stället – men det är helt makalöst! Ambitionsnivån på cocktails går hand i hand med inredningen och det är allvarliga bartenders på stället. Ändå är det något som gör att de inte når ända fram för att plocka full pott som The Little Black Door – en snabbanalys gör gällande att det handlar om det faktum att på Play är baren lite som ett preludium till restaurangen (maten är top notch – tro inget annat!) medan den helt och hållet spelar huvudrollen på The Little Black Door.
Atmosfär: 4+/5
Cocktails: 4+/5


Vault

Vad som tydligen ska vara världens högsta bar ligger på 71:a våningen i JW Marriott Marquis Hotel precis nere vid den nybyggda Dubai Canal. Om man har tur när man åker upp så får man en hiss med fönster ut, och med tanke på att hissen är världens näst snabbaste (trumfas bara av hissen i Burj Khalifa) så är det en his(s)nande åktur innan man kommer upp till Vault. Väl där inne kliver man in i en scen som tagen från James Bond – baren är i två våningar med panoramiska vyer (bilden ovan är tagen av mig en av kvällarna – när jag var där med Trombon-Jonas) i alla fyra väderstreck. Problemet här är att musiken är hög som på en nattklubb (varför förstår man inte att det finns en egenvinning i att köra lite skön loungemusik istället?) och med just den nattklubbskänslan kommer stressen på bartendrarna – återigen skulle de här behöva lägga någon eller några minuter till på hantverket för att plocka full poäng. Dock ligger de bra till gällande Gin&Tonics, där de stoltserar med mer än tio olika varianter – alla med olika sorters gin och olika sorters tonic.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4/5

Vad det gäller kommande besök så hade vi förut ambitionen att bevista HOBO med ett besök – en ganska gravt mytomspunnen cocktailbar som bara skulle finnas en gång i veckan. Eller så här – varje måndag från midnatt och framåt så skulle HOBO uppstå i ett parkeringsgarage nånstans i finansdistriktet i Dubai. De serverar enligt utsago fantastiska cocktails, har en DJ och själva känslan ska då ha varit så långt från ett parkeringsgarage i sömniga kontorskvarter man kan komma. Det första problemet här är väl att det är väldigt sällan undertecknad är ledig på tisdagar, och ett ställe som öppnar midnatt och serverar resoluta cocktails med ett skönt häng borgar ju inte direkt för en tidig hemgång och  sex (let’s face it – åtta timmar är en utopi, jag är sällan i säng innan midnatt på grund av jobb, och uppe nånstans runt sex) timmars sömn innan ekorrhjulet börjar om morgonen efter… Det andra problemet är att stället inte längre kan anses vara hemligt – och de har dessutom nu öppnat både torsdagar och fredagar, så det exklusiva i att vara en av få som vet om det och dessutom bara ha möjligheten en gång i veckan har gått lite om intet. Vad det sen gäller totalen, i och med att Dubai stoltserar med 1 000 hotell, och varje hotell säkerligen snittar tre-fyra barer (det höga antalet barer per hotell är på grund av det faktum att här i Dubai får man som restaurang inget utskänkningstillstånd såvida man inte hör till ett hotell – således ser hotellet till att antingen franchise:a ut platser alternativt själva stå för ruljansen) så inser man ganska snabbt att vi har att göra framöver… Vi tar det i vår egen takt dock – ett par barer i månaden är en lagom ambition för en hard-working family man som undertecknad.

Friday Brunch var det ja – fenomenet brunch är väl inte helt okänt hemma i Sverige, jag minns i början av vårt gemensamma liv tillsammans så brukade jag och Lady dra ihop kompisar och gå antingen på Mosebackes Jazzbrunch, eller hänga på Missisippi Inn och äta fantastisk comfort food nere vid Nytorget. Men – brunch i Sverige framstår som en lätt hostning jämfört med det avgrundsvrål som fredagsbruncherna i Dubai motsvarar. Nu ska vi börja med att vara ärliga – en brunch hemma i Sverige kostar kanske 300 svenska kronor, men då får man köpa till dryck. Här i Dubai är det inte ovanligt med bruncher som går loss på 1 500 svenska kronor – men då ingår allt; hummer, ostron, helgrillad gris, sushi, thaimat, grillat, teppanyaki, meze, hamburgare – och i dryckesväg pratar vi champagne, öl, vin, drinkar, cocktails, shots, starksprit – det är helt enkelt så att man betalar stora pengar för att få möjlighet att ha en grym valfrihet och ett rent fantastiskt utbud. I och med att det är som att få ett åkband på Gröna Lund (vilket då alltså oftast leder till att det dricks rätt friskt) så är det en mindre välsignelse att åkturen är över redan klockan fyra på eftermiddagen – så även om man väljer att gå för en eftersexa så är man hemma till åtta, i säng till tio och fräsch som en nyponros morgonen efter…

I onsdags var en av sån där dag då vi bara slogs av det faktum att vi bor här nu. I Dubai. I Mellanöstern. Efter att ha kommit hem från jobbet så frågade Lady om vi inte skulle försöka komma iväg och gå ut och äta, hon och jag. Astrid var okej med lösningen och Hugo är allt som oftast glad som en speleman oavsett. Så sagt och gjort – vi tog en promenad över till Dubai Marine Resort, släntrade ner till italienaren som ligger längst ute på piren och slog oss ner. Ganska exakt då slogs jag av hur skönt det var; att ha kunnat ta en kort promenad i skjorta, sitta ute och höra vågorna slå och titta på backdrop:en med Burj Khalifa som höjdpunkt (hö hö) – det är såna ögonblick som gör att vi inser varför vi tog det här steget. Det är inte för att tjäna massor med pengar (för även om det är en hög lön man har så matchar utgifterna skrämmande bra inkomsterna) eller klättra uppåt i karriären – det är för att familjen har fler stunder av avslappnad kvalitet här nere än vi hade i Sverige. Nu kunde vi förvisso inte veta att det skulle bli så bra som det de facto har blivit, men vi hade fromma förhoppningar – som nu börjar infrias. Barnen kan springa fritt ut i trädgården och springa i vattenspridaren, de badar i poolen så gott som varje dag, jag och Lady har möjlighet att bege oss ut och äta en bit mat eller ta en drink på tu man hand, vi kan åka till stranden på helgerna och bada i varmt, turkosblått, hav och bara njuta. Semesterkänslan har börjat smyga sig på helt enkelt, trots trycket från jobbet som ständigt gör sig påmint. Men det är väl så – vi har börjat landa. Nu ser vi fram emot att upptäcka ännu mer av fördelarna med det liv vi valt att leva – bring it on, Dubai!

Lady på italienaren – i bakgrunden Dubai.

Men åter till ämnet besökare – som jag nämnde som hastigast här ovan så har vi haft egohelger – jag hade en långhelg i mitten av mars då jag skickade iväg Lady och kidsen till några vänner, medan jag tog emot tolv av mina närmaste vänner och en kock och en servitör, och hade planerat en armada av aktiviteter… I tur och ordning var det ankomst torsdag kväll, Friday Brunch på fredagen, dune bashing och kameltur på lördag förmiddag, herrmiddag på lördag kväll tillagad av den eminente kocken Pop (som jobbar på en av Malmös bästa gastropubar och dubbelspelar i Köpenhamn ibland) och serverad av det mest serviceinriktade cykelbud du någonsin kommer hitta – Pysen (och för att förtydliga kan vi säga att han har bakgrund som hovmästare på några av Stockholms bästa krogar). På söndagen var det dags för Burj Khalifa och Dubai Mall på dagen, följt av ett besök på 52:a våningen och The Observatory på kvällen för en gedigen middag med utsikt över både Dubai Marina och The Palm. Måndagen ägnades åt själabot, någon utflykt och så en rejäl grillkväll i hemmets lugna vrå, innan de allra sista gästerna lämnade tisdag morgon. Lady körde en glimrande tjejhelg två veckor därefter med möjligen lite mer fokus på upplevelser (jämfört med fokus på nattliv och utsikt) – men på det hela var helgerna grymt uppskattade och på båda fronter har det börjat funderas på när nästa tillfälle blir – troligen november…

Här har vi det grundgjutna gänget som hängde i Dubai – just här ute i öknen på dune bashing. Mind note för framtida grabbhelger – ta inte ut gänget på en Friday Brunch dagen innan det är dags för dune bashing (arabernas något omilda och brutala svar på berg- och dalbana)…

Som sagt…

Men samtidigt hade vi såna här kvällar – dress sharp, act cool – taggade till tänderna! Fan vad snygga vi är!

Tjejerna ville inte vara sämre – kolla på den här startelvan!

Det kanske inte behövs sägas, men för tydlighets skull kan jag tillägga att Lady inte hade några som helst problem att få plats för att dricka drinkar eller komma in på klubbar: “Hej, jag tänkte se om ni har plats för elva svenska tjejer som tänkte ta ett par drinkar hos er…?” Prova att byta ut “elva svenska tjejer” mot “tretton svenska grabbar” och man inser ganska raskt att det var ett smärre under att vi fick plats för drinkar på Okku. Det ska dock i samma andetag nämnas att någon hade sett till att skillnaden könen emellan i antal skulle jämnas ut – det ramlade nämligen in 15 påtagligt utmanande, uppklädda och översminkade ryskor, precis efter att vi anlänt. I takt med att kvällen gick utan att någon i vårt sällskap ens gjorde ett närmande mot dem, så blev de först och främst mer och mer utmanande för att i slutändan bli ganska oförskämda och otrevliga.

Hugo har börjat på dagis, förresten! Han går tre dagar i veckan och strortrivs, även om han nyligen har lärt sig att när mamma eller pappa går – då gråter man. Men det märks på honom att han verkligen njuter av att få vara nära andra barn, ha folk omkring sig och ha en evig tillgång på nya leksaker. Biverkningen av att gå på dagis är ju inte helt ovälkommen heller – han sover som ett barn (pun intended) på nätterna, och det har faktiskt funnits morgnar då han inte vaknat förrän typ halvsju! Sovmorgon – i en småbarnsförälders värld…

Dagens fundering:
Hur ofta händer det att man tänker på någon som tänker på en själv i exakt samma sekund? Själv tror jag att det händer mig själv allt som oftast, eftersom det inte går några långa stunder om dagar utan att jag tänker på min bättre hälft – Lady – och jag hoppas att hon kommer att tänka på mig allt som oftast med, eller jag tror det. Hur som helst – tänk om man skulle få en indikation på att någon tänker på dig, i just detta nu. En känsla, att bara få veta att någon tänker på en. Vore inte det en ganska fin sak? Enda problemet torde väl vara att det finns en tragisk orättvisa i det hela – att det i så fall kommer gå omkring människor som bara väntar, och längtar, på att någon ska tänka på dem… to no avail. Så den här neurofuturistiska versionen av en slags oskyldig perceptions-Tinder kanske bör stanna på den konceptuella nivå som den här funderingen håller…

Nu, sist men inte minst – hur beter sig Sverige så här i sluten av mitten av april? Är det en sån där strålande vår som ger den där genomtunga längtan efter den sommar som kanske kommer komma, ni vet en sån där vår där uteserveringspremiären består av skön vårvärme, små små gröna skott på träden och buskarna och kall öl i glasen som nästan lyser i guldgult från solen? Eller är våren hittills en tung påminnelse om de senaste sex månadernas snö, slask och mörker – där uteserveringspremiären avklarades medelst dunjacka, lätta köldskador på huvud och fingrar eftersom – let’s face it – mössor förstör frisyren och vantar är otympliga när man ska hålla i ölglas och även de mest hårdnackade soldyrkare gått i ide igen för att vakna upp i slutet av maj? Nu tror ni säkert att jag redan vet svaret, men jag har svårt att få något bra grepp om våren som helhet – jag får bara ögonblicksbilder från vänner då och då. Så frågan är ärlig – hur behandlar våren er där hemma i Sverige?

Nu är det fredag kväll och undertecknad drar på sig ett par chinos och en skjorta för att sedan dra ut i Dubai-natten i jakt på en kall öl och några stunder av känslan att vara sig själv – någon annan än pappa. Pang!

Er Dubaian,

Sheriff

För er, genom tiden…

Wed January 25, 2017, 19:08

(Om jag fick välja ett soundtrack för det här inlägget så skulle det vara Badly Drawn Boy’s “Time of Times”. Eller åtminstone de första 24 sekunderna av den. Så ni vet. Eller i och för sig, om ni har en sån där ända-in-i-kaklet-bra dag så skulle jag kunna rekommendera Best Day of My Life, med American Authors.)

Efter nästan ett halvÃ¥r här i Förenade Arabemiraten sÃ¥ är det väl hög tid att komma med ytterligare ett inlägg för er hemma i Sverige (och er här i UAE, för övrigt) att förkovra er i – sÃ¥ hÃ¥ll till godo, gott folk!

Som ni kommer ihÃ¥g frÃ¥n förra gÃ¥ngen sÃ¥ är vi numera med hus! Sen dess har vi även blivit med möbler – och i skrivande stund hängs det upp tavlor pÃ¥ väggarna, mattor rullas ut pÃ¥ golven och diskussioner förs fortlöpande om vad nästa steg blir – vilka lampor ska hängas upp var, behöver vi fler mattor, var fÃ¥r vi tag pÃ¥ sjukt stora tavlor (väggar som är typ 25 kvadratmeter förpliktigar)? Men jag tänkte ta med er pÃ¥ en liten resa som börjar i bilen utanför höghuset där vi bodde i lägenhet, och slutar fem dagar senare inne i huset, med möbler i varje rum, vitvaror pÃ¥ plats och bilar i garaget. Pass pÃ¥!

Vi bodde ju som sagt i en lägenhet frÃ¥n första kvällen vi kom ner till Dubai – en möblerad etagelägenhet med tvÃ¥ sovrum och balkong. Inledningsvis hade vi lägenheten i tvÃ¥ mÃ¥nader (till slutet av oktober), men givet den lÃ¥ngbänk jag hamnade i med min visumprocess tog vi det säkra före det osäkra och förlängde kontraktet till slutet av november. SÃ¥ när hyresvärden ringde torsdagen den 27:e oktober, när jag och Lady satt i bilen, för att frÃ¥ga “när pÃ¥ mÃ¥ndag vi flyttar ut”, sÃ¥ var vi ganska oförstÃ¥ende. Det uppdagades snabbt dock att hyresvärden (ett företag som hyr ut semesterbostäder, främst i Dubai) ansÃ¥g sig ha rätten att avsluta vÃ¥rt avtal, eftersom vi inte hade betalt förskottshyra för nästkommande mÃ¥nad. Och det vore väl fair’n’square, om det inte hade varit för det faktum att vi vid flertalet tillfällen – sÃ¥väl per telefon som mailledes – hade bett om att fÃ¥ tillgÃ¥ng till den länk som behövs för att nÃ¥ sidan där man gör betalningen. Föga förvÃ¥nande sÃ¥ var det en av oss som tände pÃ¥ alla cylindrar (hint: inte den mentalt valiuminfuserade yours truly som kan räkna pÃ¥ ena handens fingrar de gÃ¥nger han blivit arg) sÃ¥ det ringdes en hel del arga samtal till hyresvärden, som erbjöd sig att försöka hitta alternativt boende till oss som bästa alternativ – men nÃ¥nstans i hela processen satte vi oss ner och räknade efter: Tillträde till huset var den 1:a november – men vi kunde pÃ¥ nÃ¥der fÃ¥ flytta in en dag tidigare, vilket alltsÃ¥ skulle ge oss torsdag, fredag, lördag och söndag innan flytten kunde ske – efter moget övervägande och en hel del tandagnisslan sa vi till varandra: “Vi kör – inflyttning pÃ¥ mÃ¥ndag!” Resten av den dagen spenderades pÃ¥ IKEA shoppandes möbler med expressleverans, dagen efter dundrade vi in pÃ¥ Carrefour för att köpa vitvaror med expressleverans, sÃ¥ när mÃ¥ndagen kom hade vi helt plötsligt ett i stora delar möblerat hus med tvättmaskin, torktumlare, kyl och frys, spis, diskmaskin och mikro – och pÃ¥ köpet hade vi alltsÃ¥ sparat tre veckors hyra av lägenheten som vi alltsÃ¥ lämnat. Dock ska det – i samma andetag, andas inte än! – nämnas att vi utöver detta även hade fÃ¥tt till mÃ¥lning i vÃ¥rt sovrum och Astrids dito, vi hade haft företag där för pest control och hela huset hade städats, inom samma tidsperiod. Det är inte utan att jag är imponerad av oss – och i synnerhet min kära kapten Lady som alltsÃ¥ är den som styr hela den fullriggare som vÃ¥r familj faktiskt fÃ¥r anses vara här nere, och det med den äran! Tack honey!

Nedanför har vi då lite före/efter-bilder så ni kan se vad som hänt de senaste veckorna…

astrids rum halvt inrett
Astrids rum innan gardiner, lakan och annat piff. Dock – rosa och lila väggar; helt enligt önskemÃ¥l.

astrids rum inrett
Rummet efter piff!

gästrum uppe tomt 1
Övre gästrummet.

gästrum uppe inrett 2
Samma rum efter lite piff!

matrum tomt 1
Matrummet under IKEA:s besök.

matrum inrett
Matrummet efter lite piff. Ã…terstÃ¥r dock att skaffa bilder till ramarna – alternativt att till fullo omfamna Thomas Robinsons idé frÃ¥n filmen The Switch och lÃ¥ta det vara som det är.

sovrum tomt
Master bedroom. Utan säng.

sovrum inrett
Med säng, tavlor och lampa!

vardagsrum nere tomt 2
Nu kanske jag har sagt nÃ¥got om det tidigare – men get this; IKEA kommer hem och inte bara levererar möblerna, utan de monterar dem även! Här är nedre vardagsrummet under deras besök.

vardagsrum nere inrett
Och här är det för nÃ¥gra dagar sen. Den uppmärksamme ser även att det är en koja som Astrid byggt, och att hon vid fototillfället hÃ¥ller pÃ¥ att montera in mikrofoner i kojan för att kunna sjunga Let it go, “Jingle Bells” och “Blinka lilla stjärna”. För det vill man ibland när man har en koja.

vardagsrum uppe inrett 3
Här har vi bara en efterbild – övre vardagsrummet är tänkt som nöjesrum. Fotbollsspel och bokhylla!

vardagsrum tv inrett 1
Samt tv-häng och terrass!

Men familjen dÃ¥, hur gÃ¥r det för familjen? Jo, i och med flytten till hus sÃ¥ fick vi helt plötsligt ytor att leva pÃ¥ – leksaker kan dras fram men även städas undan pÃ¥ ett enklare sätt, tillträdet till poolen just utanför huset gör att det badas friskt och jag minns fortfarande leendet pÃ¥ Ladys läppar när hon första gÃ¥ngen gick ut pÃ¥ altanen och ropade: “Kom in Astrid, middagen är klar!”, till Astrid som var ute pÃ¥ lekplatsen och sprang omkring. Kort sagt har huset gjort livet ytterligare ett par pinnhÃ¥l enkelt att leva. Sen har ju Astrid tagit sig förbi den sprÃ¥kliga barriären pÃ¥ ett sätt som, min bakgrund inom lingvistik och sprÃ¥kvetenskap till trots, fÃ¥r mig att häpna över hur snabbt barn kan tillgodogöra sig ett nytt sprÃ¥k – hon är numera tjenis och bundis med granntjejen Chleo, frÃ¥n Australien, och växlar helt bekymmersfritt mellan engelska och svenska. Sen kryddar hon tillvaron med att lära sig arabiska pÃ¥ dagis, och nÃ¥gra fraser pÃ¥ tagalog som vÃ¥r förra filippinska nanny pratade. Jag själv försöker hÃ¥lla uppe Ã¥ngan genom att lära mig tvÃ¥ nya arabiska fraser i veckan (vÃ¥r Chief Medical Officer fÃ¥r i utbyte lära sig tvÃ¥ svenska fraser i veckan – typ som “mera kaffe!” och “när är det fika?”) och till det kommer lite hobbyutbyten inom Tagalog (filippinska, frÃ¥n min fastighetschef) och det indiska sprÃ¥ket Malayalam (frÃ¥n mina upphandlare). I tillägg till ovan ska det även nämnas att Lady har pÃ¥börjat en tjänst som kommunikations- och marknadsansvarig för samma sjukhusgrupp som jag jobbar för – inledningsvis pÃ¥ deltid, men även inom hennes omrÃ¥de är mängden arbete snarast att liknas vid en aldrig sinande ström av “åh, jag borde”:n, “det här mÃ¥ste göras nu”:n och “allt är viktigt, hur ska jag kunna prioritera”:n, sÃ¥ utmaningen ligger väl mer i att undvika att drunkna i alla mÃ¥sten och fokusera pÃ¥ att bara jobba sÃ¥ mycket som man har betalt för. Story of our lives.

20161130_132048
När min brorsa var pÃ¥ besök sÃ¥ var vi även uppe i Burj Khalifa. Det är satan sÃ¥ högt alltsÃ¥! Varenda en av de där husen man ser nedanför hade stÃ¥tt ut som en varböld i Stockholms skyline – och de är lilleputt jämfört med Burj Khalifa!

20161130_132238-EFFECTS
Fascinerande.

20161130_132753
Och här har ni min käre bror, Jakob, hängandes i loungen uppe i “Burjen”.

En liten timelapse över utsikten.

För nÃ¥gra mÃ¥nader sedan gjorde jag en kort reflektion gällande vad jag funnit vara annorlunda i UAE jämfört med den gamla välbekanta vardagslunken i Sverige – och nu tänkte jag försöka mig pÃ¥ konststycket att komma med en analys av hur saker har blivit jämfört med vad vi fick information om innan.

T R A F I K E N – “Trafiken här nere är hemsk, och varje dag ser man minst tvÃ¥ allvarliga trafikolyckor pÃ¥ väg till och frÃ¥n jobbet.” Orden kom frÃ¥n bekant som spenderat de senaste fyra Ã¥ren här nere i Dubai, och givet mängden bilar i trafiken sÃ¥ trodde jag väl inte att det skulle vara sÃ¥ osannolikt att man ser ett par större olyckor per dag. Men hittills, peppar peppar, ta i trä, har jag sluppit se nÃ¥gra allvarligare incidenter överhuvudtaget. Förvisso är det sÃ¥ att man generellt har minimerat avstÃ¥ndet till bilen framför, frÃ¥n att i Sverige handla om ett par sekunder som bäst (för i ärlighetens namn – hÃ¥ller man verkligen de tre sekunderna i rusningstrafik – lämnar man en lucka sÃ¥ klämmer sig väl nÃ¥gon annan in där?), till att här nere handla om avstÃ¥nd som inte sällan kan mätas i ensiffriga centimeter med en underliggande ambition om att visa sig angelägen medelst kortast möjliga avstÃ¥nd i kombination med ett ihärdigt användande av helljus och inte sällan tutan – men pÃ¥ nÃ¥got oförklarligt sätt sÃ¥ ligger olycksfrekvensen förvÃ¥nansvärt lÃ¥gt, Ã¥tminstone sett till den rutt jag tar till och frÃ¥n jobbet.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-0

V Ä D R E T – “Det är varmt som satan i Dubai!”, är väl en allmän Ã¥sikt som kommer av det faktum att vi, i egenskap av svenska turister, önskar maximera mängden sol och värme när vi väl bestämmer oss för att fly den svenska grÃ¥ vardagen för att tillskansa oss lite lyx, flärd och semester i Dubai. Inte sällan siktar man dÃ¥ in sig pÃ¥ höstlovet eller sport- eller pÃ¥sklov, kanske för att undvika prisökningen över jul och nyÃ¥r, och delvis möjligen för att man, ju, trots allt uppskattar lite snö och kyla när det är dags för jultomten att knacka pÃ¥ följt av fyrverkerierna veckan efter – men detta innebär ju att man (eh, ni – de svenska turisterna) hamnar här nere antingen precis i eftersviterna av sommarens bastuvärme, alternativt när vädret börjar blÃ¥sa pÃ¥ med värme inför just den bastuvärme som härskar under sommarmÃ¥naderna. Men senaste veckorna sÃ¥ har vädret visat pÃ¥ ytterligare en dimension – kyla. Efter kvällsdoppet igÃ¥r kväll sÃ¥ frös jag sÃ¥ att jag skakade tänder, vilket verkligen var en exotisk känsla; frysa i Dubai. Men kvälls- och nattetid kryper temperaturen ner under 20 grader, och dÃ¥ kan man själv tänka sig tillbaka till en ljum sommarkväll med ett nattdopp – det är ju inte utan att man drar en liten rysning för att man vet hur kall man blir precis när man kommit upp, innan man sprungit in i bastuns värme igen, följt av en iskall lager. Inte sant? Men i korthet – det är varmt som satan i Dubai, dock inte alltid.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-1

F A M I L J E F Ö R U T S Ä T T N I N G A R – “Dubai är en fantastisk plats för en barnfamilj.”, ett pÃ¥stÃ¥ende som nog var ett av de mest utbredda inför vÃ¥r ankomst här i Dubai. Och det är väl bara att kapitulera inför det fullbordade faktumet – Dubai är en grym stad när det gäller aktiviteter, förutsättningar och faciliteter för barnfamiljer. Självklart finns det smolk i bägaren i det att staden snarast blickat mot amerikanska förlagor som Los Angeles och Las Vegas, vilket lett till att man sÃ¥ gott som alltid är bilburen, och att man fÃ¥r räkna med en halvtimmes bilfärd oavsett vart man ska – men när man väl kommit till sans med de förutsättningarna sÃ¥ är det bara att dagtinga och ta tillvara pÃ¥ allt som finns att tillgÃ¥: Gigantiska parker (alltid med grönt och kortklippt gräs), inomhuslekland (för de jävlarimig-varma sommardagarna), vattenland (med uppvärmt vatten pÃ¥ vintern och nedkylt pÃ¥ sommaren) och fullt av genuint barnkära servitörer, butiksbiträden och nannies/maids.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-2

A R B E T E  – “Man jobbar jämt.” Inledningsvis har det här kommit att bli en evig sanning – även om jag i det här forumet inte tycker om att orda alltför mycket om mitt jobb (detta givet att jag här nere är en offentlig person och med det även har ett ansvar gentemot min chef och mina underställda) sÃ¥ kan jag med lätthet säga att jag aldrig har jobbat sÃ¥ mycket som jag gjort under de inledande mÃ¥naderna här nere. Samtidigt har jag vinnlagt mig om att finnas hemma till middagen och vika merparten av helgdagar Ã¥t aktiviteter med familjen, sÃ¥ jag tror – och hoppas – att Astrid och Hugo inte märkt av min arbetsbelastning nämnvärt. De senaste veckorna känns det dock som att pressen avtagit nÃ¥got, och jag ser trÃ¥nande fram emot att fÃ¥ kunna njuta av en kväll där jag är ledig när barnen lagt sig, kommer i säng innan timvisaren letar sig över till nästa dygn och där jag stänger datorn för dagen redan pÃ¥ jobbet.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-3

Kontentan är att verkligheten den här gÃ¥ngen trumfades av förhandsinformationen – det är varmt, familjevänligt och högtryck pÃ¥ jobbet men trafiken är inte sÃ¥ farlig som man kan luras att tro. Hur tror ni att det hade varit för er att bo i Dubai?

Det tog ganska lång tid för mig att få mitt visum och arbetstillstånd (av olika anledningar) men när jag väl fått det var det dags för resten av familjen. Det tog tid, lååång tid. Och precis när vi började misströsta och fundera över konsekvenserna av att Lady, Astrid och Hugo inte får sina visum i tid (typ att de skulle vara tvungna att åka hem till Sverige i nio månader innan de skulle vara tillåtna att komma tillbaka hit) så ringde vår Public Relations Officer (fritt översatt):

– Vi har ett problem.
– Jaha?
– Du har bara ett barn.
– Eh… nej, mig veterligen har jag tvÃ¥. Astrid och Hugo.
– Hmm… okej, du har tvÃ¥ barn. TvÃ¥ döttrar.
– Igen, nej – jag är med en dÃ¥res envishet säker pÃ¥ att Hugo är en pojke.
– Nej, Hugo är ett flicknamn!
– Say what? Vad sägs om nej? Hugo är en pojke.
– Du mÃ¥ste visa mig bevis pÃ¥ att han är en pojke, annars fÃ¥r han inget visum.
– Räcker det med en bild pÃ¥ hans… eh, familjestolthet?
– Nej, papper med stämpel, bÃ¥de frÃ¥n UD och UAE:s ambassad i Sverige.

Jag lyckades tillslut att övertyga Ahmed (PRO:n) om att Hugo de facto är en pojke, och att det även står så i hans personbevis (som för övrigt är översatt till engelska, såklart). Då kom nästa problem några dagar senare:

– Vi har ett problem. Igen.
– Han ÄR en pojke!
РJa ja ja, men han har munnen f̦r ̦ppen p̴ bilden.
– ?
– Han mÃ¥ste ha stängd mun.

Projekt ta-bild-pÃ¥-Hugo-när-han-har-stängd-mun-men-öppna-ögon tog vid. Det gick sÃ¥där – slutresultatet blev 74 bilder pÃ¥ Hugo med öppen mun (pappa är tydligen rolig när han ska ta kort), och ett visum pÃ¥ en alldeles strÃ¥lande glad Hugo. Med öppen mun.

20161031_183937(0)-COLLAGE
Som sagt – glad som en spelman utan tillstymmelse till stängd mun!

hugo 2
Bästa visumet ever!

Dagens fundering:
Nu när vi bor i ett muslimskt land sÃ¥ är det pÃ¥tagligt svÃ¥rt att undgÃ¥ deras regelbundna och väldigt tydligt pÃ¥kallade böner – minareterna tornar sig ganska höga jämfört med de tvÃ¥vÃ¥ningshus som är modus operandi utanför skyskrapsgränserna och även om man numera inte tänker aktivt pÃ¥ böneutropen sÃ¥ sker de ju de facto fem gÃ¥nger om dagen – och med det kommer även grubblandet gällande det här med att vända sig mot Mekka. Det är ju okej om man har en kompass (och vet exakt var man befinner sig), alternativt – i dessa digitala dagar – en app som vägleder en i vilken riktning man ska böja sig (i lägenheten vi bodde i i början här nere sÃ¥ var faktiskt riktningen mot Mekka utmärkt i taket – för enkelhets skull liksom). Men get this – vad händer när första muslimen befinner sig i rymden? Om man befinner sig i omloppsbana i rymden sÃ¥ ligger hastigheten generellt runt typ 27-28 000 km/h (motsvarande nästan Ã¥tta kilometer i sekunden) vilket i sin tur innebär att man snurrar tvÃ¥ tredjedelars varv runt jorden per timme. Fatta dÃ¥ om man har till uppgift att vända sig mot Mekka fem gÃ¥nger om dagen, där varje bön tar, lÃ¥t säga tio minuter – det blir ett jävla aerobicspass där ute i rymden för att vara vänd Ã¥t rätt hÃ¥ll. SÃ¥vida man inte löser det hela med nÃ¥gon form av gyroskopisk konstruktion, där man har Mekka som ett slags rörlig origo i ett pseudodynamiskt koordinatsystem (lÃ¥ter ju skitenkelt, när jag tänker efter… eh…). I förlängningen kommer ju den här funderingen att handla om huruvida vÃ¥ra religioner vi har här pÃ¥ jorden är skapade utefter förutsättningarna pÃ¥ jorden – och inte universum – och sÃ¥ledes kan tänkas vara skapade av människan snarare än nÃ¥gon allsmäktig Gud (som dÃ¥ de facto faktiskt borde skapat Ã¥tminstone grogrund för att religionen skulle kunna utövas även i rymden – utan krav pÃ¥ doktorstitel i differentialekvationer och transformationsmatematik)? Nu har jag inte kommit mycket längre i min genomlysning av världens 5 000 (give or take a few) religioner än just den här funderingen – men nog mÃ¥ste det väl finnas fler exempel som den här pÃ¥ att vi människor (eller gudar) har varit, och är, nÃ¥got introverta i vÃ¥rt tänkande med just jorden som fokalpunkt?

 Okej, sÃ¥ lÃ¥ngt sÃ¥ väl – ledsen för radiotystnaden under dryga tre mÃ¥nader, som ni läste ovan sÃ¥ har det jobbats en hel del, sÃ¥ det ni just läst började som ett skelett den 2:a november, för att sedan köttas pÃ¥ ända till idag – 25:e januari. Bättring utlovas!

Vad händer hos er? Vi kör sÃ¥ här – alla berättar en sak som man ser fram emot den kommande veckan! Jag ser fram emot att äta hamburgare och kolla pÃ¥ fontänskÃ¥despelet nedanför Burj Khalifa, redan imorgon!

Er vaskare,
Candide

Friday Night Live…

Fri October 14, 2016, 18:08

(Fredag Рh̴ll i er!)

Suck – nu har det gÃ¥tt sÃ¥ där lÃ¥ng tid mellan inläggen att det infinner sig nÃ¥gon typ av Ã¥ngest inför att jag ska skriva ett nytt inlägg. Varför vet jag inte riktigt och rent faktiskt sett finns det ju inte nÃ¥gon som helst anledning – men icke desto mindre. Angst. NÃ¥väl – styckena här nedanför började författas den 26:e förra mÃ¥naden – sÃ¥ ha överseende med mig för tempushopp, oklara tidslinjer och avsaknad av logik! Nu kör vi!

SÃ¥ är det sÃ¥ Ã¥terigen fredag (för att ytterligare understryka ovanstÃ¥ende styckes ursäkt sÃ¥ ska det sägas att det här stycket exempelvis skrevs för tvÃ¥ veckor sedan). Kvällen till ära sitter jag i baren pÃ¥ Café Belge pÃ¥ Ritz-Carlton i DIFC här i Dubai. Sitter ensam i baren och har tillskansat mig sÃ¥väl djävulskryddade (vilket för övrigt, om det nu ens kan tänkas klassas som ett ord, förefaller vara ett av de fÃ¥ ord som jag lyckats frammana som resulterar i noll resultat pÃ¥ Google) cashewnötter som en habil Old Fashioned. NÃ¥got som jag har insett efter den dryga mÃ¥nad vi har varit här nere är att det är svÃ¥rt för mig att skaffa vänner – kollegor har jag (och med det sagt ska jag säga att de här kollegorna med lätthet kvalar in som nÃ¥gra av de bästa jag haft – även om nu ingen skugga ska falla över mina tidigare eminenta kollegor) och med det kommer förvisso det sociala, skratten och även möjligheten att fÃ¥ lätta hjärtat om behov finns – och i situationen vi alla är i här nere sÃ¥ är vi även behjälpta av det faktum att vi alla är satta i den här nya, annorlunda och utmanande situationen, vilket ytterligare ger luft under vingarna för vÃ¥r vänskap. Men ändÃ¥ sÃ¥ är det just att ha nÃ¥gon utanför jobbet som jag saknar – en polare. Som man vet att man kan frÃ¥ga om man ska se pÃ¥ Champions League (även om tiderna för fotbollsmatcherna blir förbÃ¥lt sena här givet att vi ligger tvÃ¥ timmar framför Sverige) eller bara dra med ut pÃ¥ dÃ¥ligheter any given Thursday, om vi pratar filmreferenser. NÃ¥väl, var sak har sin tid.

Nu tar vi och går igenom senaste bildskörden!

20160924_100606-01
Vi tog en till dag pÃ¥ stranden – den här gÃ¥ngen inne i Dubai sÃ¥ söderhavskänslan ville väl inte riktigt infinna sig – men icke desto mindre är sanden finkornig som chinchillasand och havet varmt som en bättre pool!

20160923_1029220-01
En fredag hängde vi pÃ¥ The Green Planet i City Walk här i Dubai. Perfekt om man har barn att slÃ¥ ihjäl ett par timmar (föregÃ¥ende mening ska för övrigt läsas sÃ¥ här: Det är perfekt om bÃ¥de har barn och ett par timmar att slÃ¥ ihjäl. Och inte pÃ¥ nÃ¥got annat sätt.); det finns fÃ¥glar, fiskar, ormar, skalbaggar, ödlor och fina växter överallt – och sÃ¥ till det ska man sedan lägga till hängbroar, tunnlar genom akvariumet och smÃ¥ stigar inne i regnskogen. Eller gula papegojor.

20160923_1042261-01
Tukaner fanns det också!

20160923_1049220-01
Och skalbaggar, som sagt.

20160923_111922-01
Och så en ödla.

20160923_131433-01
Efterföljande promenaden i City Walk var förvisso inte helt njutbar givet att temperaturen hade passerat 40-gradersstrecket med rÃ¥ge – men den street art som de lÃ¥tit konstnärer smycka stadsdelen med är riktigt fin!

20160923_1146170-01
Älska är väl kanske lite väl uttrycksfullt som adjektiv om mina känslor för Dubai hittills – men jag trivs bra. Vi trivs bra.

20160923_070628-01
En sak man lätt slÃ¥s av här nere är att det sällan är sÃ¥n där klarblÃ¥ himmel som det allt som oftast är hemma i Sverige pÃ¥ fina sommardagar. Alla dagar här nere är ju temperaturmässigt som de allra finaste sommardagarna som nÃ¥gonsin satt sin fot pÃ¥ svensk mark (och nu är det faktiskt sant – oaktat tid pÃ¥ dagen numera sÃ¥ är det näst intill en ren njutning att gÃ¥ utomhus) – men med skillnaden att allt är höljt i ett skimrande dis av sand… Men sÃ¥ häromdagen sÃ¥ var det klar himmel! Man kunde till och med se ett par moln pÃ¥ himlen!

20160927_142404-02
Har även fÃ¥tt min första försmak av öknen – mäktigt!

Det här med trafiken i Dubai kan vi väl gÃ¥ igenom nu pÃ¥ en gÃ¥ng. Första gÃ¥ngen vi var här nere, i början av juli, fick vi berättat för oss att trafiken var en mardröm – trafikolyckor är vanliga och det kommer ta lÃ¥ng tid innan man vÃ¥gar sig ut i trafiken – sÃ¥ det var med ett visst mÃ¥tt av försiktighet och tillbakahÃ¥llen angst som jag satte mig bakom ratten första dagen med hyrbil. Och trafiken var… helt okej. Nu är det visserligen sÃ¥ att jag som genom en ryggmärgsreflex jämförde rytmen, bilarna och hetsen med den i Accra, vilket skulle fÃ¥ det mest Lorenzianska rusningstrafikskaos att framstÃ¥ som högst exemplarisk bilskoletrafik à la Preüssen – men oaktat detta, om jag försöker mig pÃ¥ en subjektivt objektiv analys av det hela sÃ¥ är inte trafiken sÃ¥ farlig. Visst har man ändrat tresekundersregeln till att här kallas tredecimetersregeln och även om bilarna alla har blinkers sÃ¥ verkar det vara förbjudet att använda dem, men ändÃ¥ – finns det Ã¥tta filer sÃ¥ hÃ¥ller man sig till Ã¥tta filer (och inte elva, som säkerligen hade varit fallet i Accra), är det en motorväg man Ã¥ker pÃ¥ sÃ¥ kan man förvänta sig att den fortsätter vara motorväg (och inte ta slut i en lerstig helt apropÃ¥) och sÃ¥ vidare. Sen är det ett par saker jag tycker är lite lustiga med trafiken här nere – exempelvis pÃ¥ just motorvägarna; pÃ¥ vägen mellan Dubai och Abu Dhabi sÃ¥ är hastighetsbegränsningen 120 kilometer i timmen, vilket klargörs pÃ¥ flertalet tydliga vägskyltar. Men lika ofta som de vägskyltarna tittar fram sÃ¥ kommer det även andra skyltar – där det tydligt stÃ¥r skrivet att den h ö g s t a tillÃ¥tna hastigheten är 140 kilometer i timmen, och att man ska tänka pÃ¥ det. Eh… vad är dÃ¥ 120 km/h för hastighet? En rekommenderad hastighet? Lite efterforskning frÃ¥n undertecknads sida har mynnat ut i att 120 km/h är hastighetsbegränsningen, men att böter börjar betalas ut först om man överträder hastighetsbegränsningen med 20 km/h eller mer – vilket dÃ¥ föranleder skyltarna om 140 km/h. Själv kan jag ju tycka att man borde ha en hastighetsbegränsning och att det är den som gäller… Ungefär samma deal har vi när det gäller heldragna linjer – de vita heldragna linjerna är okej att Ã¥ka över och inte bry sig om – de är mer där som rekommendationer, men de gula heldragna linjerna, drar man över en sÃ¥n sÃ¥ är det böter. För sÃ¥nt ska man ju bara veta – sÃ¥ klart. Och tvärtom mot hur svenska polisen är (stannar folk och delar ut böter pÃ¥ plats) sÃ¥ kommer här allt pÃ¥ ditt registreringsnummer. Och betalar du inte böterna sÃ¥ gÃ¥r inte bilen igenom besiktningen och de tar den pÃ¥ plats för dig (när du ska besiktiga den). Och nu när vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ det här med trafik och bilar och sÃ¥nt sÃ¥ kan jag även nämna att vi var pÃ¥ middag hos en av mina kollegor förra helgen, och frÃ¥gade om de har nÃ¥gra regler här nere gällande promillehalt och bilkörning. Svaret blev att det inte finns nÃ¥gon tillÃ¥ten eller otillÃ¥ten promillehalt alls i lagen – för här nere har de inställningen att man kan ju inte förbjuda nÃ¥got som inte finns; och alkohol finns ju inte… eh… Möjligen är det sÃ¥ om man hÃ¥rdrar det i och med att det de facto är Sharialag som gäller här nere och i den aspekten är ju alkohol förbjudet – i synnerhet för de som inte har tillskansat sig ett aktivt “tillstÃ¥nd” (för att inneha vilket man mÃ¥ste besitta sÃ¥väl residence visa som Emirates ID), rent strikt sett – men rent faktiskt sett sÃ¥ serveras det ju alkohol pÃ¥ sÃ¥ gott som varenda restaurang och hotell här i stan. Men jag kunde inte lÃ¥ta bli att tycka att det är fascinerande att de inte har nÃ¥gon lag som förbjuder en att köra bil alkoholpÃ¥verkad – eftersom alkohol “inte finns”. Sen ska det väl i samma andetag nämnas att om nÃ¥gon nu mot all rim och reson skulle fÃ¥ för sig att köra bil efter nÃ¥gra öl och fastna hos polisen sÃ¥ är det väl inte sÃ¥ direkt att de ser genom fingrarna pÃ¥ grund av ett kryphÃ¥l i lagen – tvärtom sÃ¥ kommer de med största sannolikhet göra det mycket tydligt via godtycklig lagtexttolkning att alkohol och bilkörning äro tvÃ¥ parallella linjer, och det ligga i parallella linjers natur att aldrig mötas – som August Strindberg skulle uttryckt det (även om han själv nu pratade om man och kvinna – vilket jag själv kan tycka är ett ganska ödesmättat uttalande givet hans rykte som kvinnokarl).

Puh! Mastodontstycke – inte sant? Vi lättar upp det hela en sköning till citat:

“When I die, I want to go peacefully, like my grandfather did – in his sleep. Not yelling and screaming, like the passenger in his car.”
– Bob Monkhouse

Vad kan vi mer säga? Jo, vi har hittat ett hus som vi ska flytta in i. Innan vi kom ner hit i slutet av augusti sÃ¥ hade vi bokat in oss i lägenheten där vi bor nu – den hyr vi mÃ¥nadsvis och som sÃ¥dan är den alltsÃ¥ svindyr (nu är förvisso allt svindyrt här i Dubai, men det blir extra dyrt om man inte bestämmer sig för att hyra boende Ã¥rsvis). Saken är bara den att man kan inte hyra hus eller lägenhet Ã¥rsvis sÃ¥vida man inte har ett residence visa, nÃ¥got som tar sin lilla tid att fÃ¥ tag pÃ¥. Eftersom jag själv jobbar för ett företag som i sin tur har presidentministeriet som uppdragsgivare sÃ¥ är det en hel del pappersexercis som ska trampas igenom innan man fÃ¥r stämpeln i passet – men nu verkar det icke desto mindre som att det är dags för mig att fÃ¥ mitt pass med tillhörande visum i. Steget efter det är att jonna över till mäklaren med en check pÃ¥ 5% pÃ¥ hyressumman och tvÃ¥ checkar till hyresvärden med hälften av hyressumman pÃ¥ vardera check. Därefter är 69b 12c Street i Jumeirah 1 vÃ¥rt i ett Ã¥r framöver Ã¥tminstone. Som synes av bilderna här nedanför sÃ¥ är det ett hus med fyra sovrum, tvÃ¥ terrasser och en altan, med tillhörande gemensam pool, gym, squashbana och lekplats. 1:a november blir officiell inflytt men sÃ¥ länge vi fÃ¥r till betalningarna med checkar och kan visa upp mitt visum innan dess sÃ¥ har vi tillträde! Wohooo!!

whatsapp-image-2016-10-14-at-20-49-34
VÃ¥rt hus!

20161009_152412
Entré – välkommen in!

20161009_152434
Gästrum på nedervåningen.

whatsapp-image-2016-10-14-at-20-55-04
Utsikten från matrummet (som är i öppen planlösning med vardagsrummet).

20161009_154300
Gemensamma poolområdet.

20161009_152834
Master bedroom.

20161009_152805
Övre vardagsrummet.

20161009_153002
Terrass #1 pÃ¥ övervÃ¥ningen – med utsikt över Dubai:s skyline och även Burj Khalifa.

20161009_152740
Terrass #2 pÃ¥ övervÃ¥ningen – utgÃ¥ng frÃ¥n gästrum #2 (vilket sedermera kommer bli Hugos rum).

20161009_152715
Gästrum på övervåningen (senare Hugos rum).

20161009_152650
Vardagsrummet på övervåningen från ett annat håll.

Nu bor vi förvisso väldigt fint som det är, och möblerna som kommer med lägenheten här är även de fina och så, men vi längtar ändå efter att skapa något som blir vårt. Få lite mer utrymme, kunna ta emot gäster och ha möjligheten att avrunda torsdagskvällen genom att ta en drink på terrassen medan solen viker sig ner längs med Jumeirah Beach… Så välkomna ner för att hälsa på!

Dagens fundering:
Hur många ställen har man varit på för sista gången?

Det var allt för idag! Nu kräver jag att fÃ¥ en rapport frÃ¥n er – hur mÃ¥nga grader var det när du vaknade imorse? När cyklade du senast? Var skulle du vilja bo om pengar inte var en faktor att ta hänsyn till? Vem pratade du i telefon med senast? Mina egna svar pÃ¥ frÃ¥gorna är 29 grader Celsius, en regnig försommarnatt i maj, nÃ¥gonstans där min familj är lycklig och sist jag pratade i telefon var igÃ¥rkväll – och dÃ¥ var det min kära Lady jag pratade med.

Er tangoparlör,

Leon