Any given Friday…

Sat January 27, 2018, 20:40

(Nu börjar vi om med den gamla klassiska blogdispositionen – en inledande parentes med något ni inte visste, ett antal texttunga stycken med uppbrytande bilder och den allestädes närvarande “Dagens fundering”. Således – without further ado – dagens fakta är: En dag vid ekvatorn är inte tolv timmar lång – på grund av atmosfärisk refraktion och solens storlek så är dagen snarare 12 timmar och sju minuter. Efter den mycket nödvändiga informationen önskar jag er nu lycka till med fortsatta läsandet – enjoy!)

Det känns som att det riskerar att bli en vana, igen – det här med att skriva blog. Men jag får tillstå att erkänna att jag saknat det – och era glada tillrop – så nu är det dags igen! För att undvika upprepningar alltför mycket lovar jag härmed dyrt och heligt att inte orda ett knyst om grabbhelgen (insåg sent om sider att det blev tre inlägg i rad, för den nogräknade). Istället kommer jag idag bjuda på finingar som Hatta Fort Hotel, Any given Friday, Expo 2020 och storslagna vyer. Nu kör vi!

Men innan jag börjar förresten – vet ni vad jag saknar? Jag saknar solen i Sverige. Tvivels utan är det ju så att det är samma sol vi blickar upp mot dagarna i ända, och i tider som dessa så ser jag det dessvärre (för er del, som bor i Sverige, åtminstone) som något självklart att vi får tillfälle att njuta av densamma fler timmar om dagen än vad ni kan (och av hänsyn till eventuella vinterdeprimander så undviker jag att nämna det faktum att solen på de här breddgraderna dessutom för med sig temperaturer som får vilken sommardag som helst i Sverige att ivrigt utnämna sig själv till årets bästa dag) men det jag saknar är variationen. En dag hemma i Sverige så kan solen skifta från knappt skönjbar, via lika frånvarande som en scenshow med Elvis har varit sedan augusti -77, till solsken med en laserstråles intensitet och styrka. Här nere är dagarna för det första förvillande lika varandra; utslaget på året pratar vi två och en halv timmes diff i soltimmar per dygn – något som borgar för pinsamt små skillnader från dag till dag, om man sedan lägger till det faktum att dagarna i sig är förvillande lika varandra – sol från morgon till kväll (undantaget skulle väl vara de i genomsnitt fem dagar om året som vädergudarna* får för sig att öppna himlens portar), så är det åtminstone i mina ögon ganska långt från den myriad av nyanser i vädret som den svenska solen bjuder på. Det jag däremot i n t e saknar är perioden oktober till april. Året i Sverige hade för min del väldigt gärna kunnat få bestå av maj till september med ett snabbt gästspel om två veckor för att fira jul med enorma mängder snö…

* Här i Dubai så är ju allt möjligt, så även att styra vädret – tydligen är det så att det finns en ganska betydande grundvattentäkt under Dubai (hur nu det är möjligt – vi snackar en betydande andel öken liksom), och när den riskerar att gå torr så skickar man helt sonika upp flygplan på cloud-seeding missions” – man framkallar regn helt enkelt. I slutet av förra året gick 16 såna uppdrag och stapeln, vilket bland annat ledde till en hagelstorm i Ras Al Khaimah och saftiga översvämningar i Dubai.

Hatta Fort Hotel var det ja… I vår ledningsgrupp hade vi härförleden en tvådagarskonferens – och för att dels undvika att någon skulle känna sig förfördelad (vi har ett lag Syd och ett lag Nord i vår ledningsgrupp; ungefär hälften av oss är bosatta i Dubai medan andra halvan bor uppe i Ras Al Khaimah) och dels minimera risken att någon skulle fly fältet för att sova hemma (gemensamma middagar och aktiviteter efter konfererandet är nog så viktiga) så planerades konferensen till den lilla staden Hatta uppe i bergen. (Håll i er – det här blir en parentes som heter duga! Uppe i bergen, där Hatta tronar i ganska ensamt majestät gällande storlek på samhälle, så är det ett sammelsurium av emirat; så gott som vartenda ett av de sju emiraten i Förenade Arabemiraten har en liten snutt bergsområde. Och det hade väl inte varit så underligt om det inte var för det faktum att emiraten här nere ser sig själva som självständiga i mångt och mycket – de olika sheikherna vill gärna förse “sitt” folk med det bästa av det mesta. Så Hatta har ett sjukhus, för invånarna i Hatta, som tillhör emiratet Dubai. Tio minuters bilväg bort ligger Masfoot, som tillhör emiratet Ajman – och de har också ett sjuhus! Nu saknas det förvisso officiella siffror för Masfoot, men totala befolkningsmängden ligger nog nånstans runt 15 000 invånare. Då snackar vi att en metropol stad tätort ort samhälle by som Tranås skulle ha två sjukhus med dryga hundra bäddar vardera – eller om vi extrapolerar det så skulle Stockholm ha två sjukhus med totalt 25 000 bäddar att jämföras med Karolinskas två sjukhus totala kapacitet om typ 1 600 bäddar – och nog för att det för tillfället råder något av en byggboom inom hälso- och sjukvården i Stockholms läns landsting, men inte ens SLL är megalomaniska nog att dra det så långt…). Väl på plats fanns ingen anledning att ångra beslutet att förlägga konferensen långt bort – hotellet, som sedan ett år är helt nyrenoverat, stoltserar med en minst sagt imponerande backdrop och imponerade likaledes med både mat och fika. Om det nu inte vore för det faktum att mitt läsarklientel till stor del består av folk från två kretsar; mina nuvarande kollegor och folk i Sverige som känner mig sedan tidigare, så hade jag gärna rekommenderat det här hotellet om ni nån gång skulle på konferens. Men för mina nuvarande kollegor så var ju de med och vet lika väl som jag att det verkligen är att rekommendera – och för er andra hemma i Sverige så kanske det blir svårt att övertala chefen att tänka utanför boxen mycket nog för att välja bort Nynäs Havsbad, Bergendals konferensgård eller Högberga gård och istället gå all-in för Dubai och Hatta Fort Hotel. Men sikta mot stjärnorna om du vill komma till skogsbrynet!


Hatta Fort Hotel.

En av mina lite mindre mainstream:iga favoritfilmer är Any given Sunday, med Al Pacino. Har nog egentligen lite svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag gillar just den filmen (annat än det självklara faktum att allt med Al Pacino de facto är bra), men utöver själva filmen så gör sig just titeluttrycket väl i skrift. Any given Sunday. Typ vilken söndag som helst. Just i mitt fall tänker jag mig mer Any given Friday, för att på så sätt kunna inviga er i hur en vanlig helg kan se ut här nere. För det första ska nämnas att helgen är fredag-lördag här nere, så torsdagsmys är ett självklart fenomen, liksom torsdagscocktail och lördagsmiddag. Men hur som helst – efter en torsdag med tillhörande mys är det så dags att ta sig an fredagen. Om vi nu pratar en helt generisk fredag så går den oftast åt ett av två håll – om vi pratar två gånger av tio så har undertecknad gått upp i svinottan med barnen (högst oklart vilka oförätter i mina tidigare liv jag blir straffad för i och med att våra barn anser det vara sovmorgon att sova till klockan sex på morgonen) och därefter är det antingen standardfrukost à la flingor med mjölk för kidsen, eller så har undertecknad vaknat på rätt sida och det blir pannkakor till frukost – eller så är som oftast så att det är min bättre hälft, Lady, som är uppe och utfodrar kidsen – och när väl sedan jag kommer ner (vilket kan vara allt mellan åtta och tio på förmiddagen, beroende på mängden sömn jag försökt hämta igen eller hur ont i håret jag har efter en kväll med bättre cocktails) så är det allt som oftast dags för (en andra, för barnen) frukost! Tillsammans med våra australiensiska grannar så har vi utarbetat det optimala konceptet – barnen vaknar ju vid sexsnåret som senast, därefter händer det att de springer mellan varandras hus och nånstans runt halvåtta börjar vi föräldrar komma in i matchen och skickar ett meddelande som “we’ll be there at eight”. Som vädret är nu promenerar vi, som vädret var i somras så åker vi bil, den knappa kilometern till Stomping Grounds – frukostställenas frukostställe i Dubai! Med tiden, även om vi inte frekventerar stället varje vecka eller ens varje månad, så har det blivit något av en institution att familjer från vårt compound går dit på fredagarna, så inte sällan blir det tre eller fyra familjer som sitter och pratar, avhandlar helgens planer eller pustar ut efter veckan som gått. Väl hemma igen är det raka vägen ut i poolen med fri lek fram till lunch. I och med att vi då krängt i oss en brakfrukost är det ofta lite avslagna behov vid lunch, men barn ska ha mat och Hugo behöver sova… så mellan lunch och två-tre på eftermiddagen är det var man för sig själv. Men framåt halvfyra är det full fart ute i poolen igen, och nånstans runt fem börjar det diskuteras hos vem det ska grillas, och om det inte vore gott med en öl. Sen händer det inte helt sällan att fler grannar sluter upp, Champagnen åker fram, det spelas musik och kvällen går så sakteliga över i en av de där perfekta sommarnätterna som händer en gång vart fjärde skottår i Sverige… Så kan en helt vanlig fredag se ut för oss – vilket, sanningen att säga, är något av en kontrast gentemot de lördagar som förvisso förflöt problemfritt hemma i Sverige, men då med vissa möjligen oönskade moment (som gärna hade valts bort, om nu det hade varit möjligt vill säga) som kalla händer med vantvägran, overaller med svettiga barn på buss, slaskväder med våta fötter och Eder tillgivne som i egenskap av metromodern pappa inte gärna smutsar ner jeansen i onödan utan således istället leker halvengagerat, at best… eller vad säger ni?

Bilder pratade jag om i början – vad säger ni om att vi tillåter oss själva att ta en mikropaus i vardagen och titta på lite sådana från vår vardag? Okej? Okej! Då kör vi!



I give you – före: Rosa-lila flickrum. Efter: Nedtonat gästrum. Vad tycks?


Any given Friday.


Hade det inte varit för Astrids något Mellanösterninspirerade huvudbonad (den under paketdiademet, alltså) så hade det här verkligen varit en bild att skriva hem om…!



Färden hem från jobbet kan vara magisk ibland, med storslagna vyer som de båda ovanstående.


Det enda vattentornet jag sett i Dubai – och ett förjävla fint sådant, i tillägg till det!

Nu till en annan sak – ni vet Eiffeltornet? Det byggdes ju inför världsutställningen i Paris 1889, och har ju blivit något av en turistmagnet och även ikon för Paris. Jag har inte riktigt fattat storheten i världsutställningar (jag vet att Djurgårdspaviljongen byggdes inför en världsutställning i Stockholm, men sanningen att säga har ju inte den riktigt fått samma genomslag som Eiffeltornet) förrän nu – Dubai kommer stå som värd 2020, och hela projektet går under namnet Expo 2020. Som vanligt här nere så handlar det till stor del om att gå all in, göra något som ingen annan någonsin gjort och framförallt att spendera pengar som om det inte fanns någon morgondag – eller för att tala i klartext: Man bygger en ny stadsdel stor som hela Östermalm (2 000 000 kvadratmeter, om det är en bättre referens – eller en dryg halv Central Park) enkom för utställningen, men som en del i det hela kommer man även se till att Dubai i övrigt expanderar i en hyfsad omfattning; eftersom Saudiarabien just för tillfället jobbar hårt för att bygga ett torn i Jeddah som kommer stjäla förstaplatsen från Burj Khalifa så har man i Dubai sagt: “Alltså, så här får det fan inte gå till! Vilka tror de att de är?!” och helt sonika bestämt sig för att bygga ett ännu högre torn. Eftersom vi de facto befinner oss i en enda stor sandlåda (bokstavligt talat, så att säga) så är de rätt måna om att värna om sandlådefasonerna, och därför kommer man inte heller berätta exakt h u r högt tornet kommer att bli, förrän 2020 (när det ska vara klart). Detta för att ingen ska kunna bygga högre innan de är klara. Om jag ska sia in i framtiden 128 år, så tror jag att både Burj Khalifa och Dubai Creek Tower kommer att finnas på samma skala där vi idag har Eiffeltornet – om Dubai lyckas bibehålla sin särställning i världen även efter att världen gått över till förnyelsebar energi, och de inte har bestämt sig för att fortsätta överträffa sig själva (Burj Khalifa stod färdigbyggt 2009 och knappa elva år senare är det så dags för efterträdaren) vill säga. För att det nu inte ska skina igenom att typ hela Dubai är byggt på de senaste 30 åren, och väldigt mycket mer så just på sistone än i början av de åren, så har det fattats ett beslut här i stan om att a) alla nuvarande byggprojekt måste vara klara till 2020, och b) inga nya byggprojekt kommer att godkännas om de inte garanterat kommer vara klara till 2020. Det hade ju jag trott skulle innebära en avmattning i tempot de håller här nere, men icke så – sedan beslutet fattades har byggnadsprojekt såsom ett flytande Venedig och två nya halvöar omringandes Burj Al Arab sjösatts (vilka ändå får anses vara enbart en del av floran av de dryga 7 000 byggnadsprojekt som pågår i skrivande stund i Dubai – och då snackar vi nybyggen, inte renoveringar eller restaureringar, vilket känns som att 90% av Stockholms byggprojekt går ut på)…

Dagens fundering:
Om man hade haft möjlighet att färdas tillbaka i tiden och ändra e n sak, händelse eller ett skeende – tror ni att man hade gjort det då? Till saken hör ju i så fall att i analogi med fjärilseffekten så är det omöjligt att sia om huruvida man kommer hamna på samma plats i livet från vilken man nu i så fall fattat beslutet om att påverka saken/händelsen/skeendet, så det är ju en smula riskfyllt. För min egen del ser jag väl lite lagom opportunistiskfatalistiskt på det hela samtidigt som jag är så innerligt nöjd med livet just nu att jag dels inte tror på att åka tillbaka i tiden och ändra på något (fatta om man kunde göra det – det skulle ju bli kaos, för framtiden, den framtid som man åker bakåt ifrån, kanske slutar existera på grund av ens tidsresa) och dels inte ser någon som helst vinning i det hela. Utom möjligtvis att jag skulle vilja Jackpot på Lotto. Det hade jag faktiskt kunnat göra utan att påverka framtida skeenden alltför mycket – bara kolla rätt lottorad och sen åka tillbaka några dagar och “råka” lämna in den rätta. Sist men inte minst så kan jag bara addera att jag tror att det i framtiden kommer vara möjligt att färdas framåt i tiden – men aldrig bakåt. Kom ihåg var ni hörde det först!

Jag skrev ju några (host) rader här ovan om våra fredagar, och oaktat hur avundsvärt det ter sig i era ögon så är det faktiskt samtidigt ett av våra aber här nere – vad ska vi hitta på på helgerna? I och med att vi lever ett privilegierat liv där jag jobbar medan Lady är den med skepparexamen och styr skutan på hemmaplan för tillfället (måste bara lägga till det för övrigt – om man hade kunnat headhuntas som familjekapten så hade hon ögonblickligen snappats upp av någon auktoritet som typ familjemotsvarigheten till Maersk, för hon är helt briljant formidabel på logistik, planering och navigering) så ser önskemålen något olika ut gällande helgaktiviteter; jag kan känna att en helg där man skrotar omkring hemma, badar i poolen, grillar lite och låter barnen springa fritt mellan grannfamiljerna är precis vad jag ser fram emot efter en tung vecka på jobbet – medan Lady lever exakt det livet varje eftermiddag (möjligen undantaget grillandet, om man ska vara sanningsenlig) och således ser fram emot att få komma ut, se Dubai, se UAE, se världen, på helgerna. Nu när jag skriver det här så inser jag att det allt som oftast är jag som får min önskan uppfylld – och jag måste bli bättre på att få ut oss ur huset och uppfylla Ladys önskan. Ja! Så får det bli. När du läser det här är familjen på väg till Al Ain för häng på hotell, miljöombyte och en dag på Al Ain Zoo. Bara en sån sak.

Så. Nu en fråga till er – vad skulle ni vilja veta, vad vill ni läsa om? Skriv en rad och berätta så lovar jag att försöka uppfylla alla önskningar.

Er rulldog,

Hjul

kommentera »

__________

*