i n d i a n s o m m a r

Vinnande sätt…

Mon October 29, 2007, 22:39

(För 132 år sen föddes drottning Marie av Rumänien. Hon dog i början av oktober 1938 och var nog egentligen mest känd för att ha varit just drottning av Rumänien – och dessutom innan dess prinsessa av Edinburgh, men det till trots kan jag inte låta bli att förundras och le åt hennes totala brist på förståelse av människor som kanske inte hade samma… ja, stamtavla som hon. Ett skönt citat jag kan dra mig till minnes är hennes “Mode finns till för kvinnor utan smak, etikett är för människor utan börd.” Ja, sen finns det ju givetvis andra, mer drottningvärdiga citat [därmed inte sagt att de är ödmjuka eller bubblar av självkännedom], som “Jag är den vackraste drottningen i Europa.” För jag menar, trots allt – vid tillfället fanns det ju “bara” ett tjugotal drottningar. Som sagt, ödmjuk och total brist på hybris. Eh…)

En sak ska jag säga medan jag ändå har den på tungan: “Those Dancing Days”. Nog sagt. Eller vänta, inte nog sagt – deras trummis kommer bli ett kvinnligt svar på Buddy Rich – men det ska i samma andetag sägas att kombinationen Gene Krupa och Buddy Rich visade sig vara helt vansinnig [där snackar vi magi på riktigt] så i egentlig mening behöver hon en parhäst för att på riktigt bli en Buddy Rich-matrona. Hur som helst – Those Dancing Days.

Jag har hamnat i ingenmansland i mitt känsloliv. Vart jag än går så finns det donnor som rakt igenom förtjänar uppmärksamhet från hunkar som jag – så det ger jag dem. Men jag kan inte ge så mycket mer än uppmärksamhet, det är mitt stora gissel. Dessutom har jag förärats med en förmåga att säga rätt saker, ge damerna Blicken, vara lång, stilig och dessutom vara ett med min doft Bvlgari – så innan jag hunnit komma till den punkt att jag inte har någon mer uppmärksamhet att ge så har damen i fråga allt som oftast fattat tycke för mig. Stort gissel. Hur som helst så finns den där, repliken, malande någonstans i bakhuvudet: “Jag är inte redo för något förhållande än.” Jag har tyckt att den är så töntig – hittar man någon man tycker om så är man ju redo! – men i detta nu kan jag inte göra annat än att upprepa den i mitt inre som ett slags mantra och bara hoppas att jag inte hinner såra någon innan jag är redo. Oh well. Om inte annat får jag helt enkelt celibatera för ett tag och hänge mig åt mina eviga ouppnåeliga mål; Hanna som var min och sen bestämde sig för att aldrig mer vara det, Emelie som en gång var på väg att bli min och Hanna som nog ens aldrig vetat om att hon upptagit mina tankar… om dem förtäljer jag intet men de är för alltid inpräntade i sinnet.

Dagens fundering:
Tror ni att man minns färre saker när man är gammal? Alltså att det blir färre och färre saker man lägger på minnet… Jag tror det, eller alltså – när man är riktigt liten så minns man saker utan att göra det medvetet men trots det så är det ju en oändlig mängd information som hjärnan processar – när man sedan blir gammal så är det ju de facto inte alls lika mycket nytt som kräver att hjärnan arbetar för högtryck… Å andra sidan känns det som att hjärnan alltid är upptagen med något – annars skulle man vara tom på tankar… och det blir man nog aldrig. Hoppas jag.

Givetvis gick det inte mer än en vecka innan mitt halvdana löfte om två uppdateringar i väckan gick om intet men jag kan ju fortfarande hävda min egen fullkomlighet som människa och därigenom peka på det faktum att det säkerligen kommer mynna ut i minst två inlägg per vecka i s n i t t … Just det!

Okej, mer en annan dag.

Er vip,

Vap

Ögonblicklig inspiration…

Thu October 25, 2007, 22:56

(Dagens person är: Billy Barty. Han föddes på dagen för 63 år sen men gick dessvärre bort redan 2000. Han var en amerikansk skådespelare som hade en diger karriär bakom sig, eller vad sägs om filmer som: “Chico and the man”, “Sigmund and the Sea Monsters” eller “Jungle Jim in Pygmy Island” för den delen… Okej, saken med Billy var det att han var drygt 1.10 lång. Så hans citat “Try being my size and going into a public restroom.” är helt hysteriskt… d e t är självironi!)

Okej, bara för att visa att jag är en mycket hedervärd ung man [för övrigt är snygg, härlig, tillgänglig, lång, stilig och charmerande är andra adjektiv som lätt skulle kunna göra sig påminda om man har mig i tankarna] som har för avsikt att från och med nu skriva minst två inlägg i veckan här, kommer här innestående veckans första. Efter att ha spenderat förra veckan hemma i sjuksäng [hmm... ja, bortsett från ett gästspel på Judit & Bertils treårsjubileum då, vill säga] så har jag återkommit till jobb och liv med helt oanade krafter – ingenting är jobbigt, “lätt att jag kan köra övertid chefen!” och trots allt det så kommer jag i säng i helt vanvettigt bra tid o c h kliver upp osannolikt tidigt. En veckas rast och vila är kanske det vi alla behöver så här en bit in på hösten, men om jag får ge er ett råd – simulera – det är fett tråkigt att ligga hemma och vara sjuk på riktigt. [Samvetskval? Äsch - tänk Oscar Levant: "Jag har aldrig samvetskval - i synnerhet inte när jag har fel."]

Jag har en bekännelse att göra också. Idag när jag satt på kontoret och halvlyssnade på Radio Stockholm så tillkännagavs det att Mikael Nyqvist ska spela rollen som Mikael Blomkvist från Stieg Larssons Millenium-trilogi. Då sa han att “…jag hade bestämt mig för att vara den sista i Sverige att läsa böckerna, men nu när jag blev tillfrågad om att spela rollen så var jag tvungen.” och vidare “…de är magnetiska.” Min bekännelse är den att jag har exakt samma aversioner som Nyqvist gentemot kioskvältare men att jag nästan exakt samtidigt börjat läsa jag med. Och de Ä R magnetiska. [Själv har jag en ganska outvecklad teori om att de har pudrat varje blad i böckerna med en sällsynt form av kokain som är så reaktivt att det helt enkelt tar sig in i kroppen via fingertopparna - och att man därmed bokstavligt talat blir beroende av boken... vadå konspiratoriskt?!] Jag har en lång rad av böcker jag helt enkelt bestämt mig för att inte läsa just på grund av det faktum att folkopinionen är så stark för böckerna – listan inbegriper, bland annat, Sagan om Ringen, Liftarens guide till Galaxen, allt med Liza Marklund [fast där handlar det snarare om ett förakt för folk som zätafierar svenska språket och det faktum att Liza Marklunds svenska får en treårings språkliga eskapader att framstå som nobelprismaterial], Populärmusik från Vittula… ja… sån är jag. Det hela bottnar säkerligen i min totala brist på självkännedom och min djupbottnade egotism – självfallet måste väl ändå jag vara mer komplicerad och mångfacetterad än de miljoner med svenskar som läst de böckerna och älskat dem? :) Som sagt – oöverträffat överjag, jojo. Hur som helst – Millenium-trilogin, börjar man läsa är man fast. Och tids nog kommer jag säkerligen plöja igenom de andra no-no-böckerna [förutom Marklund - där är det återvändsgränd] – dessutom är jag långt från så självgod som jag troligtvis ger sken av…

Dagens fundering:
Vad är tid? Jag förstår ju att en sekund är en sekund [även om jag var lite förvirrad när jag var liten och såg på boxning i OS - "...sekunderna har en minut på sig efter att gong-gongen gått" - och jag som tioåring: "what the fuck?!", som 29-åring inser jag att det var sekonder de pratade om, nåja, nog ordat om det] och att ett dygn begränsas ganska effektivt av solens upp- och nergång. Men defenitionen på en sekund är som bekant [!] “9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen Cesium-133″ – så egentligen definierar man ju tid med tid; för varje period tar en liten yttepyttetid. Och om man lägger ihop dem får man en sekund. Så i mina ögon skulle det, lite grovhugget, vara samma sak att säga: “En sekund är den tid det tar för tusen saker, som var och en tar en millisekund, att hända.” Egentligen vet jag väl själv inte riktigt vad det är jag undrar men det känns som att man inte kan förklara tid. Tiden bara finns, den är liksom som luft förutom att den är totalt abstrakt men ändå så allerstädes närvarande. Eller som Grynet skulle sagt: “Asså, helt sjuuuukt!”

Slutligen – en liten bloglog, de som jag läser dagligdags och varför jag gör det:

*Snygg, men liten bakom* – hon är vacker som en sommarmorgon men har en tunga som är vass som ett [en?] wakizashi. Må så vara att citatet är taget ur sitt sammanhang men jag menar – är hon inte helt ljuvligt underbar: “Jag är snygg och smal och klär mig hyfsat. Okej, jag är inte så trevlig, och jag gillar inte sex, men jag ger grymma avsugningar och jag lagar sjukt god mat.” Sweet! :)

Betraktelser från baren – min trogne bundsförvant Björn ger ord åt sina tankar vad det gäller drinkar, Sydamerikanskt kött och mjöd. Att han sedan råkar vara en av “the Fernet Four” gör honom bara till en än mer hedervärd person!

Kanonmat – mannen utan hämningar så länge det handlar om kött. Jag menar – karln slaktar vildsvin i sitt minikök på Kungsholmen [eller var han nu håller till], bara en sån grej gör ju att man förtjänar hjältestatus!

Vuxendagiset – jag och min parhäst Räkan gör oss roliga på våra vänners bekostnad, det började som ett internt skämt men har vuxit ur sina kläder och fungerar numera som en utmärkt startportal för folk som söker på “Vuxna i blöja” [Google Analytics regerar!]… :)

Saknas din blog? Berätta för mig varför du läser min så lovar jag att läsa din…

Nog för ikväll, imorgon från fem på eftermiddagen träffas jag, och ovan nämnda avdankade barmänniska Björn, lättast på 59°31′56.59″ N, 18°03′16.26″ Ö – kom och gör oss sällskap!

Er falstaff,

Fakir

Varvning av livet…

Tue October 16, 2007, 18:46

(På torsdag klockan fem på eftermiddagen, Bergsunds Strand 38. Var där och bli vacker eller var någon annanstans och sörj.)

Innan jag gör något annat ska jag ta tillfället i akt och dra ut riktlinjerna för mitt nya liv; jag är singel, tjugonio år gammal, fast anställd medicinteknisk ingenjör, lång, snygg och så har jag stora händer. Förutöver det ska det tilläggas att jag är beroende av Dagens Nyheter, Trocadero och franska Tintinalbum. Så, med det ute ur världen – come ‘n’ get me girls!

Nåväl, låt oss så sakteliga börja med en resumé av de senaste arton månaderna [anledningen till att jag, helt oförhappandes, tar arton månader är att det är på ungefär hur länge jag var fast i förhållandets kätteri]. Då jag lider av grav narcissism så ska jag givetvis börja med att citera mig själv: “Igårkväll sökte jag [mitt första jobb] och jag är väl så medveten man nu kan vara om att det kommer vara säkert hundra sökande men ändå tror jag, näst intill vet, att på något underligt sätt kommer jag vara en av de som kommer i fråga.” Det skrev jag den åttonde december förra året. Nu är det den tjugotredje augusti och jag har fått jobbet. Inte bara så att jag har fått jobbet, det var “bara” ett vikariat, jag har numera en egen tjänst, eget ansvar [över folks liv, faktiskt] och både ny telefon och bil [jo, faktiskt - en metallicblå Polo Turbo - det fina i kråksången är att jobbet betalar] och eget postfack. Nåväl, åter till ämnet – det är nästan så att jag blir lite rädd för ödet, har det planerat att jag ska dö en ond, majestätiskt bråd död någon gång inom en snar framtid eller varför har det bestämt sig att ge mig en sån här smörfil i livet? Jag menar, jag sökte ju andra jobb [mitt ratio påverkades faktiskt - nu har jag sökt sju jobb på riktigt men å andra sidan är jag nu inne på min nionde tjänst så jag ligger fortfarande bra till i plus-minus-ligan] och var i stort sett beredd på att antingen bli arbetslös, fast på ett coolt sätt [kan man bli det?], alternativt hänge mig själv åt mitt jobb på banken och totalt åsidosätta alla känslor jag har om att jag egentligen vill jobba med medicinsk teknik. I alla fall, den första mars jobbade jag min första dag på Södersjukhuset som Medicinteknisk Ingenjör, min ingångslön var högre än medellönen för yrket och sedan första juli är jag då fast anställd med en liten nätt löneökning på 2 500 som plåster på såren [eh...]. Ja. Nog om detta.

Förhållandets kätteri ja… jo, det är väl kanske inte riktigt så man förväntas beskriva det, men å andra sidan är det allt som oftast en dans på rosor – och inte som i mitt fall; en lång väntan på att repa mod nog att droppa treordsbomben “Vi. Måste. Prata.” Vi blev tillsammans i januari 2006 och jag var himlastormande kär ungefär till den sommaren, ni vet när den där totalt oskuldsfulla förälskelsen ska övergå i djupbottnad kärlek. Istället för att följa kärlekens ABC visade min [numera före detta] flickvän upp andra sidor av sig själv – svartsjuka, grälsjuka, misstänksamhet och det som jag gillar minst – förmågan att alltid se på livet från den mörka[ste] sidan. Men sommaren bestod i och för sig av skiftarbete från undertecknads sida och jag kände väl att det kanske var så det fick vara under sommaren – att ses udda tider och inte så ofta som man vill tär. Det skulle säkert bli bättre senare… eller ja, nja, kanske inte – till hösten skulle ju flickvännen flytta till Tyskland i ett år. Men det får ju gå det med… Väl i Tyskland styrs humöret på henne till att bli något i stil med “varför-planerar-du-inte-ditt-liv-efter-att-komma-hit-och-hälsa-på-mig-för-jag-skiter-väl-i-om-du-skriver-
ditt-examensarbete-jag-ska-ju-vara-viktigast-i-ditt-liv-inte-sant?” och kollisionen oss emellan var så småningom oundviklig. Då uppstår nästa dilemma; eftersom tremånadersregeln* passerats med råge stod jag rådvill och tänkte “Ska jag åka ner till Tyskland, betala flygbiljett, tågresa och annat – för att göra slut. Det är ju typ 2 500 down the drain…”. Det andra alternativet var inte mycket bättre det i och för sig; “…eller ska jag låta henne åka till Sverige, för att hälsa på mig, och då ta upp det, när hon väl är här?”. Ni inser säkert att inget av alternativen var särskilt lockande så istället utarbetade jag en masterplan som… funkade sådär. Det handlade om att må bra, så bra man kan efter omständigheterna. Eftersom vi sågs ibland [typ varannan månad] hade jag frihet [under ansvar givetvis] att träffa vänner och göra precis som jag ville den tid vi inte sågs. Och när vi väl sågs kunde jag [eller vi båda, jag är ganska säker på att hon någonstans längst inne förstod att det aldrig skulle hålla] leka ett lyckligt par medan det vi nog egentligen gjorde var att inte låtsas om att de rätta känslorna inte fanns där och istället drog nytta av de mer köttsliga företrädena ett förhållande tillhandahåller… :) När hon då sedan dök upp i Sverige efter ett år tog det inte mer än två veckor innan jag kände att om känslorna knappeligen räckte till att ses varannan månad – då är de ljusår ifrån att räcka till att ses varje dag. Nåväl, över till nästa del.

* Tremånadersregeln går ut på att om man har varit tillsammans med en tjej mindre än tre månader så får man göra slut på vilket sätt som helst; lapp i fickan, mail, skicka en kompis, sms eller bara sluta höra av sig. Och observera att det här är en regel som tydligen är allmänt vedertagen; jag fick reda på den av chefsekonomen för akutmottagningen på Södersjukhuset – bara en sån grej…

Och nu är det inte den tjugotredje augusti längre utan snart samma datum i oktober; vilket i sin tur innebär att jag varit singelkvist i två månader… man skulle väl lätt kunna säga att jag saknar min före detta flickvän men det vore en lögn – jag saknar inte henne utan jag saknar det jag önskar att jag hade haft med henne [läs: egentligen saknar jag ingenting]. Veckorna ägnas numera åt att odla legendstatus på Judit & Bertil [alla som är nya där kommer alltid fram till mig och min vapendragare Björn och presenterar sig eftersom de hört att vi "nästan bor där"], lära mig på nytt det faktum att en blick från en flicka numera ska följas upp snarare än ignoreras med flickvännen i bakhuvudet, jobbajobbajobba och njuta av livet. Hur spenderar du dina veckor?

Dagens fundering:
Om man bestämmer sig för att hela tiden leva i nuet [rent tankemässigt alltså - fysiskt sett lever man ju jämt och ständigt i nuet] – betyder det då att man inte har något att leva för eftersom man aldrig blickar framåt? Jag har en liten dröm som jag när då och då – att ha en kalender som bara sträcker sig en dag framåt. Tänk att bara låta sig själv planera en dag i förväg hur ens liv ska se ut, vad man ska göra och vem man ska träffa. Vore inte det magiskt, spännande, hisnande och originellt? Sen är väl den krassa sanningen den att det inte spelar någon roll hur lång eller kort almanacka man har – oavsett vilket så förväntas man dyka upp på jobbet på måndagmorgonen och alla andra morgnar förutom de förlovade lör- och söndagarna… oh well. När jag blir stor – då ni…

För övrigt ska jag säga att jag har svårt att förstå hur moderna samhällen kan överleva egentligen – eftersom jag numera är fast anställd har jag något som kallas för “betald semester”. Det betyder att jag är någonstans, var som helst i världen förutom på jobbet, och får betalt. Ja, ni läste rätt – jag får betalt trots att jag inte jobbar. Okej, det är helt sjukt – jag vet, men känn på den här: Jag får M E R betalt när jag är på semester än när jag är på jobbet! What the fuck?! Varför ska jag jobba då för om jag får mer pengar när jag inte jobbar? [Okej, jag har ju insett nu att man "bara" har fem såna här golden weeks per år men ändå - systemet är ju sjukt.] Eftersom jag insett det ljuvliga i systemet har jag givetvis snillat till det så nästa år kommer jag ha åtta veckors betald semester! Ohh come to mama!

Slutligen; veterinärer med självlockigt hår växer inte på träd direkt…

Jag är tillbaka!
Ja, galla är bikt!

Er fårherde i förskingringen,

Nero