i n d i a n s o m m a r

Vinnande sätt…

Mon October 29, 2007, 22:39

(För 132 Ã¥r sen föddes drottning Marie av Rumänien. Hon dog i början av oktober 1938 och var nog egentligen mest känd för att ha varit just drottning av Rumänien – och dessutom innan dess prinsessa av Edinburgh, men det till trots kan jag inte lÃ¥ta bli att förundras och le Ã¥t hennes totala brist pÃ¥ förstÃ¥else av människor som kanske inte hade samma… ja, stamtavla som hon. Ett skönt citat jag kan dra mig till minnes är hennes “Mode finns till för kvinnor utan smak, etikett är för människor utan börd.” Ja, sen finns det ju givetvis andra, mer drottningvärdiga citat [därmed inte sagt att de är ödmjuka eller bubblar av självkännedom], som “Jag är den vackraste drottningen i Europa.” För jag menar, trots allt – vid tillfället fanns det ju “bara” ett tjugotal drottningar. Som sagt, ödmjuk och total brist pÃ¥ hybris. Eh…)

En sak ska jag säga medan jag ändÃ¥ har den pÃ¥ tungan: “Those Dancing Days”. Nog sagt. Eller vänta, inte nog sagt – deras trummis kommer bli ett kvinnligt svar pÃ¥ Buddy Rich – men det ska i samma andetag sägas att kombinationen Gene Krupa och Buddy Rich visade sig vara helt vansinnig [där snackar vi magi pÃ¥ riktigt] sÃ¥ i egentlig mening behöver hon en parhäst för att pÃ¥ riktigt bli en Buddy Rich-matrona. Hur som helst – Those Dancing Days.

Jag har hamnat i ingenmansland i mitt känsloliv. Vart jag än gÃ¥r sÃ¥ finns det donnor som rakt igenom förtjänar uppmärksamhet frÃ¥n hunkar som jag – sÃ¥ det ger jag dem. Men jag kan inte ge sÃ¥ mycket mer än uppmärksamhet, det är mitt stora gissel. Dessutom har jag förärats med en förmÃ¥ga att säga rätt saker, ge damerna Blicken, vara lÃ¥ng, stilig och dessutom vara ett med min doft Bvlgari – sÃ¥ innan jag hunnit komma till den punkt att jag inte har nÃ¥gon mer uppmärksamhet att ge sÃ¥ har damen i frÃ¥ga allt som oftast fattat tycke för mig. Stort gissel. Hur som helst sÃ¥ finns den där, repliken, malande nÃ¥gonstans i bakhuvudet: “Jag är inte redo för nÃ¥got förhÃ¥llande än.” Jag har tyckt att den är sÃ¥ töntig – hittar man nÃ¥gon man tycker om sÃ¥ är man ju redo! – men i detta nu kan jag inte göra annat än att upprepa den i mitt inre som ett slags mantra och bara hoppas att jag inte hinner sÃ¥ra nÃ¥gon innan jag är redo. Oh well. Om inte annat fÃ¥r jag helt enkelt celibatera för ett tag och hänge mig Ã¥t mina eviga ouppnÃ¥eliga mÃ¥l; Hanna som var min och sen bestämde sig för att aldrig mer vara det, Emelie som en gÃ¥ng var pÃ¥ väg att bli min och Hanna som nog ens aldrig vetat om att hon upptagit mina tankar… om dem förtäljer jag intet men de är för alltid inpräntade i sinnet.

Dagens fundering:
Tror ni att man minns färre saker när man är gammal? AlltsÃ¥ att det blir färre och färre saker man lägger pÃ¥ minnet… Jag tror det, eller alltsÃ¥ – när man är riktigt liten sÃ¥ minns man saker utan att göra det medvetet men trots det sÃ¥ är det ju en oändlig mängd information som hjärnan processar – när man sedan blir gammal sÃ¥ är det ju de facto inte alls lika mycket nytt som kräver att hjärnan arbetar för högtryck… Ã… andra sidan känns det som att hjärnan alltid är upptagen med nÃ¥got – annars skulle man vara tom pÃ¥ tankar… och det blir man nog aldrig. Hoppas jag.

Givetvis gick det inte mer än en vecka innan mitt halvdana löfte om tvÃ¥ uppdateringar i väckan gick om intet men jag kan ju fortfarande hävda min egen fullkomlighet som människa och därigenom peka pÃ¥ det faktum att det säkerligen kommer mynna ut i minst tvÃ¥ inlägg per vecka i s n i t t … Just det!

Okej, mer en annan dag.

Er vip,

Vap

Ögonblicklig inspiration…

Thu October 25, 2007, 22:56

(Dagens person är: Billy Barty. Han föddes pÃ¥ dagen för 63 Ã¥r sen men gick dessvärre bort redan 2000. Han var en amerikansk skÃ¥despelare som hade en diger karriär bakom sig, eller vad sägs om filmer som: “Chico and the man”, “Sigmund and the Sea Monsters” eller “Jungle Jim in Pygmy Island” för den delen… Okej, saken med Billy var det att han var drygt 1.10 lÃ¥ng. SÃ¥ hans citat “Try being my size and going into a public restroom.” är helt hysteriskt… d e t är självironi!)

Okej, bara för att visa att jag är en mycket hedervärd ung man [för övrigt är snygg, härlig, tillgänglig, lÃ¥ng, stilig och charmerande är andra adjektiv som lätt skulle kunna göra sig pÃ¥minda om man har mig i tankarna] som har för avsikt att frÃ¥n och med nu skriva minst tvÃ¥ inlägg i veckan här, kommer här innestÃ¥ende veckans första. Efter att ha spenderat förra veckan hemma i sjuksäng [hmm… ja, bortsett frÃ¥n ett gästspel pÃ¥ Judit & Bertils treÃ¥rsjubileum dÃ¥, vill säga] sÃ¥ har jag Ã¥terkommit till jobb och liv med helt oanade krafter – ingenting är jobbigt, “lätt att jag kan köra övertid chefen!” och trots allt det sÃ¥ kommer jag i säng i helt vanvettigt bra tid o c h kliver upp osannolikt tidigt. En veckas rast och vila är kanske det vi alla behöver sÃ¥ här en bit in pÃ¥ hösten, men om jag fÃ¥r ge er ett rÃ¥d – simulera – det är fett trÃ¥kigt att ligga hemma och vara sjuk pÃ¥ riktigt. [Samvetskval? Äsch – tänk Oscar Levant: “Jag har aldrig samvetskval – i synnerhet inte när jag har fel.”]

Jag har en bekännelse att göra ocksÃ¥. Idag när jag satt pÃ¥ kontoret och halvlyssnade pÃ¥ Radio Stockholm sÃ¥ tillkännagavs det att Mikael Nyqvist ska spela rollen som Mikael Blomkvist frÃ¥n Stieg Larssons Millenium-trilogi. DÃ¥ sa han att “…jag hade bestämt mig för att vara den sista i Sverige att läsa böckerna, men nu när jag blev tillfrÃ¥gad om att spela rollen sÃ¥ var jag tvungen.” och vidare “…de är magnetiska.” Min bekännelse är den att jag har exakt samma aversioner som Nyqvist gentemot kioskvältare men att jag nästan exakt samtidigt börjat läsa jag med. Och de Ä R magnetiska. [Själv har jag en ganska outvecklad teori om att de har pudrat varje blad i böckerna med en sällsynt form av kokain som är sÃ¥ reaktivt att det helt enkelt tar sig in i kroppen via fingertopparna – och att man därmed bokstavligt talat blir beroende av boken… vadÃ¥ konspiratoriskt?!] Jag har en lÃ¥ng rad av böcker jag helt enkelt bestämt mig för att inte läsa just pÃ¥ grund av det faktum att folkopinionen är sÃ¥ stark för böckerna – listan inbegriper, bland annat, Sagan om Ringen, Liftarens guide till Galaxen, allt med Liza Marklund [fast där handlar det snarare om ett förakt för folk som zätafierar svenska sprÃ¥ket och det faktum att Liza Marklunds svenska fÃ¥r en treÃ¥rings sprÃ¥kliga eskapader att framstÃ¥ som nobelprismaterial], Populärmusik frÃ¥n Vittula… ja… sÃ¥n är jag. Det hela bottnar säkerligen i min totala brist pÃ¥ självkännedom och min djupbottnade egotism – självfallet mÃ¥ste väl ändÃ¥ jag vara mer komplicerad och mÃ¥ngfacetterad än de miljoner med svenskar som läst de böckerna och älskat dem? :) Som sagt – oöverträffat överjag, jojo. Hur som helst – Millenium-trilogin, börjar man läsa är man fast. Och tids nog kommer jag säkerligen plöja igenom de andra no-no-böckerna [förutom Marklund – där är det Ã¥tervändsgränd] – dessutom är jag lÃ¥ngt frÃ¥n sÃ¥ självgod som jag troligtvis ger sken av…

Dagens fundering:
Vad är tid? Jag förstÃ¥r ju att en sekund är en sekund [även om jag var lite förvirrad när jag var liten och sÃ¥g pÃ¥ boxning i OS – “…sekunderna har en minut pÃ¥ sig efter att gong-gongen gÃ¥tt” – och jag som tioÃ¥ring: “what the fuck?!”, som 29-Ã¥ring inser jag att det var sekonder de pratade om, nÃ¥ja, nog ordat om det] och att ett dygn begränsas ganska effektivt av solens upp- och nergÃ¥ng. Men defenitionen pÃ¥ en sekund är som bekant [!] “9 192 631 770 perioder av den strÃ¥lning som motsvarar övergÃ¥ngen mellan de tvÃ¥ hyperfinnivÃ¥erna i grundtillstÃ¥ndet hos atomen Cesium-133” – sÃ¥ egentligen definierar man ju tid med tid; för varje period tar en liten yttepyttetid. Och om man lägger ihop dem fÃ¥r man en sekund. SÃ¥ i mina ögon skulle det, lite grovhugget, vara samma sak att säga: “En sekund är den tid det tar för tusen saker, som var och en tar en millisekund, att hända.” Egentligen vet jag väl själv inte riktigt vad det är jag undrar men det känns som att man inte kan förklara tid. Tiden bara finns, den är liksom som luft förutom att den är totalt abstrakt men ändÃ¥ sÃ¥ allerstädes närvarande. Eller som Grynet skulle sagt: “AssÃ¥, helt sjuuuukt!”

Slutligen – en liten bloglog, de som jag läser dagligdags och varför jag gör det:

*Snygg, men liten bakom* – hon är vacker som en sommarmorgon men har en tunga som är vass som ett [en?] wakizashi. MÃ¥ sÃ¥ vara att citatet är taget ur sitt sammanhang men jag menar – är hon inte helt ljuvligt underbar: “Jag är snygg och smal och klär mig hyfsat. Okej, jag är inte sÃ¥ trevlig, och jag gillar inte sex, men jag ger grymma avsugningar och jag lagar sjukt god mat.” Sweet! :)

Betraktelser frÃ¥n baren – min trogne bundsförvant Björn ger ord Ã¥t sina tankar vad det gäller drinkar, Sydamerikanskt kött och mjöd. Att han sedan rÃ¥kar vara en av “the Fernet Four” gör honom bara till en än mer hedervärd person!

Kanonmat – mannen utan hämningar sÃ¥ länge det handlar om kött. Jag menar – karln slaktar vildsvin i sitt minikök pÃ¥ Kungsholmen [eller var han nu hÃ¥ller till], bara en sÃ¥n grej gör ju att man förtjänar hjältestatus!

Vuxendagiset – jag och min parhäst Räkan gör oss roliga pÃ¥ vÃ¥ra vänners bekostnad, det började som ett internt skämt men har vuxit ur sina kläder och fungerar numera som en utmärkt startportal för folk som söker pÃ¥ “Vuxna i blöja” [Google Analytics regerar!]… :)

Saknas din blog? Berätta för mig varför du läser min sÃ¥ lovar jag att läsa din…

Nog för ikväll, imorgon frÃ¥n fem pÃ¥ eftermiddagen träffas jag, och ovan nämnda avdankade barmänniska Björn, lättast pÃ¥ 59°31’56.59″ N, 18°03’16.26″ Ö – kom och gör oss sällskap!

Er falstaff,

Fakir

Varvning av livet…

Tue October 16, 2007, 18:46

(På torsdag klockan fem på eftermiddagen, Bergsunds Strand 38. Var där och bli vacker eller var någon annanstans och sörj.)

Innan jag gör nÃ¥got annat ska jag ta tillfället i akt och dra ut riktlinjerna för mitt nya liv; jag är singel, tjugonio Ã¥r gammal, fast anställd medicinteknisk ingenjör, lÃ¥ng, snygg och sÃ¥ har jag stora händer. Förutöver det ska det tilläggas att jag är beroende av Dagens Nyheter, Trocadero och franska Tintinalbum. SÃ¥, med det ute ur världen – come ‘n’ get me girls!

NÃ¥väl, lÃ¥t oss sÃ¥ sakteliga börja med en resumé av de senaste arton mÃ¥naderna [anledningen till att jag, helt oförhappandes, tar arton mÃ¥nader är att det är pÃ¥ ungefär hur länge jag var fast i förhÃ¥llandets kätteri]. DÃ¥ jag lider av grav narcissism sÃ¥ ska jag givetvis börja med att citera mig själv: “IgÃ¥rkväll sökte jag [mitt första jobb] och jag är väl sÃ¥ medveten man nu kan vara om att det kommer vara säkert hundra sökande men ändÃ¥ tror jag, näst intill vet, att pÃ¥ nÃ¥got underligt sätt kommer jag vara en av de som kommer i frÃ¥ga.” Det skrev jag den Ã¥ttonde december förra Ã¥ret. Nu är det den tjugotredje augusti och jag har fÃ¥tt jobbet. Inte bara sÃ¥ att jag har fÃ¥tt jobbet, det var “bara” ett vikariat, jag har numera en egen tjänst, eget ansvar [över folks liv, faktiskt] och bÃ¥de ny telefon och bil [jo, faktiskt – en metallicblÃ¥ Polo Turbo – det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen är att jobbet betalar] och eget postfack. NÃ¥väl, Ã¥ter till ämnet – det är nästan sÃ¥ att jag blir lite rädd för ödet, har det planerat att jag ska dö en ond, majestätiskt brÃ¥d död nÃ¥gon gÃ¥ng inom en snar framtid eller varför har det bestämt sig att ge mig en sÃ¥n här smörfil i livet? Jag menar, jag sökte ju andra jobb [mitt ratio pÃ¥verkades faktiskt – nu har jag sökt sju jobb pÃ¥ riktigt men Ã¥ andra sidan är jag nu inne pÃ¥ min nionde tjänst sÃ¥ jag ligger fortfarande bra till i plus-minus-ligan] och var i stort sett beredd pÃ¥ att antingen bli arbetslös, fast pÃ¥ ett coolt sätt [kan man bli det?], alternativt hänge mig själv Ã¥t mitt jobb pÃ¥ banken och totalt Ã¥sidosätta alla känslor jag har om att jag egentligen vill jobba med medicinsk teknik. I alla fall, den första mars jobbade jag min första dag pÃ¥ Södersjukhuset som Medicinteknisk Ingenjör, min ingÃ¥ngslön var högre än medellönen för yrket och sedan första juli är jag dÃ¥ fast anställd med en liten nätt löneökning pÃ¥ 2 500 som plÃ¥ster pÃ¥ sÃ¥ren [eh…]. Ja. Nog om detta.

FörhÃ¥llandets kätteri ja… jo, det är väl kanske inte riktigt sÃ¥ man förväntas beskriva det, men Ã¥ andra sidan är det allt som oftast en dans pÃ¥ rosor – och inte som i mitt fall; en lÃ¥ng väntan pÃ¥ att repa mod nog att droppa treordsbomben “Vi. MÃ¥ste. Prata.” Vi blev tillsammans i januari 2006 och jag var himlastormande kär ungefär till den sommaren, ni vet när den där totalt oskuldsfulla förälskelsen ska övergÃ¥ i djupbottnad kärlek. Istället för att följa kärlekens ABC visade min [numera före detta] flickvän upp andra sidor av sig själv – svartsjuka, grälsjuka, misstänksamhet och det som jag gillar minst – förmÃ¥gan att alltid se pÃ¥ livet frÃ¥n den mörka[ste] sidan. Men sommaren bestod i och för sig av skiftarbete frÃ¥n undertecknads sida och jag kände väl att det kanske var sÃ¥ det fick vara under sommaren – att ses udda tider och inte sÃ¥ ofta som man vill tär. Det skulle säkert bli bättre senare… eller ja, nja, kanske inte – till hösten skulle ju flickvännen flytta till Tyskland i ett Ã¥r. Men det fÃ¥r ju gÃ¥ det med… Väl i Tyskland styrs humöret pÃ¥ henne till att bli nÃ¥got i stil med “varför-planerar-du-inte-ditt-liv-efter-att-komma-hit-och-hälsa-pÃ¥-mig-för-jag-skiter-väl-i-om-du-skriver-
ditt-examensarbete-jag-ska-ju-vara-viktigast-i-ditt-liv-inte-sant?” och kollisionen oss emellan var sÃ¥ smÃ¥ningom oundviklig. DÃ¥ uppstÃ¥r nästa dilemma; eftersom tremÃ¥nadersregeln* passerats med rÃ¥ge stod jag rÃ¥dvill och tänkte “Ska jag Ã¥ka ner till Tyskland, betala flygbiljett, tÃ¥gresa och annat – för att göra slut. Det är ju typ 2 500 down the drain…”. Det andra alternativet var inte mycket bättre det i och för sig; “…eller ska jag lÃ¥ta henne Ã¥ka till Sverige, för att hälsa pÃ¥ mig, och dÃ¥ ta upp det, när hon väl är här?”. Ni inser säkert att inget av alternativen var särskilt lockande sÃ¥ istället utarbetade jag en masterplan som… funkade sÃ¥där. Det handlade om att mÃ¥ bra, sÃ¥ bra man kan efter omständigheterna. Eftersom vi sÃ¥gs ibland [typ varannan mÃ¥nad] hade jag frihet [under ansvar givetvis] att träffa vänner och göra precis som jag ville den tid vi inte sÃ¥gs. Och när vi väl sÃ¥gs kunde jag [eller vi bÃ¥da, jag är ganska säker pÃ¥ att hon nÃ¥gonstans längst inne förstod att det aldrig skulle hÃ¥lla] leka ett lyckligt par medan det vi nog egentligen gjorde var att inte lÃ¥tsas om att de rätta känslorna inte fanns där och istället drog nytta av de mer köttsliga företrädena ett förhÃ¥llande tillhandahÃ¥ller… :) När hon dÃ¥ sedan dök upp i Sverige efter ett Ã¥r tog det inte mer än tvÃ¥ veckor innan jag kände att om känslorna knappeligen räckte till att ses varannan mÃ¥nad – dÃ¥ är de ljusÃ¥r ifrÃ¥n att räcka till att ses varje dag. NÃ¥väl, över till nästa del.

* TremÃ¥nadersregeln gÃ¥r ut pÃ¥ att om man har varit tillsammans med en tjej mindre än tre mÃ¥nader sÃ¥ fÃ¥r man göra slut pÃ¥ vilket sätt som helst; lapp i fickan, mail, skicka en kompis, sms eller bara sluta höra av sig. Och observera att det här är en regel som tydligen är allmänt vedertagen; jag fick reda pÃ¥ den av chefsekonomen för akutmottagningen pÃ¥ Södersjukhuset – bara en sÃ¥n grej…

Och nu är det inte den tjugotredje augusti längre utan snart samma datum i oktober; vilket i sin tur innebär att jag varit singelkvist i tvÃ¥ mÃ¥nader… man skulle väl lätt kunna säga att jag saknar min före detta flickvän men det vore en lögn – jag saknar inte henne utan jag saknar det jag önskar att jag hade haft med henne [läs: egentligen saknar jag ingenting]. Veckorna ägnas numera Ã¥t att odla legendstatus pÃ¥ Judit & Bertil [alla som är nya där kommer alltid fram till mig och min vapendragare Björn och presenterar sig eftersom de hört att vi “nästan bor där”], lära mig pÃ¥ nytt det faktum att en blick frÃ¥n en flicka numera ska följas upp snarare än ignoreras med flickvännen i bakhuvudet, jobbajobbajobba och njuta av livet. Hur spenderar du dina veckor?

Dagens fundering:
Om man bestämmer sig för att hela tiden leva i nuet [rent tankemässigt alltsÃ¥ – fysiskt sett lever man ju jämt och ständigt i nuet] – betyder det dÃ¥ att man inte har nÃ¥got att leva för eftersom man aldrig blickar framÃ¥t? Jag har en liten dröm som jag när dÃ¥ och dÃ¥ – att ha en kalender som bara sträcker sig en dag framÃ¥t. Tänk att bara lÃ¥ta sig själv planera en dag i förväg hur ens liv ska se ut, vad man ska göra och vem man ska träffa. Vore inte det magiskt, spännande, hisnande och originellt? Sen är väl den krassa sanningen den att det inte spelar nÃ¥gon roll hur lÃ¥ng eller kort almanacka man har – oavsett vilket sÃ¥ förväntas man dyka upp pÃ¥ jobbet pÃ¥ mÃ¥ndagmorgonen och alla andra morgnar förutom de förlovade lör- och söndagarna… oh well. När jag blir stor – dÃ¥ ni…

För övrigt ska jag säga att jag har svÃ¥rt att förstÃ¥ hur moderna samhällen kan överleva egentligen – eftersom jag numera är fast anställd har jag nÃ¥got som kallas för “betald semester”. Det betyder att jag är nÃ¥gonstans, var som helst i världen förutom pÃ¥ jobbet, och fÃ¥r betalt. Ja, ni läste rätt – jag fÃ¥r betalt trots att jag inte jobbar. Okej, det är helt sjukt – jag vet, men känn pÃ¥ den här: Jag fÃ¥r M E R betalt när jag är pÃ¥ semester än när jag är pÃ¥ jobbet! What the fuck?! Varför ska jag jobba dÃ¥ för om jag fÃ¥r mer pengar när jag inte jobbar? [Okej, jag har ju insett nu att man “bara” har fem sÃ¥na här golden weeks per Ã¥r men ändÃ¥ – systemet är ju sjukt.] Eftersom jag insett det ljuvliga i systemet har jag givetvis snillat till det sÃ¥ nästa Ã¥r kommer jag ha Ã¥tta veckors betald semester! Ohh come to mama!

Slutligen; veterinärer med självlockigt hÃ¥r växer inte pÃ¥ träd direkt…

Jag är tillbaka!
Ja, galla är bikt!

Er fårherde i förskingringen,

Nero