Houston, we have liftoff…
Thu September 8, 2016, 12:29(Dagens citat föräras Joe Theismann, före detta quarterback i amerikansk fotboll som även var draftad till Major League Baseball men valde karriären i Washington Redskins före basebollen. Theismann mÃ¥ ha varit en fysfantom av rang men hade kanske i övrigt en hiss som inte gick ända upp; “The word ‘genius’ isn’t applicable in football. A genius is a guy like Norman Einstein.”)
Fem dagar in pÃ¥ nya tjänsten sÃ¥ har jag en hel del reflektioner – men vi kan ju börja med att konstatera att det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n att jag känner mig varm i kläderna. För att ge er lite mer bakgrundsinformation sÃ¥ är det sÃ¥ här – jag jobbar för Sheikh Khalifa Medical City Ajman (SKMC Ajman), som är en grupp bestÃ¥ende av fyra sjukhus: Sheikh Khalifa General Hospital Ajman, Sheikh Khalifa Womens & Childrens Hospital, Sheikh Khalifa Masfout Hospital och Rashid Centre for Diabetes and Research. SKMC Ajman drivs sedan i sin tur av det svenska företaget Global Health Partner (GHP) och min roll är alltsÃ¥ Chief Operating Officer för SKMC Ajman. För sedan att ytterligare spä pÃ¥ informationsmängden ni kan tillgodogöra er just den här kvällen och samtidigt tigga ihop lite förstÃ¥else för mina ouppvärmda kläder frÃ¥n första meningen i stycket sÃ¥ kan jag nämna att inom mitt ansvarsomrÃ¥de ingÃ¥r medicinsk teknik, IT, sterilteknik, apotek, godshantering, upphandling, fastighetsteknik, trädgÃ¥rdsskötsel, catering, transporter (vi har bland annat tvÃ¥ limousiner och fem ambulanser som hör till sjukhuset), nybyggnadsprojekt och logistikflöden – kort sagt; jag har att göra. Men det är inte det vi ska fokusera pÃ¥ just nu – vi var inne pÃ¥ reflektioner!
I Sverige har jag spenderat större delen av mitt arbetsliv inom offentlig sektor och är sÃ¥ledes ganska van vid att ha en tight Ã¥tdragen svÃ¥ngrem med ganska liten möjlighet till fantasifulla utsvävningar och önsketänkanden. SÃ¥ det är en lite annorlunda upplevelse att komma till ett land där det inte alltid (läs: sÃ¥ gott som aldrig) är huvudfokus pÃ¥ att spara pengar, utan man är snarare väldigt mÃ¥n om att man dels ska fÃ¥ bästa kvalitet pÃ¥ det man väl köper och dels har stort fokus pÃ¥ att skaffa sig det bästa som pengar kan köpa. MissförstÃ¥ mig rätt – det är en skön bris av frisk luft i jämförelse med den lätt unkna doften av sparbeting som offentlig sektor i mÃ¥nga fall innebär, och det ger oss möjlighet att känna att vi verkligen kommer kunna skapa nÃ¥got varaktigt och funktionellt över tid som ändÃ¥ hÃ¥ller toppklass för vÃ¥ra sjukhus! Men oaktat detta sÃ¥ är det smÃ¥tt bisarrt när man har en situation där man själv argumenterar för att hÃ¥lla nere antalet sängplatser pÃ¥ hjärtintensiven till ett mer nyktert och lätthanterligt antal (sex till antalet, för att vara exakt) medan motparten (som alltsÃ¥ sitter pÃ¥ pengarna) argumenterar för att det minsann borde vara minst tio och allra helst sexton platser… Att det sedan är en ombytlig värld där man ena sekunden stolt proklamerar att pengar är det ingen brist pÃ¥, sÃ¥ vi borde satsa pÃ¥ nÃ¥got bra nu när vi ändÃ¥ renoverar och bygger nytt – och nästa sekund ifrÃ¥gasätter om vi verkligen behöver all den medicin vi har meddelat att vi önskar köpa in frÃ¥n centralt hÃ¥ll, eller om vi kan spara in pÃ¥ nÃ¥got, gör ju att man inser att rörliga mÃ¥l, gungfly och snabba beslut kommer vara vardag framöver.
Sen har vi det faktum att man har en annan syn pÃ¥ VIP och dess innebörd här. Det är viktigt att man planerar in sÃ¥ att varje avdelning har minst ett VIP-rum, och allra helst en VIP-svit i tillägg till det. Sen har vi ju även den kungliga sviten pÃ¥ sjukhuset, som har en totalarea pÃ¥ över 200 kvadratmeter med en tillhörande takterrass pÃ¥ 300 kvadratmeter – tänk er en liknande situation där vi pangade in motsvarande 1 500 kvadratmeter kungasvit pÃ¥ NKS för de fall nÃ¥gon frÃ¥n kungafamiljen skulle fÃ¥ för sig att bli sjuk! Störtskönt ju! Och utöver det finns det ju även religiöst betingade skillnader – alla avdelningar och mottagningar mÃ¥ste ha separata rum för kvinnor och män; olika väntrum, olika behandlingsrum, olika korridorer och olika ingÃ¥ngar. För att inte nämna att det tar mer än dubbelt sÃ¥ lÃ¥ng tid för kvinnor att ta sig igenom akutmottagningen i genomsnitt än för män – vid en triagering mÃ¥ste de ju ta av sig sin abaya och sedan efterÃ¥t ta pÃ¥ den igen innan de kan gÃ¥ ut frÃ¥n undersökningsrummet, och bara det är en process pÃ¥ ett par minuter pÃ¥ och av – helt okänt för oss svenskar innan vi kom hit men numera en verklighet vi lever i och helt mÃ¥ste anpassa oss efter.
Nu har jag även varit och inspekterat det fjärde sjukhuset i gruppen – Sheikh Khalifa Masfout Hospital, riktigt bra standard och välplanerat trots sin ringa storlek (35 sängplatser är nÃ¥got begränsat i den värld vi rör oss i) – men tomt. Ni kommer se pÃ¥ bilderna att det verkligen är ekande tomt och sÃ¥ har det varit i – hÃ¥ll i er nu – tvÃ¥ och ett halvt Ã¥r! Ja, sjukhuset var färdigt i början av 2014 och sedan dess har det stÃ¥tt där, precis lika färdigt som dÃ¥. Om det här hade varit nÃ¥gon annanstans i världen, lÃ¥t säga Afrika, dÃ¥ hade det dels hunnit bli nergÃ¥nget och dels tagits över av sÃ¥ kallade squatters, hade det varit i Sverige sÃ¥ hade det Ã¥tminstone varit dammigt till tusen och troligtvis även tömt pÃ¥ allt av värde – sÃ¥ icke här; sjukhuset mÃ¥ vara tomt pÃ¥ patienter och personal, men det gÃ¥r vakter och städpersonal och underhÃ¥ller sjukhuset dygnet runt. I tvÃ¥ och ett halvt Ã¥r! Det är som gjort för en zombiefilm eller en The Shining II. Tror ni de är glada över att se oss eller?
Som synes ett helt nybyggt och fint sjukhus uppe i bergen.
Bra att veta Рstarkstr̦m!
Sjukhuset är helt enkelt redo att tas i drift – här en lista över vad som finns i ett undersökningsrum. Den skarpögde läsaren hittar “X-RAY FILM VIEWER” pÃ¥ en rad där och undrar ju dÃ¥ genast om vi inte har moderna röntgenmaskiner. Självklart har vi det – men eftersom man inte har nÃ¥got centralt journalsystem i landet, sÃ¥ bär patienterna själva pÃ¥ sina journaler, och bristen pÃ¥ modern sjukvÃ¥rd i vissa omrÃ¥den i landet gör att mÃ¥nga patienter bär pÃ¥ gamla röntgenbilder, som man alltsÃ¥ dÃ¥ behöver ha en ljustavla för att kunna granska.
Entréhallen är bÃ¥de ljus och stor – men folktom.
Lite patriotism är aldrig fel så här i öknen! I spegelbilden syns en av de otaliga säkerhetsvakterna som patrullerar det tomma sjukhuset.
En mindre braklunch intogs pÃ¥ närliggande Al Atlal Al Demashki – restaurang, bageri, sötsaker och blommor!
Som synes har vi en helt vanlig modern datortomograf (förvisso inte mer än 16 slices, men ändå).
The Ruler of Ajman tyckte sig inse ganska snabbt att personalen som ska jobba i Masfout, som ligger en och en halv timme frÃ¥n Dubai genom öknen och upp i bergen, skulle komma att behöva nÃ¥gonstans att bo, sÃ¥ precis bakom sjukhuset har han byggt tvÃ¥ sexvÃ¥ningarshus med lägenheter – ett för män och ett för kvinnor. Även dessa hus fick vi när vi tog över driften pÃ¥ sjukhusen. Generöst, eller hur? Förvisso kanske det är svÃ¥rt att locka just svenskar med moroten att de fÃ¥r bo i en etta med kokvrÃ¥ i Masfout, men för mÃ¥nga andra av vÃ¥ra anställda är det här en riktig perk.
Är det nÃ¥gon av er läsare som är kvar sedan tiden vi var i Ghana? Ni kanske minns GMT (Ghana Maybe Time) i sÃ¥ fall? Här nere är det ocksÃ¥ lite annorlunda tidsuppfattning, vilket jag framför allt har märkt pÃ¥ möteskulturen hittills. Det är inte ovanligt med möten som pÃ¥ kallelsen ska vara en timme varar upp emot tre timmar, med en extremt agil agenda, flertalet möten i mötet och en överrörlig deltagarlista. Lägg därtill sedan uttrycket “insha’Allah”, vilket fritt översatt betyder nÃ¥got i stil med “om Allah vill” – andemeningen pendlar ganska friskt mellan “det är definitivt sÃ¥ – det har Allah bestämt” via “vi fÃ¥r se, Allah kommer bestämma Ã¥t oss” till i andra ändan av spektrat “kommer aldrig att hända – Allah kommer att visa dig”. Om man dÃ¥ tänker sig att man bokar ett möte med nÃ¥gon som svarar “jadÃ¥, jag kommer, insha’Allah” – vad betyder det? Kombinera sedan det här med det faktum att jag, som aldrig lärt mig dricka kaffe hemma i Sverige, är tvungen att pina i mig tvÃ¥ till tre koppar arabiskt kaffe per dag (ibland ytterligare ett par koppar arabiskt te) eftersom det serveras snabbare än man hinner förstÃ¥ det, sÃ¥ har vi helt plötsligt en annan värld att röra sig i. En smÃ¥tt fantastisk värld med mycket att lära för en blåögd svensk som undertecknad.
Dagens fundering:
Vad är det som avgör vad man tänker pÃ¥? AlltsÃ¥ hur funderingarna rör sig. Är det slumpen? Eller har man en röd trÃ¥d i sina tankar dagarna igenom? Om jag ska självanalysera sÃ¥ tror jag att jag under arbetstid har en väldigt strikt linje längs med vilken jag tänker – den är ofta kopplad till min kalender och min e-mail och med dem flyter jag igenom dagen med endast nÃ¥gra avstickare här och där. Hemmavid har jag – som jag förstÃ¥tt det – en helt annan approach (frÃ¥ga min kära fru bara), även om jag jobbar hÃ¥rt pÃ¥ att hitta en tankestruktur och därmed även kunna vara mer förutsägbar i mina handlingar och sätt att agera sÃ¥ faller jag otäckt ofta tillbaka in i mina gamla mönster som en drömmare och tidsobunden epikuré – vilket inte alltför ofta gÃ¥r hand i hand med rollen som familjefar och äkta man. Skam den som ger sig – nu kör vi!
Dagens påstående:
Vi kommer aldrig höra talas om det perfekta brottet. Eller möjligen har vi det perfekta brottet i Dwight Schrutes version i The Office: “Vad som är det perfekta brottet? Jag bryter mig in pÃ¥ Tiffany’s vid midnatt. Siktar jag in mig pÃ¥ kassaskÃ¥pet? Nej. Jag tar ljuskronan; den är ovärderlig. Medan jag tar ner den sÃ¥ kommer en kvinna pÃ¥ mig. Hon säger Ã¥t mig att sluta upp med vad jag hÃ¥ller pÃ¥ med. Det är hennes fars affär, hon är Tiffany. Jag säger nej. Vi älskar hela natten. PÃ¥ morgonen kommer polisen och jag rymmer i en av deras uniformer. Jag säger till henne att jag ska till Mexico men Ã¥ker till Kanada. Jag litar inte pÃ¥ henne. Och förresten gillar jag kylan. Trettio Ã¥r senare fÃ¥r jag ett vykort. Jag har en son. Och han är polischef. Och här blir historien intressant: Jag säger Ã¥t Tiffany att möta mig i Paris vid Trocadero. Hon har väntat pÃ¥ mig alla dessa Ã¥r. Aldrig haft nÃ¥gon annan älskare. Jag bryr mig inte. Jag dyker inte upp. Jag Ã¥ker till Berlin. Det var där jag gömde ljuskronan.” Ja, det är nog fan det perfekta brottet!
Idag är sista arbetsdagen pÃ¥ en vecka – nästa vecka är det Eid Al Adha här nere, egentligen hade det varit tre dagar (söndag, mÃ¥ndag och tisdag) men igÃ¥r kom ett presidential decree om att hela nästa vecka ska vara ledig – presidentens order. Inte mig emot – förvisso kommer jag jobba ändÃ¥ men i och med detta kanske inte behöva Ã¥ka upp till jobbet varje dag. Enligt ryktena här nere är det lÃ¥ngt mÃ¥nga fler muslimska helgdagar än det är kristna, sÃ¥ jag hyser gott hopp om framtiden.
Eid Mubarak till er!
Er tolvtaggare,
Eje
Hej sonen,
Trevligt med en ny rapport.
Hur trött är du pÃ¥ en skala när du kommer hem efter en arbetsdag? Funderar över det. Tänker att det mÃ¥ste vara en oerhörd massa information som mÃ¥ste tas in och processas, varje dag. Hur mycket kan delegeras och hur mycket mÃ¥ste du själv hantera, tänker jag. Plus att kunna smälta in i den nya miljön och den nya kulturen. Och samtidigt bibehÃ¥lla nÃ¥gon form av distans, vilket förmodligen är nödvändigt med tanke pÃ¥ att du är chef. Jo, man funderar en del…..
I dagens inlägg berättar du inte något om familjen och hur ni har det. Kanske något som inte hamnar på bloggen, utan i mail? Eller på Facebooks slutna grupp? Vill i vilket fall som helst gärna höra mer om familjen.
Själv är jag Ã¥ter i Eskilstuna efter en 3-dagars tur till SkÃ¥ne, SmÃ¥land och Östergötland. Besökte olika kunder och en pÃ¥gÃ¥ende entreprenad. Just nu sitter jag, i skenet frÃ¥n stearinljus, ute pÃ¥ balkongen och skriver. Skönt att koppla av. Helén tittar pÃ¥ en film i biblioteket. Bosse snarkar i köket. I morgon Ã¥ker vi ut till Körsbärsbacken. Vi ska “inventera” taket pÃ¥ lillstugan. Och sedan köpa hem material sÃ¥ att Johan och jag kan lägga om taket pÃ¥ söndag.
Kramar från pappan
Kramar till familjen också
Lasse — Thu 8 September, 2016 #
__________
Hej pappan,
Det är, precis som du säger, en hel uppsjö med nya situationer, information och flöden som ska hanteras varje dag – men sanningen att säga sÃ¥ är jag ganska van frÃ¥n jobbet pÃ¥ Karolinska. Förvisso ställdes jag inte där inför kulturskillnaderna pÃ¥ samma sätt som jag gör dagligen här nere, men jobbet i sig var tidvis en minst lika stor utmaning.
Ska försöka skriva mer om familjen – jag försöker renodla inläggen lite sÃ¥ att det inte blir alltför hattigt, men jag lovar att skriva mer – bÃ¥de här och pÃ¥ Facebook.
Hoppas det gick bra med takläggandet! Här sitter jag vid köksbordet och skriver medan Maria ligger i soffan och tittar på tv-serier. Barnen sover.
Kram till er alla tre från oss alla fyra!
admin — Tue 13 September, 2016 #
__________