i n d i a n s o m m a r

Legio annorledes…

(Ah, vafan – har just läst igenom det jag har skrivit och det känns ju helt melankoliskt! Okej att stundens allvar har kommit och allt sånt, men det här är ju Indiana Jones på riktigt! Jag måste rycka upp mig, trycka in lite Swing i meningarna och få tillbaka den där TWISM-känslan! [TWISM-känslan, för er som inte vet det, är "The World Is Mine-känslan"] Idag kör vi lite sköna Jack Handey-citat då och då – okej? Är ni med på det?)

Man kan ta mig från Sverige men man kan aldrig ta Sverige ifrån mig. Så känns det lite just nu, jag har sedan fem i ett inatt insett att oavsett hur mycket västerländsk touch man ger ett land i Afrika, så är det till syvende och sist faktiskt just ett land i Afrika. Det s k a inte vara något annat. Även om jag skulle vilja förändra ett par saker så kanske det skulle bidra till att Ghana [i det här fallet] miste sin charm… Hur som helst så är det så att jag i skrivande stund önskade att Internet fungerade som hemma; man har ett abbonnemang och ett hål i väggen, vips! så är det klart. Så är det dock inte här nere – här surfar man via 3G light och kommer således upp i monstruösa hastigheter som 5okB/s när det blåser på som värst… och ja visst ja, man får även betala byte för byte, så 10 MB kostar typ 6 spänn. Kanske inte så farligt kan man tänka, om det inte vore för att jag just idag borde sitta och plugga på Siemens utbildningsplats, material som består av PowerPoint-presentationer med muntlig föreläsning – någon Gigabyte här och där liksom… Då hamnar man helt plötsligt uppe på kostnader som 600 spänn för en dags Internet… tänk att PirateBay:a lite och dra hem en DVD-film – 2500 spänn, katshing! Nja, inte riktigt vad jag är megasugen på. Eller omräknat till månadskostnad blir det typ 18000 [utan DVD-filmer] och det är inte min dröm direkt. Så då tillåter jag tankarna att vandra till Sverige och kära gamla Bredbandsbolaget…

Eftersom jag och Lady blev liggandes i sängen ett par dagar så har bildskörden blivit lite lidande, så istället för att överösa er med bilder tänkte jag försöka mig på konststycket med reflektioner. Det här är min andra gång nere i Ghana och just idag går jag in på min tredje vecka i det här vackra landet. Men om man skrapar på ytan, vad ser man då? Eller vill man skrapa på ytan?

Igår vid lunch pratade jag och Lady om just det, att det kan kännas farligt att skrapa på ytan. Inte för att det man hittar skulle vara något slags hot utan för att det man hittar skulle få en att känna sig så maktlös… Jag har tänkt mycket på det här och jag tror att i mitt fall så vill jag att de här åren i Afrika ska vara ett äventyr för mig som människa. Givetvis vill jag hjälpa folk och göra mitt bästa för att så många som möjligt ska få ett bättre liv, i det här specifika fallet handlar det om att hjälpa till att behandla cancer här i Ghana – många människor kommer få hjälp. Men om jag skulle göra det till mitt huvudändamål att hjälpa människor tror jag att jag skulle slås tillbaka av vilken maktlöshet jag trots allt står inför här – även om Ghana är ett av Afrikas mest välmående länder [det kallas inte för inte för "Afrika Light"] så finns det så mycket fattigdom som aldrig någonsin skulle f å existera i Sverige och människor som lever under helt otänkbara förhållanden. Och det smärtar… det smärtar nog mer än det skulle smaka att kunna hjälpa ett fåtal. Och jag vill inte förgås – hur kolonialt och västerländskt det än låter så vill jag att det här ska vara något härligt, exotiskt och fint… får jag vilja det?

Och så bryter vi av allvaret med good ole’ Jack – det här specifika citatet tillägnat mina bröder i Fernet Foundation: “What is it about a beatiful sunny afternoon, with the birds singing and the wind rustling through the leaves, that makes you want to get drunk?”

Jo, tre bilder hittade jag – alla från vår lunch ute på stan efter vår magsjukekonvalescens. Vi drog en repa ner på hantverksmarknaden, pratade med Colin Powell [nja, inte d e n Colin Powell] som har ett stånd och säljer träsnide. Säg ett land och han kan i stort sett alla städer i det landet; det var så han började charma oss, när vi sa Sverige började han rabbla: Haparanda, Östersund, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg, Skövde, Helsingborg… en fullkomlig svada av svenska städer! Sen fick vi “a good Helsingborg price” på det vi köpte… Så här i efterhand är det tveksamt – Emmanuel hävdar att vi betalt överpriser på allt vi köpt. Men vi är nöjda! Sen drog vi i alla fall mot stranden för att äta lunch – nyss friska från magåkomman tog vi det säkra hotell-alternativet framför skjulet-på-stranden-alternativet…

Labadi Beach Hotel – motsvarande Grand Hotell i Stockholm. Fast med en söderhavsö:sk touch…

Kontrasterna blir nästan tragiska om man tänker på att vår lunch, som i svenska pengar räknat var en dyrare vardagslunch, motsvarar tre dagslöner [brutto] för medelinkomsttagaren i Ghana.

Underbara omgivningar, det bästa av sällskap och en inte alls oäven grekisk sallad – det känns även fel att inte njuta…

Ett par ord har jag också sagt om hur vänliga människor är här men det kan inte sägas nog många gånger. Igår när vi skulle åka till flygplatsen för att lämna Lady så ringde jag till Emmanuel för att fråga om han kunde skjutsa oss. Han hade varit vid gränsen till grannlandet Togo för att hämta en affärskontakt åt Henry men visst, han kunde hjälpa till. När han sen kommer fram visar det sig att stackarn hade varit borta i över ett dygn [resan tar normalt inte mer än åtta timmar] på grund av ett exploderat däck, brist på bilverkstäder i bushen och illasinnade kriminella runt gränsen [det sägs att gränsen ska vara värre än den mellan USA och Mexico]. Så han har sovit två timmar senaste dygnet men tar sig ändå tid att skjutsa oss till flygplatsen, och på vägen hem undrar han om jag vill hitta på något [för då vill han följa med så att ingen ska hända mig]… Jag säger att han måste vara helt under-isen-trött och visst, det erkänner han, men säger i nästa sekund att han vill att jag ska ha det bra. Det här är hans land och så länge jag har det bra när jag är där så är han nöjd – oavsett hur trött han än må vara. Såna är de – in i själen osjälviska, snälla och ibland nästan på gränsen till för hänsynstagande.

Förutom när det gäller trafiken då, såklart, eller “the horn language” som Emmanuel kallar det han ska lära mig  när jag ska ta körkort här i Ghana. Ja, just det – en udda detalj – internationella körkort, som man tänker sig ska vara, eh, ja, internationella, gäller inte här i Ghana. Här måste man skaffa sig ett Ghananskt körkort. Hur som helst, tänk er trafiken i Sverige – det mesta flyter på, folk lämnar plats, tutar gör man vid fara och alla är framförallt medvetna om vilka regler som gäller och håller sig efter bästa förmåga till dessa. Tänk sedan bort allt det! Istället har vi här en situation där trafiken flyter på i någon slags amöbuös form [ordet amöbuös är jag mycket stolt över för övrigt, kom just på det] där alla nästan förutsätter att medtrafikanterna inte tittar i backspegeln, inte tänker ge tecken när de kör om och inte har en aning om vilka trafikregler som gäller… Men här kommer det fina i kråksången – det gör att det fungerar. Om någon vill köra om, då tutar den personen och säger “nu kör jag om“, då tutar man själv som svar att “gör du det“. Taxibilar tutar för att fråga om du vill åka med och bussar tutar för att fråga om du väntar på bussen eller bara hänger. Ser man en fotgängare stå och tveka – då tutar man och säger “bestäm dig, gå över eller stå kvar“. Man kommunicerar helt enkelt med tutan och har en så otroligt mycket mer dynamisk körning än vi har i Sverige. Jämfört med människorna här är vi regelfascister som håller på vår rätt i trafiken intill döden. Här spelar det inte så stor roll vilken sida du kör om på, högerregeln är ett okänt begrepp och i rondeller gäller det att våga för att vinna. Men det är som så mycket annat här nere – “it’s nobody’s business“. Du gör som du själv vill, och när alla gör det så blir det till en enda stor symbios.

Dagens fundering:
Jag såg ett klipp på nätet för några dagar sen, en liten film om Hubble-teleskopet. De riktade in det mot en del av universum som såg ut att vara helt tom på stjärnor, bara för att testa och se vad de skulle hitta. Om man tänker sig sitt synfält som området Hubble hade att välja på där det just då “tittade” så riktade de teleskopet mot en yta motsvarande ett sandkorn… och de hittade 10 000 nya galaxer, där varje galax innehåll hundratals miljarder med stjärnor. Så tänk er att det lilla sandkornet, som de trodde innehöll mörker, visade sig innehålla miljoners miljarder med stjärnor – då känner jag mig försvinnande liten. Här ligger jag på en säng i Accra, Afrika, Jorden – och ute i universum [som man förresten inte vet hur stort det är, om det ens har en storlek] finns det fler planeter oupptäckta än vi någonsin kan föreställa oss. Är vi verkligen ensamma i universum då?

“Du har en fyraårings förstånd, och jag är säker på att han blev glad över att bli av med det.”
- Groucho Marx

Nej, East Legon i Accra stämplar ut nu och lämnar över till nattpasset… på återseende!

Er utpost,

Flipper

1 kommentar »

1. Skulle du köra bil själv också? Ingick det i kittet? Vad sk Emmanuel göra om du tar jobbet ifrån honom? Vi ses snart.
   Lasse

   Lasse Ericsson — Tue 18 August, 2009 #

Comments

Name (required)

Mail (required)

Skicka svar på min kommentar till min mail.

Website

Hemlig kod