Tillbaka till nutiden…

Thu February 24, 2011, 21:20

(Welcome – today I’ll teach you about Cairene Arabic syllables [oh well, almost, at least], I give you popcorn instead of a book, talk a bit about russian poets and give you the latest advice on gaining weight. Enjoy!)

Söndag eftermiddag, just hemkomna frÃ¥n Labadi Beach och en av veckans bästa stunder tar vid: En eller tvÃ¥ timmar av bara… ja, bara vara, innan kvällen tar vid och med den kommer även tankar om morgondagen, den kommande veckan och jobb. Men just nu – just nu lever vi för stunden. Lady ligger och läser en bok, Sune jäser pÃ¥ soffan och gnager pÃ¥ sitt ben medan jag sitter här och komponerar till tonerna av Journey’s “Don’t stop believin'”. Life – as good as it gets, liksom.

Vi b̦rjar med en mjukstart Рdagens refuserade barnb̦cker:

1. “Pojken som dog när han Ã¥t alla sina grönsaker.”
2. “Vissa kattungar kan flyga.”
3. “Nu är det nog, vi adopterar bort dig.”

SÃ¥, dÃ¥ ska vi se – det har gÃ¥tt tvÃ¥ veckor exakt sen sist [vilket inte stämmer alls i och med att jag är kapitalt misslyckad som bloggare eftersom jag uppdaterar alldeles för sällan – och skriver pÃ¥ tok för lÃ¥ngt med, för den delen], sÃ¥ för att ge er en liten summering av den tid som flytt [i sann Proust-anda – alternativt fjortonÃ¥ring-med-dagboks-blogg-anda; det är bara att välja] sÃ¥ kan jag säga att vi har jobbat, bevistat en pokerkväll hemma hos vÃ¥ra vänner Chris och Sophie, suttit fast i trafik i fyra timmar med en Sune som blev Ã¥ksjuk, och firat alla hjärtans dag. Ungefär sÃ¥. Och sÃ¥ har vi slagits med blodtörstiga mördarhundar, men det känns fel att skryta liksom.

Men nåväl, det vore fattigt att sammanfatta två veckor med dryga tjoget ord, så för att utveckla det hela något:

Jobbat – givetvis har jag jobbat under den tid som gÃ¥tt. Själva sjukhuset kryper närmare och närmare mot en invigning och jag blir mer och mer innästlad i saker som jag innan det här inte hade en blekaste aning om. Hur mÃ¥nga som läser det här är experter inom solenergi? Hur mÃ¥nga vet hur mÃ¥nga linjemeter med koppartrÃ¥d per kvadratmeter som gÃ¥r Ã¥t till att lägga halvledande linoleumgolv? Är det nÃ¥gon som kan förklara principerna för en blade-server? Och allt det här ska dÃ¥ även ses med bakgrund av att jag i grund och botten är medicinteknisk ingenjör – vilket betyder att jag blev lite lätt tvungen att fördjupa mig i solceller, Tarketts produktportfölj och säkra it-lösningar à la Ghana. Hepp! Vi ska dessutom lägga till det faktum att vi inte kommer vara här för evigt; mÃ¥nga av de här punkterna kommer fortsätta även efter det att vi Ã¥kt hemÃ¥t igen, sÃ¥ pÃ¥ ett sätt är det snudd pÃ¥ onödigt och resursslöseri att sätta mig pÃ¥ att lära mig allt det här. Men sÃ¥ jobbar jag ju i Afrika ocksÃ¥ – kontinenten som ibland i sig känns synonym med resursslöseri…

Pokerkvällen hemma hos Chris och Sophie visade sig bli en annorlunda historia – för första gÃ¥ngen i Accras pokerhistoria [Ã¥tminstone sedan jag kom hit] sÃ¥ var damer inbjudna! Tids nog kom vi att bli tolv stycken runt bordet och till de rättrognas stora förtret sÃ¥ klarade sig kvinnofolket mycket bra. Jag själv blev exempelvis utslagen med buller och bÃ¥ng flera omgÃ¥ngar före min fru medan Sophie visade sig ha en alldeles säregen talang för att totalförvirra alla pokervirtuoser genom sitt friskussatsande, totala förakt för statistik och genomgÃ¥ende okunskap om hur man bygger en pokerhand… PÃ¥ det hela taget var det dock en redigt bra kväll och om inte annat sÃ¥ verkar det numera som om det kommer startas en unisex-pokerliga i Accra inom kort. Dock fortsätter vi givetvis med vÃ¥ra hardcorekvällar for-men-only med kött, öl, whisky, blues och testosteron. Fattas bara annat.

Mellanspel:
Okej, det finns amerikaner och sen finns det dumma amerikaner. Egentligen är det ingen skillnad pÃ¥ dem men AJ Jacobs mÃ¥ste nog ändÃ¥ tillhöra den delen som tÃ¥l kallt stÃ¥l som fÃ¥ andra [läs: han mÃ¥ vara dum men han är min idol]. Han bestämde sig för att bli världens smartaste man och kom därför pÃ¥ idén att han skulle läsa Encyclopedia Britannia, frÃ¥n första till sista band. 33 000 sidor med 44 miljoner ord, sex timmar om dagen i över ett Ã¥r. Sen skrev han en bok med titeln “To Know-It-All: One man’s humble quest to become the smartest person in the world”, precis sÃ¥ kuschad som undertecknad allt som oftast är. Respekt.

Och förra lördagen skulle vi förresten pÃ¥ födelsedagsfest för Kajsa – det mÃ¥ kännas sÃ¥där att fylla 30, i synnerhet när man Ã¥ret innan tyckt sig vara 23 [precis sÃ¥ var det för mig], men det är Ã¥ andra sidan ett frejdigt skäl till att ställa till med baluns! SÃ¥ledes skulle Kajsa med vänner samlas i Kokrobite nere vid stranden där det skulle grillas och äta tÃ¥rta. Kokrobite ligger typ trekvarts bilresa frÃ¥n oss men eftersom det alltid är bra att räkna med lite trafik sÃ¥ tog vi i frÃ¥n tÃ¥rna och räknade med en och en halv timme. Och sÃ¥ skulle Sune med ocksÃ¥ – för andra gÃ¥ngen i sitt liv skulle han fÃ¥ doppa tÃ¥rna i havet. Dock är det ju som filmerna heter; “det blir aldrig som man tänkt sig” och “vi hade i alla fall tur med vädret” – för efter fyra timmar hade vi kommit ungefär tjugofem minuter hemifrÃ¥n. Och rörde oss inte ur fläcken. Och ganska exakt där och dÃ¥ sÃ¥ kommer Sune pÃ¥ att han ju för fan är Ã¥ksjuk, och kaskadkräks à la exorcisten. RidÃ¥. Det blev till att vända hem, tvätta bil och lÃ¥ta en nÃ¥got hungrig Sune fylla pÃ¥ sitt energiförrÃ¥d. Kajsas fest fick bli utan oss. Och Sune fick vara utan hav.

Alla hjärtans dag ja, en av de bästa av dagar! Frukost pÃ¥ sängen för Lady med hjärtformade äggmackor, färskpressad apelsinjuice och den sötaste mango som Tellus kan frambringa följdes av en dag pÃ¥ jobbet innan kvällen tog över och med den även Lady. Jag hade fÃ¥tt veta att jag skulle vara redo för avfärd 18.45 och pÃ¥ pricken kom vÃ¥r taxichaufför Gilbert med bilen framkörd. Färden gick till Monsoon där vi slog pÃ¥ stort och beställde in champagne som fördrink – en Bellini och en Kir Royal! Efter att ha skÃ¥lat för kärleken och lite lätt vältrat oss i vi-narcissism [eller ja, kanske inte ändÃ¥ – för vi ä r ju faktiskt bäst – det är mer ett faktum än det är narcissism, inte sant?] bar det av igen till kvällens andra hemlighet, som visade sig vara middag pÃ¥ the Atlantic Lobster! The Atlantic Lobster är egentligen en fisk- och skaldjursbutik som ägs av en italienare – och det som inte gÃ¥r att fÃ¥ tag pÃ¥ där, det finns inte. I världen. Hur som helst, denne hedersknyffel till fiskmÃ¥nglare har nu bestämt sig för att öppna en restaurang uppe pÃ¥ takterassen i samma hus. Och inte vilken fiskrestaurang som helst – det är en sittning per kväll, fast meny, 30 platser och all mat lagas pÃ¥ plats – mitt framför ens ögon… Tankarna gÃ¥r faktiskt osökt till Dario Cecchini och hans Officina della Bistecca, bara det att det här är fisk, inte kött. Och Accra, inte Toscana. Minor details, jag vet, men ändÃ¥.


Jag är ju ingen matfotograf av rang direkt, men det här är ett ostron. Stort som ett mindre bowlingklot. Första rätten för kvällen – nine [9!] to go…

Ja, ni läste rätt – kvällen in alles bestod av tio rätter; ostron, rökt lax [jag sa ju att allt fanns!], sashimi, bläckfiskceviche, svärdfisk med confiterad lök, calamares, penne al pesce, spagetti al aragosta, grillad hummer och sÃ¥ sist men inte minst – en nyskivad ananas; perfektion i all sin enkelhet. Efter de tio rätterna var det inte mer att göra än att buga och bocka för herr italensk-mästerkock, rulla hemÃ¥t [bokstavligt talat, näst intill] och lägga till the Atlantic Lobster pÃ¥ listan över ställen-du-mÃ¥ste-gÃ¥-till-om-du-nÃ¥gonsin-befinner-dig-inom-en-hundramilsradie.


Yours truly, på takterassen till the Atlantic Lobster, Osu, Accra, Ghana.


“Vackert vildvuxen naturtomt”, lÃ¥ter inte det som nÃ¥got en mäklare skulle kunna dra till med för att beskriva den här… eh, djungeln? Det finns ett hus där innanför. Jag är säker – jag var framme och tittade. För övrigt pÃ¥minner mäklarcitatet mig om “ja, alltsÃ¥ spricka eller patina – det där kan man ju resonera hur länge man vill om”


Ja, sÃ¥ har vi ju dÃ¥ vÃ¥r hund Sune. Han gillar att sova. NÃ¥got som han inte gillar är att sova pÃ¥ mage, som vanliga hundar. Min personliga favorit är mittersta bilden pÃ¥ övre raden – att lÃ¥ta huvudet vila i 90-gradig vinkel mot en spänningsregulator, det är fina grejer det!

Förresten sÃ¥ har jag kommit av mig lite med de här gamla klassiska reklambladen frÃ¥n förr, men nu fick jag en flashback – är inte den här helt underbar; i synnerhet i de här cyniska banta mera-tiderna?


Just det – om du vill vara populär sÃ¥ har du inte rÃ¥d att vara SMAL! Ha!


En strand, en öl och popcorn[?!]. Eftersom jag i söndags tragglade med samma Michael Connelly bok som veckan innan så gjorde det sig inte riktigt att ta kort på den igen. Så det fick bli popcorn.

Dagens lögner:
När jag är uttråkad bygger jag hängbroar i min trädgård, jag kan slunga tennisracketar mot små föremål i rörelse med osviklig precision och under en semester i Danmark förhandlade jag framgångsrikt med en grupp terrorister som kapat ett bageri.

Dagens idol:
Velimir Chlebnikov. Han var poeternas poet i Ryssland runt förra sekelskiftet och som han själv uttryckte det i sina memoarer; ”1913 blev jag utnämnd till ett av vÃ¥r tids stora genier”. Mycket blygsamt, verkligen. Hur som helst, han var hyfsat far out bÃ¥de som poet men kanske framförallt som människa – han trodde pÃ¥ siffermagi och han hade en egen tidsfilosofi. Enligt honom var tiden cirkulär och alla händelser upprepades efter 317 Ã¥r. Det tror jag med. Helt säkert. Om exakt 317 Ã¥r kommer jag skriva det här inlägget igen, bara sÃ¥ ni vet.

Förresten ska jag passa pÃ¥ att ge er chansen att komma med en shoutout – den sjätte mars fyller Lady 30 Ã¥r! Dessutom [som om inte det vore anledning nog att fira som besatt] är det Ghanas nationaldag. SÃ¥ kom igen – överös kommentarsfältet med shoutouts om hennes eviga ungdom, slÃ¥ende skönhet och ypperliga val av äkta make! För att slippa krocka med Ghanas festligheter sÃ¥ smäller vi till med ett party nu i helgen redan. Uppe pÃ¥ vÃ¥r takterass blir det 80-talsfest hela natten lÃ¥ng med grillat finkött frÃ¥n Sydafrika, marängswizz med hemvevade maränger och skönt nostalgigung till Bröderna Herrey & Co. En kväll att minnas! Hur ser er egen helg ut förresten?

Dagens fundering:
Vad är egentligen kunskap? Att ha skrivit en tenta i ett ämne betyder väl egentligen inget annat än att man har lärt sig det man behövde kunna för stunden för att fÃ¥ godkänt pÃ¥ tentamen? Men vad är dÃ¥ kunskap? Är det nÃ¥got man kan, eller är det nÃ¥got man lärt sig? Och vad är dÃ¥ lärdom? Kan man lära sig lärdom eller kan man bara dra lärdom? Och vad är skillnaden pÃ¥ lärdom, kunskap, färdigheter och talang? Jag borde ha en evinnerlig massa kunskap i och med mina närapÃ¥ Ã¥tta Ã¥r pÃ¥ olika universitet, eller har jag bara erfarenhet och haft möjlighet att dra lärdom? Jag kan ju dock en betydande mängd med onödigt vetande inom det högprioriterade forskningsomrÃ¥det “fossilisering av franska artiklar i haitiskan”, som ett exempel – och det mÃ¥ste ju räknas som kunskap om nÃ¥got. För att inte tala om betoningsreglerna för Cairene:sk arabiska, mycket viktigt! Sist men inte minst, och pÃ¥ förekommen anledning – finns det onödig kunskap?

Nej, nu börjar det bli nog för idag. Det har hunnit bli torsdag och jag sitter hemma med Sune och har FF medan Lady är iväg och äter hemlagad lyxmiddag à la indiskt och diskuterar böcker. Imorgon kommer jag hälsa Michael [vÃ¥r hjälpreda här hemma] och mina kollegor med det traditionsenliga “TGIF!”, där jag själv är mer intresserad av de tvÃ¥ senare bokstäverna; “It’s Friday” medan mina kollegor och Michael ser till att Ã¥terupprepa de tvÃ¥ första; “Thank God”. Oavsett vilket sÃ¥ är det fredag, och det är kan vara värt ett par signade ord.

Er lund,

Tanto

PS. Okej, jag kan nästan höra hur upprörda ni är över att jag inte skrivit nÃ¥got om att vi slagits mot mördarhundar – sÃ¥ jag fÃ¥r väl avhandla ämnet lite snabbt: Det hela började en lördagsmorgon när Lady och Sune var ute pÃ¥ promenad – Lady kommer instormande med Sune i släptÃ¥g och säger att de blivit attackerade. Jag, som förvandlas till en hjärndöd heffaklump när jag är nyvaken, fattar inte speciellt mycket annat än att Lady blöder frÃ¥n ena armen och att Sune har lite bitsÃ¥r pÃ¥ magen. Illa illa… Efter omplÃ¥string och avrapportering visar det sig att tvÃ¥ hundar smitit ut frÃ¥n en närliggande skola [reflektion: att ha folkilskna hundar som husdjur pÃ¥ en skola är inte helt reko] och sen attackerat vÃ¥r stackars Sune, och senare även Lady när hon försökte befria Sune. NÃ¥väl, Sune visar sig vara en tapper krigare och en trooper av sällan skÃ¥dat slag dÃ¥ han helt sonika inte riktigt bryr sig om att han just varit med om en nära-döden-upplevelse, utan snarare vill busa. De bestÃ¥ende men han nu har frÃ¥n händelsen är att han alltid vill gÃ¥ pÃ¥ andra sidan gatan när vi gÃ¥r förbi skolan. Hur som helst – det hade ju kunnat sluta här – om det inte vore för att jag var ute med Sune här förra veckan och tog en promenad. Ett kvarter bort sÃ¥ gÃ¥r jag förbi en port när husägaren kom hem med sin bil, vakten öppnade porten och ut kommer – tadaaa! – tre stycken pitbulls. Jävlar i havet vad de var pÃ¥ Sune, som gnydde, kved och försökte värja sig. Jag försökte fÃ¥ upp Sune i famnen och sparkade och slog de där 50-kilos köttmonstren för allt jag var värd – men till ingen nytta. I slutändan lyckades Sune trassla sig ur kopplet och tog till flykten – raka vägen hem, där Michael satt och väntade tillsammans med grannbarnen. Och nu kommer det imponerande – de här barnen, mellan sex och fjorton Ã¥r gamla, ställer sig själva mellan Sune och köttmonstren, och börjar slÃ¥ pÃ¥ de här efterblivna avelsbestarna!! De blev ganska förvÃ¥nade kan jag säga. Hur som helst, den här gÃ¥ngen hade Sune av nÃ¥gon anledning klarat sig ännu bättre och det mest utmärkande var att han var helt indränkt i pitbull-saliv – men inga blessyrer eller sÃ¥r. Som sagt, han är en trooper. Slutligen ska även sägas att Lady tog sig en ganska upfront diskussion med ägarinnan till hundarna som attackerade henne medan jag själv, adrenalinstinn som en trettonÃ¥ring pÃ¥ moped, gick ner för att prata med ägaren till mongomonstren, som visade sig vara en ytterst trevlig man. Kontentan av det hela är att vi numera bara är ute med Sune i dagsljus och att vi ska se till att skaffa en pÃ¥k för Sune-försvar. SÃ¥ja, lÃ¥ngt PS, men det fÃ¥r ni leva med. DS.

Kontraster pÃ¥ plats…

Sun February 6, 2011, 19:07

(In an effort to get this blog to have something worth reading even after we’ve returned from our adventure in Ghana – I’ll try to write a few lines about a restaurant, bar, nightclub, beach or something like that in each entry. In Swedish though, of course. So if you’re stubborn and still refuse Google Translate you’ll just have to make do with the small but tasteful summary that follows – today I’m writing about the nice hangout “The Venue” in East Legon, the mandatory BBB [Beach Book Beer], pragmatic people, Bojo Beach and a small Gallup of your Sunday. Enjoy!)

Ohoj folket! Det är var lördag, solen skiner och ikväll stÃ¥r det biobesök pÃ¥ schemat – eller helg helt enkelt, som man säger här i Ghana. Hittills har veckoslutet bjudit pÃ¥ en middag pÃ¥ tu man hand med min fru, Lady, pÃ¥ “The Venue” – vanvettigt god fetaost med inlagda pepparfrukter för mig och en redigt bra biffcarpaccio för Ladys del till förrätt, följt av The Venues patenterade samosas till huvudrätt [Lady gjorde ett bra val där] och Texas spicy burger för undertecknad… och jävlar i havet vad stark den var! Det som vid första anblick ser ut ungefär som Ajvar visade sig ganska omgÃ¥ende vara färsk chilipasta! SÃ¥ idag är det lugn och fin, Verum hälsofil som gäller och i alla lägen närhet till toalett…

Jag har funderat förresten på om jag kanske inte borde skriva lite mer om de olika restauranger, barer, caféer, stränder och annat som finns här. Som en liten guide för eventuella förvirrade svenskar här nere. Så idag börjar vi! Okej? Okej.

The Venue
The Venue är en restaurang, lägenhetshotell, biograf, bar och ett litet vandrarhem – allt i ett, som ligger i East Legon. Att ange gatunamn är ungefär lika nödvändigt som att använda stövlar i Sahara, sÃ¥ vi nöjer oss med att säga att den ligger bakom “the American House” [öster om, that is], pÃ¥ väg till Adjiringanor. Och för att ytterligare precisera sÃ¥ finns det en karta.

Tidigare hette The Venue “Surfer’s Inn”, och söker man pÃ¥ det namnet sÃ¥ vips! hittar man en hel del information pÃ¥ nätet med folk som vurmar för det sköna haket i East Legon. Efter ett ägarbyte för nÃ¥got Ã¥r sen heter det dock “The Venue”, och med bytet kom även en profilering pÃ¥ lite mer barhäng och restaurang snarare än surfarhak med biljardbord och spel. Det som fortfarande finns kvar är dock just den imponerande baren, vedugnen för de formidabla pizzorna och biografen som tar upp till 25 personer sittande, där fasta priset är 30 GHC per film, oavsett antalet gäster [vilket motsvarar typ 130 spänn].

Matmässigt sÃ¥ är just pizzorna beryktade, vedugnsbakade med generöst med topping, köttbitarna är oftast möra och mÃ¥ sÃ¥ vara att “medium” inte helt sällan tolkas som “bloody” men det spelar inte alltför stor roll. Maten är överlag riktigt riktigt bra, personalen lyhörd [och med det även befriande o-ghanansk] och ägaren en riktig mysfarbror. Utöver restaurangen sÃ¥ har de dÃ¥ tvÃ¥ hotellrum och tvÃ¥ lägenheter med pentry och tvÃ¥ sovrum vardera. Frukost serveras i restaurangen pÃ¥ morgnarna och pÃ¥ baksidan finns rentav en liten pool för gästerna att utnyttja.

Sist men inte minst – kontaktar The Venue göra man enklast per telefon pÃ¥ +233 (0)21 505 111 – dessvärre ligger det till sÃ¥ att nuvarande ägaren inte är helt bekväm med det digitala samhället sÃ¥ varken mail eller hemsida är… eh, ja aktuellt.

SÃ¥ ja, nästa vecka tar vi Till’s No.1 Beach Hotel! Nu gÃ¥r vi vidare till dagens bildskörd:


En bok, en strand och en öl. Precis som vanligt. För övrigt ska det dock sägas att utöver det närapÃ¥ obligatoriska söndagsbesöket pÃ¥ Labadi Beach sÃ¥ har vi ibland varit totalt ofrälse – som den gÃ¥ngen i höstas dÃ¥ vi Ã¥kte till Bojo Beach [se nedan LÄNK]. I det närmaste folktom, storslagna vyer och kall öl – pÃ¥ det hela taget bÃ¥de väldigt lik Labadi och extremt olik. Saken är den att om man Ã¥ker till Labadi Beach pÃ¥ söndagförmiddagar, som vi gör, sÃ¥ är den nästan övergiven. 85% av invÃ¥narna här i Ghana är kristna, och ungefär 100% av dem är sÃ¥ pass kristna att söndagarna spenderar man i kyrkan. SÃ¥ledes är stranden befriande tom fram till tvÃ¥snÃ¥ret pÃ¥ eftermiddagen – men dÃ¥ har vi redan mumsat friterad jams och ätit grillad hummer, druckit Star och färskpressad ananasjuice och begett oss hem igen mätta och belÃ¥tna. Dagens tips, liksom. Om man däremot skulle bege sig till Labadi Beach efter tre pÃ¥ söndagar sÃ¥ möts man av en smältdegel full med människor och försäljare och det är om nÃ¥got huggsexa om platserna. Det som däremot är väldigt likt Bojo Beach är de storslagna vyerna – och den kalla ölen sÃ¥klart. Och för att ytterligare totalt demolera den här bildtexten sÃ¥ skulle jag vilja göra ett tillägg – jag vet att det nog ligger ganska nära tillhands att tänka sig att jag släpar med mig en ryggsäck full med böcker en gÃ¥ng varannan mÃ¥nad till stranden, och sen beställer jag in en öl och börjar ta kort för glatta livet – men sÃ¥ är det inte. Vi är verkligen där varje vecka, solen skiner verkligen hela tiden och stranden är precis sÃ¥där vit och mjuk som man drömmer om. SÃ¥ ni vet. Okej?


Dagens smekmÃ¥nadsnostalgi: Katedralen i Reykjavik är imponerande i morgonsol. Och vi kan dessutom rekommendera det fik som finns en trappa upp i det nordvästra hörnet av kyrkotorget – mycket kompetent frukost!


Och sÃ¥ har vi dÃ¥ den Ã¥terkommande frÃ¥gan om hur man bäst fraktar skrymmande föremÃ¥l. Häromsistens var det en madrass, idag har vi avloppsrör. I Sverige hade man helt enkelt tagit för bäst att hyra takräcke, för att inte säga en lastbil. Här i Ghana är man aningens mer pragmatisk än sÃ¥…


Judar, Judare, Judas[t]?


Och sÃ¥ har vi en av mina absoluta favoritskyltar – stället där de säljer 69 stycken skor. Är affären för enbenta? Eller är den mÃ¥nne nischad pÃ¥ folk som tycker om udda skor? FrÃ¥gorna är mÃ¥nga, svaren fÃ¥…


Dagens New York-bild: Dumbo.


Och sÃ¥ har vi dagens kontrast – först och främst har vi dÃ¥ Ã¥ ena sidan: Times Square. Ungefär en miljon människor, 480 000 taxibilar och belysning motsvarande Ã¥tta Tjernobyl och ett Forsmark…


…Ã¥ andra sidan: Bojo Beach. En solstol, ett parasoll och en strand… Kontraster – bra skit.

Nej, nu hinner jag inte sitta här och mässa om hur förträfflig tillvaron kan te sig i Afrika [läs: +30 grader, strÃ¥lande sol, blÃ¥ himmel och kall öl] – kvällen till ära vankas det söndagsmiddag med vÃ¥r granne Hafen och hans kollega Andreas; vi bjuder pÃ¥ smÃ¥ toasts med chèvre och akaciahonung till förrätt, biffstroganoff [eller “stronganoff” som min mormor döpt om rätten till] som huvudrätt och en mycket pÃ¥kostad och exotisk efterrätt – Magnum Mandel [à 40 kronor styck]. Vad gör ni ikväll? Och hur var er helg?

Dagens fundering:
Hur skulle livet se ut om man visste hur länge det skulle vara? AlltsÃ¥ att alla visste exakt hur länge de skulle leva. Skulle samhället fungera dÃ¥ eller skulle alla sluta bry sig och bara försöka fÃ¥ ut maximalt av sin tid pÃ¥ jorden? Och om svaret är det senare – varför är det inte sÃ¥ idag, när vi inte ens har en aning om när vi gÃ¥r vidare frÃ¥n jordelivet? Själv är jag ju en idealist och hoppas och vill tro att jag skulle handlat likadant även om jag nu rÃ¥kade veta att jag skulle leva till dess att jag var 87, eller 54 för den delen. Men samtidigt sÃ¥ fattar jag ju att jag skulle bli lite nervig om jag nu vetat att jag skulle vika hädan som 23-Ã¥ring, sÃ¥ ja… Hmm… stora tankar.

Vi avslutar det hela med nÃ¥got lättsamt – om exakt en mÃ¥nad är det dags för min älskade Lady att träda in i 30-Ã¥rsÃ¥ldern! Kanske är det inte helt sÃ¥där haha-halka-pÃ¥-bananskal-roligt men att fylla Ã¥r är alltid kul – i synnerhet om man heter [eh…] Lady och äääälskar presenter!

På återseende vänner! Lev väl och njut av vårvintern åt oss med!

Er bonde,

Cognac

Flygande lördag…

Sat January 29, 2011, 17:17

(Today it’s Saturday, Harmattan has left the building and you can enjoy a mix of royal consort, italian fashion, pizza and beer. Enjoy!)

Ännu en sÃ¥n där lördag som smyger sig pÃ¥ och näst intill obemärkt flyter iväg – jag är lite ambivalent till dem; Ã¥ ena sidan älskar jag att leva i nuet och känna hur livet rinner fram genom timmarna och minuterna utan att jag själv gjort en ansats för att ge tiden nÃ¥got direkt mervärde, och Ã¥ andra sidan är det fÃ¥ saker som stör mig lika mycket som känslan av att en dag gÃ¥tt till spillo när det är dags för sömnen och nästa dags antÃ¥gande. Dock vet jag att just den här dagen specifikt inte kommer gÃ¥ “quietly into the night” – jag har idag hunnit med att klippa mig, möblera om en smula här i huset och innan lördagen sagt sitt kommer vi även att ha varit ivägbjudna pÃ¥ ost- och vinkväll hos en av vÃ¥ra franska vänner. SÃ¥ledes hade man kunnat ha en sämre dag… Hur är er lördag förresten?

Harmattan – där har ni Ghanas version av vinterkräksjukan. Harmattan är i och för sig inget virus eller bakterie eller liknande – det är en ökenvind som kommer frÃ¥n Sahara i perioder mellan november och mars varje Ã¥r. Vädret blir disigt, temperaturen sjunker [till galna temperaturer som typ 25 grader plus] och när man gÃ¥r ut sÃ¥ fÃ¥r man i det närmaste ögonblickligen en hinna av sand över sig, fin fin sand. Men för att fortsätta min utläggning – i tvÃ¥ veckor har jag varit hemmaliggande med halsfluss och luftrörskatarr och allt jag fÃ¥r höra är att det är pÃ¥ grund av den där Harmattan… och visst, jag kan köpa det – luftfuktigheten sjunker frÃ¥n typ 90% till runt 15%, temperaturen sjunker och om det är nÃ¥got som tar stryk av det sÃ¥ är det luftrören. Men ändÃ¥ – jag är ju svensk! Vi ska väl stÃ¥ pall? Jag menar, vad har vi för temperatur pÃ¥ vintern? -20? Och luftfuktighet? 1%? Men nej, alla förkylningars moder bor inte i Skandinavien utan i södra Västafrika! Dock har jag varit pÃ¥ St. Lucia Clinic här pÃ¥ granngatan [en mottagning som för övrigt skulle fÃ¥ en vÃ¥rdcentral i vilken bortglömd liten industrihÃ¥la som helst att framstÃ¥ som ett under av teknologi och knowhow] och fÃ¥tt med mig antibiotika, paracetamol, C-vitamin och hostmedicin [mycket potent sÃ¥dan – jag sover som en timmerstock!] sÃ¥ pÃ¥ mÃ¥ndag är det dags att kavla upp ärmarna igen!

Vad jag dessutom hunnit med idag är en genomgÃ¥ng av gömmorna pÃ¥ datorn – sÃ¥ här kommer lite godbitar som jag hade glömt:


Kronprinsessan Victorias numera äkta make. JodÃ¥, sÃ¥ att eh…


I bilden stÃ¥r det en människa. Som har kamofluerat sig. Och när ni hittat honom kommer ni alla att säga att “det är ju redigerat i ett bildprogram!”, men nej – se det är det inte. Snubben heter Liu Bolin och som Sonny Rollins skulle uttryckt det – “this is what he does”.


Nu är det ju en dag försent, men grattis på födelsedagen Dino!!


Ja, alltsÃ¥ – ett par kvarter bort har vi dÃ¥ gatan med det sköna namnet “Wawa Street”, och där ligger även The Helsingborg Castle, vilket är lite skönt – dels med tanke pÃ¥ att mig veterligen sÃ¥ är Kärnan den enda del av Helsingborgs slott som Ã¥terstÃ¥r och dels med tanke pÃ¥ att de nu bevisligen har ett nytt slott. I Ghana.


Cola-Cola – ytterligare en i raden av “Att vilja men inte kunna”.


Och för att fortsätta pÃ¥ inslagen bana – Bosch finns ju även hemma i Sverige; powertools, vitvaror och annat. Och sÃ¥ har vi ju Boss, frÃ¥n den gode italienaren herr Hugo Boss, som tillverkar kläder. Här nere i Ghana har de en lite annorlunda uppdelning däremellan, sÃ¥ tillÃ¥t mig presentera: Skjortor frÃ¥n Bosch i Italien!


Sune med sin syster Skippy. Ganska uppenbart att de är syskon, inte sant?


Jag tror att jag nÃ¥n gÃ¥ng klagat över att det inte finns snabbmat att hitta här i Ghana – men se där bedrog jag mig! Pizza Hut! Wohoo!!


Mina kompisar ödlorna.


Att vilja men inte riktigt kunna var det va?


Triumf! För två veckor sen skördades första [ehm, och hittills enda] jordgubben! Stort!


Star, bok och strand. På en söndag.


Min kompis ödlan.


En Jan Stenmark:are fast pÃ¥ engelska…


Och oavsett hur mÃ¥nga bilder jag tar pÃ¥ bilar som ser ut att ha sen sina bästa dar sÃ¥ kommer jag alltid tillbaka till den här – “JasÃ¥, ja ja – karossen är lite skev – men i övrigt är den i nyskick!”

Dagens fundering:
Har det alltid funnits ett senare? Eller hur lÃ¥ng tid tog det människan att inse att sannolikheten säger att det kommer komma en dag imorgon ocksÃ¥, och efter den ännu än, och sÃ¥ vidare? Och i sÃ¥ fall, tror ni att det kan finnas nÃ¥got fenomen som vi inte riktigt insett ännu – liksom ett “imorgon” fast i en annan dimension, eller liknande? Det där med dimensioner är ju för övrigt ganska svindlande det med [och helt out of the blue sÃ¥ fick jag en sÃ¥n där extrem längtattack efter Vetenskapens Värld, med gamla Bo G. Eriksson som programledare…] – hur kan nÃ¥got existera i flera dimensioner när vi bara klarar av tre? Eller ska vi för sakens skull tillstÃ¥ att erkänna att vi faktiskt klarar av tiden ocksÃ¥ [förutom i Afrika där Ã¥tminstone begreppet “i tid” är ett totalt okänt begrepp för gemene man]? Hur som helst sÃ¥ kan jag ibland bara bli besviken för att jag är övertygad om att vi inte bemästrat mänsklighetens gÃ¥ta än men samtidigt inte har den blekaste aning om var jag ens ska börja för att lösa den jag själv… SÃ¥ dÃ¥ nöjer jag mig med det att tänka tanken – det är ju den som räknas.

Sist men inte minst – ikväll ser vi till att ha en sÃ¥n där skön kväll va? Ni vet en sÃ¥n man kan blicka tillbaka pÃ¥ senare i vÃ¥r när det är mörkt, slaskigt, rÃ¥tt och typ tvÃ¥ veckor kvar till lön? Okej? Vi kör va? Yes! Nu kör vi!

Er vävstol,

Gump

Äventyr pÃ¥ hemmaplan…

Sat January 15, 2011, 22:30

(It’s time again – today we have the Pope, Apple Street, the presidential suite, magic, Redred für alle, boys admiring the view, BBB and the white duck. Enjoy – and don’t forget to tell me at least ten things about yourself that you don’t think I already know. After all you’re reading a lot about my life so it’s not more than fair that I get to know something about you… huh?)

Hepp! Hade det nu varit sÃ¥ att min uppdateringsfrekvens verkligen gick hand i hand med pÃ¥vens slentrianfyllor sÃ¥ hade det inte varit alltför avlägset att lägga in den gode herr Benedictus pÃ¥ NämndemansgÃ¥rden, för nu är det dags igen! Jag ska även sÃ¥ här inledningsvis passa pÃ¥ att säga att om du tycker att nÃ¥gra av bilderna idag är alldeles särskilt lyckade, dÃ¥ är det antagligen sÃ¥ att just den eller de bilderna är det antingen Björn eller Dino som tagit med sina kameror. Jag själv är alltjämt en amatör som tror pÃ¥ efterredigeringens makt snarare än flashig kamera [även om jag börjar tvivla pÃ¥ Lightrooms kapacitet vad det gäller att täcka upp för min okunskap och brist pÃ¥ ljuskänslig kamera]…

Vi har just avverkat en sÃ¥n där skön lördag dÃ¥ man inte har nÃ¥gra planer, lÃ¥ter tiden komma och gÃ¥ och bara flyter med utan riktig tanke pÃ¥ mÃ¥l eller mening. Vi började med en brunch bestÃ¥ende av revbensspjäll, grillad sparris med vitlök, potatissallad och vattenmelon med fetaost [eh, okej – jag erkänner – det var resterna frÃ¥n gÃ¥rdagens grillfest pÃ¥ terassen, annars hade det nog blivit varsin yoghurt och ett glas Cola…], fortsatte med en promenad runt grannskapet med Sune, jag mellanspelade med lite funderingar över det bisarra i att det är mitten av januari och jag inte har haft pÃ¥ mig en jacka pÃ¥ över tvÃ¥ mÃ¥nader och nu, när kvällen börjar krypa sig pÃ¥, sitter jag här i fÃ¥töljen och funderar lite smÃ¥tt pÃ¥ vad kylen kan tänkas ha för middagsplaner Ã¥t oss… I andra soffan sitter Lady och jobbar bredvid Sune som totaldäckat efter en gÃ¥rdagkväll full av människor, ljud, liv och rörelse. Gällande kvällsmaten sÃ¥ tror jag att Ã¥tminstone jag ligger farligt nära ett par mackor som amuse-bouche följt av en huvudrätt bestÃ¥ende av ett par hekto Estrella Sour Cream ‘n’ Onion…

Men om vi nu ska börja nÃ¥nstans sÃ¥ tar vi ett önskemÃ¥l frÃ¥n publiken; Titti ville ha fler bilder pÃ¥ vÃ¥rt nya hus sÃ¥ vi drar igÃ¥ng direkt med en liten tour d’Ayiville:


Välkommen till Apple Street!


Apple Street 8, av någon dunkel anledning en gång i tiden döpt till Ayiville även om jag själv lobbar hårt för att det här ska bli nya Swedish House.


Välkommen in!


In i hallen, rakt fram finns matrum och dörren man ser går till den östra flygeln med gästsviterna. Dörren till höger leder ut i vardagsrummet och till vänster har vi köket och trappan upp till vårt sovrum.


Matsalen, där man kan skymta den nÃ¥got osvenska atriumträdgÃ¥rden utanför. Vänligen observera julpyntet i form av glitter i vänstra fönstret och den “nejlik:erade” apelsinen i det andra fönstret…


Mellansviten i östra flygeln, en av de tvÃ¥ sviterna som delar badrum med varandra. [Och Gotland, om du läser det här och tänker komma dig för med att pÃ¥peka att en svit inte fÃ¥r kallas en svit om den inte har eget badrum – never mind! This is Africa – och det här är en svit! Basta!]


Södra sviten, lyxrummet med eget badrum och walk-in closet i miniatyr.


Vardagsrummet, komplett med julgran och hellre-än-bra-mönstrade soffor.


Och frÃ¥n andra änden – även i det här huset har vi en imponerande takhöjd – och faktiskt, jo, även i det här huset, likt vÃ¥rt förra, finns det ett fönster som tittar ner i vardagsrummet!


Och här har vi dÃ¥ vÃ¥r lilla atriumträdgÃ¥rd, komplett med Fredskallor och statyett…


Och bredvid dörren till sovrummet finns dörren till det som jag vill inreda som bibliotek men Lady hävdar ska vara hennes arbetsrum – oavsett vad det nu än mÃ¥nde bliva i slutändan sÃ¥ har det en liten balkong, där man har utsikt ut mot gÃ¥rden. Och som parentes ska nämnas att i huset mittöver sÃ¥ bor tvÃ¥ av vÃ¥ra bästa vänner här i Ghana – Liisa och Hafen. För övrigt är den här utsikten frÃ¥n vÃ¥r balkong ett ganska schysst uppsving frÃ¥n stället vi bodde pÃ¥ till en början – inte sant?


Om jag bara fick välja en enda anledning till att jag skulle bli en firad rockstjärna – dÃ¥ skulle det vara att jag dÃ¥ hade chansen att fÃ¥ vara med i “MTV Cribs”, visa runt i mitt hus och slutligen, när det var dags för sovrummet, komma med de bevingade och klassiska orden “this is where the magic happens”… SÃ¥ mina damer och herrar – this is where the magic happens! Till höger skymtar man vÃ¥r alldeles egna walkin-closet, och bredvid den har vi dörren frÃ¥n trappan. För övrigt skulle jag dessutom vara noggrann med att visa upp min bil i tv-programmet, där jag skulle ha “TWISM” som enda märke – “The World Is Mine”. Sen där nÃ¥nstans skulle jag antagligen inse att jag a) inte är rappare och b) sÃ¥ledes just framstÃ¥tt som den mest misslyckade och mest wannabe-pretentiösa artisten pÃ¥ MTV genom tiderna. SÃ¥ vi kanske tar och skippar det, okej?


Läshörna.


Sist men inte minst – vÃ¥r lilla pièce de la resistence: Terassen! Med utgÃ¥ng frÃ¥n sovrummet har vi dÃ¥ tillgÃ¥ng till en takterass om dryga 40 kvadrat med morgonsol. Jojatackar! Nu gör ju panoramabilder som den här att perspektivet blir ungefär lika korrekt som nätbrynja, Ankeborg och träskor skulle vara som klädsel pÃ¥ nobelmiddagen, men ändÃ¥.


NärÃ¥, sÃ¥ atteh… inte helt likt den utsikt vi hade frÃ¥n vÃ¥r etta i förortsdjungeln…


Och nu när jag ändå har blidkat Titti med allt det här så vill jag ta tillfället i akt och avsluta med en bild på vår alldeles hemlagade Redred, tillagad av vår in-house chef och tillika hushållare, Michael. Friterad kyckling, plantanes och så bönstuvning med black eyed beans, tonfisk och palmolja. Mumma för själen och en sann njutning för gommen!

En lite underlig känsla som börjar smyga sig pÃ¥ är det faktum att Ghana mer och mer känns som hem, som tryggheten och som det man har att luta sig tillbaka pÃ¥. Sverige suddas ut lite i konturerna, det är lite mer skissartat och ju längre tiden gÃ¥r, desto luddigare blir minnena alltmedan verkligheten här i Ghana gÃ¥r frÃ¥n klarhet till klarhet och konkretismen? gÃ¥r nästan att ta pÃ¥. Det känns… fel. Fast i slutändan sÃ¥ handlar det nog mest om mitt totala beroende av trygghet, och där är min hjärna ändÃ¥ ganska skön; okej, nu ska vi se – trygghet säger du? Tja, antingen tar vi och känner trygghet för landet där du växte upp, bodde 30 Ã¥r i och har all familj, släkt och vänner kvar i – eller, E L L E R, sÃ¥ gör vi sÃ¥ här: Vi känner trygghet för ett land du bott i knappt ett och ett halvt Ã¥r, som ligger ett kvarts jordklot frÃ¥n ditt hemland och som dessutom är grannland med Västafrikas High Chaparall… Hmm… svÃ¥rt val. Och i och med att jag är din hjärna sÃ¥ väljer jag… [trumvirvel och fanfar]… Ghana! SÃ¥klart! Logik is the shit! Eller hur det nu var…

Dagens fundering:
Vad är det egentligen hos människan som fÃ¥r oss att vilja spara nutidens ögonblick till senare? Bara det faktum att jag skriver här, och att ni läser, gör ju att jag pÃ¥ nÃ¥got sätt försöker hÃ¥lla kvar vid nuet genom att teckna ned det, och ni försöker er pÃ¥ att genom bilder, tankar och föreställningar Ã¥terställa det ögonblicket i efterhand. Är vi egentligen alla ute pÃ¥ samma korstÃ¥g, att i nÃ¥gon mÃ¥n bli historiker med saker att berätta? Betyder det i sÃ¥ fall att vi, för varje steg vi tar mot att försöka spara nuet, är mindre och mindre benägna att leva i det? Egentligen är ju livet ett enda stort nu, och vi borde väl till syvende och sist koncentrera oss pÃ¥ att göra det bästa av det nuet; vilket borde vara synonymt med att leva det [nuet] snarare än att spara det till eftervärlden…

Men back to business – Björn och Dino var här i mellandagarna! Med ankomst till Kotoka International Airport vid halvsex pÃ¥ morgonen pÃ¥ annandag jul sÃ¥ var det sÃ¥ dags för gäst nummer fyra och fem till Lady&M1 in Africa! Det hela började ganska sÃ¥ Afrikanskt – efter en snabb koll pÃ¥ nätet fick jag reda pÃ¥ att deras flight var en och en halv timme sen, sÃ¥ Ã¥ter till huvudkudden. Väl framme pÃ¥ flygplatsen visar det sig sen att de bÃ¥da gentlemännen hade strosat runt och letat efter mig i en halvtimme, dÃ¥ deras flight var dryga 30 minuter sen och inget annat. NÃ¥väl, in med väskorna och iväg mot Apple Street!


Som alltid när det gäller morgonflighter så är det traditionsenlig ölfrukost på terassen innan tillfälle ges för kort återhämtning. Här ser vi Dino, Björn och Sune blicka ut över Accras Djursholm.


Efter en powernap, en dusch och ombyte till en mer ekvatorial outfit bar det av ner mot Labadi Beach, där vi givetvis Ã¥t lunch…


…bestÃ¥ende av grillade kycklingspett, friterad jams, sallad och shito med nymald chilisalsa. Alltid ackompanjerad av Star, Ghana’s favorite beer!


Och givetvis: Strand, öl och bok.


En syn som jag aldrig riktigt kan bli trött pÃ¥ – nere pÃ¥ stranden smyger det omkring kvinnor med nykokt hummer pÃ¥ huvudet. Det är nÃ¥got jag verkligen kommer sakna den dagen vi kommer hem till Sverige igen…


Och pÃ¥ vägen hem igen sÃ¥ fick Björn och Dino ett första smakprov pÃ¥ det afrikanska sättet att lösa problem pÃ¥ – genom att inte riktig lösa dem… Typ: “Hmmm… vi ska fÃ¥ hem den här madrassen men vi har varken takräcke eller spännband – vi löser det genom att skita i takräcke och spännband, och hÃ¥lla fast madrassen med händerna, det gör vi – jaaa!”


PÃ¥ vÃ¥r roadtrip mot Cape Coast började vi resan pÃ¥ Accras största motorväg. Typ som E4:an. Möjligen lite mindre strukturerad, men annars… eh, ja, samma. Inte sant?

När man sen fÃ¥r för sig att man ska ge sig själv chansen att se ett av slavforten [och här fÃ¥r jag erkänna att det krävs lite guts för att ta det steget – det är en rakt igenom hjärtskärande tanke att folk har sÃ¥lts som slavar i de fort man strosar igenom] sÃ¥ tycker i alla fall jag att man ska ta sig till det lite mindre turisttunga Elmina snarare än Cape Coast. Dock gÃ¥r tankarna i samma riktning oavsett vilket av forten man besöker: “Hur kunde man?”, “Aldrig mer!” och sen kommer insikten att trots de där tankarna sÃ¥ har vi sedan slaveriets dagar fÃ¥tt uppleva tvÃ¥ världskrig med nazismen som krona pÃ¥ verket. Lär vi oss aldrig? Eller är mänskligheten inte starkare och mer intelligent än sÃ¥ här?


Door of no return. När fortet var i drift så var det igenom den här dörren som slavarna lastades ombord på fartygen, för att aldrig återvända.


Fiskebåtar i Elminas hamn.


Morgonkaffe med utsikt.


Jodå, självklart måste Kakum avklaras!


Ett kort mellanspel frÃ¥n nyÃ¥rsafton – vi började eftermiddagen med grillkväll hos Chantille, fortsatte hemma hos Charlotte med drinkar pÃ¥ balkongen, och det var här som Dino och Björn började undra över Ghananernas fäbless för tavlor högt uppe… Sedermera gick färden mot Tits’n’Coffee för middag och cocktails varifrÃ¥n vi även Ã¥kte hem senare nästa Ã¥r.


NyÃ¥rsdagen spenderades ute i Adah Foah pÃ¥ Maranatha Beach Camp. Skön grej var att Gilbert, vÃ¥r taxichaufför under bÃ¥de Cape Coast-resan och nyÃ¥rsdagen, aldrig hade Ã¥kt bÃ¥t förut. SÃ¥ vi bjöd med honom och sällan har jag sett ett sÃ¥ krampaktigt grepp om relingen… [Som parentes ska nämnas att det inte är direkt multumdyrt att boka en taxi med chaufför för en dag; inklusive fria mil och bensin tar Gilbert motsvarande knappa 400 svenska per dag – ta det som en utmaning, Taxi Stockholm!]


BÃ¥tar.


Stranden var, som alltid, helt överbefolkad. Omöjligt att ta sig fram. Helt sjukt.


Hemfärd.


Den vita ankan.

Den andra januari Ã¥kte sÃ¥ vÃ¥ra vänner hem och lämnade oss ensamma kvar med Sune, en bunt oförglömliga minnen och gott hopp om att snart fÃ¥ vara värdpar igen. Men det är klart att det känns ensamt att efter en vecka av skratt, god mat och det bästa av det bästa i Ghana Ã¥tergÃ¥ till vardagen – sÃ¥ det är med en femÃ¥rings iver som vi nu ser fram emot Ladys syster Anna’s besök! PÃ¥ mÃ¥ndag morgon Imorgon blir det sÃ¥ Ã¥terigen ölfrukost pÃ¥ balkongen följt av närapÃ¥ tvÃ¥ veckors highlife! Wohoo!!

Och nu har jag i alla fall snuddat vid ett av ämnena jag lite frikostigt lovade att skriva om; boysen gör Ghana. Kvar är dÃ¥ New York och livet i allmänhet, även om den sistnämnda delen av de bÃ¥da faktiskt fÃ¥r anses vara till viss del avklarad genom bilderna av vÃ¥rt hus och leverne här nere. Men ja ja, var sak har sin tid…

Men hur är det med er? Familjen och vännerna där hemma vet jag de flesta hur de har det, men du som läser det här och inte hör av mig [eller dig] sÃ¥där regelbundet – hur har du det? Funkar jobbet? Har bilen klarat kylan? Blir det nÃ¥n skidÃ¥kning pÃ¥ sportlovet? Ja, du vet – sÃ¥na där basic grejer. Jag är nyfiken, nu vet du ju en hel massa om mig och hur vi har det här nere – berätta tio saker om dig själv eller ditt liv som jag inte tror att vi vet! Okej? Okej.

Er barberare,

Tonga-tonga

See you when the clouds come home…

Tue January 11, 2011, 23:25

(Yes, it’s true. I’m back. But I’m not even sure you’ll want to read the whole of this update. It’s, as we say in Sweden, mast-o-don’t-long… And just to make sure that you try to cover as much as possible I won’t even give you any keywords – just plow through it! Or if you’re on a first name basis with Nigeria’s president: Goodluck!)

Jag vet, det finns inte mycket att säga till mitt försvar; jag uppdaterar den här bloggen ungefär lika ofta som pÃ¥ven tar sig en slentrianfylla. Men det händer inte alltid sÃ¥ mycket här nere, trots att vi bor i Afrika med allt vad det innebär – det är liksom livet som levs här nere ocksÃ¥ precis pÃ¥ samma sätt som att det är livet man lever hemma i Sverige. Eller sanningen är väl egentligen den att det fortfarande händer mycket och att det finns än mer att skriva om, eftersom det mesta ter sig exotiskt i era ögon – men för oss är det everyday life.

Eller okej, jag ljög. Vi bor i Afrika men det händer en hel jävla del, som KG Hammar skulle uttryckt det. Vi har flyttat till nytt hus [bilder följer nedanför], vi har gift oss [wohooo!!], varit pÃ¥ bröllopsresa pÃ¥ Island och i New York, vi har firat första julen utan familjen [men med vÃ¥r egen familj] i 30-gradig värme i Ghana och vi har insett att om vÃ¥ra barn ska ha chansen att födas binärt sÃ¥ gäller det att ligga i [parentes i sammanhanget: kära far och svärmor – missförstÃ¥ inget, det är inget mer än en reflektion över det faktum att nästa Ã¥r är det 2012 och 12 är inte binärt pÃ¥ samma sätt som 11. Men ja ja, ni fattar.]. SÃ¥ nu kör vi!

Dessutom är det tillbaka till den gamla skolan – ni som läst mina alster sen tidigare hälften av 00-talet vet ju om att jag ibland har sÃ¥na här dippar, där jag helt enkelt tar en evinnerlig tid pÃ¥ mig mellan uppdateringarna. SÃ¥ ta det för vad det är och kom ihÃ¥g den där stora nypan salt…

Men för att börja nÃ¥nstans sÃ¥ kan jag ju säga att “Felix stör en ingenjör” har bÃ¥de kommit och gÃ¥tt – om det har gÃ¥tt nÃ¥gon förbi [vilket det faktiskt bör ha gjort dÃ¥ premiäravsnittet inte lockade fler än 185 000 tittare]. Eftersom Internet här nere i Ghana fÃ¥r flaskpost att framstÃ¥ som ett Formel1-snabbt kommunikationsmedel sÃ¥ har jag inte kommit mycket längre än att jag blickat igenom ett par av de klipp som lagts upp pÃ¥ Youtube frÃ¥n avsnitten. Det fjärde avsnittet [finns här om nu nÃ¥gon skulle missat det] var givetvis det bästa.

Sen har vi den kanske mentalt sett största men fysiskt sett minsta nyheten – vi har bestämt oss för att ta oss an hundvalpen Sune! Korkor, min kollega, berättade att hon hade sex smÃ¥ valpar av okänt slag [dock är vi ganska övertygade om att de är renrasiga gatkorsningsbastarder] som hennes hund Booby hade fÃ¥tt för nÃ¥gra veckor sedan. [Rolig parentes: Booby hette till en början Snoopy – tills att Snoopy blev tjock och sedermera valpade – dÃ¥ kunde han ju inte vara en han längre…] Efter ett besök hos valparna blev det bestämt, en klick nagellack pÃ¥ huvudet och Sune var märkt!

Nu då, så där nån månad efter att jag skrev stycket ovanför, så ligger Sune bredvid mig här i soffan och har gått från att vara en av Djävulens avkommor till att vara världens sötaste liten hundvalp. Och allt inom loppet av två sekunder.


Gällande namnet Sune sÃ¥ är det jag som insett hur man fÃ¥r som man vill, jag har länge funderat pÃ¥ att Sune Mangs faktiskt mÃ¥ste vara en av Sveriges mest underskattade skÃ¥despelare. Mest för att han var tjock och dog inte alltför gammal. [Jag menar, John Goodman, John Candy och James Earl Jones var alla omfÃ¥ngsrika men faen sÃ¥ mycket mer berömda!] SÃ¥ jag började inarbeta namnet Sune lÃ¥ngt innan valpen ens var uppe för diskussion. Och Jackpot! När vi väl var där sÃ¥ var det Sune som var enda alternativet. Mitt nästa mission att vÃ¥r förstfödde son ska heta Babar… tror jag kan fÃ¥ det lite tuffare där…

Dagens skönaste liknelse:
“Han var lika klar i huvudet som en amfetaminpÃ¥verkad socionom pÃ¥ Nasdaqbörsen!”
– saxat frÃ¥n nätet


F̦r ̦vrigt har jag f̴tt en ny hangup Рstolpar. Stolpar och himmel, vilken kombo liksom!

Förresten, den 18:e oktober, när avsnittet frÃ¥n Ghana sändes av “Felix stör en ingenjör”, sÃ¥ hade vi svenskkväll i the Swedish House. Vi bjöd pÃ¥ köttbullar, kokt potatis, brunsÃ¥s och lingonsylt. Till det en enkel sallad, utan dressing givetvis. Svenskt att det förslÃ¥r! Hur som helst, efter att avsnittet sänts sÃ¥ har jag fÃ¥tt en vag försmak av hur det är att vara kändis – det mest underliga torde vara en före detta flickvän som gjorde slut med mig för elva Ã¥r sen, men strax efter avsnittet ansökte om att fÃ¥ vara vän med mig pÃ¥ Facebook. Jojo, stjärnstatus minsann!


Och enligt egen utsago så har Alex hundratals såna här bilder på sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att den här bilden säger allt. Kameran är liksom en del av Alex kropp. Typ huvudet.


Ytterligare en bild från barninvasionen hos häxdoktorn.

Hur som helst, rätt ska vara rätt – det är nu 2011 och Afrika visar sig frÃ¥n sin bästa sida nu när ni haft den kallaste vintern i mannaminne hemma i Sverige. Här nere är det trettio grader varmt, strÃ¥lande sol och eftersom det idag dessutom är fredag sÃ¥ är livet ganska fint.

Men om vi nu ska börja om igen – skit i det som stÃ¥r här ovanför egentligen, här kommer en resumé pÃ¥ tiden som gÃ¥tt sedan sist. AlltsÃ¥ – fjortonde september 2010 till och med sjunde elfte januari 2011 – here we go!

I slutet på september var det dags för styrelsemöte för företaget. En hel massa viktigt folk var på plats här nere i Ghana och en ny vd tillträdde sin roll. Och så var vi givetvis på ett besök uppe på bygget:


Som ni ser så är dresscoden ljusa byxor, ljusblå skjorta och bygghjälm. Från vänster till höger har vi Thomas, majoritetsägare, Göran, medicinsk whizkid och PO, ekonomimaster.

Sen har vi en bildkavalkad som egentligen är tidlös – bara bra bilder liksom. SÃ¥ hÃ¥ll tillgodo:


Jag var ute pÃ¥ universitetet och käkade lunch och fick syn pÃ¥ den här skylten. “Vikings welcome you” – är de verkligen helt pÃ¥ det klara med vilka vikingarna var? Liksom… okej strövartÃ¥g i Ryssland och the occasional snednavigering till Vinland, men att de skulle hittat ner till Ghana ser jag som ganska… osannolikt.


Avtalstexter kan vara ganska trÃ¥kiga – inte sant? Tills man hittar strofen “acts of God”. AlltsÃ¥ – om en del gÃ¥r sönder pÃ¥ grund av ett gudomligt ingripande sÃ¥ gäller inte garantin. [Borde inte det betyda att garantin aldrig gäller förresten? Det är väl Gud som är ansvarig för allt som sker, eller?]


Bojo Beach.


Nere pÃ¥ stranden kan man sen köpa det mesta – som DVD-skivor. Här har vi den mycket kända filmen “Bitch Slap Avatar”


Och givetvis Рvad trodde ni? En strand, en bok och en ̦l. P̴ en șndag.

Men vi mÃ¥ste ju fÃ¥ nÃ¥n rätsida pÃ¥ det här. September till januari – fyra mÃ¥naders blogcelibat gör ju att det finns en hel del som mÃ¥ste berättas. SÃ¥ Ã¥ter till storyn! I september var det även dags för oss att fÃ¥ hem Sune – vÃ¥r alldeles egna hundvalp. Sune är nÃ¥got sÃ¥ fint som en renrasig Ghanansk gatkorsning till blandrasbastard, och är som sagt döpt efter den store [höhö] skÃ¥despelaren Sune Mangs – en legend som alltför ofta glöms bort i diskussioner inbegripande Greta Garbo, Max von Sydow, Stellan SkarsgÃ¥rd och Ingrid Bergman… :) Hans fullständiga namn är dock Sune “Rattmuffen” Branca, där mellannamnet Rattmuffen mest används som hot under hans anfall av DAMP som Ã¥terkommer dagligen mellan fem och sju pÃ¥ kvällen. I alla fall, sex veckor [plus minus nÃ¥n vecka – de är inte direkt nogräknade när det kommer till hundar här nere] gammal kom han sÃ¥ hem till oss och den dagen – som R.E.M. skulle uttryckt det – “it’s the end of the world as we knew it”. Till alla smÃ¥barnsföräldrar  [PÃ¥lle och Titti – ni speciellt!] som läser det här: I salute you! En hundvalp har även den sina faser och skeden i livet, men till skillnad frÃ¥n barn, bebisar – riktiga människor, sÃ¥ är valpens faser ganska… tja, korta. Och man kan muta hundvalpar med fläsksvÃ¥len frÃ¥n rökt skinka – vilket jag inte tror gÃ¥r hem sÃ¥där bra hos bebisar. SÃ¥ nu, när han snart fyller fem mÃ¥nader, är han rumsren, han sover regelbundet [det vill säga, han slocknar som ett strömavbrott klockan nio pÃ¥ kvällen och vaknar nÃ¥n gÃ¥ng mellan halvfyra och sex pÃ¥ morgonen], kan en massa konster och har även bemästrat hundvalpsblicken till perfektion.

Oktober kom och gick och med den även Anna-Karin – exil-Bohuslänning som slagit sig ner i Ã…re, längtade efter semester, bestämde sig för att Ghana is the shit! och kom och hälsade pÃ¥ [fler borde göra som hon gjorde!]. I oktober var det även dags för oss att dra igÃ¥ng och leta efter ett nytt hus; the Swedish House var aningens stort och när sedan en ny VD tillträdde pÃ¥ sjukhuset sÃ¥ fattades beslutet att han och hans familj skulle ha “vÃ¥rt” hus. Sagt och gjort – husmarknaden i East Legon [Accras Djursholm] är… ja, lÃ¥t oss säga skiftande:


Man kan hitta allt frÃ¥n mansion som vÃ¥rt förra hus – sex sovrum, 500 kubikmeter vardagsrum, stor trädgÃ¥rd och pool i varandet…


…via sÃ¥na här sköningar – hus till salu, brÃ¥dskande!…


…som utzoomat ser ut sÃ¥ här – hur skönt är inte det?


Till vÃ¥rt nuvarande residens. “Bara” fyra sovrum, ingen pool och ingen majestätisk trädgÃ¥rd, men väl en takterass som inte skäms för sig och lagom stora ytor. Helt enkelt ett hus som passar oss lagoma mellanmjölkssvenskar.

Dagens fundering:
Varför har vissa människor ett större bekräftelsebehov än andra? Och kan det behovet ibland leda till nÃ¥got gott samtidigt som det är destruktivt? Senaste dagarna har titelmatchen Ranelid vs. Englund promotats ganska hÃ¥rt i medierna och jag har alltid varit ett fan av den gode herr Englund, sÃ¥ jag kan inte göra annat än förundras över Ranelids totala brist pÃ¥ a) humor och b) självbevarelsedrift… Eller är det behovet av bekräftelse som är sÃ¥ stort att det överskuggar bÃ¥de a och b? Jag menar, om jag hade fÃ¥tt allehanda priser och till det rÃ¥kade vara en av de [Ã¥tminstone enligt egen utsago] bäst säljande författarna i landet – dÃ¥ skulle jag med gott mod mumla nÃ¥got om att bygones är bygones och att Peter Englund är en lallare – men jag skulle göra det för mig själv. Ungefär samtidigt som jag slÃ¥r mig ner i soffan med en god whisky och inser att jag är den större människan av oss bÃ¥da. Men sÃ¥ är ju inte jag Björn Ranelid heller. Fast ändÃ¥, det är ganska roligt att följa tuppfäktningen i media. Till syvende och sist kommer jag dock tillbaka till samma frÃ¥geställning – vad är det som styr vÃ¥rt behov av bekräftelse? Är det brist? Eller kan man fÃ¥ för mycket kudos? Jag vet inte…

November spenderades till hälften i Afrika, där vi dÃ¥ flyttade till nytt boende, förberedde oss för tre veckors semester frÃ¥n evig sommar och stÃ¥lsatte oss mentalt inför avsaknaden av Sune under de veckorna [han bodde dock pÃ¥ förstklassigt pensionat rakt över gatan hos vÃ¥ra grannar Liisa och Hafen]… och andra halvan spenderades pÃ¥ resande fot, dock mestadels i Sverige, med den bröllopet som den självklara grädden pÃ¥ moset!


Bröllop ja… om ni nÃ¥gonsin har tvekat och funderat pÃ¥ om det verkligen är värt pengarna man lägger ner pÃ¥ en enda dag – sluta tveka! Det är värt varenda övertidstimme, vartenda öre och skulle vi kunna göra om det [utan att det för den sakens skull dels skulle innebära ett betydande stort hÃ¥l i plÃ¥nboken och dessutom att vi skilt oss] sÃ¥ skulle vi göra det – alla dagar i veckan! Vi ville aldrig att dagen skulle ta slut och när den väl gjorde det sÃ¥ hade det varit den. bästa. dagen. nÃ¥gonsin.

Men det känns lite som att bröllopet kommer fÃ¥ avhandlas i ett eget inlägg – det finns sÃ¥ mycket att säga om det att det nästan är en skymf mot dess storslagenhet att försöka komma med en sammanfattning, men okej dÃ¥:

Sextio mil i bil, bowling, bad, minus 22 grader, Åre gamla kyrka, glögg på kyrkbacken, tårta och bubbel, middag, bröllopsswing, Fernet, efterfest och brunch.

För att sedan se till att fÃ¥ till nÃ¥gon slags kontrast gentemot de oändliga sandstränderna vi har varje helg här nere i Ghana sÃ¥ hade vi valt bort Bali, Seychellerna och Jamaica som destination, istället gick bröllopsresan till Island och New York. Och jodÃ¥, kontraster kan man verkligen snacka om! Vi lämnade ett Ghana som var pÃ¥ väg in i Ã¥rets varmaste period – strÃ¥lande sol, 32 grader varmt och klarblÃ¥ himmel – kom hem till ett Sverige som precis pÃ¥börjat den kallaste vintern pÃ¥ 150 Ã¥r, mellanlandade pÃ¥ ett grönsvart Island ett par dagar [tänk er ett mÃ¥nlandskap som man korsat med en tredjedel Antarktis och tvÃ¥ tredjedelar ödemark kryddat med vÃ¥ldsamt coola underjordiska källor] för att sen tillslut hamna i den moderna världens huvudstad – New York. Jävlar i havet vilken stad! Vi försökte oss pÃ¥ att promenera frÃ¥n 102:a gatan till första [akut hungernöd hos min kära hustru gjorde att vi var tvungna att avbryta försöket efter 80 kvarter], flög helikopter över Manhattan och Ã¥t middag till tonerna av storbandsjazz pÃ¥ Broadway. Bland annat.


Så här glada blir man av att gifta sig och vara på bröllopsresa på Island!


Och jo, det är sant som alla säger – man m Ã¥ s t e verkligen Ã¥ka till den BlÃ¥ Lagunen. MÃ…STE. Allra helst ska man Ã¥ka dit med första turen. Och sÃ¥ ska det vara klar himmel med en stundande soluppgÃ¥ng.


Och efter en dag i den blÃ¥ lagunen sÃ¥ blir man sÃ¥ här snygg. Eller nej, vänta – det var inte riktigt sant, vi är alltid sÃ¥ här snygga!


AlltsÃ¥, det är en ansenlig mängd hus de klämt in pÃ¥ Manhattan – en yta motsvarande en dryg tiondel av Stockholm…


Och sÃ¥ mitt i alltihopa – Central Park – i en av världens största och mest tätbefolkade städer sÃ¥ har man bestämt sig att en park i Södermalms storlek ska vara just en park. Oavsett det faktum att det är prime location och att… eller ja. Nej, det är bra! Jag bara förundras…


Men att se en sÃ¥n här solnedgÃ¥ng, och sen komma att tänka pÃ¥ att man befinner sig i en av världens största städer – det gÃ¥r inte riktigt in liksom…


Och mer New York-pornografi…


…och sÃ¥ en sista.


Eller okej då, den här måste jag faktiskt få ha med också. Det här får nog klassas som min vykortigaste bild från New York.

Och möjligen är det en smula onödigt att säga – men det kändes lite tomt att komma tillbaka “hem” till Ghana. Okej, vi fick träffa Sune igen, och okej, vi gick frÃ¥n minus femton till plus trettio och okej, vi Ã¥kte iväg som förlovade och kom tillbaka som världens lyckligaste gifta par. Men ändÃ¥.

För att sen se till att 2010 verkligen skulle gÃ¥ till historien som det mest händelserika Ã¥ret i mitt liv – hittills, mind you – sÃ¥ hade vi bestämt oss för att fira jul i Ghana [möjligen kan det även vara sÃ¥ att det faktum att biljetter hem kostade multum bonum, som jag sa när jag var liten, spelade in i beslutsfattandeprocessen] med allt vad det innebär. Vi mönstrade en liten men ruggigt vass uppsättning med gäster; jag, Lady, grannarna Hafen och Liisa med Timo som bihang och den gladlynta svensk-brittiskan Eva som joker. PÃ¥ julbordet stod julskinka, köttbullar, Janssons, ägghalvor, korv, potatis, sill, senap, nubbe och öl. Och sÃ¥ Fernet, sÃ¥klart. Det var en helt vanlig julafton – till och med Kalle & hans vänner spelades pÃ¥ datorn. Möjligen dÃ¥ att vädret [30 grader, sol och blÃ¥ himmel] skvallrade om att nÃ¥got inte var som vanligt. Och möjligen även det faktum att julafton vanligtvis brukar avrundas med julmust och hejogodnatt men här nere i Afrika istället kom att bli en fest vi sent kommer att glömma; balettdansnummer frÃ¥n Eva, solokaraoke frÃ¥n Hafen och glada tillrop och allvarliga drinkar frÃ¥n värdparet! Fler jular i Afrika Ã¥t folket!

Efter jul var det dags för Ã¥rets sista höjdpunkt – Björn och Dino gör Ghana 2010! VÃ¥ra kära vänner barbetraktaren och juristen hade bestämt sig för att fira nyÃ¥r i Ghana och vilken vecka vi hade! Pubrunda i East Legon, strandhäng pÃ¥ Labadi, djupa tankar i Elmina Slave Castle, högtflygande Ã¥ngest i Kakum, nyÃ¥r pÃ¥ Accras enda skybar, öl pÃ¥ terassen hemma pÃ¥ Apple Street, sockerrör och oändliga sandstränder i Adah och nattliga tupplurar pÃ¥ parkbänkar mitt ute i ingenstans. Kort sagt – det var en av de bästa veckorna under vÃ¥r tid i Ghana! Och även den veckan kommer givetvis vara tvungen att bli avhandlad i ett separat inlägg…

Som avrundning ska jag passa pÃ¥ att säga att det mÃ¥ sÃ¥ vara att jag tappade geisten lite gällande uppdateringar i slutet pÃ¥ förra Ã¥ret – men vi fÃ¥r ta igen det nu. Okej? SÃ¥ efter det här sÃ¥ har jag minst tre nya inlägg att skriva; om bröllopet, om Björn&Dino-besöket och ett om livet här nere i allmänhet. Det här ni just tragglat er igenom är ju mer ett enda stort misch-masch av ord, bilder och dÃ¥ligt samvete frÃ¥n undertecknads sida…

Lev väl och akta er för solsting!

Er bandymålvakt,

Piloten