Kräftor och hängbroar…
Tue September 14, 2010, 14:49(In the wake of the Crayfish Party I hereby present to you: Swedish big city tomatoes, crayfish-prawns the proper way, cocaine in Cape Coast, Vodkay and Kakum’s canopies. And if you are a friend of Google Translate, I’ll throw in our wedding site as well. Enjoy!)
Evig sommar. Det är nog det närmaste jag kan komma en rättvis beskrivning av vädret här nere i Ghana. GÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng sÃ¥ kommer Lady pÃ¥ sig själv med att tänka tanken “borde jag kanske inte ta med en kofta ikväll – om det skulle bli kallt?” och jag själv kan i tid och otid fundera pÃ¥ om det inte vore snyggt med en svart stickad tröja till den blÃ¥a skjortan… Men svaret pÃ¥ de frÃ¥gorna är “nej, det blir aldrig kallt” och “ja, möjligen att det vore snyggt men dessvärre har du för det första inte med dig nÃ¥gon stickad tröja och för det andra blir det aldrig svalt nog för att du ska vilja ha en sÃ¥n pÃ¥ dig“. Vi har liksom inga varma kläder med oss. Och nu, när vi bÃ¥da har varit här nere under en längre tid [om än med en paus för lite svensk sommar] sÃ¥ börjar jag känna att den här tanken med att flyga hem i mitten av november och sen Ã¥ka till Ã…re – hur tänkte vi där? Eller ja, alltsÃ¥ – svaret är väl givet – vi tänkte bröllop och vi tänkte att Ã…re är vackert och exotiskt [för det är det – vackert och exotiskt!]. För oss. Men hur kunde jag glömma hur det var i december förra Ã¥ret när jag kom hem, iklädd chinos och linneskjorta [jag bannade mig själv med edssvurna invektiv som skulle fÃ¥tt en sjöman att skämmas] och sÃ¥ledes i n t e packa ner nÃ¥got varmare än en lÃ¥ngärmad skjorta och ett par jeans?! Ja ja, det är coolt att frysa. I alla fall om man bor i Afrika.
Jag har börjat träna igen förresten – innan vi bröt upp frÃ¥n den ghananska vardagen och tog expressemester i Sverige sÃ¥ lunkade jag runt pÃ¥ gymmet tre gÃ¥nger i veckan, och efter att vi kom tillbaka har det varit sisÃ¥där med min självdisciplin. No more! Nu är jag sÃ¥ Ã¥terigen slav under min lille fysfantom Emmanuel; inom gymmets fyra väggar sÃ¥ är hans ord lag. Förutom att jag väljer att bryta mot lagen ibland dÃ¥, men hey – vi har ju alla kört för fort nÃ¥gon gÃ¥ng, eller hur? I alla fall – tre gÃ¥nger i veckan kör vi – högintensivt skulle vissa säga, sÃ¥där säger jag och en piss i Missisippi säger Dean Karnazes.
Dean Karnazes ja, vi sÃ¥g till att smuggla med oss ett mindre magasin med tidningar och böcker ner – och när jag satt och bläddrade i Runner’s World och läste tipsen för att hÃ¥lla en konversation med en maratonnörd flytande, sÃ¥ fastnade jag just för den gode herr Karnazes. Mest känd är han nog för sitt tilltag att springa ett maraton om dagen i USA:s 50 delstater. AlltsÃ¥ 50 dagar, 50 maraton och 50 delstater. Där snackar vi högintensivt! Han avslutade det hela med New Yorks Maraton, och gick över mÃ¥llinjen pÃ¥ 3:00:30. Respekt!
Minnen frÃ¥n sommaren i Stockholm: I väntan pÃ¥ att luncha med min trogne vapendragare Rémy sÃ¥ satt jag ute i solen vid Zinkendamms tunnelbana – och hittade den här; det kanske är lite svÃ¥rt att se men pÃ¥ plÃ¥tburken stÃ¥r det “inte för mycket vatten, tack!” och…
…i den växer det alltsÃ¥ en tomatplanta. NÃ¥gon har alltsÃ¥ bestämt sig för att det odlas för lite tomater i innerstan i Stockholm och även försökt göra nÃ¥got Ã¥t saken! I like! Här nere i Afrika har vi bestämt oss för att det odlas för lite tomater, paprika, jordgubbar, vattenmelon och nätmelon – och sÃ¥ledes planterat hela kalaset i vÃ¥r trädgÃ¥rd! Smultronen vi planterade fick ingen lätt jungfruresa dock sÃ¥ vi fÃ¥r göra ett nytt försök inomhus…
Dagens fundering:
Hur länge har tiden funnits? Det finns ju ett uttryck – typ att nÃ¥got “…funnits i alla tider” – men hur länge har själva tiden funnits? Jag inser väl ganska konsekvensanalytiskt att tiden finns även om man inte mäter tiden, men tror ni att det har funnits nÃ¥got tillfälle dÃ¥ tiden inte funnits? LÃ¥t säga att allt, alltsÃ¥ verkligen hela-universum-allt-hela-klabbet, kyls ner till absoluta nollpunkten, slutar tiden att gÃ¥ dÃ¥ med? Eller ja, säg sÃ¥ här: Vad är tid? Om temperaturen är 0K, dÃ¥ borde ju rimligen det inte finnas nÃ¥gra molekylsvängningar i Cesium-133-kristallen och sÃ¥ledes skulle ju tiden, rent definitionsmässigt, stÃ¥ stilla. Upphör tiden dÃ¥ att existera? Och när bildades tiden? Eller är tid mer relativt än sÃ¥ – är den beroende av oss människor? Om hela världen stannar hemma en dag, har den dagen gÃ¥tt dÃ¥ eller gÃ¥r den i repris dagen efter? Mmm… stora frÃ¥gor. Mycket viktiga. Väldigt.
Men okej – Ã¥ter till Ghana och höstens möjligen största begivenhet: Kräftskivan! I veckor hade vi genom antydningar spridit ordet bland Accras festelit och trots att inbjudningarna gick ut först med knappa veckan kvar innan festen sÃ¥ var gensvaret rytande – över 30 personer OSA:de och när vi började räkna efter hur mÃ¥nga som skulle fÃ¥ plats runt lÃ¥ngbordet pÃ¥ terassen insÃ¥g vi att vi var tvungna att räkna med att folk droppade in sent. Vi hade helt enkelt inte plats! Dock är det snarare en regel än ett undantag här nere – man kommer sent, inte bara om man är fint folk. SÃ¥ klockan sex när jag och Lady öppnade portarna sÃ¥ var det svenskt med fanan i topp – metrologen Liisa, vÃ¥r [dock spansk-österrikisk hemmahörande i USA] granne Daniel och sÃ¥ Karolina med väninnan Andrea. JorÃ¥, sÃ¥ att eh… Vi smuttade Gin&Tonic i nÃ¥n timme innan det sÃ¥ sakteliga började droppa in folk. Innan kvällen var all och vi trippade in pÃ¥ nästa dygn sÃ¥ var det fullt! Det grillades, potatissalladen gick Ã¥t och kanske mer än nÃ¥got annat sÃ¥ ä l s k a d e folket vÃ¥ra “kräftor“!
Gunnar gjorde ett hjältemodigt försök till att flyga ner krondill frÃ¥n Frankrike men inställda flighter och en Paris-strandad Laura gjorde att vi helt enkelt fick hÃ¥lla till godo med vanlig dill. Men vad gör väl det? Vi lagade kräftspad enligt konstens alla regler – fyra liter vatten, en grabbnäve salt, en flicknäve socker, sÃ¥ mycket dill du har samvete till och sÃ¥ närapÃ¥ en liter öl, för att kompensera det faktum att vi fick använda den nÃ¥got ljusa men aningens mer maltiga Club [jämfört med Star] istället för regelrätt Porter – och det doftade kräftor pÃ¥ hela kontoret pÃ¥ fredagseftermiddagen! Sen är det business as usual; kyl ner lagen och häll över de kokta kräftorna [ge dem Ã¥tta minuters stormkok om de är stora som smÃ¥ humrar], ställ i kylen över natten och servera upplagda pÃ¥ fat med mer dill!
Sex kilo kokades på fredagkvällen av mig, Gunnar och Lady. Kräftspadet blev helt obeskrivligt gott och så nära äkta kräftspad som det ens är teoretiskt möjligt att komma!
LÃ¥ngbord pÃ¥ terassen – som ni ser sÃ¥ har vi pimpat det mesta; kräftdukar, kräftgirlang, hattar, bestick och snapsvisor! Att vi dessutom fick lite gammal hederlig Absolut Citron av Karolina och Andrea gjorde att vi kunde dricka äkta snapsar!
Daniel hade rentav tagit med sig en haklapp frÃ¥n San Fransisco och höll fanan högt kvällen igenom; hatt, haklapp och alltid en drink i handen! Han linkade bort längs med Banana Street [han bor typ fem hus bort] framÃ¥t kvart över fyra pÃ¥ morgonen och var med det sista gäst för kvällen. Hur som helst – bilden här är en stämningsbild; ni ser kräftgirlangen, de blÃ¥a partylamporna och oredan pÃ¥ bordet i bakgrunden: Det var helt enkelt en kräftskiva, som kräftskivor ska vara!
Och som pÃ¥ alla kräftskivor mÃ¥ste man dricka snaps! I just det här fallet är det Herb Afrik som gäller…
…nÃ¥got som verkligen uppskattades av Jana och Lady… eh, jodÃ¥ – de gillade det!
Ju närmare klockan närmade sig minsta icke primtalet desto suddigare blev bilderna…
Hur som helst – vi mÃ¥ste komma vidare – förra veckan flög iväg och när det dessutom var allmän helgdag här nere [tack för det Islam!] pÃ¥ fredagen sÃ¥ beslöt vi oss för att ta lÃ¥ngweekend och satsa pÃ¥ att det gamla örhänget “tredje gÃ¥ngen gillt” verkligen har nÃ¥gon slags verklighetsförankring, och sÃ¥ledes dra till Cape Coast. De tvÃ¥ tidigare gÃ¥ngerna har ju undertecknad drabbats av Montezumas hämnd à la bigtimes och det var inte utan att jag fasade för vad som komma skulle…
…men skam den som ger sig! Den här gÃ¥ngen gick det utmärkt och innan vädret bestämde sig för att bjuda pÃ¥ regn och Ã¥ska sÃ¥ hade vi redan hunnit med en halvdag pÃ¥ stranden, en natt pÃ¥ beachresorten Coconut Grove och sÃ¥ – äntligen – ett besök i Kakums Nationalpark! SÃ¥ när dÃ¥ Zeus och hans gelikar bestämde sig för att solen gjort sitt tog vi förnuftet till fÃ¥nga och begav oss hemÃ¥t igen. Summa summarum: En avkopplande helg med sÃ¥väl Cape Coast som Kakum – fem toasters!
När man precis Ã¥kt igenom Cape Coast och är pÃ¥ väg mot Elmina, sÃ¥ är det ett avsnitt längs med vägen där de säljer vitt pulver. Det ser verkligen ut som att det är pÃ¥sar fulla med kokain och heroin! Jag är dock hyfsat säker pÃ¥ att det är typ… eh, salt, eller nÃ¥t. Men erkänn att det vore lite skön grej liksom – “hej, vill du köpa kokain?” Värt att lägga märke till pÃ¥ den här bilden är ocksÃ¥ ingenjörslösningen för att fÃ¥ bordet att stÃ¥ rakt – Obi-Wan has taught you well!
VÃ¥r fredag. Hur var er fredag?
Eller för att förtydliga: Strålande sol, 29 grader varmt i luften och 25 i vattnet. Och så fyra mil sandstrand.
Ja, du tänker rätt – jag har just insett att jag kan fota makrobilder med min kamera. Men jag menar, fatta vilken liten krabba! Ni ser ju sandkornen som jämförelse!
Att vilja men inte riktigt kunna, del III: Vodkay
Kakum National Park – huvudattraktionen är just det här; hängbroar uppe i regnskogens trädtoppar. Dryga 350 meter med hängbroar där höjden ovanför mark varierar mellan 15 och 60 [!!] meter. Jag var inte direkt kaxig ska jag tillstÃ¥ att erkänna – jag menar hängbroar, hallÃ¥?! Eiffeltornet är gjort av stÃ¥l typ, hängbroar är gjort av… ehm, snören! Men det var sjukt coolt!
På en av plattformarna tog vi en paus och blickade ut över skogen. Helt magnifikt!
Yours truly.
Det är faktiskt en mäktig känsla att spatsera omkring 50 meter upp i luften – i en regnskog!
Den enes bröd… Här är ett träd som slagit rot i stubben till ett gammalt träd. Och bara sÃ¥ att ni fÃ¥r en känsla av hur det är där – man gÃ¥r som under tak för att det är sÃ¥ tätt bladverk ovanför, bilden kanske inte gör det rättvisa men ja. SÃ¥ är det.
Dagens roligaste: En liten, typ 5×10 cm, dekal pÃ¥ bakluckan av en bil. Texten? Typ en centimeter höga bokstäver med lydelsen “Expert in LARGE FORMAT PRINTING“. Humor, stor humor!
Och sÃ¥ givetvis – en bok, en Star och en strand. Denna gÃ¥ngen kryddat med en häst!
Och om ni nÃ¥gonsin kommer till Labadi Beach utan oss – frÃ¥ga efter Alex. Hans bord och stolar är gröna, dynorna lite grÃ¥-blÃ¥a och parasollen grÃ¥fläckigt kamofluagefärgade. Han är bäst av dem alla!
Ja, das war Alles. En lägesrapport frÃ¥n den förlorade sonen och dottern vid ekvatorn. Hur lever livet där hemma? Jag vet att det är val pÃ¥ söndag och att det skulle kliat i fingrarna hos John Polman nu när det börjar krypa nerÃ¥t tiostrecket gällande temperatur om dagarna, men i övrigt? Regnar det? Saknar ni sommaren? Ge oss nÃ¥got svenskt att klamra oss fast vid…!
Er rulltrappa,
Willow
A thousand words…
Sun March 21, 2010, 17:41(For a while now I’ve been debating with myself as to whether I should keep these words in english or not – and I’ll just keep trying to get an english speaking audience with the stubbornness of a madman. So please, if you just landed on this page by accident and sadly don’t know any swedish – make yourself heard so that I know that I’m not writing for blind ears… eh, or eyes? Or deaf ears – but then again, you can be deaf and still read. And blind but still hear. Oh well.)
Nu är det tomt här nere i Afrika igen, igÃ¥r kväll lyfte flight KL590 mot Amsterdam och med den även Lady och följaktligen tyvärr ocksÃ¥ den ljuva känslan av fröken Gavaldas klassiker “tillsammans är man mindre ensam“ [och för att förtydliga – jag menar att jag känner mig väldigt mycket mindre ensam tillsammans med Lady – det är inte sÃ¥ att jag har nÃ¥gon slags fanatisk besatthet vid Anna Gavalda, även om hennes böcker inte är helt oävna]. Ã… andra sidan är det inte helt hopplöst, jag kommer flyga hem till Lady redan över pÃ¥sk och fÃ¥ träffa vänner och familj, äta varmkorv [sjukt underskattad snabbmat!], Estrella-chips och dricka Kalasöl – sÃ¥ ljuset mÃ¥ vara en smula avlägset, men icke desto mindre är det höga knäuppdragningar och friskt humör som gäller – eftersom det Ã¥tminstone inte handlar om nÃ¥got tÃ¥g i slutet av tunneln.
Jag saknar att cykla. Kom pÃ¥ det nu när jag suttit inne större delen idag [ingen fara pÃ¥ taket dock – jag var ute igÃ¥r och fick fin färg plus att jag tänkte ta mig en liten promenad nu pÃ¥ eftermiddagen för att köpa flingor, tuggummi och ananas]. Men hur som helst, att cykla är ett helt överlägset sätt att ta sig fram pÃ¥ egentligen – man hinner se mer pÃ¥ kortare tid och dessutom är det inte lika trÃ¥kigt som att gÃ¥. För ibland är det bara rakt av trÃ¥kigt att strosa runt och vid sÃ¥na ibland önskar jag att jag hade en cykel [och jo, givetvis finns det tillfällen dÃ¥ det är hur välkommet som helst att lalla runt men det skulle liksom inte passat in med min argumentation]. Ã… andra sidan är det kanske inte helt legio att cykla här i Afrika heller, trafikvett är – som ni kommer bli varse när ni läser om hur man skaffar sig körkort – nÃ¥got av en bristvara [vilket i och för sig leder till att folk v e r k l i g e n ser sig för i trafiken, men pÃ¥ nÃ¥got sätt sÃ¥ föredrar jag ändÃ¥ det svenska vettvilligt raka att benhÃ¥rt hÃ¥lla sig till lagar och förordningar] sÃ¥ cyklister är väl inte direkt de säkraste trafikanterna i systemet här nere. Hur som helst, det är skönt att cykla.
Dagens häftigaste grej pÃ¥ Wikipedia är the Marree Man. Sex mil väster om staden Marree i mitten av Australien sÃ¥ finns det en platÃ¥ [typ vid Finnis Springs för er locals, hö hö] där man 1998 upptäckte en man frÃ¥n luften. “Okej, snubben hade blivit full och vandrat sex mil rakt ut i öknen – inga problem!“, tänker ni och hoppar ner till nästa stycke. Problemet är bara att mannen är över fyra kilometer hög och har en omkrets pÃ¥ nära tre mil! SÃ¥ om inte personen i frÃ¥ga hade direkt tillgÃ¥ng till Fosters pipeline och därmed sÃ¥väl obegränsad tillgÃ¥ng till öl som evig fylla sÃ¥ tror jag att det är ett i allra högsta grad nyktert hyss nÃ¥gon företagit sig [Ã¥tminstone vad det gäller genomförandet – själva idén lÃ¥ter dock som tagen ur en bok om alkoholens biverkningar, under uppslaget “saker som lÃ¥ter sÃ¥ himla bra DÃ…, men inte alls lika bra SEN“]. SÃ¥ himla coolt!
Och utan vidare knussel ger jag er nu fortsättningen pÃ¥ “M1 & Lady does Ghana, the sequel“!
Man skulle ju lätt kunna tro att det Lady hÃ¥ller i famnen är en nÃ¥got oval vattenmelon – vilket är fel. Det är en papaya [eller “pawpaw” som man säger här nere] – och därtill inte ens den största jag kunde hitta! Det absolut finaste i det här är att papayan har styckespris och inte viktbaserad prissättning. Wohooo! Ã… andra sidan, att skiva upp ett sÃ¥nt här monster till frukost gör ju att man… eh, ja, inte kommer ta sig för sÃ¥ mycket annat den dagen, förutom att – äta papaya.
Till vänster: Apelsiner. Skördade och sÃ¥lda i Ghana. Sju kronor kilot. Till höger: Apelsiner. Skördade i Ghana för export [men Shoprite köper in sÃ¥na ocksÃ¥, för oss västerlänningar som misstror de lokala apelsinerna]. 75 kronor kilot. Inuti är skillnaden snarast den att den lokala varianten är saftigare och sötare. För övrigt kan man köpa apelsiner local style ute pÃ¥ gatan för typ tre spänn kilot – om det krisar liksom.
Mr Snowjogging visar upp att man kan använda den som stövlar ocksÃ¥ – vad är väl lite cement när man har pÃ¥ sig ett par av 80-talets hetaste vinterkängor?
Best friends.
Och gällande frukt förresten – en halv liter jordgubbar kanske? 160 spänn!
Eller min personliga favorit, tvÃ¥ stycken persimoner [även kallade sharonfrukter] kostar 100 riksdaler! För de pengarna skulle jag fÃ¥ ungefär 50 stycken stora ananaser eller 40 jumbopapayor ute pÃ¥ gatan. Men ni vet hur det är – är man sugen pÃ¥ sharonfrukter sÃ¥ är man!
Sen kan man gÃ¥ pÃ¥ bio ocksÃ¥ – i Accra Mall har de en biograf med tiotalet salonger – och det är snarare en regel än undantag att man helt enkelt är mol allena när filmen börjar. [Behöver jag säga att det är fri placering?]
Uppe pÃ¥ byggsiten finns det tvÃ¥ hundar, den ena är döpt till Lucky och den andra till Survivor. Lucky Survivor – ingen vill kännas vid dem, ingen vet hur de kom dit och ingen ger dem nÃ¥gon riktig mat utan de lever helt enkelt pÃ¥ det de kan hitta men tyr sig pÃ¥ nÃ¥got sätt till människor ändÃ¥… Här har vi Survivor som tar igen sig en smula under en bänk.
Och ibland kan det växa saker, som från ingenstans.
Och i fredags fick vi s̴ tummen ur Рvi skaffade k̦rkort!
Nu är det [ju sÃ¥klart] en smula mer byrÃ¥krati inblandad för att skaffa ett ghananskt körkort än vad det är i Sverige [där man helt enkelt skickar in en blankett om att fÃ¥ omvandla sitt utländska körkort till ett svenskt], här krävs det att man gÃ¥r igenom processerna igen; teoriprov [uppkörning finns dock inte ens pÃ¥ kartan – högst troligtvis eftersom det skulle innebära att körkortsmyndigheten dÃ¥ skulle mista typ 90% av sin inkomst i och med att folk dels skulle kugga och dels aldrig ens komma till uppkörning], synundersökning, ansökan om att fÃ¥ omvandla sitt utländska körkort, uppvisande av utländskt körkort, uppvisande av översättning av utländskt körkort, uppvisande av officiellt intyg att översättningen är korrekt, uppvisande av intyg om att man har ett jobb [varför nu det ska vara viktigt], fotografering und so weiter in eternum – men för att slippa större delen av den demokratin kan man ta genvägen: Man ringer till Doc Henrys kompis [vars namn jag glömt men som för alltid är inetsad som “fixar’n” i mitt sinne], sen hämtar man upp honom i skumkvarteren bakom körkortsmyndigheten här i Accra, Ã¥ker till nästa stad, Tema, och deras körkortsmyndighet där han sedan flänger runt pÃ¥ de olika kontoren med vÃ¥ra papper. Och, just det! Självklart betalar man för det – istället för dryga 200 spänn som ett körkort kostar sÃ¥ betalar man en femhunka och fÃ¥r det expresslevererat [vilket betyder inte mer än tre timmars väntan i en icke-luftkonditionerad byggnad i 30-gradig värme]. Efter det slipper man skriva teoriprov och det enda man behöver göra är att skriva under sin körkortsansökan, göra syntestet och ta ett foto. Och nu har vi dem! Om tre mÃ¥nader kommer det riktiga kortet – dÃ¥ är vi äkta locals!
Och när vi ändÃ¥ pratar om körkort – fÃ¥r jag lov att presentera: Arkiveringssystemet för körkortsmyndigheten i Tema! Ett träskjul, tusentals med ansökningar och ja… inte sÃ¥ mycket mer. Tadaaa! [Brandsäkerhetsmyndigheten är liksom inte direkt ute pÃ¥ krigsstigen här i Ghana.]
Sista-kvällen-snacks uppe pÃ¥ rummet: Vindruvor, Camembert, Pata Negra, avocado, Parmigiano Reggiano och oliver. Till det ett glas vitt som inte helt gick hand i hand med min gamla slagdänga “ABC – Anything But Chardonnay“ men icke desto mindre satt fint som en kniv i länsman!
Strandhäng. Den här gången på en lördag!
Och om man är hungrig trots att det inte riktigt är lunchdags – dÃ¥ fÃ¥r man helt enkelt slÃ¥ till pÃ¥ en fruktsallad! Apelsiner, mango, ananas, papaya och smÃ¥ bitar av kokosnöt – mumma för en tvÃ¥ vilsna svenska vintersjälar fast i landet lÃ¥ngtborta!
Dagens fundering:
Hur kan man egentligen definiera vad som är stor konst och inte? Eller vad som är genialiskt och inte? Rent instinktivt sÃ¥ inser jag ju lätt som en sportmössa att jag exempelvis tycker att Liza Marklund ger minusutslag pÃ¥ stor-litteratur-skalan medan en sköning som Cees Nootebom smäller högre än de tre senaste Nobelpristagarna tillsammans – men det är ju bara nÃ¥n slags lullig intuition. Hur gÃ¥r man annars tillväga? Eller sÃ¥ här – ta er en titt pÃ¥ det här och fundera sen över hur det kommer sig att man lätt kan tänka sig att betala en lÃ¥ngsjal för att lyssna pÃ¥ honom i ett konserthus men inte ägnar honom tvÃ¥ ögonblicks uppmärksamhet när det är gratis… Hur kan man dÃ¥ argumentera för att det finns en absolut skala i vad som är vackert, stort eller smart? [Om nu nÃ¥gon skulle fÃ¥ för sig att föra ett sÃ¥nt naivt resonemang – själv är jag övertygad om att storheten hos det mesta här i världen, likt skönhet, ligger i betraktarens öga.] Vi kan väl alla hävda att vi hade satt oss ned för att lyssna men sanningen att säga; hade vi det? Jag mÃ¥ vara en drönare av den gamla skolan som försöker leva i nuet och inte vara alltför upptagen med att “vara pÃ¥ väg” nÃ¥nstans, som annars ter sig vara dagens folksjukdom, men inte ens jag är säker pÃ¥ att jag hade insett killens storhet.
Som vanligt i framtiden avslutar jag med dagens lögn:
Jag är expert på strukturtapeter, en kärleksveteran och laglös på Island.
Följt av dagens dikt:
Bach
Gipskatter, svarta eder.
En person är stolt över sin milda potatisgratäng.
En bok med titeln â€Tankfulla turister†ligger pÃ¥ ett hickorybord nu.
Det är afton i Rimini.
Vi hörs vad det lider!
David rörde helvit!
Er williams,
Burg
PS. Klockan är strax efter halvfem pÃ¥ eftermiddagen och saknaden slÃ¥r nu till med full kraft. Snart blir det fosterställning i sängen med Lady-importerade Estrella-chips, Skype:ande med Världens Vackraste och nostalgiska Ã¥terblickar pÃ¥ den vecka som gÃ¥tt blandat med drömmar om pÃ¥sk. Godnatt världen – imorgon är en ny vecka. DÃ¥ kör vi! DS.
Lady reflekterar
Tue August 11, 2009, 22:42Det är på alla sätt fantastiskt att vara här och uppleva det som nu så länge har varit som en sorts dröm och vision för oss. Nu är vi ett stort steg närmre den verkligheten.
Detta är dock kontrasternas land och pÃ¥ mÃ¥nga sätt är det svÃ¥rt att formulera de tankar som väcks. För det är mer än tankar, det är i grunden ett ifrÃ¥gasättande av mina egna värderingar och den etik och moral som jag vill stÃ¥ för. Därför försöker jag mest i mitt stilla sinne hantera de svÃ¥righeter sinnet dagligen ställs inför. Och intrycken är sÃ¥ mÃ¥nga. Som jag skrev pÃ¥ Facebook häromdagen, “Mkt är annorlunda men det är en otroligt skön, sorglös och avslappnad känsla här. Alla är genuint trevliga och intresserade. SÃ¥ icke-svenskt! Ja, hela deras sätt att kommunicera är annorlunda, allt frÃ¥n hur de kör bil inkl tekniken att tuta, hur de pratar, handslag, deras sätt att pÃ¥kalla uppmärksamhet mm mm. De har mindre medel att förfoga över men en helt annan livskvalité. SÃ¥ vem är egentligen rikast?” Men som vÃ¥r guide, vän och livvakt i ett, Emmanuel, säger: “It is nobody´s business”. Det betyder i stort sett att ingen ska bry sig om ditt utan du ska ha det bra och leva livet. Det är en princip som de alla avundsvärt lever efter här nere.
Dock känns det märkligt att i ena sekunden prata med “Henry” som dels är bästis med Kofi Annan, dels exporterar persikokärnor till värmeverk i Sverige och dels berättar att Obama är en schyst kille. De hade möte häromveckan och en liten informell middag tillsammans hemma. Detta är inga konstigheter och inte pÃ¥ nÃ¥got vis skryt utan enbart fakta. I nästa minut säger man hej och gÃ¥r ut pÃ¥ gatan där ludorna, eller skjulen som ni rikssvenskar säger, stÃ¥r pÃ¥ rad och erbjuder dig allt möjligt. Vi blev tex erbjudna att köpa en boaorm som en grabb pÃ¥ 8 Ã¥r fÃ¥ngat och tagit bort tänder, gift etc ifrÃ¥n. För 30 kr kunde jag alltsÃ¥ fÃ¥ en ny accessoar. Ja, kontrasterna är, som tur är, i mÃ¥nga fall lustiga här nere . Skrapa inte för mycket pÃ¥ ytan bara.
/Lady S