Kontraster pÃ¥ plats…

Sun February 6, 2011, 19:07

(In an effort to get this blog to have something worth reading even after we’ve returned from our adventure in Ghana – I’ll try to write a few lines about a restaurant, bar, nightclub, beach or something like that in each entry. In Swedish though, of course. So if you’re stubborn and still refuse Google Translate you’ll just have to make do with the small but tasteful summary that follows – today I’m writing about the nice hangout “The Venue” in East Legon, the mandatory BBB [Beach Book Beer], pragmatic people, Bojo Beach and a small Gallup of your Sunday. Enjoy!)

Ohoj folket! Det är var lördag, solen skiner och ikväll stÃ¥r det biobesök pÃ¥ schemat – eller helg helt enkelt, som man säger här i Ghana. Hittills har veckoslutet bjudit pÃ¥ en middag pÃ¥ tu man hand med min fru, Lady, pÃ¥ “The Venue” – vanvettigt god fetaost med inlagda pepparfrukter för mig och en redigt bra biffcarpaccio för Ladys del till förrätt, följt av The Venues patenterade samosas till huvudrätt [Lady gjorde ett bra val där] och Texas spicy burger för undertecknad… och jävlar i havet vad stark den var! Det som vid första anblick ser ut ungefär som Ajvar visade sig ganska omgÃ¥ende vara färsk chilipasta! SÃ¥ idag är det lugn och fin, Verum hälsofil som gäller och i alla lägen närhet till toalett…

Jag har funderat förresten på om jag kanske inte borde skriva lite mer om de olika restauranger, barer, caféer, stränder och annat som finns här. Som en liten guide för eventuella förvirrade svenskar här nere. Så idag börjar vi! Okej? Okej.

The Venue
The Venue är en restaurang, lägenhetshotell, biograf, bar och ett litet vandrarhem – allt i ett, som ligger i East Legon. Att ange gatunamn är ungefär lika nödvändigt som att använda stövlar i Sahara, sÃ¥ vi nöjer oss med att säga att den ligger bakom “the American House” [öster om, that is], pÃ¥ väg till Adjiringanor. Och för att ytterligare precisera sÃ¥ finns det en karta.

Tidigare hette The Venue “Surfer’s Inn”, och söker man pÃ¥ det namnet sÃ¥ vips! hittar man en hel del information pÃ¥ nätet med folk som vurmar för det sköna haket i East Legon. Efter ett ägarbyte för nÃ¥got Ã¥r sen heter det dock “The Venue”, och med bytet kom även en profilering pÃ¥ lite mer barhäng och restaurang snarare än surfarhak med biljardbord och spel. Det som fortfarande finns kvar är dock just den imponerande baren, vedugnen för de formidabla pizzorna och biografen som tar upp till 25 personer sittande, där fasta priset är 30 GHC per film, oavsett antalet gäster [vilket motsvarar typ 130 spänn].

Matmässigt sÃ¥ är just pizzorna beryktade, vedugnsbakade med generöst med topping, köttbitarna är oftast möra och mÃ¥ sÃ¥ vara att “medium” inte helt sällan tolkas som “bloody” men det spelar inte alltför stor roll. Maten är överlag riktigt riktigt bra, personalen lyhörd [och med det även befriande o-ghanansk] och ägaren en riktig mysfarbror. Utöver restaurangen sÃ¥ har de dÃ¥ tvÃ¥ hotellrum och tvÃ¥ lägenheter med pentry och tvÃ¥ sovrum vardera. Frukost serveras i restaurangen pÃ¥ morgnarna och pÃ¥ baksidan finns rentav en liten pool för gästerna att utnyttja.

Sist men inte minst – kontaktar The Venue göra man enklast per telefon pÃ¥ +233 (0)21 505 111 – dessvärre ligger det till sÃ¥ att nuvarande ägaren inte är helt bekväm med det digitala samhället sÃ¥ varken mail eller hemsida är… eh, ja aktuellt.

SÃ¥ ja, nästa vecka tar vi Till’s No.1 Beach Hotel! Nu gÃ¥r vi vidare till dagens bildskörd:


En bok, en strand och en öl. Precis som vanligt. För övrigt ska det dock sägas att utöver det närapÃ¥ obligatoriska söndagsbesöket pÃ¥ Labadi Beach sÃ¥ har vi ibland varit totalt ofrälse – som den gÃ¥ngen i höstas dÃ¥ vi Ã¥kte till Bojo Beach [se nedan LÄNK]. I det närmaste folktom, storslagna vyer och kall öl – pÃ¥ det hela taget bÃ¥de väldigt lik Labadi och extremt olik. Saken är den att om man Ã¥ker till Labadi Beach pÃ¥ söndagförmiddagar, som vi gör, sÃ¥ är den nästan övergiven. 85% av invÃ¥narna här i Ghana är kristna, och ungefär 100% av dem är sÃ¥ pass kristna att söndagarna spenderar man i kyrkan. SÃ¥ledes är stranden befriande tom fram till tvÃ¥snÃ¥ret pÃ¥ eftermiddagen – men dÃ¥ har vi redan mumsat friterad jams och ätit grillad hummer, druckit Star och färskpressad ananasjuice och begett oss hem igen mätta och belÃ¥tna. Dagens tips, liksom. Om man däremot skulle bege sig till Labadi Beach efter tre pÃ¥ söndagar sÃ¥ möts man av en smältdegel full med människor och försäljare och det är om nÃ¥got huggsexa om platserna. Det som däremot är väldigt likt Bojo Beach är de storslagna vyerna – och den kalla ölen sÃ¥klart. Och för att ytterligare totalt demolera den här bildtexten sÃ¥ skulle jag vilja göra ett tillägg – jag vet att det nog ligger ganska nära tillhands att tänka sig att jag släpar med mig en ryggsäck full med böcker en gÃ¥ng varannan mÃ¥nad till stranden, och sen beställer jag in en öl och börjar ta kort för glatta livet – men sÃ¥ är det inte. Vi är verkligen där varje vecka, solen skiner verkligen hela tiden och stranden är precis sÃ¥där vit och mjuk som man drömmer om. SÃ¥ ni vet. Okej?


Dagens smekmÃ¥nadsnostalgi: Katedralen i Reykjavik är imponerande i morgonsol. Och vi kan dessutom rekommendera det fik som finns en trappa upp i det nordvästra hörnet av kyrkotorget – mycket kompetent frukost!


Och sÃ¥ har vi dÃ¥ den Ã¥terkommande frÃ¥gan om hur man bäst fraktar skrymmande föremÃ¥l. Häromsistens var det en madrass, idag har vi avloppsrör. I Sverige hade man helt enkelt tagit för bäst att hyra takräcke, för att inte säga en lastbil. Här i Ghana är man aningens mer pragmatisk än sÃ¥…


Judar, Judare, Judas[t]?


Och sÃ¥ har vi en av mina absoluta favoritskyltar – stället där de säljer 69 stycken skor. Är affären för enbenta? Eller är den mÃ¥nne nischad pÃ¥ folk som tycker om udda skor? FrÃ¥gorna är mÃ¥nga, svaren fÃ¥…


Dagens New York-bild: Dumbo.


Och sÃ¥ har vi dagens kontrast – först och främst har vi dÃ¥ Ã¥ ena sidan: Times Square. Ungefär en miljon människor, 480 000 taxibilar och belysning motsvarande Ã¥tta Tjernobyl och ett Forsmark…


…Ã¥ andra sidan: Bojo Beach. En solstol, ett parasoll och en strand… Kontraster – bra skit.

Nej, nu hinner jag inte sitta här och mässa om hur förträfflig tillvaron kan te sig i Afrika [läs: +30 grader, strÃ¥lande sol, blÃ¥ himmel och kall öl] – kvällen till ära vankas det söndagsmiddag med vÃ¥r granne Hafen och hans kollega Andreas; vi bjuder pÃ¥ smÃ¥ toasts med chèvre och akaciahonung till förrätt, biffstroganoff [eller “stronganoff” som min mormor döpt om rätten till] som huvudrätt och en mycket pÃ¥kostad och exotisk efterrätt – Magnum Mandel [à 40 kronor styck]. Vad gör ni ikväll? Och hur var er helg?

Dagens fundering:
Hur skulle livet se ut om man visste hur länge det skulle vara? AlltsÃ¥ att alla visste exakt hur länge de skulle leva. Skulle samhället fungera dÃ¥ eller skulle alla sluta bry sig och bara försöka fÃ¥ ut maximalt av sin tid pÃ¥ jorden? Och om svaret är det senare – varför är det inte sÃ¥ idag, när vi inte ens har en aning om när vi gÃ¥r vidare frÃ¥n jordelivet? Själv är jag ju en idealist och hoppas och vill tro att jag skulle handlat likadant även om jag nu rÃ¥kade veta att jag skulle leva till dess att jag var 87, eller 54 för den delen. Men samtidigt sÃ¥ fattar jag ju att jag skulle bli lite nervig om jag nu vetat att jag skulle vika hädan som 23-Ã¥ring, sÃ¥ ja… Hmm… stora tankar.

Vi avslutar det hela med nÃ¥got lättsamt – om exakt en mÃ¥nad är det dags för min älskade Lady att träda in i 30-Ã¥rsÃ¥ldern! Kanske är det inte helt sÃ¥där haha-halka-pÃ¥-bananskal-roligt men att fylla Ã¥r är alltid kul – i synnerhet om man heter [eh…] Lady och äääälskar presenter!

På återseende vänner! Lev väl och njut av vårvintern åt oss med!

Er bonde,

Cognac

See you when the clouds come home…

Tue January 11, 2011, 23:25

(Yes, it’s true. I’m back. But I’m not even sure you’ll want to read the whole of this update. It’s, as we say in Sweden, mast-o-don’t-long… And just to make sure that you try to cover as much as possible I won’t even give you any keywords – just plow through it! Or if you’re on a first name basis with Nigeria’s president: Goodluck!)

Jag vet, det finns inte mycket att säga till mitt försvar; jag uppdaterar den här bloggen ungefär lika ofta som pÃ¥ven tar sig en slentrianfylla. Men det händer inte alltid sÃ¥ mycket här nere, trots att vi bor i Afrika med allt vad det innebär – det är liksom livet som levs här nere ocksÃ¥ precis pÃ¥ samma sätt som att det är livet man lever hemma i Sverige. Eller sanningen är väl egentligen den att det fortfarande händer mycket och att det finns än mer att skriva om, eftersom det mesta ter sig exotiskt i era ögon – men för oss är det everyday life.

Eller okej, jag ljög. Vi bor i Afrika men det händer en hel jävla del, som KG Hammar skulle uttryckt det. Vi har flyttat till nytt hus [bilder följer nedanför], vi har gift oss [wohooo!!], varit pÃ¥ bröllopsresa pÃ¥ Island och i New York, vi har firat första julen utan familjen [men med vÃ¥r egen familj] i 30-gradig värme i Ghana och vi har insett att om vÃ¥ra barn ska ha chansen att födas binärt sÃ¥ gäller det att ligga i [parentes i sammanhanget: kära far och svärmor – missförstÃ¥ inget, det är inget mer än en reflektion över det faktum att nästa Ã¥r är det 2012 och 12 är inte binärt pÃ¥ samma sätt som 11. Men ja ja, ni fattar.]. SÃ¥ nu kör vi!

Dessutom är det tillbaka till den gamla skolan – ni som läst mina alster sen tidigare hälften av 00-talet vet ju om att jag ibland har sÃ¥na här dippar, där jag helt enkelt tar en evinnerlig tid pÃ¥ mig mellan uppdateringarna. SÃ¥ ta det för vad det är och kom ihÃ¥g den där stora nypan salt…

Men för att börja nÃ¥nstans sÃ¥ kan jag ju säga att “Felix stör en ingenjör” har bÃ¥de kommit och gÃ¥tt – om det har gÃ¥tt nÃ¥gon förbi [vilket det faktiskt bör ha gjort dÃ¥ premiäravsnittet inte lockade fler än 185 000 tittare]. Eftersom Internet här nere i Ghana fÃ¥r flaskpost att framstÃ¥ som ett Formel1-snabbt kommunikationsmedel sÃ¥ har jag inte kommit mycket längre än att jag blickat igenom ett par av de klipp som lagts upp pÃ¥ Youtube frÃ¥n avsnitten. Det fjärde avsnittet [finns här om nu nÃ¥gon skulle missat det] var givetvis det bästa.

Sen har vi den kanske mentalt sett största men fysiskt sett minsta nyheten – vi har bestämt oss för att ta oss an hundvalpen Sune! Korkor, min kollega, berättade att hon hade sex smÃ¥ valpar av okänt slag [dock är vi ganska övertygade om att de är renrasiga gatkorsningsbastarder] som hennes hund Booby hade fÃ¥tt för nÃ¥gra veckor sedan. [Rolig parentes: Booby hette till en början Snoopy – tills att Snoopy blev tjock och sedermera valpade – dÃ¥ kunde han ju inte vara en han längre…] Efter ett besök hos valparna blev det bestämt, en klick nagellack pÃ¥ huvudet och Sune var märkt!

Nu då, så där nån månad efter att jag skrev stycket ovanför, så ligger Sune bredvid mig här i soffan och har gått från att vara en av Djävulens avkommor till att vara världens sötaste liten hundvalp. Och allt inom loppet av två sekunder.


Gällande namnet Sune sÃ¥ är det jag som insett hur man fÃ¥r som man vill, jag har länge funderat pÃ¥ att Sune Mangs faktiskt mÃ¥ste vara en av Sveriges mest underskattade skÃ¥despelare. Mest för att han var tjock och dog inte alltför gammal. [Jag menar, John Goodman, John Candy och James Earl Jones var alla omfÃ¥ngsrika men faen sÃ¥ mycket mer berömda!] SÃ¥ jag började inarbeta namnet Sune lÃ¥ngt innan valpen ens var uppe för diskussion. Och Jackpot! När vi väl var där sÃ¥ var det Sune som var enda alternativet. Mitt nästa mission att vÃ¥r förstfödde son ska heta Babar… tror jag kan fÃ¥ det lite tuffare där…

Dagens skönaste liknelse:
“Han var lika klar i huvudet som en amfetaminpÃ¥verkad socionom pÃ¥ Nasdaqbörsen!”
– saxat frÃ¥n nätet


F̦r ̦vrigt har jag f̴tt en ny hangup Рstolpar. Stolpar och himmel, vilken kombo liksom!

Förresten, den 18:e oktober, när avsnittet frÃ¥n Ghana sändes av “Felix stör en ingenjör”, sÃ¥ hade vi svenskkväll i the Swedish House. Vi bjöd pÃ¥ köttbullar, kokt potatis, brunsÃ¥s och lingonsylt. Till det en enkel sallad, utan dressing givetvis. Svenskt att det förslÃ¥r! Hur som helst, efter att avsnittet sänts sÃ¥ har jag fÃ¥tt en vag försmak av hur det är att vara kändis – det mest underliga torde vara en före detta flickvän som gjorde slut med mig för elva Ã¥r sen, men strax efter avsnittet ansökte om att fÃ¥ vara vän med mig pÃ¥ Facebook. Jojo, stjärnstatus minsann!


Och enligt egen utsago så har Alex hundratals såna här bilder på sig själv, men jag kan inte låta bli att tycka att den här bilden säger allt. Kameran är liksom en del av Alex kropp. Typ huvudet.


Ytterligare en bild från barninvasionen hos häxdoktorn.

Hur som helst, rätt ska vara rätt – det är nu 2011 och Afrika visar sig frÃ¥n sin bästa sida nu när ni haft den kallaste vintern i mannaminne hemma i Sverige. Här nere är det trettio grader varmt, strÃ¥lande sol och eftersom det idag dessutom är fredag sÃ¥ är livet ganska fint.

Men om vi nu ska börja om igen – skit i det som stÃ¥r här ovanför egentligen, här kommer en resumé pÃ¥ tiden som gÃ¥tt sedan sist. AlltsÃ¥ – fjortonde september 2010 till och med sjunde elfte januari 2011 – here we go!

I slutet på september var det dags för styrelsemöte för företaget. En hel massa viktigt folk var på plats här nere i Ghana och en ny vd tillträdde sin roll. Och så var vi givetvis på ett besök uppe på bygget:


Som ni ser så är dresscoden ljusa byxor, ljusblå skjorta och bygghjälm. Från vänster till höger har vi Thomas, majoritetsägare, Göran, medicinsk whizkid och PO, ekonomimaster.

Sen har vi en bildkavalkad som egentligen är tidlös – bara bra bilder liksom. SÃ¥ hÃ¥ll tillgodo:


Jag var ute pÃ¥ universitetet och käkade lunch och fick syn pÃ¥ den här skylten. “Vikings welcome you” – är de verkligen helt pÃ¥ det klara med vilka vikingarna var? Liksom… okej strövartÃ¥g i Ryssland och the occasional snednavigering till Vinland, men att de skulle hittat ner till Ghana ser jag som ganska… osannolikt.


Avtalstexter kan vara ganska trÃ¥kiga – inte sant? Tills man hittar strofen “acts of God”. AlltsÃ¥ – om en del gÃ¥r sönder pÃ¥ grund av ett gudomligt ingripande sÃ¥ gäller inte garantin. [Borde inte det betyda att garantin aldrig gäller förresten? Det är väl Gud som är ansvarig för allt som sker, eller?]


Bojo Beach.


Nere pÃ¥ stranden kan man sen köpa det mesta – som DVD-skivor. Här har vi den mycket kända filmen “Bitch Slap Avatar”


Och givetvis Рvad trodde ni? En strand, en bok och en ̦l. P̴ en șndag.

Men vi mÃ¥ste ju fÃ¥ nÃ¥n rätsida pÃ¥ det här. September till januari – fyra mÃ¥naders blogcelibat gör ju att det finns en hel del som mÃ¥ste berättas. SÃ¥ Ã¥ter till storyn! I september var det även dags för oss att fÃ¥ hem Sune – vÃ¥r alldeles egna hundvalp. Sune är nÃ¥got sÃ¥ fint som en renrasig Ghanansk gatkorsning till blandrasbastard, och är som sagt döpt efter den store [höhö] skÃ¥despelaren Sune Mangs – en legend som alltför ofta glöms bort i diskussioner inbegripande Greta Garbo, Max von Sydow, Stellan SkarsgÃ¥rd och Ingrid Bergman… :) Hans fullständiga namn är dock Sune “Rattmuffen” Branca, där mellannamnet Rattmuffen mest används som hot under hans anfall av DAMP som Ã¥terkommer dagligen mellan fem och sju pÃ¥ kvällen. I alla fall, sex veckor [plus minus nÃ¥n vecka – de är inte direkt nogräknade när det kommer till hundar här nere] gammal kom han sÃ¥ hem till oss och den dagen – som R.E.M. skulle uttryckt det – “it’s the end of the world as we knew it”. Till alla smÃ¥barnsföräldrar  [PÃ¥lle och Titti – ni speciellt!] som läser det här: I salute you! En hundvalp har även den sina faser och skeden i livet, men till skillnad frÃ¥n barn, bebisar – riktiga människor, sÃ¥ är valpens faser ganska… tja, korta. Och man kan muta hundvalpar med fläsksvÃ¥len frÃ¥n rökt skinka – vilket jag inte tror gÃ¥r hem sÃ¥där bra hos bebisar. SÃ¥ nu, när han snart fyller fem mÃ¥nader, är han rumsren, han sover regelbundet [det vill säga, han slocknar som ett strömavbrott klockan nio pÃ¥ kvällen och vaknar nÃ¥n gÃ¥ng mellan halvfyra och sex pÃ¥ morgonen], kan en massa konster och har även bemästrat hundvalpsblicken till perfektion.

Oktober kom och gick och med den även Anna-Karin – exil-Bohuslänning som slagit sig ner i Ã…re, längtade efter semester, bestämde sig för att Ghana is the shit! och kom och hälsade pÃ¥ [fler borde göra som hon gjorde!]. I oktober var det även dags för oss att dra igÃ¥ng och leta efter ett nytt hus; the Swedish House var aningens stort och när sedan en ny VD tillträdde pÃ¥ sjukhuset sÃ¥ fattades beslutet att han och hans familj skulle ha “vÃ¥rt” hus. Sagt och gjort – husmarknaden i East Legon [Accras Djursholm] är… ja, lÃ¥t oss säga skiftande:


Man kan hitta allt frÃ¥n mansion som vÃ¥rt förra hus – sex sovrum, 500 kubikmeter vardagsrum, stor trädgÃ¥rd och pool i varandet…


…via sÃ¥na här sköningar – hus till salu, brÃ¥dskande!…


…som utzoomat ser ut sÃ¥ här – hur skönt är inte det?


Till vÃ¥rt nuvarande residens. “Bara” fyra sovrum, ingen pool och ingen majestätisk trädgÃ¥rd, men väl en takterass som inte skäms för sig och lagom stora ytor. Helt enkelt ett hus som passar oss lagoma mellanmjölkssvenskar.

Dagens fundering:
Varför har vissa människor ett större bekräftelsebehov än andra? Och kan det behovet ibland leda till nÃ¥got gott samtidigt som det är destruktivt? Senaste dagarna har titelmatchen Ranelid vs. Englund promotats ganska hÃ¥rt i medierna och jag har alltid varit ett fan av den gode herr Englund, sÃ¥ jag kan inte göra annat än förundras över Ranelids totala brist pÃ¥ a) humor och b) självbevarelsedrift… Eller är det behovet av bekräftelse som är sÃ¥ stort att det överskuggar bÃ¥de a och b? Jag menar, om jag hade fÃ¥tt allehanda priser och till det rÃ¥kade vara en av de [Ã¥tminstone enligt egen utsago] bäst säljande författarna i landet – dÃ¥ skulle jag med gott mod mumla nÃ¥got om att bygones är bygones och att Peter Englund är en lallare – men jag skulle göra det för mig själv. Ungefär samtidigt som jag slÃ¥r mig ner i soffan med en god whisky och inser att jag är den större människan av oss bÃ¥da. Men sÃ¥ är ju inte jag Björn Ranelid heller. Fast ändÃ¥, det är ganska roligt att följa tuppfäktningen i media. Till syvende och sist kommer jag dock tillbaka till samma frÃ¥geställning – vad är det som styr vÃ¥rt behov av bekräftelse? Är det brist? Eller kan man fÃ¥ för mycket kudos? Jag vet inte…

November spenderades till hälften i Afrika, där vi dÃ¥ flyttade till nytt boende, förberedde oss för tre veckors semester frÃ¥n evig sommar och stÃ¥lsatte oss mentalt inför avsaknaden av Sune under de veckorna [han bodde dock pÃ¥ förstklassigt pensionat rakt över gatan hos vÃ¥ra grannar Liisa och Hafen]… och andra halvan spenderades pÃ¥ resande fot, dock mestadels i Sverige, med den bröllopet som den självklara grädden pÃ¥ moset!


Bröllop ja… om ni nÃ¥gonsin har tvekat och funderat pÃ¥ om det verkligen är värt pengarna man lägger ner pÃ¥ en enda dag – sluta tveka! Det är värt varenda övertidstimme, vartenda öre och skulle vi kunna göra om det [utan att det för den sakens skull dels skulle innebära ett betydande stort hÃ¥l i plÃ¥nboken och dessutom att vi skilt oss] sÃ¥ skulle vi göra det – alla dagar i veckan! Vi ville aldrig att dagen skulle ta slut och när den väl gjorde det sÃ¥ hade det varit den. bästa. dagen. nÃ¥gonsin.

Men det känns lite som att bröllopet kommer fÃ¥ avhandlas i ett eget inlägg – det finns sÃ¥ mycket att säga om det att det nästan är en skymf mot dess storslagenhet att försöka komma med en sammanfattning, men okej dÃ¥:

Sextio mil i bil, bowling, bad, minus 22 grader, Åre gamla kyrka, glögg på kyrkbacken, tårta och bubbel, middag, bröllopsswing, Fernet, efterfest och brunch.

För att sedan se till att fÃ¥ till nÃ¥gon slags kontrast gentemot de oändliga sandstränderna vi har varje helg här nere i Ghana sÃ¥ hade vi valt bort Bali, Seychellerna och Jamaica som destination, istället gick bröllopsresan till Island och New York. Och jodÃ¥, kontraster kan man verkligen snacka om! Vi lämnade ett Ghana som var pÃ¥ väg in i Ã¥rets varmaste period – strÃ¥lande sol, 32 grader varmt och klarblÃ¥ himmel – kom hem till ett Sverige som precis pÃ¥börjat den kallaste vintern pÃ¥ 150 Ã¥r, mellanlandade pÃ¥ ett grönsvart Island ett par dagar [tänk er ett mÃ¥nlandskap som man korsat med en tredjedel Antarktis och tvÃ¥ tredjedelar ödemark kryddat med vÃ¥ldsamt coola underjordiska källor] för att sen tillslut hamna i den moderna världens huvudstad – New York. Jävlar i havet vilken stad! Vi försökte oss pÃ¥ att promenera frÃ¥n 102:a gatan till första [akut hungernöd hos min kära hustru gjorde att vi var tvungna att avbryta försöket efter 80 kvarter], flög helikopter över Manhattan och Ã¥t middag till tonerna av storbandsjazz pÃ¥ Broadway. Bland annat.


Så här glada blir man av att gifta sig och vara på bröllopsresa på Island!


Och jo, det är sant som alla säger – man m Ã¥ s t e verkligen Ã¥ka till den BlÃ¥ Lagunen. MÃ…STE. Allra helst ska man Ã¥ka dit med första turen. Och sÃ¥ ska det vara klar himmel med en stundande soluppgÃ¥ng.


Och efter en dag i den blÃ¥ lagunen sÃ¥ blir man sÃ¥ här snygg. Eller nej, vänta – det var inte riktigt sant, vi är alltid sÃ¥ här snygga!


AlltsÃ¥, det är en ansenlig mängd hus de klämt in pÃ¥ Manhattan – en yta motsvarande en dryg tiondel av Stockholm…


Och sÃ¥ mitt i alltihopa – Central Park – i en av världens största och mest tätbefolkade städer sÃ¥ har man bestämt sig att en park i Södermalms storlek ska vara just en park. Oavsett det faktum att det är prime location och att… eller ja. Nej, det är bra! Jag bara förundras…


Men att se en sÃ¥n här solnedgÃ¥ng, och sen komma att tänka pÃ¥ att man befinner sig i en av världens största städer – det gÃ¥r inte riktigt in liksom…


Och mer New York-pornografi…


…och sÃ¥ en sista.


Eller okej då, den här måste jag faktiskt få ha med också. Det här får nog klassas som min vykortigaste bild från New York.

Och möjligen är det en smula onödigt att säga – men det kändes lite tomt att komma tillbaka “hem” till Ghana. Okej, vi fick träffa Sune igen, och okej, vi gick frÃ¥n minus femton till plus trettio och okej, vi Ã¥kte iväg som förlovade och kom tillbaka som världens lyckligaste gifta par. Men ändÃ¥.

För att sen se till att 2010 verkligen skulle gÃ¥ till historien som det mest händelserika Ã¥ret i mitt liv – hittills, mind you – sÃ¥ hade vi bestämt oss för att fira jul i Ghana [möjligen kan det även vara sÃ¥ att det faktum att biljetter hem kostade multum bonum, som jag sa när jag var liten, spelade in i beslutsfattandeprocessen] med allt vad det innebär. Vi mönstrade en liten men ruggigt vass uppsättning med gäster; jag, Lady, grannarna Hafen och Liisa med Timo som bihang och den gladlynta svensk-brittiskan Eva som joker. PÃ¥ julbordet stod julskinka, köttbullar, Janssons, ägghalvor, korv, potatis, sill, senap, nubbe och öl. Och sÃ¥ Fernet, sÃ¥klart. Det var en helt vanlig julafton – till och med Kalle & hans vänner spelades pÃ¥ datorn. Möjligen dÃ¥ att vädret [30 grader, sol och blÃ¥ himmel] skvallrade om att nÃ¥got inte var som vanligt. Och möjligen även det faktum att julafton vanligtvis brukar avrundas med julmust och hejogodnatt men här nere i Afrika istället kom att bli en fest vi sent kommer att glömma; balettdansnummer frÃ¥n Eva, solokaraoke frÃ¥n Hafen och glada tillrop och allvarliga drinkar frÃ¥n värdparet! Fler jular i Afrika Ã¥t folket!

Efter jul var det dags för Ã¥rets sista höjdpunkt – Björn och Dino gör Ghana 2010! VÃ¥ra kära vänner barbetraktaren och juristen hade bestämt sig för att fira nyÃ¥r i Ghana och vilken vecka vi hade! Pubrunda i East Legon, strandhäng pÃ¥ Labadi, djupa tankar i Elmina Slave Castle, högtflygande Ã¥ngest i Kakum, nyÃ¥r pÃ¥ Accras enda skybar, öl pÃ¥ terassen hemma pÃ¥ Apple Street, sockerrör och oändliga sandstränder i Adah och nattliga tupplurar pÃ¥ parkbänkar mitt ute i ingenstans. Kort sagt – det var en av de bästa veckorna under vÃ¥r tid i Ghana! Och även den veckan kommer givetvis vara tvungen att bli avhandlad i ett separat inlägg…

Som avrundning ska jag passa pÃ¥ att säga att det mÃ¥ sÃ¥ vara att jag tappade geisten lite gällande uppdateringar i slutet pÃ¥ förra Ã¥ret – men vi fÃ¥r ta igen det nu. Okej? SÃ¥ efter det här sÃ¥ har jag minst tre nya inlägg att skriva; om bröllopet, om Björn&Dino-besöket och ett om livet här nere i allmänhet. Det här ni just tragglat er igenom är ju mer ett enda stort misch-masch av ord, bilder och dÃ¥ligt samvete frÃ¥n undertecknads sida…

Lev väl och akta er för solsting!

Er bandymålvakt,

Piloten