i n d i a n s o m m a r

Back to work…

(Call me inconsequent or even feebleminded but I have decided to take up these starting words in english, I mean – it can’t hurt… and even though she’s never made herself known here so far, I’m still convinced that at least Hillary reads [oh, tries to read at least] what I’ve written. So welcome back you english longing souls, I hope you’ll thrive at the occasion of reading english in my blog once again and that you’ll starve no more. Furthermore I’d like to declare this update dedicated to the swedish loonie Erik Hermelin – the guy was locked up in a Swedish asylum for God knows how many years and all he did during that time was translating Persian hymns called the Persian Anthology. And that’s ok, I mean – he was after all locked up due to his mental status… but the thing is that the Persian Anthology is 40 000 pages long – which adds up to like 100 normal books. Not so crazy now, eh? Anyways, he’s the person of the day so here you go!)

Än en gång har jag så återfallit i mina gamla mönster; det tar tid mellan inläggen och de är så astronomiskt långa att ni bara kliar er i huvudet och skummar igenom för att hitta stycken som är kortare än fyra rader och inte innehåller något jobbigt filosofiskt funderingsdravel… och till råga på allt finns det knappt ens tillstymmelsen till kronologisk röd tråd i inläggen. Men se det så här; jag är tillbaka, jag skriver som aldrig förr och ni trogna få som läser allt jag skriver, ni får total koll på mitt liv as it is. Hur som helst, för att göra det lättare för er så kan jag säga att det här inlägget är någorlunda kronologiskt – vi börjar med några rader skrivna på flyget hem från Tyskland, fortsätter med flygplatsreflektioner och slutligen kommer vi dit där jag är nu: Ghana. Okej? Okej. Nu kör vi!

Inledningsvis ska jag även passa på att deklarera att min Alzheimers light än en gång har gjort sig påmind inför min resa till Ghana; jag har med mig batteriladdare och överföringskabel till min kära gamla Sonykamera, men kameran i sig befinner sig alltjämt i Sverige. En idé vore väl att skicka ner den men postgången i kombination med det faktum att man inte använder sig av adresser i Ghana gör att jag inte hyser några större förhoppningar om att den ska vara framme innan jag är tillbaka i Sverige igen. Således – avsaknad av bilder från Ghana, ni får nöja er med gamla sköningar till annonser och skåpmat.

Jag letar efter snygga brallor att ha här nere i Ghana… vad tror ni?

Nu är jag klar i Erlangen. Åtta veckor räcker mer än väl för att jag ska veta att det inte är mina drömmars stad i alla fall. Nästa punkt på programmet är en resa ner till Ghana och framåt årsskiftet kommer antagligen nästa utbildning att hamna på tapeten. Fast då är det antingen Shengzen i Kina eller Cary i North Carolina [eller var det North Dakota - min amerikanska geografi är ungefär lika bra som amerikanarnas...] som gäller. Visst är det fascinerande att vistas i andra länder och träffa människor från hela världen men det är liksom inte värt något när jag har tankarna hemma hos Lady. Det är det som är värt något. Lite i stil med “livet är inte de dagar som gått utan de ögonblick du minns“.

Den här sommaren har varit helt urspårad när det gäller mitt bokläsande. Sedan slutet av maj, när Lady överraskade mig med en weekend i Paris lagom till min födelsedag, har jag läst alla nio Harry Hole-romaner av Jo Nesbø [en tionde håller på att översättas], fem mainstream-spionare av Robert Ludlum, tre Lee Child [nyupptäckt stjärna på min deckarhimmel], John le Carrés senaste och dessutom plöjt igenom halva Tim Butchers “Blood River“. Och jag kan inte göra annat än att konstatera två saker: Jag brås på min mor, hon manglade deckare som andra läser godnattsagor, och även om jag själv inte riktigt kommit till sans med hennes favorit Elizabeth George så finns det många skatter kvar i biblioteket hon lämnade efter sig. Det andra jag kan konstatera är att jag är en periodare – antingen beter jag mig som nu när jag har läst nitton böcker på typ fem månader eller också ligger böckerna orörda i ett halvår. Kufiskt. Eller ja, alla böcker ligger inte orörda, det finns en bok – Cees Nooteboms “Alla själars dag“, som jag ibland läser en sida eller två ur. Jag började läsa den för… hm, ja, nu var det väl tre år sen i alla fall och ännu är jag inte klar. Får ni tillfälle så köp den och läs den, men överdosera inte – då tröttnar ni på ord.

Jorå, så att eh… Hard Coke – for comfort in the home. Ehm…

Dagens citat:
“No.”
- Amy Carter, dotter till dåvarande presidenten Jimmy Carter, som svar på en journalists fråga “Finns det något du vill säga till barnen i Amerika?“. Skönt med ärliga människor.

Och så var det ju det här med flygplatser, jag är ledsen att jag mässar på om det här som om jag aldrig gjorde något annat än att flyga [å andra sidan känns det så ibland] men på hemresan från Nürnberg mellanlandade jag i Paris, på Charles de Gaulle – flygplatsen som Gud glömde. Okej, hur mycket kan det skilja sig egentligen mellan flygplatser? Man landar, taxar in, går av och går antingen ut i friheten eller också hugger man sin transfer och åker vidare. På Charles de Gaulle är det inte riktigt så enkelt – vi landade, taxade in i typ 20 minuter till terminal 2G, G som i “Galaktiskt långt bort“. Det kändes bokstavligen som att flygplanet skulle köra oss ända in i Paris stadskärna. Nåväl, riktigt så illa var det väl inte, väl inne i terminalen visade det sig dock att terminal 2G är helt fristående från allt annat vad terminaler och transfers kan heta – så det var bara till att snällt sätta sig på flygbussen och kuska de där 20 minutrarna till “riktiga” terminalen. Eller ja, en av dem. Charles de Gaulle har ju ett sinnrikt system som går ut på att de har ett par riktiga titanstora kolosser till terminaler som är helt fristående från varandra – förutom under jord. Så som små förbenade sorkgångar myllrar det ett virrvarr av transportband under terminalerna. Ja ja, man ska inte klaga – jag är här nu. Gate F33, jag har shoppat en neutronliten iPod Shuffle [när hörlurarna är större än själva iPod:en - då har det gått långt] till Lady, rosa såklart, och är nu redo att boarda. Så nu ser jag fram emot ett par timmar med “Looking for Eric” som sällskap, sen swooosh!, Arlanda Express raka vägen till Centralen varifrån det är omedelbar transport till Odenplan och “Döden i Grytan” som gäller. Allt givetvis ackompanjerat av hångel och lycka!

Förresten ska jag passa på att flika in, när jag ändå är inne i min flygzon, lite beröm för Air France för deras mat man får på flighterna; som nu upp till Stockholm består måltiden av en liten lantpaté som förrätt, kycklingspett med ratatouille till huvudrätt och en varm tarte du pomme [äppelkaka] till dessert [enda smolket i bägaren torde vara att vi har bord på Stockholms bästa italienare om två timmar så det är inte direkt läge att frossa i flygplansmaten - vilket i och för sig i sig borde vara en omöjlighet; frossa i flygplansmat - lika troligt som att ] medan de på regionalflygen snitsar till det med surdegsbröd med en skiva lagrad ost och rökt skinka – hästlängder från KLM:s holländska mardröm à la trekantsformfranska med tonfisk i olja.

Dagens Jan Stenmark: “Twista.”

Dagens fundering:
Vad är det egentligen som gör en till en bra förälder? Är det ens förmåga att vara just förälder eller är det de värderingar man vidarebefordrar till sitt barn, eller en kombination? Eller är det hur kul man är – eller hur kul man har? Jag har funderat lite på det där; mina föräldrar var totalt sett top-of-the-line bland eliten av superföräldrar [hm, osäkert hur jag ska formulera mig - min pappa ä r den bäste pappan man någonsin kan tänka sig medan min mamma v a r det så länge hon levde] och jag känner att jag, med den uppfostran fått med mig från dem, i alla fall borde kunna nå upp till hälften av deras nivå – vilket i sin tur borde vara mer än nog. Men samtidigt kan jag känna att jag är blåögd och ganska gravt naiv i och med att jag bara sett medaljens ena sida – folk som inte haft samma dans på taggfria rosor [jo, de finns faktiskt - där jag växte upp odlades det taggfria; kungliga hovleverantören kan sina grejer] har liksom mer livserfarenhet än vad jag har och har i och med det något att jämföra med. De vet vad de vill förbättra, vad de inte ska göra fel som deras föräldrar kanske gjorde. Så på ett skruvat sätt känns det som att jag aldrig kan trumfa mina föräldrar medan personer med en inte lika 70-talsidealistisk uppfostran har allt att vinna. Är ni med? Svamlar jag? Jag menar bara att jag, när den dagen kommer, vill vara den bästa pappa som skådats – kan jag vara det?

Alltså, hur tänkte snubbarna på tv4 när de satte ihop Nyhetsankorna? “Jag vet, vi kan ju det här med journalism och ibland när jag sitter där och rabblar nyheter så känner jag att jag liksom har en helt jävla överhumoristisk ådra i ryggraden – vi borde slå oss in i entertainment-branschen!” Eh? Va? Lyssna på namnen: Lennart Ekdal [som jag själv för övrigt klassar som en "never-even-was" snarare än Peppe Engs "has-been", Malou von Sivers [som jag fortfarande föraktar för att hon ställde upp i en intervju som fick löpsedeln "Malou von Sivers gömde hemlig film i trosorna"] och Lena Smedsaas [eh, vem?, säger nog de flesta och jag med]. Elisabet Höglund ska även hon nämnas här men kudos till henne för att hon är så pass street smart att hon går ut offentligt och säger att hon hoppade av för att slippa göra sig själv till åtlöje [sanningen ligger nog närmare att hon inte platsade - inte ens i det sällskapet]. Det kan liksom inte bli annat än katastrof. Det är liksom en envägsekvation – en komiker skulle lätt kunna bli nyhetsankare [tänk er Schyffert på Aktuellt] men ett nyhetsankare kan aldrig bli komiker. Som att ett rått ägg kan bli kokt men ett kokt kan aldrig bli rått. Ni hajar.

Och okej, en sista flygplatsfundering innan jag lägger ner. På riktigt. Åtminstone ett tag. I alla fall – varför köar folk till gaten för? Så fort det kommer personal till gaten så ställer sig folk i kö, och blir ståendes i typ tjugo minuter, suckandes och säkerligen bannandes personalen för att de inte öppnar gaten. Men varför? När man kan sitta ner, ta det lugnt och läsa en bok. Sen när det är typ två personer [istället för tvåhundra] i kön så släntrar man dit, boardar och tittar lite slentrianmässigt på folket som sitter i flyget och tycker att man har tagit en jävla tid på sig. I like! Om man dessutom sett till att checka in och ta en plats i gången istället för bredvid fönstret, så är det ingen som behöver resa på sig när man kommer där bland de sista. Ni ser – jag har liksom förfinat det här med flygresor till i det närmaste perfektion!

Dagens replik:
Vi sitter på byggplatsen och har ett site meeting med ett tjugotal konsulter, vd:n för sjukhuset to-be, jag själv och även byggherrens representanter. Sen kommer frågan om hur långt framskridandet av personalbostäder har kommit – varpå svaret blir:
“We are 94% done with the workers accomodation.“, vilket verkligen lät som en glädjekalkyl med tanke på att dusch och toaletter knappt ens hade väggarna uppe – så följdfrågan var given,
“What about the toilets and showers?“, då en av konsulterna [som i sin tur inte har något som helst att göra med saken] säger
“Six percent – in total, one hundred percent.”
Klassiskt. Såna repliker bara önskar man att man kom på själv.

På Siemens har de ett eget larmnummer. Om något skulle hända, oavsett vad egentligen, och man vanligtvis skulle vilja slå 112 ska man på Siemens istället knappa in 2222. De säger att det är för att de internt på Siemens har bättre koll på vad som kan ha hänt, vilken utrustning som kan vara till hjälp och sånt men jag tror att det är kvalificerad charabia – de har ett eget Gestapo. Ingen ska få veta något om det som pågår hos Siemens och framförallt ska inget komma ut därifrån. Ja, alltså, det är antingen det alternativet eller så är det de facto så som Siemens säger, vilket faktiskt är sannolikt med tanke på att om brandkåren skulle komma instormande på grund av en brand i, säg ett rum med en sån där megastark magnet, då skulle för det första magneten högst troligen kapsejsa [äh, det gör väl inget - det är ju bara typ 50 miljoner, småsmulor helt enkelt!] men innan dess skulle brandmännen högst sannolikt fastna med sin utrustning i själva magneten. Tänk er själva hur mycket av brandmännens utrustning som har metall i sig, svårt att släcka en brand om man inte får ha med sig slangen ens…

Nu är vi så åter i “nutid“, jag sitter på flight KL0589 på väg till Accra och kan inte riktigt förlåta mig själv för att jag åker så här långt bort från Lady – skitsamma om jag låter mesig och kanske mer än aningens sentimental men sanningen är så enkel: Du fattas mig, Lady. Oavsett var jag är i världen, vilken tid på dygnet det än är och hur nyligen det än må ha varit som vi skildes åt. Jag. Saknar. Dig.

Men det är ju inte därför vi är här – nog för att min blog [blog är ett resultat av en konsekvent vägran att använda det försvenskade och hiskeliga blogg, ordet kommer ju faktiskt trots allt från det engelska ordet "weblog"] är min egen bakgård där jag själv har total diktatur, men att förvandla det här till en nostalgifiesta kryddad med saknad skulle nog förta lite av er läsupplevelse. Så nu tänker vi bort mina framtänkta tillkortakommanden i form av ett kvarts jordklot mellan mig och min kärlek och koncentrerar oss istället på något annat.

Dagens äventyr:
När vi står på Schipols flygplats, redo att taxa ut och sen vara på väg mot Accra, så kommer typ fem poliser in på planet. De böjer sig ner och pratar med varje passagerarrad och förklarar att längst bak i planet kommer de att eskortera en fånge [hm, ja, alltså - han hade dömts i Holland men begärts utlämnad till Ghana av Ghananska myndigheter], det kunde bli lite högljutt till en början men enligt polisens erfarenhet brukar fångar lugna ner sig när man väl är i luften och det inte finns någon återvändo. Det vete fan om de nånsin eskorterat fångar på ett flyg till Ghana bara… Men vi börjar i rätt ände – tänk er in i situationen att svenska polisen ska eskortera någon till, tja, säg Turkiet eller nåt. Sen kommer killen in och skriker och vrålar – men eftersom polisen redan varnat oss sitter vi tysta svenskar vackert på våra platser och möjligen försöker snegla bakåt, utan att vända på huvudet för Gud förbjude! att vi skulle bli påkomna med att stirra… Här var det en lite annorlunda situation – ett problem för en Ghanaian är inte ett problem om ingen annan har samma problem. Alltså löser man det genom att göra alla uppmärksamma på att man har ett problem. Sagt och gjort – människorna på raderna framför fången börjar vråla i högan sky om “OUR LIVES ARE IN DANGER, OUR LIVES ARE IN GREAT DANGER!!!” och fullkomligt överröstar den [stackars? vem vet vad han hade gjort] fången som skriker och kränger i sina fot- och handfängsel. Därefter dröjde det inte länge innan problemet inte var en enskild persons utan snarare en nationell angelägenhet för hela västafrika. En timme efter utsatt avresetid bestämmer sig så polisen för att 400 Ghananer kan inte ha fel – fången ska inte med på den här flighten. Så de för tillbaka honom till polisbilen utanför och därefter är det som att trycka på nu-sätter-sig-alla-ner-och-håller-tyst-knappen. Magiskt.

Slutligen vill jag avrunda med en shout-out till min älskade Lady – APPHD, IMU, ILU! Kom ihåg… Och tack för James Dean! Du är mitt hav! :)

Er Ghanan,

Kofi

PS. Det där med kronologiska ordningen sket sig ju bigtimes – so sue me. DS.

7 kommentarer »

1. Okej, upp till bevis – vem av er befinner sig i Atlanta, USA och vem hänger i Adana, Turkiet? Det är ju ascoolt! Berätta, vad gör ni där?

   /chefen

   admin — Thu 22 October, 2009 #

2. Ett litet mail med en tidsplan för tiden fram till jul vore lite kul…..
   Du vet, man undrar ju lite när du är i Sverige härnäst.
   Sköt om dig!

   Lasse Ericsson — Thu 22 October, 2009 #

3. Oh, finns det så många Harry Hole-böcker? Då har jag några kvar än! =) Tror att jag kan rekommendera Dean Koontz ‘Livstid’ också.. den överraskade mig (lånade den som mp3-bok utan baksidestext att läsa).

   Spinnkrok — Fri 23 October, 2009 #

4. Dean Koontz ser jag som en styggelse men i analogi med att jag var tvungen att läsa Marian Keyes för att med sanning i rösten kunna dissekera henne så blir jag väl så illa tvungen att så småningom ta mig an herr Koontz med… :)

   Lasse:
   Mail kommer! :)

   admin — Fri 23 October, 2009 #

5. Om byxorna i första annonsen säger jag bara som Narada Micael Walden: “Gimme. gimme, gimme!”

   Om Nyhetsankorna: det är ett bland journalister ett välkänt ordspråk att “det bor en bok i varje journalist och där bör den förbli”. Allt färre verkar leva efter den devisen dock. Kan det vara så att det bredvid den där boken också bor en liten nöjessatsning? Den bör nog också förbli där. Ekdahl: “Mår ni bra? Saknar ni något?” Publiken: “Regi?!”

   bjowi — Fri 23 October, 2009 #

6. Bjowi:
   Eller hur – varför görs inte såna byxor längre för? Alltså, tänk dig att komma med ett par såna och en tight t-shirt i polyester och sen dra in på Spy Bar. Man hade ju fått använda vapen för att skingra massorna omkring en!

   Och angående böckerna som bor i journalister så håller jag helt med – det närmaste en journalist har kommit god litteratur är nog Michael Connellys serie om Harry Bosch men i sina bästa dagar kan det inte klassas bättre än konsumtionslitteratur. :) För övrigt tycker jag att tv4-journalisterna visar upp en humoristisk ådra när de i nationell media FÖRSVARAR sin show – de kanske har humor ändå! :)

   admin — Fri 23 October, 2009 #

7. Kul berättelse om äventyret på planet.

   Kalle — Fri 23 October, 2009 #

Comments

Name (required)

Mail (required)

Skicka svar på min kommentar till min mail.

Website

Hemlig kod