i n d i a n s o m m a r

Kulinariska äventyr…

Tue October 27, 2009, 11:09

(So, it seems as if even though no one of you english native speakers have made your voices heard through the comments, the rate of poeple coming here from abroad keeps rising. Yesterday alone I had people from Mauritius, Belgium, USA and New Zealand. So I’ll continue writing in english and apart from the starting parenthesis I guess you could use Google Translate to read my updates. Don’t be surprised though if it’s translated into mumbo jumbo – that’s most likely due to the fact that my procreations even in Swedish are a bit pawky. Last but not least, let me give you a walkthrough todays opus: First I talk about the chop bar/restaurant the Bush Canteen here in Accra, bloody marvelous food but some halting ingredients [like cow skin for example]. After that it’s the thought of the day [a.k.a. quasiphilosophical pondering], followed by two of my favorite videos on Youtube – enjoyable in any language. And farthest down there’s a story about a drunk judge, too long to explain here but too good not to be translated, so use Google Translate! It’s an order. Ok?)

Idag [igÃ¥r] har jag ätit pÃ¥ Accras kulinariska högborg – the Bush Canteen. Jag och Josh [CFO pÃ¥ vÃ¥rt eminenta företag Sweden Ghana Medical Centre] drog iväg för att äta lunch och jag bad honom Ã¥ka till hans favorithak. SÃ¥ vi hamnade nÃ¥gra kvarter bort pÃ¥ djungelmatsalen. I vanlig ordning har jag ingen aning om vad fufu, banku, gigi, ato eller etew är för nÃ¥got sÃ¥ jag sa helt sonika till Josh att “I’ll have what you’re having“. Nu sÃ¥ här i efterhand är jag väl inte helt pÃ¥ det klara med om det var en bra grej eller inte att göra men hur som helst – vi Ã¥t banku [en deg pÃ¥ majs- och cassawamjöl som sen kokas till ungefär potatismoskonsistens] med “okro stew“, stuvning bestÃ¥ende av, hÃ¥ll i er, tonfisk [inte helt uppseendeväckande kanske], krabba [vi anar ett seafood-tema] och wele [kokt kohud – där sprack seafood-illusionen och sällan har jag Ã¥ngrat sÃ¥ mycket att jag glömde ta med mig kameran]. Tänk er att ni börjar med att raka en ko och därefter flÃ¥r ni den, sen delar ni upp huden i stycken om en kvadratdecimeter typ… och det är sen de här styckena som kokas tillsammans med resten av stuvningen, tills de drar ihop sig till smÃ¥ rullar som… tja, bara flyter runt där. Tydligen är det en delikatess som folk bara äter ibland, nÃ¥got som jag bÃ¥de har förstÃ¥else för men samtidigt inte riktigt fattar; det smakade, nja, alltsÃ¥ – det var kryddstarkt och helt okej men just kohuden hade jag lite svÃ¥rt för sÃ¥ jag kan förstÃ¥ att folk inte tar det varje dag direkt. Men smakar det sÃ¥ kostar det – lunch för tvÃ¥ personer [praktiskt sett är det “all you can eat” för det är ena riktiga monsterportioner man fÃ¥r] och öl rockade loss pÃ¥ femton spänn. Men det var ju företagslunch, sÃ¥klart – jag och Josh var ute pÃ¥ representationslunch, dÃ¥ kan man kosta pÃ¥ sig! ;)

“Glory to be God.” De är sÃ¥ fina, Ghananerna.

Kvällsmat – efter lunch pÃ¥ the Bush Canteen finns det inte pÃ¥ världskartan att äta mer än en kvarts ananas [som förresten ibland är stora som basketbollar här nere].

Dagens fundering:
Hur länge tror ni att det tar innan man blir rotlös? AlltsÃ¥ kommer pÃ¥ sig själv med att inte riktigt veta var man hör hemma? Jag mötte en italienare igÃ¥r som bott i sÃ¥ mÃ¥nga länder att han inte riktigt visste var han hörde hemma. Han saknade Italien men mer pÃ¥ ett sätt som man som svensk kan sakna Alperna, eller nÃ¥t annat semestermÃ¥l. Samtidigt kände han sig inte hemma i Ghana heller… Tror ni att man kan bli rotlös eller är det kanske sÃ¥ att man i sÃ¥ fall frÃ¥n början har en [kanske] alltför svag koppling till sitt hemland? Hur som helst sÃ¥ känner jag det alltjämt som att där min Lady är, där är hemma. Men Sverige kommer alltid vara mitt hemland. Mitt kalla, karga, nordiska hemland.

När jag sÃ¥g den här filmen tänkte jag direkt pÃ¥ min älskade gamla klassiker “svartjobbare“, som ni ser här nedanför. Det är sÃ¥ östeuropéiskt att det sjunger om det; “vi kan vi med, kanske inte pÃ¥ samma sätt men tamejfan vad vi kan!”

Det enda man med säkerhet kan veta om den här filmen är att ingen av de medverkande har en promillehalt under 3. Underbar film och de här killarna är värda varsin Oscar… eller Ã¥tminstone en vecka var pÃ¥ avgiftningsklinik.

Sen tänkte jag berätta om en sak som än sÃ¥ länge är helt undercover, sÃ¥ nu litar jag pÃ¥ er, mina läsare, att ni hÃ¥ller hemligheten väl förborgad. I alla fall, jag har ju varit här nere i Ghana ett par gÃ¥nger nu och ofrÃ¥nkomligt lär man känna folk, kanske framförallt Ghananer men även västerlänningar, och det är just västerlänningar som jag tänkte dra en liten anekdot om. Men top secret, hör ni det! I alla fall, det är ett par som bestämt sig för att att gifta sig i Ghana, en bit österut frÃ¥n Accra sett pÃ¥ sandstranden nedanför ett hotell, tja, mysigt och väldigt söderhavsö:skt helt enkelt. Och eftersom de inte vill att hela ceremonin ska vara förgäves sÃ¥ har de bestämt sig för att involvera en domare att förrätta vigselceremonin sÃ¥ att de fÃ¥r en attest pÃ¥ att de är gifta. SÃ¥ häromdagen skulle de sÃ¥ möta domaren och planera inför vigseln, klockan tvÃ¥, pÃ¥ ovan nämnda hotell. Klockan tvÃ¥ kommer ingen domare. Inte klockan tre heller. Inte fyra, inte fem… Utan klockan sju kommer domaren, i sällskap av tvÃ¥ unga damer med kjolar sÃ¥ korta att det är tveksamt om de faller in under kjolkategorin eller hotpants-dito. Och det är väl okej, kanske. Om det inte var för att domaren börjar beställa in mat och dryck [en masse] och sen sätta upp notan pÃ¥ det förälskade parets rumsräkning. Nu börjar det luta Ã¥t att det inte är okej längre, alls. Men get this, snubben är snorfull redan när han kommer – det är snarast sÃ¥ att han behöver de tvÃ¥ glädjeflickorna för att kunna stÃ¥ upprätt… Needless to say sÃ¥ blir det inte mycket till diskussion utan paret bestämmer sig helt enkelt för att kontakta en annan domare och vägra betala den här promillegorillans räkning. Och där hade nog historien slutat, om det inte hade varit för att man som västerlänning allt som oftast har mÃ¥nga kontakter här nere. MÃ¥nga kontakter högt upp i systemet. SÃ¥ nu är domaren avsatt frÃ¥n sitt ämbete och väntar pÃ¥ rättegÃ¥ng för sitt olämpliga uppträdande. Krastapopolis, aj aj aj…

Förresten ska jag säga att jag verkligen har glömt min kamera i Sverige. Däremot är min chef en hyvens man så jag har fått låna hans under min tid här nere. Därav mina fotografiska mästerverk som pryder min blog. Så ni vet.

Nu är det slut för idag, klapp klapp
Tack och adjö för idag, klapp klapp
Tänk vad tiden gått fort, tänk så mycket vi gjort,
Men nu är det slut för idag, klapp klapp
Och tack och adjö för idag, klapp klapp

Er wingman,

Jollof

PS. Frukost i morse bestod av kokt jams och [hyfsat ortodox] stuvning med fläsk, morötter, ärtor och tomater. All courtesy of Josh. DS.

PSII. Lady – ILU, IMU!! DSII.

kommentera »

__________