i n d i a n s o m m a r

United colors…

(“If you think this sentence is confusing, just change one pig.”
-William Bricken Jr.)

Till att börja med idag tänkte jag komma med två listor. Okej?

Listan på saker jag har gjort men som varit helt fel:
1. Lurade min bror att han skulle få hela min veckopeng om han lät bli att cykla hem och säga sanningen [att jag slagit honom så han grät]. -86.
2. Matade elefanten på Skansen med Mariekex trots att det stod “Mata inte elefanterna“. -85
3. Såg på “Huset som Gud glömde” hos Arvid trots att den var barnförbjuden [jag kunde inte sova på en vecka]. -88
4. Snattade en genomskinlig plånbok i plast på Lindex [samvetet fick dock råda så jag sprang tillbaka och lämnade den när mamma var i provrummet]. -87

Listan på saker jag har gjort och som varit helt rätt:
1. Träffade mitt livs kärlek, Lady. Det är bra så. -08.

Jag läste någonstans om en bok som är skriven med 50 olika ord. I och för sig visade det sig sedan vid närmare granskning att boken i fråga var en barnbok och genast förtogs en del av magin – en barnbok innhåller typ ett ord per sida i stil med “lampa“, “boll“, “dildo” [okej, jag erkänner, det sista ordet kanske inte är det man instinktivt man tänker på när man hör "barnbok", men ändå - man måste ju vara öppensinnad] och om den då är 50 sidor lång så är ju saken biff. Men tänk om man skulle läsa en “riktig” bok som bara innehöll 50 olika ord… om man läste den utan att veta om det innan, tror ni att man skulle märka det? Jag har läst George Perecs bok “Försvinna“ som helt saknar bokstaven ‘e‘ och det är lite magiskt nästan, man känner att något saknas men kan inte sätta fingret på vad.

Kanchanaburi City, Amphoe Muang, Thailand. Där har ni staden invid vilken ni hittar bron över floden Kwai. Senaste tiden har jag haft åtminstone en läsare per dag som trillat in på min blog med sökorden “bron över floden kwai stad“ – och min misstanke är att de blir väldigt besvikna när de istället för en resguide över Thailand hittar en redogörelse för min tid i Prag. Men nu vet ni – Kanchanaburi City. Glöm aldrig det!

Alltså, på onsdag ska jag flyga till Sydafrika för jobb. Jag har ju varit lite Sarah Palin:sk i mina tankar och räknade väl med att flygresan kanske skulle ta två, max tre timmar [jag menar, hur stort kan Afrika vara egentligen?]. Jag hade… eh, lite fel. Nog för att jag mellanlandar i Nairobi [vilket i och för sig motsvarar att åka på semester i Grekland och mellanlanda i Moskva] men resan tar snuskigt långa tretton timmar! Okej, fine – tidsskillnad länderna emellan men ändock. På vägen hem kommer jag vara strandad på Nairobis flygplats i fyra timmar. Kanske inte helt fel, det sägs ju vara highlife att uppleva Afrikanska flygplatser inifrån [jag uppskattar ironin i den här meningen till minst 80%], men ändå helt katastrofalt orätt med tanke på att Nairobis luftfartsverk löst terroristfrågan på ett ganska okonventionellt sätt: De har helt enkelt avskaffat stolar på flygplatsen [så att man inte ska kunna gömma en bomb under en stol, är förklaringen jag fått] – välkommen att stå i fyra timmar! Mitt enda hopp står nu till mitt silverkort hos KLM, som även ska gälla hos Kenya Airways… hoppas hoppas…

Dagens citat är en gammal klassiker:
“Man tror att man är så jävla bra, men egentligen är man bättre.”
- Michel, mannen med en självdistans som skulle ge minusutslag på skalan och ett ditoförtroende som till mångt och mycket måste klassas som skadligt bra – att han sedan faller en bra bit innan målsnöret för klassikern “if you talk the talk, you have to walk the walk” får nog anses vara Darwinism i sin finaste form snarare än något annat…

För övrigt har jag kommit på att jag har en förkärlek för argument som är totalt ovidkommande – ni vet, när man står och dividerar med någon som säger si medan du själv tycker så, då brukar jag smälla till med något i stil med “men hallå, jag har ju en röd tröja på mig och därför har jag rätt“. Folk blir helt ställda då. Eller i skrift har jag min gamla favorit “okej, jag ljuger ibland, jag vet, men det gör inget för jag är jävligt snygg” – hur skönt är inte det liksom? Jag skulle vilja se typ Mona Sahlin stå i talarstolen i Riksdagen och komma med någon lång utläggning och sen runda av med “…och eftersom jag har namnsdag fjärde maj så tycker jag att vi klubbar igenom det här!”

Okej, det finns amerikaner och sen finns det dumma amerikaner. Egentligen är det ingen skillnad på dem men AJ Jacobs måste nog ändå tillhöra den delen som tål kallt stål som få andra [läs: han må vara dum men han är min idol]. Han bestämde sig för att bli världens smartaste man och kom därför på idén att han skulle läsa Encyclopedia Britannia, från första till sista band. 33 000 sidor med 44 miljoner ord, sex timmar om dagen i över ett år. Sen skrev han en bok med titeln “To Know-It-All: One man’s humble quest to become the smartest person in the world“, precis så kuschad som undertecknad allt som oftast är. [Mhm. As if.] Respekt.

Dagens fundering:
I en intervju med Amos Oz [för övrigt en favorit bland favoriter] sa han att om han fick välja mellan att följa med på den första bemannade rymdfärden till Mars eller att tillbringa ett dygn som en fluga på väggen hemma hos vilken familj som helst så skulle han välja flugan, inte astronauten. Det fick mig att tänka – skulle jag välja det alternativet? Rymdresor och pionjäranda i all ära men när det gäller resor så har jag med tiden insett att jag reser för att komma hem, inte bort [och vad kunde vara mer borta än Mars?] och att vara först på Mars – njae, så länge jag har tillgång till DN, Trocadero, en mandolin [varför inte liksom?] och min älskade Lady så spelar det ingen roll om man så lockar med en resa till Paradiset – jag stannar där jag är. Den gode herr Oz [tänk om han ändå vore trollkarl istället för författare] hävdade även att den mest gåtfulla och motsägelsefulla institutionen i universum är familjen… Paradoxen är inte att så många familjer upplöses på olika sätt utan snarare att det fortfarande är så många som håller ihop. Och även det fick mig att fundera; jag är något av en diehard-romantiker som alltid vurmat för evig kärlek men Amos Oz är ju en skön lirare – kunde han ha rätt? Jag själv vet givetvis att han har fel på så många punkter man nu kan ha fel på – kärlek är evig när den är sann kärlek, men ändå… Nåväl, envars lycka i det här avseendet torde i alla fall ligga i att man, till skillnad från Amos Oz, kan rycka på axlarna åt det och fortsätta leta efter den eviga Kärleken, om man inte som undertecknad, redan funnit den. Han själv menar att om han fick leva tusen år till skulle det vara det enda han skulle skriva om… Och slutligen, som en liten bonus, kan jag dra anekdoten om Per Zetterberg; som sextonåring flyttade han till Anderlecht i Belgien för att spela fotboll som ungdomslärling. Efter någon månad smugglades [!] hans flickvän in från Sverige [eftersom hon bara var femton] så att de kunde vara tillsammans. Och sen levde de lyckliga i alla sina da’r. Jo, det är sant. Och till saken hör dessutom att de blev tillsammans som nioåringar – enligt uppgift frågade hon chans på honom. Now we’re talking monogami. Fett med monogami. Punkt.

Borde jag ha delat upp stycket ovan? Ja.
Orkar jag göra det nu? Nej.
Tror jag att någon läser igenom det? Nej.
Borde jag alltså ändå ta mig tid att dela upp det? Ja.
Men? Nej.

För övrigt är jag sådär asexuellt kär i de små notiserna som en gång i tiden fanns här och där i DN, framförallt i kulturdelen [numera är jag utlämnad åt att läsa DN på distans via nätet och inget kan förta känslan mer än en tunn dataskärm]. Eller vad sägs om de här små raderna, med rubriken Ren Magi: “Den brittiska tävlingsduvan Tyson flög åt fel håll på väg från Frankrike till England och hamnade i Nigeria där han blivit stjärna i en svart magi-show.” Vad…? Hur…? Varför…? Ja. Smått kungligt. Istället för att putta in en liten skräpannons så ägnar de sig åt journalistik på hög nivå, we like!

Dagens råd:
Vid radiokalas får man inte glömma bananer.

Så… dags för bilder!

Stilstudie på yours truly.

Häromdagen var jag på bröllopsmottagning här nere, en av musikerna satt ute på verandan och spelade lite. Jag har alltid tyckt att musiker har ett speciellt sätt att sitta på, tycker ni inte? Jag vill också kunna sitta sådär avslappnad, nonchalant men ändå självsäkert…

Får jag lov att presentera: Hunden Harry. Han måste dessvärre klassas som rasist, eftersom han enbart skäller på färgade människor [och i synnerhet kvinnor med, ja, låt oss säga vidlyftigt omfång]. Å andra sidan är det säkert så att han har haft all anledning i världen att skälla på just färgade människor – hundar här nere anses vara mer av ohyra än sällskapsdjur och sparkar, slag och ovett är inte helt ovanligt. Harry har med andra ord fått det bra i sitt nya hem hos min VD.

“Tager du…”

En till såndär bild där jag tycker att jag lyckats med kompositionen; flygplanet, solens sista strålar, fågeln på tråden och ja… allt.

Nånstans är det någon som fått tag på ett helt fraktfartyg fullt med danska kakor, för de här burkarna finns i vartenda litet snabbköp här i Accra.

Dagen igår [helgdag tack vare något de kallar "Farmers Day"] spenderades vid White Sands, Gomoa Fetteh.  Några öl, ett par dopp och min vapendragare Emmanuel och hans kollega David. En soft fredag, helt enkelt.

Japp, det var det för idag. Som slutord kan ni ta med er att världens största arbetsgivare är den indiska järnvägen. Sex miljoner anställda. Skön grej liksom.

Er filial,

Axel

PS. IMUILU honey! DS.

5 kommentarer »

1. Vilka personalfester! På indiska järnvägen alltså. Har du någon koll på om tågen kommer och går i tid i Indien? Mina fördomar säger att de kommer och går när alla de sex miljonerna tycker att det passar.

   bjowi — Mon 7 December, 2009 #

2. Om tidspassningen har jag ingen direkt kunskap – däremot har jag träffat programmeraren som skrev deras nya datasystem. Skön lirare från Indien som har stenkoll – systemet har hand om järnvägsnätet [växlar, tåg, tider, etc], personal [löner, pensionsavgångar, pensionsfonder] och även ekonomin [budget, redovisning, osv]. När de skulle ta systemet i drift var han helt kolugn, han hade testat det så mycket att han visste att det skulle funka, sa han. Ingen trodde på honom. Men funkar gör det, ända sen den dagen. Förjävla smarta, de där indierna.

   admin — Mon 7 December, 2009 #

3. Angående de indiska tågen och deras punktlighet är det (eller iaf var 2004 när jag var där) lite som Björn tror, något godtyckliga avgångstider. Men faktiskt bättre än mina fördomar sa mig. Långt över afrikansk nivå i punktlighet t.ex.

   kalle — Mon 7 December, 2009 #

4. Alltså, nu känner jag att jag, sådär lite lagom lokalpatriotiskt, måste försvara Afrikas heder; de är visst punktliga här nere – problemet är bara att det råder delade uppfattningar om hur man ska läsa av hur mycket klockan är. För en svensk så är klockan två när den långa visaren står på tolv och den korta på två. För en afrikan kan klockan vara två när den långa visaren står på sex och den korta mellan fyra och fem. Typ så. Men de är punktliga.

   Hmm… eller också tar jag tillbaka allt jag skrev. De är fan inte punktliga. Men förjävla sköna lirare!

   admin — Mon 7 December, 2009 #

5. Apropos järnvägar och personalfester, när du kommer hem ska jag berätta historien om när jag av misstag råkade delta i Japan Rails personalfest i Tokyo…

   Björn W — Fri 11 December, 2009 #

Comments

Name (required)

Mail (required)

Skicka svar på min kommentar till min mail.

Website

Hemlig kod