i n d i a n s o m m a r

Very south of France…

(Todays sköning [which is a swedish word for an admirable person] is Jane Birkin. I have no idea if, and in that case why, she is famous but she’s given the world the following quote, and for that alone she deserves to be awarded the title ‘todays sköning’: “My mother was right: When you’ve got nothing left, all you can do is get into silk underwear and start reading Proust.” I mean – why silk underwear? And why Proust? Magic.)

Än en gång är det så dags för ett sånt där spretigt opus från mig – jag började skriva på det här för fem dagar sen, när jag var på väg ner till Sydafrika. För tillfället befinner jag mig nån mil ovanför Nigeria och är på väg tillbaka till Ghana igen och innan ni läser det här har det säkerligen hunnit bli tisdag och då är jag tillbaka på kontoret. Så för att göra det här lättare att följa tänkte jag att jag ska försöka mig på konststycket att dela upp mina äventyr nere i Mandelas hemtrakter i flera olika uppdateringar. Så kom ihåg att titta in imorgon igen, och dagen efter…

Hur som helst – storyn tar, inte helt ovanligt, sin början i en flygplatslounge…

Än en gång sitter jag så i Akwaaba lounge på Kotokas flygplats här i Accra. Den här gången bär det av till Sydafrika och i sann Afrikaanda har det hittills varit fyra strömavbrott här på flygplatsen sen jag kom för trekvart sen. Dessutom ligger incheckningssystemet nere så man får handskrivna biljetter à la monopolpengar och på frågan om de har några platser med extra benutrymme för en förvirrad europé som undertecknad får man svaret: “Sir, we don’t even know which seat y o u have reserved and thus we have no idea of how the seating arrangements are.” Ja ja, det är ju trots allt bara åtta timmars flygning – och att leka fällkniv i ekonomiklass är ju… kul.

Väl på planet visade det sig att djungelns lag rådde och att jag därmed visst kunde få tag på en av de där eftertraktade nödutgångssätena – det visade sig emellertid att till skillnad från resten av världens alla andra flygbolag så har Kenya Airways inaktiverat lutningsfunktionen på platserna vid vingarna; således blev det en något obekväm flight till Nairobi. Rak i ryggen, in med magen, ut med bröstet, typ. Oh well, Nairobis flygplats, Jomo Kenyatta International Airport [kort reflektion förresten, Jomo Kenyatta, är inte det ett skönt namn för det första och ser han inte jävligt läskig ut för det andra?] – hur många av er har varit där? Om någon har, håller ni med mig om att det är en av de flygplatser där Gud verkligen måste supit till något fruktansvärt på hembränt och insmugglad träsprit och sen fått en enda stor minneslucka och glömt att han ens hade ett lillfinger med i spelet gällande flygplatsen? Det är åtminstone min åsikt. Eftersom jag hade tagit ett par steg från min vana att aldrig göra någon research när jag ska till något nytt ställe så visste jag att de led akut brist på sittplatser [oh yes, understatement of the day] men vad jag inte hade kunnat läsa mig till, ens med all vilja i världen, var att flygplatsen hade haft ett tolv timmar långt strömavbrott strax innan vi fick landa. Inga plan hade landat och inga hade lyft [svårt att göra vilket som när det inte finns några lysen på landningsbanan och det är mitt i natten]. Således var min flight till Sydafrika inställd och som den ordentlige medborgare jag är sökte jag då upp Kenya Airways transferdisk och hittade – kön från Helvetet. Snabbt blev jag varse att folk som väntat i tolv timmar fortfarande väntade och att de 100 personerna före mig i kön var milt uttryckt upprörda [inte för att jag är någon master-at-work på swahili men kroppsspråk och röstläge är internationellt]. Så jag tonade ner mig lite, bidade min tid och fick tillslut [efter en timmes köande] reda på att jodå, jag var inbokad på nästa flight ner till Sydafrika – tre timmar senare…

Ni vet ju vid det här laget att jag är [eller åtminstone har varit] sjukligt fascinerad av allt vad flygplatser och lounger heter – så inte helt oväntat gled jag vidare till Air Kenyas lounge för att göra mig känd… vilket gick – sådär. Här spelade det ingen roll hur mycket du hade flugit förut – om du inte flög Business Class just den dagen så kom du inte in. Så jag blev hänvisad till transferloungen för KLM/Air France – ett bevis på att ordet “lounge” inte betyder något alls egentligen. Tänk er plaststolar och -bord à la Jysk bäddlager och ett rum i originalutförande [inte originalskick - mind you] från flygplatsens glansdagar på det glada sjuttiotalet – och då ser ni det framför er. Om ni sen lägger till typ hundra insomniadrabbade strandsatta flygpassagerare på de 50 kvadratmeterna med loungeyta så har vi en finfin smältdegel där västerländskt stoiskt tålamod blandas inte helt framgångsrikt med afrikansk adhoc-känsla och allt-mitt-är-mitt-och-allt-ditt-är-mitt-synsätt på hur sittplatserna ska delas upp.

Dagens fundering:
Vad är det som skapar de värderingar man har? Är det som alltid annars att nature vs. nurture utkämpar en bitter fight och i slutändan kommer överens om att de inte är överens och därmed indirekt enas om att det är en kombination? Eller är det något annat, är det bara miljö? Eller bara genetiskt? Efter att ha spenderat helgen i Sydafrika kan jag inte låta bli att hoppas på att det är genetiskt – för även om jag nu hade vuxit upp i Sydafrika med de helt käpprätt uppåt väggarna läskiga lagar och regler de hade, så önskar jag att jag ändå inte skulle accepterat det. Varför ska någon vara mer eller mindre värd än en annan människa?[!!] Nåväl, jag försöker inte hävda att jag tar the high road eller så, se det mer som en reflektion över människans tillkortakommanden när det gäller sunt förnuft, old-habits-die-hard och oviljan att ta ett steg nedåt i hierarkin – oavsett vilken…

Hur som helst – för att undvika stora tristessdöden av mina läsare så slutar jag här och börjar istället skriva på nästa inlägg – äventyret i Sydafrika. Ikväll eller imorgon – oavsett när så kommer det då en uppdatering med lejon, noshörningar, tragiska klassklyftor och sydafrikanernas totala överdådiga opulens i köpcentrum.

Men nu till lite bilder pre-Sydafrika!

Som jag skrev förut, de flätar armeringsjärn som om de vore under pistolhot…

Och i en betongbunker där väggarna är över en halvmeter tjocka – i den tunnaste delen – så blir det en del flätande.

Han står i [ja, inuti!!] väggen – här skulle man lätt kunna spela in en skön lågbudget-action à la Hollywood där skurken gör sig av med ett vittne genom att låta dem “försvinna” i betong… i den tjockaste delen av väggarna kan jag ligga raklång…

De verkar gilla det där med att vara uppe i luften.

Jämförelse med hur det såg ut för några veckor sen; det tar sig, sa brandmannen på semester!

Jorå, jag träffade Mufasa, som smakprov inför nästa inlägg alltså… [Förresten måste jag bara säga att den där hemsidan, lionking.org, måste vara gjord på "fel" sida om millenieskiftet - det får inte vara så att den verkligen är uppdaterad i mars i år! Disney måste kunna bättre än så...]

Slutligen, häromdagen fick jag frågan om hur jag skulle beskriva mig själv med en slogan. Det är avgjort svårt, I tell you. Okej att jag är en ganska skön lirare när det kommer till latinets confidentia och tidvis nog har en övertro på mig själv – men det är bara yta – jag är en ganska självmedveten kille som har fel och brister som alla andra, och innerst inne har jag ingen aning om hur jag ska beskriva mig själv – eller kanske än mindre hur jag uppfattas [för om en beskrivning är käpprätt åt fanders så säger den ju ändå inte så mycket]. Hur skulle ni beskriva er själva? Och mig? Dagens hemläxa blir alltså: Skriv en slogan om mig och en om dig själv!

På återläsande goda vänner! På fredag bär det av till nordligare breddgrader igen förresten [och om någon vet - varför heter det breddgrader när det är höjdnivån på jordklotet man talar om - borde det inte vara längdgrader liksom?].

Er slugger,

Wiggo

kommentera »

Comments

Name (required)

Mail (required)

Skicka svar på min kommentar till min mail.

Website

Hemlig kod