i n d i a n s o m m a r

Shanghai Noon…

Tue January 12, 2010, 15:20

(On friday I’m becoming a human being again – my Lady joins me here in Beijing and we’re going to have a couple of bloody marvelous days; the Great Wall, the Forbidden City, good food, crazy bargaining and love will be in the air. I’m counting the hours…!)

Shanghai baby, Shanghai… I sann upptäckaranda fick jag ju för mig att åka till Shanghai över helgen för att hälsa på en av mina longtime buddies, Räkan [long story short - han blir tupprosa på somrarna och har således kallats Räkan sen vi var femton]. Trots att jag var där mindre än 48 timmar så fick jag en känsla av vad Shanghai egentligen är – det är en stad där allt handlar om att jobba och festa. Det där emellan har man helt enkelt inte mycket till övers för; kolla på bio, hänga med kompisar eller ha en soft spelkväll med Ticket to Ride och Fernet. Nej, här jobbar man [företrädesvis inom bankvärlden] måndag till fredag och sen går man ut på nattklubbar i tolvtimmarspass innan det är söndag eftermiddag och ångesten slår till med full kraft. Jag vet inte om det är det att jag börjar bli gammal eller om det är nån kemisk reaktion som kommer i och med att man blir vuxen nog att förlova sig – men det livet är jag inte det minsta sugen på… Till detta ska sedan läggas att en av anledningarna till att man antagligen inte har hemma-hos-kvällar med god mat och dito vänner troligen är att folk aldrig stannar i Shanghai – invånarna består till 90 procent av inflyttade [såväl kineser som expats] och alla är på väg någon annanstans, så småningom.

Nåväl, givetvis finns det en framsida av baksidan också – det är en sjukt häftig stad att uppleva på plats, det finns i och för sig inget som helst av det som Peking faktiskt måste få utnämnas till närapå världsledande inom; kultur, anor och fetgamla coola byggnader, men de håller på att skapa nya monument, nya förbjudna städer och överallt så känner man pulsen. Den där pulsen som jag bara kan tänka mig att tar över ens sinne när man är i New York, pulsen som får blodådrorna att vibrera om man tar en weekendresa till Hong Kong eller pulsen som man kan andas i närapå dödliga doser på Trafalgar Square. Och det hittar man inte här i Peking. Tack och lov.

Men innan jag hinner bli alltför långrandig tänkte jag att jag tar till ett sånt där trick igen – jag låter bilderna sköta berättandet:

Ni vet ju att flygplatsen i Nairobi har ett ganska gravt underskott på sittplatser [eftersom de fått för sig att man kan gömma bomber under stolar och därmed helt sonika har avskaffat stolarna på flygplatsen]? I Shanghai är det den totala motsatsen. Beläggningsgraden på stolarna skulle nog kunna räknas fram till ungefär 1%, högt räknat. Och förresten ska jag passa på att utnämna Shanghais [ena] flygplats Pudong till den största jävla flygplatsen i mannaminne – bara inrikesterminalen har 250 gate:r. Från ände till ände på flygplatsen är det närapå tre kilometer… eller ja, nu kom jag ju på att jag inte skulle hålla på och mässa om flygplatser och resor längre. Skitsamhälle! Över till nästa bild!

Från flygplatsen var det taxi raka vägen in till city och sen – nattklubb! Vad annars? Här har vi den gode herr Presley i en något kinesifierad version.

Och här har vi själva entrén till nattklubben. Jämför det här med säg… tja, Sturecompagniet – vad säger ni? Vilket är coolast?

Utsikt från 26:e våningen där jag hängde som inneboende hos Sonya och Tommer.

På lördagen var det givetvis dags att göra avbön för fredagens galej och vad passar bättre då än en tur på fakemarknaden [det är benkallt här i Peking så jag behövde en ny jacka insåg jag snabbt] och Coca-Co… eh, nej, just det – det ser ut som Coca-Cola, smakade som Coca-Cola men även det här var fake. När jag sa att jag beställt en Coca-Cola tittade killen i kassan på mig och bad mig om 25 yuan till. Så jag lät bli. En cola som inte är Coca-Cola men kostar 5 spänn är godare än en Coca-Cola som kostar 30…

Sjukt varm dunjacka. Ytterst äkta Peak Performance. 200 bagis.

Man kan även gå på restaurang i Shanghai [precis som överallt annars i Kina, för övrigt]. Problemet är bara att man kan se sig om i stjärnorna efter att kunna kontrollera notan efteråt. “Jaha, åt jag tre stycken… eh, ja, av något?” Men de verkar hur som helst inte ha räknenummer på kinesiska, om det är för att underlätta vardagen för sinoalfabeter som undertecknad, eller om det är för att kineska skriftspråket helt sonika inte bemödat sig med sånt tönteri har jag ingen aning om.

Nu förstår ni kanske – Shanghai måste upplevas. Allra helst från en bar på en takterass på 30:e våningen.

Baren, som för övrigt måste vara en ganska god förebild till Melkers “Le Rouge“, var nog något av det flashigaste jag varit på. Dittills.

Och här har vi då för övrigt min trogne parhäst Räkan.

Det kanske ser ut som att det är en restaurang där de serverar guldburks-leverpastej direkt ur burken, ackompanjerat av saltgurka i en kaffekopp. Och det är möjligt att det är just det – men priserna för rätterna på restaurangen började [mind you, började!] på 300 kronor.

Sen var det dags för middag – Teppanyakirestaurang stod på schemat och här ser ni vår alldeles egna kock Lee. Vansinnigt skicklig med stekspadarna och maten får fem toasters!

Och som alltid på teppanyakirestaurang måste man dricka Sake!

Eller så måste man som Chris och Joe – diskutera startuppställningen i Cincinatti Bengals [som senare under natten skulle spela första matchen i NFL:s playoffs]…

Typiskt bra uppfinning: Motorvägar på “styltor” mitt i stan. Man blir av med ringleder och tunnlar och slipper samtidigt trafiken nere på gatorna. Nån som känner för att övertyga Stockholms stadsfullmäktige om att bygga såna här monster genom Gamla Stan? :)

Sen kom vi då till nästa nattklubb – M1NT Shanghai. Exklusiv nattklubb högst upp i en skyskrapa nere vid deras Manhattan. Endast för medlemmar och avgiften började på 12 000 per år. Och då ingår – ingenting. Vår lycka stannade vid att nattklubbschefen är svensk [och heter Magnus] så att nämna hans namn och vifta med svenska id-kort gjorde att vi kom in. Och det här är vad man möts av: Utanför hissarna finns ett 17 meter långt hajakvarium. Inne på klubben. Den här bilden hann jag bränna av innan en vakt kom och påminde mig på sitt finaste sätt om att man inte fick fotografera där inne. Men fatta – hajar!

Sen ett litet trött hopp till dagen efter – lördagkvällen fortsatte dock på inslaget spår och inte mindre än tio nattklubbar betades av under helgen i Shanghai. Hur som helst – på vägen tillbaka till Pudongflygplatsen tog jag så plats på Maglev-tåget – mellan Shanghai och flygplatsen är det ungefär tre mil, en sträcka som tar ungefär tio minuter att avverka. Tåget har en maxhastighet på – just det, du gissade det – 431 km/h, men i verkligheten hinner man bara ha den hastigheten i en minut typ, sen är det dags att bromsa igen innan man är framme. Hur som helst – åk det om ni får tillfälle, ganska häftig känsla att susa fram i dubbla X2000-farten…

Tillbaka i Peking – som även de har en flygplats som inte direkt skäms för sig; årligen tar de emot över 60 miljoner resenärer [en miljon i veckan, 150 000 om dagen, 6000 i timmen, hundra i minuten, två passagerare varje sekund, dygnet runt].

Så är vi tillbaka i nutid. Jag har fortfarande inte riktigt kommit till sans riktigt med tidsskillnaden, så jag är uppe med gökottejägarna och käkar frukost vid sex om morgnarna – vilket i sin tur betyder att jag somnar som en klubbad säl vid tio [vilket klockan är om typ 20 minuter]. Så tiden för att skriva masterepos här på indiansommar är mestadels tidig morgon eller sen kväll – jag finner inte ron liksom. Men jag ska bättra mig!

Dagens fundering:
Tror ni att man kan veta något man inte vet? Att hjärnan har kunskapen men att det aldrig har återkopplats till medvetandecentrat liksom? För egentligen borde väl det vara själva definitionen på att man vet något? Att man är medveten om att man vet liksom. Lite som Lucy, den där första människan man hittat skelettet av nånstans i Afrika [för övrigt trodde jag att hon var döpt efter min grannes hund Lucy, men jag har, så här i vuxen ålder, fått reda på att hon fick det namnet för att låten Lucy in the Sky with Diamonds spelades på radion när de gjorde fyndet] – Homo Sapiens Sapiens; “människan som vet att hon vet“. För utan att jag vet om att jag kan en sak så kan jag ju inte tro att jag kan den… eller ja, J A G kan ju tro det ["Underskatta aldrig en man som överskattar sig själv.", som Franklin D. Roosevelt sa...] men det kanske är svårare för gemene man. Nåväl. Skalman hade nog rätt ändå – man ska bara tro det man vet. Basta.

Simma lugnt mina vänner!
Utnämningarnas vimmel!

Er landgång,

Writesonger

4 kommentarer »

1. Hej, fina bilder! Vill se mer bilder! :) Förresten, kan du läsa mail i Kina?

   kalle — Wed 13 January, 2010 #

2. Otroligt vilken resa du är med om i utbildningens tecken! Var rädd om dig och skönt att du fick tag i en varm jacka. Tjusig. Ha det nu kungligt bra med lady i Peking. Kram

   svärmor — Wed 13 January, 2010 #

3. kalle:
   Bilder kommer, jag ska bara hitta tid att knäppa dem också. Men i helgen blir det åka av! Kinesiska muren, Förbjudna Staden, Sommarpalatset… man har ju en del att beta av och välja på… Jag återkommer!

   svärmor:
   Ja, när jag sätter mig ibland och tänker efter så håller jag verkligen med – otrolig resa. Men allt som oftast är jag alltför upptagen med att försöka hänga med i studietempot här så det blir inte så mycket tid över för kontemplation… Men jackan är jag mycket nöjd över – för ett par veckor var det ett klipp! [Sen åker jag till Ghana igen...] Ta hand om dig! Kram.

   admin — Thu 14 January, 2010 #

4. Hej!
   Jag hade glömt att Räkan var tillbaka i Kina. Kul att du fick tillfälle att hälsa på honom! En skön kille.
   Nu hoppas jag att du och Lady får många fina upplevelser tillsammans i Kina. Och jag stämmer in i “kören”…….glöm inte att fotografera. Du kommer att ångra dig om du kommer hem utan den bilden och den bilden……. Och tänk på oss vanliga dödliga, vi vill också få uppleva det som du gör där. Du måste ju illustrera dina eskapader med bilder när du berättar för oss. Känn pressen!
   Vi ses snart! Kram! (Till er båda från mig och Helen. Voff från Bosse.)

   Pappan — Thu 14 January, 2010 #

Comments

Name (required)

Mail (required)

Skicka svar på min kommentar till min mail.

Website

Hemlig kod