i n d i a n s o m m a r

Utmanande horisont…

Thu August 20, 2009, 16:18

(Visste ni att Ronald Reagan från början var tänkt som huvudrollsinnehavare i filmen Casablanca? Jag säger som Julius Epstein, manusförfattaren: “Jag har fortfarande mardrömmar.” Som en parentes kan ju tilläggas att jag tycker att det är ganska talande att det är i USA och på väldigt få andra ställen där en före detta skådespelare sen kan komma i fråga för presidentposten. Liksom – “Hey – honom känner jag igen! Han ska jag gå rösta på som den som ska styra vårt land!” Only in America.)

För ett halvår sen hade jag flugit en handfull gånger i mitt liv. Om jag räknar efter… ja, typ sex gånger. Det senaste halvåret har jag flugit fyra gånger till – och innan året är slut kommer jag hamna på tio. Och då menar jag tur-retur-resa som ett tillfälle. Jag, Lady och KLM ska bli bundis helt enkelt. På vägen hem nu [jag flyger ikväll - så tänk på mig vid fem över elva er tid, då boardar jag flighten] har jag lyxat till det och köpt mig ett säte med benutrymme, så jag ska luta tillbaka stolen, sätta på Hitch [bra med en film jag sett många gånger så det inte gör något om jag missar slutet] och bara låta KLM ta hand om mig. Sen är jag i Amsterdam snooortidigt imorgonbitti och därifrån är det raka spåret till ARN. Fyra toasters!

Begreppet “dödens lammunge” får en helt ny innebörd när man ser såna här manövrar. Men ni vet, det naturliga urvalet har sett till att de här lammen inte är vanliga lamm – de är riktiga överlevnadsexpert-master-at-work-överjävliga lamm. Deras sjätte sinne är till hundra procent fullt med överlevnadsinstinkter och ultraljudsvarningar för annalkande bilar.

Idag, innan styrelsemötet gick av stapeln, var vi uppe på byggplatsen och inspekterade. På de fyra månader det har gått sen jag var där sist så är det ljusårsmagnitud på framstegen! I bakgrunden ser man “the landmark tree“.

Okej, jag erkänner – det kanske inte är direkt spännande bilder att se, men jag vill att ni ska ha något att jämföra med över tiden.

Snickeriavdelningen.

Grunden är gjuten för själva onkologiblocket.

Utsikten är faktiskt smått fenomenal. Trots att kullen sjukhuset byggs på inte är mer än 50-60 meter hög så ser man ut över hela Accra.

Trädet är S.T.O.R.T.

Gröna hjälmar är för de riktiga stekarna. I bakgrunden styrelsen för sjukhuset, diskuterandes var parkeringarna ska vara – till höger eller till vänster om fontänen? Och muren utanför tomten, ska den vara vitmålad eller stenmurad?

Dagens fundering:
Är lycka något att eftersträva, eller kan man bara bli lycklig på vägen mot något – alltså att lyckan aldrig kan vara själva målet? Jag har känt mig väldigt filosofisk dagarna här nere nu, mycket tid över gör sånt med mig, jag försvinner in i resonemang om mina livsåskådande grundprinciper som jag inte ens själv kan följa, åtminstone inte i efterhand men knappt ens när jag är där heller. Jag känner är lycklig nu, innerst inne i mig finns lyckan över att ha funnit rätt – Lady. Även om jag kan sakna henne när hon inte är vid min sida, givetvis – men för den sakens skull, att jag är lycklig, fortsätter jag inte att sträva framåt. Alltså kan inte lyckan vara ett självändamål för mig åtminstone – “det finns alltid en horisont längre bort“, som kineserna säger. Den horisonten tänker jag dock inte upptäcka ensam; tillsammans är man mindre ensam, ni vet.

Yes box – ses på andra sidan kontinenten!

Er trollfiskare,

Rebus

Mot nya äventyr…

Wed August 19, 2009, 18:46

(Nånstans inom mig så finns det en djup beundran för människor som finns omnämnda för sina citat. Tänk att ha sagt något som lever vidare i hundratals år efter ens egen död – och att man själv blir omnämnd samtidigt… Som Bertrand Russell. Han kanske inte har så många citat, men ett par av dem är i sanning odödliga. Min egen favorit; “Underskatta aldrig en man som överskattar sig själv.“, tycker jag säger allt, det är en tvättäkta klassiker och jag kommer aldrig sluta svänga mig med de orden. Sånt vill jag bli känd för, det och för att jag var den första europeiske medicintekniska chefen på ett onkologisjukhus i Västafrika. Sen har vi lite mer komiska citat – som Carrie-Ann Moss [ni vet, tjejen i The Matrix], som säger “Efter The Matrix kan jag inte ha på mig solglasögon. Så fort jag tar på mig dem så känner folk igen mig.“)

Megalomani – mitt andranamn. Jag satt alldeles nyss och tittade på statistiken för min blog [jag kommer intill döden hävda att ordet 'blog' kommer från engelskans 'weblog' och därmed borde stavas just 'blog' och inte det svenskifierade otyget 'blogg'] och insåg att ni är hyfsat internationella av er. Senaste halvåret har jag haft 842 besök från 56 länder – där Grönland, Nya Zeeland och Uzbekistan står ut som hyfsat exotiska platser. Sökorden har varierat lite men mina favoriter är nog snubben i Brasilien som sökte på “varats olidliga lätthet”, eller varför inte Japanen som ville veta “var kan man klaga på bagerier som kan kola?” eller slutligen – kapsylhuvudet som ville ha koll på “osho rajneesh på svenska”. Och kort recap; Osho Rajneesh är alltså huvudmannen till dagens citat från 3:e december 2007: “Jesus var en tokstolle.” I alla fall, tillbaka till ämnet – statistiken talar sitt klara språk – jag är på väg mot världsherravälde.

Dagens sköna:
När Ghanianer får Malaria, vilket de får ganska ofta, så är de hemma typ två dagar från jobbet. Sen kör de hårt igen. För att kurera sig köper de “medicin” från hälsokostbutiken och dricker mycket te. Härligt bekymmersfria människor. Vi västerlänningar är lite mer sjövilda, i stil med: “En MYGGA!!!! Den ska döööööödeeeeeen dööööööö!!”

De har en lätt liberal syn på hur man får [eller kan] lasta bilarna här nere. Inte ens fantasin sätter gränserna – det är snarare fysikens grundlagar som åtminstone försöker staka ut vad som går och inte. Magnifikt!

Återigen, min vän Ödlan. En rackarns fin liten lakej det där.

Igår satt jag och åt middag tillsammans med ett par av styrelsemedlemmarna för sjukhuset och jag måste säga – det är en samling individer som har alla och några till knivar i lådan. Alla hästarna är hemma i stallet, hissen går ända upp till takterassen, ja, ta vilken analogi som helst och den blir till en tautologi: De är helt enkelt bäst. Tillåt mig göra en kort presentation av mitt middagssällskap igår:

Zain Latif, styrelsemedlem i SGMC, 26 år gammal och sedan ett par år tillbaka helt inriktad på den afrikanska marknaden. Han gick ut från Cass Business School som nittonåring med en MBA och blev tjugotre år gammal den yngsta vice vd:n när han tog tjänsten på Merrill Lynch – sedermera blev han vd på Goldman Sachs som tjugofemåring. Numera är han dessutom ansvarig för riskkapitalfonden som hans far förfogar över [värd några miljarder dollar] och spenderar tre veckor per månad i olika länder i Afrika för att följa upp projekten han är involverad i. Och ja, det var så sant – han är vansinnigt trevlig. Skitsamhälle.

Henry Broni-Amponsah, styrelseordförande för SGMC och Kofi Annans högra hand. Uppvuxen i en by i Ghana med 96 syskon. Jo, det är sant – eller ja, vad som är sant är att hans far har 97 barn men man kan väl säga så mycket att synen på monogami är något liberal ute på landsbygden än idag. Han bor i Sverige sen 35 år tillbaka men har hus och företag även här nere i Ghana. För två månader sen var han och Kofi i Vita Huset och grillade med Obama, drack lite öl och bara hängde. Även den här övermänniskan är världens skönaste lirare.

PO Juhlin, styrelsemedlem i SGMC och vd för Scandinavian Care. I sammanhanget en flugviktare på bantning – men ändock involverad i projekt i Portugal, Egypten, Ghana, Kenya, Singapore, Brasilien, Colombia, Peru, Chile, Dominikanska Republiken och lite andra ställen. Skulle kunna betala miljarder för att få sin laptop inopererad som en protes och ringer med Skype minst tre timmar per dag. Dessutom är han mannen som såg till att jag och Lady fick en veckas semester här nere i Afrika – till självkostnadspris [vi betalde mat och chauffören, that's it].

Och så jag då – en framtida supernova som för tillfället är något av en puppa i sin kokong – Magnus Ericsson, medicinteknisk chef på SGMC och på väg mot stordåd inom medtech-branschen. Jag är vanvettigt jovialisk, hyfsat snygg och dessutom lång. Det ska dock sägas att jag är så paxad att det inte finns en sportmössa att ens kunna andratjinga mig – min Lady och jag är ett team hugget i granit!

Så lite enkelt uttryckt kan man säga att middagssamtalet var högtflygande. Jag kom givetvis med intrikata och relevanta inlägg [i stil med "I'll take the pork fillet, please"] och såg även till att ställa eftertänksamma frågor – “would any one care for a glass of water?“. Sen gick vi upp på våra rum och jag kände att jag verkligen gjort ett avtryck. :)

Förresten har jag flyttat till hotell nu – sjukhuschefen, som hade tänkt skaffa ett nytt hus innan vi kom ner den här gången, har flyttat tillbaka in i rummet i huset; husletandet tog för lång tid. Så jag offrade mig och relaxar på hotell och ligger vid poolkanten istället för att trängas i huset. [Trängas betyder att man är fem personer på 200 kvadrat, uppdelade på tre sovrum med eget badrum. Så ta mina ord med en nypa salt.]

Dagens fundering:
Inget. Idag är dagens fundering en tom tanke. Smaka på det – en tanke som inte innehåller något. Alls. Visst är det svårt? Jag tror inte att det går – att tänka ingenting. Att sluta tänka liksom, utan att sova. Stort.

Nu är det dags för mig att checka in på flyget, det känns lite melankoliskt, mer så den här gången än sist jag var här. Då hade jag varit här ensam, i ett nytt land bland nya människor – nu har jag haft med mig Lady och vi har träffat vänner, känns det som. Men nu hem i två dagar, sen är det dags för Tyskland och Siemens-sekten att ta hand om mig i en dryg månad. Känns som en skön omväxling med lite tysk ordnung till skillnad från den afrikanska que sera sera-mentaliteten.

Oh well, om 36 timmar är jag i Amsterdam och då är jag ju nästan hemma. Eh, ja, var är hemma? Svaret känns numera givet: Hemma är där min Lady är.

Er toshiba,

Walkie-Talkie

Legio annorledes…

Mon August 17, 2009, 0:20

(Ah, vafan – har just läst igenom det jag har skrivit och det känns ju helt melankoliskt! Okej att stundens allvar har kommit och allt sånt, men det här är ju Indiana Jones på riktigt! Jag måste rycka upp mig, trycka in lite Swing i meningarna och få tillbaka den där TWISM-känslan! [TWISM-känslan, för er som inte vet det, är "The World Is Mine-känslan"] Idag kör vi lite sköna Jack Handey-citat då och då – okej? Är ni med på det?)

Man kan ta mig från Sverige men man kan aldrig ta Sverige ifrån mig. Så känns det lite just nu, jag har sedan fem i ett inatt insett att oavsett hur mycket västerländsk touch man ger ett land i Afrika, så är det till syvende och sist faktiskt just ett land i Afrika. Det s k a inte vara något annat. Även om jag skulle vilja förändra ett par saker så kanske det skulle bidra till att Ghana [i det här fallet] miste sin charm… Hur som helst så är det så att jag i skrivande stund önskade att Internet fungerade som hemma; man har ett abbonnemang och ett hål i väggen, vips! så är det klart. Så är det dock inte här nere – här surfar man via 3G light och kommer således upp i monstruösa hastigheter som 5okB/s när det blåser på som värst… och ja visst ja, man får även betala byte för byte, så 10 MB kostar typ 6 spänn. Kanske inte så farligt kan man tänka, om det inte vore för att jag just idag borde sitta och plugga på Siemens utbildningsplats, material som består av PowerPoint-presentationer med muntlig föreläsning – någon Gigabyte här och där liksom… Då hamnar man helt plötsligt uppe på kostnader som 600 spänn för en dags Internet… tänk att PirateBay:a lite och dra hem en DVD-film – 2500 spänn, katshing! Nja, inte riktigt vad jag är megasugen på. Eller omräknat till månadskostnad blir det typ 18000 [utan DVD-filmer] och det är inte min dröm direkt. Så då tillåter jag tankarna att vandra till Sverige och kära gamla Bredbandsbolaget…

Eftersom jag och Lady blev liggandes i sängen ett par dagar så har bildskörden blivit lite lidande, så istället för att överösa er med bilder tänkte jag försöka mig på konststycket med reflektioner. Det här är min andra gång nere i Ghana och just idag går jag in på min tredje vecka i det här vackra landet. Men om man skrapar på ytan, vad ser man då? Eller vill man skrapa på ytan?

Igår vid lunch pratade jag och Lady om just det, att det kan kännas farligt att skrapa på ytan. Inte för att det man hittar skulle vara något slags hot utan för att det man hittar skulle få en att känna sig så maktlös… Jag har tänkt mycket på det här och jag tror att i mitt fall så vill jag att de här åren i Afrika ska vara ett äventyr för mig som människa. Givetvis vill jag hjälpa folk och göra mitt bästa för att så många som möjligt ska få ett bättre liv, i det här specifika fallet handlar det om att hjälpa till att behandla cancer här i Ghana – många människor kommer få hjälp. Men om jag skulle göra det till mitt huvudändamål att hjälpa människor tror jag att jag skulle slås tillbaka av vilken maktlöshet jag trots allt står inför här – även om Ghana är ett av Afrikas mest välmående länder [det kallas inte för inte för "Afrika Light"] så finns det så mycket fattigdom som aldrig någonsin skulle f å existera i Sverige och människor som lever under helt otänkbara förhållanden. Och det smärtar… det smärtar nog mer än det skulle smaka att kunna hjälpa ett fåtal. Och jag vill inte förgås – hur kolonialt och västerländskt det än låter så vill jag att det här ska vara något härligt, exotiskt och fint… får jag vilja det?

Och så bryter vi av allvaret med good ole’ Jack – det här specifika citatet tillägnat mina bröder i Fernet Foundation: “What is it about a beatiful sunny afternoon, with the birds singing and the wind rustling through the leaves, that makes you want to get drunk?”

Jo, tre bilder hittade jag – alla från vår lunch ute på stan efter vår magsjukekonvalescens. Vi drog en repa ner på hantverksmarknaden, pratade med Colin Powell [nja, inte d e n Colin Powell] som har ett stånd och säljer träsnide. Säg ett land och han kan i stort sett alla städer i det landet; det var så han började charma oss, när vi sa Sverige började han rabbla: Haparanda, Östersund, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg, Skövde, Helsingborg… en fullkomlig svada av svenska städer! Sen fick vi “a good Helsingborg price” på det vi köpte… Så här i efterhand är det tveksamt – Emmanuel hävdar att vi betalt överpriser på allt vi köpt. Men vi är nöjda! Sen drog vi i alla fall mot stranden för att äta lunch – nyss friska från magåkomman tog vi det säkra hotell-alternativet framför skjulet-på-stranden-alternativet…

Labadi Beach Hotel – motsvarande Grand Hotell i Stockholm. Fast med en söderhavsö:sk touch…

Kontrasterna blir nästan tragiska om man tänker på att vår lunch, som i svenska pengar räknat var en dyrare vardagslunch, motsvarar tre dagslöner [brutto] för medelinkomsttagaren i Ghana.

Underbara omgivningar, det bästa av sällskap och en inte alls oäven grekisk sallad – det känns även fel att inte njuta…

Ett par ord har jag också sagt om hur vänliga människor är här men det kan inte sägas nog många gånger. Igår när vi skulle åka till flygplatsen för att lämna Lady så ringde jag till Emmanuel för att fråga om han kunde skjutsa oss. Han hade varit vid gränsen till grannlandet Togo för att hämta en affärskontakt åt Henry men visst, han kunde hjälpa till. När han sen kommer fram visar det sig att stackarn hade varit borta i över ett dygn [resan tar normalt inte mer än åtta timmar] på grund av ett exploderat däck, brist på bilverkstäder i bushen och illasinnade kriminella runt gränsen [det sägs att gränsen ska vara värre än den mellan USA och Mexico]. Så han har sovit två timmar senaste dygnet men tar sig ändå tid att skjutsa oss till flygplatsen, och på vägen hem undrar han om jag vill hitta på något [för då vill han följa med så att ingen ska hända mig]… Jag säger att han måste vara helt under-isen-trött och visst, det erkänner han, men säger i nästa sekund att han vill att jag ska ha det bra. Det här är hans land och så länge jag har det bra när jag är där så är han nöjd – oavsett hur trött han än må vara. Såna är de – in i själen osjälviska, snälla och ibland nästan på gränsen till för hänsynstagande.

Förutom när det gäller trafiken då, såklart, eller “the horn language” som Emmanuel kallar det han ska lära mig  när jag ska ta körkort här i Ghana. Ja, just det – en udda detalj – internationella körkort, som man tänker sig ska vara, eh, ja, internationella, gäller inte här i Ghana. Här måste man skaffa sig ett Ghananskt körkort. Hur som helst, tänk er trafiken i Sverige – det mesta flyter på, folk lämnar plats, tutar gör man vid fara och alla är framförallt medvetna om vilka regler som gäller och håller sig efter bästa förmåga till dessa. Tänk sedan bort allt det! Istället har vi här en situation där trafiken flyter på i någon slags amöbuös form [ordet amöbuös är jag mycket stolt över för övrigt, kom just på det] där alla nästan förutsätter att medtrafikanterna inte tittar i backspegeln, inte tänker ge tecken när de kör om och inte har en aning om vilka trafikregler som gäller… Men här kommer det fina i kråksången – det gör att det fungerar. Om någon vill köra om, då tutar den personen och säger “nu kör jag om“, då tutar man själv som svar att “gör du det“. Taxibilar tutar för att fråga om du vill åka med och bussar tutar för att fråga om du väntar på bussen eller bara hänger. Ser man en fotgängare stå och tveka – då tutar man och säger “bestäm dig, gå över eller stå kvar“. Man kommunicerar helt enkelt med tutan och har en så otroligt mycket mer dynamisk körning än vi har i Sverige. Jämfört med människorna här är vi regelfascister som håller på vår rätt i trafiken intill döden. Här spelar det inte så stor roll vilken sida du kör om på, högerregeln är ett okänt begrepp och i rondeller gäller det att våga för att vinna. Men det är som så mycket annat här nere – “it’s nobody’s business“. Du gör som du själv vill, och när alla gör det så blir det till en enda stor symbios.

Dagens fundering:
Jag såg ett klipp på nätet för några dagar sen, en liten film om Hubble-teleskopet. De riktade in det mot en del av universum som såg ut att vara helt tom på stjärnor, bara för att testa och se vad de skulle hitta. Om man tänker sig sitt synfält som området Hubble hade att välja på där det just då “tittade” så riktade de teleskopet mot en yta motsvarande ett sandkorn… och de hittade 10 000 nya galaxer, där varje galax innehåll hundratals miljarder med stjärnor. Så tänk er att det lilla sandkornet, som de trodde innehöll mörker, visade sig innehålla miljoners miljarder med stjärnor – då känner jag mig försvinnande liten. Här ligger jag på en säng i Accra, Afrika, Jorden – och ute i universum [som man förresten inte vet hur stort det är, om det ens har en storlek] finns det fler planeter oupptäckta än vi någonsin kan föreställa oss. Är vi verkligen ensamma i universum då?

“Du har en fyraårings förstånd, och jag är säker på att han blev glad över att bli av med det.”
- Groucho Marx

Nej, East Legon i Accra stämplar ut nu och lämnar över till nattpasset… på återseende!

Er utpost,

Flipper

Last night of disco…

Fri August 14, 2009, 23:02

Dagens taxiresa:
Hemifrån ner på stan – beroende på vilken del av stan man ska till så är det en resa på mellan tio minuter och drygt en halvtimme och sträckan pendlar mellan en knapp mil och dryga två mil. Om man inte orkar förhandla om priset hamnar man på 55 kronor. Om man orkar förhandla är man vips nere på 40 spänn. Vi “orkar” inte förhandla och känner att om det leder till att vi startar en inflation för “expats” [expatriots] så må det vara hänt…

Vår gemensamma Afrika-semester börjar bege sig mot ett slut – man kan sammanfatta det något i stil med “upp som en sol och ner som en fattig riddare”; vi gick ut med höga knäuppdragningar med strandhäng i Gomoa-Fetteh, dammbesök i Akosombo och andra äventyr medan mitten på veckan mer gick i moll och magsjukans tecken… Nu börjar vi båda repa oss så ikväll gav vi oss ut på stan!

Tålamod, käre Watson, tålamod. Här sitter vi och väntar på Frankie’s, det hetaste hotellet på den allra röjigaste gatan i Accra – Oxford Street. På Frankie’s kan man få allt från entrecôte, via pizza eller pasta, till hemlagad glass. Till kraftigt västerländska priser ska dock sägas – en barnhamburgare rockar loss på dryga 40 spänn! Kvällen till ära vankades det dock bakad potatis – det stora eldsprovet om man, som jag och Lady, drabbats av Montesumas hämnd i ett par dagar…

Inte för att jag någonsin varit i Thailand eller Asien överhuvudtaget, men jag kan ändå få för mig att det är så här det känns – det finns någon slags puls som ligger i bakgrunden och anger takten på något sätt. Bilar överallt, människor i varenda gatuhörn och det finns aldrig några dåliga platser att sätta upp neonskyltar på. :) Ghanianer säger förresten att “om man inte kan hitta det på Oxford Street så finns det inte i Ghana”, hittills ställer vi oss lite frågande men å andra sidan hade de flesta affärer stängt när vi var där – det var istället nattlivet som hade börjat ta över.

Är man bara lite lätt ostadig på handen kan man få de flesta att se ut som vandrande våldnader… och nej, det är ingen liknelse mellan Lady och en våldnad [fick en påbassning om att jag hade liknat henne vid en badboll något inlägg tidigare] – jag försöker bara påpeka min egen oförmåga att ta vackra bilder. Basta.

Den här skylten är väl egentligen ingenting att se – det är bara det att den är ett fint exempel på något väldigt udda här i Accra; de har inga gatunamn eller -nummer. Här står det: “Location: Behind Penta Hotel”, och vill man åka till Pearl Chinese Restaurant med taxi så säger man det helt enkelt – bakom Penta Hotel. Huset vi bor i har inte heller någon formell adress utan när vi åker taxi hem säger vi typ “åk till korsningen innan Amerikanska huset, på höger sida finns ett grönt hus innan några högra träd”. Och så hamnar man rätt.

Imorgon är det dags för Lady att åka hemåt igen medan jag stannar kvar i några dagar till och påbörjar min formella anställning på måndag. Det känns helt avlägset att hon kommer åka hem innan jag gör – även om det “bara” handlar om ett par dagar – och jag tror mig veta att mitt sinne helt enkelt sorterar bort den biten till dess att det inte går mer, för att slippa det onda… Men det kommer bli tomt utan henne här – jag kommer säkerligen ha att göra ändå men allt känns lättare med sin älskade vid sin sida…

På måndag blir det hur som heslt till att besöka byggplatsen, dokumentera, diskutera med arkitekten och byggherren och jämföra ritningar med dem jag fått från Siemens. Sen på torsdag är det dags för styrelsemöte igen, den här gången kan troligen inte alla medlemmar närvara – Göran kommer sitta i Bogota i Colombia och närvara via Skype [vad gjorde man egentligen innan Skype?] och herr Riskkapitalist à la miljardär kommer troligtvis vara med på länk från London. Och så jag då, såklart. :)

Dagens fundering:
Tror ni att vänlighet kan vara medfött? Eller, så här – här i Ghana är alla man träffar på helt oöverträffat vänliga, de är artiga och frågar försynt men det som slår en gång på gång är att de är in till själen vänliga. Och jag förstår den här tanken om att vi nordbor är från ett kargare klimat och därmed är lite mer inåtvända – men betyder det automatiskt att vi inte är lika vänliga? Eller är vi bara för inåtvända för att visa vår vänlighet? Eller är det här bara en förvirrad hjärna som kommer till tals – trots allt har ju vi svenskar inte direkt något rykte om oss att vara tyskt bryska eller franskt stroppiga…

This is major Tom, time to na na…

Era edenbor,

Ask & Embla

Myntets baksida…

Thu August 13, 2009, 12:06

Dagens överraskning:
När servitrisen på Holiday Inn springer fram till Jonas och rycker ifrån honom maten han just fått med förklaringen: “This is not your food, I’m sorry.” Sex riskorn hann Jonas få i sig innan hans mat lämnades över till en äldre herre några bord bort… Ja, mycket är konstigt och Magdalena Ribbing skulle nog gråta blod om hon kom hit och insåg att vett och etikett är ett okänt begrepp – eller åtminstone helt omdefinierat från grunden. Utöver detta ska sägas att den här vanliga tanken på svenska restauranger – att ett sällskap får sin mat samtidigt – är helt otänkbar här. Här får man maten när den är klar, vilket för in oss på det mest självklara svaret på frågan “När får vi vår mat?”, nämligen “När den är klar”. Det behövs knappast tilläggas att Lady inte var helt nöjd med det svaret och det tog inte lång tid innan hon muttrade något om Gordon Ramsey…

Så har vi nu två och en halv dag kvar i Afrika tillsammans för den här gången. De hängande broarna i regnskogen kommer vi tyvärr inte hinna se den här gången vi är nere men det finns nog sanningen att säga hundratals med attraktioner vi missat. Det känns dock som att vi fått en känsla för själva landet, människorna och kulturen och precis som Lady skrev i inlägget innan så är alla genuint vänliga. Vi får se vad vi hittar på tillsammans med Emmannuel, han kanske har ett ess i rockärmen…

Nu till gårdagens något skrala bildskörd – vi kom aldrig utanför stadsgränsen så det blev inte mycket  fotograferat och det var strängt förbjudet att fotografera presidentens palats, även om vi stod utanför staketet. För att besöka palatset var vi förresten tvungna att ansöka hos vår ambassad minst två arbetsveckor i förväg, så inte blev det någon rundvandring heller.

Lunchen inmundigades på Holiday Inn ute vid poolen. Vi försökte få Emmannuel att ta med oss till något riktigt lokalt ställe men han vill inte. Kanske vill han visa det bästa Ghana har att bjuda på, kanske tror han inte oss när vi säger att vi verkligen vill äta lokala specialitéer – klart är i alla fall att han är stolt över sitt land.

Efter lunch var det dags för lite konstnärlig förkovring; nere vid stranden ligger ett galleri i fyra våningar där tavlornas priser ligger omkring en och fem årslöner för en Ghanian. Ungefär som ett galleri i Sverige där priserna spänner mellan 300 000 och 1,5 miljon. Jorå, så att eh… I och för sig fanns det mer rimliga priser på andra föremål; ett annat par i resesällskapet slog till och köpte både kläder och masker som faktiskt rentav betingade lägre priser än på hantverksmarknaden några kvarter bort.

Mycket internt, men ändock: Här har vi det grabbar; vår framtida leverantör av billarm. Fernet Auto Mobile Security Systems. Därmed torde det vara bevisat – Fernet finns i Afrika med!

Här någonstans tog det roliga slut – trolig förklaring är dåligt sköljd sallad eller liknande under utflykten till jättedammen. Jag blev magsjuk igår och Lady ligger nerbäddad idag. Förhoppningen är att det är snällt elaka bakterier så att vi är uppe igen ikväll eller till morgondagen. Till dess väntar avslagen Coca-Cola, film på datorn och högläsning ur Illustrerad Vetenskap.

Dagens fundering:
Om man hade växt upp enligt ett system där ens familj vistades ett halvår eller ett år i taget i varje land, olika kulturer och olika människor – hade man själv blivit “identitetslös” då? Jag menar, här nere känner vi oss som svenskar, vi har vårt arv och vår miljö som danat oss till de vi är – men om vi inte hade haft miljön utan bara arvet, vad hade vi blivit då? Om miljön hela tiden ändras vill säga, om man hela tiden tvingas att ta till sig nya seder, nya definitioner på “normalt” och nya sätt att vara på, tappar man sin identitet då? Tål att tänkas på…

Era frontpionjärer,

Principe & Principessa