i n d i a n s o m m a r

Life on Mars…

Mon September 28, 2009, 10:40

(Hörni, vi skiter i det här med den engelska delen va? Ni som läser det här kan ju alla svenska och ni som inte förstår det här [you who don't understand this] – ni svarade ju ändå inte på mitt förra inlägg. Så nu kör vi – svenska is the shit!)

Fjorton. Ja, fjorton är nog en ganska bra uppskattning. Om någon skulle fråga hur många flygningar det tar innan man tappar respekten och den inledande fascinationen för flygplatser och plan så kan jag säga att det tar ungefärligen fjorton resor. För ett halvår sen hade jag flugit en handfull gånger i livet och var varje gång så där barnsligt förtjust så fort jag kom till flygplatsen, eller för den sakens skull satte mig i planet. Nu har jag gjort fjorton resor på ett halvår och det där lite andhämtande skimret som förut fanns är definitivt borta. Sitter nu på flygplatsen i Nürnberg och gör inte annat än önskar mig härifrån, hem – hem till Sverige, Lady, vännerna och familjen. Å andra sidan, det som är fint i kråksången är att jag är på väg just hem – mina inledande fem veckor här i bratwurstens högborg är till ända och nu väntar en vecka av avkoppling, JB-besök och hemmamansliv [Lady, middagen ska stå på bordet varje dag när du kommer hem!]. Sen är det återigen dags att dra ner hit till lejonkulan igen, men den gången bara för två veckor. Oh well, fjorton som sagt. Om ni undrade.

Jag vill lära mig allt här i livet. Har insett det nu under min tid hos Siemens att så fort jag lär mig något så omvandlas respekten [rädslan kanske är ett starkare men mer sant ord] för det okända till kunskap och på sätt och vis makt. I och för sig finns respekten kvar men den har omvandlats från att vara respekt på grund av okunnighet till att vara respekt tack vare att jag insett vad apparaten är kapabel till, om ni förstår. Kanske är jag lite megalomanisk men jag tycker om tanken att jag tillförskansar mig makt genom att lära mig saker; innan jag kom hit hade jag aldrig ens sett en datortomograf från Siemens [men säg inte det till mina chefer - i deras värld är jag alltjämt en gudabenådad Midas när det gäller teknik] och än mindre skruvat isär en – således var det med rädhågsna steg som Er tillgivne begav sig till receptionen på Siemens träningscenter den där morgonen i mitten av augusti – fem veckor av hårdför tysk überträning stod på schemat och jag bönade och bad att ingen skulle komma på mig som den frinasare [alltså okej, frinasare är nog egentligen inget ord men det passar så bra in - ni förstår va?] jag var… I såna stunder glömmer jag helt enkelt bort att jag pluggade i nästan åtta år på diverse universitet och högskolor och därmed har mer studievana innanför västen än de flesta kan drömma om – alltså var det inte så über, även om många steg i utbildningen förutsatte att man som deltagare hade använt utrustningen förut [vilket i sig per definition kan vara svårt för mig eftersom vårt sjukhus inte är färdigbyggt än och därtill är inte ens utrustningen beställd]. Hur som helst, här sitter jag – certifierad expert på Siemens Emotion 16; sextondelad sekventiell datortomograf med flying focal spot och överlägsen temporal upplösning. Så då kommer jag tillbaka till grundtanken, en fundering som funnits länge för mig, tänk om jag fick studera resten av livet – skulle det få mig att bli allsmäktig? Eller uttryckt i lite mer ödmjuka termer; skulle jag fortsätta känna att kunskapen och makten ökar, eller är det bara när man kan applicera kunskapen på något som den övergår i makt?

Jag ger er CT Emotions class of 2009; stående från vänster till höger: Crazy-ass ungraren Mike [var alltid minst 25 minuter sen, ifrågasatte allt och var sorgligt fast i DAMP-barnstadiet], yours truly [sinneslöst snygg och fruktansvärt smart], Bora [från Turkiet och snabb som en vessla med sjukt insatta frågor i stil med "på högspänningsomvandlarens förstärkare så har jag förstått att det är fyra resistorer och att de inte har samma impedans - vad beror det på?" eh...], Kim-Seok [korean#1, förstod bokstavligt talat tio ord engelska så det är i sig ett under att han klarade certifieringen, chef över korean#2 och extremt asiatisk i hela sin uppenbarelse], Naimov [fyrabarnsfar från Tajikistan som insett värdet i att vara sin egen dräng och således startat Tajikistans enda Siemens-certifierade konsultföretag, gör stora pengar varje månad Tajikistan som för oss motsvarar ungefär en helkväll på JB].
Sittande eller liggande från vänster till höger: Dongsung [korean#2, näst intill pinsamt underlägsen sin chef men på något sätt ändå en skön lirare, fnittrar för övrigt värre än en högstadieklass på ett flickinternat], Martijn [den flygande holländaren som faktiskt måste klassas som den slöaste av dem alla - gick kursen för tredje gången på grund av missad certifiering de två tidigare gångerna... men nu gick det], Mike [tysken som hade varit gift i två dagar när han kom till Erlangen för sex veckors utbildning - alltså, jag personligen kan komma på bättre smekmånader...] och sist men inte minst Carsten, vår föresläsare som förklarade att hans fru blev sådär nöjd när han köpte en BMW istället för lägenhet – weltklasse!

Dagens fundering:
Känner ni mig? Jag vet att det finns en del av er som läser här som har följt mig sedan urminnes tider utan att för den sakens skull någonsin ha träffat mig. Har ni en känsla för hur jag är? Omvänt så finns det en del människor jag har följt genom deras bloggar och visst har jag en känsla för hur de är – till det inre. När det gäller det yttre har jag oftast ingen aning, vilket känns skumt. Vanligtvis är förhållandet det omvända; man lär känna någon utifrån och in – men här handlar det om människor som jag “känner” till deras allra innersta men som jag troligtvis aldrig kommer träffa ens för att få ett första intryck av. Hur som helst – har ni lust och tid, skriv ett mail och berätta; vem är du, hur länge har du hängt med i mitt ordsammelsurium och har vi ens någonsin setts? Jag vet, det blir ett himla tjat på att ni ska ge er tillkänna vilket kan tänkas lite bakvänt i och med att internet i sig är anonymt för att då inte tala om att läsa en blogg – men ändå.

Nu kommer jag, Sverige!
Sverker, kung om maj igen!

Er benidorm,

Vip-vap

Upploppet kvar…

Wed September 23, 2009, 12:49

(Hmm… are there any english native speakers out there reading my entries? Because otherwise I think it could be seen as a bit presumptious of me to keep writing these prelusive parenthesises [is it really "parenthesises" or is it just "parenthesis"?]. So all of you – Andy, Craig, Cruz, Hillary and the rest – step forward and make yourself heard!)

Världen är verkligen förvirrande liten, igår var jag och Lady på kräftskiva uppe i Hjortnäs – en ort av dubbelsidig skylts storlek ungefär [ni vet, där ortsnamnet står på båda sidor om vägskylten för att liksom poängtera att stället är l.i.t.e.t.]. Vi började kvällen med att sjunga igenom alla sexton snapsvisor i en enda rad, därefter var det kräftgalore [det är i sanning tveksamt om jag någonsin ätit så mycket kräftor, förutom den gången då jag och min morfars bror delade på en femlitershink] för att slutligen lägga på kvällens mentala soundtrack; Dancing the Night Away med Cream. Min vana trogen blev jag givetvis en smula sentimental och tyckte om alla människor lite extra mycket, men vafan – på kräftskivor med de bästa av vänner och Lady – den finaste av dem alla, så får man bli det, det hör till liksom. På söndagen packade vi så återigen in oss i den röda Volvo-minibussen som i folkmun kallas för Ford Focus [ganska odramatisk förklaring egentligen - Titti trodde att hon fått hyra en van som visade sig vara en Ford Focus - när vi sedan skulle tanka säger Pålle: "Tanklocket sitter på höger sida, för det här är en Volvo."; helt enkelt ett äkta par med precis samma dysfunktionalitet när det kommer till bilar - underbart! We love them!] för att kuska ner mot Arlanda där jag fick hoppa av för resa ner till über-alles-landet återigen. [Lång mening? Äh.] På planet på väg ner mot Amsterdam slår jag mig så i slang med mina stolsgrannar som är ett par i sextioårsåldern – Lillian och Fred. Det visade sig att de var på väg till sin ena dotter i Malaysia [deras barn hade spridit sig vind för våg; San Fransisco, Malaysia och Orust] och denna majorska Lillian hade verkligen ett välsmort munläder. Men okej, det är trevligt med sällskap så jag la manken till och var trevlig tillbaka [eh, det där blev fel - nu lät det som att jag måste anstränga mig för att vara trevlig; jag lovar, det är inte så - snarare tvärtom... och som parentes ska jag nämna att jag inte kan vara arg]. Efter ett tag kommer vi in på var vi bor i Sverige [ja, ni vet - för en Globetrotter som jag själv så är det ju viktigt att säga i vilket land man menar - jag har ju så många boenden... eh, ja, i alla fall två, nästan; lägenhet i Sverige och övernattningsdito här i Tyskland], varpå jag förklarade att jag och Lady bor i vårt mansion strax utanför Stockholm [läs: etta i betongdjungeln] men att jag kom direkt från höstens kräftbegivenhet uppe i Dalarna. “Jaha, oj då – vardå nånstans?” undrade Lillian genast. Eftersom jag är ordförande i föreningen för Alzheimers Light-patienter så kunde jag givetvis inte komma ihåg att Hjortnäs heter just Hjortnäs utan jag förklarade att det låg typ mellan Rättvik och Leksand och att man åkte över en järnväg på höger sida, typ… när sen fru Lillian förhörde sig ytterligare så visade det sig att kräftskivan hade varit två kilometer från deras hus – utanför Tällberg. Så antagligen hade vi åkt samma väg ungefär samtidigt hela vägen till Arlanda. Ergo: Världen är sjukt liten. Ni som inte håller med mig om det kollar på den här filmen och säger sen att ni inte håller med mig.

Dagens fundering:
Finns det någon gräns för vad som är värt att riskera för  något speciellt ändamål? Liksom, okej – det händer ju att man tar en nattsexa-blecka och därmed mycket troligt får bota för det dagen efter, i allra högsta grad en risk vi tar [till och med gladeligen efter nån Fernet]. Men säg att man fick ett erbjudande att hänga på på en segelbåt och kuska jorden runt några år, men därmed löpa risken att bli av med boende och jobb – skulle det vara värt det? Hur värderar och rangordnar man upplevelser? Är det mer värt att ha sett Påskön än att ha sett Loppmarknaden i Vårberg? Är det ett självändamål att befinna sig så långt som möjligt hemifrån? Jag vet inte – som jag känner det handlar det nog om var jag känner mig lycklig. Är jag på en båt mitt ute på Atlanten, solen strålar och jag, Lady och våra vänner ligger och doppar tårna i vattnet i en stilla slör – då tror jag det skulle kännas självklart för mig att riskera jobb och lägenhet. Men utan Lady så finns inte så mycket som är värt att riskera något för… i förlängningen handlar det väl om att jag inte riktigt fungerar rent människomässigt lika bra utan henne. Jag blir liksom ett halvt skal av mig själv och b a r a saknar. Oh well. Ingen som har en segelbåt stor nog för femton personer som tänkte sig segla jorden runt? I så fall ska jag bara övertala Lady och våra vänner! :)

Sitter för övrigt inne på Siemens träningscenter nu så eventuella bilder får jag se mig om efter i stjärnorna – jag försöker uppdatera inlägget senare ikväll med en fin bildskörd från helgens begivenhet. Deal?

Okej, en bild då… Siemens har här i Erlangen ett ganska imponerande showroom… de har väl utrustning i det för ett par hundra miljoner – å andra sidan löper de ingen större risk för att råka ut för några smash-and-grab-fasoner eftersom den lättaste utrustningen väger något ton och de tyngsta typ 20 ton. Nice! [För övrigt väger magnetkameran som ska installeras i Ghana sexton ton, fördelat på fyra fötter som vardera har en yta på en kvadratdecimeter - fatta fyra tons tyngd på en yta av en post-it-lapp! Eh...]

Okej, tillbaka i lägenheten så kommer här en blandad kompott bilder:

Som ni ser är en datortomograf inte mer avancerad än en skiftnyckel… typ. Antingen det eller så är det helt jävla övermänskligt svårt att känna att man har koll nog för att våga vara själv med den.

Ibland bara måste man unna sig.

Kräftskivaaaaaaa!

Eftersom jag, som några av er redan vet, har en osviklig förmåga att hamna i “zonen” när det handlar om mat [ni vet där världen runtomkring försvinner och kvar finns bara du och maten] så har jag ju givetvis försummat att ta kort på själva huvudattraktionen – kräftorna. Men det spelar sanningen att säga ingen roll när jag hittar såna här bilder. I present to you: Lady!

Jon: “Titti, jag vet – vi gör vågen!”
Titti: “JAAAAAA!”

Lång slutartid is the shit! Nattens sista bild, perfekt avslutning.

På återhörande vänner! Förresten – kan inte ni som läser det här ge er till känna? Jag fattar ju att 90% av er inte kommer orka [man känner andra genom sig själv; jag brukar inte heller kommentera alla inlägg jag läser] men kom igen – humour me! Okej? Det här kan ni väl göra för mig?

Er walkabout,

Trotro

Dagens reflektioner…

Thu September 17, 2009, 9:28

(Right now I’m at the flight bound for Nuremberg to continue my training at Siemens. This weekend I spent at home in Sweden doing the stuff that up until less than a month ago was my everyday life; having a picnic with my beloved girlfriend, taking sleep ins and going out to eat in the evenings… putting it down in writing instead of just letting the words remain in my head makes me realize, at least to some extent, what I have done. I’m actually moving to Africa and even though my Lady is accompanying me it’s still… like, well to quote a somewhat famous guy – it may be a small step for man to get on flight KL589 leaving Amsterdam but it’s a giant leap for me to get off the flight in Accra. Oh, and before I forget – hello to my reader in Melbourne!

Quote of the day:
“We are born naked, wet and hungry. The it just gets worse!”
- Unknown)

Det här ska bli min nästa grej, att skriva inlägg när jag är ute på resande fot. Jag kommer på mig själv att allt oftare hitta tillbaka till de där tillfällena jag levde i för sju-åtta år sen som sorgfri lingvistikluffare – att livet är något man måste uppleva, snarare än att “bara” leva. Kanske är det nyhetens behag som ger sig tillkänna men när jag läser DN del B [eller DN Kultur som de sedan ett par år tvingat oss die-hard-DN-fantaster att acceptera att det heter] så brinner det i fingrarna på mig – jag måste skriva. [För övrigt ska sägas att det här inlägget påbörjades i söndags - bara så ni får det att passa in i er tidsaxel.]

De flesta schabloner man har om tyskar visar sig förr eller senare vara helt empiriska; tyskar klär sig verkligen helt undermåligt uselt [det är nästan som att det hade varit ett uppsving med ett par Siemens-jeans på vissa], Ordnung unt Reda är något som de får med modersmjölken, och då befinner jag mig inte ens i Preussen [eller ja, det är ju lite svårt att pinpoint:a vad som tillhör eller tillhörde Preussen men Erlangen befinner sig ganska mycket i ingenmansland gällande coola gamla hertigdömen] och det är fortfarande status att ha mustasch eller hockeyfrilla här nere. Ja, ni förstår – det är inte direkt de där smååå detaljerna som är svåra att lägga märke till, det handlar istället om klichéer av hyfsad magnitud. Givetvis finns det undantag som till synes först verkar bekräfta regeln men när man synar de välklädda herrarna i sömmarna [hö hö, vilken metafor!] så inser man raskt att det antingen är italienska affärsmän eller koreanska Ralph Lauren-älskare. Typ. Så regeln är enkel; tyskar klär sig illa, älskar disciplin och har hockeyfrilla och mustasch. [Vadå nidbild? Kolla den här killen - han är säkert tysk. Eh...]

Hittills har det inte blivit många fler bilder tagna så för tillfället får ni nöja er med rena bokstäver – lite av en återgång till det som en gång var mitt adelsmärke; ogenomträngliga textmassor, kvantfilosofiskt grubbel och oinskränkt hyllande av Dagens Nyheter – håll till godo.

Dagens fundering:
Hur fungerar minnet? Är det samma för alla människor som för mig, att ni har något [högst troligt är att detta "något" dessutom är helt ovidkommande för ert vardagliga liv] som ert minne lägger rakt in i reptilhjärnans långtidsminne medan saker ni vill komma ihåg och lära er kan trilla bort som en annan tioöring? Jag har ju då begåvats med ett fotografiskt minne när det gäller fotboll – typ att fotbollsdomaren Markus Merk är tandläkare i det civila, att Holland har ett lag i som heter Go Ahead Eagles [för övrigt etta på min lista över coola namn inom fotbollen, tvåa kommer Mysterious Dwarfs från Ghana] och att Lassana Diarra spelade 29 matcher under sin andra säsong i Le Havre – varför kan jag det? Varför kan inte min hjärna istället värdera kretskortsuppsättningen i en datortomograf värd 100 miljoner högre så att jag kan dansa igenom kursen jag går här hos Siemens? Skitsamhälle.

Dagens tysk:
Utmärkelsen går idag till Siemens huvuddator, som igår morse lyckades med konststycket att skicka ut ett meddelande till Siemens alla anställda i Tyskland om att deras mailkonto skulle raderas på grund av att anställningen upphört. Det var m y c k e t upprörda röster jag möttes av igår på min väg till träningscentret. Skön grej tyckte jag, alla Siemensanställda i Tyskland [typ 170 000] uppsagda och deras mailkonton på väg att raderas. Ett typiskt sånt där tillfälle då man själv står en bit bort, ler och bara inser att hade situationen varit den omvända hade man själv suttit så. mycket. i. skiten. Som epilogi [ja, jag lånar ordet från finskan för jag tycker att det låter flashigare med ett 'i' på slutet än den svenska varianten epilog] ska nämnas att skadan inte var alltför omfattande; huvuddatorn raderade bara några tusen personers mail, resten var ett hot.

Åter till studierna [tror ni att det funkar om jag försöker associera all CT-fakta med fotboll, typ att namnge högpassfiltren efter tränare som vunnit Champions League?]…

Er herz,

Pow-Wow

Bron över floden Kwai…

Thu September 10, 2009, 17:40

(Since this blog keeps growing and due to the fact that I’m widening my collegial sphere when I’m abroad I’m going to start each entry with the english parenthesis of the day. So guys, those of you who find it hard to understand swedish [it's not that hard, really - all you need to know is the sentence "jag älskar Hasse Kvinnaböske"] – here you go. Now then, this is my blog and here you’ll find the progress of the Sweden-Ghana Medical Center, for which I work as chief medical engineer. Last but not least I’d like to quote Burt Reynolds – this titan amongst titans [irony, does that get through even though english isn't my mother tongue?]: “My movies were the kind they show in prisons and airplanes, because nobody can leave.” Self-knowledge, ladies and gentlemen, self-knowledge.)

När jag var ute och cyklade idag kom jag att tänka på en sak – hur kommer det sig egentligen att vi som människor kan vara så toleranta och accepterande gällande en sak och så totalt ända-in-i-kaklet-envisa när det gäller något annat? Är det de klassiska arv och miljö som spökar eller finns det något sånt där spagetti-monster-teoretiskt som typ ödet som har ett finger med i spelet? Hur som helst – för min egen del handlar det att jag idag kom på att jag nog kan se det vackra i allt, för det finns något vackert i alla ting – förutom när det kommer till en del människor. Visst, det är lurigt att hitta något vackert i människor som helt uppenbart är onda, men andra människor, fokl man inte känner kan jag helt plötsligt bilda mig en uppfattning om som jag sen får kämpa med under hela tiden det tar för mig att lära känna personen i fråga. Men när det däremot gäller städer eller platser [kanske en haltande och orättvis jämförelse men hey, jag bestämmer - min blog!] har jag en förmåga att alltid hitta något vackert och tilltalande. Ta nu till exempel – jag är utlämnad åt den mycket beskedliga universitetsstaden Erlangen, även kallad Siemensville – och om man sedan tänker sig att jag dels inte kan språket och dels tycker att det har en romantikfaktor i paritet med absoluta nollpunkten inser man förhoppningsvis att jag hyser inga som helst trånande känslor för det här landet. Men ändå kommer jag på mig själv med att cykla runt och bara tycka att ett liv i Tyskland [förutsatt att jag antingen fick miljarders miljarder eller hotades med en rostig morakniv vill säga] skulle ha solglimtar det med. I och för sig – så här i eftertankens kranka blekhet inser jag att jag skulle trivas i Eslöv [som för övrigt Hans Ostelius utnämnde till Sveriges tråkigaste stad - när han sedan fick en fråga varför han tyckte så svarade han: "Sa jag Eslöv? Jag menade Landskrona."] om jag bara fick med mig min Lady, några böcker och fri tillgång till Lakritspuck.

I helgen var jag förresten i Prag. Jag, Craig från Australien, Andy från Nya Zeeland och Cruz från Venezuela hyrde bil från Europcar [förresten finns det bara en modell man får hyra om man ska åka till Tjeckien; sömnigare motor får man leta efter] och drog en repa till tjeckiska huvudstaden. Om Prag kan man säkert säga mycket men jag skulle vilja sammanfatta staden som en tvåhövdad hydra: Antingen är man engelsman och åker dit i flock på en mycket blöt och tveksam svensexa – eller så är man kär och åker dit med sin älskade. Eftersom alla vi fyra som åkte har extremt stadigt sällskap [bildligt talat alltså - jag försöker inte påskina att någon av de andra har flickvänner som är "stadiga", eller jag heller för den delen] så var det ju inte den förstnämnda kategorin vi föll under direkt – och ni som är snabba på matte fattar att vi inte var upplagda för det romantiska temat heller. Hur som helst åt vi traditionell tjeckisk mat, drack [givetvis] tjeckisk öl och bara för att vi ville ha gjort något ordentligt så gick vi en tre timmar lång guidad visning av slottet i Prag. Nåväl – här kommer bilderna:

Eftersom jag är en väldigt sorglös och ad-hoc-älskande turist så har jag ingen aning om vad bron heter som jag står på – men den var i alla fall den finaste i Prag; på ena sidan låg slottet och på andra sidan gamla stan.

Inte den blekaste aning om vad som finns innanför dörren men trots allt är det ju mitt Palats; Palac Ericsson [fritt tolkat ska sägas till försvar mot eventuella tjecklingvister som trillar in här].

Ursäkta, vad är klockan? En inte helt oberättigad fråga i det här virrvarret. Den övre av de två ska enligt utsago visa stjärntecknet, tiden och hmm… något mer medan den undre ska hålla sig till dagen. Eller nåt…

Det här tycker jag är konst – små detaljer som förgyller folks vardag utan att för den sakens skull förstöra något. Som att måla dit en rockring och hatt på Herr Gårman.

I Tjeckien har de två sorters guld; det guldgula guldet som manifesterar sig i form av antingen bärnsten [vilket osökt får mig att tänka på Hassan-klassikern när de ringer upp Naturhistoriska Riksmuséet och hävdar att dinosaurierna dränktes i bärnsten] eller som här i öl – och så har vi…

…det blågröna guldet – eau de vie à la Strindberg.

Jag ger er, från vänster till höger: Craig, kungen himself, Cruz och Andy. I bakgrunden slott, vatten och berömd bro.

Eftersom jag råkar veta att Lady är svag för tinnar och torn kunde jag inte låta bli – maken till sagolik byggnad hittar man nog bara på Disneyland. Hur som helst är det en kyrka och det skummaste med den är att den är helt inbyggd av hus. Det finns liksom ingenstans där man kan se fasaden. Ingången till kyrkan är genom huset man ser rakt fram… Ja ja, ekvationen absinth + arkitekt borgar väl för något i stil med det här…

Kalla mig gärna infantil och fast i kiss- och bajsåldern, men jag var tvungen att fotografera galleri Dolmen – med den mycket passande logotypen.

Det är inte många som vet det men tjeckerna är avlägset släkt med bandarerna [ni vet, dvärgarna i Fantomen?]…

Dag nummer två [eller ja, alltså - vi var i Prag nästan exakt ett dygn så att kalla det dag nummer två är rent tekniskt sant men annars... nja] drog vi upp till slottet och beundrade såväl insidan som utsidan… Hyfsad utsikt.

Ja, alltså – jag var ju där. När man är ensam och strosar runt blir det väldigt lätt så att man bara tar bilder på sånt man tycker ser häftigt ut – vilket sällan eller aldrig inkluderar en själv… något som i sin tur för med sig känslan “var han verkligen där?” när man tittar på bilderna… Men jag var där, orakad och småtrött.

Mitt fotografiska mästerverk för helgen. Färgerna, kornigheten, oskärpan – allt får mig att känna det som att bilden hade kunnat vara tagen 1910, färglagd i efterhand och såld i något antikvariat… Men bilden är purfärsk och digital. Av fyrahundra bilder är det ju så – en blir bra.

Om ni är i Prag – gå upp till slottet och se till att gå in i katedralen. Nôtre Dame bleknar vid blotta jämförelsen…

Alltså, de där lirarna som pysslade med glas förr i tiden – de kunde sina grejer…

Sist men inte minst – a word of advice, följ Nancy Sinatras gamla slagdänga “These boots were made for walking” och strutta inte runt i cheap-ass-sneakers som jag.

Dagens fundering:
Hur ofta tänker ni på gårdagen? Alltså på riktigt gör en reflektion av det som hände igår? Jag gör nästan aldrig det – det är nu, nu, nu och nu som gäller. Förut är förbi och snart är inte här än. Jag har fullt upp med ögonblicket jag lever i… borde jag tänka efter mer? Tänker man efter mer när man är gammal? Är man tillbakablickande när man är olycklig eller är det då man försöker blicka mot framtiden? Jag är hur som helst extremt lycklig med mitt liv [förutom det faktum att Tyskland ligger i Tyskland och inte på andra sidan stan] och älskar att leva i nuet. Och om ett och ett halvt dygn är det nuet hemma i vår egen säng med världens vackraste människa vid min sida.

Er wigwam,

Toto

Tjeckien – check!

Fri September 4, 2009, 22:15

(Dagens passande citat: “In times like these, it helps to recall that there always have been times like these.” Det är nästan vanvettigt hur mycket man kan sakna en människa men det är på gränsen till outhärdligt att vara ifrån Lady så här länge. Men då hjälper det [eh, ja, inte riktigt - men ändå] att tänka på att det alltid funnits tider som denna. Eller fan, det hjälper inte alls men jag får lite perspektiv på saker och ting då. Hur som helst så saknar jag henne så jag håller på att försmäkta av längtan – Honey, du fattas mig! Det där med att tänka på de tider som varit förresten – det gällde inte min farmor och farfar – från det att de gifte sig till det att de gick bort var de aldrig ifrån varandra längre än en vecka. Någonsin. De dog med fyra dagars mellanrum.)

Dagens tysk:
Reinhardt, min tyska lärare jag har i kursen “CT Basics” [grundläggande datortomografi]. Farbrorn är närapå sjuttio år gammal, emiterad professor i kärnfysik och har bestämt sig för att “varva ner” med att lära ut svårartat avancerad röntgenteori för kunskapshungrande ingenjörsnördar – man hade kunnat tänka sig en annan avrundning innan det var dags att dra rövarhistorier på ålderdomshemmet, men nej då… Hur som helst så är han nog en av de där människorna som för alltid kommer sitta inetsade i mitt sinne som någon som kan allt. Siemensbegåvningen jag nämnde i förra inlägget har [ju såklart] en miljon frågor varje dag varav åtminstone tredje kvartilen lätt kvalar in i facket “nu ska jag sätta dit dig gamle man” men Reinhardt bara spänner ögonen i honom, står still [varje gång är det samma sak - jag tänker att "nu har åldern tagit ut sin rätt, stackars Roine kan inte svaret" innan han börjar med att rätta till frågan så att den är korrekt ställd innan han tar ett djupt andetag] och svarar sedan med en utläggning som får mig att undra om det verkligen är möjligt att han kan kunna allt. Å andra sidan, hur bedårad jag än må vara av hans kunnande så för det ju onekligen med sig att han har en uppsjö med information att lära ut – något som sedan drabbar oss i slutändan. Hittills har det gått en vecka av kursen och jag har antecknat slut ett block och är väl inne på ett halvt till; han producerar massiva mängder med anteckningar! Första dagarna tillbaka i skolbänken var det som att försöka skrämma upp en Renault 4 i Porsche-hastigheter men nu börjar min Bugatti Veyron-hjärna att vakna till; det fanns verkligen en anledning till att jag vigde närapå åtta år av mitt liv åt att glädja CSN och samla högskolepoäng! Nåväl, åter till poängen – Reinhardt är en skön gråhårsman som har ett riktigt jävla stuteri till stall för sina gråcellshästar.

Imorgon bär det av till Prag. Jag, Craig från Australien, Ben från Nya Zeeland och Cruz från Venezuela drar iväg i vår nyhyrda Opel Signia och susar de trettio milen till Europas hjärta. Väl där tar vi in på sådär stadshotellet-i-Sveg-billigt hotell och gör stan för att sen på söndag dag pila tillbaka. Är det något jag måste se? Någon öl jag borde dricka eller någon mat man gör bäst i att akta sig för [kan ju så här i förbigående säga att jag och Lady starkt rekommenderar att äta något annat än hamburgare om ni ska hänga på Continental Hotel i Akosombo, Ghana]? Hur säger man till exempel “Nu har du satt din sista potatis din lurvenpajsare, kan jag få en öl tack?” på tjeckiska? Nån?

Det blir inte många bilder idag – under dagtid är det ganska ospännande att ta bilder; ett vanligt föreläsningsrum och elva mentalt sett småfinniga tonåringsingenjörer som med stora ögon tittar på farbror Reinhardt. Och på kvällarna hänger jag i Erlangen – en småsömnig kranskommun till Nürnberg som inte tinga alltför många poäng på måste-se-skalan. Men en bild, när jag kom hem från mitt äventyr till Puma och Adidas fabriksutförsäljningar igår, kan jag ge er. Mitt hus i kvällsljus.

Jo, det var så sant – Puma och Adidas har sina huvudkontor här nere i Erlangen, så är det någon av er som vill ha något speciellt så hör av er. Det är affärer stora som en fotbollsplan med baaaara Puma- och Adidaskläder, prylar, väskor och allt annat. Själv slog jag till på en väska som jag kan ha till Prag – med mig ner hit tog jag bara människosmugglar-storleks-väskan och min laptopväska; ingen av dem ger direkt mycket utrymme för en övernattningspackning.

Dagens fundering:
För ovanlighetens skull har dagens fundering en ganska grav verklighetsanknytning – så håll till godo… Om ni hade råkat bli felbehandlade med röntgen [okej, ska vi vara riktigt tekniska handlar det givetvis om en datortomograf men det är rent essentiellt sett en röntgenapparat] en gång, låt säga att du är 50 år gammal och råkar få en strålning som inte är 20% högre än normalt utan kanske en som är 20 g å n g e r så hög som normalt [en vag underdrift är att säga att det är fett mycket för mycket] och därmed drabbas av cancer – skulle du inte ställa till med ett stort debacle? Den här hypotetiska frågan blev verklighet här i Erlangen för nästan 20 år sen, en herre i 50-årsåldern råkade bli felbehandlad, drabbades av strupcancer och fick veta att han hade knappt ett halvår kvar att leva. Men istället för att stämma ryggraden ur sjukhuset och företaget så frågade han lite försynt om de kunde bekosta hans behandling [må så vara att de då trodde att den skulle vara fruktlös, men vem nekar en dödsdömd man?]. Ingen stämning, ingen rättslig process, inte ett ont ord om någon. Han jobbade själv inom utvecklingsbranchen och förstod att det skulle vara slutet för Siemens, sjukhuset och regionen om han slog på stora trumman. Mot alla odds har han överlevt sedan dess och så fort han behöver någon som helst sjukvård så har han ett direktnummer han ringer, sen blir han hämtad med ambulans och forslas raka vägen till onkologienheten på det bästa sjukhuset som ligger närmast där han är för tillfället. Allt bekostat av Siemens så länge han lever. Stort av honom att inse att han är en liten bricka i spelet men jag blir helt förundrad, och efter det känner jag mig lite fundersam; hade jag gjort samma sak? Kanske. Jag menar – vatten under bron, que sera sera, gjort är gjort – man ska inte gråta över spilld mjölk. Men hur stor är man i stundens allvar? Det. Är. Frågan.

Nog för den här gången – jag återkommer på söndag med rapport från Östeuropa; glasnost, gulasch och vodkabältet here I come!

Er traveler,

Global