i n d i a n s o m m a r

Friday I’m in love…

Fri October 30, 2009, 9:51

(Todays person is Holli. She’s the first one to acknowledge these words in english and thanks to her I’ll keep pestering you Swedes with this english starting parenthesis. She’s been living in Accra for fourteen years so there’s probably tons of things I can learn from her – and you too, which is why I think all should pay a visit to her blog, Holli’s ramblings. Now something else – since we’ll continue exploring the Swedish cultural gem, I’ll tell you a bit about Göran Zachrisson, one of Sweden’s most renowned opera singers. He’s performed in various productions in great venues like Folkets Hus Säffle and PRO-headquarters in Bunkeflo. He’s also got some funny quotes: “It’s all about having a ‘känsla’ for feeling.” [maybe that doesn't translate all that good though], “the only thing I can tell you about this put is what time it is” and my personal favorite “90% are right handed and 5-6% left handed – don’t ask me why, that’s just the way it is.” Tomorrow we’ll learn all about Kjell-Henry and Ica-stig – ok? Exciting!)

Alltså, jag vet att jag får fler och fler läsare men är det för att jag är exotisk som befinner mig i Afrika eller är det för att ni som läser tycker om det jag skriver? För övrigt känner jag storhetsvansinnet komma krypande och jag önskar i det tyska [eh? tyska? tysTa ska det vara] att någon gigantumlirare som typ Alex Schulman kunde få upp ögonen för min blog och rekommendera den och därmed tusenfaldiga antalet läsare. Å andra sidan skulle jag sekunden efter det drabbas av prestationsångest kombinerad med illa dold hybris så kanske det är lika bra att köra lite Leonard Cohen-stylee [first we take Manhattan, then we take New York]? Ja ja. Fortsätt läsa så fortsätter jag skriva. Deal?

Här har vi en tunnel som kommer gå mellan ena huset [som bland annat inhyser min avdelning, medicinsk teknik] och stora sjukhusbyggnaden. Bilden är tagen för ganska exakt åtta dagar sedan.

Samma bild fast från igår. De är ena riktiga monster till soldatmyror de här arbetarna, de flätar armeringsjärn som om det vore sytråd!

Nä, vad säger ni, ska vi ta oss ett järn?

Det kanske är lite svårt att se, men det roliga i den här bilden är trycket på kragen på killens tröja. Alltså, det är ju inte alltid så lätt det där med piratkopior; ni vet märket Abercrombie & Fitch? Får jag lov att presentera den Ghananska versionen Aberbrombte & Fitoh! Helt underbart!

Referensbild – jag ska försöka ta en bild från samma ställe varje gång jag är uppe på byggplatsen så att ni har något att jämföra med. I vänster del av bilden ser ni förresten skogen av armeringsjärn som är till för väggarna i vår onkologibunker. Väggarna i rummen som inhyser våra linjäracceleratorer är 200 (sic!) cm tjocka. På tre rum kommer vi ha gjort av med 150 kubikmeter betong. Det är g a n s k a mycket. Respect, som man säger i hooden.

Dagens fundering:
Äh, idag är det fredag och då behöver man inte fundera. Istället ska man åka till Scandic Anglais och gå på after work och väl där kan man göra vad som helst förutom att försöka flirta med den snyggaste tjejen – för hon är min. Okej? Bra. Scandic Anglais. Skulle ni sen råka se henne, min Lady, hälsa från mig och bjud henne på en drink.

Er flagga,

Winston

PS. På ren svenska har jag faktiskt en annan favorit när det gäller golfkommentatorn [som han faktiskt är - men lyckas jag bara lura någon blåögd och kunskapsinavlad amerikan så är jag mer än nöjd] Göran Zachrisson: “Kan ni tänka er? Han är bara sex veckor gammal. Han är alltså nästan inte född än.” [om Garry Evans son] Han är ju för skön, Göran! DS.

PSII. Bara för att förtydliga – jag är kär varje dag men lite extra på fredagar. IMUILU mi amore! DSII.

Nya höjder…

Thu October 29, 2009, 10:09

(I have decided to try and give you an insight into the Swedish cultural gem, and first out is Rolf Zetterlund. He is one of Sweden’s most famous writers and also pursued a carreer in fashion design. He’s got hundreds of memorable quotes but my favorites are: “Remember boys – there are no railroads to success.“, “The three of you form a square in the midfield.” and “Don’t worry boys, the paycheck will come radioactively.“)

Ja, vad tror ni svenska läsare – kommer jag lyckas tuta i nån stackars amerikan total goja? Härnäst på lager har vi Göran Zachrisson som operasångare [med riktiga sköningar till citat som "Han missade en putt som inte var längre än en stor fisk."] – det kör vi på va?

Igår firade Judit & Bertil femårsjubileum, och jag kunde inte vara där… det skär i hjärtat. Eller nja, kanske inte sådär dramatiskt utan mer att det är en sån kväll man inte vill missa. Som tvåårsjubiléet som jag och min vapendragare Betraktelser-från-baren-Björn råkade hamna på andra gången vi besökte restaurangen – eller året efter när de fyllde tre år då jag fick ta plats bakom baren under tiden personalen hade sin födelsedagsmiddag [fördrinken bestod av mellanöl och Jack Daniels]. Ett tag hängde vi där så mycket att vi till och med fick löften från ägarna att skriva oss där – enklare liksom, så att vi fick vår post direkt dit. Som det är nu vet jag inte om någon av mina vänner gick dit, förutom Kalle – han är att lita på han. Ringde honom igårkväll och jag tror mig veta att det sitter en kille som har ett namn som börjar på “K” och slutar på “alle” och bannar sig själv för sista ölen han tog igår. Men det var värt det, det är jag säker på!

Så var det då dags igen att inmundiga lunchen på the Bush Canteen – nu har Josh verkligen tagit mig under sina vingar för att skola mig i det högre Ghananska kulinariska köket; på morgnarna har vi en liten frukostrast då vi delar på matlådan han har med sig hemifrån [idag bestående av okro stew, minus kohuden jag berättade om förut, samt dubbelkokt banku, alltså en smet på cassawarotsmjöl och majsmjöl som sedan kokas och därefter lindas in i majskolvsblast och kokas igen] och vid lunch drar vi iväg till djungelmatsalen. Eftersom jag inte kan någonting om maträtterna här nere och då the Bush Canteen dessutom saknar menyer [alla bara vet vad som finns] så har jag helt enkelt valt att lägga mitt liv i Joshs händer. Så igår vankades det kycklingsoppa med kycklingvingar, tilapia och fufu. Jag är helt på det klara med kycklingsoppa, kryddstark men riktigt god, men att sen blanda ner fisk [tilapia är deras favoriträtt alla kategorier - en fisk med lika mycket ben som en mört typ] får mig att bli lite konfunderad… Fufu i sin tur är i konsistensen ganska likt slime, färgen påminner om mannagrynsgröt [ja, faktiskt - konsistensen påminner lite om gröt även den] och smaken… eh, ja, jag fick veta att man inte tuggar fufu utan bara sväljer det. Så jag vet inte. Men det var… en upplevelse. Imorgon blir ett nytt äventyr!

Kycklingsoppa, tilapia, kycklingvingar och fufu. Till det en öl och sen är lyckan gjord.

Korkors rätt såg mer… eh, läskig ut. Det var fisk lyckades jag lista ut men den av er som berättar för mig vad det där andra är bjuder jag på en öl! Det ser helt brutalt farligt ut men jag kan säga att hon smaskade i sig rubbet!

Färdig! Som sagt, det finns en hel del ben i Tilapia-fisken…

Ladies and gentlemen – I present to you: The Bush Canteen. Lite inkognito, en smula fransigt i kanterna kanske men icke desto mindre; det här är Afrika mina vänner! Här serveras ni det finaste som Accra har att erbjuda och hittills, peppar peppar ta i trä, mår min stålmage helt enastående bra. Let’s go!

Jodå, de har platser ute också!

Jag försökte även betala igår, det gick sådär. På stället så har de olika servitörer för mat och dryck, så vi började med att beställa in dryck. När vi sen fått den så kommer servitören och viskar lite försynt till Korkor [vansinnigt effektiv och rapp i käften allt-i-allo för företaget här nere] “that will be 3 cedis and 50 pesewas“, varpå hon blixtrar till med ögonen och eyeball:ar honom med repliken “why are you saying that to me when there are three men sitting around the table?“. Skön grej liksom. “Varför ska jag betala, jag är ju tjej?!” En kanske inte helt rumsren replik i Sverige men här nere helt självklar.

Hur som helst, jag betalade drycken under protester från de andra – de hävdar att jag är deras gäst [trots att jag har boende, uppehållstillstånd och jobb här nere] och först när jag och Lady flyttat hit mer permanent kommer de låta mig betala. Nu är det i och för sig inga monstruösa summor vi talar om som ni förstått men det gör det hela än mer retligt, jag vill kunna betala för mig. Nåväl.

Dagens fundering:
Tänk om karma verkligen finns – i viss utsträckning alltså. Att det man gör mot andra kommer tillbaka mot en själv. Nu pratar jag inte om att ni kommer återfödas som slamsugare för att ni råkar trampa på myror när ni är ute och går i skogen – men säg att man kanske gör något för att gagna en själv men samtidigt medvetet [lite som collateral damage] ger någon annan problem, tror ni att det straffar sig? Bra karma och dålig karma liksom? Jag är ju en total mes så jag försöker ju alltid att vara alla till lags, något som i och för sig allt som oftast straffar sig i och med att det är svårt att följa allas vilja. Men på något sätt känns det som att de där latinarna inte var helt fel ute med sitt “quid pro quo“, eller som man säger på utrikiska: “What goes around comes around.”

Er plats,

Rotel

When the going gets tough…

Wed October 28, 2009, 11:10

(…the tough get going! I’m still waiting on the first comment from any of you english speakers – I can give you a hint, comments are “kommentera” in Swedish. It couldn’t be that hard? And even though you probably don’t understand much of the text below, you can still watch the images [like back to basics, good old picture-book] – right?)

Jag har hittat en ny favoritblog – “fakta- och fruktbloggen“. Egentligen är det helt genialt, de skriver om frukt och fakta [sanning med modifikation i och för sig - som ni kommer märka]. Exempel från de senaste dagarna:

“Kinesiska akademien har nu adderat ytterligare 2.400 svordomar som handlar om häst. En av dom nämner faktiskt Sverige och låter ungefär så här, ‘är du svensk häst? Skärp!’“

“Den 49-årige man från ruskträsk som i november förra året upprepade gånger kallat sin bror för ‘lappjävel’ har nu dömts till döden av Lycksele tingsrätt.“

“Bananflugan kan äta tre gånger sin egen vikt och är oftast jättehungrig eftersom den har för små fingrar för att kunna skala bananer.“

Man måste spatsera på gränsen mellan sjukdom och genialitet om man ens kommer på tanken att döma någon till döden för att ha kallat sin bror för lappjävel. Så vill ni få en bra början på dagen – inled med fakta- och fruktbloggen. Hepp!

Min chef, Björn, har fått ett vapen från polismästaren här nere – pumphagel med plats för åtta patroner. Själv är jag nog mer av den gamla skolan att våld föder våld och att det finns en anledning till att flest dödsfall med vapen inblandade äger rum i USA. Men ändå, imponerande pjäs. Förresten vill jag också att ni lägger märke till vilken ljuvlig solbränna jag har; gyllenbrun, jämn och avundsvärd. [Jag ljuger så braaaaa!]

Det är ju faktiskt nästan så att jag borde starta en konkurrent till Manolo.se – eller hur? Vem skulle inte vilja ha en Burton-kostym, eller Chuck Norris-jeans?

Har ni tänkt på det där förresten med hur utlämnad man är i ett flygplan? Jag läste artikeln om piloterna som glömde bort att landa och egentligen, hur har man koll på var man är när man flyger? Jag har ju nån slags åkomma som gör att jag alltid tänker på var jag kommer ha solen, “jag flyger söderut, det är eftermiddag, solen ligger i väst, jag borde ha solen på höger sida” men jag har ju ingen aning om jag befinner mig ovanför Holland eller Danmark. Lösningen är ju i och för sig inte långt borta – på flighterna ner till Ghana och tillbaka finns det trackingsystem så man alltid kan följa var man är någonstans. Å andra sidan distraherar ju de flighterna en med filmer, musik och mat och grejor… Ja ja. Piloterna som glömde att landa har tydligen fått sparken nu – de förklarade sitt misstag genom att de var upptagna med sina bärbara datorer; får man som pilot ha bärbar dator inne i cockpit? Alltså, mina piloter som kör mina plan [vadå storhetsvansinne?] ska ägna sig enbart åt att flyga. Basta!

Jag har svårt att bestämma mig – ska jag satsa på byxorna jag visade för några inlägg sen eller ska jag ta de här? Jag menar, Chuck Norris är ju alltid Chuck Norris.

Dagens fundering:
Hur ofta tror ni att två människor tänker på varandra i exakt samma ögonblick? För min egen del tror jag att det är ofta, jag kan gå i dagar och ha Lady i tankarna, där längst bak liksom, som en fondvägg som man hela tiden ser man är inne i rummet men kanske ändå inte lägger märke till. Så är det, jag tänker på henne hela tiden även om tankarna kanske inte alltid kommer upp till ytan. Så jag tror att vi tänker på varandra samtidigt minst några gånger om dagen, och det känns bra. Det är nice!

Ironi, någon?

För övrigt vill jag också säga att i högerkolumnen finns det en liten ikon som det står Google på. Klicka där! Då kan ni lägga till min blog i Google Reader, eller på Googles startsida. Så att ni inte behöver klicka er hit varje gång. Eller ja, ni gör som ni vill, men jag själv tycker att Google Reader är ett eminent verktyg om man följer bloggar.

Er tamburin,

Willow

PS. Trasselkvast – nöjd med styckesindelningen? DS.

Kulinariska äventyr…

Tue October 27, 2009, 11:09

(So, it seems as if even though no one of you english native speakers have made your voices heard through the comments, the rate of poeple coming here from abroad keeps rising. Yesterday alone I had people from Mauritius, Belgium, USA and New Zealand. So I’ll continue writing in english and apart from the starting parenthesis I guess you could use Google Translate to read my updates. Don’t be surprised though if it’s translated into mumbo jumbo – that’s most likely due to the fact that my procreations even in Swedish are a bit pawky. Last but not least, let me give you a walkthrough todays opus: First I talk about the chop bar/restaurant the Bush Canteen here in Accra, bloody marvelous food but some halting ingredients [like cow skin for example]. After that it’s the thought of the day [a.k.a. quasiphilosophical pondering], followed by two of my favorite videos on Youtube – enjoyable in any language. And farthest down there’s a story about a drunk judge, too long to explain here but too good not to be translated, so use Google Translate! It’s an order. Ok?)

Idag [igår] har jag ätit på Accras kulinariska högborg – the Bush Canteen. Jag och Josh [CFO på vårt eminenta företag Sweden Ghana Medical Centre] drog iväg för att äta lunch och jag bad honom åka till hans favorithak. Så vi hamnade några kvarter bort på djungelmatsalen. I vanlig ordning har jag ingen aning om vad fufu, banku, gigi, ato eller etew är för något så jag sa helt sonika till Josh att “I’ll have what you’re having“. Nu så här i efterhand är jag väl inte helt på det klara med om det var en bra grej eller inte att göra men hur som helst – vi åt banku [en deg på majs- och cassawamjöl som sen kokas till ungefär potatismoskonsistens] med “okro stew“, stuvning bestående av, håll i er, tonfisk [inte helt uppseendeväckande kanske], krabba [vi anar ett seafood-tema] och wele [kokt kohud - där sprack seafood-illusionen och sällan har jag ångrat så mycket att jag glömde ta med mig kameran]. Tänk er att ni börjar med att raka en ko och därefter flår ni den, sen delar ni upp huden i stycken om en kvadratdecimeter typ… och det är sen de här styckena som kokas tillsammans med resten av stuvningen, tills de drar ihop sig till små rullar som… tja, bara flyter runt där. Tydligen är det en delikatess som folk bara äter ibland, något som jag både har förståelse för men samtidigt inte riktigt fattar; det smakade, nja, alltså – det var kryddstarkt och helt okej men just kohuden hade jag lite svårt för så jag kan förstå att folk inte tar det varje dag direkt. Men smakar det så kostar det – lunch för två personer [praktiskt sett är det "all you can eat" för det är ena riktiga monsterportioner man får] och öl rockade loss på femton spänn. Men det var ju företagslunch, såklart – jag och Josh var ute på representationslunch, då kan man kosta på sig! ;)

“Glory to be God.” De är så fina, Ghananerna.

Kvällsmat – efter lunch på the Bush Canteen finns det inte på världskartan att äta mer än en kvarts ananas [som förresten ibland är stora som basketbollar här nere].

Dagens fundering:
Hur länge tror ni att det tar innan man blir rotlös? Alltså kommer på sig själv med att inte riktigt veta var man hör hemma? Jag mötte en italienare igår som bott i så många länder att han inte riktigt visste var han hörde hemma. Han saknade Italien men mer på ett sätt som man som svensk kan sakna Alperna, eller nåt annat semestermål. Samtidigt kände han sig inte hemma i Ghana heller… Tror ni att man kan bli rotlös eller är det kanske så att man i så fall från början har en [kanske] alltför svag koppling till sitt hemland? Hur som helst så känner jag det alltjämt som att där min Lady är, där är hemma. Men Sverige kommer alltid vara mitt hemland. Mitt kalla, karga, nordiska hemland.

När jag såg den här filmen tänkte jag direkt på min älskade gamla klassiker “svartjobbare“, som ni ser här nedanför. Det är så östeuropéiskt att det sjunger om det; “vi kan vi med, kanske inte på samma sätt men tamejfan vad vi kan!”

Det enda man med säkerhet kan veta om den här filmen är att ingen av de medverkande har en promillehalt under 3. Underbar film och de här killarna är värda varsin Oscar… eller åtminstone en vecka var på avgiftningsklinik.

Sen tänkte jag berätta om en sak som än så länge är helt undercover, så nu litar jag på er, mina läsare, att ni håller hemligheten väl förborgad. I alla fall, jag har ju varit här nere i Ghana ett par gånger nu och ofrånkomligt lär man känna folk, kanske framförallt Ghananer men även västerlänningar, och det är just västerlänningar som jag tänkte dra en liten anekdot om. Men top secret, hör ni det! I alla fall, det är ett par som bestämt sig för att att gifta sig i Ghana, en bit österut från Accra sett på sandstranden nedanför ett hotell, tja, mysigt och väldigt söderhavsö:skt helt enkelt. Och eftersom de inte vill att hela ceremonin ska vara förgäves så har de bestämt sig för att involvera en domare att förrätta vigselceremonin så att de får en attest på att de är gifta. Så häromdagen skulle de så möta domaren och planera inför vigseln, klockan två, på ovan nämnda hotell. Klockan två kommer ingen domare. Inte klockan tre heller. Inte fyra, inte fem… Utan klockan sju kommer domaren, i sällskap av två unga damer med kjolar så korta att det är tveksamt om de faller in under kjolkategorin eller hotpants-dito. Och det är väl okej, kanske. Om det inte var för att domaren börjar beställa in mat och dryck [en masse] och sen sätta upp notan på det förälskade parets rumsräkning. Nu börjar det luta åt att det inte är okej längre, alls. Men get this, snubben är snorfull redan när han kommer – det är snarast så att han behöver de två glädjeflickorna för att kunna stå upprätt… Needless to say så blir det inte mycket till diskussion utan paret bestämmer sig helt enkelt för att kontakta en annan domare och vägra betala den här promillegorillans räkning. Och där hade nog historien slutat, om det inte hade varit för att man som västerlänning allt som oftast har många kontakter här nere. Många kontakter högt upp i systemet. Så nu är domaren avsatt från sitt ämbete och väntar på rättegång för sitt olämpliga uppträdande. Krastapopolis, aj aj aj…

Förresten ska jag säga att jag verkligen har glömt min kamera i Sverige. Däremot är min chef en hyvens man så jag har fått låna hans under min tid här nere. Därav mina fotografiska mästerverk som pryder min blog. Så ni vet.

Nu är det slut för idag, klapp klapp
Tack och adjö för idag, klapp klapp
Tänk vad tiden gått fort, tänk så mycket vi gjort,
Men nu är det slut för idag, klapp klapp
Och tack och adjö för idag, klapp klapp

Er wingman,

Jollof

PS. Frukost i morse bestod av kokt jams och [hyfsat ortodox] stuvning med fläsk, morötter, ärtor och tomater. All courtesy of Josh. DS.

PSII. Lady – ILU, IMU!! DSII.

Vingklippt surfare…

Mon October 26, 2009, 12:22

(I’m back in Ghana as you see, it’s flaming hot down here and after having spent the weekend without internet access I am in desperate need of some good old fashioned binary communication. How are you guys? Is there anyone out there with english as their mother tongue? Does. Any. One. Read. This? Talk to me!)

Ibland får jag frågan om vad det är som är annorlunda här i Afrika jämfört med Sverige. Det är nog en av de lättaste och på samma gång absolut svåraste frågorna att komma på ett svar på. Vad är skillnaden mellan färg-tv och svartvit liksom? Självklart att den ena har färg medan den andra bara har svart och vitt – men om man går djupare än så, om man försöker förklara hur en bild ser ut på den svartvita tv:n och hur den ser ut på den med färg, då blir det knivigt – i synnerhet om man ska förklara det för någon som bara sett saker i svartvitt innan och inte vet vad fenomenet “färg” är. Ungefär så stor är skillnaden mellan Sverige och Ghana, och ungefär lika självklar känns skillnaden inledningsvis. Men folk här tänker annorlunda [även om jag ibland tvekar på huruvida de tänker överhuvudtaget], människorna är vänligare och en annan uppenbar sak är att man tycker om att lära känna folk. Om du sitter och väntar på bussen här [bara en sån sak - bussen är inte som bussen hemma, här består bussen av en skrotig Toyota Hiace från -87 eller liknande och har med största sannolikhet sköna bibelcitat som "Fear women and save your life" uppklistrade på bakrutan] och du sitter tyst och snällt precis som i Sverige, då kommer din stackars bänkgranne tro att han gjort något fel, luktar illa eller glömt ta på sig byxorna på morgonen [eller allt på en gång] – här pratar man med alla och i synnerhet om du är vit så vill de veta mer om dig, vem du är, vad du gör här och kanske viktigast av allt: Vad tycker du om deras land? Hur som helst, skillnaderna är så många att det nog snarast är lättare att lista likheterna; man kör på höger sida av vägen [tack och lov!] trots att Ghana är en gammal brittisk koloni, det finns Fernet på de flesta barer värda namnet [prisad vare Herren!] och klimatet är ju precis som Sveriges. Eller ja, alltså det där sistnämnda är ju givetvis inte sant, möjligen att klimatet här nere motsvarar Sveriges varmaste och fuktigaste sommardag everever, men det passar ju liksom bättre att skriva ner punkter i grupper om tre [tänk er själva en devis som "blod och svett" men inga tårar eller "vilja och våld" utan vaselin, nej, det funkar ju inte]. Så det var likheterna. Allt annat är annorlunda. Ta bara det här med hur man växlar pengar: Man tar med sig dollar$ eller €uro, sätter sig i bilen och åker till rondellen vid flygplatsen. Där stannar man och visslar till sig ett gäng killar som tillsammans utgör svartabörs-marknaden för pengaväxlande. Sen förhandlar man om växelkursen [som för övrigt ligger typ 20% högre än bankens] och växlar. Tänk er in i situationen i Stockholm – man tar med sig en bunt med dollarsedlar och pilar iväg till Norrtull. Väl där hänger det 30-40 börshajar med sedelrullar motsvarande diametern av en mamba som ger dig växelkurser på nio spänn istället för sju och femtio som du skulle fått hos Forex eller banken. Helt jävla underbart!

Eller som igår [i lördags], i sann Tomas Ledin-anda drämde vi till med “en dag på stranden“. Lee Child, öl och sandstrand så långt ögat kan nå. Lunch [bestående av två kycklingspett med friterad jams - ackompanjerat av en vansinnigt stark chilisalsa], fyra öl, två glas färsk ananasjuice och en rulle med Pringles gick loss på hutlösa 88 kronor. Det kostar att ligga på topp.

Sen en annan grej är ju det där med att de är g a n s k a religiösa här i Ghana… fast det här gillade jag, om man liksom skulle glömma bort bordsbönen så ordnar man det ändå – på gaffeln!

Som bevis. Jag är faktiskt här.

Jorå, så att eh, själva stranden är ju… okej.

Jag skulle kunna tänka mig att inofficiella världsmästerskapen i strandfotboll kan gå av stapeln här… ja, säg i vår? Vilka är på? Fernet Foundation ser jag som självklara att ställa upp med ett lag. Alla intresserade ser jag till att skaffa husrum till! Publik, vattenbärare och världsspelare – alla är välkomna! Vad som dessutom inte syns riktigt här är att bakom mig, där jag står och tar kort, ligger havet. Ungefär tiotusen kilometer med hav. Skarpt va?

Utsikt åt andra hållet längs med stranden. En konstig sak med Accra är att det kan vara hur molnigt som helst i stan men nere vid havet skiner alltid solen. Och det i kombination med att havsbrisen svalkar är i sig en livsfarlig kombination för människor hos vilka evolutionen helt enkelt prioriterat bort pigment [juryn håller fortfarande på att överlägga om det verkligen var ett smart drag] – typ som jag…

Hemma i Sverige ojade vi oss över att alkoholreklam började tillåtas – här går de ett steg längre; alkoholreklamen riktar in sig på tankesättet att “om du dricker så blir du en bättre människa”. Eller som här: “Top of the world, goodness, vitamins and energy.“, och så är det reklam för en ny alkoläsktyp från Guinnes. Okej att det finns tillfällen då man k ä n n e r sig som en bättre människa [ni vet efter tredje ölen typ] men regeln säger att dagen efter är det enda som är kvar en sämre människa…

Regel 1: Allt går att sälja. Regel 2: Vilken kombination som helst. [Jag menar, svamp och isblock?!]

Dagens fundering:
Tänk om det finns en annan människa på jorden som är en kopia av mig. Till det yttre åtminstone. Jag menar, om vi räknar med att det finns nästan sju miljarder människor på jorden så borde ju sannolikheten att någon av dem blir lika snygg som jag vara, om inte överhängande så åtminstone större än noll. Och jag har hittills levt i 31 år, fem månader och fem dagar, under vilken tid det statistiskt sett borde ha fötts en hel massa små krabater. Hälften av dessa [intet ont sagt om kvinnor men om en donna skulle vara lik mig skulle jag nog faktiskt tycka synd om henne] borde ju då teoretiskt sett kunna vara en ny “jag“. Tror ni att man skulle kunna märka det, om man träffade sig själv liksom? Okej att det skulle vara enkelt att märka om den andra personen [mitt andra jag] skulle vara i samma ålder, men säg att han är tio år yngre – kommer jag ihåg hur jag såg ut för tio år sen? Exakt? Det sägs ju att man känner sig själv bäst men hur bra koll har man på sig själv egentligen? Jag tror att det skulle vara lättare att känna igen någon annan, typ sitt syskon eller nån av sina föräldrar, om de skulle “råka” gå förbi en fast tio år yngre än vad det skulle vara att se sig själv… Nu är ju i och för sig sannolikheten att något sånt här ska hända typ noll [trots min utläggning ovan om att den de facto skulle vara större än noll - man ska inte tro på allt jag skriver], men ändå. Tänk om.

Sen igår förmiddag har vi inte haft tillgång till nätet [hm.. ja, lördag förmiddag - så ni förstår mitt något förvirrade tidsperspektiv] och när man då är förvisad till att använda datorn per se så står jag mig lite handfallen – det här är jobbets laptop och även om jag har en ansenlig mängd filmer [för det första ska det sägas att de självfallet är lagliga, hrm och till det ska även läggas att jag, i ett mina ytterst sällsynta ögonblick som helt och fullt sinnesslö och totalt hjärndöd, igår lyckades radera halva filmbiblioteket så nu är det väl kanske inte fullt så ansenligt längre] på den så finns det inte mycket roligt i övrigt. När. Man. Inte. Har. Internet. Så min tillflykt har blivit mina gamla dagboksalster – för snart tio år sen började jag skriva på nätet och nostalgikung med lätt narcissistiska böjeler som jag är så kommer jag ibland på mig själv med att sitta och ögna igenom sidorna. 350 sidor för att vara exakt. Om inte annat är det ganska intressant att se hur jag har utvecklats, rent språkligt alltså. Jag har väl alltid haft en förkärlek för svåra och annorlunda ord men att jag nu sitter och tycker att mitt språk för tio år sen var… hm, ja, omoget är nog rätt ord, det kommer lite som en överraskning för mig. Jag menar hey – jag borde ju fötts fulländad! Men tydligen inte, det finns delar som utvecklas än… hemska tanke.

Fast jag måste säga att jag var ganska rätt ute när jag skrev att “Gud är som en femåring som försöker testa gränser hela tiden“.

Här i East Legon, Accras version av The Hamptons, har man det ganska bra. Just idag, söndag, är det vansinnesvarmt ute så jag håller mig inne tills solen står lite lägre på himlen [i skrivande stund är klockan två på eftermiddagen och kvicksilvret dallrar strax under 40-strecket]. Men oavsett vilket lyxigt liv man än kan leva här nere, och hur skönt det än må vara att ha Nicholas som butler så saknar jag mitt gamla liv. Framförallt saknar jag Lady, men det börjar väl bli en visa uttjatad nog för att ge analogin “Peter och vargen” en ny dimension. Men att inte bara kunna ringa någon, Gillå, Björn, Pålle, Gotland eller Dino – eller brorsaaan för den delen, och höra vad ni gör ikväll – det är det som är rakt igenom onice. Eller att inte kunna stanna till på J&B på väg hem från jobbet och ringa till Lady och säga att “vi är på JB, ska bara ta en öl, vi blir inte så sena, pouss pouss!” [sen vet man hur det går - Fernet, Jack!, Frälsningsarmén, Morfar Ginkos och Babasonic], det är det som känns tungt. Men jag får se till att fördelarna uppväger nackdelarna, jag har ett jobb som jag skulle kunna utstå tusen-nålar för evigt [nästan i alla fall] för att få, jag får tillfälle att bo i ett annat land, lära känna en annan kultur och helt enkelt uppleva ett äventyr – och dessutom är det så att oavsett årstid kommer jag ha konstant svensk högsommar och en solbränna som får er andra svenskar att svettas brun-utan-sol av avund. That’s the spirit!

Om det är någon som undrat förresten – här kommer FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna på Garífuna: “Sun gürigia nasíruati yuti lun, lidan úarani, lawiwandiuní libágari kai le aubai labúsienra, gatu giñe lanagun lungua buidu hadan líbegu.” Okej? Ni hajar? Bra.

Som sista bild för idag – moln är mäktiga. För övrigt visade det sig att just de här molnen innehöll ett regnoväder som skulle få stormen Gudrun att skämmas, igårkväll satt jag i en timme och bara var förundrad över hur argt ett oväder kan verka genom sitt regn – vi snackar PMS, morgonhumör och favoritlaget-har-blivit-utslagna-ur-cupen-av-ett-gäng-korpenspelare-ilska på en gång! Rent stilistiskt vad det gäller bilden tycker jag dessutom att det är en lite skönt arg touch med taggtråden, lite hardcore-Afrika liksom.

Jag brukar ju avrunda varje inlägg med något i stil med “Er kajman, Wiggo“. Så jag satt och knappade mig igenom några av mina gamla-som-synden-gamla inlägg och tänkte göra en sammanställning vad jag undertecknat med. Jag har bland annat varit er steppdansare, samarit, plåtslagare, dubbeldäckare, vidmakthållare, guldfisk, workingman, örn, fältherre, statare, avgrund, tronarvinge, företagare, ytdykare, försening, vilja, gruppswitch, taverna, ringblomma, crossbollsspecialist, tamburin, haremist, stabilitet, qvisling, papegoja, huligan, eu-ambassadör, Bob Dylan, styrelseordförande, solbränna, sångare, dominant, jojo, klaviatur, poet, sista andetag, dåtid, tankeshop, undulat, kavaj, hök, fransman, frukt, borg, musketör, annons och gatuadvokat. Var får jag allt ifrån?

Er ekviblirist,

Fernando