Cocktails & Dreams…

Fri April 21, 2017, 18:39

(Dagens person är Isco, spansk fotbollsspelare. År 2009, när han spelade i Valencias ungdomslag, sa han följande: “I’d say I’m a bit antimadridista although I do not know where my future will be, but its a team that I never liked. I get the impression that it is an arrogant club, about how the players are. Without humility, you cannot get anywhere.” Fyra år senare skrev han på för – Real Madrid. Man vet aldrig var ens framtid finns!)

Nu är det dags igen! Nästan tre (!!) månader har gått sen sist och som vanligt har det runnit en hel del vatten under broarna – så här följer en något brokig uppdatering om livet i Dubai. Håll till godo!

Om vi börjar med att konstatera faktum – sedan vi flyttade in i huset den första november så har vi haft 43 besökare här nere i Dubai. Fyrtiotre! Givet att det handlar om en effektiv tidsrymd om fem månader så blir snittet dryga åtta besökare per månad… Nu är det förvisso så att jag och Lady har låtit våra egon få sina lystmäten i och med en grabbhelg och en tjejhelg med tiotalet besökare per helg – men siffrorna består – 43 besökare! Kvar på den här sidan om sommaren är blott min kära svärmor, sen är det lågsäsong för Svedenhov/Ericsson Hilton under sommarmånaderna (möjligtvis kan temperaturen ha något att göra med bristen på besök – nu ligger vi på typ 36-38 grader om dagarna och 25-26 på nätterna, och från och med nu går det bara uppåt för att i juli/augusti peak:a nånstans runt 45-50 grader på dagarna och 38-39 på nätterna), innan vi växlar upp igen från september och framåt.

Hur som helst – av det som hänt sedan sist så är givetvis besöken en stor anledning till glada miner och upplevelser – faktum är att vi, trots att vi har bott här nere nu i mer än åtta månader, ofta känner det som att gäster som spenderat två veckor hos oss har sett mer av Dubai under de två veckorna än vi gjort under åtta månader. Men det är väl precis som det var hemma i Sverige – man är sällan turist i sin egen stad, oavsett hur länge man har varit innevånare i densamma… Hur som helst – vi tar gärna emot besökare (om nu det mot all förmodan inte skulle ha framgått), och då får vi om inte annat även möjlighet att själva uppleva lite mer av den alldeles galna stad vi faktiskt lever i.

Vi hade familjen Larsson/Berg på besök i en dryg vecka – fantastiska dagar för oss alla fyra, men lite extra mycket fantastiskt för Astrid som fick hänga med sin bästis Charlie. Astrid och Charlie skolades in på förskolan i Sverige samtidigt, och efter det blev det mycket häng familjerna emellan, så det var ett kärt återseende här i Dubai!

Våra kompisar Lars och Mickan hade även valt att förlägga en del av sin semester hos oss – först en veckas yoga/surf-läger på Sri Lanka och sen en veckas storstadsliv i Dubai. Här ovanför på en bättre Friday Brunch – ett koncept jag ordar med om lite senare här i inlägget.

Som en del av er kanske vet så har jag en förkärlek för Old Fashioneds. När så den näst intill obligatoriska fredagscocktailen hemma i Sverige här nere fick bytas ut mot en torsdagsdito så är det föga förvånande så att det allt som oftast handlar om just en Old Fashioned.

Men i ett försök att bredda mitt register så har jag och en kollega här nere tagit oss för att gå igenom Dubais utbud av fine drinking – alltså riktigt vassa cocktailbarer, som har fokus på hantverk och kvalitet snarare än att kränga dussindrinkar till folk med fredagsfeeling. Vår lista ser ut enligt följande för tillfället:


Nippon Bottle Company

Entrén till den här baren är nog den mest spektakulära av alla ställen vi provat hittills – i hotellobbyn på Dusit Thani i Dubai så hittar man en bokhylla – och vet man sedan vilken bok man ska trycka på så öppnas en lönndörr, och in kommer man i Nippon Bottle Company. Väl på plats är det väl inga överdådiga vibbar man får av baren, och när man sedan inser att de helt och hållet har specialiserat sig på japansk whisky, och alla deras cocktails således har en bas av den Ockham:ska vattendelaren så sjunker impfaktorn lite. Stället i sig gör väl inga bestående intryck i barsjälen, men en rejäl bardisk är ju aldrig fel – något de verkligen tagit till sig här.
Atmosfär: 3/5
Cocktails: 3/5

Little Black Door
Med vad som verkar vara en ambition att ta efter speakeasy-barerna och 20-talets förbudstid så är baren väl gömd inne i lobbyn på Conrad Hotel. När man väl hittar fram och kommer innanför den lilla svarta dörren så är det mycket riktigt som att man transporteras tillbaka till 20-talets New York; väggar med tegelputs i dagen, lite skönt murrig belysning och en personal med klassisk och tidsenlig klädsel à la vit skjorta, ärmhållare, svart väst och vinröd slips. Till det ska sedan läggas det fenomenala hantverket de står för i form av helt formidabla cocktails. Vi hade nöjet att vid vårt besök få prata med en slovakisk bartender som verkligen brann för sitt gebit. Vi diskuterade klar is, den perfekta bourbonen att använda för Old Fashioned och vilka bortglömda cocktails som han önskar att gäster beställde oftare (Sazerac – helst med cognac, var höjdaren i hans värld). In alles är Little Black Door ett givet besök om ni ändå är i stan och är sugna på habila cocktails i en lika stabil miljö. Extra pluspoäng för att de har en egen isstämpel – och en kille som är anställd enkom för att med en ishacka forma iskuber till isklot – då pratar vi ambitionsnivå!
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 5/5

Okku

Okku brukade vara en av Dubais hetaste restauranger, och det var bara ett par år sedan den vann titeln Årets Restaurang i den allestädes närvarande tidningen Time Out Dubai, men om man tolkar snacket på stan så har den tappat lite senaste tiden, och är inte riktigt lika i ropet längre. Nu har jag inte hunnit äta på restaurangen än, som för övrigt serverar mat med en stark övervikt åt det japanska hållet, men jag har desto fler gånger frekventerat baren. Okku är inte alls lika full med folk som Little Black Door, vilket gör den lite mer lättillgänglig och hängvänlig. Och eftersom jag har envisas mig med att ta med mig svenska besökare dit (för det är bara att konstatera – deras egen version av Old Fashioned, som filmen visar på, med lönnsirap, bourboninfuserade körsbär och äppelträrök, är helt fantastisk) så känner jag numera såväl restaurangchef som bartendrarna. Största anledningen till att det inte är full pott gällande deras cocktails är att det inte riktigt är full fokus på drinkarna, utan showande och uppvisning stjäl lite av uppmärksamheten.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4+/5

Sass Café
I vår jakt på det smått legendariska stället Rogue Trader så insåg vi alltför sent att de kastat in handduken för gott, varpå en vänlig säkerhetsvakt meddelade att han kunde rekommendera Sass Café i samma hus. När man väl kommer in slås man av ett par saker – takhöjden (lätt över fyra meter) och konsten (helt fantastisk). När vi sen fick in våra drinkar så avtog wow-faktorn betydlig dessvärre, och med den atmosfär som de besitter så hade de varit så mycket mer betjänta av highend-cocktails än att presentera ambitionslösa utvattnade by-the-book-drinkar, så betyget blir inte mer än en trea. Kul detalj i sammanhanget är att vår servitör visade sig ha vuxit upp i Sverige (även om han var från Bosnien och numera alltså bor i Dubai), vilket han lät oss förstå genom att svara på svenska på våra engelska tilltal.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 3/5

Dusty’s
Efter strandhugget på Sass Café var det så dags för Dusty’s, även det beläget i Al Fattan Currency House i DIFC här i Dubai. Helt utan vare sig förväntningar eller ambitioner tågade vi in, och jag hajade direkt till när jag såg Fabbri Amarena-burken med körsbär och den ojämnt patinerade barskeden – det här kan vara en sovande törnrosa till bar, tänkte jag i mitt stilla sinne. Mycket riktigt visade det sig att bartendern, även han från Bosnien, visade sig ha såväl ambitioner som kunskap att backa upp dem med, och vi beställde in cocktail på cocktail. Dock, för att vara rättvis i bedömningen, inleds självfallet varje besök med en Old Fashioned. Själv föredrog bartendern Boulevardier när det gällde att svarva fincocktails, medan han även hade en något oslipad idé om att ta den mest utskällda spritsorten och göra något riktigt bra på den – i det här fallet Jack Daniels som bas i en cocktail med banansmak… Han har en del att jobba på där, dock får just den drinken snarast ses som ett olycksfall i arbetet snarare än något annat. Extra pluspoäng för de brännmärkta apelsinskalen till våra Old Fashioneds!
Atmosfär: 3/5
Cocktails: 5/5


40 Kong

På 40:e våningen i det femstjärniga hotellet H Hotel ligger skybaren 40 Kong. Helt under bar himmel så är det en smått magisk känsla att blicka ut över Satwa, Bur Dubai och Deira, lägger man sedan till klubbmusiken, alla vackra människor på plats och den mäktiga baren så är det här ett grundgjutet ställe att besöka i det nattliga Dubai. Men om vi sen ramlar över på drinkarna så är det väl så för just det här stället – populäriteten och läget gör att trycket på baren blir så stort att de inte riktigt når ända fram med sina kreationer. Det är bra, riktigt bra, men bartendrarna skulle behöva ha tiden att lägga en minut till per cocktail för att det ska bli sådär övervasst som på det något folktomma Dusty’s eller The Little Black Door, och den tiden finns inte. Värt att tänka på är att om man vill besöka 40 Kong så ska man tänka på två saker: Dress sharp and bring ladies. I korthet är det svårt att vara överklädd och man ska ha en utomjordisk tur om man blir uppsläppt utan att man har en fördelning på minst 50/50 kvinnor och män.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 4/5

I tillägg till ovan så har jag hängt med Lady på Mercury Lounge på Four Seasons i Jumeirah och på Play i H Hotel, plus att jag har tagit med några av våra gäster till Vault i JW Marriott Marquis Hotel, så håll till godo:


Mercury Lounge

Med en storslagen utsikt över de norra delarna av Dubai på håll, så har Mercury Lounge en hel del saker som talar för den redan innan man hunnit sätta sig ner och få beställa, men nånstans där börjar glansen falna. Servicen är korrekt men inte riktigt nära den där fantastiska nivån som man har lärt sig förvänta sig i Dubai, hantverket på drinkarna lämnar en hel del att önska då de både lyckas bli utvattnade och lite smaklösa redan från början. Atmosfären är fortfarande något hack bort från en genomgående wow-upplevelse, men av allt som talar för stället så är utsikten det tyngsta argumentet.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 3+/5


Play

Beläget på 36:e och 37:e våningen på ett våningsplan med dubbel takhöjd ligger den förhållandevis nyöppnade restaurangen och baren Play. Från att under första året ha vunnit pris för bästa nykomling inom restaurangvärlden så vann den nu, under sitt andra år, bästa restaurang alla kategorier i Dubai – så det är en skyhög ambitionsnivå på stället. Bilderna ger er möjligen en försmak av stället – men det är helt makalöst! Ambitionsnivån på cocktails går hand i hand med inredningen och det är allvarliga bartenders på stället. Ändå är det något som gör att de inte når ända fram för att plocka full pott som The Little Black Door – en snabbanalys gör gällande att det handlar om det faktum att på Play är baren lite som ett preludium till restaurangen (maten är top notch – tro inget annat!) medan den helt och hållet spelar huvudrollen på The Little Black Door.
Atmosfär: 4+/5
Cocktails: 4+/5


Vault

Vad som tydligen ska vara världens högsta bar ligger på 71:a våningen i JW Marriott Marquis Hotel precis nere vid den nybyggda Dubai Canal. Om man har tur när man åker upp så får man en hiss med fönster ut, och med tanke på att hissen är världens näst snabbaste (trumfas bara av hissen i Burj Khalifa) så är det en his(s)nande åktur innan man kommer upp till Vault. Väl där inne kliver man in i en scen som tagen från James Bond – baren är i två våningar med panoramiska vyer (bilden ovan är tagen av mig en av kvällarna – när jag var där med Trombon-Jonas) i alla fyra väderstreck. Problemet här är att musiken är hög som på en nattklubb (varför förstår man inte att det finns en egenvinning i att köra lite skön loungemusik istället?) och med just den nattklubbskänslan kommer stressen på bartendrarna – återigen skulle de här behöva lägga någon eller några minuter till på hantverket för att plocka full poäng. Dock ligger de bra till gällande Gin&Tonics, där de stoltserar med mer än tio olika varianter – alla med olika sorters gin och olika sorters tonic.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4/5

Vad det gäller kommande besök så hade vi förut ambitionen att bevista HOBO med ett besök – en ganska gravt mytomspunnen cocktailbar som bara skulle finnas en gång i veckan. Eller så här – varje måndag från midnatt och framåt så skulle HOBO uppstå i ett parkeringsgarage nånstans i finansdistriktet i Dubai. De serverar enligt utsago fantastiska cocktails, har en DJ och själva känslan ska då ha varit så långt från ett parkeringsgarage i sömniga kontorskvarter man kan komma. Det första problemet här är väl att det är väldigt sällan undertecknad är ledig på tisdagar, och ett ställe som öppnar midnatt och serverar resoluta cocktails med ett skönt häng borgar ju inte direkt för en tidig hemgång och  sex (let’s face it – åtta timmar är en utopi, jag är sällan i säng innan midnatt på grund av jobb, och uppe nånstans runt sex) timmars sömn innan ekorrhjulet börjar om morgonen efter… Det andra problemet är att stället inte längre kan anses vara hemligt – och de har dessutom nu öppnat både torsdagar och fredagar, så det exklusiva i att vara en av få som vet om det och dessutom bara ha möjligheten en gång i veckan har gått lite om intet. Vad det sen gäller totalen, i och med att Dubai stoltserar med 1 000 hotell, och varje hotell säkerligen snittar tre-fyra barer (det höga antalet barer per hotell är på grund av det faktum att här i Dubai får man som restaurang inget utskänkningstillstånd såvida man inte hör till ett hotell – således ser hotellet till att antingen franchise:a ut platser alternativt själva stå för ruljansen) så inser man ganska snabbt att vi har att göra framöver… Vi tar det i vår egen takt dock – ett par barer i månaden är en lagom ambition för en hard-working family man som undertecknad.

Friday Brunch var det ja – fenomenet brunch är väl inte helt okänt hemma i Sverige, jag minns i början av vårt gemensamma liv tillsammans så brukade jag och Lady dra ihop kompisar och gå antingen på Mosebackes Jazzbrunch, eller hänga på Missisippi Inn och äta fantastisk comfort food nere vid Nytorget. Men – brunch i Sverige framstår som en lätt hostning jämfört med det avgrundsvrål som fredagsbruncherna i Dubai motsvarar. Nu ska vi börja med att vara ärliga – en brunch hemma i Sverige kostar kanske 300 svenska kronor, men då får man köpa till dryck. Här i Dubai är det inte ovanligt med bruncher som går loss på 1 500 svenska kronor – men då ingår allt; hummer, ostron, helgrillad gris, sushi, thaimat, grillat, teppanyaki, meze, hamburgare – och i dryckesväg pratar vi champagne, öl, vin, drinkar, cocktails, shots, starksprit – det är helt enkelt så att man betalar stora pengar för att få möjlighet att ha en grym valfrihet och ett rent fantastiskt utbud. I och med att det är som att få ett åkband på Gröna Lund (vilket då alltså oftast leder till att det dricks rätt friskt) så är det en mindre välsignelse att åkturen är över redan klockan fyra på eftermiddagen – så även om man väljer att gå för en eftersexa så är man hemma till åtta, i säng till tio och fräsch som en nyponros morgonen efter…

I onsdags var en av sån där dag då vi bara slogs av det faktum att vi bor här nu. I Dubai. I Mellanöstern. Efter att ha kommit hem från jobbet så frågade Lady om vi inte skulle försöka komma iväg och gå ut och äta, hon och jag. Astrid var okej med lösningen och Hugo är allt som oftast glad som en speleman oavsett. Så sagt och gjort – vi tog en promenad över till Dubai Marine Resort, släntrade ner till italienaren som ligger längst ute på piren och slog oss ner. Ganska exakt då slogs jag av hur skönt det var; att ha kunnat ta en kort promenad i skjorta, sitta ute och höra vågorna slå och titta på backdrop:en med Burj Khalifa som höjdpunkt (hö hö) – det är såna ögonblick som gör att vi inser varför vi tog det här steget. Det är inte för att tjäna massor med pengar (för även om det är en hög lön man har så matchar utgifterna skrämmande bra inkomsterna) eller klättra uppåt i karriären – det är för att familjen har fler stunder av avslappnad kvalitet här nere än vi hade i Sverige. Nu kunde vi förvisso inte veta att det skulle bli så bra som det de facto har blivit, men vi hade fromma förhoppningar – som nu börjar infrias. Barnen kan springa fritt ut i trädgården och springa i vattenspridaren, de badar i poolen så gott som varje dag, jag och Lady har möjlighet att bege oss ut och äta en bit mat eller ta en drink på tu man hand, vi kan åka till stranden på helgerna och bada i varmt, turkosblått, hav och bara njuta. Semesterkänslan har börjat smyga sig på helt enkelt, trots trycket från jobbet som ständigt gör sig påmint. Men det är väl så – vi har börjat landa. Nu ser vi fram emot att upptäcka ännu mer av fördelarna med det liv vi valt att leva – bring it on, Dubai!

Lady på italienaren – i bakgrunden Dubai.

Men åter till ämnet besökare – som jag nämnde som hastigast här ovan så har vi haft egohelger – jag hade en långhelg i mitten av mars då jag skickade iväg Lady och kidsen till några vänner, medan jag tog emot tolv av mina närmaste vänner och en kock och en servitör, och hade planerat en armada av aktiviteter… I tur och ordning var det ankomst torsdag kväll, Friday Brunch på fredagen, dune bashing och kameltur på lördag förmiddag, herrmiddag på lördag kväll tillagad av den eminente kocken Pop (som jobbar på en av Malmös bästa gastropubar och dubbelspelar i Köpenhamn ibland) och serverad av det mest serviceinriktade cykelbud du någonsin kommer hitta – Pysen (och för att förtydliga kan vi säga att han har bakgrund som hovmästare på några av Stockholms bästa krogar). På söndagen var det dags för Burj Khalifa och Dubai Mall på dagen, följt av ett besök på 52:a våningen och The Observatory på kvällen för en gedigen middag med utsikt över både Dubai Marina och The Palm. Måndagen ägnades åt själabot, någon utflykt och så en rejäl grillkväll i hemmets lugna vrå, innan de allra sista gästerna lämnade tisdag morgon. Lady körde en glimrande tjejhelg två veckor därefter med möjligen lite mer fokus på upplevelser (jämfört med fokus på nattliv och utsikt) – men på det hela var helgerna grymt uppskattade och på båda fronter har det börjat funderas på när nästa tillfälle blir – troligen november…

Här har vi det grundgjutna gänget som hängde i Dubai – just här ute i öknen på dune bashing. Mind note för framtida grabbhelger – ta inte ut gänget på en Friday Brunch dagen innan det är dags för dune bashing (arabernas något omilda och brutala svar på berg- och dalbana)…

Som sagt…

Men samtidigt hade vi såna här kvällar – dress sharp, act cool – taggade till tänderna! Fan vad snygga vi är!

Tjejerna ville inte vara sämre – kolla på den här startelvan!

Det kanske inte behövs sägas, men för tydlighets skull kan jag tillägga att Lady inte hade några som helst problem att få plats för att dricka drinkar eller komma in på klubbar: “Hej, jag tänkte se om ni har plats för elva svenska tjejer som tänkte ta ett par drinkar hos er…?” Prova att byta ut “elva svenska tjejer” mot “tretton svenska grabbar” och man inser ganska raskt att det var ett smärre under att vi fick plats för drinkar på Okku. Det ska dock i samma andetag nämnas att någon hade sett till att skillnaden könen emellan i antal skulle jämnas ut – det ramlade nämligen in 15 påtagligt utmanande, uppklädda och översminkade ryskor, precis efter att vi anlänt. I takt med att kvällen gick utan att någon i vårt sällskap ens gjorde ett närmande mot dem, så blev de först och främst mer och mer utmanande för att i slutändan bli ganska oförskämda och otrevliga.

Hugo har börjat på dagis, förresten! Han går tre dagar i veckan och strortrivs, även om han nyligen har lärt sig att när mamma eller pappa går – då gråter man. Men det märks på honom att han verkligen njuter av att få vara nära andra barn, ha folk omkring sig och ha en evig tillgång på nya leksaker. Biverkningen av att gå på dagis är ju inte helt ovälkommen heller – han sover som ett barn (pun intended) på nätterna, och det har faktiskt funnits morgnar då han inte vaknat förrän typ halvsju! Sovmorgon – i en småbarnsförälders värld…

Dagens fundering:
Hur ofta händer det att man tänker på någon som tänker på en själv i exakt samma sekund? Själv tror jag att det händer mig själv allt som oftast, eftersom det inte går några långa stunder om dagar utan att jag tänker på min bättre hälft – Lady – och jag hoppas att hon kommer att tänka på mig allt som oftast med, eller jag tror det. Hur som helst – tänk om man skulle få en indikation på att någon tänker på dig, i just detta nu. En känsla, att bara få veta att någon tänker på en. Vore inte det en ganska fin sak? Enda problemet torde väl vara att det finns en tragisk orättvisa i det hela – att det i så fall kommer gå omkring människor som bara väntar, och längtar, på att någon ska tänka på dem… to no avail. Så den här neurofuturistiska versionen av en slags oskyldig perceptions-Tinder kanske bör stanna på den konceptuella nivå som den här funderingen håller…

Nu, sist men inte minst – hur beter sig Sverige så här i sluten av mitten av april? Är det en sån där strålande vår som ger den där genomtunga längtan efter den sommar som kanske kommer komma, ni vet en sån där vår där uteserveringspremiären består av skön vårvärme, små små gröna skott på träden och buskarna och kall öl i glasen som nästan lyser i guldgult från solen? Eller är våren hittills en tung påminnelse om de senaste sex månadernas snö, slask och mörker – där uteserveringspremiären avklarades medelst dunjacka, lätta köldskador på huvud och fingrar eftersom – let’s face it – mössor förstör frisyren och vantar är otympliga när man ska hålla i ölglas och även de mest hårdnackade soldyrkare gått i ide igen för att vakna upp i slutet av maj? Nu tror ni säkert att jag redan vet svaret, men jag har svårt att få något bra grepp om våren som helhet – jag får bara ögonblicksbilder från vänner då och då. Så frågan är ärlig – hur behandlar våren er där hemma i Sverige?

Nu är det fredag kväll och undertecknad drar på sig ett par chinos och en skjorta för att sedan dra ut i Dubai-natten i jakt på en kall öl och några stunder av känslan att vara sig själv – någon annan än pappa. Pang!

Er Dubaian,

Sheriff