Midsommar och Ivanhoe…

Tue July 6, 2010, 15:42

(Today it’s been almost exactly one month since I last updated this blog. So be prepared – this update will be massive and since I have a defect that makes me unable to write short and consise you’ll have a lot of reading to do. But first thing’s first – here are some of today’s goodies: A new era has begun, we have a gardener, Ivanhoe has been in the Swedish House, Ghana should’ve won the World Cup and Cape Coast Castle makes you doubt human kind. And picturewise we have: Swedish foul mouth, midsummer in Ghana, a lot of fishing boats, a dramatic sunset, a deserted beach and a few random pictures. Enjoy!)

Jaaaa, jag vet – det har gått år och da’r sen jag sist skrev – och inte lär ni bli gladare av att jag skriver sådär sjukt långt som bara jag kan göra. Men det skiter jag i – här ovanför har ni länkar till bilder och godbitarna, så ni som inte orkar läsa kan klicka er fram helt enkelt. Till er andra säger jag: God läsning! Vi börjar som vanligt kronologiskt med stycken som är skrivna för… tja, typ en månad sen.

Nu har det verkligen börjat en ny era här nere i Accra – det är en dryg månad sedan Lady kom ner, Ghana är på väg att ta sig vidare till slutspel i fotbolls-VM och sedan en tid tillbaka har Sweden Ghana Medical Centre svensk majoritet gällande aktieägandet. Dessutom har regnperioden svept in över oss och med den även en värme som är mer överkomlig för oss kranka svenskar; istället för 35 grader och gassande sol är det nu runt 25 grader och ibland till och med molnigt med enstaka regnskurar. Dessutom har min inre termostat genomgått någon slags metamorfos vilket gjort att jag slutat svettas som en vattenspridare och istället kan rysa till av svalkan när jag kliver ut från huset om morgnarna.

I övrigt börjar saker och ting ta sin form här nere, vi har anställt en trädgårdsmästare som inte bara briljerar med sina ambitioner [som vår säkerhetsvakt Emmanuel - han hade gått "agriculture" i skolan, för 40 år sen - och tyckte att vi, på de grunderna, skulle anställa honom som trädgårdsmästare också] utan även tycks kunna understödja dem med resultat – gräsmattan skulle närapå få en golfgreen på skam, vi har inrett färdigt i huset och står redo för våra första besökare som landar ikväll. Och till allt det här ska dessutom läggas att vi har börjat ta våra första stapplande steg på det lokala språket twii, med det i bagaget är det långt mycket lättare att förhandla taxitaxa, undanbe sig “vitingpriser” när man handlar konsthantverk och imponera på kollegorna på kontoret. Sedan tidigt imorse finns också Michael med i vår “stab” hemmavid – anställd av företaget ska han jobba tolvtimmarspass fem dagar i veckan med att… städa. Nog för att huset är gigantiskt med sex sovrum, vardagsrum, matsal och en massa annat – men tolv timmar om dagen? Hur som helst, städa, tvätta, feja och putsa – det är Michael det. Men det som ändå känns underligast när man tänker efter – det är att det inte längre känns exotiskt att borsta tänderna till grodornas kvackande, att kliva upp till syrsornas morgonsymfoni eller att sitta på verandan, läsa en bok och blicka ut över de svajande palmerna. Det är ju naturligt. Det är ju så livet är just nu. Och det, det känns konstigt att upptäcka.


För strömlösa tillfällen på kontoret har jag numera laddat upp med tidsfördriv; en kurs i stamspråket twii och en mycket komprimerad bok om Ghanas historia.

Nu är vi tillbaka i nutid, vår favorittrio TDI (Titti, Daniel och den lille ofödda krabaten Ivanhoe, dock numera ombestämd till IvanZoe för att undvika eventuella framtida klagomål angående mammas och pappas önskan vad det gäller en riddare eller prinsessa till förstfödd) har lämnat Afrika för den här gången och kvar står jag och Lady, ensamma men rika på minnen, skratt och upplevelser. Men för att inte göra det här krångligare än vad det egentligen är – vi börjar såklart med det viktigaste; fotbollen!


Vår favorittrio, Titti, Pålle och IvanZoe, samlad – den här gången på Labadi Beach på midsommardagen.

Ghana är ute ur fotbolls-VM. Suarez hands på mållinjen räddade Uruguay från ett uttåg från VM och skickade hela Afrikas hopp tillbaka hem till Accra. Egentligen finns det inte mycket att säga – fotboll handlar om att vinna och reglerna är lika för alla. Men ändå – ni skulle ha varit här; gatorna vibrerade av förväntan, varenda bil hade åtminstone två flaggor uppsatta och taxichaufförerna glömde rentav att ta betalt i sin iver att diskutera vem som skulle göra hur många mål… Vi gick och åt på Bella Roma – ståndsmässig pizza fungerar utmärkt som uppladdning inför en sån här match och på Bella Roma är pizzorna to die for, dock kan det vara så att vissa pizzor låter godare än vad de är – Amalfi, som verkar vara sådär enkel att den skulle kunna vara hur god som helst [ost, tomatsås, basilika och hummer], är… tja, helt okej. Men med hummer på pizzan hade man liksom förväntat sig lite mer, eller hur?

Inne på restaurangerna var det dock i det närmaste folktomt. Folk var ute på gatan – om det sen handlade om en 14-tums tjock-tv utanför närmaste “gatukök“ eller en storbildsskärm i ena änden av Oxford Street spelade inte så stor roll – ute was the shit! Vi höll oss dock till den lilla del av paradiset som var luftkonditionerad, drickandes Sicilianskt rödvin och mumsandes på den focaccia som hade blivit kvar… och såg fram emot en natt i den nya tricolorens färger (röd, gul, grön). Men som alla sagor så hade även denna ett slut – luften gick ur oss alla och själv hamnade jag i en depression jag knappt ens trodde mig själv vara värdig. Livet kändes värdelöst när Ghana blev utslagna. Vi gick hem, borstade tänderna och la oss. Sekunden innan straffavgörandet var jag redo att gå ut, festa med ghananerna tills natten blivit natt igen och promenera hem genom segerrusiga gator till tonerna av den inte helt självklara mixen av “Olé, olé, olé” blandat med landsplågan “Zoaga“.

Åter till Ghana som semesterresort – TDI anlände förra onsdagkvällen, om än efter ett palaver för att få ut alla sina väskor, och väl hemma möttes de av Nicholas patenterade wraps, Star på kylning och ett Swedish House i all sin prakt! Torsdagen spenderades på kontoret till hälften och vid lunch var det dags att inviga gästerna i den lokala kostcirkeln – vi gick på Bush Canteen. Kyckling i palawasås, fufu med palmnötssoppa, tonfisk med okrostuvning och banku och stekt sardin stod på menyn. Och get this – de älskade det! Jag fortsätter helt enkelt att odla min idolstatus på Bush Canteen, först genom att plocka dit ett filmteam som skulle fått en mindre Hollywood-produktion att skämmas för sig och nu genom att plocka dit än fler “obronis” [vitingar] som älskar maten! Ruggigt nice!


Det kan vara så att det faktum att man äter maten på the Bush Canteen med händerna gör att foton som kan komma att tas inte blir alltför… eh, smickrande. Men jag tror inte att det är så…


…för jag menar – beauty is in the eye of the beholder. Inte sant Titti? :)


På torsdagskvällen var vi även ute och åt på Monsoon – jag kan verkligen rekommendera den grillade antilopfilén med blåbärssås. Mmmmmmmm! Innan vi bestämde oss för att bege oss hemåt igen tog vi en promenad längs med Oxford Street och hittade… Kukis. Jorå, så att eh…

Fredagen kom och på agendan stod svensk midsommarafton! För att kunna få till de svenskaste elementen på midsommar så hade Pålle och Titti fått en inköpslista att fylla på ifrån, så när de packade upp kom de ut med saker som Matjesill, senapssill, gräslök, lösgodis, kavring, knäckebröd, kaviar och sist men inte minst – två rejäla påsar med Estrellas Sourcream & Onion-chips. För att sedan ytterligare spä på känslan av svensk sommar hade Lady företagit sig att göra Janssons frestelse, vi hade investerat dryga hundringen i en liter jordgubbar och åttio spänn för en liter grädde för att kunna garnera jordgubbstårtan och Pålles iPhone var till bristningsgränsen fylld med Svenska Sommarklassiker och sån där schlager man bara tillåter sig själv lyssna på till just midsommar. Kvällen blev en klassiker – 30 expats sjunger “Hell and Gore” på vår terass, de sista gästerna skickar vi på porten vid halvfem och morgonen avrundas med Captain Morgan, avslagen cola och djupsinniga samtal mellan mig och Pålle vid halvsex på balkongen. Midsommar. I Ghana. Så jävla bra!


Långbord på terassen till tonerna av Ulf Lundell, Povel Ramel och Carola.


Skuggspel sett från balkongen vid halvfem på morgonen. [Halvfem på morgonen är det becksvart här nere - när de säger att solen går upp klockan sex så menar de liksom - klockan sex. Innan dess är solen inte uppe och då är det - svart.]

Efter en midsommardag med strandhäng hos Alex på Labadi följt av fotbollshysteri på Royal Richester Hotel var det så i söndags morse dags för ännu en utflykt till Cape Coast. Förra gången slutade det hela i moll då jag blev liggande på hotellrummet i feberfrossa blandat med magsjuka, så det var tre själaglada passagerare och en något nervös chaufför som gav sig av strax efter klockan sju på morgonen. Väl framme letade vi oss till slut fram till Coconut Grove Beach Resort där ett dubbelrum [faktiskt med havsutsikt] gick på 80 jämna dollars per natt. Därefter var det dags att göra stan – Cape Coast var en gång i tiden något av ett nav i slavkommersen och därför känns det snudd på obligatoriskt med ett besök på det gamla slavfortet. Jag har väl i och för sig aldrig varit någon riktig tuffing, men när man kommer in i kryptorna där de klämde in 300 slavar på en yta motsvarande vårt sovrum så blev jag illa berörd. Allt kändes så underligt motbjudande på något sätt. Gång på gång har vi människor bevisat vår oförmåga att handla på ett logiskt och mänskligt sätt. Och ändå fortsätter det. Nåja, mäktigt att vara på plats och nyttigt för själen att ha varit där.


Midsommardagsöl hos Alex.


En sån där bild där man i efterhand hittar ett ansikte man inte alls kommer ihåg att man tagit kort på. Hur som helst – Coconut Grove, och så Pålle då.


Cape Coast Castle…


…från en annan vinkel.


Fiskebåtarna gör hela scenen lite mer pittoresk, samtidigt som själva vyn skulle kunnat tala för sig själv. [Sedan måste ni låta mig hållas gällande vissa av mina bilder - jag är stolt som en tupp över att ha bemästrat HDR-tekniken... eller ja, bemästrat och bemästrat... skitsamma. Låt mig hållas!]

Åter på hotellet var det middag följt av barhäng för mig och Pålle. Efter att över en stadig drink ha diskuterat världsåskådning med ett gäng finniga soldataspiranter från USA kände vi oss med ens mer beresta, ödmjuka och upplysta än vi troligen kommer göra än på ett par år. Djävlar i havet vad naiva amerikaner kan vara! I deras värld finns det typ tre länder: USA, Europa och Afrika. Möjligen att Japan kvalar in på listan, som enda icke-amerikanska enskilda land, eftersom jänkarna varit i krig med dem. Men annars är de helt uppe i det blå…


En bit in på kvällen var det så dags för solen, molnen och palmerna att bjuda på resans konststycke! Vem sa att regnoväder bara var av ondo?

Nåväl, ingen resa till Cape Coast utan magsjuka – således lades planerna att på måndagen göra hängbroarna i Kakoum på is och istället ilade vi raka vägen hem så att undertecknad fick krypa ihop i sängen och undra vad han gjort för ont i sitt förra liv för att förtjäna detta…

För att sen få det här att gå ihop på något sätt – skulle jag fortsätta lägga ut texten så skulle alla – verkligen alla – tröttna på att läsa nånstans om tre stycken och istället bara titta på bilderna. Så hur som helst – vi hoppar raskt vidare till helgen som var!

Fredagkvällen ägnades som sagt åt fotboll och efter det åt själarensning och depression. Inte mycket att orda om alltså. På lördagen hämtade vi upp vår vän Nii Amo för vidare färd mot Ada Foah och lite skön relax längs med Voltafloden. Väl framme bredde vi ut oss vid poolen, åt gott och spelade Backgammon tills vi funderade på om vi inte ändå var sugna på en tur med båt ut på floden. Jag har både läst och hört talas om Maranatha Beach Camp, en sån där söderhavsö:sk liten resort längst ute på landtungan mellan floden och havet. Sagt och gjort! Vi hyrde in oss på en båt och tultade iväg. Väl framme visade det sig vara ett lyckokast! Totalt Bali-lika sandstränder på ena sidan och en solvarm Voltaflod på andra sidan och däremellan små hyddor av palmblad blandat med solstolar och sandsandsand.


Eller som Lady säger: Det här är min strand!


Varpå jag kontrar: Och det här är min!


Och så bakvattnet på andra sidan om näset – palmer, vindstilla och en strand befolkad av en handfull turister och ett par tusen eremitkräftor i miniformat.


Hela sällskapet samlat!


På vägen hem var solen vår vän igen och på något sätt känns himlen större, molnen mäktigare och solen rödare här nere… eller finns det här i Sverige också? Jag har glömt. Vilket känns sorgligt. Men vi kommer hem i slutet av månaden för att ta reda på det!

Söndagen spenderades i vanlig ordning nere på Labadi Beach innan det var dags för TDI att återigen nyttja sig av KLM:s faciliteter. Eftersom “god tid” är något av ett okänt begrepp för ghananer så är sista incheckningen för flyget dryga två timmar innan avfärd – något som gör att en plats i loungen kan vara guld värd. Så en gravid Titti i kombination med separationsångest [från bådas håll - själv är jag en blödig själ som tycker att avsked är extremt svårt] plus ett par tårar gjorde att personalen vid incheckningsdisken blev alldeles heartbroken och både hon och Daniel gled in i loungen för ett par timmars fri dryck och snacks – något som annars kräver silverstatus och typ oändligt antal flygmiles. Nu är de återigen hemma i Sverige och… ja, här nere är det business as usual igen. Vanvettigt tråkigt men ändå en trygghet i sig. Nu väntar lunch på vårt nya stammishak Coffee Lounge och ikväll är det halvapriset-pizza på Pizza Inn i Accra Mall. Vardagen is back.

Dagens fundering:
Varför är det så ibland att man själv inte kan se saker för vad de är – trots att man är mitt ibland allt? Hur kommer det sig liksom att man kan se saker bättre som utomstående än någon som verkligen borde ha örnkoll? Som här i Afrika – Pålle och Titti kom med reflektioner om livet här nere efter två dagar som jag själv inte ens hunnit med att göra efter närapå ett år – hur kan det vara så? Är jag hemmablind, lägger man märke till mer saker när man är på semester och kopplar av eller är det bara så att man alltid fäster blicken någon annanstans än där man för tillfället står?

Och innan dagen är all tänkte jag även ge er en liten skön cocktail av bilder – om ni nu inte skulle fått nog med det jag plitat ner hittills. Så håll till godo!


Uppe på byggsiten så fortsätter saker att växa som från ingenstans…


Alltså, ni vet de där tillfällena när man kommer hem sent efter en sån där helkväll man redan då känner på sig att man kommer ångra dagen efter? Man lägger sig i soffan för att “vila en stund”, somnar och vaknar morgonen efter med sandpapperstunga, betongkeps och en ångest som inte ens en Wienerschnitzel kan råda bot på [mitt ultimata tips mot bakfylla är annars Wienerschnitzel - ni vet, först bankar man ut det onda, sen blir det spabehandling à la äggbad för att slutligen låta köttbiten sona sina brott i stekpannan med ett hav av smör]? Hur som helst – vid såna tillfällen så är det en annan sak som alltid slår en när man vaknar där mitt i natten – myrornas krig är på tv. Varenda gång. Och här har vi det – inspelningsplatsen för myrornas krig. De här soldaterna klarade sig inte…


…för som ni ser här så handlar det alltså om myror, flygmyror i tusental. Exakt vad de gjort och varför de bestämt sig för att försöka bada utan att ens ha tagit baddaren vet jag inte. Men de finns i drivor.


Alltså, okej att det är regnperiod här nere, och att därmed typ skalbaggar har det ganska kämpigt [det regnar typ ett badkar per kvadratmeter när det väl regnar] – men att som skalbagge få för sig att lösa det hela genom att klättra upp två meter på ett staket – är inte det lite overkill? Och dessutom – kunde han inte ha valt något mer lättklättrat, typ ett träd?

Så, nu har vi nått vägs ände och jag lämnar er därhän för idag. Tack och bock, på återläsande och ta hand om er folket!

Ert värdpar at your service,

Lady & M1

3 kommentarer »

  1. Hej!
    Det var roligt att det händer något här på bloggen igen! Länge sedan senaste rapporten och ett stort sug efter nya rapporter.
    Det där stället “Cape Coast” verkar vara ett giftigt ställe. Skulle fundera båd en och två gånger innan jag gjorde ett återbesök där.
    Som du säkert känner till så har jag en bakgrund inom trädgård. Vore kul med lite bilder och beskrivningar från er trädgård. (Tips till en kommande rapport.)
    Nu börjar ögonlocken blinka oftare och längre. Sovdags!
    Kram! Lasse

    Pappan — Tue 6 July, 2010 #

  2. Tack M1 och Lady för underbara texter och bilder. Vad härligt att äntligen få se hur ni har det nu. Men jag längtar ändå att få hem er ett litet tag.
    många kramar mor/svärmor

    svärmot — Wed 7 July, 2010 #

  3. Jisses vilka härliga bilder! Jag vill också komma ner!!! Hur mycket kostar extra kilon i bagaget? ;)

    Miss you älsklingar!

    Sine — Wed 7 July, 2010 #

Comments