En gÃ¥ng, ingen gÃ¥ng – tvÃ¥ gÃ¥nger, en gonggong…

Sat September 3, 2016, 18:48

(“Seven days without laughter makes one weak.” -Mort Walker
“Time flies like an arrow, fruit flies like a banana.” -Groucho Marx)

Välkommen – full av energi frÃ¥n gÃ¥rdagens lovebombing av bloggen på Facebook kör vi igÃ¥ng idag igen!

Lördag – en av de bästa av veckans dagar; man har passerat crescendot som fredagscocktailen och ditomyset innebär och har liksom lyckoförlikat sig med tanken pÃ¥ att man knappt ens till hälften förbrukat helgens timmar. Livet är skönt helt enkelt, och vill det sig väl har man planer för kvällen och hela dagen stÃ¥r till förfogande med strÃ¥lande sol, en löptur runt Brunnsviken och lite skön Keb’ Mo’ pÃ¥ stereon som för att mata dagen med sköna vibes… Ända tills man flyttar till Mellanöstern – här börjar veckan pÃ¥ söndag, och fredagsmyset är sÃ¥ledes utbytt mot det nÃ¥got okonventionella och inte alltför ryggradssjälvklara torsdagsmyset – stjärnorna stÃ¥r helt enkelt rätt för att det idag ska infinna sig lite söndagsÃ¥ngest; mitt pÃ¥ blanka dan pÃ¥ en vanlig lördag. Förvisso strÃ¥lar solen men med 44 grader i skuggan och med en halvmil till närmaste vatten att springa runt sÃ¥ är inte en löptur riktigt att tillrÃ¥da – och när sedan den musik som erbjuds för tillfället fÃ¥r spelas genom tv:ns dassiga högtalare sÃ¥ inser man att ur led är tiden. It can only get better!

NÃ¥ja, det är inte sÃ¥ farligt som det lÃ¥ter – vi har hunnit med en hel del idag för att rÃ¥da bot pÃ¥ det mesta av herr Ã…grens kvarlämningar; eller vad sägs om att hyra bil (nummer tvÃ¥ i ordningen – denna gÃ¥ng för undertecknad som behöver bil att pendla till och frÃ¥n jobbet med), Ã¥ka skridskor, mumsa glass, äta pÃ¥ McDonalds (fast i omvänd ordning) och Ã¥ka vilse pÃ¥ vägen hem frÃ¥n Dubai Mall (som alltsÃ¥ ligger 500 meter hemifrÃ¥n fÃ¥gelvägen)? Det som kvarstÃ¥r innan den här helgen är all är att familjens smÃ¥syskon (Lady har bÃ¥de storebror och storasyster och Hugo är ju lillebror) ska vakna frÃ¥n middagsluren, vi ska ta ett dopp i poolen (Astrid simmar själv med armpuffar!) och det ska lagas middag (korvstroganoff). Och förresten har helgen varit innehÃ¥llsrik i sig ändÃ¥ – igÃ¥r tog vi oss ut till Mirdif City Center utanför Dubai för att handla pÃ¥ Clas Ohlson, och där hittade vi dÃ¥ alltsÃ¥ bÃ¥de Lindex och Max, utöver ett fantastiskt köpcentrum. Är det nÃ¥got de kan här nere förresten sÃ¥ är det just köpcentrum – nu bor vi väldigt nära Dubai Mall, världens största köpcentrum och ett av de nyaste här i stan, men oaktat vilket man Ã¥ker till sÃ¥ hade de med lätthet kvalat in som det finaste i Sverige – och här finns de i överflöd! Instinktivt är det ju lätt att tänka “det är klart de mÃ¥ste ha köpcentrum – det är ju sjukt varmt ute!”, men borde inte vi i Sverige ha lika mÃ¥nga och fina köpcentrum dÃ¥ givet att det är “sjukt kallt” ute tre mÃ¥nader om Ã¥ret? För det är i stort sett bara tre mÃ¥nader om Ã¥ret som det är sjukt varmt här nere, resten av tiden är lätt jämförbar med svensk sommar; och dÃ¥ är det minsann inget skriande behov av inomhuscentrum i Sverige Ã¥tminstone.

IMG_0209
Max Burgers i Mirdif. Kuriosa i sammanhanget är att affärsutvecklaren som hade ansvaret för att dra igÃ¥ng Max verksamhet i UAE (och gjorde det med den äran – inledningsvis hade de tio restauranger här, nu är de bara tre kvar) numera jobbar som projektledare för samma företag som jag jobbar för.


Fint i taket i Dubai Mall.

IMG_0219
Här är bild tagen pÃ¥ skötrummet inne pÃ¥ herrarnas toalett pÃ¥ Dubai Mall. Mycket fint! Däremot ska det i samma andetag nämnas att de här skötrummen inte är de lättaste att hitta – mÃ¥nga av skötrummen stÃ¥r det uttryckligen “Only ladies. No men allowed!” pÃ¥, vilket komplicerar saker och ting när jag har Hugo och han är nybajsad… Men som sagt – jag har lärt mig hitta till skötrummen med vilofÃ¥tölj och parkettgolv – Hugo kan fortsätta trycka pÃ¥.

För övrigt klippte jag mig igÃ¥r! Jag blev inspirerad efter att en av mina kollegor kom nyfriserad till invigningen i torsdags sÃ¥ igÃ¥r gjorde jag slag i saken medan vi var i Mirdif. Tobias (kollegan) nämnde ocksÃ¥ att hans klippning var den kortaste han nÃ¥gonsin varit med om – frÃ¥n början till slut pÃ¥ mindre än fem minuter – sÃ¥ jag hade en god föraning om tidsÃ¥tgÃ¥ngen av händelseförloppet även i mitt fall. Ack sÃ¥ jag bedrog mig dock – jag blev sittandes i frisörstolen i över en timme, med allsköns tillägg till den vanliga klippning jag inledningsvis frÃ¥gade efter. Jag är nu i alla fall nyfriserad, med trimmat skägg, len som en babyrumpa medelst den rakbladsrakning som min frisör tog sig för utan att darra pÃ¥ manschetten en nanometer ens och väldigt väldoftande av all parfymerad talk som användes när det skulle borstas bort hÃ¥r. Och eftersom jag tydligen har “torrt hÃ¥r” sÃ¥ fick jag även sitta med en Ã¥nghjälm pÃ¥ mig i tjugo minuter… Kontentan av det hela är dock att jag nästa gÃ¥ng ber om en enkel klippning och möjligen skäggtrimning – resterande ryschpysch fÃ¥r gärna stÃ¥ tillbaka till förmÃ¥n för min och familjens tid tillsammans.

IMG_0212
Ånghjälm.

Ay caramba! Jag har glömt det mest dramatiska hittills – jag har varit pÃ¥ sjukhus! Eller ja, alltsÃ¥ – det har jag ju varit per definition i och med att jag jobbar för ett företag som driver fyra sjukhus, men jag har varit pÃ¥ ett femte, sÃ¥ att säga! För att göra en lÃ¥ng historia kort sÃ¥ ska man inte Ã¥ka rulltrappa barbent, för dÃ¥ kan man rÃ¥ka skrapa upp vaden och sedan fÃ¥ en infektion i benet. Nu kan jag lugna er alla som varit med sedan Ghana-tiden och drar andan av förskräckelse i analogi med vad som hände med Lady och hennes infektion i benet där – jag fick skjuts av rekorderlige Bengt (en av sjukhusdirektörerna) till MedCare där man sedan konstaterade att jag har en begynnande infektion varpÃ¥ lösningen blev stark antibiotika, en god dos probiotika och bakteriedödande salva. Hade jag inte varit sÃ¥ sent ute i torsdags eftermiddag hade jag helt sonika kunna slinka ner pÃ¥ hudkliniken pÃ¥ sjukhuset och klarat av det hela pÃ¥ en pisskvart – det hela tog dock inte längre tid än sÃ¥ pÃ¥ MedCare, men själv är ju bäste dräng, sÃ¥ att säga.

Min käre far frÃ¥gade hur en vanlig dag ser ut här i Dubai – och det korta svaret för tillfället är att det inte har funnits nÃ¥gra vanliga dagar än… Men jag ska försöka ge ett svar.

Hugo vaknar nÃ¥nstans mellan halvsex och halvsju, ungefär samtidigt som sin kära syster som ligger i sovrummet bredvid. Efter nÃ¥n halvtimmes morgongos med Hugo parallellt med ungefär lika lÃ¥ng tid framför arabisk barn-tv för Astrid är det dags för frukost. Klockan sju anländer Laine, vÃ¥r hemhjälp/nanny, vilket innebär att jag fem i sju har stormat upp pÃ¥ övervÃ¥ningen för att fÃ¥ pÃ¥ mig kläder nog för att vara representabel. Här nere är arbetsklädsel för min del alltid skjorta, slips och kostym – undantagen lyser med sin frÃ¥nvaro än sÃ¥ länge. Jag har haft ett par tidiga möten vilket inneburit att jag gett mig av hemifrÃ¥n strax efter sju, och Lady och Astrid ger sig iväg till förskolan halvannan timme senare. För min egen del Ã¥terstÃ¥r dÃ¥ en halvtimmes bilfärd upp till Ajman (och hittills har det inte gÃ¥tt en dag utan att jag förundrats över köerna som ringlar lÃ¥nga in mot Dubai – det är inte ovanligt med en restid pÃ¥ tvÃ¥ timmar om man ska in mot stan pÃ¥ morgonen eller ut frÃ¥n densamma pÃ¥ eftermiddagen) innan dagens schema tar vid (jag fÃ¥r Ã¥terkomma framöver gällande hur mina dagar ser ut – inledningsvis tror jag att temat för dem kommer vara “fullspäckade”). Även för Astrids del är det lite High Chaparall gällande vardag – men imorgon börjar terminen pÃ¥ riktigt och förhoppningsvis fÃ¥r jag anledning att Ã¥terkomma till rutinerna. Väl hemma igen är det dags för det vanliga; middag till Hugo följt av middag till familjen – sedan nattning av Hugo och nattning av Astrid. Därefter finns det möjligen nÃ¥gon halvtimme över för oss bÃ¥da för mail, Facebook, Skype och personliga reflektioner… Och dagen efter kör vi pÃ¥ repeat, precis som vanligt!

Dagens fundering:
Hur definierar man nationalitet? LÃ¥t säga att vi som familj bor här nere i tre Ã¥r – dÃ¥ kommer Hugo ha bott tre Ã¥r av sina knappt fyra Ã¥r utomlands, och Astrid kommer ha bott halva sitt liv utomlands. BÃ¥da kommer säkerligen prata Ã¥tminstone engelska och förmodligen även kunna förstÃ¥ och kanske rentav prata arabiska. Är nationaliteten ett litet ord i ett pass, eller sitter det nÃ¥gon annanstans? Själv kan jag tänka att jag och Lady möjligen kommer ha fostrat ett par världsmedborgare i sin linda vid det laget. För min egen del sÃ¥ skriver jag (som synes) pÃ¥ svenska, och de flesta tankar jag har är pÃ¥ svenska – även om engelska ter sig precis lika naturligt i bÃ¥de jobbrelaterade och privata situationer i övrigt. Men jag har Sverige sÃ¥ djupt inom mig att jag har svÃ¥rt att se mig själv som nÃ¥got annat än svensk. Men hur gör man med dem som bott utomlands hela sitt liv, och kanske aldrig bor i Sverige – är de svenskar ändÃ¥?

Dagens bonusfundering:
Hur många ställen har man besökt för sista gången?

SÃ¥ – det var min helg. Hur var er? Kommentarsfunktionen är lagad igen och Facebook stÃ¥r ju alltid till tjänst i övrigt. Jag vill veta vad som är pÃ¥ G i Sverige (eller Norge, för den delen, pappa Bjowi), hur är vädret, vem leder Allsvenskan, vad har ni för planer för söndagen och när regnade det senast? Allt det där gÃ¥r ju att läsa sig till, men det känns sÃ¥ mycket mer personligt när nÃ¥gon med egna ord berättar om det.

Er utrikeskorrespondent,

Bonum

Mellanöstern och spagettivästern…

Fri September 2, 2016, 20:37

(Testing testing, 1 – 2 – 3…)

Nu vevar vi väl igÃ¥ng det här maskineriet igen dÃ¥, nu när det är dags för familjen Svedenhov/Ericsson att dra ut i vida världen igen. Sist var det jag och min älskade Lady som styrde kosan söderut och hamnade i East Legon, Accras Djursholm, i Ghana. Sedan dess har det flutit en hel del vatten under broarna; vi kom hem med vackra minnen och den bästa souveniren man kan tänka sig – vÃ¥r hund, Sune. Väl hemma dröjde det inte ens tvÃ¥ Ã¥r innan Astrid kom till världen (maj 2013) och i vintras sÃ¥g sÃ¥ Hugo dagens ljus (december 2015). Dessvärre hann Sune gÃ¥ vidare för att springa pÃ¥ de evigt gröna ängarna innan Hugo föddes – sÃ¥ när nu familjen Ã¥terigen styr sin kosa söderut är det jag, Lady och vÃ¥ra tvÃ¥ fantastiska barn. MÃ¥let med resan den här gÃ¥ngen blir Dubai!

För att förklara förra stycket lite mer utförligt sÃ¥ är det sÃ¥ att jag frÃ¥n och med igÃ¥r, 1:a september, jobbar som Chief Operating Officer för en Sheikh Khalifa Medical City Ajman, i emiratet Ajman, en halvtimme norr om Dubai. Det är ett svenskt företag – Global Health Partner – som fÃ¥tt uppdraget att ta över och driva vÃ¥rden pÃ¥ de fyra offentliga sjukhusen i Ajman. Och även om man nu givetvis kan bo i Ajman istället för Dubai sÃ¥ har vi hittat ett dagis för Astrid i Dubai, och för att slippa de mördarköer som är in till Dubai pÃ¥ morgonen och ut frÃ¥n stan pÃ¥ eftermiddagen sÃ¥ har vi bestämt oss för att bo i Dubai, och sÃ¥ fÃ¥r jag pendla. Vi anlände till DXB sen kväll den 23:e augusti och vi har sedan dess flyttat in i vÃ¥r temporära lägenhet, fixat hyrbil, ordnat lokala mobilnummer, fixat en maid/nanny, handlat upp oss pÃ¥ mÃ¥ste-varor (typ Dumle, pepparkakor och köttbullar) och möbler pÃ¥ IKEA, börjat inskolningen pÃ¥ förskola för Astrid och hittat till sÃ¥väl Clas Ohlson som Lindex och Max Hamburgare – kort sagt; det har varit nÃ¥got intensivt. För att sedan lägga lök pÃ¥ laxen ska jag i ärlighetens namn säga att även om jag tillträdde min tjänst igÃ¥r sÃ¥ har jag jobbat varje dag sedan vi kom ner hit, vilket jag varken hade räknat med eller önskat – och det har nog dessvärre gjort att vi inte acklimatiserat oss lika väl som vi annars hade hunnit göra.

Nu har ni säkert tusen frågor och funderingar så låt mig ta tillfället i akt och bekräfta några av era farhågor och ta död på några av myterna som jag tror odlas på distans gällande Dubai:

JA – det är varmt som i en mindre Josper även om det kryper ner mot “bara” dryga 30 grader om nätterna. Dagtid är det inte ovanligt med temperaturer pÃ¥ 40-45 grader i skuggan och här nere använder man rattmuffen för att ratten inte ska bli sÃ¥ varm – till skillnad frÃ¥n gamla goa Sverige där ratten kan bli för kall om vintrarna.
NEJ – det är inte outhärdligt varmt Ã¥ret runt. Redan om ett par veckor börjar temperaturen krypa ner under 40-strecket om dagarna och sÃ¥ fortsätter det nedÃ¥t ända fram till nyÃ¥r ungefär – dÃ¥ ligger temperaturen nÃ¥nstans runt 20-25 grader pÃ¥ dagarna – sen vänder det tillbaka igen.
JA – det är som att bo i ett Disneyland för vuxna; allt är störst, längst, vackrast, dyrast och häftigast. Baksidan av det myntet är väl att vi fortfarande tvivlar lite pÃ¥ om det finns nÃ¥got “äkta” Dubai – finns det nÃ¥gon själ? Jag vet inte – Ã¥terkommer i ärendet.
NEJ – alla tjänar inte pengar som gräs i Dubai. Faktum är att den guldglänsande ytan lätt filas bort om man börjar syna det hela lite närmare; andelen expats i Dubai ligger pÃ¥ nÃ¥nstans runt 80-90%, och dÃ¥ ska man veta att andelen västerlänningar understiger 10% av befolkningen. Det finns en hel ocean av gästarbetare frÃ¥n sydostasien som hÃ¥ller staden flytande – och de lönerna spelar i en helt annan liga än oss västerlänningars.
JA – bensin är billigt. Literpriset ligger nÃ¥nstans runt fyra kronor litern för tillfället men sÃ¥ sent som för ett halvÃ¥r sen var det precis ovanför trekronorsstrecket – sÃ¥ det skiftar mycket.
NEJ – det finns inte olja överallt (vilket skulle förklara ovanstÃ¥ende) – av emiratet Dubais BNP kommer inte mer än 8% frÃ¥n olja, medan över 80% är affärer. Oljan kommer mest frÃ¥n storebror Abu Dhabi.

Övriga frÃ¥gor och funderingar tas med fördel emot antingen i kommentarsfältet eller per mail – ericssons@gmail.com fungerar alltjämt och jag ser fram emot att fÃ¥ stÃ¥ till svars för mina inte alltid sÃ¥ genomarbetade opusalster.

Dagens citat:
“War never does not determine who is right – only who is left.”
– Bertrand Russell

Nu över till vÃ¥rt hem! Vi hyr en möblerad lägenhet i ett omrÃ¥de som heter DIFC – Dubai International Finance Center. I korthet sÃ¥ finns det en lag i Förenade Arabemiraten som säger att alla företag mÃ¥ste ägas till minst 51% av en emiratier – man insÃ¥g ganska snabbt att det skulle bli svÃ¥rt att locka hit internationella företag och banker med de reglerna, och skapade frizoner där man hade andra lagar – och DIFC var landets första frizon och sÃ¥ledes är omrÃ¥det väldigt affärs- och banktungt. Hur som helst – lägenheten ligger pÃ¥ 36:e vÃ¥ningen av 42 (vilket i sig hade gjort huset till Sveriges näst högsta byggnad) med en utsikt över bÃ¥de Burj Khalifa och de mer lÃ¥glänta delarna av Dubai. Som synes pÃ¥ bilderna nedan sÃ¥ är det fint och sÃ¥, men ännu känns det inte sÃ¥ personligt, även om vi tar smÃ¥ steg för att nÃ¥ dit.

IMG-20160820-WA0007
Vardagsrum och del av kök och matrum.

IMG-20160820-WA0010
Sett från andra hållet.

IMG-20160820-WA0016
Matplatsen med lite av vår utsikt.

IMG-20160820-WA0015
Eller balkongen med utsikt mot Burj Khalifa – dock är det ju givetvis för varmt än sÃ¥ länge för att hÃ¥lla pÃ¥ att hänga pÃ¥ balkongen, sÃ¥ vi har en del att ta igen gällande Mojitos och skönt balkonghäng…

IMG-20160820-WA0013
VÃ¥rt sovrum.

20160824_150314
Och sÃ¥ kommer vi dÃ¥ till la pièce de la resistance – poolen! PÃ¥ 42:a vÃ¥ningen ligger den och är sÃ¥ gott som alltid folktom.

20160824_153709-01
Och så självklart ser man världens högsta byggnad även från taket.

SÃ¥ – nu har vi klarat av det! Vi kommer bo i lägenheten nÃ¥gra mÃ¥nader till dess att vi börjar bli hemmastadda, dÃ¥ är tanken att vi tar och tittar pÃ¥ hus att flytta till, eftersom vi dÃ¥ kommer ha bättre koll pÃ¥ vilket omrÃ¥de vi vill bo i och sÃ¥ vidare. SÃ¥ välkomna ner i närtid till att hälsa pÃ¥ oss i höghuset eller lite senare för att hälsa pÃ¥ oss i hus!

Dagens fundering:
Det här med parallella universum – finns de? Jag läste nÃ¥gra recensioner av Livet med kvantfysiska glasögon och för det första ska jag ju tilldela författarna en mental örfil Ã¥ det grövsta; kvantmekanik och kvantfysik är inte okej att populärvetenskapligfiera. Kanske framförallt för att det är sÃ¥ innerligt svÃ¥rt ämne att det är ett fÃ¥tal i världen som pÃ¥ riktigt behärskar det – om ens nÃ¥gon. Men oaktat författarnas naivitet och djupbottnade vilja att sälja böcker utan att för den sakens skull vara sÃ¥ nogräknade med innehÃ¥llets sanningshalt sÃ¥ väckte det en del tankar i mig – existerar parallella universum? Om jag fattar ett beslut nu, skapas det dÃ¥ nÃ¥got parallellt där jag inte fattade det beslutet? Och händer det för alla händelser för alla människor – samtidigt?

Sist men inte minst Рen kort bildkavalkad p̴ vardagen hittills:

File_003
Lady och Hugo på lekland.

IMG-20160829-WA0000
Våra närmaste grannar utanför porten.

IMG-20160829-WA0003
En bankomat där man får ut pengarna i guld. På riktigt.

20160825_101920
En bild tagen från Astrids rum ut över vårt vardagsrum.

20160827_143415(0)
Besök i världens största akvarium i Dubai Mall.

File_002
Rutinen efter förskolan är enligt följande: Mamma startar bilen och luftkonditioneringen, Astrid står i skuggan och dricker en smoothie.

IMG_0125
Utsikt över Sheikh Zayed Road, den åttafiliga motorvägen som skär tvärs igenom Dubai, från vår takpool.

File_000
Invigning!

File_001
Jag var där!

IMG_0033
Det finns tydligen ett känt fenomen för folk som kommer till Dubai första gÃ¥ngen – Dubaikilona. Efter en konferensdag pÃ¥ Armani Hotel förstÃ¥r jag precis vad de menar. Här ovanför ser ni vÃ¥rt fika… tre sÃ¥na här omgÃ¥ngar kom under dagen, som komplement till den överdÃ¥diga lunchen som serverades…

IMG_0030
Klart Armani ska ha ett eget hotell.

Screenshot_2016-08-30-00-21-11
Och här är sÃ¥ panget jag jobbar för – SKMCA.

Nu – innan vi skiljs Ã¥t ikväll sÃ¥ tänkte jag sÃ¥ här: Eftersom jag inte direkt rosat marknaden med mina texttunga inlägg här sÃ¥ är jag lite osäker pÃ¥ hur mÃ¥nga av er läsare som alltjämt hänger kvar – sÃ¥ ge er gärna tillkänna i kommentarerna eller skicka mig ett mail!

Sov gott!

Er störste,
Magnum

Stunden just nu…

Fri December 12, 2014, 23:25

(Okej, vi kör en mjukstart – inga bombastiska svulster till alster, inget behov att skolka från eftermiddagens möten för att ta sig igenom textmassan och inte heller tillåter vi några högre litterära ambitioner – vi ska ta oss in i matchen igen. Okej? Okej. Nu kör vi!)

Det finns stunder som ingen kan ta ifrån mig, har ni också såna stunder? Eller, för att ta ett exempel, vissa fredagar tryter orken och vi hänfaller oss åt våra inre gluttonister och köper hämtpizza. Oftast är det jag som sätter mig på stålhästen och trampar upp för backen till Kristinebergs Pizzeria (Hornsbergs Strand må ha ett restaurangutbud som heter duga, men de lider sannerligen brist på en godkänd sunkpizzeria), och any given fredagkväll är det givetvis kö för att hämta pizza, så jag sätter mig för att vänta. Och beställer en öl. För just den stunden, de tio-femton minuternas väntan på en Hawaii med extra ananas och en Acapulco med bearnaisesås, den kan man inte ta ifrån mig. Den är min, och ölen med.

Vilka är era stunder?

För övrigt ska det väl kanske göras ett officiellt uttalande – jag lever! Sista livstecknet här på bloggen var ju i början av 2011, så det har hänt en del sedan dess, men bara för att ge er en snabb summering à la timelapse så kan vi säga så här:

– vi har flyttat hem från Afrika
– Lady återtog sitt jobb
– jag började nytt jobb (back to the roots – åter på Södersjukhuset)
– jag sa upp mig
– Lady blev befordrad
– jag började nytt jobb (back to the roots, the sequel – återförenad med min förra chef)
– vi fick barn (världens bästa Astrid)
– Lady var mammaledig
– vi flyttade till Kungsholmen
– jag var pappaledig (time of my life!)
– Sune började på nytt dagis
– Astrid började på dagis

Det hela kan väl enklast sammanfattas i att barn is the shit!, Kungsholmen levererar och att det är kul att vara med om att bygga upp ytterligare ett sjukhus – om än med en något uppsvullen budget jämfört med Ghana (52 miljarder som ska ställas i proportion till 500 miljoner för Sweden Ghana Medical Centre). Den samvetsgranne ska även lägga till att det är svårt att bortse från det faktum att vi drabbats av en svår form av Afrikafeber, och drabbas av såväl nostalgianfall som attacklängtan med ojämna mellanrum. Vi vill tillbaka ut i världen för att upptäcka en ny vardag igen, men just nu tycker vi lite för mycket om vardagen här hemma för att kasta oss ut i det manierade bungyjumprep som en utlandsvistelse är.

Dagens fundering:
Funderar ni någon gång på hur många platser man varit på för sista gången i sitt liv? Jag kommer på mig själv med att tänka tanken allt som oftast och inser då med ens tragiken i att se på livet på det sättet, därefter börjar jag tvinga mig att definiera begreppet plats (är det en stad, en strand, en park, en gata eller vad är en plats egentligen?) och sist men inte minst förlorar jag mig i det vidunderliga i att tänka tvärtom – hur många platser finns det där jag inte varit än? Jag skulle vilja fira nyår dubbelt med familjen på datumlinjen på Kiribati, låta Sune springa fritt och vandra bland kullarna på Irland, höra musiken när solen går upp över bergen i Andalusien eller helt enkelt bara sitta på terassen här hemma och se sommaren sakta tyna bort i ett eldrött sken, ta ett glas vin och inse att varje dag är en ny plats där man aldrig varit.

Sist men inte minst – en bild på Astrid. Klickar man på den så får man se henne äta tårta. Bara en sån sak.

Er malaj,
Kalas

Tillbaka till nutiden…

Thu February 24, 2011, 21:20

(Welcome – today I’ll teach you about Cairene Arabic syllables [oh well, almost, at least], I give you popcorn instead of a book, talk a bit about russian poets and give you the latest advice on gaining weight. Enjoy!)

Söndag eftermiddag, just hemkomna frÃ¥n Labadi Beach och en av veckans bästa stunder tar vid: En eller tvÃ¥ timmar av bara… ja, bara vara, innan kvällen tar vid och med den kommer även tankar om morgondagen, den kommande veckan och jobb. Men just nu – just nu lever vi för stunden. Lady ligger och läser en bok, Sune jäser pÃ¥ soffan och gnager pÃ¥ sitt ben medan jag sitter här och komponerar till tonerna av Journey’s “Don’t stop believin'”. Life – as good as it gets, liksom.

Vi b̦rjar med en mjukstart Рdagens refuserade barnb̦cker:

1. “Pojken som dog när han Ã¥t alla sina grönsaker.”
2. “Vissa kattungar kan flyga.”
3. “Nu är det nog, vi adopterar bort dig.”

SÃ¥, dÃ¥ ska vi se – det har gÃ¥tt tvÃ¥ veckor exakt sen sist [vilket inte stämmer alls i och med att jag är kapitalt misslyckad som bloggare eftersom jag uppdaterar alldeles för sällan – och skriver pÃ¥ tok för lÃ¥ngt med, för den delen], sÃ¥ för att ge er en liten summering av den tid som flytt [i sann Proust-anda – alternativt fjortonÃ¥ring-med-dagboks-blogg-anda; det är bara att välja] sÃ¥ kan jag säga att vi har jobbat, bevistat en pokerkväll hemma hos vÃ¥ra vänner Chris och Sophie, suttit fast i trafik i fyra timmar med en Sune som blev Ã¥ksjuk, och firat alla hjärtans dag. Ungefär sÃ¥. Och sÃ¥ har vi slagits med blodtörstiga mördarhundar, men det känns fel att skryta liksom.

Men nåväl, det vore fattigt att sammanfatta två veckor med dryga tjoget ord, så för att utveckla det hela något:

Jobbat – givetvis har jag jobbat under den tid som gÃ¥tt. Själva sjukhuset kryper närmare och närmare mot en invigning och jag blir mer och mer innästlad i saker som jag innan det här inte hade en blekaste aning om. Hur mÃ¥nga som läser det här är experter inom solenergi? Hur mÃ¥nga vet hur mÃ¥nga linjemeter med koppartrÃ¥d per kvadratmeter som gÃ¥r Ã¥t till att lägga halvledande linoleumgolv? Är det nÃ¥gon som kan förklara principerna för en blade-server? Och allt det här ska dÃ¥ även ses med bakgrund av att jag i grund och botten är medicinteknisk ingenjör – vilket betyder att jag blev lite lätt tvungen att fördjupa mig i solceller, Tarketts produktportfölj och säkra it-lösningar à la Ghana. Hepp! Vi ska dessutom lägga till det faktum att vi inte kommer vara här för evigt; mÃ¥nga av de här punkterna kommer fortsätta även efter det att vi Ã¥kt hemÃ¥t igen, sÃ¥ pÃ¥ ett sätt är det snudd pÃ¥ onödigt och resursslöseri att sätta mig pÃ¥ att lära mig allt det här. Men sÃ¥ jobbar jag ju i Afrika ocksÃ¥ – kontinenten som ibland i sig känns synonym med resursslöseri…

Pokerkvällen hemma hos Chris och Sophie visade sig bli en annorlunda historia – för första gÃ¥ngen i Accras pokerhistoria [Ã¥tminstone sedan jag kom hit] sÃ¥ var damer inbjudna! Tids nog kom vi att bli tolv stycken runt bordet och till de rättrognas stora förtret sÃ¥ klarade sig kvinnofolket mycket bra. Jag själv blev exempelvis utslagen med buller och bÃ¥ng flera omgÃ¥ngar före min fru medan Sophie visade sig ha en alldeles säregen talang för att totalförvirra alla pokervirtuoser genom sitt friskussatsande, totala förakt för statistik och genomgÃ¥ende okunskap om hur man bygger en pokerhand… PÃ¥ det hela taget var det dock en redigt bra kväll och om inte annat sÃ¥ verkar det numera som om det kommer startas en unisex-pokerliga i Accra inom kort. Dock fortsätter vi givetvis med vÃ¥ra hardcorekvällar for-men-only med kött, öl, whisky, blues och testosteron. Fattas bara annat.

Mellanspel:
Okej, det finns amerikaner och sen finns det dumma amerikaner. Egentligen är det ingen skillnad pÃ¥ dem men AJ Jacobs mÃ¥ste nog ändÃ¥ tillhöra den delen som tÃ¥l kallt stÃ¥l som fÃ¥ andra [läs: han mÃ¥ vara dum men han är min idol]. Han bestämde sig för att bli världens smartaste man och kom därför pÃ¥ idén att han skulle läsa Encyclopedia Britannia, frÃ¥n första till sista band. 33 000 sidor med 44 miljoner ord, sex timmar om dagen i över ett Ã¥r. Sen skrev han en bok med titeln “To Know-It-All: One man’s humble quest to become the smartest person in the world”, precis sÃ¥ kuschad som undertecknad allt som oftast är. Respekt.

Och förra lördagen skulle vi förresten pÃ¥ födelsedagsfest för Kajsa – det mÃ¥ kännas sÃ¥där att fylla 30, i synnerhet när man Ã¥ret innan tyckt sig vara 23 [precis sÃ¥ var det för mig], men det är Ã¥ andra sidan ett frejdigt skäl till att ställa till med baluns! SÃ¥ledes skulle Kajsa med vänner samlas i Kokrobite nere vid stranden där det skulle grillas och äta tÃ¥rta. Kokrobite ligger typ trekvarts bilresa frÃ¥n oss men eftersom det alltid är bra att räkna med lite trafik sÃ¥ tog vi i frÃ¥n tÃ¥rna och räknade med en och en halv timme. Och sÃ¥ skulle Sune med ocksÃ¥ – för andra gÃ¥ngen i sitt liv skulle han fÃ¥ doppa tÃ¥rna i havet. Dock är det ju som filmerna heter; “det blir aldrig som man tänkt sig” och “vi hade i alla fall tur med vädret” – för efter fyra timmar hade vi kommit ungefär tjugofem minuter hemifrÃ¥n. Och rörde oss inte ur fläcken. Och ganska exakt där och dÃ¥ sÃ¥ kommer Sune pÃ¥ att han ju för fan är Ã¥ksjuk, och kaskadkräks à la exorcisten. RidÃ¥. Det blev till att vända hem, tvätta bil och lÃ¥ta en nÃ¥got hungrig Sune fylla pÃ¥ sitt energiförrÃ¥d. Kajsas fest fick bli utan oss. Och Sune fick vara utan hav.

Alla hjärtans dag ja, en av de bästa av dagar! Frukost pÃ¥ sängen för Lady med hjärtformade äggmackor, färskpressad apelsinjuice och den sötaste mango som Tellus kan frambringa följdes av en dag pÃ¥ jobbet innan kvällen tog över och med den även Lady. Jag hade fÃ¥tt veta att jag skulle vara redo för avfärd 18.45 och pÃ¥ pricken kom vÃ¥r taxichaufför Gilbert med bilen framkörd. Färden gick till Monsoon där vi slog pÃ¥ stort och beställde in champagne som fördrink – en Bellini och en Kir Royal! Efter att ha skÃ¥lat för kärleken och lite lätt vältrat oss i vi-narcissism [eller ja, kanske inte ändÃ¥ – för vi ä r ju faktiskt bäst – det är mer ett faktum än det är narcissism, inte sant?] bar det av igen till kvällens andra hemlighet, som visade sig vara middag pÃ¥ the Atlantic Lobster! The Atlantic Lobster är egentligen en fisk- och skaldjursbutik som ägs av en italienare – och det som inte gÃ¥r att fÃ¥ tag pÃ¥ där, det finns inte. I världen. Hur som helst, denne hedersknyffel till fiskmÃ¥nglare har nu bestämt sig för att öppna en restaurang uppe pÃ¥ takterassen i samma hus. Och inte vilken fiskrestaurang som helst – det är en sittning per kväll, fast meny, 30 platser och all mat lagas pÃ¥ plats – mitt framför ens ögon… Tankarna gÃ¥r faktiskt osökt till Dario Cecchini och hans Officina della Bistecca, bara det att det här är fisk, inte kött. Och Accra, inte Toscana. Minor details, jag vet, men ändÃ¥.


Jag är ju ingen matfotograf av rang direkt, men det här är ett ostron. Stort som ett mindre bowlingklot. Första rätten för kvällen – nine [9!] to go…

Ja, ni läste rätt – kvällen in alles bestod av tio rätter; ostron, rökt lax [jag sa ju att allt fanns!], sashimi, bläckfiskceviche, svärdfisk med confiterad lök, calamares, penne al pesce, spagetti al aragosta, grillad hummer och sÃ¥ sist men inte minst – en nyskivad ananas; perfektion i all sin enkelhet. Efter de tio rätterna var det inte mer att göra än att buga och bocka för herr italensk-mästerkock, rulla hemÃ¥t [bokstavligt talat, näst intill] och lägga till the Atlantic Lobster pÃ¥ listan över ställen-du-mÃ¥ste-gÃ¥-till-om-du-nÃ¥gonsin-befinner-dig-inom-en-hundramilsradie.


Yours truly, på takterassen till the Atlantic Lobster, Osu, Accra, Ghana.


“Vackert vildvuxen naturtomt”, lÃ¥ter inte det som nÃ¥got en mäklare skulle kunna dra till med för att beskriva den här… eh, djungeln? Det finns ett hus där innanför. Jag är säker – jag var framme och tittade. För övrigt pÃ¥minner mäklarcitatet mig om “ja, alltsÃ¥ spricka eller patina – det där kan man ju resonera hur länge man vill om”


Ja, sÃ¥ har vi ju dÃ¥ vÃ¥r hund Sune. Han gillar att sova. NÃ¥got som han inte gillar är att sova pÃ¥ mage, som vanliga hundar. Min personliga favorit är mittersta bilden pÃ¥ övre raden – att lÃ¥ta huvudet vila i 90-gradig vinkel mot en spänningsregulator, det är fina grejer det!

Förresten sÃ¥ har jag kommit av mig lite med de här gamla klassiska reklambladen frÃ¥n förr, men nu fick jag en flashback – är inte den här helt underbar; i synnerhet i de här cyniska banta mera-tiderna?


Just det – om du vill vara populär sÃ¥ har du inte rÃ¥d att vara SMAL! Ha!


En strand, en öl och popcorn[?!]. Eftersom jag i söndags tragglade med samma Michael Connelly bok som veckan innan så gjorde det sig inte riktigt att ta kort på den igen. Så det fick bli popcorn.

Dagens lögner:
När jag är uttråkad bygger jag hängbroar i min trädgård, jag kan slunga tennisracketar mot små föremål i rörelse med osviklig precision och under en semester i Danmark förhandlade jag framgångsrikt med en grupp terrorister som kapat ett bageri.

Dagens idol:
Velimir Chlebnikov. Han var poeternas poet i Ryssland runt förra sekelskiftet och som han själv uttryckte det i sina memoarer; ”1913 blev jag utnämnd till ett av vÃ¥r tids stora genier”. Mycket blygsamt, verkligen. Hur som helst, han var hyfsat far out bÃ¥de som poet men kanske framförallt som människa – han trodde pÃ¥ siffermagi och han hade en egen tidsfilosofi. Enligt honom var tiden cirkulär och alla händelser upprepades efter 317 Ã¥r. Det tror jag med. Helt säkert. Om exakt 317 Ã¥r kommer jag skriva det här inlägget igen, bara sÃ¥ ni vet.

Förresten ska jag passa pÃ¥ att ge er chansen att komma med en shoutout – den sjätte mars fyller Lady 30 Ã¥r! Dessutom [som om inte det vore anledning nog att fira som besatt] är det Ghanas nationaldag. SÃ¥ kom igen – överös kommentarsfältet med shoutouts om hennes eviga ungdom, slÃ¥ende skönhet och ypperliga val av äkta make! För att slippa krocka med Ghanas festligheter sÃ¥ smäller vi till med ett party nu i helgen redan. Uppe pÃ¥ vÃ¥r takterass blir det 80-talsfest hela natten lÃ¥ng med grillat finkött frÃ¥n Sydafrika, marängswizz med hemvevade maränger och skönt nostalgigung till Bröderna Herrey & Co. En kväll att minnas! Hur ser er egen helg ut förresten?

Dagens fundering:
Vad är egentligen kunskap? Att ha skrivit en tenta i ett ämne betyder väl egentligen inget annat än att man har lärt sig det man behövde kunna för stunden för att fÃ¥ godkänt pÃ¥ tentamen? Men vad är dÃ¥ kunskap? Är det nÃ¥got man kan, eller är det nÃ¥got man lärt sig? Och vad är dÃ¥ lärdom? Kan man lära sig lärdom eller kan man bara dra lärdom? Och vad är skillnaden pÃ¥ lärdom, kunskap, färdigheter och talang? Jag borde ha en evinnerlig massa kunskap i och med mina närapÃ¥ Ã¥tta Ã¥r pÃ¥ olika universitet, eller har jag bara erfarenhet och haft möjlighet att dra lärdom? Jag kan ju dock en betydande mängd med onödigt vetande inom det högprioriterade forskningsomrÃ¥det “fossilisering av franska artiklar i haitiskan”, som ett exempel – och det mÃ¥ste ju räknas som kunskap om nÃ¥got. För att inte tala om betoningsreglerna för Cairene:sk arabiska, mycket viktigt! Sist men inte minst, och pÃ¥ förekommen anledning – finns det onödig kunskap?

Nej, nu börjar det bli nog för idag. Det har hunnit bli torsdag och jag sitter hemma med Sune och har FF medan Lady är iväg och äter hemlagad lyxmiddag à la indiskt och diskuterar böcker. Imorgon kommer jag hälsa Michael [vÃ¥r hjälpreda här hemma] och mina kollegor med det traditionsenliga “TGIF!”, där jag själv är mer intresserad av de tvÃ¥ senare bokstäverna; “It’s Friday” medan mina kollegor och Michael ser till att Ã¥terupprepa de tvÃ¥ första; “Thank God”. Oavsett vilket sÃ¥ är det fredag, och det är kan vara värt ett par signade ord.

Er lund,

Tanto

PS. Okej, jag kan nästan höra hur upprörda ni är över att jag inte skrivit nÃ¥got om att vi slagits mot mördarhundar – sÃ¥ jag fÃ¥r väl avhandla ämnet lite snabbt: Det hela började en lördagsmorgon när Lady och Sune var ute pÃ¥ promenad – Lady kommer instormande med Sune i släptÃ¥g och säger att de blivit attackerade. Jag, som förvandlas till en hjärndöd heffaklump när jag är nyvaken, fattar inte speciellt mycket annat än att Lady blöder frÃ¥n ena armen och att Sune har lite bitsÃ¥r pÃ¥ magen. Illa illa… Efter omplÃ¥string och avrapportering visar det sig att tvÃ¥ hundar smitit ut frÃ¥n en närliggande skola [reflektion: att ha folkilskna hundar som husdjur pÃ¥ en skola är inte helt reko] och sen attackerat vÃ¥r stackars Sune, och senare även Lady när hon försökte befria Sune. NÃ¥väl, Sune visar sig vara en tapper krigare och en trooper av sällan skÃ¥dat slag dÃ¥ han helt sonika inte riktigt bryr sig om att han just varit med om en nära-döden-upplevelse, utan snarare vill busa. De bestÃ¥ende men han nu har frÃ¥n händelsen är att han alltid vill gÃ¥ pÃ¥ andra sidan gatan när vi gÃ¥r förbi skolan. Hur som helst – det hade ju kunnat sluta här – om det inte vore för att jag var ute med Sune här förra veckan och tog en promenad. Ett kvarter bort sÃ¥ gÃ¥r jag förbi en port när husägaren kom hem med sin bil, vakten öppnade porten och ut kommer – tadaaa! – tre stycken pitbulls. Jävlar i havet vad de var pÃ¥ Sune, som gnydde, kved och försökte värja sig. Jag försökte fÃ¥ upp Sune i famnen och sparkade och slog de där 50-kilos köttmonstren för allt jag var värd – men till ingen nytta. I slutändan lyckades Sune trassla sig ur kopplet och tog till flykten – raka vägen hem, där Michael satt och väntade tillsammans med grannbarnen. Och nu kommer det imponerande – de här barnen, mellan sex och fjorton Ã¥r gamla, ställer sig själva mellan Sune och köttmonstren, och börjar slÃ¥ pÃ¥ de här efterblivna avelsbestarna!! De blev ganska förvÃ¥nade kan jag säga. Hur som helst, den här gÃ¥ngen hade Sune av nÃ¥gon anledning klarat sig ännu bättre och det mest utmärkande var att han var helt indränkt i pitbull-saliv – men inga blessyrer eller sÃ¥r. Som sagt, han är en trooper. Slutligen ska även sägas att Lady tog sig en ganska upfront diskussion med ägarinnan till hundarna som attackerade henne medan jag själv, adrenalinstinn som en trettonÃ¥ring pÃ¥ moped, gick ner för att prata med ägaren till mongomonstren, som visade sig vara en ytterst trevlig man. Kontentan av det hela är att vi numera bara är ute med Sune i dagsljus och att vi ska se till att skaffa en pÃ¥k för Sune-försvar. SÃ¥ja, lÃ¥ngt PS, men det fÃ¥r ni leva med. DS.

Kontraster pÃ¥ plats…

Sun February 6, 2011, 19:07

(In an effort to get this blog to have something worth reading even after we’ve returned from our adventure in Ghana – I’ll try to write a few lines about a restaurant, bar, nightclub, beach or something like that in each entry. In Swedish though, of course. So if you’re stubborn and still refuse Google Translate you’ll just have to make do with the small but tasteful summary that follows – today I’m writing about the nice hangout “The Venue” in East Legon, the mandatory BBB [Beach Book Beer], pragmatic people, Bojo Beach and a small Gallup of your Sunday. Enjoy!)

Ohoj folket! Det är var lördag, solen skiner och ikväll stÃ¥r det biobesök pÃ¥ schemat – eller helg helt enkelt, som man säger här i Ghana. Hittills har veckoslutet bjudit pÃ¥ en middag pÃ¥ tu man hand med min fru, Lady, pÃ¥ “The Venue” – vanvettigt god fetaost med inlagda pepparfrukter för mig och en redigt bra biffcarpaccio för Ladys del till förrätt, följt av The Venues patenterade samosas till huvudrätt [Lady gjorde ett bra val där] och Texas spicy burger för undertecknad… och jävlar i havet vad stark den var! Det som vid första anblick ser ut ungefär som Ajvar visade sig ganska omgÃ¥ende vara färsk chilipasta! SÃ¥ idag är det lugn och fin, Verum hälsofil som gäller och i alla lägen närhet till toalett…

Jag har funderat förresten på om jag kanske inte borde skriva lite mer om de olika restauranger, barer, caféer, stränder och annat som finns här. Som en liten guide för eventuella förvirrade svenskar här nere. Så idag börjar vi! Okej? Okej.

The Venue
The Venue är en restaurang, lägenhetshotell, biograf, bar och ett litet vandrarhem – allt i ett, som ligger i East Legon. Att ange gatunamn är ungefär lika nödvändigt som att använda stövlar i Sahara, sÃ¥ vi nöjer oss med att säga att den ligger bakom “the American House” [öster om, that is], pÃ¥ väg till Adjiringanor. Och för att ytterligare precisera sÃ¥ finns det en karta.

Tidigare hette The Venue “Surfer’s Inn”, och söker man pÃ¥ det namnet sÃ¥ vips! hittar man en hel del information pÃ¥ nätet med folk som vurmar för det sköna haket i East Legon. Efter ett ägarbyte för nÃ¥got Ã¥r sen heter det dock “The Venue”, och med bytet kom även en profilering pÃ¥ lite mer barhäng och restaurang snarare än surfarhak med biljardbord och spel. Det som fortfarande finns kvar är dock just den imponerande baren, vedugnen för de formidabla pizzorna och biografen som tar upp till 25 personer sittande, där fasta priset är 30 GHC per film, oavsett antalet gäster [vilket motsvarar typ 130 spänn].

Matmässigt sÃ¥ är just pizzorna beryktade, vedugnsbakade med generöst med topping, köttbitarna är oftast möra och mÃ¥ sÃ¥ vara att “medium” inte helt sällan tolkas som “bloody” men det spelar inte alltför stor roll. Maten är överlag riktigt riktigt bra, personalen lyhörd [och med det även befriande o-ghanansk] och ägaren en riktig mysfarbror. Utöver restaurangen sÃ¥ har de dÃ¥ tvÃ¥ hotellrum och tvÃ¥ lägenheter med pentry och tvÃ¥ sovrum vardera. Frukost serveras i restaurangen pÃ¥ morgnarna och pÃ¥ baksidan finns rentav en liten pool för gästerna att utnyttja.

Sist men inte minst – kontaktar The Venue göra man enklast per telefon pÃ¥ +233 (0)21 505 111 – dessvärre ligger det till sÃ¥ att nuvarande ägaren inte är helt bekväm med det digitala samhället sÃ¥ varken mail eller hemsida är… eh, ja aktuellt.

SÃ¥ ja, nästa vecka tar vi Till’s No.1 Beach Hotel! Nu gÃ¥r vi vidare till dagens bildskörd:


En bok, en strand och en öl. Precis som vanligt. För övrigt ska det dock sägas att utöver det närapÃ¥ obligatoriska söndagsbesöket pÃ¥ Labadi Beach sÃ¥ har vi ibland varit totalt ofrälse – som den gÃ¥ngen i höstas dÃ¥ vi Ã¥kte till Bojo Beach [se nedan LÄNK]. I det närmaste folktom, storslagna vyer och kall öl – pÃ¥ det hela taget bÃ¥de väldigt lik Labadi och extremt olik. Saken är den att om man Ã¥ker till Labadi Beach pÃ¥ söndagförmiddagar, som vi gör, sÃ¥ är den nästan övergiven. 85% av invÃ¥narna här i Ghana är kristna, och ungefär 100% av dem är sÃ¥ pass kristna att söndagarna spenderar man i kyrkan. SÃ¥ledes är stranden befriande tom fram till tvÃ¥snÃ¥ret pÃ¥ eftermiddagen – men dÃ¥ har vi redan mumsat friterad jams och ätit grillad hummer, druckit Star och färskpressad ananasjuice och begett oss hem igen mätta och belÃ¥tna. Dagens tips, liksom. Om man däremot skulle bege sig till Labadi Beach efter tre pÃ¥ söndagar sÃ¥ möts man av en smältdegel full med människor och försäljare och det är om nÃ¥got huggsexa om platserna. Det som däremot är väldigt likt Bojo Beach är de storslagna vyerna – och den kalla ölen sÃ¥klart. Och för att ytterligare totalt demolera den här bildtexten sÃ¥ skulle jag vilja göra ett tillägg – jag vet att det nog ligger ganska nära tillhands att tänka sig att jag släpar med mig en ryggsäck full med böcker en gÃ¥ng varannan mÃ¥nad till stranden, och sen beställer jag in en öl och börjar ta kort för glatta livet – men sÃ¥ är det inte. Vi är verkligen där varje vecka, solen skiner verkligen hela tiden och stranden är precis sÃ¥där vit och mjuk som man drömmer om. SÃ¥ ni vet. Okej?


Dagens smekmÃ¥nadsnostalgi: Katedralen i Reykjavik är imponerande i morgonsol. Och vi kan dessutom rekommendera det fik som finns en trappa upp i det nordvästra hörnet av kyrkotorget – mycket kompetent frukost!


Och sÃ¥ har vi dÃ¥ den Ã¥terkommande frÃ¥gan om hur man bäst fraktar skrymmande föremÃ¥l. Häromsistens var det en madrass, idag har vi avloppsrör. I Sverige hade man helt enkelt tagit för bäst att hyra takräcke, för att inte säga en lastbil. Här i Ghana är man aningens mer pragmatisk än sÃ¥…


Judar, Judare, Judas[t]?


Och sÃ¥ har vi en av mina absoluta favoritskyltar – stället där de säljer 69 stycken skor. Är affären för enbenta? Eller är den mÃ¥nne nischad pÃ¥ folk som tycker om udda skor? FrÃ¥gorna är mÃ¥nga, svaren fÃ¥…


Dagens New York-bild: Dumbo.


Och sÃ¥ har vi dagens kontrast – först och främst har vi dÃ¥ Ã¥ ena sidan: Times Square. Ungefär en miljon människor, 480 000 taxibilar och belysning motsvarande Ã¥tta Tjernobyl och ett Forsmark…


…Ã¥ andra sidan: Bojo Beach. En solstol, ett parasoll och en strand… Kontraster – bra skit.

Nej, nu hinner jag inte sitta här och mässa om hur förträfflig tillvaron kan te sig i Afrika [läs: +30 grader, strÃ¥lande sol, blÃ¥ himmel och kall öl] – kvällen till ära vankas det söndagsmiddag med vÃ¥r granne Hafen och hans kollega Andreas; vi bjuder pÃ¥ smÃ¥ toasts med chèvre och akaciahonung till förrätt, biffstroganoff [eller “stronganoff” som min mormor döpt om rätten till] som huvudrätt och en mycket pÃ¥kostad och exotisk efterrätt – Magnum Mandel [à 40 kronor styck]. Vad gör ni ikväll? Och hur var er helg?

Dagens fundering:
Hur skulle livet se ut om man visste hur länge det skulle vara? AlltsÃ¥ att alla visste exakt hur länge de skulle leva. Skulle samhället fungera dÃ¥ eller skulle alla sluta bry sig och bara försöka fÃ¥ ut maximalt av sin tid pÃ¥ jorden? Och om svaret är det senare – varför är det inte sÃ¥ idag, när vi inte ens har en aning om när vi gÃ¥r vidare frÃ¥n jordelivet? Själv är jag ju en idealist och hoppas och vill tro att jag skulle handlat likadant även om jag nu rÃ¥kade veta att jag skulle leva till dess att jag var 87, eller 54 för den delen. Men samtidigt sÃ¥ fattar jag ju att jag skulle bli lite nervig om jag nu vetat att jag skulle vika hädan som 23-Ã¥ring, sÃ¥ ja… Hmm… stora tankar.

Vi avslutar det hela med nÃ¥got lättsamt – om exakt en mÃ¥nad är det dags för min älskade Lady att träda in i 30-Ã¥rsÃ¥ldern! Kanske är det inte helt sÃ¥där haha-halka-pÃ¥-bananskal-roligt men att fylla Ã¥r är alltid kul – i synnerhet om man heter [eh…] Lady och äääälskar presenter!

På återseende vänner! Lev väl och njut av vårvintern åt oss med!

Er bonde,

Cognac