i n d i a n s o m m a r

Aldrig bliva stur…

Thu September 2, 2010, 22:34

(On Saturday it’s time for the Swedish House’s first annual crayfish party! The lack of crayfish has made us explore other options and as of right now, we have six kilos of big prawns in our fridge… Anyway, today I’m giving you a small film about Swedish engineers abroad, a rabbit and today’s quote. Ta ta for now…!)

I skrivande stund ligger det sex kilo jumboräkor i kylen här hos oss och väntar pÃ¥ sin spabehandling à la kräftkok imorgon. De vildsinta rykten som florerade omkring i expat-kretsar här nere i Accra – om att det skulle finnas kräftor att köpa i anslutning till Voltafloden – visade sig vara ett luftslott, storleken och färgen pÃ¥ räkorna här nere kan göra att man lätt misstar dem för kräftor. Det har dock fört med sig funderingar hos undertecknad pÃ¥ om det inte vore möjligt att [hrm, host host] smuggla ner nÃ¥gra livs levande kräftor och plantera in i Voltafloden… Men ja, jag vet – ekosystem, naturliga fiender och fan och hans moster…

Hur som helst – imorgon kommer Gunnar över till oss och sen gÃ¥r vi lös pÃ¥ de sex kilona med naggande goda monster med vÃ¥rt alldeles eget och patenterade recept! Om planeringen hÃ¥ller sÃ¥ kommer vi även fÃ¥ krondill influgen frÃ¥n Frankrike, men just i den frÃ¥gan ställer jag mig nÃ¥nstans mellan frÃ¥gande och neutral, dÃ¥ jag vet hur logistiken har en tendens att… ehm, ja, inte alltid fungera helt tillfredsställande här nere i Afrika. Icke desto mindre – pÃ¥ lördag är det dags! Jag lovar att Ã¥terkomma med rapport!

Dagens fundering:
Tror ni att man nÃ¥gonsin kan komma att ändra det sätt man tänker pÃ¥? Jag menar alltsÃ¥ inte att ändra tankesätt utan verkligen rent metafysiskt hur vi tänker. Eller, alltsÃ¥ – när jag var, tja, säg femton, och läste Kamratposten som att den vore den moderna tidens Lutherska katekes sÃ¥ tyckte jag att jag var färdig. Vuxen. Jag hade liksom koll pÃ¥ mig själv. Och tio Ã¥r senare, när jag var tjugofem, sÃ¥ tyckte jag precis samma sak – men med skillnaden att jag dÃ¥ var fullständigt övertygad om att jag verkligen INTE var färdig och inte ens tillnärmelsevis i samma härad som vuxen när jag var femton. Och nu, dryga sju Ã¥r senare ändÃ¥ sÃ¥ känner jag precis likadant – det är nu jag är mogen [eh, ja, nÃ¥ja] och vuxen och inte när jag var 25. SÃ¥ därför ställer jag mig frÃ¥gan – kommer det komma en tid dÃ¥ jag inser att jag antingen alltid är lika omogen eller ocksÃ¥ har varit vuxen sen jag var sju Ã¥r och stövlade in i Lidaskolan första gÃ¥ngen? Nej. Troligen inte. För det är nu jag är vuxnare än nÃ¥gonsin. Basta. :)

Förresten, om jag nu mot all förmodan skulle gÃ¥ och drabbas av akut minnesförlust och därigenom förlora all min egotism och egenkärlek sÃ¥ vill jag bara fÃ¥ det sagt, sÃ¥där för säkerhets skull: “Felix stör en ingenjör“ börjar sändas mÃ¥ndag den 27:e september, direkt efter Idol. Jag har ingen aning om när “mitt” [jag har haft ganska utförliga diskussioner med mig själv om huruvida jag verkligen skulle använda mig av citationstecken pÃ¥ ordet mitt men jag bestämde mig för att dra självgodhetsgränsen nÃ¥nstans och lade sÃ¥ledes ödmjukt till de fyra fnuttarna] avsnitt sänds men det visar sig. SÃ¥ – mÃ¥ndag tjugosjunde september pÃ¥ TV4 – glöm aldrig det!

Bara så ni vet vad det handlar om, liksom. [Fotnot: Jag v e t att jag syns i ungefär tre bildrutor i den här trailern, men det ska va så. Okej? Ni kommer få ert lystmäte av mig i ett entimmesprogram så småningom ändå.]

Ibland är det närmare hem till Sverige än man tror – häromda’n skulle Lady köpa bulgur för att göra en sallad – och där pÃ¥ hyllan stod den: “Bulgur ljus fin“! Vad jag undrar lite förstrött sÃ¥där, är om den här bulgurn [bulguren? bulgurt? bulguret?] nÃ¥gonsin varit tänkt att säljas i Sverige eller om de helt enkelt tänkt att “…ju fler sprÃ¥k vi knökar in pÃ¥ förpackningen – desto större borde ju vÃ¥r potentiella marknad bli!“…

Det är nästan sÃ¥ att jag kan se framför mig hur mamman i huset här bredvid passade pÃ¥ att tvätta den rosa kaninen när barnet lÃ¥g och sov – jag minns själv hur jag blev alldeles utom mig om mina gosedjur tvättades. Fatta helgerÃ¥n!, liksom. Förresten pÃ¥minner den här bilden liten om en annan jag tagit – den här; sorglig bild men vacker.

Hittills under vÃ¥r tid i Ghana har jag inte sett en enda flyttbil men Ã¥tminstone femtio trotro:s packade pÃ¥ det här sättet. Men det är inte sÃ¥ underligt, om man är pÃ¥ väg att flytta nÃ¥nstans, eller har köpt en ny madrass eller sÃ¥, sÃ¥ är det här det billigaste alternativet. Om man räknar in en liten extraslant för bagaget sÃ¥ hamnar man ändÃ¥ inte pÃ¥ mer än ett par kronor för att Ã¥ka genom hela stan. Och ghananska lastbilar i all ära – men jag skulle vilja se den flyttbil som kostar ett par kronor att hyra in för en flytt över ett par mil…

Dagens citat:
“I don’t like country music, but I don’t mean to denigrate those who do. And for the people who like country music, denigrate means ‘put down’.”
– Bob Newhart

Det var allt för idag, nu är det dags för Jon Blund & Co att fÃ¥ ta hand om oss bÃ¥da… Väl mött en annan dag!

Era meloner,

Vatten & Honung

Kräftans vändkrets…

Sun August 29, 2010, 20:17

(After a busy weekend with dinner at Monsoon, party in Osu and barbeque in East Legon it’s now Sunday and the calmness has once again found it’s way to the Swedish House. Today I’m offering you a multiple socket, a truck(?), the Volta river and the best homos around! Enjoy!)

Söndag eftermiddag och i vanlig ordning råder lugnet i the Swedish House. Dagen har inneburit en regnskur, inspektion av våra jordgubbsplantor och veckohandlande på Shoprite. Egentligen var tanken att vi skulle bege oss ner till stranden i vanlig ordning men då augusti inte riktigt har betett sig som årets regnfattigaste månad än så gav vi upp den tanken. Istället har vi börjat ladda för veckans höjdpunkt: Kräftskivan!

VÃ¥r midsommarfest gav helt klart mersmak gällande att arrangera middagar och fester; efter den festen har det kommit fram folk till oss som vi aldrig förut träffat och sagt saker som “Är det ni som hade midsommarfesten? Jag önskar såååå att jag kände er dÃ¥, för den sägs ha varit sÃ¥ bra!” SÃ¥ det är höga knäuppdragningar och planering à la Charles Ingvar Jönsson som gäller nu! Och nej, du tänker helt rätt – det finns inte en sportmössa att vi kommer fÃ¥ tag pÃ¥ svenska kräftor i Ghana. I fullriggad Kaisa Warg-anda har vi dock tagit vÃ¥r tillflykt till ordstävet “man tager vad man haver” och kommer att göra kräftspad med dill [för krondill är även det nÃ¥got av en bristvara här nere] och koka hummer istället. Det är hÃ¥rt att behöva äta hummer istället för kräftor, men vi ska försöka överleva…

Dagens shoutout:
Om nÃ¥gon ska Ã¥ka frÃ¥n Stockholm till Accra nu i veckan och tycker att livet gÃ¥r lite pÃ¥ rutin och att det vore spännande att smuggla saker – hör av dig till mig. Och alltsÃ¥, heroin och kokain spelar liksom inte ens i samma liga som vi gör – vi behöver tyngre grejer än sÃ¥: Kräftor och krondill!

Bilderna ni bjuds pÃ¥ idag är en totalt eklektisk mix frÃ¥n sommaren – men för att nÃ¥gon ordning ska rÃ¥da sÃ¥ börjar vi med en given:

Dagens mest självklara: En bok, en Star och en strand. Tagen nere på Labadi Beach för en vecka sen. [Kalle: När kommer ni? Labalabalabalabalaba!!]

Förresten, det var ett tag sen jag skrev om nÃ¥got jobbrelaterat – i och för sig försöker jag skilja sÃ¥ gott det gÃ¥r pÃ¥ jobb och privatliv men det är ju de facto sÃ¥ att utan mitt jobb sÃ¥ hade jag med största sannolikhet inte befunnit mig i Ghana i skrivande stund, utan snarare i en lägenhet i en av Stockholms skönaste förorter, med balkongdörren pÃ¥ glänt och förbannandes det faktum att sommaren snart är all. Hur som helst – projektet knallar pÃ¥. Förhoppningen borde vara att vi innan Ã¥ret är slut har kunnat pÃ¥börja behandlingen för premiärpatienterna pÃ¥ Sweden Ghana Medical Centre. Sen är det ju som alltid med projekt – de tar dubbelt sÃ¥ lÃ¥ng tid och blir dubbelt sÃ¥ dyra, men det handlar ju snarare om Murphys lag än nÃ¥got annat…

I alla fall, ett par gÃ¥nger i veckan är jag ute pÃ¥ byggarbetsplatsen för att göra mina smÃ¥ inspektioner – och nu i veckan hittade jag en skön grej som inte riktigt hade varit legio i Sverige:

‘mÊŒltÊŒpÊŒl ‘sÉ‘kɪt – eller som vi säger pÃ¥ svenska: Grenuttag…

Ã… andra sidan är det ju sÃ¥ här – man gör det bästa av situationen. Har man inget grenuttag sÃ¥ tillverkar man ett – och har man dÃ¥ inte tillgÃ¥ng till allt man skulle önska sÃ¥ tvinnar man kablarna för hand och tejpar. Jag menar, hur svÃ¥rt kan det va?! :) Det är lite i samma anda som nästa bild är – det finns en statlig bilprovning men som sÃ¥ ofta annars i länder med labil ekonomi sÃ¥ är de flesta, i synnerhet statligt anställda [pÃ¥ grund av de lÃ¥ga lönerna], mottagliga för mutor och dÃ¥ kan i det närmaste vilket fordon som helst trilla igenom…

Jag menar – ibland har jag bara svÃ¥rt att förstÃ¥ att vissa av bilarna man ser ute pÃ¥ vägarna verkligen tar sig framÃ¥t. Det är liksom möjligen med god vilja och en stor portion nonchalans man ens kan kalla det här för ett fordon. Ã… andra sidan – det är slimmat till tusen! Inte en onödig pinal finns kvar pÃ¥ den här eh.. bilen!

En sak som jag fullkomligt älskar med ghananerna är deras sätt att sikta mot stjärnorna i hopp om att komma till skogsbrynet. Det är pÃ¥ sätt och vis som att de anammat min gamla slagdänga “att vara bäst innan det gäller” – eller ta det här stället som exempel; Hollandais Restaurant och Bar. So far so good, eller hur? De serverar frukost, smÃ¥rätter, kontinentala och kinesiska rätter, lokal mat, smörgÃ¥sar och sallad. Och de är dessutom en cocktailbar…

…och sÃ¥ zoomar vi ut – Hollandais är ett hÃ¥l i väggen pÃ¥ ett litet skjul bredvid vägen. Med största sannolikhet är den enda maträtten som finns friterad kyckling och ris, ackompanjerad av lokal öl eller vatten. Men det är det som gör det sÃ¥ underbart! Det är som att slaget är vunnet redan innan man plockat upp vapnen, sÃ¥ länge skylten vittnar om nÃ¥got storslaget sÃ¥ gnuggar en hel del av den storslagenheten av sig – oavsett verkligheten.

AlltsÃ¥, jag är ju man [och dessutom ingenjör] och därmed möjligen en smula mer pragmatisk än gemene man [eh, kvinna?] – men gÃ¥r det inte lite till överdrift när man installerar en dusch ovanför pissoaren?

Stämningsbild från Voltafloden.

Min kompis ödlan.

Och vi fortsätter följetongen “Att vilja men inte riktigt kunna“: Accras avgjort bästa kinarestaurang, Mandarin, kallar sig själva nÃ¥got olyckligt för en “Restawiant“.

Och om vi sluggar oss vidare pÃ¥ inslagen bana: PÃ¥ det sköna libaneshaket Venus nere vid Oxford Street kan man mumsa hummus för allt man är värd. Och jag veeeet att hummus har lika mÃ¥nga stavningar som Burt Reynolds har gjort b-rullar – men jag kan inte lÃ¥ta bli att le Ã¥t meningen “Ghana’s best homos…“.

Slutligen, lite allvar – ni som har orkat er ända ner hit – hur kommer det sig att ni läser det som jag skriver? Känner du mig sedan innan, har ni hittat hit genom den store herr G. Oogle eller är ni för[v]irrade stackars lingvistsjälar som hoppades pÃ¥ att ni skulle fÃ¥ ert lystmäte av Sanskrit och kilskrift när ni gick in pÃ¥ sanskrit.se? Anledningen är att jag har börjat tvivla pÃ¥ mig själv – jag skriver för mig själv, och nu i och med vÃ¥rt Afrikaäventyr även för er läsare som jag v e t att jag har; släkt och vänner. Men resten av er dÃ¥? Skriver jag ens intressant eller är det förmätet och självgott rakt igenom? Jag fick höra att jag borde försöka göra djupdykningar i den afrikanska myllan och sÃ¥väl diagnostisera samhället i stort som göra kvalificerade analyser av den ghananska kulturens framfart sedan slaveriet och framÃ¥t. Och jag vet inte, är ni intresserade av sÃ¥nt? Tror ni ens att jag är kapabel till sÃ¥nt? Och kanske än mer avgörande – tror j a g att jag är kapabel till det? Tiden fÃ¥r utvisa…

Dagens fundering:
Vad är det som pÃ¥verkar längtan? Är livet egentligen som en enda stor Maslow:sk pyramid? I sÃ¥ fall torde förklaringen till att jag inte saknar er därhemma lika mycket nu, ligga i det faktum att Hon jag saknade mest av alla förut i skrivande stund sitter i soffan bredvid mig och äter svenskt lösgodis. Men är det förklaringen? Vad ä r längtan egentligen? Är inte längtan ett skapat fenomen, som möjligen dessutom gÃ¥r hand i hand med teorin att människan alltid vill ha vad den inte kan fÃ¥? Och om sÃ¥ är fallet – hur kan det dÃ¥ komma sig att jag inte känner längtan efter nÃ¥got annat nu – typ kräftor, som jag vill ha men inte kan fÃ¥…? Stora frÃ¥gor, inte sant? Eh…

Slutligen – dagens anagram:
Må väl kamrater!
Å kravet är lamm!

Era desertörer,

Bonnie & Clyde

Den lÃ¥nga färden…

Sun August 22, 2010, 0:42

(Another of those epic updates with a million pictures and quite a lot of rambling about our holiday in Sweden. So what I’d do if I was an anglophile is concentrate on the pictures… Alas, the descriptive texts are all in Swedish so you have to make do with this: Stockholm by summer, Ã…re’s old church, a wedding in Dalarna, a bumblebee on a yellow flower and very odd working hours. Enjoy!)

Så är vi så återigen på plats nere i Ghana. Eriksgatan som i det närmaste kom att skriva om historien för flest resmål på kortast tid tog, som vanligt, sin början i Akwaaba Lounge på Kotokas flygplats här i Accra. För första gången var det så dags för oss som par att dra nytta av mitt flygflängande och med passen i högsta hugg så släntrade jag och Lady igenom alla kontroller fram till gaten i en enda lång gräddfil. Sedan bar det av hemåt, mot Amsterdam först och därefter vidare mot Nueva Estocolmo!

Men innan jag hänger mig Ã¥t att nÃ¥gorlunda kronologiskt försöka trÃ¥da ut vÃ¥ra semesterveckor sÃ¥ tänkte jag ta tillfället i akt och välkomna alla nya läsare. Sista tiden har jag insett att den här bloggen har vuxit ur sig själv lite – det var väl ett tag sen [and then some] som jag började förstÃ¥ att jag inte längre skrev enkom för mig själv utan att jag hade en trogen läsarskara av mina nära och kära. Senaste veckorna har det dock trillat in mail till indiansommar@sanskrit.se där folk jag aldrig varken träffat eller pratat med har hittat hit – och fastnat.

SÃ¥ känn er välkomna, Sophie, Vivi och Tobias [bland andra]- och var sÃ¥ snälla att ha överseende med att den här bloggen tidvis är ytlig, egocentrerad och ibland rentav… menlös, i all sin enkelhet. I övrigt är allt precis som vanligt – min blog är min litterära fristad och ett sällan skÃ¥dat forum för inbördes beundran. Okej? Nu gÃ¥r vi vidare…

FrÃ¥n the Swedish House, East Legon, Accra, Ghana, Afrika…

…via en soluppgÃ¥ng nÃ¥gonstans ovanför norra Frankrike…

…till ett molnigt men uppfriskande svalt Stockholm i sommarskrud.

FrÃ¥n ett Ghana där temperaturen under vÃ¥ra mÃ¥nader aldrig sjönk under 24 grader till ett Sverige som just upplevt tidernas varmaste sommar… för att sen totalt glömma bort hur man gjorde när man… eh, gjorde sommar. Det var som att man kunde skära skivor av den kalla [jo, femton grader är faktiskt kallt!] sommarluften, jämfört med den fuktiga och lite kvava tropikvärmen här nere. Efter en välkomstkommitté värdig ett kungapar [tack Rémy för att du hämtade upp oss] bar det sÃ¥ av hemÃ¥t till förorten för lite skumpa, köttfärssÃ¥s och – för första gÃ¥ngen pÃ¥ nästan tre mÃ¥nader – en säng med fjädrar snarare än ett massivt latexskum [vilket är ungefär lika obekvämt som det lÃ¥ter]!

Pausreflektion:
Visste ni förresten att de rosor ni köper i blomsteraffären med största sannolikhet kommer frÃ¥n Ecuador? Och det är väl okej, rosorna frÃ¥n Ecuador är lÃ¥ngt mycket vackrare än nÃ¥gra man kan odla i Europa – men nÃ¥got som stör mig lite är att i det närmaste alla rosor som odlas i Ecuador fraktas till Holland och blomsterauktionen i Amsterdam [som för övrigt är världens största byggnad med sina 1 000 000 kvadratmeter], och en betydande andel av dessa rosor köps sen upp av Sydamerikanska grossister som skeppar tillbaka rosorna… Känns sÃ¥där va?

Det faktum att vi bor utomlands för ju med sig vissa bieffekter – en av dessa är att under en semester hemma i Sverige sÃ¥ blir det en hel del resande. SÃ¥ efter tvÃ¥ dagars rast och vila à la urbant pensionatshäng kuskade vi iväg pÃ¥ vÃ¥r Sverigeexpedition med Torshälla som första stopp. Väl där bjöds det pÃ¥ thaimat med skarp chilihetta, kvalitetsmys med Bosse och Afrikauppdateringar frÃ¥n den förlorade sonen och svärdottern. DärifrÃ¥n bilade vi sen upp till Ã…re, för att i sann boyscout-anda rekognocera inför höst-vinterns stora begivenhet – Bröllopet [för övrigt är det länken som ni som sökt pÃ¥ “Lady och M1 bröllop“ och hamnat här ska använda, sÃ¥ ni vet]. I slutet av november är det nämligen dags för mig och Lady att ja-ja:a i Ã…re gamla kyrka!

TorshällaÃ¥n tidig [hrm, nÃ¥ja] morgon innan bilresan upp till Ã…re tog vid…

Ã…re Kyrka i kvällssolen. Den tjugosjunde november 2010 blir det Ã¥ka av här i kyrkan – dÃ¥ tar jag examen i kärlek och tentar av det sista genom att gifta mig med min Lady! Wohooo!!

Och när man talar om trollen sÃ¥ stÃ¥r de i bastun [som jag sa när jag var liten] – här är vi dÃ¥, jag och Lady. PÃ¥ en parkbänk i Ã…re. Med kvällssolen sÃ¥där mystiskt strilande genom träden.

Bodde gjorde vi förresten pÃ¥ det enda alternativet som egentligen finns i Ã…re – om man nu ska bo stÃ¥ndsmässigt utan att för den sakens skull mätta munnarna pÃ¥ vÃ¥ra svurna edsfiender Norge och Finland, vill säga – Hotell FjällgÃ¥rden. Och även om hotellet är det bästa i trakten och de dessutom har en marknadschef som inte är av denna värld, sÃ¥ finns det saker de skulle kunna förbättra. Som skyltningen. Dock är den saken redan pÃ¥ gÃ¥ng att ordnas, viskas det, enligt säkra källor, om i maktens korridorer…

Uppe i Ã…re njöt vi av timslÃ¥nga solnedgÃ¥ngar [till skillnad frÃ¥n i Ghana där det tar ungefär tio minuter för solen att gÃ¥ ner], promenader längs en sommargrön Ã…reskuta och de obligatoriska att-pricka-av-momenten; choucroute garnie pÃ¥ Werséns, brutalgod skräpmat pÃ¥ Broken och allvarsamma drinkar pÃ¥ Dahlboms. Ett besök inne i Östersund hanns med innan den gamla slagdängan “underbart är kort” fick ta vid och färden gick vidare. Nästa stopp var Hjortnäs utanför Rättvik, där bröllop för the Vajsings väntade. Dock skulle jag vilja göra ett instick – ni minns kanske när jag och Lady var pÃ¥ kräftskiva i Hjortnäs för ett knappt Ã¥r sen? När jag sen satt pÃ¥ planet pÃ¥ väg tillbaka till Tyskland sÃ¥ träffade jag Lillian och Fred, som bodde ett stenkast [okej dÃ¥, möjligen ett Ricky Bruch-stenkast] frÃ¥n stugan där vi var pÃ¥ kräftskiva? Vi har fortsatt att skicka vykort till varandra sÃ¥ jag och Lady gjorde slag i saken och begav oss för att hälsa pÃ¥ dem. Det visade sig att även om deras barn spridits vind för vÃ¥g [en dotter i San Fransisco, en i Malaysia och en i Bohuslän] sÃ¥ kan det dÃ¥ rakt inte bero pÃ¥ oävna barndomsminnen – med en äkta faluröd stuga med vita knutar och sjöutsikt och fyra tomter ytterligare därtill sÃ¥ lever Lillian och Fred som kungar.

Bröllopet för paret Varland hade allt som ett sommarbröllop ska ha: Det var mulet, det blåste och väderprognoserna hade flaggat för regn.  Men när Towe och Johan väl stod där,  på Hjortnäs brygga, då tittade solen fram och sommaren kom på att det faktiskt inte är helt legio att lägga av redan i slutet av juli. Dagen fortsatte med champagne och snittar, utomordentligt god buffémiddag och kröntes senare under kvällskvisten med seriösa drinkar och vanvettigt dansande! Ett perfekt bröllop för ett perfekt brudpar! Hurraaaa!!

Bröllop var det ja, här ser vi det lyckliga paret Varland under ceremonin med Siljan som bakgrund.

Och här har vi bruden själv dÃ¥ hon dansar sitt patenterade paradnummer “Duracellkaninen“. Fotograf är ingen mindre än jag själv och för er som undrar sÃ¥ är det filmat med sjutton bildrutor per sekund och utan ljud – därefter har bruden redigerat ljusstyrkan [vilket verkligen behövdes] och lagt till ett skönt sound.

Efter solnedgÃ¥ngar i Ã…re och sommarbröllop i Hjortnäs var det Ã¥terigen dags för ett pitstop i Stockholm för att ladda batterierna. PÃ¥ schemat stod häng med diverse syskon [Ladys bror och syster och min bror], lite jobb och en hel del träffar med vänner. Dock är det ju sÃ¥ – saker och ting blir aldrig som man tänkt sig sÃ¥ det som skulle varit en avslappnad fredag blev, för min egen del, en helt underbar och fantastiskt galen svensexa! Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den inbegrep 20-talsjazz i RÃ¥lambshovsparken, ett spegelvänt LÃ¥ngholmen och ett abonnerat J&B till min ära – en dag att minnas länge… Det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen är att även Lady fick sig en möhippa till livs – även där ska jag väl egentligen lÃ¥ta tystnaden tala men det ryktas om sÃ¥väl pole dancing som sumobrottning…

AlltsÃ¥ – apropÃ¥ nÃ¥got helt annat, jag har funderat pÃ¥ det här med att vara balettdansör – vore inte det ett ganska schysst jobb? Okej att man mÃ¥ste öva en hel del, men pÃ¥ köpet fÃ¥r man ju en kropp som heter duga och här kommer det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen; man gÃ¥r i pension när man är 37! Jag har inte riktigt tagit upp den här tanken med Lady än men att byta bana frÃ¥n medicinteknisk ingenjör till balettdansör, det kan väl inte vara sÃ¥ svÃ¥rt?

När vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ balettdomänerna sÃ¥ finns det en del hemsidor som jag sparat bland mina länkar, sidor jag ibland Ã¥tervänder till liksom. Det här är en sÃ¥n sida – även om det är ganska sällan jag trillar in där, jag blir helt enkelt för illa till mods, det suger i hela magen när jag ser bilden! Vad hÃ¥ller han pÃ¥ med?! Sen händer det ibland ocksÃ¥ att jag gÃ¥r bort mig i de förlorade städernas värld, tänk Varosha pÃ¥ Cypern, Kowloon Walled City eller Hashima Island – magiskt! PÃ¥ en mer svensk skala ska jag även passa pÃ¥ att nämna Tomt&Öde – inga städer men väl hus som ser ut att ha lämnats i all hast vind för vÃ¥g.

Efter en och en halv vecka i Stockholm bar det av ner mot SkÃ¥ne och Ladys familj – och där nere, pÃ¥ Helsingborgs egen Champs Elysées, RÃ¥dhusgatan, gled ett dussin Ferraris förbi. Bara sÃ¥där liksom.

Kan det bli mer svensk sommar än sÃ¥ här? Jag menar, kom igen – saft under äppelträdet pÃ¥ kolonin?

Hortensia.

En humla och… eh, ja en gul blomma.

Men det är väl sÃ¥, även om augusti inte ens var halvvägs gÃ¥ngen när vi var där sÃ¥ börjar växterna se slutet pÃ¥ säsongen…

…det är som att sommaren ställt in skorna liksom.

Ã… andra sidan finns det ju ögonblick som det här – dÃ¥ allt bara skriker SOMMAR!

Självporträtt.

Regntunga skyar fick kvällshimlen att bli än mer dramatisk.

Början pÃ¥ slutet av semestern spenderades alltsÃ¥ nere i Helsingborg, där saftstund i kolonistugan och kräftskiva hemma hos svärmor pÃ¥ Svedenhov Hilton varvades med Fernet pÃ¥ Zoobar med världens bästa PÃ¥lle. Men säg den lycka som varar för evigt – i mÃ¥ndags tog vi förmiddagsflyget frÃ¥n Kastrup till Amsterdam där sedan KL0589 stod redo för att ta oss tillbaka till Ghana…

…tillbaka till East Legon i Accra, där ögonklinikerna har öppet onsdagar och torsdagar mellan sex pÃ¥ kvällen och tolv pÃ¥ dagen… [eh, hur tänkte de där egentligen?]

Där är vi nu. I skrivande stund ligger Lady och sover i soffan bredvid mig och jag smuttar på ett glas rosé medan jag lägger sista handen vid mästerverket du just läst färdigt.

Dagens fundering:
Är reflektion en av människans uppgifter? Att reflektera över sin situation, var man är just nu, vart man är pÃ¥ väg och var man har varit? Eller är min dröm om den epikuréiska livsstilen – en trädgÃ¥rd och sÃ¥ den goda trion; vänner, mat och vin – kanske ändÃ¥ nÃ¥got att sträva efter? Trots allt borde ju envar äga sitt eget liv och därmed även, Ã¥tminstone till stor del, rätten att styra över detsamma. Sen kan jag väl förstÃ¥ att det kan sticka i folks ögon att nÃ¥gon drömmer om ett bekymmersfritt liv i en trädgÃ¥rd ackompanjerat av ett glas vin – men alla kan inte rädda världen. Eller som Felix Herngren sa; “Var inte sÃ¥ himla svensk – se pÃ¥ ditt liv med amerikanska ögon: Du räddar liv varje dag och du är bäst pÃ¥ det du gör!” Och som vanligt ligger nog sanningen nÃ¥gonstans däremellan…

Slutligen – we’re back! Kommentera mera! Jag och Lady läser allt! Och som vanligt [i framtiden, störtskön reklam en gÃ¥ng i tiden – eller hur?] avslutar jag det hela med att säga att jag ska bättra mig. Fler inlägg oftare. Jojomensan…

Er londonjär,

Piripiri

Den blomstertid nu kommer…

Wed July 14, 2010, 22:19

(Today it’s easy: Either you look at the before-and-after pictures of our house, or you look at flowers. And oh, if you like you can think about how big your life is. My life is by estimate 5′ 5″ tall and has blonde hair and beautiful blue eyes.)

Jag tänkte att det börjar bli dags för att visa upp vÃ¥rt hem nu när vi är lite mer hemmastadda här nere – och eftersom ett par av er har uttryckt önskemÃ¥l om fler bilder frÃ¥n just huset sÃ¥ kommer det. Jag är ju en man av folket och om folket inte har bröd sÃ¥ ger jag er brioche! :)

Före. Lyckligtvis hade jag fÃ¥tt soffgruppen hitkörd frÃ¥n kontoret för jag kan säga att innan dess var det verkligen ödsligt i vardagsrummet…

Efter. Lite konst pÃ¥ väggarna, lite grönt och sÃ¥ det allra bästa av allt – en Lady som ligger och sträcker ut sig i soffan!

Efter. FrÃ¥n en annan vinkel. Här ser man ytterligare en växt och början till ett välfyllt barskÃ¥p. Dock ska ni inte lÃ¥ta er imponeras alltför mycket – en närmare titt avslöjar bÃ¥de indisk whisky, nigeriansk rom och ghanansk gin…

Före. Less is more, var något av devisen som fick råda innan jag och Lady kom på plats.

Efter. En tavla och ett par gardiner kan göra… ja, om än inte underverk sÃ¥ Ã¥tminstone att det känns lite hemtrevligare.

Före. Vårt master bedroom är stort som en mindre fotbollsplan och inredningen gjorde väl inte direkt att det kändes mindre.

Efter. Nya sängkläder och gardiner, ett par väl valda tavlor till väggarna och ett myggnät senare sÃ¥ ser det inte helt illa ut – inte sant?

Före. VÃ¥rt nuvarande gästrum. MÃ¥ sÃ¥ vara att det är stort och att jag visade god vilja och tejpade upp en bild pÃ¥ väggen – men särskilt trevligt blev det aldrig.

Efter. Gardinerna är fortfarande pinsamt oafrikanska men i övrigt har det gått igenom en sann metamorfos! Puffkudden och elefanten i hörnet är båda fynd från de lokala hantverksmarknaderna och även här finns det tankar bakom tavelfärgerna.

Efter. En sann läshörna – även om nu själva läslampan lyser med sin frÃ¥nvaro…

I övrigt har det inte hänt alltför mycket inomhus. Dock har det börjat skjuta skott och blomma ute i trädgården och eftersom min pappa är gammal trädgårdsmästarson så har jag lovat att mätta hans blomsterhunger. Så håll till godo:

De här blommorna är vÃ¥r trädgÃ¥rds Navy Seals – de klarar ökentorka och gassande sol lika bra som de gör tropiska regnstormar med kubikmeter med vatten. Att de sen kanske inte är de allra vackraste fÃ¥r liksom stÃ¥ tillbaka för det faktum att de är överlevare av rang.

Ursprungligen inköpta för att täcka upp lite tomma ytor i krukorna sÃ¥ har det senare visat sig att de här växterna har förunderligt vackra smÃ¥ rosor som ger ordet “dagslända“ en ny innebörd; pÃ¥ morgonen är de knoppar och pÃ¥ kvällen är de vissna.

Blommor på en buske utanför entrén. Helt enkelt. Blommor liksom.

Och bara sÃ¥ ni inte gör er nÃ¥gra villfarelser om att vi bor i en botanisk trädgÃ¥rd – sÃ¥ här ser det ut uppifrÃ¥n balkongen. Grönt och grönt. Men vänta ni bara! Mot muren har vi planterat bouganvilleas i allehanda färger och innan ni vet ordet av har växterna i krukorna skjutit i höjden och machete kommer te sig som ett ypperligt alternativ för kunna komma fram till gräsmattan!

Ännu en blomma.

Och dagens sista blomma.

För att nu inte senarelägga publiceringen av det här inlägget mer än vad det redan är sent så kommer jag dessvärre lämna er med de här elitistiska inredningsbilderna och skönt Mitt-i-Naturen-amatörmässiga blomsterporträtten. Jag lovar att återkomma snart med information om våra liv i Afrika [och då med funderingar om gated communities, hundvalpar och genuina människor]. Dock är det nu kväll, Lady väntar på att få sig kvällens ranson av Lost till livs [vi har börjat från säsong 1 så vi har att göra] och jag själv vill hinna slösurfa lite svensk skvallerjournalistik innan natten tar vid. Så folket, håll till godo med bildbriochen ovan och kom tillbaka snart igen!

Dagens fundering:
Hur stort är ditt liv? Om du skulle packa ihop det som verkligen betyder nÃ¥got i ditt liv – hur stort skulle det bli? En container? Ett hus? En stad? Eller är ni mer effektiva och tror er kunna fÃ¥ ner det i ett par resväskor? Jag själv är nog helt fel person att svara pÃ¥ frÃ¥gan i och med att jag skulle drämma till med att mitt liv skulle, ihoppackat, vara lika stort som världen. Och även om jag nu de facto bor i Afrika och pÃ¥ nÃ¥got sätt har packat ihop mitt liv hit ner, sÃ¥ känns det som att stora delar av mitt liv är kvar i Sverige. Ã… andra sidan är det ju sÃ¥ – jag har mitt liv liggandes bredvid mig i soffan. Det är 1.65 lÃ¥ngt, har blont hÃ¥r och blÃ¥a ögon. Lady är mitt liv.

Au revoir, comme on dit en francais!

Votre 14 de Juillet,

Napoleon

Midsommar och Ivanhoe…

Tue July 6, 2010, 15:42

(Today it’s been almost exactly one month since I last updated this blog. So be prepared – this update will be massive and since I have a defect that makes me unable to write short and consise you’ll have a lot of reading to do. But first thing’s first – here are some of today’s goodies: A new era has begun, we have a gardener, Ivanhoe has been in the Swedish House, Ghana should’ve won the World Cup and Cape Coast Castle makes you doubt human kind. And picturewise we have: Swedish foul mouth, midsummer in Ghana, a lot of fishing boats, a dramatic sunset, a deserted beach and a few random pictures. Enjoy!)

Jaaaa, jag vet – det har gÃ¥tt Ã¥r och da’r sen jag sist skrev – och inte lär ni bli gladare av att jag skriver sÃ¥där sjukt lÃ¥ngt som bara jag kan göra. Men det skiter jag i – här ovanför har ni länkar till bilder och godbitarna, sÃ¥ ni som inte orkar läsa kan klicka er fram helt enkelt. Till er andra säger jag: God läsning! Vi börjar som vanligt kronologiskt med stycken som är skrivna för… tja, typ en mÃ¥nad sen.

Nu har det verkligen börjat en ny era här nere i Accra – det är en dryg mÃ¥nad sedan Lady kom ner, Ghana är pÃ¥ väg att ta sig vidare till slutspel i fotbolls-VM och sedan en tid tillbaka har Sweden Ghana Medical Centre svensk majoritet gällande aktieägandet. Dessutom har regnperioden svept in över oss och med den även en värme som är mer överkomlig för oss kranka svenskar; istället för 35 grader och gassande sol är det nu runt 25 grader och ibland till och med molnigt med enstaka regnskurar. Dessutom har min inre termostat genomgÃ¥tt nÃ¥gon slags metamorfos vilket gjort att jag slutat svettas som en vattenspridare och istället kan rysa till av svalkan när jag kliver ut frÃ¥n huset om morgnarna.

I övrigt börjar saker och ting ta sin form här nere, vi har anställt en trädgÃ¥rdsmästare som inte bara briljerar med sina ambitioner [som vÃ¥r säkerhetsvakt Emmanuel – han hade gÃ¥tt “agriculture” i skolan, för 40 Ã¥r sen – och tyckte att vi, pÃ¥ de grunderna, skulle anställa honom som trädgÃ¥rdsmästare ocksÃ¥] utan även tycks kunna understödja dem med resultat – gräsmattan skulle närapÃ¥ fÃ¥ en golfgreen pÃ¥ skam, vi har inrett färdigt i huset och stÃ¥r redo för vÃ¥ra första besökare som landar ikväll. Och till allt det här ska dessutom läggas att vi har börjat ta vÃ¥ra första stapplande steg pÃ¥ det lokala sprÃ¥ket twii, med det i bagaget är det lÃ¥ngt mycket lättare att förhandla taxitaxa, undanbe sig “vitingpriser” när man handlar konsthantverk och imponera pÃ¥ kollegorna pÃ¥ kontoret. Sedan tidigt imorse finns ocksÃ¥ Michael med i vÃ¥r “stab” hemmavid – anställd av företaget ska han jobba tolvtimmarspass fem dagar i veckan med att… städa. Nog för att huset är gigantiskt med sex sovrum, vardagsrum, matsal och en massa annat – men tolv timmar om dagen? Hur som helst, städa, tvätta, feja och putsa – det är Michael det. Men det som ändÃ¥ känns underligast när man tänker efter – det är att det inte längre känns exotiskt att borsta tänderna till grodornas kvackande, att kliva upp till syrsornas morgonsymfoni eller att sitta pÃ¥ verandan, läsa en bok och blicka ut över de svajande palmerna. Det är ju naturligt. Det är ju sÃ¥ livet är just nu. Och det, det känns konstigt att upptäcka.

För strömlösa tillfällen på kontoret har jag numera laddat upp med tidsfördriv; en kurs i stamspråket twii och en mycket komprimerad bok om Ghanas historia.

Nu är vi tillbaka i nutid, vÃ¥r favorittrio TDI (Titti, Daniel och den lille ofödda krabaten Ivanhoe, dock numera ombestämd till IvanZoe för att undvika eventuella framtida klagomÃ¥l angÃ¥ende mammas och pappas önskan vad det gäller en riddare eller prinsessa till förstfödd) har lämnat Afrika för den här gÃ¥ngen och kvar stÃ¥r jag och Lady, ensamma men rika pÃ¥ minnen, skratt och upplevelser. Men för att inte göra det här krÃ¥ngligare än vad det egentligen är – vi börjar sÃ¥klart med det viktigaste; fotbollen!

VÃ¥r favorittrio, Titti, PÃ¥lle och IvanZoe, samlad – den här gÃ¥ngen pÃ¥ Labadi Beach pÃ¥ midsommardagen.

Ghana är ute ur fotbolls-VM. Suarez hands pÃ¥ mÃ¥llinjen räddade Uruguay frÃ¥n ett uttÃ¥g frÃ¥n VM och skickade hela Afrikas hopp tillbaka hem till Accra. Egentligen finns det inte mycket att säga – fotboll handlar om att vinna och reglerna är lika för alla. Men ändÃ¥ – ni skulle ha varit här; gatorna vibrerade av förväntan, varenda bil hade Ã¥tminstone tvÃ¥ flaggor uppsatta och taxichaufförerna glömde rentav att ta betalt i sin iver att diskutera vem som skulle göra hur mÃ¥nga mÃ¥l… Vi gick och Ã¥t pÃ¥ Bella Roma – stÃ¥ndsmässig pizza fungerar utmärkt som uppladdning inför en sÃ¥n här match och pÃ¥ Bella Roma är pizzorna to die for, dock kan det vara sÃ¥ att vissa pizzor lÃ¥ter godare än vad de är – Amalfi, som verkar vara sÃ¥där enkel att den skulle kunna vara hur god som helst [ost, tomatsÃ¥s, basilika och hummer], är… tja, helt okej. Men med hummer pÃ¥ pizzan hade man liksom förväntat sig lite mer, eller hur?

Inne pÃ¥ restaurangerna var det dock i det närmaste folktomt. Folk var ute pÃ¥ gatan – om det sen handlade om en 14-tums tjock-tv utanför närmaste “gatukök“ eller en storbildsskärm i ena änden av Oxford Street spelade inte sÃ¥ stor roll – ute was the shit! Vi höll oss dock till den lilla del av paradiset som var luftkonditionerad, drickandes Sicilianskt rödvin och mumsandes pÃ¥ den focaccia som hade blivit kvar… och sÃ¥g fram emot en natt i den nya tricolorens färger (röd, gul, grön). Men som alla sagor sÃ¥ hade även denna ett slut – luften gick ur oss alla och själv hamnade jag i en depression jag knappt ens trodde mig själv vara värdig. Livet kändes värdelöst när Ghana blev utslagna. Vi gick hem, borstade tänderna och la oss. Sekunden innan straffavgörandet var jag redo att gÃ¥ ut, festa med ghananerna tills natten blivit natt igen och promenera hem genom segerrusiga gator till tonerna av den inte helt självklara mixen av “Olé, olé, olé” blandat med landsplÃ¥gan “Zoaga“.

Ã…ter till Ghana som semesterresort – TDI anlände förra onsdagkvällen, om än efter ett palaver för att fÃ¥ ut alla sina väskor, och väl hemma möttes de av Nicholas patenterade wraps, Star pÃ¥ kylning och ett Swedish House i all sin prakt! Torsdagen spenderades pÃ¥ kontoret till hälften och vid lunch var det dags att inviga gästerna i den lokala kostcirkeln – vi gick pÃ¥ Bush Canteen. Kyckling i palawasÃ¥s, fufu med palmnötssoppa, tonfisk med okrostuvning och banku och stekt sardin stod pÃ¥ menyn. Och get this – de älskade det! Jag fortsätter helt enkelt att odla min idolstatus pÃ¥ Bush Canteen, först genom att plocka dit ett filmteam som skulle fÃ¥tt en mindre Hollywood-produktion att skämmas för sig och nu genom att plocka dit än fler “obronis” [vitingar] som älskar maten! Ruggigt nice!

Det kan vara sÃ¥ att det faktum att man äter maten pÃ¥ the Bush Canteen med händerna gör att foton som kan komma att tas inte blir alltför… eh, smickrande. Men jag tror inte att det är sÃ¥…

…för jag menar – beauty is in the eye of the beholder. Inte sant Titti? :)

PÃ¥ torsdagskvällen var vi även ute och Ã¥t pÃ¥ Monsoon – jag kan verkligen rekommendera den grillade antilopfilén med blÃ¥bärssÃ¥s. Mmmmmmmm! Innan vi bestämde oss för att bege oss hemÃ¥t igen tog vi en promenad längs med Oxford Street och hittade… Kukis. JorÃ¥, sÃ¥ att eh…

Fredagen kom och pÃ¥ agendan stod svensk midsommarafton! För att kunna fÃ¥ till de svenskaste elementen pÃ¥ midsommar sÃ¥ hade PÃ¥lle och Titti fÃ¥tt en inköpslista att fylla pÃ¥ ifrÃ¥n, sÃ¥ när de packade upp kom de ut med saker som Matjesill, senapssill, gräslök, lösgodis, kavring, knäckebröd, kaviar och sist men inte minst – tvÃ¥ rejäla pÃ¥sar med Estrellas Sourcream & Onion-chips. För att sedan ytterligare spä pÃ¥ känslan av svensk sommar hade Lady företagit sig att göra Janssons frestelse, vi hade investerat dryga hundringen i en liter jordgubbar och Ã¥ttio spänn för en liter grädde för att kunna garnera jordgubbstÃ¥rtan och PÃ¥lles iPhone var till bristningsgränsen fylld med Svenska Sommarklassiker och sÃ¥n där schlager man bara tillÃ¥ter sig själv lyssna pÃ¥ till just midsommar. Kvällen blev en klassiker – 30 expats sjunger “Hell and Gore” pÃ¥ vÃ¥r terass, de sista gästerna skickar vi pÃ¥ porten vid halvfem och morgonen avrundas med Captain Morgan, avslagen cola och djupsinniga samtal mellan mig och PÃ¥lle vid halvsex pÃ¥ balkongen. Midsommar. I Ghana. SÃ¥ jävla bra!

Långbord på terassen till tonerna av Ulf Lundell, Povel Ramel och Carola.

Skuggspel sett frÃ¥n balkongen vid halvfem pÃ¥ morgonen. [Halvfem pÃ¥ morgonen är det becksvart här nere – när de säger att solen gÃ¥r upp klockan sex sÃ¥ menar de liksom – klockan sex. Innan dess är solen inte uppe och dÃ¥ är det – svart.]

Efter en midsommardag med strandhäng hos Alex pÃ¥ Labadi följt av fotbollshysteri pÃ¥ Royal Richester Hotel var det sÃ¥ i söndags morse dags för ännu en utflykt till Cape Coast. Förra gÃ¥ngen slutade det hela i moll dÃ¥ jag blev liggande pÃ¥ hotellrummet i feberfrossa blandat med magsjuka, sÃ¥ det var tre själaglada passagerare och en nÃ¥got nervös chaufför som gav sig av strax efter klockan sju pÃ¥ morgonen. Väl framme letade vi oss till slut fram till Coconut Grove Beach Resort där ett dubbelrum [faktiskt med havsutsikt] gick pÃ¥ 80 jämna dollars per natt. Därefter var det dags att göra stan – Cape Coast var en gÃ¥ng i tiden nÃ¥got av ett nav i slavkommersen och därför känns det snudd pÃ¥ obligatoriskt med ett besök pÃ¥ det gamla slavfortet. Jag har väl i och för sig aldrig varit nÃ¥gon riktig tuffing, men när man kommer in i kryptorna där de klämde in 300 slavar pÃ¥ en yta motsvarande vÃ¥rt sovrum sÃ¥ blev jag illa berörd. Allt kändes sÃ¥ underligt motbjudande pÃ¥ nÃ¥got sätt. GÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng har vi människor bevisat vÃ¥r oförmÃ¥ga att handla pÃ¥ ett logiskt och mänskligt sätt. Och ändÃ¥ fortsätter det. NÃ¥ja, mäktigt att vara pÃ¥ plats och nyttigt för själen att ha varit där.

Midsommardagsöl hos Alex.

En sÃ¥n där bild där man i efterhand hittar ett ansikte man inte alls kommer ihÃ¥g att man tagit kort pÃ¥. Hur som helst – Coconut Grove, och sÃ¥ PÃ¥lle dÃ¥.

Cape Coast Castle…

…frÃ¥n en annan vinkel.

FiskebÃ¥tarna gör hela scenen lite mer pittoresk, samtidigt som själva vyn skulle kunnat tala för sig själv. [Sedan mÃ¥ste ni lÃ¥ta mig hÃ¥llas gällande vissa av mina bilder – jag är stolt som en tupp över att ha bemästrat HDR-tekniken… eller ja, bemästrat och bemästrat… skitsamma. LÃ¥t mig hÃ¥llas!]

Ã…ter pÃ¥ hotellet var det middag följt av barhäng för mig och PÃ¥lle. Efter att över en stadig drink ha diskuterat världsÃ¥skÃ¥dning med ett gäng finniga soldataspiranter frÃ¥n USA kände vi oss med ens mer beresta, ödmjuka och upplysta än vi troligen kommer göra än pÃ¥ ett par Ã¥r. Djävlar i havet vad naiva amerikaner kan vara! I deras värld finns det typ tre länder: USA, Europa och Afrika. Möjligen att Japan kvalar in pÃ¥ listan, som enda icke-amerikanska enskilda land, eftersom jänkarna varit i krig med dem. Men annars är de helt uppe i det blÃ¥…

En bit in på kvällen var det så dags för solen, molnen och palmerna att bjuda på resans konststycke! Vem sa att regnoväder bara var av ondo?

NÃ¥väl, ingen resa till Cape Coast utan magsjuka – sÃ¥ledes lades planerna att pÃ¥ mÃ¥ndagen göra hängbroarna i Kakoum pÃ¥ is och istället ilade vi raka vägen hem sÃ¥ att undertecknad fick krypa ihop i sängen och undra vad han gjort för ont i sitt förra liv för att förtjäna detta…

För att sen fÃ¥ det här att gÃ¥ ihop pÃ¥ nÃ¥got sätt – skulle jag fortsätta lägga ut texten sÃ¥ skulle alla – verkligen alla – tröttna pÃ¥ att läsa nÃ¥nstans om tre stycken och istället bara titta pÃ¥ bilderna. SÃ¥ hur som helst – vi hoppar raskt vidare till helgen som var!

Fredagkvällen ägnades som sagt åt fotboll och efter det åt själarensning och depression. Inte mycket att orda om alltså. På lördagen hämtade vi upp vår vän Nii Amo för vidare färd mot Ada Foah och lite skön relax längs med Voltafloden. Väl framme bredde vi ut oss vid poolen, åt gott och spelade Backgammon tills vi funderade på om vi inte ändå var sugna på en tur med båt ut på floden. Jag har både läst och hört talas om Maranatha Beach Camp, en sån där söderhavsö:sk liten resort längst ute på landtungan mellan floden och havet. Sagt och gjort! Vi hyrde in oss på en båt och tultade iväg. Väl framme visade det sig vara ett lyckokast! Totalt Bali-lika sandstränder på ena sidan och en solvarm Voltaflod på andra sidan och däremellan små hyddor av palmblad blandat med solstolar och sandsandsand.

Eller som Lady säger: Det här är min strand!

Varpå jag kontrar: Och det här är min!

Och sÃ¥ bakvattnet pÃ¥ andra sidan om näset – palmer, vindstilla och en strand befolkad av en handfull turister och ett par tusen eremitkräftor i miniformat.

Hela sällskapet samlat!

PÃ¥ vägen hem var solen vÃ¥r vän igen och pÃ¥ nÃ¥got sätt känns himlen större, molnen mäktigare och solen rödare här nere… eller finns det här i Sverige ocksÃ¥? Jag har glömt. Vilket känns sorgligt. Men vi kommer hem i slutet av mÃ¥naden för att ta reda pÃ¥ det!

Söndagen spenderades i vanlig ordning nere pÃ¥ Labadi Beach innan det var dags för TDI att Ã¥terigen nyttja sig av KLM:s faciliteter. Eftersom “god tid” är nÃ¥got av ett okänt begrepp för ghananer sÃ¥ är sista incheckningen för flyget dryga tvÃ¥ timmar innan avfärd – nÃ¥got som gör att en plats i loungen kan vara guld värd. SÃ¥ en gravid Titti i kombination med separationsÃ¥ngest [frÃ¥n bÃ¥das hÃ¥ll – själv är jag en blödig själ som tycker att avsked är extremt svÃ¥rt] plus ett par tÃ¥rar gjorde att personalen vid incheckningsdisken blev alldeles heartbroken och bÃ¥de hon och Daniel gled in i loungen för ett par timmars fri dryck och snacks – nÃ¥got som annars kräver silverstatus och typ oändligt antal flygmiles. Nu är de Ã¥terigen hemma i Sverige och… ja, här nere är det business as usual igen. Vanvettigt trÃ¥kigt men ändÃ¥ en trygghet i sig. Nu väntar lunch pÃ¥ vÃ¥rt nya stammishak Coffee Lounge och ikväll är det halvapriset-pizza pÃ¥ Pizza Inn i Accra Mall. Vardagen is back.

Dagens fundering:
Varför är det sÃ¥ ibland att man själv inte kan se saker för vad de är – trots att man är mitt ibland allt? Hur kommer det sig liksom att man kan se saker bättre som utomstÃ¥ende än nÃ¥gon som verkligen borde ha örnkoll? Som här i Afrika – PÃ¥lle och Titti kom med reflektioner om livet här nere efter tvÃ¥ dagar som jag själv inte ens hunnit med att göra efter närapÃ¥ ett Ã¥r – hur kan det vara sÃ¥? Är jag hemmablind, lägger man märke till mer saker när man är pÃ¥ semester och kopplar av eller är det bara sÃ¥ att man alltid fäster blicken nÃ¥gon annanstans än där man för tillfället stÃ¥r?

Och innan dagen är all tänkte jag även ge er en liten skön cocktail av bilder – om ni nu inte skulle fÃ¥tt nog med det jag plitat ner hittills. SÃ¥ hÃ¥ll till godo!

Uppe pÃ¥ byggsiten sÃ¥ fortsätter saker att växa som frÃ¥n ingenstans…

AlltsÃ¥, ni vet de där tillfällena när man kommer hem sent efter en sÃ¥n där helkväll man redan dÃ¥ känner pÃ¥ sig att man kommer Ã¥ngra dagen efter? Man lägger sig i soffan för att “vila en stund”, somnar och vaknar morgonen efter med sandpapperstunga, betongkeps och en Ã¥ngest som inte ens en Wienerschnitzel kan rÃ¥da bot pÃ¥ [mitt ultimata tips mot bakfylla är annars Wienerschnitzel – ni vet, först bankar man ut det onda, sen blir det spabehandling à la äggbad för att slutligen lÃ¥ta köttbiten sona sina brott i stekpannan med ett hav av smör]? Hur som helst – vid sÃ¥na tillfällen sÃ¥ är det en annan sak som alltid slÃ¥r en när man vaknar där mitt i natten – myrornas krig är pÃ¥ tv. Varenda gÃ¥ng. Och här har vi det – inspelningsplatsen för myrornas krig. De här soldaterna klarade sig inte…

…för som ni ser här sÃ¥ handlar det alltsÃ¥ om myror, flygmyror i tusental. Exakt vad de gjort och varför de bestämt sig för att försöka bada utan att ens ha tagit baddaren vet jag inte. Men de finns i drivor.

AlltsÃ¥, okej att det är regnperiod här nere, och att därmed typ skalbaggar har det ganska kämpigt [det regnar typ ett badkar per kvadratmeter när det väl regnar] – men att som skalbagge fÃ¥ för sig att lösa det hela genom att klättra upp tvÃ¥ meter pÃ¥ ett staket – är inte det lite overkill? Och dessutom – kunde han inte ha valt nÃ¥got mer lättklättrat, typ ett träd?

Så, nu har vi nått vägs ände och jag lämnar er därhän för idag. Tack och bock, på återläsande och ta hand om er folket!

Ert värdpar at your service,

Lady & M1