i n d i a n s o m m a r

Don’t know much about history…

Tue February 23, 2010, 0:01

(Two other people who are born on the 20th of May are Cher [or Cherilyn Sarkisian as her name is] and Adela Rogers St. John. Now, at first glance they might not seem to have that much in common – but I’d say that apart from the obvious – the were born the same day – it is also clear that they had probably had a streak of bad luck when it comes to men… Cher once said “the trouble with some women is that they get all excited about nothing—and then marry him.“, which I think is kind of funny and sad at the same time – while miss St. John said “there is so little difference between husbands you might as well keep the first.“, something that points to the conclusion that she’d tried a few…)

Ohoj folket! Kvällens inlägg kanske inte kommer bli det längsta men jag kan redan nu säga att i i n d i a n s o m m a r s historia så är det lätt det intellektuellt tyngsta [detta trots att de båda professorsgiganterna som putsat till eposet inte är några intellektuella sumobrottare utan snarare farbror bjowi och undertecknad själv] – något som i sig kanske inte är någon direkt värdemätare i och med att mina monologiska filosoferingar inte direkt gör att man får eksem av all hjärngympa… men ändå. Läs och njut – eller om ni inte känner er helt upplagda för kvasifilosofisk psuedovetenskap [varför man nu inte skulle vara upplagd för det?!] så är det bara att hoppa vidare:  visa

Idag har varit en sån där dag – ni vet, man börjar jobba klockan åtta, tar en kvarts lunchrast och när man tolv minuter senare slår en släng på klockan så är hon halvfem och fem minuter efter det är hon nio och man har inte hunnit äta middag. Jag vet att jag högst troligtvis klagar inför döva öron, i synnerhet med tanke på väderbryderierna hemma i Sverige, men till detta ska sen läggas att det idag var helt outhärdligt varmt! Summa summarum så har dagen varit produktiv, två besök till byggsiten har hunnits med och tills nu 37 mail, två samtal till Sydafrika och fyra samtal till Tyskland, imorgon är det dags för the Bush Canteen igen och ikväll har middagen bestått av varma koppen-soppa och insmugglat Wasa Grovråg. Yes. Hur har er måndag varit? Är det någon som läser som är förskonad från trafikkaoset i Stockholmstrakten?

I helgen passade jag på att ta med PO ut på stan lite, stackarn har jobbat med det här projektet i varierande grad sen 2007 och trots att han varit i Ghana åtminstone en tjugo gånger sedan dess så har han aldrig sett något annat än kontoret och vägen till och från flygplatsen. Här har vi en kvällsbild från the Golden Tulip.

Och söndagen spenderades totalt traditionsenligt på stranden i sällskap av en öl och en god bok. S.O.P. för söndagar i Ghana helt enkelt.

Det är nog tröttsamt att höra och se, men stranden är verkligen oändlig och himlen är verkligen blå.

Sen tröttnade jag på att bara dricka öl och läsa bok, så jag bestämde mig för att pyssla lite i sanden.

Man m å s t e se cool ut om man ska vara förman på bygget!

Okej, att de älskar skyltar i det här landet vet nog de flesta av er vid det här laget – men att man slår mynt av olika religioner på skyltarna var en nyhet även för mig… Judar Ltd – nu letar jag bara efter Kristna & Co, Muslimer & Sons och Scientologer Corp.

Jag har hittat dem! Skorna – jag har hittat skorna jag ska ha till min outfit! “Dingo – He’s no ordinary Joe.” Perfekt!

Dagens fundering:
Hur otidsenligt är det egentligen inte med post? Alltså riktig post, där brevbäraren kommer och delar ut den. Det känns för mig, om jag tänker på det [vilket jag givetvis gjort] extremt ineffektivt. Vad är det som måste bli utdelat och som inte kan skötas på nätet? Nu är jag i och för sig totalt miljöskadad, dels genom det faktum att jag sköter det mesta på nätet på grund av det rent fysiska avståndet till Sverige och dels finns begreppet “brevbärare” inte här i Ghana – mestadels eftersom de inte har gatuadresser och därmed inte heller någonstans att dela ut breven men även för att man sköter alla ärenden i egen hög person. Ska du öppna ett bankkonto så kan du inte ansöka om det och få handlingen hemskickad – du måste personligen gå till banken. Hmm… ja, hur sojm helst – brevbärare, jag kan tänka mig att det är en annan femma på landet – där brevbäraren är hej och du med sina brevlådeägare, men i stan? Njäe…

Godnatt folket!
Lek ond fagott!

Er trudelutt,

Vissel

PS. Som Sam Cooke skulle fortsatt titeln: “…don’t know much biology” – även om det är strofen några takter senare jag vill åt: “…but I do know, that I love you, and I know that if you love me too, what a wonderful world this would be“. Och underbar är den, världen, för hon älskar mig med. DS.

Wild things…

Sat February 20, 2010, 18:40

(Since it today is exactly three months left until my birthday, we’ll start today’s update with a new theme – people born on the 20th of May! The first person is dedicated to all of you unredeemed souls out there longing for some good ole’ spanking:  Jane Wiedlin. She’s probably most known for her guitar playing in the band The Go-Go’s, but this quote really is something: “If people want to believe I’m a dominatrix in my spare time, that’s fine with me—I mean, I’m definitely happy to smack people around if that’s what they really want.” Enough said.)

Sällan har jag känt mig så här avlägsen från Sverige som jag gör nu – dels är det själva vädret som gör mig lite perplex; snökaos, klass 2-varningar, inställda tåg från SJ [eller nej, det är väl inte ovanlighet i och för sig] och melodifestivalen [vad nu den har med vädret att göra]… Men det som på något sätt känns konstigast är nog ändå avsaknaden av OS-feber här nere. Sure, de har Kwame-Nkrumah Acheampong som är giftig som en kobra i pisterna [och dessutom är känd för att ha representerat Ghana i de Västafrikanska studentmästerskapen i tennis förra året] men en svala gör ingen sommar och vi har ingen Eurosport här nere. Dessutom – min lilla piece de la resistence – det är i skrivande stund hypersoligt ute och 34 grader varmt i skuggan; bara det gör ju en lika underligt inställd till vintersport som en eskimå till kylskåp. Ja ja, det går över tills jag gifter mig.

I mitt nästa liv vill jag vakna upp som Banksy [fast med skillnaden att jag även i det livet vill vakna upp med min Lady - för ingen kan någonsin önska sig en bättre hälft än henne så om mitt varande som brittisk undergroundkonstnär står och faller med Lady så väljer jag givet Lady - om nu någon undrade och om det nu någonsin skulle komma an på det]. Så ni vet. Tänk att göra alla de där konstverken och att sen inte försöka bli känd på det… utan istället fortsätta verka i det dolda, utan att bli upptäckt, utan att bli avslöjad och kanske framförallt – utan att suget blir för stort efter att bli… någon. Imponerande. Jag i mitt nästa liv.

Alltså, det här är ju Afrika – vilddjurens kontinent – och följaktligen har jag liksom förväntat mig att hitta lejon, noshörningar, flodhästar, sibiriska tigrar, smilodoner och en och annan T-Rex – men hittills har liksom det vilda i vilddjuren lyst med sin frånvaro. Eller ja, djuren också för den delen – det närmaste man kommer är de här mördargetterna med utomjordisk överlevnadsinstinkt. Tills jag kom till byggplatsen igår…

Nu är det ju förvisso så att ni Jonas Wahlström-wannabe:s där ute inser att den här skorpionen dels är kopplad [bara det är en skön grej] och dels har den blivit av med sin gifttagg och är därmed ungefär lika farlig som en frigolityxa – men ändå; fatta! En skorpion!

Här ser ni en liten översikt över hur sjukhuset ser ut i dagsläget, framför er har ni receptionsbyggnaden och i vänster del av bilden håller de på att gjuta ett överhängande tak för de dagar då det regnar – så att patienterna ska slippa gå i regnet.

Och här är en vy från andra sidan. I bakgrunden ser man onkologibunkern som inte direkt ger några bamseutslag på skönhetsskalan.

Bokeh is the new black! [Eller som vi säger på svenska; kolla in killens skor - snowjoggings! Helt underbart!]

Ska man vara oförskämd så man lika gärna vara det med stil: “Inte en chans, snälla?”

Endast det bästa är gott nog åt vårt sjukhus – således är det Rambo 1000 som gäller som vattentank!

Arkiveringssystemet hos vår projektledare, eh, ja, det lämnar ju en del att önska kan man säga.

Jag ger er: Clash of the Titans! Ghanas president John Evans Atta Mills möter Nigerias tillförordnade dito med det störtsköna stekarnamnet Goodluck Jonathan! Om Sverige någonsin inför presidentskapet så vill jag att vår president ska heta Lyckatill Jonatan och ha cowboyhatt! Wohoo!!

Dagens fundering:
Är inte bilder en ganska skön grej egentligen? Precis som video och ljudinspelningar – det är som att man sparar en bit av nuet liksom. Och jag gillar den tanken… att spara nuet. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att låta logiken fastna – om man sparar en bit av nuet men inte delar med sig av den till någon – är den då till någon nytta? Eller har den biten av nuet ett egenvärde för den människan som, för tillfället, tycker sig kunna just uppleva den biten av nuet? Det är lite som tanken att ett träd som faller i skogen utan att någon är där för att höra det – låter det ändå? Och ett foto som inte får se, har det då någon funktion? På bara några månader har jag samlat på mig typ 30 GB med fotografier här på min dator som… ja, bara ligger där. Så jag har insett att jag, i min värld, måste visa er fotona för att jag inte ska gå miste om deras funktion…

Längre än så kommer vi nog inte idag – på återläsande en annan dag mina vänner! Ut och gör snöänglar nu medan ni tänker på att jag sitter nere vid poolen på Golden Tulip och lyssnar på lite sköna karibiska toner och dricker kall Star – okej? Okej!

Vi avslutar med tre gamla sköningar till klipp:

Tidernas bästa Kalle-citat: “Gaaaah!!! Kiss i hjärnaaaaaan!!”

Och så var det dags för dagens övertramp; stick i stäv med mitt numera totalt inetsade mantra “happy wife, happy life!” kommer så Kellog’s in och förstör…

Sist men inte minst, när jag ändå är inne på politiskt inkorrekta tassemarker, så måste jag fråga er läsare: Tycker ni verkligen att det här ser ut att vara en reklam för läppstift [i synnerhet om man tittar på nedre delen av planschen] – eller har ni, som jag, en något… eh, rund fantasi ibland?

Er bättre,

Hälft

On the road again…

Wed February 17, 2010, 22:37

(Yesterday I was up at the Ghana Atomic Energy Commission to pick up our import certificate. But when we [I went there with Korkor, who acted driver] got to the gates they were closed – which they usually aren’t. We had to state our business and our car was searched. Ok, fine. When we got to the next gate [as if one wasn't enough] we once again had to state the nature of our business and upon that I asked “Why are there changes being made?” and got the very african answer: “There has been some changes, in the meaning that things are changing. Which means that changes are being made.” The guard smiled at me and then whispered: “We’ve got a new boss.” And ok, they were a bit slack before, but it’s the Atomic Energy Commission – not Pentagon!)

Ich bin wieder da meine Damen und Herren! Hat jemand mich vermisst? Und kann ich leihen ein Handtuch, um das Blut aufwischen bitte? Japp! Det är korrekt – jag är tillbaka, antagligen saknad till döds av hälften av min läsarkrets och kan dessutom säga “skulle jag kunna få låna en handduk att torka upp blodet med, tack?” på tyska! Nu kör vi!

Dagens idol är för övrigt Barry Humphries. Han arbetar väl mest under radarn som sig själv men har haft en helt hejdundrande framgång som Dame Edna. Hur som helst – lirarn är från Australien och sa det här om att bo i Australien:

“To live in Australia permanently is rather like going to a party and dancing all night with one’s mother.“

Det kallar jag självironi! Och dessutom skulle jag vilja säga att bo i Afrika är som att gå på fest och dra igång bastun för att dansa i. Ungefär.

Men men – lång historia kort; jag är tillbaka i Ghana. Den här gången för max 45 dagar på grund av att ärthjärne-jag:et kröp fram i mig i passkontrollen och jag försökte övertala dem att jag skulle hit på en affärsresa i 60 dagar utan att arbeta. Alls. Inte ens som den affärsman jag utgav mig för att vara. Eh… hur jag nu tänkte där. Jag fick 45 dagar mot att jag gav passkontrollanten motsvarande arton kronor. Dyrt ska det vara! Hur som helst – samma gamla vanliga drill gäller; kommentera, håll mig uppdaterad om era liv och sukta er polkarandiga efter mina bilder från värmen [för jag längtar då som en tok tillbaka till Svea rike och min Lady]! Okej? Då börjar vi!

Om ni jämför [I, II] så ser ni att bygget går framåt med väldigt stora myrsteg. Förresten – jag och Lady har helt inofficiellt nominerat den hitre byggnaden till priset för Världens Fulaste Byggnad, är ni med på det?

I fall där taket består av 200 cm betong kan man mycket troligt behöva ett par hundra stöttepelare medan betongen torkar [ja, jag vet att det heter "brinner" men det känns helt fel att säga att något som består av typ sten och vatten brinner].

Kanske inte något högvilt vad det gäller nyhetsvärde direkt men jag var mest fascinerad av ljuset i det bakomliggande rummet.

Receptionsbyggnaden börjar även den ta form och katedralkänslan är majestätisk…

Jag fortsätter följetongen “Stilstudie på det afrikanska sättet att jobba“, nu del III [del I och II]. Men det är väl lite det där med orsak och verkan – fast med en twist; orsaken till att han är trött kunde han antagligen inte bry sig mindre om – men verkan är att han lägger sig för att sova. På dagtid. På jobbet. Weltklasse!

Lilleplutt-PO ger er referensen som säger att byggnaden är ganska stor; ungefär som fyra stycken normalstora svenskar. I höjd. Och ja just det! Det är ett envåningshus.

Om det nu skulle finnas några industrispioner här i faggorna så ger jag er en bjudning här!

För övrigt är det svårt för mig att kunna binda samman de båda världarna Ghana och Sverige. Det känns på något sätt att det enda som förbinder dem är jag [vilket är dikt och förbannad lögn - i synnerhet då det i allra högsta grad finns en förbindelse i form av Sweden Ghana Medical Centre]… men det är så det känns. Det känns helt vanvettigt avlägset att se såna här bilder:

Istapp ovanför entrén till kontoret på Kungsholmen… ay caramba!

Magisk dag med familjen då det blev till att promenera på Djurgården.

Först brunch på Strand Hotell LÄNK [rekommenderas - men se till att boka bord!], sen promenad längs med Strandvägen följt av en minirunda på Djurgården.

Innan det bar av hemåt igen ackompanjerade av eftermiddagssolens sista strålar…

Eller Götgatan by night. Det finns liksom inte här nere.

Men så är det ju så – det är inte prylarna som gör mannen; det är kvinnan. Utan min fästmö, Lady, känner jag mig halv – nej, rättelse – jag ÄR halv. Och i skrivande stund befinner hon sig ljusår ifrån mig både fysiskt och rent bildligt talat [okej, ljusår är att överdriva, det får jag väl erkänna men ni fattar tanken] – hon är i Åre och jag i Afrika. Tjena liksom. Men vi har ett nytt talesätt; “det går över tills vi gifter oss!” – och det stämmer! Det gör det!

Dagens fundering:
Finns det attribut som definierar en människa eller är det den enskilda människan som definierar sina attribut? Eller så här – jag skulle vilja tycka om whisky enbart för att jag tycker att det är något som känns… eh, hm… manligt? Kanske maskulint är ett bättre ord. Hur som helst – skulle det förändra något överhuvudtaget vad det gäller vilken uppfattning folk har om mig? Eller är det jag som skapar attributen snarare än tvärtom? För övrigt vill jag också prata som James Earl Jones och ha skägg som Chuck Norris. Så vi skiter i det här va? Jag är jag och det räcker – folk avundas mig ändå!

Dessa underbara gamla reklamer! Att inte ens föräldrar gjorde slag i saken och köpte upp ett lager till sin framtida son – fatta att glida in på Café Opera i den här utstyrseln! Det hade ju fullkomligt regnat “best dressed“-awards över en…! Väl?

Nåja, över och ut från Accra! Imorgon är det torsdag, sen fredag och efter det helg, strandhäng och utflykter. Hur ser er vecka ut?

Er tryckknapp,

On

PS. Dagens första, största, enda och mest kärlekssentimentala shoutout går oavkortat till Fjällgården i Åre där min Lady kamperar – IMUAPPGNILU! Javisst! DS.