Mat från skåpen…

Thu May 27, 2010, 15:52

(Today’s entry consists of old cupboard food, as we say in Sweden. So “hold to good-o” [also a Swedish expression]: A beaver, partytime and a baby lizard.)

Nu när vardagen så smått börjat infinna sig här på Banana Street så kanske det är på sin plats med en sammanfattning? Inledningsvis ska det sägas att både jag och Lady har kommit fram till att man är mycket mer avslappnad här nere än man är hemma. Möjligen att det är en kombination av inte fullt lika många måsten och ett väder som skulle få även den mest djupsinnigt deprimerade samestackare att få en vitamin-D-boost men någonstans däremellan vill jag nog också tro att det finns en annan anledning; det är nog lite mer laid back här nere. Även om det inte finns tillstymmelsen till spanskt påbrå så är “mañana mañana“-attityden allerstädes närvarande. Och alla som har varit i Spanien och avundats deras loja inställning till fysiskt arbete [som Jeremy Clarkson i Top Gear så fint uttryckte det: "I only have one allergy - manual labour"] fattar ju ganska snabbt att det är… ja, ganska skönt. :)

Dessutom finns det ju rent faktiska anledningar till att man känner mindre stress; istället för att ha en restid till och från jobbet på en dryg halvtimme [eller dubbla tiden för Lady] så är det nu en promenad på fem minuter [all be it att det är en promenad under gassande Afrika-sol] alternativt en tur med bilen på dryga 40 sekunder… men ja, som sagt – kombinationen av dem alla borgar ju för något gott.

Sen kommer även stunder då vi båda bara tittar på varandra och kommer på såna där femåringstankar som: “Inser du att vi bor i ett land där det växer palmer vid vägkanten?” eller att “Fatta att det aldrig någonsin varit kallare än typ 20 grader i Accra!” Det finns å andra sidan tillfällen då vi ondgör oss med svordomar och heliga ord över det faktum att en tandborste kan kosta 65 spänn och en flaska schampoo närapå tangerar hundralappen. Men allt sånt kompenseras liksom av livsstilen, människornas glädje och öppenhet samt det faktum att en ananas kostar tre riksdaler och är stor som en mindre bäver.

När vi nu har kommit till dagens bildskörd så är det ju så – med vardagen kommer även mindre spännande dagar, utan yoga-ödlor, allkonstnärer och ananas-Toyotas – och därför står det skåpmat på dagens meny… men, håll till godo!


Sista kvällen i Accra innan resan hem till Sverige, och sedemera Shenzhen i Kina, stod för dörren bjöds det på cocktailkväll med svenskenklaven här nere. Louise med nedflugen kompis stod för kvällens residens och cocktails medan vi andra bidrog efter bästa förmåga med att dricka drinkar som trumf. På bilden har vi, från vänster till höger, Ivan [producent från Bulgarien som numera huserar på ViaSat här i Ghana], Louise [värdinnan herself och även hon en inventarie på ViaSat], Gunnar [förirrad KTH:are som numera försöker göra mobile banking till det nya svarta i Afrika], Louise väninna [som helt säkert har ett namn bara det att min Alzheimers light har slagit till med full kraft och jag därmed totalt glömt det] och Geraldine [psykolog med skön biverksamhet; hon driver en marknadsundersökningsbyrå i Accra vid sidan av sitt jobb hemma i Svedala]. Och så jag då, bakom kameran. Bilden är för övrigt tagen uppe på Citizen Kofis skybar. Rekommenderas!


Alltså, det här med bilstereo – jag vet inte riktigt om det räcker att man har en bil och “installerar” en stereo… jag tror mer att det handlar om en speciell sorts stereo, med särskilda högtalare… Men vem är jag att veta sånt egentligen? Liksom.


Får jag lov att presentera: Försvarsministeriet. Det är en av de avgjort finaste byggnaderna i Accra och till det ska det dessutom sägas att det är i sin helhet en gåva från kineserna. Helt utan motprestationskrav. Nästan. Om några år är det dags för Ghana att köpa in ett nytt vapensystem till försvaret – kan man gissa sig till att ett kinesiskt företag kommer få upphandlingen? [Summa summarum: Kineserna betalde ett försvarsministerium för några tiotals miljoner och får ett kontrakt på några hundratals miljoner. Enkel matematik.]


Min kompis ödlan, del VII.


Sen är det ju så att om man nu har en riktig bilstereo, så kommer den liksom att fortsätta vara en bilstereo – även om man installerar den i en säng.


Min kompis ödlan, del VIII. Fatta hur små de kan vara! Stort tack till Lady som lånade ut sin hand! :)

Dagens fundering:
Hur kom man på från början att man skulle mäta tiden? Liksom, vem kom på idén? Jag förstår att det, sådär efter ett par tio-tolv tusen år kanske blev lite underligt att inte räkna antalet dagar eller nätter, men när fick man för sig att börja gå ner på minuter och sekunder? Hur vet vi att det som hände 1682 inte hände 1684 egentligen? Och spelar det någon roll? Själv tror jag att tid är relativt. Einstein sa ju så, allt är relativt. Så jag är inte 32 år, jag håller kvar vid mina 23+. Okej? Okej.

Det var allt för idag, ta hand om er folket och kommentera mera! Tjillevippen!

Er Nils Karlsson,

Pyssling

Vi i Villa…

Fri May 21, 2010, 14:57

(Today, the first day of my 33:rd year of life, has so far been a day of power cuts, cake eating and a lot of praise to the fact that it’s friday. And to celebrate that [the friday part - the power cuts I could've lived without] we have cufflinks, a walk-through of the house and thoughts on how to deal with the African way of life.)

Så är då snart min första födelsedag i exil till ända. Hittills har den bjudit på två paket [en, för min egen del, premiärbok av Clive Cussler och ett par ohemult snajdiga manschettknappar i borstat stål] från Lady, frukost bestående av Coca-Cola och lokal “sugmango” [man biter helt enkelt av toppen och sen suger man i sig innehållet - sjukt bra idé när mangon är mogen och solvarm!] och en promenad till jobbet i gassande morgonsol. Lunchen var något av en kulinarisk Rolls Royce – toast med vita bönor i tomatsås och rökt skinka – dock icke att förakta då alla tre beståndsdelarna är något av högvilt här nere i Afrikat. Middagen står nu inför dörren och enligt konstens alla regler vid Kolera-slängar så kommer den bestå av kokt potatis, kokt broccoli och… tja, det är väl allt. Jag själv kommer sedan att spexa till det med en öl och skåla för absent friends medan Lady kör vidare på Coca-Cola-dieten ett tag till. En födelsedag att minnas hur som helst – den 33:e i mitt liv, den tredje i Ladys sällskap och den första i Afrika.

Hur som helst, folket har höjt röster för att få se bilder på “The Swedish House” och då jag är just en man av folket hörsammar jag givetvis minsta lilla viskning till önskan. Således – här har ni innanmätet av huset med den röda brevlådan på Banana Street:


Vardagsrummet, i folkmun kallat “agorafobibalsalen“, är för tillfället ganska sparsamt möblerat men som genom en uppenbarelse inatt kom jag ju på att det är en flygel som saknas! Eller ett biljardbord… ja, vi får suga på den karamellen ett tag till helt enkelt.


Matrummet bjuder inte heller det på några extravaganta utsvävningar så även här kommer vi försöka sätta vår svenfrikanska touch på det genom några besök på den lokala hantverksmarknaden…


Välkomna till köket med världens avgjort högst placerade köksskåp! Om Lady ska ha tallrikar i skåpet får hon plocka ner dem osett – om hon står på tå och sträcker upp armarna så når hon precis att få ner en tallrik. Det är faktiskt så att jag själv undrar lite hur de tänkte här – och jag är ju ändå bara några centimeter kort för att klara tvåmetersvallen. Det ska dessutom sägas att vi har skåp nog att köpa på oss IKEA:s restlager av porslin om så skulle vara – hittills gapar de tomma sånär som på de små kolonier av mördarstora kackerlackor som bebott stället medan det stått tomt. [Räds icke dock, som de förslagna Afrika-veteraner vi är vid det här laget har vi inlett operation Blitzkrieg mot kackerlackorna och hittills ser vi ut att gå segrande ut ur slaget, även om ohyran för den delen aldrig riktigt bjudit på något motstånd.]


Vårt sovrum, även det med en lätt föraning av torgskräck – planerna rör sig i de banor att vi ska få in en liten soffgrupp med soffbord för att på så vis tillåta små tête-à’tête-filmkvällar för de tillfällen då vardagsrummet känns för… eh, stort.


Vårt badrum, fullt utrustat med såväl ljummet som varmt vatten. [Det kalla vattnet kan liksom aldrig bli kallt med tanke på att temperaturen utomhus typ aldrig sjunker under 25 grader...]


Frukost på balkongen, någon? Här är en av de två balkongerna [den andra är i jämförelse mikroskopiskt liten och bakugnsvarm - inte helt olik den "terass" vi hade i Italien, Pålle och Titti] – som gjord för Gin&Tonic en fredagseftermiddag. Kul detalj i sammanhanget är att det gula huset som skymtas i bakgrunden är residenset för Ekvatorial-Guineas ambassadör. Jojo, fint ska ‘re va’ vettu!


Ett av våra fem, i dagsläget tomma, gästrum, tre av dem har eget badrum medan två är totalt olyxiga och måste dela badrum.


Och som den lyhörde folkets man jag är så kommer här ytterligare en efterfrågad bild – på en hantverkare. Det är rörmokaren Kojo som donar under diskbänken. Och bara för att liksolm spä på schablonen om hantverkare så har han på sig en t-shirt med, bland andra, följande varumärken: “ChiChila Rue’s ColleXXXion“, “Hustler“, “Penthouse” och den inte helt rumsrena “totally gay toyz“. Det ska däremot tilläggas att vasken är tät som en torrdocka numera så han kan sitt jobb, vår porrskadade rörmokare.

Dagens fundering:
Kan man förändra världen? Och om man kan, ska man? Här nere i Afrika är det ganska ofta man ställs inför det där klassiska valet att antingen försöka påverka sin situation eller att inse att det är lönlöst att ens försöka. Och allt som oftast kommer man fram till att det är lönlöst att försöka – strömmen kommer inte tillbaka fortare för att man försöker ringa elbolaget, folk håller inte tiderna bättre för att man försöker införa begreppet “European time” och det blir inte svalare bara för att man själv lär sig hantera värmen. Så då kvarstår frågan – om man kan påverka något, ska man göra det? Eller har allt sin gilla gång oavsett?

Ha en trevlig helg folket! Små fåglar har viskat till oss här nere att försommaren är på väg på riktigt så ut och njut! Rosévin, grillkvällar och nattdopp – kör hela programmet! Vi tänkte hänga vid poolen i helgen och ta det sådär lugnt som man förtjänar att göra när man legat däckad i kolera. Möjligen att det blir stranden nån dag. :)

Er wingman,

Stedt

Uti hundrade år…

Thu May 20, 2010, 11:17

(Since I aparently have readers who have english as their mother tongue [thank's miss Dudeness!] I’ll continue to write in english – but I’ll also keep using this place for a summary of the text below. So here goes: Today I’m giving you year 0, a bit of rambling of things you miss when being abroad, my address, a motorized flamingo, a man with a paper bag on his head and a yoga lizard. Enjoy!)

En vecka and then some senare så sitter vi här, jag och Lady. Vardagsrummet mäter [högst ingenjörsmässigt uppstegat] 45 kvadratmeter och för att råda bot på den mest akuta torgskräcken så har vi numera inrett det med en pionröd soffgrupp, ett litet soffbord och en tv-möbel. Till min stora lycka har jag dessutom, som den master jag är, lyckats koppla in datorn till tv:n – så nu njuter vi av högklassiga filmer och tv-serier från datorn hela kvällarna!

Hur som helst – det här är första inlägget efter nya tideräkningen, år 0 AGMT [utläses Anno Ghana Maybe Time] och om jag ska försöka mig på en reflektion över läget så skulle jag vilja säga att en god sammanfattning är: Läget är bra! Lady och jag befinner oss inte bara på samma kontinent, vi är vidare i samma land, stad och hus – och med det i bakfickan kan man helt enkelt inte hamna så mycket i marginalen att något känns obra! Vi börjar så sakteliga komma till sans med att ha gått från en etta på 48 kvadrat till att numera ha ett hus med sex sovrum, två balkonger, halvfärdig pool och master bedroom med walkin-closet [till Ladys extremt stora förtjusning, såklart - det ska dock tilläggas att undertecknad fick bassning när jag läste upp stycket för Lady, eftersom "...garderoben knappast kan kallas garderob än - det finns ju vare sig hyllor eller hängare", alltså har vi nu "bara" ett extra rum hörande till vårt sovrum]. Och innan ni hinner bemöda er – ja, ni ska få se fler bilder. Imorgon. :)

Alltså, oavsett hur nöjd och tillfreds man kan vara hemma i Sverige med att aldrig någonsin äta kaviar, Djungelvrål och Estrella-chips så är det något helt sjukt som inträder när man tar steget till att flytta någonstans där man inte har möjligheten att köpa just det. Kaviar. Djungelvrål. Sourcream&Onion. Då MÅSTE kroppen få det – annars går man under. Varför är det så?

Förresten – jag fyller år idag! Hurra hurra hurra hurra för mig! Om ni är riktigt förslagna så inser ni ju givetvis det stora i att packa en container full med kaviar, saltlakrits och chips och skeppa ner den till mig. Jag fyller ju år liksom. Okej? Det här kan ni väl göra för mig, och för Lady? Bra! Adressen är som sagt:

House with the red mailbox
(the Swedish House)
Banana Street
American House
East Legon
Accra
Ghana

Men statistiken talar sitt klara språk när den viskar att post som skickas dit inte kommer komma fram – största anledningen torde vara att de helt enkelt inte har några brevbärare [vilket bara det är en skön grej i sig] men även det faktum att ingen vet var Banana Street ligger, om man inte lägger till: “Take right in the junction at the American House, then it’s the third street on the right“. Allra bäst är väl bara att se till att ringa innan containern med förnödenheter anländer så kan jag ta emot den på plats i Tema [hamnstaden numero uno här i Ghana]. Alternativt att ni skickar snik-varianten i form av ett mer hanterbart paket till SGMC, P.O. Box CT 3286, Cantonments, Accra, Ghana. Och ja, som ni förstår så är ju sista utvägen ett enkelt “grattis” i kommentarsfältet. :)

Bilder, vad tror ni om det? Ja, vi kör lite bilder!


Jag och Lady tog en taxitur till Plantagen här i Accra. Eller ja, alltså – det heter ju inte Plantagen, faktum är att det inte heter någonting. Förutom möjligen “korsningen vid Spintex Road där de säljer blommor“. Dit åkte vi i alla fall och handlade blommor till trädgården. Sviiiiindyrt! Åtta stora utplanteringsväxter i allehanda exotiska slag: 100 kronor.


I sann Cajsa Varg-anda så presenterar jag här den afrikanska motorflamingon!


I lördags bar det så av på roadtrip – vi åkte norrut, först upp till Kumasi och därefter vidare till Techiman. I slutändan hamnade vi på sju och en halv timme i bil – på ditvägen. Som alla vet går ju hemresan snabbare och tog inte mer än fem timmar… Hur som helst, här står solen ganska lågt på himlen, det är kisspaus någonstans mellan Accra och Kumasi och vi tror fortfarande att vi snart är framme [medan vi i själva verket hade fem timmar kvar].


Och vi åkte genom det riktiga Afrika – såväl såna där byar som man annars bara tror att man får se på Discovery Channel som…


…hänförande regnskogsdjungel à la National Geographic.


En annan underlig sak som vi insett här nere är att barnen är som rumpnissarna i Ronja Rövardotter – de bara dyker upp. När jag började hala fram kameran stod det två små storögda charmtroll och log sådär oemotståndligt – och innan jag hunnit trycka av bilden så är de… tja, jag kan räkna till sexton barn på bilden.


Och närapå tolv timmar senare, under en annan kisspaus – den här gången i Kumasis förorter, så bjöd solen återigen på stor konst.


Men dagens mest afrikanska bild är faktiskt den här. Må så vara att den tävlar med regnskog och fotogeniska byvyer, men egentligen blir det inte mycket mer Ghana än så här. Folk, lite hemmabyggen till hus, mycket färger, en hel del skräp och så kanske det viktigaste av allt: En kille som bär en 28-tums tjock-tv på huvudet. Ghana – man måste älska det.


Veckans pudding. [Enligt Lady. Enligt mig själv så är det jag som är veckans pudding. Varje vecka.]


Det kommer bli ett förjävla fint sjukhus det här, det inser ni va?


Å andra sidan – hur skulle det någonsin kunna bli något annat än fint – när vi har arbetare som den här?


Även ödlorna kan det här med yoga a.k.a. Min Kompis Ödlan, del VI [tidigare delar finns här: I, II, III, IV, V].

Dagens fundering:
Hur kommer det sig egentligen att vi människor har en medfödd vilja att kommunicera med varandra men samtidigt är totalt språklösa när vi kommer till världen? Och i förlängningen – varför finns det olika språk? Borde inte evolutionen ha sett till att endast ett språk, Det Totalt Dominanta Masterspråket, överlevde och tog över världen? Jag menar, vi har ju lyckats göra oss av med dinosaurierna, isterband och Vaniljpuck så Darwin var ju inte helt fel ute – survival of the fittest funkar! [Dock ska det tilläggas att oberoende testinstitut i Schweiz hävdar att isterbanden överlevt och prånglas ut i kontraband till de få förtappade själar som inte har sinne nog att förkasta detta otyg.]

Dagens shoutout går idag [kanske inte helt oväntat] till Lady! Dessvärre har hon dagen till ära drabbats av Montezumas hämnd så hon är sängliggande och dricker Coca-Cola och äter rostbröd. Hon behöver all uppvaktning hon kan få, så kör i vind!

Ert födelsedagsbarn,

The Great M1

Happy days…

Mon May 10, 2010, 14:31

(I sann givmildhetsanda ger jag er idag måndag, en present till alla ananasälskare och sist men inte minst – vårt nya mansion! God läsning!)

Det är måndag, klockan har precis passerat halvtid och nu drar livet igång på riktigt här nere i Afrika. Jag har haft telefonkonferens med Sydafrika [kan man verkligen säga så - att man haft konferens med ett land?], mailat med såväl England som Sverige och ska snart iväg för att försöka få i mig lunch innan mitt nästa möte på ett analyslaboratorium här i Accra. Fast egentligen spelar inget av det här någon roll alls – för ikväll, runt sjusnåret [lokal tid], så landar flight KL0589 och med den kommer även Lady och ger mig livet tillbaka. Sen är det vi två mot världen – vi ska slåss mot afrikanska väderkvarnar, simma med hajar i Atlanten och dricka Herb Afrique och Mandingo på terassen nätterna igenom!

Hur som helst – kanske lite väl pleonastiskt – men jag har inte riktigt tid med det här just nu… så vidare till dagens lögn och sen kör vi bilder!

Dagens lögn:
Jag hoppar fallskärm från höghus. Efter skolan på onsdagar jobbar jag ideellt som elektrisk reparatör.


Okej, jag vet att det säkert varit ganska uppenbart att krogkommissionen här i Ghana inte direkt har piskan vinande efter sig – men jag kan inte låta bli att göra jämförelsen; hur länge tror ni att en restaurang hade fått vara öppen hemma i Sverige om det sprang omkring höns i såväl kök som matsalsdel? Jag sätter en trerättersmiddag på the Bush Canteen att den skulle få stänga inom en vecka! Dock ej så här i Ghana. Såklart. :)


Ibland är det ju bara så – man gillar ananas. Det kan inte hjälpas liksom. Enda lösningen är ju att tja, köpa lite ananas. Som den här killen.


Ny bok, nya solglasögon men utöver det är scenen densamma: Söndag, Labadi Beach, Star och Atlanten. När kommer ni och hälsar på?


Jag brukar ibland banna mig själv för att jag har ett näst intill fotografiskt minne när det gäller fotboll, men inget annat. Det känns liksom som en färdighet jag gärna skulle haft gällande något mer… ja, vettigt. [Dock kommer jag ha svårt att förlåta mig själv för att indirekt ha kallat fotboll för ovettigt, men det är en annan femma.] Och lite så känner jag här med – att ha färdigheten att kunna balansera en stol på en pinne i munnen, samtidigt som man snurrar två soptunnelock på fingrarna, finns det verkligen inget annat han kunde ha lagt tiden på? Å andra sidan – mat på bordet är mat på bordet… ja, ni hajar.


Såna här bilder har jag svårt att se mig mätt på – och det känns svindlande att tänka sig att jag och Lady kommer ha den här scenen framför oss varje vecka från och med nu. Yeah!


Välkommen till the Swedish House, på Banana Street i East Legon. Mina försök till att försöka institutionalisera begreppet “the Swedish House” i likhet med dess namne “the American House“ har tyvärr hittills varit ganska fruktlösa och även om trägen vinner så vet jag inte… det blir nog mer ett arbetsnamn än det nya svarta här i East Legon.

Dagens fundering:
Vad är det som definierar mig? Är det mina åsikter, tankar och värderingar? Eller är det mina vänners åsikter, tankar och värderingar om mig? Eller är det mina ovänners dito? Eller är man helt enkelt en unik person i varje människas ögon?

Er kortoxe,

Bik-Bok

Mitt Afrika…

Thu May 6, 2010, 20:06

(Idag bjuder vi på väntan, sista natten med gänget, dagens dikt och djuptankar om oändligheten. God läsning folket! Förresten ska jag även här i ingressen passa på att påpeka att rubriken egentligen borde varit “Vårt Afrika” men att det känns mer klatschigt att ta till en gammal blockbuster till filmtitel än att försöka skapa sin egen.)

Väntan. Om man ska beskriva Ghana på ett ganska empiriskt västerländskt sätt så skulle jag ge det epitetet “väntan” just. Det är egentligen oviktigt vad man väntar på – det är mer själva fenomenet jag stör mig på. Att behöva vänta. Just nu väntar jag på att vårt Internet ska komma igång igen. Mig veterligen har vi nog med kredit på internetkontot men ändock så saknar jag jordgloben framför internetikonen. Så vi väntar. För det finns ingen att kontakta, ingen att ringa eller ingen att skälla på. Väntan. Skitsamhälle.

Sedan i tisdags kväll är jag så på plats här nere i Afrika igen. Det är en underlig känsla att komma på sig själv med att tycka att det är världens naturligaste grej att stövla igenom passkontrollen på Kotokas International Airport , världsvant vifta bort alla “snälla och hjälpsamma” unga män som vill bära mina väskor åt mig [för att sekunden efter givetvis kräva pengar för sin hjälpsamhet ] och sätta sikte mot utgången där väggen av taxichaufförer slår emot en, folk drar i väskorna för att visa “hej, här är jag, kom med mig till min bil” och slutligen möta Nii Amu:s välbekanta glada blick och känna att jag är hemma igen, hemma fast ändå sååå borta. En underlig känsla. Icke desto mindre, det är min, och Ladys, nya verklighet.


Sweden Ghana Medical Centre i skrivande stund. Framsteg om än kanske inte med några stormsteg. Uppdatering följer.

I lördags var det förresten festligheter hemma i Sverige innan jag styrde kosan söderut igen. Jag kom [som bekant?] hem från Shenzhen och Hong Kong i lördags morse och säga vad man vill om att vara på resande fot i arton timmar men har de bästa av vänner ordnat avslutningsfest så rättar man in sig i ledet. :) Och det var en ljuvlig kväll – goda vänner, plockmat à la morotsstavar och chips, bål man kunde känna allvaret i och en hel del ögonblick av plötslig insikt över vad det egentligen var: Sista natten med gänget. Så här i eftertankens kranka blekhet så var jag nog mer tagen den kvällen än jag gav sken av och det kändes rakt in i hjärtat när jag kom på det att jag inte träffar dem igen förrän tidigast till mitten av sommaren. Det hela kröntes av en flaska bubbel till mig och Lady [som vi dock, skamligt nog, glömde kvar på festen - dock betyder ju det att vi har något gott att komma hem till i sommar!] och en limerick till vår ära  som skulle fått Kar de Mumma att bågna av avundsjuka.


Vad som började som en helt vanlig kväll i det Eiman-Pålsson:ska residenset, med öppen mingel-formation och en enbent värdinna [eller också har hon ena benet i soffan, jag vet inte] kom snart att utveckla sig…


…till en veritabel kalaskväll med flygande balkonglådor, rödvinsgröna linneskjortor [fenomen som framträder då man använder diskmedel för att ta bort rödvinet från sin vita linneskjorta] och, som ni ser på bilden, nyktra och städade vänner. Jag saknar er!!

Dagens lögn:
Jag har lagat extraordinära fyrarätters middagar med endast ett rivjärn och en brödrost till hjälp och jag föder upp prisvinnande musslor.

Dagens dikt:

Bach
Gipskatter, svarta eder.
En person är stolt över sin milda potatisgratäng.
En bok med titeln ”Tankfulla turister” ligger på ett hickorybord nu.
Det är afton i Rimini.


På vägen ner hit till Ghana så såg jag den här bilden på flygets trackingsystem [fotografiskt mästerverk, jag vet] – och det fick mig osökt att tänka på Ingmar Bergman. Ni vet, han regissören… Hur som helst, jag minns inte vilken tidning det var men det var nån slags utländsk variant av Vagabond, som hade åkt till Faro i södra Portugal för att göra ett reportage om Ingmar Bergmans älskade Faro. Och det är okej, jag fattar att man inte har Å om man är utrikisk, men ändå – någon måtta får det väl ändå vara? Faro?! Reportaget innehöll i alla fall en ganska grundlig genomgång av Faro och vad det var som hade gjort att Ingmar Bergman blivit så förälskad i det att han återvände sommar efter sommar, så även om journalisten misslyckades kapitalt med sin bakgrundsresearch så var det ett gediget arbete om staden. Faro, den lilla kuststaden i södra Portugal, där Ingmar Bergman inte alls brukade spendera sina somrar.


Och nånstans här, tolv kilometer ovanför Algeriet, kom jag på det: Sahara måste vara en magisk plats. I över en timme flög vi och det enda jag kunde se under oss var sand. Det är som att det inte skulle vara något annat än sand mellan Stockholm och Helsingborg! Fatta, ingen Globen i Stockholm, no more Gyllene Uttern utanför Jönköping och den välbekanta doften från Zoegas kafferosteri i Helsingborg skulle vara ett minne blott – för allt skulle vara sand. Eller jo, vafan, Globen skulle säkert sticka upp, men den skulle se ut som en golfboll i en bunker, typ.


När jag sedan ser bilder som den här, från hotellet i Shenzhen där jag bodde, så inser jag vilken föränderlig värld vi lever i nu när vi har fritt tillträde till luftrummet igen. För mindre än en vecka sedan var jag i Kina, för tre dagar sen var jag i skönt svala Sverige och i skrivande stund sitter jag i Ghana. Utan Eyjafjallajökulls goda minne så skulle jag nog i och för sig ändå varit här i Ghana nu, men med skillnaden att resan förbi min älskade Lady och de dito vännerna i Sverige skulle fått stanna vid en dröm.


Och dagens sista bild får även bli den sista från den här sejouren i Kina, de vet hur man bygger majestätiskt och imponerande – men har byggnaderna någon själ? Jag vet inte, men när jag ser bilder som den här så blir jag övertygad om att jo, de har själ…

Dagens fundering:
Hur kan något egentligen kännas evigt eller oändligt fastän det inte är det? Är det för att vi har svårt att ta till oss själva begreppet oändligheten eller är det för att vissa saker kan komma väldigt nära oändligheten? [Vilket förresten inte borde vara möjligt, för oavsett hur nära man kommer oändligheten så finns det ju lika mycket oändlighet till.] Men som här ovan, antalet sandkorn i Sahara känns ju som något som verkligen tangerar den obefintliga gränsen för oändligheten – men ändå så är det något ändligt. Sahara är “bara” nio miljoner kvadratkilometer [!!!] stor, och även om antalet sandkorn bara på en kubikmeter självklart är mer än någon av oss kan räkna till så handlar det till syvende och sist om – just det, ett ändligt antal. Och hur kan det då kännas så oändligt? Och är det förresten då så konstigt att vi har ännu svårare att ta till oss något som verkligen ä r oändligt, som rymden sägs vara? Nej. Vi är helt enkelt små, försvinnande små, väsen som famlar i blindo i vår jakt på upplysning. Och i ett enda litet av rymdens andetag så är våra jordeliv slut och det är dags att lämna över till nästa generation. [Sa han som ett mycket högtidligt och extremt pseudofilosofiskt slutord.]

Hur har vårsolen behandlat er hemma i Sverige? Är tussilagon överblommad eller finns det någon som har lust att skicka en bild så jag har något att vila ögonen på – jag har en liten längtattack gällande svenska våren.

Er vikval,

Willy

PS. Dagens bonusbild får även gälla som dagens shoutout. DS.