Vi i Villa…

Fri May 21, 2010, 14:57

(Today, the first day of my 33:rd year of life, has so far been a day of power cuts, cake eating and a lot of praise to the fact that it’s friday. And to celebrate that [the friday part – the power cuts I could’ve lived without] we have cufflinks, a walk-through of the house and thoughts on how to deal with the African way of life.)

SÃ¥ är dÃ¥ snart min första födelsedag i exil till ända. Hittills har den bjudit pÃ¥ tvÃ¥ paket [en, för min egen del, premiärbok av Clive Cussler och ett par ohemult snajdiga manschettknappar i borstat stÃ¥l] frÃ¥n Lady, frukost bestÃ¥ende av Coca-Cola och lokal “sugmango” [man biter helt enkelt av toppen och sen suger man i sig innehÃ¥llet – sjukt bra idé när mangon är mogen och solvarm!] och en promenad till jobbet i gassande morgonsol. Lunchen var nÃ¥got av en kulinarisk Rolls Royce – toast med vita bönor i tomatsÃ¥s och rökt skinka – dock icke att förakta dÃ¥ alla tre bestÃ¥ndsdelarna är nÃ¥got av högvilt här nere i Afrikat. Middagen stÃ¥r nu inför dörren och enligt konstens alla regler vid Kolera-slängar sÃ¥ kommer den bestÃ¥ av kokt potatis, kokt broccoli och… tja, det är väl allt. Jag själv kommer sedan att spexa till det med en öl och skÃ¥la för absent friends medan Lady kör vidare pÃ¥ Coca-Cola-dieten ett tag till. En födelsedag att minnas hur som helst – den 33:e i mitt liv, den tredje i Ladys sällskap och den första i Afrika.

Hur som helst, folket har höjt röster för att fÃ¥ se bilder pÃ¥ “The Swedish House” och dÃ¥ jag är just en man av folket hörsammar jag givetvis minsta lilla viskning till önskan. SÃ¥ledes – här har ni innanmätet av huset med den röda brevlÃ¥dan pÃ¥ Banana Street:


Vardagsrummet, i folkmun kallat “agorafobibalsalen“, är för tillfället ganska sparsamt möblerat men som genom en uppenbarelse inatt kom jag ju pÃ¥ att det är en flygel som saknas! Eller ett biljardbord… ja, vi fÃ¥r suga pÃ¥ den karamellen ett tag till helt enkelt.


Matrummet bjuder inte heller det pÃ¥ nÃ¥gra extravaganta utsvävningar sÃ¥ även här kommer vi försöka sätta vÃ¥r svenfrikanska touch pÃ¥ det genom nÃ¥gra besök pÃ¥ den lokala hantverksmarknaden…


Välkomna till köket med världens avgjort högst placerade köksskÃ¥p! Om Lady ska ha tallrikar i skÃ¥pet fÃ¥r hon plocka ner dem osett – om hon stÃ¥r pÃ¥ tÃ¥ och sträcker upp armarna sÃ¥ nÃ¥r hon precis att fÃ¥ ner en tallrik. Det är faktiskt sÃ¥ att jag själv undrar lite hur de tänkte här – och jag är ju ändÃ¥ bara nÃ¥gra centimeter kort för att klara tvÃ¥metersvallen. Det ska dessutom sägas att vi har skÃ¥p nog att köpa pÃ¥ oss IKEA:s restlager av porslin om sÃ¥ skulle vara – hittills gapar de tomma sÃ¥när som pÃ¥ de smÃ¥ kolonier av mördarstora kackerlackor som bebott stället medan det stÃ¥tt tomt. [Räds icke dock, som de förslagna Afrika-veteraner vi är vid det här laget har vi inlett operation Blitzkrieg mot kackerlackorna och hittills ser vi ut att gÃ¥ segrande ut ur slaget, även om ohyran för den delen aldrig riktigt bjudit pÃ¥ nÃ¥got motstÃ¥nd.]


VÃ¥rt sovrum, även det med en lätt föraning av torgskräck – planerna rör sig i de banor att vi ska fÃ¥ in en liten soffgrupp med soffbord för att pÃ¥ sÃ¥ vis tillÃ¥ta smÃ¥ tête-à‘tête-filmkvällar för de tillfällen dÃ¥ vardagsrummet känns för… eh, stort.


VÃ¥rt badrum, fullt utrustat med sÃ¥väl ljummet som varmt vatten. [Det kalla vattnet kan liksom aldrig bli kallt med tanke pÃ¥ att temperaturen utomhus typ aldrig sjunker under 25 grader…]


Frukost pÃ¥ balkongen, nÃ¥gon? Här är en av de tvÃ¥ balkongerna [den andra är i jämförelse mikroskopiskt liten och bakugnsvarm – inte helt olik den “terass” vi hade i Italien, PÃ¥lle och Titti] – som gjord för Gin&Tonic en fredagseftermiddag. Kul detalj i sammanhanget är att det gula huset som skymtas i bakgrunden är residenset för Ekvatorial-Guineas ambassadör. Jojo, fint ska ‘re va’ vettu!


Ett av våra fem, i dagsläget tomma, gästrum, tre av dem har eget badrum medan två är totalt olyxiga och måste dela badrum.


Och som den lyhörde folkets man jag är sÃ¥ kommer här ytterligare en efterfrÃ¥gad bild – pÃ¥ en hantverkare. Det är rörmokaren Kojo som donar under diskbänken. Och bara för att liksolm spä pÃ¥ schablonen om hantverkare sÃ¥ har han pÃ¥ sig en t-shirt med, bland andra, följande varumärken: “ChiChila Rue’s ColleXXXion“, “Hustler“, “Penthouse” och den inte helt rumsrena “totally gay toyz“. Det ska däremot tilläggas att vasken är tät som en torrdocka numera sÃ¥ han kan sitt jobb, vÃ¥r porrskadade rörmokare.

Dagens fundering:
Kan man förändra världen? Och om man kan, ska man? Här nere i Afrika är det ganska ofta man ställs inför det där klassiska valet att antingen försöka pÃ¥verka sin situation eller att inse att det är lönlöst att ens försöka. Och allt som oftast kommer man fram till att det är lönlöst att försöka – strömmen kommer inte tillbaka fortare för att man försöker ringa elbolaget, folk hÃ¥ller inte tiderna bättre för att man försöker införa begreppet “European time” och det blir inte svalare bara för att man själv lär sig hantera värmen. SÃ¥ dÃ¥ kvarstÃ¥r frÃ¥gan – om man kan pÃ¥verka nÃ¥got, ska man göra det? Eller har allt sin gilla gÃ¥ng oavsett?

Ha en trevlig helg folket! SmÃ¥ fÃ¥glar har viskat till oss här nere att försommaren är pÃ¥ väg pÃ¥ riktigt sÃ¥ ut och njut! Rosévin, grillkvällar och nattdopp – kör hela programmet! Vi tänkte hänga vid poolen i helgen och ta det sÃ¥där lugnt som man förtjänar att göra när man legat däckad i kolera. Möjligen att det blir stranden nÃ¥n dag. :)

Er wingman,

Stedt

Uti hundrade Ã¥r…

Thu May 20, 2010, 11:17

(Since I aparently have readers who have english as their mother tongue [thank’s miss Dudeness!] I’ll continue to write in english – but I’ll also keep using this place for a summary of the text below. So here goes: Today I’m giving you year 0, a bit of rambling of things you miss when being abroad, my address, a motorized flamingo, a man with a paper bag on his head and a yoga lizard. Enjoy!)

En vecka and then some senare sÃ¥ sitter vi här, jag och Lady. Vardagsrummet mäter [högst ingenjörsmässigt uppstegat] 45 kvadratmeter och för att rÃ¥da bot pÃ¥ den mest akuta torgskräcken sÃ¥ har vi numera inrett det med en pionröd soffgrupp, ett litet soffbord och en tv-möbel. Till min stora lycka har jag dessutom, som den master jag är, lyckats koppla in datorn till tv:n – sÃ¥ nu njuter vi av högklassiga filmer och tv-serier frÃ¥n datorn hela kvällarna!

Hur som helst – det här är första inlägget efter nya tideräkningen, Ã¥r 0 AGMT [utläses Anno Ghana Maybe Time] och om jag ska försöka mig pÃ¥ en reflektion över läget sÃ¥ skulle jag vilja säga att en god sammanfattning är: Läget är bra! Lady och jag befinner oss inte bara pÃ¥ samma kontinent, vi är vidare i samma land, stad och hus – och med det i bakfickan kan man helt enkelt inte hamna sÃ¥ mycket i marginalen att nÃ¥got känns obra! Vi börjar sÃ¥ sakteliga komma till sans med att ha gÃ¥tt frÃ¥n en etta pÃ¥ 48 kvadrat till att numera ha ett hus med sex sovrum, tvÃ¥ balkonger, halvfärdig pool och master bedroom med walkin-closet [till Ladys extremt stora förtjusning, sÃ¥klart – det ska dock tilläggas att undertecknad fick bassning när jag läste upp stycket för Lady, eftersom “…garderoben knappast kan kallas garderob än – det finns ju vare sig hyllor eller hängare“, alltsÃ¥ har vi nu “bara” ett extra rum hörande till vÃ¥rt sovrum]. Och innan ni hinner bemöda er – ja, ni ska fÃ¥ se fler bilder. Imorgon. :)

AlltsÃ¥, oavsett hur nöjd och tillfreds man kan vara hemma i Sverige med att aldrig nÃ¥gonsin äta kaviar, DjungelvrÃ¥l och Estrella-chips sÃ¥ är det nÃ¥got helt sjukt som inträder när man tar steget till att flytta nÃ¥gonstans där man inte har möjligheten att köpa just det. Kaviar. DjungelvrÃ¥l. Sourcream&Onion. DÃ¥ MÃ…STE kroppen fÃ¥ det – annars gÃ¥r man under. Varför är det sÃ¥?

Förresten – jag fyller Ã¥r idag! Hurra hurra hurra hurra för mig! Om ni är riktigt förslagna sÃ¥ inser ni ju givetvis det stora i att packa en container full med kaviar, saltlakrits och chips och skeppa ner den till mig. Jag fyller ju Ã¥r liksom. Okej? Det här kan ni väl göra för mig, och för Lady? Bra! Adressen är som sagt:

House with the red mailbox
(the Swedish House)
Banana Street
American House
East Legon
Accra
Ghana

Men statistiken talar sitt klara sprÃ¥k när den viskar att post som skickas dit inte kommer komma fram – största anledningen torde vara att de helt enkelt inte har nÃ¥gra brevbärare [vilket bara det är en skön grej i sig] men även det faktum att ingen vet var Banana Street ligger, om man inte lägger till: “Take right in the junction at the American House, then it’s the third street on the right“. Allra bäst är väl bara att se till att ringa innan containern med förnödenheter anländer sÃ¥ kan jag ta emot den pÃ¥ plats i Tema [hamnstaden numero uno här i Ghana]. Alternativt att ni skickar snik-varianten i form av ett mer hanterbart paket till SGMC, P.O. Box CT 3286, Cantonments, Accra, Ghana. Och ja, som ni förstÃ¥r sÃ¥ är ju sista utvägen ett enkelt “grattis” i kommentarsfältet. :)

Bilder, vad tror ni om det? Ja, vi kör lite bilder!


Jag och Lady tog en taxitur till Plantagen här i Accra. Eller ja, alltsÃ¥ – det heter ju inte Plantagen, faktum är att det inte heter nÃ¥gonting. Förutom möjligen “korsningen vid Spintex Road där de säljer blommor“. Dit Ã¥kte vi i alla fall och handlade blommor till trädgÃ¥rden. Sviiiiindyrt! Ã…tta stora utplanteringsväxter i allehanda exotiska slag: 100 kronor.


I sann Cajsa Varg-anda så presenterar jag här den afrikanska motorflamingon!


I lördags bar det sÃ¥ av pÃ¥ roadtrip – vi Ã¥kte norrut, först upp till Kumasi och därefter vidare till Techiman. I slutändan hamnade vi pÃ¥ sju och en halv timme i bil – pÃ¥ ditvägen. Som alla vet gÃ¥r ju hemresan snabbare och tog inte mer än fem timmar… Hur som helst, här stÃ¥r solen ganska lÃ¥gt pÃ¥ himlen, det är kisspaus nÃ¥gonstans mellan Accra och Kumasi och vi tror fortfarande att vi snart är framme [medan vi i själva verket hade fem timmar kvar].


Och vi Ã¥kte genom det riktiga Afrika – sÃ¥väl sÃ¥na där byar som man annars bara tror att man fÃ¥r se pÃ¥ Discovery Channel som…


…hänförande regnskogsdjungel à la National Geographic.


En annan underlig sak som vi insett här nere är att barnen är som rumpnissarna i Ronja Rövardotter – de bara dyker upp. När jag började hala fram kameran stod det tvÃ¥ smÃ¥ storögda charmtroll och log sÃ¥där oemotstÃ¥ndligt – och innan jag hunnit trycka av bilden sÃ¥ är de… tja, jag kan räkna till sexton barn pÃ¥ bilden.


Och närapÃ¥ tolv timmar senare, under en annan kisspaus – den här gÃ¥ngen i Kumasis förorter, sÃ¥ bjöd solen Ã¥terigen pÃ¥ stor konst.


Men dagens mest afrikanska bild är faktiskt den här. MÃ¥ sÃ¥ vara att den tävlar med regnskog och fotogeniska byvyer, men egentligen blir det inte mycket mer Ghana än sÃ¥ här. Folk, lite hemmabyggen till hus, mycket färger, en hel del skräp och sÃ¥ kanske det viktigaste av allt: En kille som bär en 28-tums tjock-tv pÃ¥ huvudet. Ghana – man mÃ¥ste älska det.


Veckans pudding. [Enligt Lady. Enligt mig själv så är det jag som är veckans pudding. Varje vecka.]


Det kommer bli ett förjävla fint sjukhus det här, det inser ni va?


Ã… andra sidan – hur skulle det nÃ¥gonsin kunna bli nÃ¥got annat än fint – när vi har arbetare som den här?


Även ödlorna kan det här med yoga a.k.a. Min Kompis Ödlan, del VI [tidigare delar finns här: I, II, III, IV, V].

Dagens fundering:
Hur kommer det sig egentligen att vi människor har en medfödd vilja att kommunicera med varandra men samtidigt är totalt sprÃ¥klösa när vi kommer till världen? Och i förlängningen – varför finns det olika sprÃ¥k? Borde inte evolutionen ha sett till att endast ett sprÃ¥k, Det Totalt Dominanta MastersprÃ¥ket, överlevde och tog över världen? Jag menar, vi har ju lyckats göra oss av med dinosaurierna, isterband och Vaniljpuck sÃ¥ Darwin var ju inte helt fel ute – survival of the fittest funkar! [Dock ska det tilläggas att oberoende testinstitut i Schweiz hävdar att isterbanden överlevt och prÃ¥nglas ut i kontraband till de fÃ¥ förtappade själar som inte har sinne nog att förkasta detta otyg.]

Dagens shoutout går idag [kanske inte helt oväntat] till Lady! Dessvärre har hon dagen till ära drabbats av Montezumas hämnd så hon är sängliggande och dricker Coca-Cola och äter rostbröd. Hon behöver all uppvaktning hon kan få, så kör i vind!

Ert födelsedagsbarn,

The Great M1

Happy days…

Mon May 10, 2010, 14:31

(I sann givmildhetsanda ger jag er idag mÃ¥ndag, en present till alla ananasälskare och sist men inte minst – vÃ¥rt nya mansion! God läsning!)

Det är mÃ¥ndag, klockan har precis passerat halvtid och nu drar livet igÃ¥ng pÃ¥ riktigt här nere i Afrika. Jag har haft telefonkonferens med Sydafrika [kan man verkligen säga sÃ¥ – att man haft konferens med ett land?], mailat med sÃ¥väl England som Sverige och ska snart iväg för att försöka fÃ¥ i mig lunch innan mitt nästa möte pÃ¥ ett analyslaboratorium här i Accra. Fast egentligen spelar inget av det här nÃ¥gon roll alls – för ikväll, runt sjusnÃ¥ret [lokal tid], sÃ¥ landar flight KL0589 och med den kommer även Lady och ger mig livet tillbaka. Sen är det vi tvÃ¥ mot världen – vi ska slÃ¥ss mot afrikanska väderkvarnar, simma med hajar i Atlanten och dricka Herb Afrique och Mandingo pÃ¥ terassen nätterna igenom!

Hur som helst – kanske lite väl pleonastiskt – men jag har inte riktigt tid med det här just nu… sÃ¥ vidare till dagens lögn och sen kör vi bilder!

Dagens lögn:
Jag hoppar fallskärm från höghus. Efter skolan på onsdagar jobbar jag ideellt som elektrisk reparatör.


Okej, jag vet att det säkert varit ganska uppenbart att krogkommissionen här i Ghana inte direkt har piskan vinande efter sig – men jag kan inte lÃ¥ta bli att göra jämförelsen; hur länge tror ni att en restaurang hade fÃ¥tt vara öppen hemma i Sverige om det sprang omkring höns i sÃ¥väl kök som matsalsdel? Jag sätter en trerättersmiddag pÃ¥ the Bush Canteen att den skulle fÃ¥ stänga inom en vecka! Dock ej sÃ¥ här i Ghana. SÃ¥klart. :)


Ibland är det ju bara sÃ¥ – man gillar ananas. Det kan inte hjälpas liksom. Enda lösningen är ju att tja, köpa lite ananas. Som den här killen.


Ny bok, nya solglasögon men utöver det är scenen densamma: Söndag, Labadi Beach, Star och Atlanten. När kommer ni och hälsar på?


Jag brukar ibland banna mig själv för att jag har ett näst intill fotografiskt minne när det gäller fotboll, men inget annat. Det känns liksom som en färdighet jag gärna skulle haft gällande nÃ¥got mer… ja, vettigt. [Dock kommer jag ha svÃ¥rt att förlÃ¥ta mig själv för att indirekt ha kallat fotboll för ovettigt, men det är en annan femma.] Och lite sÃ¥ känner jag här med – att ha färdigheten att kunna balansera en stol pÃ¥ en pinne i munnen, samtidigt som man snurrar tvÃ¥ soptunnelock pÃ¥ fingrarna, finns det verkligen inget annat han kunde ha lagt tiden pÃ¥? Ã… andra sidan – mat pÃ¥ bordet är mat pÃ¥ bordet… ja, ni hajar.


SÃ¥na här bilder har jag svÃ¥rt att se mig mätt pÃ¥ – och det känns svindlande att tänka sig att jag och Lady kommer ha den här scenen framför oss varje vecka frÃ¥n och med nu. Yeah!


Välkommen till the Swedish House, pÃ¥ Banana Street i East Legon. Mina försök till att försöka institutionalisera begreppet “the Swedish House” i likhet med dess namne the American House har tyvärr hittills varit ganska fruktlösa och även om trägen vinner sÃ¥ vet jag inte… det blir nog mer ett arbetsnamn än det nya svarta här i East Legon.

Dagens fundering:
Vad är det som definierar mig? Är det mina åsikter, tankar och värderingar? Eller är det mina vänners åsikter, tankar och värderingar om mig? Eller är det mina ovänners dito? Eller är man helt enkelt en unik person i varje människas ögon?

Er kortoxe,

Bik-Bok

Mitt Afrika…

Thu May 6, 2010, 20:06

(Idag bjuder vi pÃ¥ väntan, sista natten med gänget, dagens dikt och djuptankar om oändligheten. God läsning folket! Förresten ska jag även här i ingressen passa pÃ¥ att pÃ¥peka att rubriken egentligen borde varit “VÃ¥rt Afrika” men att det känns mer klatschigt att ta till en gammal blockbuster till filmtitel än att försöka skapa sin egen.)

Väntan. Om man ska beskriva Ghana pÃ¥ ett ganska empiriskt västerländskt sätt sÃ¥ skulle jag ge det epitetet “väntan” just. Det är egentligen oviktigt vad man väntar pÃ¥ – det är mer själva fenomenet jag stör mig pÃ¥. Att behöva vänta. Just nu väntar jag pÃ¥ att vÃ¥rt Internet ska komma igÃ¥ng igen. Mig veterligen har vi nog med kredit pÃ¥ internetkontot men ändock sÃ¥ saknar jag jordgloben framför internetikonen. SÃ¥ vi väntar. För det finns ingen att kontakta, ingen att ringa eller ingen att skälla pÃ¥. Väntan. Skitsamhälle.

Sedan i tisdags kväll är jag sÃ¥ pÃ¥ plats här nere i Afrika igen. Det är en underlig känsla att komma pÃ¥ sig själv med att tycka att det är världens naturligaste grej att stövla igenom passkontrollen pÃ¥ Kotokas International Airport , världsvant vifta bort alla “snälla och hjälpsamma” unga män som vill bära mina väskor Ã¥t mig [för att sekunden efter givetvis kräva pengar för sin hjälpsamhet ] och sätta sikte mot utgÃ¥ngen där väggen av taxichaufförer slÃ¥r emot en, folk drar i väskorna för att visa “hej, här är jag, kom med mig till min bil” och slutligen möta Nii Amu:s välbekanta glada blick och känna att jag är hemma igen, hemma fast ändÃ¥ sååå borta. En underlig känsla. Icke desto mindre, det är min, och Ladys, nya verklighet.


Sweden Ghana Medical Centre i skrivande stund. Framsteg om än kanske inte med några stormsteg. Uppdatering följer.

I lördags var det förresten festligheter hemma i Sverige innan jag styrde kosan söderut igen. Jag kom [som bekant?] hem frÃ¥n Shenzhen och Hong Kong i lördags morse och säga vad man vill om att vara pÃ¥ resande fot i arton timmar men har de bästa av vänner ordnat avslutningsfest sÃ¥ rättar man in sig i ledet. :) Och det var en ljuvlig kväll – goda vänner, plockmat à la morotsstavar och chips, bÃ¥l man kunde känna allvaret i och en hel del ögonblick av plötslig insikt över vad det egentligen var: Sista natten med gänget. SÃ¥ här i eftertankens kranka blekhet sÃ¥ var jag nog mer tagen den kvällen än jag gav sken av och det kändes rakt in i hjärtat när jag kom pÃ¥ det att jag inte träffar dem igen förrän tidigast till mitten av sommaren. Det hela kröntes av en flaska bubbel till mig och Lady [som vi dock, skamligt nog, glömde kvar pÃ¥ festen – dock betyder ju det att vi har nÃ¥got gott att komma hem till i sommar!] och en limerick till vÃ¥r ära  som skulle fÃ¥tt Kar de Mumma att bÃ¥gna av avundsjuka.


Vad som började som en helt vanlig kväll i det Eiman-PÃ¥lsson:ska residenset, med öppen mingel-formation och en enbent värdinna [eller ocksÃ¥ har hon ena benet i soffan, jag vet inte] kom snart att utveckla sig…


…till en veritabel kalaskväll med flygande balkonglÃ¥dor, rödvinsgröna linneskjortor [fenomen som framträder dÃ¥ man använder diskmedel för att ta bort rödvinet frÃ¥n sin vita linneskjorta] och, som ni ser pÃ¥ bilden, nyktra och städade vänner. Jag saknar er!!

Dagens lögn:
Jag har lagat extraordinära fyrarätters middagar med endast ett rivjärn och en brödrost till hjälp och jag föder upp prisvinnande musslor.

Dagens dikt:

Bach
Gipskatter, svarta eder.
En person är stolt över sin milda potatisgratäng.
En bok med titeln ”
Tankfulla turister” ligger på ett hickorybord nu.
Det är afton i Rimini.


PÃ¥ vägen ner hit till Ghana sÃ¥ sÃ¥g jag den här bilden pÃ¥ flygets trackingsystem [fotografiskt mästerverk, jag vet] – och det fick mig osökt att tänka pÃ¥ Ingmar Bergman. Ni vet, han regissören… Hur som helst, jag minns inte vilken tidning det var men det var nÃ¥n slags utländsk variant av Vagabond, som hade Ã¥kt till Faro i södra Portugal för att göra ett reportage om Ingmar Bergmans älskade Faro. Och det är okej, jag fattar att man inte har Ã… om man är utrikisk, men ändÃ¥ – nÃ¥gon mÃ¥tta fÃ¥r det väl ändÃ¥ vara? Faro?! Reportaget innehöll i alla fall en ganska grundlig genomgÃ¥ng av Faro och vad det var som hade gjort att Ingmar Bergman blivit sÃ¥ förälskad i det att han Ã¥tervände sommar efter sommar, sÃ¥ även om journalisten misslyckades kapitalt med sin bakgrundsresearch sÃ¥ var det ett gediget arbete om staden. Faro, den lilla kuststaden i södra Portugal, där Ingmar Bergman inte alls brukade spendera sina somrar.


Och nÃ¥nstans här, tolv kilometer ovanför Algeriet, kom jag pÃ¥ det: Sahara mÃ¥ste vara en magisk plats. I över en timme flög vi och det enda jag kunde se under oss var sand. Det är som att det inte skulle vara nÃ¥got annat än sand mellan Stockholm och Helsingborg! Fatta, ingen Globen i Stockholm, no more Gyllene Uttern utanför Jönköping och den välbekanta doften frÃ¥n Zoegas kafferosteri i Helsingborg skulle vara ett minne blott – för allt skulle vara sand. Eller jo, vafan, Globen skulle säkert sticka upp, men den skulle se ut som en golfboll i en bunker, typ.


När jag sedan ser bilder som den här, från hotellet i Shenzhen där jag bodde, så inser jag vilken föränderlig värld vi lever i nu när vi har fritt tillträde till luftrummet igen. För mindre än en vecka sedan var jag i Kina, för tre dagar sen var jag i skönt svala Sverige och i skrivande stund sitter jag i Ghana. Utan Eyjafjallajökulls goda minne så skulle jag nog i och för sig ändå varit här i Ghana nu, men med skillnaden att resan förbi min älskade Lady och de dito vännerna i Sverige skulle fått stanna vid en dröm.


Och dagens sista bild fÃ¥r även bli den sista frÃ¥n den här sejouren i Kina, de vet hur man bygger majestätiskt och imponerande – men har byggnaderna nÃ¥gon själ? Jag vet inte, men när jag ser bilder som den här sÃ¥ blir jag övertygad om att jo, de har själ…

Dagens fundering:
Hur kan nÃ¥got egentligen kännas evigt eller oändligt fastän det inte är det? Är det för att vi har svÃ¥rt att ta till oss själva begreppet oändligheten eller är det för att vissa saker kan komma väldigt nära oändligheten? [Vilket förresten inte borde vara möjligt, för oavsett hur nära man kommer oändligheten sÃ¥ finns det ju lika mycket oändlighet till.] Men som här ovan, antalet sandkorn i Sahara känns ju som nÃ¥got som verkligen tangerar den obefintliga gränsen för oändligheten – men ändÃ¥ sÃ¥ är det nÃ¥got ändligt. Sahara är “bara” nio miljoner kvadratkilometer [!!!] stor, och även om antalet sandkorn bara pÃ¥ en kubikmeter självklart är mer än nÃ¥gon av oss kan räkna till sÃ¥ handlar det till syvende och sist om – just det, ett ändligt antal. Och hur kan det dÃ¥ kännas sÃ¥ oändligt? Och är det förresten dÃ¥ sÃ¥ konstigt att vi har ännu svÃ¥rare att ta till oss nÃ¥got som verkligen ä r oändligt, som rymden sägs vara? Nej. Vi är helt enkelt smÃ¥, försvinnande smÃ¥, väsen som famlar i blindo i vÃ¥r jakt pÃ¥ upplysning. Och i ett enda litet av rymdens andetag sÃ¥ är vÃ¥ra jordeliv slut och det är dags att lämna över till nästa generation. [Sa han som ett mycket högtidligt och extremt pseudofilosofiskt slutord.]

Hur har vÃ¥rsolen behandlat er hemma i Sverige? Är tussilagon överblommad eller finns det nÃ¥gon som har lust att skicka en bild sÃ¥ jag har nÃ¥got att vila ögonen pÃ¥ – jag har en liten längtattack gällande svenska vÃ¥ren.

Er vikval,

Willy

PS. Dagens bonusbild får även gälla som dagens shoutout. DS.

Hong Kong…

Tue April 27, 2010, 17:16

(I sann nybyggaranda sÃ¥ har jag härmed enhälligt fattat beslutet att de här parenteserna frÃ¥n och med nu kommer tillägnas dagens sammanfattning. So without further ado – tillÃ¥t mig presentera: Hong Kong, tankar om sprÃ¥k, tankar om sömn och dagens bildskörd. God läsning!)

Hong Kong. Smaka pÃ¥ orden – Hong Kong. Home of Bruce Lee och med det även producent av en betydande del av alla världens fighterrullar. [Rolig parentes i sammanhanget är att av alla filmer som gjorts i filmen sÃ¥ är större delen gjorda pÃ¥ kantonesiska, vilket talas av en i sammanhanget försvinnande liten del – typ 150 miljoner – till skillnad frÃ¥n Mandarin som talas av närapÃ¥ tvÃ¥ miljarder… Men sÃ¥ pratar man ju kantonesiska i Hong Kong och sÃ¥ledes gjordes alla gamla sköningar till Hong Kong-rullar pÃ¥ kantonesiska snarare än Mandarin. Men som sagt, parentes.]

Hur som helst, i helgen var det sÃ¥ dags att korsa gränsen mellan Kina och Kina-fast-inte-lika-mycket-Kina och förära Hong Kong med ett besök. Tidig sänggÃ¥ng pÃ¥ fredagkvällen [och detta hör och häpna trots happy hour och därtill kommande vidlyftiga löften om öppen bar och drick-sÃ¥-mycket-du-orkar i expatkvarteren] gjorde att starten gick klockan nio pÃ¥ lördagmorgonen. PÃ¥ hotellet köpte jag och Roland [som knallfull och luktandes som ett krossat systembolag kom instövlandes tvÃ¥ sekunder innan min satta deadline] biljetter och satte sÃ¥ iväg. En och en halv timme skulle resan ta, om det var mycket trafik, annars runt en timme. LÃ¥t mig säga sÃ¥ här: Den som gjort den glädjekalkylen vet tydligen ungefär lika mycket om passkontrollen för att komma ut ur Kina och in i Kina-fast-inte-lika-mycket-Kina som en femÃ¥ring vet om självdisciplin när det gäller lördagsgodis – kön fram till passkontrollen tog lite knappt tvÃ¥ timmar att komma igenom och kön till den andra passkontrollen [för det räcker inte att ha en person som stämplar bÃ¥da stämplarna – ut ur Kina och in i Hong Kong] tog ytterligare en timme. Väl pÃ¥ andra sidan väntade sen en busstur pÃ¥ trekvart. NÃ¥väl, det är ju kul att vara pÃ¥ väg ocksÃ¥ – inte bara att vara framme. Eh…

Framme i Hong Kong hade jag en agenda: Se pÃ¥ skyskrapor och köpa en väska. Eftersom Roland i mina ögon snarast kunde betecknas som ballast sÃ¥ gjorde jag tidigt klart för honom hur jag tänkte lägga upp min dag – fotografera skyskrapor, Ã¥ka och köpa väska och avsluta med att fotografera skyskrapor. Och det är en ganska bra summering av dagen – som dessutom kröntes med ytterst exklusiv Hong Kong-mat; Pizza Hut till lunch [men Oh my God vad jag hade längtat efter flottig pizza!] följt av McDonalds till middag. Hur som helst, mina mÃ¥l uppfylldes – här nedanför ser ni resultatet av skyskrapefotograferandet och i hotellrummet ligger en sprillans ny väska frÃ¥n Pumas outlet ute i Tung Chung.

Slutligen var vi sÃ¥ framme vid punkten dÃ¥ vi bÃ¥da kände att det hade varit skönt att Ã¥ka tillbaka till Shenzhen. Och det hade ju varit en inte alltför betungande uppgift om det inte hade varit för att… tja, vi hade liksom ingen aning om var vi hade gÃ¥tt av bussen när vi väl kom. SÃ¥ logiken fick rÃ¥da, jag tog mig an rollen som mästerdetektiven Blomkvist och vi följde, mycket Hans&Gretchel:skt, kaksmulorna tillbaka till början… vilken var sÃ¥där lätt… Tänk Stockholm och typ Zinkensdamm – en tunnelbanestation med en uppgÃ¥ng. Lätt! Eller hur? I Hong Kong har varje tunnelbanestation typ tio uppgÃ¥ngar [som kan ligga en kilometer ifrÃ¥n varandra] och för att lägga sten pÃ¥ börda kan jag ju säga att just vÃ¥r station, Mong Kok, har elva olika uppgÃ¥ngar och som om inte det vore nog sÃ¥ har de även enligt Guinness Rekordbok världens högsta befolkningstäthet [tänk er typ fyra stycken Södertälje till invÃ¥nare räknat per Södermalm till ytan]! Hur som helst – jag är ju inte ingenjör för intet sÃ¥ det är klart vi hittade tillbaka! Efter biljettinköp var vi PÃ¥ Väg! Yeah!

Efter tjugo minuter sÃ¥ kommer känslan krypande; nÃ¥got är fel. Efter en halvtimme är jag säker: Vi har inte passerat hamnen, Hong Kongs hamn [som för övrigt är stor som typ SkÃ¥ne – eller ja, kanske inte riktigt, men lätt som… eh, Perstorp? Kanske…]. Efter en timme stannar bussen nÃ¥gon helt annanstans än Shenzhen Bay, som vi Ã¥kte frÃ¥n pÃ¥ vägen till Hong Kong. Jag tittar lite uppgivet pÃ¥ busschauffören och säger “Shenzhen?“, varpÃ¥ han viftar ut mig ur bussen med orden “LG 9195!“. Det visade sig vara en mellanstation, för att vi skulle checka ut ur Hong Kong. SÃ¥ fram med pass, fyll i utreseblanketten [och tacka även din lyckliga stjärna att busschauffören hade närvaro nog att ge dig bussnumret, som sedemera kontrollerades minutiöst av tjänstemannen bakom disken], stÃ¥ i kö och vänta och fÃ¥ den lilla eftertraktade stämpeln… Sedan ut pÃ¥ andra sidan där nÃ¥gonting var fel. Igen. Inga taxibilar, inga bilar överhuvudtaget för den delen – och det var ju inte sÃ¥ konstigt; vi hade ju inte kommit in i Kina än även om vi inte heller var i Hong Kong. Ingenmansland fick en helt ny innebörd… jag vände mig om mot Roland och fick en sÃ¥n där hjärndöd blick som man bara kan ge om man är en bakfull trött tysk fast i Ingenmansland mellan Kina och Hong Kong. Efter ett tag hittar vi rätt – bussen väntade pÃ¥ oss och chauffören blinkade glatt när jag försökte säga tack pÃ¥ kinesiska och peka pÃ¥ bussens nummer. Hur som helst – tillbaka kom vi via Huanggang där sedan taxi tog vid innan jag vid halvtio pÃ¥ kvällen damp in pÃ¥ rummet.

Dagens fundering:
Har tankarna ett sprÃ¥k? Man brukar ju säga att man lärt sig ett nytt sprÃ¥k riktigt bra när man börjar tänka och drömma pÃ¥ det sprÃ¥ket, men jag undrar – när man tänker, använder man verkligen sitt sprÃ¥k? Helen Keller, hon var bÃ¥de blind och döv [och hade därmed ganska uppenbara problem att lära sig nÃ¥got sprÃ¥k i den mer instinktiva bemärkelsen] men nog kunde hon tänka ändÃ¥. Och vad hade hon dÃ¥ för sprÃ¥k? Jag vill nog tycka att en tanke kan vara i sanning internationell, i det att den inte är beroende av nÃ¥got sprÃ¥k. Tanken tar sig uttryck i sprÃ¥k först när den blir uttalad, eller nedskriven. Väl?

Dagens bonusfundering – feat. Nina i Zürich:
Hur skulle vÃ¥ra liv se ut om vi inte sov? AlltsÃ¥, om vi inte behövde sömn, utan levde vÃ¥ra liv rakt av utan de välbehövliga uppehÃ¥ll som sömnen utgör. Skulle vi leva ett liv närmare det jag funderade pÃ¥ om vi skulle leva för evigt eller skulle livet bli ett enda lÃ¥ngt dygn istället? Och för den delen – är sömnen en del av ens liv, egentligen? För livet borde väl vara upplevelser som man är med om i första person – och nog för att sömngÃ¥ngare och drömmar i all ära gäckat forskare genom historien men ingen kan väl pÃ¥stÃ¥ att man pÃ¥ riktigt aktivt njuter av sömn mer än att det är en härlig känsla att somna och inte lika wunderbar att vakna upp?

Men nu kör vi lite bilder va?


Yours truly, på kajen i Hong Kong. På andra sidan sundet skymtar Hong Kong Island med skyskrapor och neonfrenzy.


Speaking of neonfrenzy – nattens intÃ¥g hade väl inte helt och hÃ¥llet fattat sitt grepp om oss men icke desto mindre fick jag en försmak av mängden med neonskyltar i stan…


…och precis när jag och Roland trodde befinna oss i skobutikernas Mekka i Hong Kong [fyra kvarter med typ 200 skoaffärer] sÃ¥ insÃ¥g jag att kvarteren bjöd pÃ¥ mer än sÃ¥ – hotellrum som hyrs ut per timme! Weltklasse! Eller som de säger i Hong Kong: Romance High Class!


Min egen version av Hong Kong [klicka pÃ¥ bilden, God damn it!]. Helt okej och väl pÃ¥ plats en imponerande syn – men jag kan inte lÃ¥ta bli att tycka att den här bilden är patetisk. Kolla här och här sÃ¥ förstÃ¥r ni vad jag menar – Hong Kong. By. Night. Is. The. Shit. Och bilder som dem fÃ¥r mig att börja förstÃ¥ mina kära vänner som dunkat pÃ¥ med kamerahus, objektiv och megapixlar sÃ¥ det bränt hÃ¥l i plÃ¥nboken – jag smäller helt enkelt inte lika högt med min kompaktkamera. Men som Leonard Cohen säger: First we take Manhattan, then we take New York!


Dessutom kan man komma lÃ¥ngt med en liten kompaktkamera…


Dagens sista – idolbild!

Jag ska försöka att bättra mig gällande uppdateringar – just nu försöker jag prioritera sömn och studier framför att göra mig själv pÃ¥mind via bloggen men jag inser lite smÃ¥tt att min rent narcissistiska Ã¥dra mÃ¥r bra av att skriva här med [Ã¥tminstone i förlängningen – när jag fÃ¥r till en dialog med er som läser – vilket dÃ¥ automagiskt kommer mig till gagn i form av skönt självsäker vetskap om att ni beundrar mig…] Eh. Ja – självgod? Vem? Jag? Och förresten är ordet “automagisk” ett lÃ¥neord frÃ¥n Sebbe the man. Men det är sÃ¥ in i bänken bra att jag helt enkelt använder det som mitt.

NÃ¥väl, godnatt frÃ¥n Shenzhen mina vänner. Hoppas vÃ¥ren visar sig frÃ¥n sin bästa sida där hemma – snart kommer jag förbi och ska försöka stjäla till mig tvÃ¥-tre dagar vÃ¥r innan det är dags för en Ã¥rslÃ¥ng sommar nere i Ghana…

På återläsande!

Er vinkel,

Tintin