i n d i a n s o m m a r

Waste of space…

Thu January 28, 2010, 16:47

(Today’s sköning is Casey Weldon. He was a moderately successful quarterback for various teams, but the reason to why he is a sköning is his total lack of  knowledge about the surrounding world. Or what else can you call his question on being told he’d be seated next to Ringo Starr: “Who is she?” Sköning, as simple as that.)

I detta nu sitter jag på planet mellan Peking och Amsterdam och filosoferar – hur kommer det sig förresten egentligen att man alltid tänker så bra när man reser? Är det att tiden inte riktigt spelar roll eller är det just själva resandet? Jag vet inte. Hur som helst – framför mig sitter två mammor med sina treåringar till monster och sätter mina lätt stoiska och varmt barnälskande nerver på hårda prov… Det verkar helt enkelt vara så att kineserna vet vad hänsyn är lika lite som att de har en aning om vad kvalitet är – barnen har hittills hoppat på mina fötter, försökt klättra upp i mitt knä och haft en liten tävling i vem som skriker högst – allt till mammornas uppmuntrande leenden och blickar gentemot mig à la “han är ju bara ett barn, visst är han gullig?“. Nej. Det är han inte. Han är en belsebub i minityr. Och ja just det! Den ena bastarden till vettvilling försökte även öppna nödutgången[!!], men då fick till och med hans ignoranta mamma nog och sa till honom att “nej, även om du är min ögonsten och med de kinesiska traditionerna troligtvis även det enda barn vi någonsin kommer skaffa, så är det helt enkelt inte okej att försöka öppna nödutgången när man befinner sig 10 800 meter ovanför Uralbergen“. Puh!

Och så nu är det då närapå en vecka senare och mönstret upprepar sig; när jag är i hemmets lugna vrå med allt vad som hör därtill [viktigast är ändå Lady] så tar det emot att sätta sig ner och blogga. Jag har inte riktigt kommit underfund med om det är för att jag är så bekväm med livet just nu att det helt enkelt inte finns tid över eller om det är för att det ändå inte händer så mycket. Jag vet inte. Hur som helst – Sverigebaserad blir jag i någon vecka till innan det är dags för äventyr i Afrika igen.

Dagens fundering:
Vad är egentligen grejen med tidsoptimister? Har de svårare att förstå hur lång en minut är eller går deras biologiska klocka långsammare [alltså inte den som bestämmer när man vill skaffa barn utan den som bestämmer att man börjar känna sig stressad över att det bara är tio minuter kvar tills tunnelbanan går]? Är det kanske rentav så att tidsoptimister lever längre än oss vanliga dödliga? Jag själv befinner mig i den totalt motsatta delen av skalan – jag planerar hellre att vara på flygplatsen tre timmar innan avfärd än att jag ska vara där fem minuter innan gaten stänger. Men går jag miste om liv då? Eller räknas varje sekund i livet, oavsett hur man spenderar den?

Förresten så har jag en till film om jymden – den här gången får man ännu mer känsla för hur jävla stor rymden egentligen är. [Den förra hittar ni här förresten.]

Sen tar vi då dagens bildskörd – lite blandad kompott från mina sista dagar i Kina.

Alltså, den där grejen med förklarande text på axlarna för matematiska kurvor, det är ju en bra idé i teorin, men om sen praktiken halkar lite efter så blir det liksom pannkaka ändå… Å andra sidan – man ser ju tydligt att det handlar om ampere och mikrodito, så varför klaga? [Eh...]

Dagens tävling: Vad står det? Varje morgon på hotellet så hängde det en tidning på dörren, China Daily, som har en liten sektion som heter “improve your chinese” – vilket jag försökte göra. Problemet var väl bara det att fraserna som lärdes ut var några ljusår från mainstreamfållans “hej, hur mår du?“, “hur mycket kostar den?” och “ursäkta, råkar ni veta var närmaste bastuklubb ligger?” [okej, den sista kanske inte direkt är turistlingo i dess renaste form men ändå - man vet aldrig] och istället tangerade aldrig-någonsin-gränsen för hur ofta man kommer uttala dem – eller vad sägs om “regressionen inom spannmålsodling till trots så utökar jordbruksdepartementet antalet anställda” och “andelen inrikesresenärer till och från Peking minskade med fyra procentenheter under fjärde kvartilen“? Hur som helst – tecknen är tagna därifrån och kan översättas till ett ord. Nu kör vi! Gissa på!

När man har mycket tid över, typ som när man håller på att kalibrera en linjäraccelerator, så kan man ta ganska coola bilder med laserstrålarna som är installerade i rummet. Här lyser de genom en vattentank.

Och på baksidan av varje linjäraccelerator finns det ju som bekant en hel del relän…

…och så några sladdar, snyggt uppmärkta och redigt dragna i kabelrännor [eller hur var det nu?].

Laser var det ja, här har ni min hand som antikrist…

…eller mitt finger som lasersvärd.

Slutligen, här har vi Kina i ett nötskal – ibland försöker de men når inte riktigt ända fram: Om det skulle te sig så att Peking drabbas av en jordbävning samtidigt som huset börjar brinna – då ska du inte ta hissen. Är det bara en liten eldsvåda så är det lugnt, åk hiss du – eller om det är något så banalt som en jordbävning. Men båda samtidigt? Ta trapporna! För övrigt fanns det en skylt i hissen på hotellet [som jag glömde att ta kort på] där det stod att man inte skulle åka hissen om den brann. Åh fan!

Och bara för att beta av min bildbank lite så dänger jag in några gamla reklamklipp igen:

Jag har nån slags hangup på slacks, jag erkänner. Men de här brallorna är ju helt magiska! Kolla fickan! För att inte tala om accessoarerna!! Jackan! Min idollista blir bara längre och längre!

Alltså, jag säger det igen – jag är emot rökning. EMOT. Men samtidigt är jag pinsamt svag för reklam som är så töntig att den blir storartad i all sin töntighet – som den här; kolla på beskrivningen av kille #6 – “unidentified flying object“. Humor!

Även här gäller min totala aversion gentemot föremålet för reklamen – men när man gör reklam för Dino [se här och här] så kan jag inte stå emot!

Har vi inte alla önskat oss en handmålad Keith Emerson?! En sann rockikon liksom! Skalenlig i 1:9! Stort!

Ja, det var allt för den här gången. På återseende!

Er ballerina,

Singoalla

Long time, no see…

Tue January 19, 2010, 15:08

(If you read this and swedish is your mother tongue: It’s your lucky day! This update is long, filled with pictures, funny quotes and stories from my time here in China. If you read this and you don’t know any swedish at all: Take this opportunity to study the swedish language and enjoy the fact that I write these small beginning words in english.)

Nu börjar så min Kina-vistelse lida mot sitt slut. För att försöka sammanfatta det kan jag bara säga att kineserna är ena riktigt råbarkade vettvillingar till att vara många. Säga vad man vill om att man lär sig i skolan att de är över en miljard till antalet, men det är först när man kommer hit som man inser hur många de är – de är verkligen en miljard. Jag drar till med en twistad variant av Sven Jerring: “Kineser kineser, överallt kineser!” Jag menar, Arlanda, som är en flygplats som är ganska okej och hyfsat stor, har dryga femton miljoner resenärer per år. Pekings flygplats har 60 miljoner. Shanghais ena flygplats 50 miljoner. Den andra 40 miljoner. Totalt sett ligger antalet flygpassagerare per år på runt en halv miljard i Kina. Tjena liksom.

Det andra jag tycker är lite underligt är att de inte använder kryddor – eller fel, de använder inte de kryddor man är van vid från Sverige [eller Ghana för den delen]. Vanligtvis [läs: i maten man får här på fabriken där utbildningen hålls] består lunchen av ris [vilket har kommit att bli en växande andel av mängden mat] och sen olika… eh, ja, kinesiska grytor. Och de saknar smak. Eller alla smakar likadant. Men när de däremot använder kryddor – då jävlar ska det kryddas! Schezuanpepparn kan fullkomligen osa från maträtten och om man nu mot allt vett och sans skulle få för sig att äta så är det sorgligen så att det kommer vara den sista smaken ens förtvivlade smaklökar har förmågan att känna på ett par dagar… Så när jag kommer hem [eller bort - vad är hem egentligen? jag har börjat köra med definitionen att hem är där Lady är så jag kommer de facto hem, även om Ghana är där jag bor... eh, kommer bo] vill jag känna smaker. Tänk er potatismos utan muskot, tänk er köttbullar utan lingonsylt eller kräftor utan dill – det funkar inte. Som min brorsa brukar säga: “Jag jobbar inte så.”

Men ändå – nu kör vi bilder; det är över en vecka sen förra uppdateringen och det är inte meningen att hålla er på sträckbänken men hamsterhjulet snurrar på ganska friskt här [för övrigt är min favoritanalogi just den att "hjulet snurrar men hamstern är död", apropå sinnesslöa kretiner, var nu det kom ifrån?] så tiden som ges är något knapphändig. Och sedan Lady anlände i fredags så delas tiden ganska jämnt mellan att vara dunderförkyld à la alla förkylningars pater familias och att bara glida runt så där turturduv:skt som man bara kan göra när man är nyförlovade och incheckade på ett femstjärnigt lyxhotell i Peking. So without further ado – I give you:

Det sköna i hela den här situationen är att jag en gång i tiden klart och tydligt deklarerade att jag inte tyckte om elektroteknik, och sedemera började läsa språkvetenskap. Vad gör jag idag? Jo, jag sitter och läser kopplingsscheman gällande linjäracceleratorer. Det, mina damer och herrar, det är ironi. [I bakgrunden min nya Parker-penna, ingraverad med namn och givetvis den bästa julklappen förra året - från Lady.]

I fredags var det solförmörkelse här i Peking. Utsikten från vårt klassrum bort mot bergen i fjärran blev med ens en smula mer dramatisk.

Sen på fredag kväll var det looove in the air – Lady har kommit hit till Peking för en liten minisemester och tillsammans gjorde vi vårt bästa för att utforska hotellet. Här ser ni skaldjursbuffén som gick loss på hutlösa 149 kronor per person. Hade man sen lagt till en tjuga så hade man fått fri öl och vin resten av kvällen… Och ja, jag vet – priserna är lite att ta i, men det är ändå ett femstjärnigt hotell så nere på stan är det inte lika farligt. [Ironi - en underskattad konstform.]

Lördagar är sightseeingdagar. Himmelska fridens torg, check! [Förresten är det grymt stort - nästan onödigt stort liksom. Och så har de metalldetektorer när man ska in på torget, men bara för väskor - inte för personer. Som om man vore dum nog att smuggla sin Kalashnikov i väskan och inte innanför jackan.]

Åt andra hållet hade solen precis [nåja] gått upp och med lite sepiaeffekter är vi genast tillbaka i en svunnen tid.

Förbjudna staden – även den helt groteskt stor. Uppskattningsvis [och jag undanber mig för rättelser från eventuella wikipedia-autister som kan rabbla FASS på löpande band] en gånger en kilometer.

Vi skaffade oss automatiska guider på svenska[!] – det lät ungefär som att en kines satt med ett lexikon framför sig och läste orden för första gången. Men icke desto mindre, Förbjudna staden är förjävla häftig.

Stilstudie av kinesiska djur. Och så en kinesisk sol då.

…eller så tar vi det från en annan vinkel!

Överallt var det imponerande byggnader, rum och prylar. Just det här har jag ingen riktig koll på vad det var men en gissning är att det handlar om en tron. Typ. Konsultation med Lady har gett att det här var salen där Kejsaren höll sin audiens. Det låter rätt läckert – audiens. Jag vill också hålla audiens. Typ “då bokar vi audiens på mitt kontor imorgon klockan två. Välkommen!”

Vacker – det är nog det närmaste jag kan komma att beskriva den förbjudna staden. Vacker. Men för att komma dit är jag tvungen att tänka bort människorna [som faktiskt är överallt], staden i sig, utan turister, vakter och skolklasser, är verkligen vacker. Apropå skolklasser förresten så är jag ett hett villebråd här i Asien – i förbjudna staden blev jag ombedd att vara med på fotografier inte mindre än tre gånger, varav en var med en hel skolklass med kinesiska barn. De ville ha med både mig och Lady – så nånstans i Kina finns det ett gäng med digitalkameror i vilka det finns ett par riktigt sköna bilder på mig och Lady. Och 100 barn.

Vi fortsätter följetongen min kompis ödlan, eller som i det här fallet – draken, del III. [Del I och II.]

Som sagt, lååååång mur runt staden.

På andra sidan [vi gick rakt igenom staden] möts man av den här synen…

…som sedan utvecklas till en magnifik park.

Söndagar är kinesiska-muren-dagar som ni alla vet och därför bar det av till densamma direkt på söndag förmiddag. Här ser ni en skylt där det står [på kinesiska givetvis] att “1999-11-06 fyllde Lars Ericsson [även känd som "Pappan"] 50 år.” Bland annat. Det är en hel hyllningsskylt till min pappa. På kinesiska. Tror jag.

Som sagt – var var vi? 1890?

Utsikt från muren. Mot muren.

Referensbild, tänk på den här senare.

Bildbevis – VI. VAR. DÄR. [OCH. JA. JAG. HAR. EN. REFLEX. PÅ. MIN. JACKA.]

Närå, så att eh… har du en hjärnsjukdom så ska du bara bestiga muren efter din egna förmåga. [Till skillnad från om du inte har det - då du lätt kan klättra efter någon annans förmåga...]

Utsikten var, smogen till trots, helt enastående.

Välkommen upp! Ganska läskigt ändå att tänka sig att den här muren byggdes för hundratals år sen – och att vi [människan] sedan dess inte liksom överträffat den… Var det dåtidens kejsare som led av svårartad megalomani eller är det dagens miljardärer som är för försiktiga i sina visioner?

Referensbild II, fortsätt tänka på dessa två.

Väl uppe tog vi en paus. Jag eh… jag vilade. [Till mitt försvar ska jag åberopa min förkylning, remember?]

Medan vissa andra eh… tog kort. På sig själva.

Oavsett hur högt upp man kom så hittade man alltid en annan högsta punkt. Längre fram.

Men tillslut så… och här kommer sista bilden gällande referenserna – vi klättrade ganska högt upp. Och i det där templet [som jag tror att det är] har man en ganska så nice utsikt.

Under en av pauserna på vägen ner så fyrade Lady av ett sånt där leende som gör att jag bara än en gång blir alldeles knäsvag och tycker att livet är förjävla fint som gjort att vi är kära i varandra.

Och kär och ganska nöjd efter att ha besegrat Pekings variant av Mount Everest så satt jag där och tog igen mig.

Och det var så sant – kineserna är väldigt medvetna om det här med kvantfysik – att man kan vara på flera ställen samtidigt…

Samtidigt som solen började dala begav vi oss så tillbaka till hotellet – först tänkte vi ta en omväg om Sommarpalatset men när så båda taxichaufförerna skulle ha betalt för att den ena skulle göra omvägen så tänkte vi om. Väl tillbaka på hotellet blev det tupplur följt av middag. Bra val.

På fredag bär det av hemåt till Sverige för en del möten, ompackning och förhoppningsvis några bägare på JB. Kanske rentav lite hej&kram med de nära och kära innan resan går vidare ner mot det lilla landet i det stora Afrika nån gång i början på februari. Tiden här i Kina har varit extremt lärorik [jag och mina linjäracceleratorer är som ler och långhalm numera], hyfsat fattig på smak och fylld av den där känslan att jag önskar att jag hade kunnat kinesiska. För nånstans så har jag fattat hur det är att vara annorlunda – här i Kina är jag just det, annorlunda. Inte speciell, utan som Britney Spears, annorlunda [referens som få förstår - men låt gå]. Jag önskar att när folk stirrar på mig så skulle jag kunna säga till dem på sådär riktigt inbiten kinesiska att “ja, jag är lång och ja, jag ser annorlunda än en miljard av dina landsmän – men för den sakens skull är jag inget ufo“. Så om det är någon av er läsare som har grundmurade kunskaper inom mandarin så hojta till!

Dagens fundering:
Varför är inte teckenspråk internationellt egentligen? Eller ja, svaret är väl ungefär lika givet som anledningen till att språk överhuvudtaget inte är internationellt – det är för många kockar. [Och det är ju ganska naivt att tro att teckenspråket skulle skapats så mycket senare än det talade att man dels hade koll på hela världen och dels kunde kraftsamla nog för att göra en gemensam ansträngning mot ett enda världsspråk.] Hur som helst har vi kommit fram till [learning by doing] att det inte är helt lätt att göra sig förstådd ens med svennebanan-teckenspråk här i Asiens hjärta. Man behöver veta hur man tecknar antal [jo tjena att det går att hålla upp ett antal fingrar - här måste man hålla upp fingrarna på rätt sätt för att de ska förstå], hur man tecknar åt vilket håll man ska gå och kanske viktigast av allt – hur man gör ett tecken för att en taxi ska stanna. Men vi lär oss. Tills på fredag. [Eller torsdag för Lady som beger sig hemåt en dag innan undertecknad.]

Det var allt för den här gången – nästa gång är sannolikheten stor att det är på svensk mark jag befinner mig igen. Så då ses vi!

Er ryttare,

Mango

Shanghai Noon…

Tue January 12, 2010, 15:20

(On friday I’m becoming a human being again – my Lady joins me here in Beijing and we’re going to have a couple of bloody marvelous days; the Great Wall, the Forbidden City, good food, crazy bargaining and love will be in the air. I’m counting the hours…!)

Shanghai baby, Shanghai… I sann upptäckaranda fick jag ju för mig att åka till Shanghai över helgen för att hälsa på en av mina longtime buddies, Räkan [long story short - han blir tupprosa på somrarna och har således kallats Räkan sen vi var femton]. Trots att jag var där mindre än 48 timmar så fick jag en känsla av vad Shanghai egentligen är – det är en stad där allt handlar om att jobba och festa. Det där emellan har man helt enkelt inte mycket till övers för; kolla på bio, hänga med kompisar eller ha en soft spelkväll med Ticket to Ride och Fernet. Nej, här jobbar man [företrädesvis inom bankvärlden] måndag till fredag och sen går man ut på nattklubbar i tolvtimmarspass innan det är söndag eftermiddag och ångesten slår till med full kraft. Jag vet inte om det är det att jag börjar bli gammal eller om det är nån kemisk reaktion som kommer i och med att man blir vuxen nog att förlova sig – men det livet är jag inte det minsta sugen på… Till detta ska sedan läggas att en av anledningarna till att man antagligen inte har hemma-hos-kvällar med god mat och dito vänner troligen är att folk aldrig stannar i Shanghai – invånarna består till 90 procent av inflyttade [såväl kineser som expats] och alla är på väg någon annanstans, så småningom.

Nåväl, givetvis finns det en framsida av baksidan också – det är en sjukt häftig stad att uppleva på plats, det finns i och för sig inget som helst av det som Peking faktiskt måste få utnämnas till närapå världsledande inom; kultur, anor och fetgamla coola byggnader, men de håller på att skapa nya monument, nya förbjudna städer och överallt så känner man pulsen. Den där pulsen som jag bara kan tänka mig att tar över ens sinne när man är i New York, pulsen som får blodådrorna att vibrera om man tar en weekendresa till Hong Kong eller pulsen som man kan andas i närapå dödliga doser på Trafalgar Square. Och det hittar man inte här i Peking. Tack och lov.

Men innan jag hinner bli alltför långrandig tänkte jag att jag tar till ett sånt där trick igen – jag låter bilderna sköta berättandet:

Ni vet ju att flygplatsen i Nairobi har ett ganska gravt underskott på sittplatser [eftersom de fått för sig att man kan gömma bomber under stolar och därmed helt sonika har avskaffat stolarna på flygplatsen]? I Shanghai är det den totala motsatsen. Beläggningsgraden på stolarna skulle nog kunna räknas fram till ungefär 1%, högt räknat. Och förresten ska jag passa på att utnämna Shanghais [ena] flygplats Pudong till den största jävla flygplatsen i mannaminne – bara inrikesterminalen har 250 gate:r. Från ände till ände på flygplatsen är det närapå tre kilometer… eller ja, nu kom jag ju på att jag inte skulle hålla på och mässa om flygplatser och resor längre. Skitsamhälle! Över till nästa bild!

Från flygplatsen var det taxi raka vägen in till city och sen – nattklubb! Vad annars? Här har vi den gode herr Presley i en något kinesifierad version.

Och här har vi själva entrén till nattklubben. Jämför det här med säg… tja, Sturecompagniet – vad säger ni? Vilket är coolast?

Utsikt från 26:e våningen där jag hängde som inneboende hos Sonya och Tommer.

På lördagen var det givetvis dags att göra avbön för fredagens galej och vad passar bättre då än en tur på fakemarknaden [det är benkallt här i Peking så jag behövde en ny jacka insåg jag snabbt] och Coca-Co… eh, nej, just det – det ser ut som Coca-Cola, smakade som Coca-Cola men även det här var fake. När jag sa att jag beställt en Coca-Cola tittade killen i kassan på mig och bad mig om 25 yuan till. Så jag lät bli. En cola som inte är Coca-Cola men kostar 5 spänn är godare än en Coca-Cola som kostar 30…

Sjukt varm dunjacka. Ytterst äkta Peak Performance. 200 bagis.

Man kan även gå på restaurang i Shanghai [precis som överallt annars i Kina, för övrigt]. Problemet är bara att man kan se sig om i stjärnorna efter att kunna kontrollera notan efteråt. “Jaha, åt jag tre stycken… eh, ja, av något?” Men de verkar hur som helst inte ha räknenummer på kinesiska, om det är för att underlätta vardagen för sinoalfabeter som undertecknad, eller om det är för att kineska skriftspråket helt sonika inte bemödat sig med sånt tönteri har jag ingen aning om.

Nu förstår ni kanske – Shanghai måste upplevas. Allra helst från en bar på en takterass på 30:e våningen.

Baren, som för övrigt måste vara en ganska god förebild till Melkers “Le Rouge“, var nog något av det flashigaste jag varit på. Dittills.

Och här har vi då för övrigt min trogne parhäst Räkan.

Det kanske ser ut som att det är en restaurang där de serverar guldburks-leverpastej direkt ur burken, ackompanjerat av saltgurka i en kaffekopp. Och det är möjligt att det är just det – men priserna för rätterna på restaurangen började [mind you, började!] på 300 kronor.

Sen var det dags för middag – Teppanyakirestaurang stod på schemat och här ser ni vår alldeles egna kock Lee. Vansinnigt skicklig med stekspadarna och maten får fem toasters!

Och som alltid på teppanyakirestaurang måste man dricka Sake!

Eller så måste man som Chris och Joe – diskutera startuppställningen i Cincinatti Bengals [som senare under natten skulle spela första matchen i NFL:s playoffs]…

Typiskt bra uppfinning: Motorvägar på “styltor” mitt i stan. Man blir av med ringleder och tunnlar och slipper samtidigt trafiken nere på gatorna. Nån som känner för att övertyga Stockholms stadsfullmäktige om att bygga såna här monster genom Gamla Stan? :)

Sen kom vi då till nästa nattklubb – M1NT Shanghai. Exklusiv nattklubb högst upp i en skyskrapa nere vid deras Manhattan. Endast för medlemmar och avgiften började på 12 000 per år. Och då ingår – ingenting. Vår lycka stannade vid att nattklubbschefen är svensk [och heter Magnus] så att nämna hans namn och vifta med svenska id-kort gjorde att vi kom in. Och det här är vad man möts av: Utanför hissarna finns ett 17 meter långt hajakvarium. Inne på klubben. Den här bilden hann jag bränna av innan en vakt kom och påminde mig på sitt finaste sätt om att man inte fick fotografera där inne. Men fatta – hajar!

Sen ett litet trött hopp till dagen efter – lördagkvällen fortsatte dock på inslaget spår och inte mindre än tio nattklubbar betades av under helgen i Shanghai. Hur som helst – på vägen tillbaka till Pudongflygplatsen tog jag så plats på Maglev-tåget – mellan Shanghai och flygplatsen är det ungefär tre mil, en sträcka som tar ungefär tio minuter att avverka. Tåget har en maxhastighet på – just det, du gissade det – 431 km/h, men i verkligheten hinner man bara ha den hastigheten i en minut typ, sen är det dags att bromsa igen innan man är framme. Hur som helst – åk det om ni får tillfälle, ganska häftig känsla att susa fram i dubbla X2000-farten…

Tillbaka i Peking – som även de har en flygplats som inte direkt skäms för sig; årligen tar de emot över 60 miljoner resenärer [en miljon i veckan, 150 000 om dagen, 6000 i timmen, hundra i minuten, två passagerare varje sekund, dygnet runt].

Så är vi tillbaka i nutid. Jag har fortfarande inte riktigt kommit till sans riktigt med tidsskillnaden, så jag är uppe med gökottejägarna och käkar frukost vid sex om morgnarna – vilket i sin tur betyder att jag somnar som en klubbad säl vid tio [vilket klockan är om typ 20 minuter]. Så tiden för att skriva masterepos här på indiansommar är mestadels tidig morgon eller sen kväll – jag finner inte ron liksom. Men jag ska bättra mig!

Dagens fundering:
Tror ni att man kan veta något man inte vet? Att hjärnan har kunskapen men att det aldrig har återkopplats till medvetandecentrat liksom? För egentligen borde väl det vara själva definitionen på att man vet något? Att man är medveten om att man vet liksom. Lite som Lucy, den där första människan man hittat skelettet av nånstans i Afrika [för övrigt trodde jag att hon var döpt efter min grannes hund Lucy, men jag har, så här i vuxen ålder, fått reda på att hon fick det namnet för att låten Lucy in the Sky with Diamonds spelades på radion när de gjorde fyndet] – Homo Sapiens Sapiens; “människan som vet att hon vet“. För utan att jag vet om att jag kan en sak så kan jag ju inte tro att jag kan den… eller ja, J A G kan ju tro det ["Underskatta aldrig en man som överskattar sig själv.", som Franklin D. Roosevelt sa...] men det kanske är svårare för gemene man. Nåväl. Skalman hade nog rätt ändå – man ska bara tro det man vet. Basta.

Simma lugnt mina vänner!
Utnämningarnas vimmel!

Er landgång,

Writesonger

Chemical feelings…

Thu January 7, 2010, 11:56

(Top three things you don’t want to hear from the lecturer who’s supposed to make you a master at work of a technical equipment worth millions of dollars:
1. “I think so.” [Answer to a question about the extremely sensitive electron gun.]
2. “The answer is not important, the question is.” [Very zenlike way of looking at questions and answers - like saying: "Oh, we don't know w h y your machine broke, but we do know that that's what you want to know!"]
3. “Yes.” [Answer to my question "which of these ones is the ion chamber?" - hello mr no-good-chinese-english-teacher-who-taught-my-lecturer!])

Det där med kvalitet och kvantitet som jag ordade om i förra inlägget – jag fick ett påhugg från den gode Bjowi angående det, hans skrev att “Här på firman brukar det sägas att kvalitet är en inställning; ett tankesätt, en attityd. Vill man att det man gör ska bli bra?” och det kan jag hålla med om. Men så har jag funderat ytterligare på kineserna och jag tror att de liksom inte har det i sin världsbild att fråga sig själva om de vill att det de gör ska bli bra. De gör liksom det de blir tillsagda, no more, no less. Eller så här; man får e x a k t vad man frågar efter här. Om jag säger att jag vill ha min bil omlackad så lackar de om den. I vilken färg som helst. Säger jag att jag vill ha den blå, så ordnar de det – i vilken nyans som helst. Man måste liksom specificera in i minsta detalj, för den personliga initiativförmågan ger minusutslag på skalan… Om man däremot säger att man vill att de lackar om plåt- och karossdelarna i färgen 26B, marinblå metallic, tre omgångar och med två lager klarlack utanpå – så får man tillbaka bilen precis i mint condition. Men det är just för att man själv har bett om det. Hemma i Sverige hade man kunnat säga “lacka om den, tack” – och fått följdfrågan: “Vilken färg, vilken nyans, ska det vara metallic, hur många lager klarlack, när ska det vara färdigt, hur mycket får det kosta? Und so weiter.” Okej, nu kanske jag drog en rövare i och med att svenska billackerare kanske inte står ut som de mest serviceminded och kvalitetstänkande individerna och till alla er billackerare som läser det här – inget illa ment [hur många ni nu än må vara]! Men ni förstår tanken…

Och när vi ändå är inne på att diskutera vidare från tidigare inlägg – den andre Björn W kom med en intressant länk angående universums form. Och jag har försökt läsa in mig lite – universum är platt. Som ett pappersark typ. Men oändligt. Vilket för mig är ganska sjukt – kom vi inte överens om att universum var oändligt punkt, liksom? Ingen jävla papperslapp! För i så fall borde det väl vara oändligt i alla ledder? Det har tydligen att göra med “dark energy” som påverkar universums densitet. Om densiteten är mindre än den kritiska massan [vilken i sin tur definieras som kvadraten av Hubbles konstant - mycket logiskt och ytterst lättförståeligt, tycker ni inte?] så kommer universum att fortsätta expandera i all oändlighet. Men man tror att densiteten egentligen är större [vilket skulle göra att universum krymper tydligen, och slutligen kommer sluta i "the big crunch" vilket är totalt motsatt the big bang], bara det att det finns sån här mörk energi som har en negativ massa, den kosmologiska konstanten [goddag yxskaft liksom; "hur mycket väger du då?", "tja, inte mer än minus 90 pannor i alla fall" - hur kan något väga minus? Om inte annat skulle jag hur som helst vilja ha med mig sån materia i resväskan när jag flyger hem härifrån Kina!] som väger upp och gör att universum expanderar. In i evigheten… Ja ja, jag antar att det är ett Sisyfosarbete att fundera över universum så jag låter det vara för nu. Själv är jag i Kina och min Lady i Sverige, det räcker för mig för att jag ska vara säker på att jag vill att universum ska krympa så pass mycket att avståndet mellan Peking och Stockholm är typ 20 minuter…

Dagens fundering:
Finns det egentligen någon skillnad mellan fysik, kemi och psykologi? Eller ja, den frågan lät väl ganska sjuk, men jag menar – kan man skilja på känslor och kemi, eller fysik? Finns en känsla bara i psyket eller existerar den även i kemins värld – och i den rent fysiska verkliga världen? Eller är känslor abstrakta? Är det någon som vet? Själv är jag rakt igenom sinnesberusad av känslor för min Lady, kärlek, längtan och saknad – och jag tror att i kemins värld skulle det handla om Wolfram, Neon, Guld och Barium – mest för att jag tycker om orden, troligen skulle det bli en genomgiftig blandning. Hur som helst – kan man mäta känslor? Jag lovar att jag maxar skalan just nu, i så fall!

Nåväl, vi kör lite bilder härifrån Kina så länge…

What a wonderful world, som gode herr Armstrong skulle uttryckt det… Eller som vi säger nuförtiden – utsikt från konferensrummet där vår utbildning hålls…

Lunchen serveras på sjunde våningen i fabriken där utbildningen hålls – i sann Prison Break-anda får man då en aluminiumbricka som sedan matsalspersonalen slevar upp maten  på. I det här fallet [från klockan tolv och medsols] paprika [typ], luftbröd [smakar ungefär som att man gjort bröd på trolldeg], stuvad ål [behöver jag säga att den blev kvar på tallriken?], ris, nudlar, andra sorts nudlar med sallad och slutligen selleri en masse, som de tydligen älskar.

Jorå, så att jag fortsätter på min inslagna bana som sopptestare [se tidigare avsnitt här och här], den här gången var det sojamarinerad aubergine med nudlar stora som kopparormar…

Mitt hotellrum, uppstegat fick jag det till 45 kvadratmeter [typ som vår lägenhet] och här går det ingen nöd på mig, fruktfat och kakfat levereras varje dag till dörren, fri öl i baren och dessutom gratis skoputsning och skjortstrykning. Hade det inte varit för att vi i Ghana kommer ha ungefär samma uppassning så hade jag varit rädd för att bli bortskämd…

Sjukt stort hotell förresten, 1000 rum och till det kommer inomhustennisbanor, bowlinghall, nattklubb, åtta restauranger, spa, biljardhall, konferenscenter, inomhusbasketplan, 50-meterssimbassäng… ja, jag kommer inte ihåg allt och vad jag vet är att jag hittills hunnit beta av tre restauranger. I topp ligger nog den japanska faktiskt och bottenplatsen innehas för tillfället av den genuint kinesiska restaurangen som serverar såväl maneter som sköldpaddor.

Maneter ja, såna man äter… får jag lov att presentera Riians [min sydafrikanske kollega] förrätt igår – maneter med morötter och rädisor. Hepp!

Ja, jag älskar verkligen Miffy, mina fina överstrykningspennor – man kan ju undra var vår föreläsare köper sitt kontorsmaterial…

Slutligen ska det sägas att kineserna har varit helt lamslagna sen jag kom hit – de har satt köldrekord på köldrekord och för tillfället har de den lägsta temperaturen på över 50 år – minus tretton grader! Jag menar, kom igen!, i Sverige har vi [ni] temperaturer som skulle få till och med en riktig vodkaryss från Sibirien att ruska lite på sig – och så lamslås det kinesiska samhället av något som vi snarast skulle kalla för en sval bris. Å andra sidan kan man lätt inse att de inte är vana vid såna här temperaturer; inomhus kryper kvicksilvret lätt ner till femton-sexton grader och isolering i väggarna är liksom ett fenomen de inte riktigt hört talas om.

Hinner inte så mycket mer nu – ska ner och gå igenom menyn på vistelsens fjärde restaurang… Ikväll blir det kinesiskt igen, men Kina är g a n s k a stort så att säga att man äter kinesiskt i Kina är väl som att säga att man äter europeisk mat i Europa. Jag återkommer med rapport!

Kommentera, filosofera och kontemplera – mera!

Er flipflop,

Duncan

Eastern promises…

Mon January 4, 2010, 0:43

(I am as of early Christmas eve a fiancé and by that also most definitely the happiest guy walking in a pair of shoes. I asked Lady to marry me and she said yes! Here we go!)

Nu sitter jag i Kina, i mitt hotellrum i Peking och funderar lite över det där med olika kulturer – jag är van vid Ghana och Afrika nu och så helt plötsligt hamnar jag i Kina och allt ställs på sin spets igen. Jag fattar inte språket, är helt ovan vid kulturen och ställer mig allt som oftast frågande till mängden med personal överallt [när jag åt middag igår hade jag tre servitriser till mitt bord]. Men ja, rätt ska vara rätt – så vi börjar om;

Jag och Lady förlovade oss på julafton!! Efter en ganska lång förberedande tankeprocess så bestämde jag mig ett par dagar innan julafton för att det var dags – på frågan vad hon ville ha i julklapp sa hon; “det räcker med dig“, och om inte annat så gjorde det mig säker. Så på julaftons morgon var det dags – hon sa “ja” och gjorde mig därmed till den avgjort lyckligaste och stoltaste fästmannen i mannaminne! Bröllop har börjat planeras och vad det lider kommer säkerligen även det avhandlas. Hur som helst – det här är ju megastort och egentligen borde jag inte göra annat än att bara sitta och förundras över hur lyckligt lottad jag är  [precis som att min konfirmationspräst tyckte att vi inte borde göra annat än att gå runt och förundras över att celldelningen fungerar] men en del av mig känner också att det här är för vackert för att ordas om så här lättvindigt. Lady vet vad jag känner och för mig räcker det. Men icke desto mindre – inom ett år smäller det!

Nåväl, åter så till Peking; jag ska hänga här i tre veckor och gå utbildning för linjäracceleratorer. Highlife må jag säga. Å andra sidan är jag inhyst på ett megalomanstort femstjärnigt hotell så det faktum att det är snökaos här i Kina kanske inte spelar så stor roll – jag kan alltid beta mig igenom de tio [!!] restaurangerna på hotellet – eller spela tennis, squash, basket, simma, bowla eller gå på bio. På hotellet. I och för sig var det nära att jag inte ens kom in i Kina; på flygplatsen blev vi stående i nästan en timme för att smittskyddsläkaren på flygplatsen inte ville släppa iland oss… När sedan kaptenen övertygat honom om att det fanns en hel del mäktiga företagsrepresentanter på planet och att deras företag skulle komma att bli hyfsat upprörda om deras anställda skickades tillbaka till Europa så var det helt plötsligt game att få komma in på flygplatsen. De är väldigt måna om sina europeiska investerare här kan man säga… Och snökaos ja, det var snöstorm när vi landade igår och i sann “åh-fan-snöar-det-i-år-igen?!“-anda så har kineserna givetvis inga dubbdäck. Taxiresan från flygplatsen till hotellet, som normalt sett ska ta tjugofem minuter, tog således två timmar.

Dagens fakta:
När julen tagit slut är det, i Paraguay, vanligt att man rakar alla män med 18 år fyllda. Under denna tid har kvinnorna i byn stickat peruker som sedan sätts på männens ryggar. Allt filmas och läggs ut på youtube.

Ja ja, jag återkommer till alla konstigheter – nu ska jag ner i loungen och vänta på min skjuts till träningscentrat. Förresten kommer det här vara mitt sätt att kommunicera på nu – varken twitter, facebook eller google [?!] funkar här… Så just det, ni kan ju, om ni vill – hitta mig på Skype: magnus.ericsson

Dagens fundering:
Kan kvantitet väga upp kvalitet? Tänk er aporna och Shakespeare – hade Shakespeares samlade verk varit mindre värda om de hade “råkat” åstadkommas av en apa som satt vid en skrivmaskin och knapprade fram slumvisa bokstäver? Eller är det resultatet som är det viktiga och vägen dit ska man blunda för? Det känns lite som att här i Kina så försöker de mörka bristen på kvalitet med kvantitet och de gör det faktiskt verkligt bra… Vad är kvalitet egentligen? Är det resultatet eller är det hur man når det? Jag vet inte… känns det som. Hade ni frågat mig för 36 timmar sen hade jag varit bensäker på att kvalitet är ett hantverk gjort av någon som vet vad han eller hon gör, en master-@-work helt enkelt. Nu känns det som att det kan vara ett hantverk gjort av några som var för sig inte har en aning men tillsammans kan få ihop det. Vad är rätt?

På återskrivande, mina vänner!

Er dryck,

Rugby

PS. Lady – jag saknar dig, det är mörkt ute och även om solen tittar fram så är det du som står för ljusglimtarna i tillvaron. ILU ILU ILU!! :) DS.