i n d i a n s o m m a r

Last but not least…

Fri December 18, 2009, 18:36

(This is the last entry made in Africa for this year. Tonight I’m leaving for Sweden and after that it’s time to try my wings in China. The grej of the day is: “The USB comb“. If you don’t have it – buy it! No one can live without it!)

Sista dagen i Ghana för det här året. Det enda som känns underligt med det är nog de där konstiga sakerna; inget mer Bush Canteen på nån månad, ingen mer tropisk värme [det har sällan varit under 30 grader varmt nu under mina veckor här nere] och inga mer afrikanskt liberala tidspassningar att ta hänsyn till. Vad jag däremot ser fram emot är en vit jul tillsammans med Lady, få träffa släkt och vänner och få kunna äta Lakritspuck och tunnbrödsrulle [kanske inte samtidigt dock].

I mitt senaste inlägg raljerade jag ju lite om rymden – och min trogne läsare bjowi [som för övrigt är en Scaniaslacker och således har varit ledig hela dagen idag - att han dessutom är en vanvettigt trevlig lirare som jag träffar alldeles för sällan hör kanske inte till saken, vilket inte Scaniadelen gjorde heller, men bör nämnas ändå] kom med följande uppföljningstanke:

Angående det där med jymden: Einstein lär ha sagt “Det finns bara två saker som är oändliga: Universum och människans dumhet och det första är jag inte säker på.” Låt det vara hur det vill med människans dumhet (han hade rätt; det är inte mer med det) och fokusera istället på det där med universums oändlighet. Jag håller med om att det börjar svindla när man tänker på sådant nämligen. För: Om nu universum är oändligt, då innebär det alltså att oavsett hur långt bort i universum man åker, så kan man alltid, ALLTID, åka oändligt långt bort till. Oändligt långt bort alltså. Visst svindlar det? Men håll i dig nu här: Anta motsatsen, d.v.s. att universum är begränsat. Det må vara väldigt, VÄLDIGT, långt och stort, men det finns ändå en yttre gräns för universum. Då måste det ju finnas något utanför den gränsen. På andra sidan gränsen. Motsatsen, d.v.s. att det inte skulle finnas någonting, är ju lika märklig att tänka sig som att det inte skulle finnas något, ingeting alls, på andra sidan väggen till kontoret där jag nu sitter. Eller? Och om det nu finns något där på andra sidan, vad är det i sådana fall?

Hur är det med svindeln?

Min replik lät inte vänta på sig – jag uppskattar diskussioner och dialog, så att ni kommenterar är guld värt! Hur som helst, så här skrev jag:

Slutligen – jymden. Okej, rymden är oändlig. Tror man. Fine. Men Big Bang – en gång i tiden var universum av en knappnåls storlek, sen kom Big Bang och rymden blev oändlig. Så säger forskarna. Vadå knappnål?! Hur fan ska det funka? Var det världens tyngsta och mest innehållsrika knappnål eller vadå? Något oändligt kan väl ändå inte komma ur något som är stort som en munblåsa? Och för övrigt – vad fanns det runtom den här knappnålen då?

Nu – är det så himla konstigt att man sitter och blir filosofisk när det är så här det ligger till? Att en knappnål plötsligt fick för sig att bli stort som… eh, ja, oändligheten? Om jag nu mot all förmodan skulle ha någon astronom som läsare, eller doktorand i modern fysik för den delen [inte för att de är experter på universums utbredning men de är i alla fall hajsmarta] så kan ni väl droppa en rad i kommentarerna och förklara hur det ligger till? För jag och bjowi [och antagligen alla andra] vill verkligen veta – hur fan går det till det här med rymden? Oändligt? Vadå oändligt? Det går väl inte?

Dagens fundering skippar vi idag – hela inlägget har ju varit sådär kvantfysiskt filosofikantigt så vi lugnar oss för idag. Istället kör vi lite sköna bilder – jag har upptäckt en ny grej: Picasa. Eller ja, jag vet att det inte är nytt och ej heller så för mig egentligen. Det är bara det att jag idag föll till föga igen för att använda det – och det är ganska coolt.

Originalet. Må så vara att det är en cool lirare som kör med pilotbrillor som skyddsglasögon, men vänta ska ni få se…

Now we’re talking! Helt plötsligt flyttades vi tillbaka till en svunnen tid då kamerorna var sunkiga och svartvita, och fokus låg nånstans mitt i bilden. Åtminstone i mina ögon fick bilden mer liv och blev intressantare nu…

Men det här är nog ändå min favorit. Det är “vårt” träd som även är en del av sjukhusets logotyp. Och så en hel massa himmel och längst ner ser man även ut över Accra och i horisonten även Atlanten…

Och vips! Så är effekten rentav dramatisk. Himlen är blå som om Rafael hade målat den i Sixtinska kapellet och trädets siluett står nästan ut ur bilden.

Och nu, nu när jag har skrivit det här och visat er så ångrar jag mig bittert i det tysta. Varför lät jag bara inte bli att säga något och istället lät er tro att jag är en master at work när det gäller bildkomposition, efterbehandling och färgmatchning? Whyyy? Det enkla svaret är nog att jag är förjävla dålig på att ljuga. Det funkar inte riktigt för mig. Jag börjar svettas ymnigt och blir sådär femåring:skt nervös att det liksom inte är värt det. Därför lät jag bli. [Eh, labilt psyke, någon? Här sitter jag och för en diskussion med mig själv...]

Nåväl – nästa gång vi skrivs är jag återigen på svensk mark, är hemma i två veckor innan äventyr i Kina väntar [ja, som ni märker så gör jag allt som står i min makt för att hålla kvar greppet om er läsare; är det inte Ghana så är det Tyskland, är det inte Tyskland så är det Sydafrika och är det inte Sydafrika så är det Kina]… Inför det kommande året kan jag locka med USA…

Tjipp och hajk!

Er Bengt,

Alsterlind

PS. Dagens låt är “I’m coming home“ med Johnny Horton, tillägnad min älskade Lady. DS.

On the right right side…

Wed December 16, 2009, 18:32

(…or the wrong left side. That’s where they have the steering wheel in South Africa. Damned anglophils! Today’s person is: Barry Goldwater. His birthday was on New Years day but he passed away somewhere around ten years ago. I guess he never really was that famous but he was senator for Arizona for a while – and perhaps even more important; he was contending against Lyndon B. Johnson for the presidency. All be it he lost it, but still. Anyhow, he once said this about the vice president at the time, Hubert Humphrey: “He talks so fast that listening to him is like trying to read ‘Playboy Magazine’ with your wife turning the pages.” Now that’s pretty fast.)

Det här med min blog – funkar den egentligen? En gång i tiden hade jag tanken att jag aldrig skulle ha en enda bild på min blog, folk skulle lära känna mig genom ord och annars fick det vara. Det sket sig ju, kan man säga. Tvärtom kommer jag nu ibland på mig själv med att inte skriva det jag hade tänkt för att inte ta för mycket fokus från bilderna. Lagom är bäst, va? Jag tror det. Förresten väntar jag fortfarande på slogans för mig, hittills har ni lyst med er frånvaro på den fronten…

Dagens citat:
“Då bestämmer vi så definitivt, så kan vi alltid ändra oss senare.”
- Göran, en av sköningarna här i projektet

Dagens fundering:
Ibland blir jag sådär pseudofilosofisk och börjar tänka på rymden. Ni som följt bloggen vet vad jag menar [se dagens fundering här för att läsa mer] och även om jag ibland kan tycka att det är både pretentiöst och en smula nördigt [en kombination som inte direkt borgar för ett brinnande intresse av att läsa mer hos er läsare] så kan jag inte låta bli. Det här med stjärnor i universum – det sägs att det finns fler stjärnor i universum än det finns sandkorn på alla stränder på jordklotet. Okej att det nånstans är logiskt i och med att uttrycket “stjärnstopp” ända sedan man var liten har använts för något som är oändligt – och rent logiskt sett så är antalet sandkorn i världen ett ändligt tal. Men ändå. Nästa gång ni är och badar – försök att ta tålamodet att sätta er ner och räkna hur många sandkorn ni får upp om ni bara tar en nypa. Sjukt många. Sjuuukt.

Hotellet jag bodde på i Pretoria, Colbyn Lodge, får nog karakteriseras som ett skönt hak som tar igen på gungorna vad de förlorar på karusellen – extremt intim och personlig touch, samtidigt som standarden på rummen var, ja, låt oss kalla den för rustik. Hur som helst – här har ni synen utanför mitt fönster – djungel!

Precis som i Tyskland försöker de göra sig profit på min gode vän Dinos namn. Dino, du är ju för fan jurist, gör något!! [Det ska dock tilläggas att maten de hade på Dino's var sann italiensk konst, så om de ska få straffeftergift för något så är det det.]

Elekta, företaget jag besökte nere i Sydafrika, tog hand om mig på ett helt prickfritt sätt – från stunden jag blev hämtad på flygplatsen till det att jag lämnades på densamma. Här var vi på middag andra kvällen – The Meat Co. Tankarna gick helt osökt tillbaka till i somras då jag, Lady och åtta av våra vänner var nere i Toscana i en vecka, varav en kväll spenderades på Dario Cecchinis Officina della Bistecca – köttet på The Meat Co. var lika gott men eftersom stämningen var något unik [understatement of the day, för övrigt] hos madman Dario så vinner han. Men ändå – 750 grams T-bonesteak perfekt grillad, med lite ruccolasallad och balsamvinäger som tillbehör. I Sydafrika. Perfekt!

Nu var det väl i och för sig så att själva stämningen där nere i Sydafrika var ganska unik den med – mitt ute i bostadsboomen i Pretoria bestämde sig en rik knösus för att “vänta nu, jag bygger ett stort köpcentrum här – men get this: jag bygger det i form av en pittoresk liten italiensk småstad!!” Helt bisarrt, allt var utformat för att påminna om medelhavet och känslan för de små sakerna var… ja, sinnessjuk. Här har vi ett av torgen.

Som sagt, de har ett sinne för detaljer.

Dagens pausfågel är: “Refuserade barnböcker”
1. Pojken som dog när han åt alla sina grönsaker.
2. Vissa kattungar kan flyga.
3. Nu är det nog, vi adopterar bort dig.
4. Du är annorlunda och det är inte bra.
5. Jenny var så elak att hennes mamma slutade älska henne.
6. Var skulle du vilja bli begravd?

Det är nästan bara när man blickar upp mot himlen som man inser det – allt är inomhus… [Nämnde jag att stället är bisarrt?]

Utsikt från rummet jag bodde i hemma hos Gary, en av Elektas ingenjörer. Hans hus kan snarast liknas vid ett mansion; sju sovrum med tillhörande badrum, tre terasser, en pool, ett gym, två vardagsrum, en matsal, en uteplats och garage för tre bilar. Allt för det facila priset av 1,7 miljoner kronor. Fattar ni? Man kan välja på att bo i en etta på Kungsholmen eller i ett slott i Pretoria. Och om det fortfarande är ett svårt val; de har sommarväder året runt.

Sen var det dags – safariiiii!! I give you – buffel. Eller nåt.

Och ett annat djur med horn.

Pumba med fru och barn!

Nelson – vem minns inte Nelson? Jag fick en klump i halsen när jag såg den här lilla krabaten ligga helt utslagen men klumpen förvandlades ganska snabbt till deep and utter respect när han ställde sig upp och jag insåg att han skulle kunna köra över mig som ett tåg. Han var ingen Nelson, han var en trött liten mayhem-maskin!

Alltså, tigrar är ju katter. Egentligen. Tyckte jag i alla fall, till dess att det här monstret bestämde sig för att det vore en bra idé att skrämma bort den där bleka svensken. Bråkdelen av en sekund efter det här kortet så står jag öga mot öga med ett tigergap – och vid såna tillfällen litar man inte mycket till nåt afrikanskt flätstängsel kan jag säga… Bättre fly än illa bli uppäten – I tell you!

Nelson d.y. hade en mamma också, stor som ett tåg på riktigt. Och med en noshörning:sk version av PMS. Hon var inte så nöjd alls över vårt envisa hävdande av allemansrätten – efter kortet togs fick vi ta till flykten på riktigt. Två ton noshörningsmamma är inte vad man vill ha i sidan – även om man har en bil runt sig.

I parken finns även Sydafrikas näst största grotta [apropå stort förresten, visste ni att Holland får plats inuti Krugers nationalpark?, nej, tänkte väl det]…

Dagens dikt:
Rickard
Nyårsafton. En röd stege. Bananer på drift.
En som vet med sig att han stulit en rockring gråter stilla.

När man väl kom ner var det som att kliva in i en katedral – från golv till tak var det på sina ställen 40 meter…

Så att ni vet att jag var där liksom. Det där med självporträtt är väl inte riktigt min grej kanske… det är lättare om man är två som är ute och reser [läs: jag saknar min Lady].

Slutligen, det här med bostadsmarknaden i Sydafrika berörde jag lite här ovan – och jag tänkte bara prata lite mer om det. Det verkar som att folk inte riktigt bryr sig om att skaffa sig någon pension där nere i Sydafrika – istället köper man hus. Både Gary, som jag bodde hos, och hans chef Jeanette, har tre hus var där de hyr ut två av dem. Tydligen är det hyfsat förmånligt att hyra ut hus, löpande kostnader med lån och alla avgifter låg för Garys hus på runt 15 000 vardera [mhm, ganska saftigt] och han hyr ut dem för över 25 000 i månaden. Nätt förtjänst på 10 000 x 3 = 30+ lakan, rakt ner i pluskan. Nice!

Jeanettes enplansvilla med dubbelgarage, stor trädgård, tjänstebostad för trädgårdsmästaren och pool på baksidan gick loss på 2,1 miljon kronor…

…vilket antagligen hade kunnat översättas till säg 10 miljoner här i Sverige.

Å andra sidan behöver vi inte ha taggtrådsstängsel runt våra hus, vi behöver inte ha en pistol i handskfacket och vi vågar dessutom stanna vid rödlysena – så allt är inte guld som glimmar.

Till sist – kom ihåg att Cairenisk arabiska har ett helt perverst sätt att räkna ut var betoningen ska ligga. Okej? Huvudbetoningen ligger på den sista stavelsen – om den stavelsen består av minst två konsonanter. Om sista stavelsen inte har två konsonanter så ligger huvudbetoningen på den näst sista stavelsen under förutsättning att den innehåller lång vokal. Om inget av dessa två villkor är uppfyllt så ligger betoningen på den tredje sista eller näst sista stavelsen, beroende på vilken av dessa två som åtskiljs av ett jämnt antal stavelser, räknat från den högraste, icke-slutliga stavelsen med lång vokal i ordet. Om ordet inte innehåller några stavelser alls med lång vokal eller dubbelkonsonant hamnar betoningen på den stavelse som är åtskiljd av ett jämnt antal stavelser från början av ordet. Tänk sen att de här sorgligt lingvistsjuka araberna som har det här som modersmål gör det här i huvudet – u t a n att ens behöva göra en ansats till att tänka efter! Just det.

Imorgon kör vi lite sköna gamla reklamurklipp igen, eller hur?

Förresten, vad ska ni göra ikväll? Jag ska ut ner på stan till Asylum Down [stadsdel], dricka några öl, äta friterat fläsk [fläsksvålen de har här är inte att leka med, believe you me!] och kanske spela Kalaha. Hemfärd till Sverige om två dagar… Vinden har vänt! Det är min tur nu…

Er broder,

Emmett

PS. Dagens shoutout, som egentligen är samma varje dag även om den inte skrivs ut, går givetvis till min Lady: Honey, jag saknar dig! På lördag syns vi igen och då blir det n i c e ! Puss puss! DS.

Very south of France…

Tue December 15, 2009, 19:07

(Todays sköning [which is a swedish word for an admirable person] is Jane Birkin. I have no idea if, and in that case why, she is famous but she’s given the world the following quote, and for that alone she deserves to be awarded the title ‘todays sköning’: “My mother was right: When you’ve got nothing left, all you can do is get into silk underwear and start reading Proust.” I mean – why silk underwear? And why Proust? Magic.)

Än en gång är det så dags för ett sånt där spretigt opus från mig – jag började skriva på det här för fem dagar sen, när jag var på väg ner till Sydafrika. För tillfället befinner jag mig nån mil ovanför Nigeria och är på väg tillbaka till Ghana igen och innan ni läser det här har det säkerligen hunnit bli tisdag och då är jag tillbaka på kontoret. Så för att göra det här lättare att följa tänkte jag att jag ska försöka mig på konststycket att dela upp mina äventyr nere i Mandelas hemtrakter i flera olika uppdateringar. Så kom ihåg att titta in imorgon igen, och dagen efter…

Hur som helst – storyn tar, inte helt ovanligt, sin början i en flygplatslounge…

Än en gång sitter jag så i Akwaaba lounge på Kotokas flygplats här i Accra. Den här gången bär det av till Sydafrika och i sann Afrikaanda har det hittills varit fyra strömavbrott här på flygplatsen sen jag kom för trekvart sen. Dessutom ligger incheckningssystemet nere så man får handskrivna biljetter à la monopolpengar och på frågan om de har några platser med extra benutrymme för en förvirrad europé som undertecknad får man svaret: “Sir, we don’t even know which seat y o u have reserved and thus we have no idea of how the seating arrangements are.” Ja ja, det är ju trots allt bara åtta timmars flygning – och att leka fällkniv i ekonomiklass är ju… kul.

Väl på planet visade det sig att djungelns lag rådde och att jag därmed visst kunde få tag på en av de där eftertraktade nödutgångssätena – det visade sig emellertid att till skillnad från resten av världens alla andra flygbolag så har Kenya Airways inaktiverat lutningsfunktionen på platserna vid vingarna; således blev det en något obekväm flight till Nairobi. Rak i ryggen, in med magen, ut med bröstet, typ. Oh well, Nairobis flygplats, Jomo Kenyatta International Airport [kort reflektion förresten, Jomo Kenyatta, är inte det ett skönt namn för det första och ser han inte jävligt läskig ut för det andra?] – hur många av er har varit där? Om någon har, håller ni med mig om att det är en av de flygplatser där Gud verkligen måste supit till något fruktansvärt på hembränt och insmugglad träsprit och sen fått en enda stor minneslucka och glömt att han ens hade ett lillfinger med i spelet gällande flygplatsen? Det är åtminstone min åsikt. Eftersom jag hade tagit ett par steg från min vana att aldrig göra någon research när jag ska till något nytt ställe så visste jag att de led akut brist på sittplatser [oh yes, understatement of the day] men vad jag inte hade kunnat läsa mig till, ens med all vilja i världen, var att flygplatsen hade haft ett tolv timmar långt strömavbrott strax innan vi fick landa. Inga plan hade landat och inga hade lyft [svårt att göra vilket som när det inte finns några lysen på landningsbanan och det är mitt i natten]. Således var min flight till Sydafrika inställd och som den ordentlige medborgare jag är sökte jag då upp Kenya Airways transferdisk och hittade – kön från Helvetet. Snabbt blev jag varse att folk som väntat i tolv timmar fortfarande väntade och att de 100 personerna före mig i kön var milt uttryckt upprörda [inte för att jag är någon master-at-work på swahili men kroppsspråk och röstläge är internationellt]. Så jag tonade ner mig lite, bidade min tid och fick tillslut [efter en timmes köande] reda på att jodå, jag var inbokad på nästa flight ner till Sydafrika – tre timmar senare…

Ni vet ju vid det här laget att jag är [eller åtminstone har varit] sjukligt fascinerad av allt vad flygplatser och lounger heter – så inte helt oväntat gled jag vidare till Air Kenyas lounge för att göra mig känd… vilket gick – sådär. Här spelade det ingen roll hur mycket du hade flugit förut – om du inte flög Business Class just den dagen så kom du inte in. Så jag blev hänvisad till transferloungen för KLM/Air France – ett bevis på att ordet “lounge” inte betyder något alls egentligen. Tänk er plaststolar och -bord à la Jysk bäddlager och ett rum i originalutförande [inte originalskick - mind you] från flygplatsens glansdagar på det glada sjuttiotalet – och då ser ni det framför er. Om ni sen lägger till typ hundra insomniadrabbade strandsatta flygpassagerare på de 50 kvadratmeterna med loungeyta så har vi en finfin smältdegel där västerländskt stoiskt tålamod blandas inte helt framgångsrikt med afrikansk adhoc-känsla och allt-mitt-är-mitt-och-allt-ditt-är-mitt-synsätt på hur sittplatserna ska delas upp.

Dagens fundering:
Vad är det som skapar de värderingar man har? Är det som alltid annars att nature vs. nurture utkämpar en bitter fight och i slutändan kommer överens om att de inte är överens och därmed indirekt enas om att det är en kombination? Eller är det något annat, är det bara miljö? Eller bara genetiskt? Efter att ha spenderat helgen i Sydafrika kan jag inte låta bli att hoppas på att det är genetiskt – för även om jag nu hade vuxit upp i Sydafrika med de helt käpprätt uppåt väggarna läskiga lagar och regler de hade, så önskar jag att jag ändå inte skulle accepterat det. Varför ska någon vara mer eller mindre värd än en annan människa?[!!] Nåväl, jag försöker inte hävda att jag tar the high road eller så, se det mer som en reflektion över människans tillkortakommanden när det gäller sunt förnuft, old-habits-die-hard och oviljan att ta ett steg nedåt i hierarkin – oavsett vilken…

Hur som helst – för att undvika stora tristessdöden av mina läsare så slutar jag här och börjar istället skriva på nästa inlägg – äventyret i Sydafrika. Ikväll eller imorgon – oavsett när så kommer det då en uppdatering med lejon, noshörningar, tragiska klassklyftor och sydafrikanernas totala överdådiga opulens i köpcentrum.

Men nu till lite bilder pre-Sydafrika!

Som jag skrev förut, de flätar armeringsjärn som om de vore under pistolhot…

Och i en betongbunker där väggarna är över en halvmeter tjocka – i den tunnaste delen – så blir det en del flätande.

Han står i [ja, inuti!!] väggen – här skulle man lätt kunna spela in en skön lågbudget-action à la Hollywood där skurken gör sig av med ett vittne genom att låta dem “försvinna” i betong… i den tjockaste delen av väggarna kan jag ligga raklång…

De verkar gilla det där med att vara uppe i luften.

Jämförelse med hur det såg ut för några veckor sen; det tar sig, sa brandmannen på semester!

Jorå, jag träffade Mufasa, som smakprov inför nästa inlägg alltså… [Förresten måste jag bara säga att den där hemsidan, lionking.org, måste vara gjord på "fel" sida om millenieskiftet - det får inte vara så att den verkligen är uppdaterad i mars i år! Disney måste kunna bättre än så...]

Slutligen, häromdagen fick jag frågan om hur jag skulle beskriva mig själv med en slogan. Det är avgjort svårt, I tell you. Okej att jag är en ganska skön lirare när det kommer till latinets confidentia och tidvis nog har en övertro på mig själv – men det är bara yta – jag är en ganska självmedveten kille som har fel och brister som alla andra, och innerst inne har jag ingen aning om hur jag ska beskriva mig själv – eller kanske än mindre hur jag uppfattas [för om en beskrivning är käpprätt åt fanders så säger den ju ändå inte så mycket]. Hur skulle ni beskriva er själva? Och mig? Dagens hemläxa blir alltså: Skriv en slogan om mig och en om dig själv!

På återläsande goda vänner! På fredag bär det av till nordligare breddgrader igen förresten [och om någon vet - varför heter det breddgrader när det är höjdnivån på jordklotet man talar om - borde det inte vara längdgrader liksom?].

Er slugger,

Wiggo

Groundhog day…

Tue December 8, 2009, 15:47

(Overheard conversation on one of the last site meetings:
“We are 94% done with the workers accomodation.“
“What about the toilets and showers?“
“Six percent done – in total, one hundred percent.”)

Oavsett hur coolt den än må tyckas vara att jobba i Afrika så är det de facto så att förr eller senare kommer den; vardagslunken. I mitt fall gällande jobbet och i detta nu har den slagit till med full kraft – dagarna går in i varandra och än så länge lever jag mer för att jobba än jag jobbar för att leva, vilket inte direkt går hand i hand med min livsfilosofi som inbiten epikuré. Jag släntrar ner på kontoret lagom för att hinna äta frukost innan klockan åtta på morgonen, halvnio börjar kollegorna droppa in [som alla har skönt exotiska namn som Fleurette, Korkor, Kwaku och Adjei] och sen är dagen igång liksom. Kanske att vi tar en tur upp till byggsiten, kanske att vi åker till the Bush Canteen för att äta snigel eller en helt vanlig kycklingsoppa. Men den där inledande fascinationen av att vara i Afrika har lagt sig nu och det som istället är kommit är… jobb. Vilket är fine, missförstå mig rätt. Det är bara det att… ja, jag vet inte. Jobb hade jag ju i Sverige med – för att det här ska kännas worthwile vill jag liksom ha något mer. Å andra sidan har jag fått mer, nästan mer än jag kan smälta – det enda spöket i historien är nog att Lady inte är vid min sida. Emedan hade allt känts spännande, coolt och häftigt men nu, ja. Ni hajar. Dock är det ett faktum att det är coolt, häftigt och spännande att jobba i Afrika, även om jag ibland har svårt att se skogen för alla träden. Nåja.

Förjävla bra bild. Min gamle JB-parhäst Kalle är en sann virtuos med kameran. Den här bilden har i min mening allt; färgerna, ljuset, den blänkande daggen och den där ofrånkomliga känslan av hösten som står nere mitt bland kolonilotterna och med megafon basunerar: “Vintern är på väääääg!” I alla fall, om ni, som jag, gillar vad ni ser så tycker jag att ni gör rätt i att gå in här, bläddra lite och sen slå till!

Och imorgon kväll drar jag iväg till Sydafrika, i mitt stilla sinne hade jag gjort mig inre bilder om storslagna vyer över Godahoppsudden, Kapstaden och Taffelberget – i verkligheten kom jag sen på att jag flyger till Johannesburg och att företaget jag ska besöka har sitt kontor i Pretoria. Hmm… ja, från den där grönskande drömmen har jag nu i sinnet istället hamnat i Ingenmanslandet som Gud glömde. Man låser dörrarna i taxin [eller vad säger jag, man åker inte ens taxi om man är rädd om livhanken], stannar inte för rödljus och högst troligt är även att man är beväpnad. Nu sitter ju jag i och för sig och målar fan på väggen i och med att jag dels vill få det hela att verka dramatiskt och dels tycker att en sjysst one-liner kan rättfärdiga mycket ljug [här på bloggen alltså - ljug i verkliga livet ger jag inte mycket för!] men ändå, Kapstaden hade smällt lite högre.

Dagens citat:
“Microsoft Installer is awesome. I can’t think of a logical explanation for its awesomeness so I’ll just assume that Microsoft staffs that project with the offspring of their super secret breeding program based on former dansband members and shemale midgets with ADHD and Alzheimers who listen to glam rock. I am constantly amazed at the multitude of ways in chich this thing manages to fail to accomplish its basic function – that of extracting a bunch of files into a directory.”
- skönt ironisk och elokvent uppgiven programmerare som retar sig på Microsofts omförmåga gällande… ja, allt, typ.

I linje med min inledande klagan över vardagens fulla inträdande så kommer dagens bildskörd mestadels innehålla… vardag. Håll till godo och förresten – kom in i matchen folket, jag är ju fullkomligt svältfödd på kommentarer! Kalle och Björn – ni sköter er fint! Och Erika. Ni andra – nu växlar ni ner till trean och kör om i innerfil! Okej?

Det närmaste jag kommit jul här nere: En ensam byggjobbare uppe på siten som hittat en tomteluva.

Stilstudie på det afrikanska sättet att jobba.

Viktiga personer får en egen hjälm.

Och jag fortsätter på min inslagna väg att försöka hitta de perfekta byxorna. Hittills har jag avhandlat såväl Chuck Norris som lite skönare Ca[r]sual wear…

Hmmm… man helt enkelt vaknar utanför garderoben – utan att ens behöva komma ut ur den? :)

KG Hammars måste ju vara något av en riktig lirare! Han verkar vara vettig, snabb i repliken och dessutom frisinnad nog att inse att människor är människor, oavsett vem man älskar och vad en 2000 år gammal kioskroman säger om det.

Förresten ska jag passa på att återigen uppmana er att ta ert förnuft till fånga – det börjar bli vinter nu va? Just det. Och vad gör man på vintern? Man åker skidor. Var? I Åre, om man är i Sverige. Och var ska man bo då? På Fjällgården ska man bo! Säg det högt för er själva fem gånger: “Om vi får lust att åka skidor ska vi åka till Åre och bo på Fjällgården.” Deal?

Dagens fundering:
Hur många gånger per dag tror ni att man tänker något som man inte kommer ihåg sekunden efter att man har tänkt det? Ibland, när jag verkligen vill komma ihåg något jag tänkt på så försvinner tanken som en liten sädesärla på ett rapsfält! Pang! Vips, borta! Och så ibland fastnar en tanke som nåt slags evighetsklister och man kan inte få bort den från medvetandet med all viljestyrka i världen. Så har jag det nu. Fast det handlar om en låt, de har nån grupp här nere i Ghana som tydligen är det nya svarta här nere. De spelar den hela tiden. Och även när den inte spelas så hör jag den. Inne i mitt huvud.  Inte ens det vanliga botemedlet – att nynna på “Amore” med Dean Martin – funkar. Skitsamhälle.

Er vinkelhake,

Primus

United colors…

Sat December 5, 2009, 19:09

(“If you think this sentence is confusing, just change one pig.”
-William Bricken Jr.)

Till att börja med idag tänkte jag komma med två listor. Okej?

Listan på saker jag har gjort men som varit helt fel:
1. Lurade min bror att han skulle få hela min veckopeng om han lät bli att cykla hem och säga sanningen [att jag slagit honom så han grät]. -86.
2. Matade elefanten på Skansen med Mariekex trots att det stod “Mata inte elefanterna“. -85
3. Såg på “Huset som Gud glömde” hos Arvid trots att den var barnförbjuden [jag kunde inte sova på en vecka]. -88
4. Snattade en genomskinlig plånbok i plast på Lindex [samvetet fick dock råda så jag sprang tillbaka och lämnade den när mamma var i provrummet]. -87

Listan på saker jag har gjort och som varit helt rätt:
1. Träffade mitt livs kärlek, Lady. Det är bra så. -08.

Jag läste någonstans om en bok som är skriven med 50 olika ord. I och för sig visade det sig sedan vid närmare granskning att boken i fråga var en barnbok och genast förtogs en del av magin – en barnbok innhåller typ ett ord per sida i stil med “lampa“, “boll“, “dildo” [okej, jag erkänner, det sista ordet kanske inte är det man instinktivt man tänker på när man hör "barnbok", men ändå - man måste ju vara öppensinnad] och om den då är 50 sidor lång så är ju saken biff. Men tänk om man skulle läsa en “riktig” bok som bara innehöll 50 olika ord… om man läste den utan att veta om det innan, tror ni att man skulle märka det? Jag har läst George Perecs bok “Försvinna“ som helt saknar bokstaven ‘e‘ och det är lite magiskt nästan, man känner att något saknas men kan inte sätta fingret på vad.

Kanchanaburi City, Amphoe Muang, Thailand. Där har ni staden invid vilken ni hittar bron över floden Kwai. Senaste tiden har jag haft åtminstone en läsare per dag som trillat in på min blog med sökorden “bron över floden kwai stad“ – och min misstanke är att de blir väldigt besvikna när de istället för en resguide över Thailand hittar en redogörelse för min tid i Prag. Men nu vet ni – Kanchanaburi City. Glöm aldrig det!

Alltså, på onsdag ska jag flyga till Sydafrika för jobb. Jag har ju varit lite Sarah Palin:sk i mina tankar och räknade väl med att flygresan kanske skulle ta två, max tre timmar [jag menar, hur stort kan Afrika vara egentligen?]. Jag hade… eh, lite fel. Nog för att jag mellanlandar i Nairobi [vilket i och för sig motsvarar att åka på semester i Grekland och mellanlanda i Moskva] men resan tar snuskigt långa tretton timmar! Okej, fine – tidsskillnad länderna emellan men ändock. På vägen hem kommer jag vara strandad på Nairobis flygplats i fyra timmar. Kanske inte helt fel, det sägs ju vara highlife att uppleva Afrikanska flygplatser inifrån [jag uppskattar ironin i den här meningen till minst 80%], men ändå helt katastrofalt orätt med tanke på att Nairobis luftfartsverk löst terroristfrågan på ett ganska okonventionellt sätt: De har helt enkelt avskaffat stolar på flygplatsen [så att man inte ska kunna gömma en bomb under en stol, är förklaringen jag fått] – välkommen att stå i fyra timmar! Mitt enda hopp står nu till mitt silverkort hos KLM, som även ska gälla hos Kenya Airways… hoppas hoppas…

Dagens citat är en gammal klassiker:
“Man tror att man är så jävla bra, men egentligen är man bättre.”
- Michel, mannen med en självdistans som skulle ge minusutslag på skalan och ett ditoförtroende som till mångt och mycket måste klassas som skadligt bra – att han sedan faller en bra bit innan målsnöret för klassikern “if you talk the talk, you have to walk the walk” får nog anses vara Darwinism i sin finaste form snarare än något annat…

För övrigt har jag kommit på att jag har en förkärlek för argument som är totalt ovidkommande – ni vet, när man står och dividerar med någon som säger si medan du själv tycker så, då brukar jag smälla till med något i stil med “men hallå, jag har ju en röd tröja på mig och därför har jag rätt“. Folk blir helt ställda då. Eller i skrift har jag min gamla favorit “okej, jag ljuger ibland, jag vet, men det gör inget för jag är jävligt snygg” – hur skönt är inte det liksom? Jag skulle vilja se typ Mona Sahlin stå i talarstolen i Riksdagen och komma med någon lång utläggning och sen runda av med “…och eftersom jag har namnsdag fjärde maj så tycker jag att vi klubbar igenom det här!”

Okej, det finns amerikaner och sen finns det dumma amerikaner. Egentligen är det ingen skillnad på dem men AJ Jacobs måste nog ändå tillhöra den delen som tål kallt stål som få andra [läs: han må vara dum men han är min idol]. Han bestämde sig för att bli världens smartaste man och kom därför på idén att han skulle läsa Encyclopedia Britannia, från första till sista band. 33 000 sidor med 44 miljoner ord, sex timmar om dagen i över ett år. Sen skrev han en bok med titeln “To Know-It-All: One man’s humble quest to become the smartest person in the world“, precis så kuschad som undertecknad allt som oftast är. [Mhm. As if.] Respekt.

Dagens fundering:
I en intervju med Amos Oz [för övrigt en favorit bland favoriter] sa han att om han fick välja mellan att följa med på den första bemannade rymdfärden till Mars eller att tillbringa ett dygn som en fluga på väggen hemma hos vilken familj som helst så skulle han välja flugan, inte astronauten. Det fick mig att tänka – skulle jag välja det alternativet? Rymdresor och pionjäranda i all ära men när det gäller resor så har jag med tiden insett att jag reser för att komma hem, inte bort [och vad kunde vara mer borta än Mars?] och att vara först på Mars – njae, så länge jag har tillgång till DN, Trocadero, en mandolin [varför inte liksom?] och min älskade Lady så spelar det ingen roll om man så lockar med en resa till Paradiset – jag stannar där jag är. Den gode herr Oz [tänk om han ändå vore trollkarl istället för författare] hävdade även att den mest gåtfulla och motsägelsefulla institutionen i universum är familjen… Paradoxen är inte att så många familjer upplöses på olika sätt utan snarare att det fortfarande är så många som håller ihop. Och även det fick mig att fundera; jag är något av en diehard-romantiker som alltid vurmat för evig kärlek men Amos Oz är ju en skön lirare – kunde han ha rätt? Jag själv vet givetvis att han har fel på så många punkter man nu kan ha fel på – kärlek är evig när den är sann kärlek, men ändå… Nåväl, envars lycka i det här avseendet torde i alla fall ligga i att man, till skillnad från Amos Oz, kan rycka på axlarna åt det och fortsätta leta efter den eviga Kärleken, om man inte som undertecknad, redan funnit den. Han själv menar att om han fick leva tusen år till skulle det vara det enda han skulle skriva om… Och slutligen, som en liten bonus, kan jag dra anekdoten om Per Zetterberg; som sextonåring flyttade han till Anderlecht i Belgien för att spela fotboll som ungdomslärling. Efter någon månad smugglades [!] hans flickvän in från Sverige [eftersom hon bara var femton] så att de kunde vara tillsammans. Och sen levde de lyckliga i alla sina da’r. Jo, det är sant. Och till saken hör dessutom att de blev tillsammans som nioåringar – enligt uppgift frågade hon chans på honom. Now we’re talking monogami. Fett med monogami. Punkt.

Borde jag ha delat upp stycket ovan? Ja.
Orkar jag göra det nu? Nej.
Tror jag att någon läser igenom det? Nej.
Borde jag alltså ändå ta mig tid att dela upp det? Ja.
Men? Nej.

För övrigt är jag sådär asexuellt kär i de små notiserna som en gång i tiden fanns här och där i DN, framförallt i kulturdelen [numera är jag utlämnad åt att läsa DN på distans via nätet och inget kan förta känslan mer än en tunn dataskärm]. Eller vad sägs om de här små raderna, med rubriken Ren Magi: “Den brittiska tävlingsduvan Tyson flög åt fel håll på väg från Frankrike till England och hamnade i Nigeria där han blivit stjärna i en svart magi-show.” Vad…? Hur…? Varför…? Ja. Smått kungligt. Istället för att putta in en liten skräpannons så ägnar de sig åt journalistik på hög nivå, we like!

Dagens råd:
Vid radiokalas får man inte glömma bananer.

Så… dags för bilder!

Stilstudie på yours truly.

Häromdagen var jag på bröllopsmottagning här nere, en av musikerna satt ute på verandan och spelade lite. Jag har alltid tyckt att musiker har ett speciellt sätt att sitta på, tycker ni inte? Jag vill också kunna sitta sådär avslappnad, nonchalant men ändå självsäkert…

Får jag lov att presentera: Hunden Harry. Han måste dessvärre klassas som rasist, eftersom han enbart skäller på färgade människor [och i synnerhet kvinnor med, ja, låt oss säga vidlyftigt omfång]. Å andra sidan är det säkert så att han har haft all anledning i världen att skälla på just färgade människor – hundar här nere anses vara mer av ohyra än sällskapsdjur och sparkar, slag och ovett är inte helt ovanligt. Harry har med andra ord fått det bra i sitt nya hem hos min VD.

“Tager du…”

En till såndär bild där jag tycker att jag lyckats med kompositionen; flygplanet, solens sista strålar, fågeln på tråden och ja… allt.

Nånstans är det någon som fått tag på ett helt fraktfartyg fullt med danska kakor, för de här burkarna finns i vartenda litet snabbköp här i Accra.

Dagen igår [helgdag tack vare något de kallar "Farmers Day"] spenderades vid White Sands, Gomoa Fetteh.  Några öl, ett par dopp och min vapendragare Emmanuel och hans kollega David. En soft fredag, helt enkelt.

Japp, det var det för idag. Som slutord kan ni ta med er att världens största arbetsgivare är den indiska järnvägen. Sex miljoner anställda. Skön grej liksom.

Er filial,

Axel

PS. IMUILU honey! DS.