i n d i a n s o m m a r

Maiden trip…

Fri March 26, 2010, 0:46

(Pra, unë do të provoni këto fjalë në një gjuhë tjetër që unë nuk do të marrë ndonjë përgjigje mbi ato angleze … Si ju pëlqen Shqipe? Jo, unë nuk mendoj kështu. Pra, të na bëjë ne të gjithë e mbështesin dhe të fillojnë të komentuar në anglisht – dhe në këtë mënyrë unë do të vazhdojë me shkrim në anglisht dhe të gjithë është i lumtur … ok?)

Idag var det så äntligen dags för mig att ta oskulden på körkortet och bege mig ut på en jungfrufärd. Jag styrde kosan mot lilla köpcentrat här några kvarter bort för att handla mjölk, juice, mortadella och Mountain Dew [jag har alltid haft en förkärlek för just Mountain Dew tills jag häromdagen fick för mig att dricka det i glas istället för direkt ur burken - det ser ut som Yes Citron - aldrig mer dricka ur glas, uuuuhh!]. Och på vägen hem tog jag och rekade ett brunchställe inför Pålle och Tittis invigning av Accra som kompis-resort och högoktanigt semesterresmål – och ser man på! Den som söker skall finna…

Här på Richester Hotel är det som att komma in i en annan värld, utanför är vägen lerstampad och en materialiserad version av hejkomohjälpmig medan innanför grindarna så råder ett lugn och en så straight edge-västerländsk attityd att jag inte kan göra annat än att undra vem som har pengar nog att ösa in i ett sånt här projekt. Men åter till ämnet: Brunch på lördagar och söndagar vid poolkanten med grillbuffé och sliriga cocktails. Nu kör vi! [Bilden är för övrigt tagen från balkongen i penthousevåningen och utsikten är över poolområdet och de town-houses som hyrs ut i hotellets regi.]

En sak jag har funderat på förut är ju det här med att man inte kan vara kompis med alla – och i synnerhet här nere har det blivit extra uppenbart. Hur ska jag förhålla mig till Nicholas, min kock, egentligen? Å ena sidan vill jag nästan laga mat själv för att jag tycker att det är något jag inte behöver en kock att göra medan han själv å andra sidan blir på gränsen till förolämpad när jag ens så mycket som andas orden “kan jag hjälpa till?“… vilket har fått mig att tänka steget längre: Okej, jag har det bättre ställt än han har det, så mycket kan vi sluta oss till. Betyder det per definition att han önskar sig mitt liv? Nej, det gör väl inte det – för även om jag kan se upp till folk som har det bättre än jag har det så betyder det nödvändigtvis inte att jag önskar mig deras liv… ju. Jag kan sikta mot stjärnorna men jag kommer inte gråta blod om jag inte når längre än till skogsbrynet liksom. Dessutom känns just Nicholas som en skönt sorglös lirare så det är nog mer jag som slåss mot väderkvarnar än vad det är Nicholas som luftar missnöje. Klart är i alla fall att jag får lära mig saker här nere – åt båda håll…

Dagens fundering:
Är musik internationell? Eller alltså, är musik något som alla kan förstå? Jag själv är ju något av en total imbecill när det gäller musik, jag tycker bara om sånt som jag känner igen och jag känner bara igen sånt som gjordes på 80-talet [kanske lite väl hårdraget men min brorsa är en hårding och det är han som fått musikörat av oss två - jag fick skönheten, sa han blygt]. Men nånstans känner jag att det är det som är det fina med musik, den är internationell på det enda sanna sättet – att det inte spelar någon roll vilket språk du talar för musiken förstår alla. Är det så? Och om det är så – hur kommer det sig? Och kanske än mer underligt – om det nu inte skulle förhålla sig på det sättet – finns det språk inom musiken också då?

Om jag får lov att fortsätta mina små filosoferingar om Afrika i allmänhet och Ghana i synnerhet så är det här en annan sak jag har kommit på; folk sysselsätter sig själva. I Sverige har vi det enormt bra förspänt med A-kassa, Komvux och annat man kan pyssla med om man skulle ha oturen nog att bli arbetslös. I Ghana ligger arbetslöshetsnivån på över 20% [och det är ändå snällt räknat - om man hårdrar det lite så hamnar man lätt över 50% istället], men det är sällan man ser folk sitta sysslolösa. Har man inget jobb så skapar man sig ett – om det sedan går ut på att hacka småsten vid sidan av vägen, eller som här – sälja kläder i en Fab5:ad container utanför vårt kontor, spelar inte så stor roll. Och när jag förklarar för Emmanuel att vi har a-kassan i Sverige så tittar han frågande på mig: “Så vadå, om man INTE har ett jobb i Sverige så tjänar man mer per månad än jag troligtvis någonsin kommer göra här i Ghana?!” Och oavsett levnadskostnad och dylikt så är det svårt att förklara – för det låter ju helt verrückt. Inte sant?

Har förresten kommit på att jag är extremt snål med bilder på mig själv här på bloggen. Och någon måtta får det vara – jag är ju trots allt sådär skönt narcissistisk som man kan vara när man vet att man är snygg. Så håll till godo! [Lite skönt ur fokus efter en kväll på Monsoon med Lady.]

Alltså, nu är ju jag varken tjej eller speciellt insatt i deras tankar när det gäller att välja ut BH – men är inte en [åtminstone liten liten liiiiten] del av tanken att bröstvårtorna inte ska synas? Eller om jag är helt ute och cyklar så tjejer – här har ni lösningen till alla era problem! :)

Själv har jag just hittat kläderna för bröllopet! Fatta vilken outfit! Vilka kragsnibbar, vilken man, vilka byxor!! För att inte tala om tjommens frisyr – det här är verkligen hela paketet!!

Korrelationen mellan miljardorder och 542 dollar är inte helt glasklar – men så är jag ju ingenjör och inte ekonom… [Saxat ur Expressen.]

Slutligen har vi en purfärsk bild från kvällens begivenhet – en öl och ett grillspett på det lokala haket med Nii Amu. Skönt förortssvensson:ska plastmöbler, kall öl och tropisk värme – ett enkelt recept för en lyckad kväll.

Dagens lögn:
För att lätta på trycket, deltar jag på helgerna i gestaltande makramé.

Dagens dikt:

Finkel
Det brinner framför en polismästare.
Tre barn beslutar sig för att beställa hem en capricciosa.
Tobias Sergels sorgsna röst hörs ur en blekgrå högtalare.

Sov gott mina vänner – i helgen blir det till att hänga på stranden så jag inte kommer hem som det blekansikte jag åkte ner som! Hur ser era helgplaner ut?

Er banjo,

Kastrull

Time looser…

Wed March 24, 2010, 23:15

(Oh, by the way! I’ve taken the time to implement Google Translate’s small gadget to translate webpages. So if you take a glance in the sidebar on your right you’ll find a drop down menu where you can choose in which language you wish to read my updates. So now there are no more excuses – four years of blog updates are waiting to be read…)

Idag har jag rännt runt på stan i ärenden hela dagen – eller egentligen är det fel att säga så, jag har ägnat hela arbetsdagen åt att uträtta ärenden som i Stockholm skulle tagit trekvart, inklusive en varmkorvslunch. Men allt tar längre tid här nere, att gå på banken – 40 minuter, att betala en flygbiljett – trekvart, träffa höjdare på finansdepartementet – en timme, diskutera visitkortsdesign på reklambyrå – en och en halv timme. Vips!, så är man uppe i fyra timmar och lägger man sen till trafiken som Gud glömde så är man lätt uppe i sex timmar. För något som i Sverige hade tagit, ja, låt oss räkna efter: Gå på banken – noll minuter; bankärenden sköts bäst online, betala en flygbiljett – noll minuter; online is the shit sa jag ju!, finansdepartementet – noll minuter; hur stor är sannolikheten att man blir ombedd att åka till finansdepartementet i Sverige? och visitkortsdesign – 45 minuter [sånt är viktigt]! Och även om jag är en man med stoiskt tålamod så är det lite tröstlöst ibland… och vad än värre är – den dagen vi flyttar hem igen kommer vi vara så pass afrikanskt förtappade att omställningen blir lika svår åt andra hållet! Eller inte – det känns grymt avlägset att bara anamma allt utan att ens försöka förändra… men i slutändan är det väl så som den gamla slagdängan till bön proklamerar: “Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan och ge mig förstånd att inse skillnaden.”

Förresten har jag hittat en till idol här i blogvärlden [att läggas till min gamla lista från tidernas begynnelse] – bacon. Han skriver så otvunget, skönt melodiöst och intressant att jag redan har påbörjat tankearbetet inför en massiv övertalningskampanj för att han ska skriva sina memoarer – där jag sedan blir förste korrekturläsare. Hur som helst – citatet nedan är direkt stulet därifrån och för tillfället håller jag mig till det förstnämnda när det gäller vad jag gör för Lady. :)

”There are only three things to be done with a woman. You can love her, suffer for her, or turn her into literature.”
- Lawrence Durrell, ”Justine”

Dagens fundering:
Får ni för er ibland att ni skulle vilja se era parallella liv? Eller, alltså, hur ert liv hade sett ut om ni inte hade fattat alla beslut precis som ni gjort det här livet. Se hur era liv hade artat sig då? Jag hade aldrig riktigt tänkt på det här förrän jag läste Shantaram, och ställdes inför det faktum att han hamnade i sitt parallella liv, på sätt och vis. För om det är något jag har svårt att tänka mig just nu så är det att jag skulle slå mig ner i slummen i Bombay och bli bästis med en tjock taxichaffis – men omöjligt är det inte. Det kan det inte vara. Och det är det som fascinerar mig… [Jag ska dock i samma andetag nämna att om jag någonsin skulle till att hamna i Bombays slumkvarter så hoppas jag innerligt att fru Fortuna har sett till att jag har Lady vid min sida - i så fall spelar det ingen roll nämligen. Det är ju vi två mot världen!]

När jag gick i högstadiet hade vi en tjej i klassen, Camilla, som var den okrönta drottningen av dåliga bortförklaringar – kom hon sent så var det aldrig hennes eget fel, det var klockan som hade stannat mitt i natten, katten hade ätit upp husnyckeln eller hon hade blivit innelåst av sin mamma som hade åkt på semester så hon var tvungen att klättra ner från sovrummet via stupröret – kort sagt; hon hade fantasi som en femåring hög på sockervadd och noll verklighetsanknytning. Men idag har då drottningen störtats från tronen med en lika enkel som genial coup d’état. Jag ger er Kungen: Igår skulle vi ha ett möte med en av underleverantörerna som visat sig vara en riktigt lös bolin – deadlines har missats, möten bommats och pengar flödat rakt ner i hans ficka. Men nu skulle han ställas mot väggen! Men get this, killen kommer inte – han svarar inte på mobilen och svarar inte heller på mail. Och idag kom då svaret [och det är ett direkt citat från killens ursäktande mail han skickade idag]:

“I am sorry I could not make it to the meeting yesterday. I had an appointment with my doctor to get some medicine for my high blood pressure. He also seized my mobile phone so I could not call. And I was not allowed to use Internet to send you a mail.“

Hur skön är man inte då liksom? Hej, ja – alltså förlåt att jag inte kom på mötet men min läkare beslagtog min mobil och sa att jag inte fick surfa på nätet. Och just det, jag har högt blodtryck också. Så det var inte mitt fel. Det är okej va?

Nu kanske det här ser ut som ett litet hus nere vid grinden in till sjukhusområdet – men det är det inte! Om man tänker sig hur mycket det här lilla huset har kostat så är det egentligen en villa med typ 8-9 sovrum, pool, dubbelgarage och balkonger. [Man kan säga att det är en liten känslig punkt det här grindhuset... det har kostat liiiite för mycket för att det ska vara okej - men sista ordet är inte sagt än så vi får se...]

Harmattan har kommit lite sent i år och med den så sänker sig en slags varm dimma över Accra. Knepet är bara att det inte enbart är dimma – det är sand också. Är man ute en timme mitt på dagen så kan luften stå helt stilla och trots det kommer man hem och ser ut som om man sprutlackerats med rost… inte helt lajbans helt enkelt. Här ser ni förresten hur bilderna blir oredigerade i det här dassiga vädret.

Manpower?

Sen har jag tänkt lite på det här med vad som är problemet här i Afrika – det kanske inte är direkt sexigt – men jag tror att det handlar till mångt och mycket om infrastruktur. Här har vi en motorväg i utkanten av centrala Accra; fint asfalterad, bra uppmärkt och gott om filer.

Tvåhundra meter längre fram ser den ut så här – det är som att man satt på vägverket här nere och funderade: “Alltså, nu vi har så här många miljoner… ska vi inte satsa på att bygga en JÄVLIGT fin väg i typ fyra kilometer – och sen slutar vi? Jo, så gör vi!” Att ta saker och ting i steg, att först kanske bygga en hel vägsträcka med grus, sen kanske köra igen med asfalt, det finns liksom inte i deras värld… Å andra sidan ska det sägas att inför Obamas besök i Ghana förra året så var det nog en hel del projekt som fick finansiering nog för lite “window dressing“, och det är väl det de får lida för nu…

Kom förresten på att jag inte har haft med mina arbetskollegor så mycket – och även om jag anser min blog vara ganska fjärran [för att inte säga diametralt motsatt] från alla såna där “hej-idag-har-jag-ätit-sallad-och-här-är-en-bild-på-mig-hejdå“-bloggarna [som, måste sägas, oftast är skrivna av tjejer] där det enbart är bilder på dem själva och andra halvt förtappade tonårstöser, så kan det ju inte sitta helt fel med lite ansikten. Här har vi ekonomichefen Joshua.

Och vår marknadschef Korkor.

Ibland bara dyker vinklarna upp. Som igår, jag var ute och tog en öl och hittade elledningarna som blev upplysta av lampan på taket…

Vägen från amerikanska huset ner mot kontoret. Helt öde. Kvart över elva igår kväll.

Och vi rundar av som vanligt med kvällens lögn:
Kritiker världen över hyllar mina aftonkläder i banlon.

Och så en dikt:

Åverkan
En älva eller Julia Roberts kallar sig Åsa
och stryker handflatorna mot varandra.
Usch.

Nu är det dags för lite kvalitetstid med nyfunna thrillerförfattaren Alex Berenson och efter det kommer jag vara duohej med Jon Blund. Ta hand om er folket!

Er gunga,

Tufftuff

A thousand words…

Sun March 21, 2010, 17:41

(For a while now I’ve been debating with myself as to whether I should keep these words in english or not – and I’ll just keep trying to get an english speaking audience with the stubbornness of a madman. So please, if you just landed on this page by accident and sadly don’t know any swedish – make yourself heard so that I know that I’m not writing for blind ears… eh, or eyes? Or deaf ears – but then again, you can be deaf and still read. And blind but still hear. Oh well.)

Nu är det tomt här nere i Afrika igen, igår kväll lyfte flight KL590 mot Amsterdam och med den även Lady och följaktligen tyvärr också den ljuva känslan av fröken Gavaldas klassiker “tillsammans är man mindre ensam“ [och för att förtydliga - jag menar att jag känner mig väldigt mycket mindre ensam tillsammans med Lady - det är inte så att jag har någon slags fanatisk besatthet vid Anna Gavalda, även om hennes böcker inte är helt oävna]. Å andra sidan är det inte helt hopplöst, jag kommer flyga hem till Lady redan över påsk och få träffa vänner och familj, äta varmkorv [sjukt underskattad snabbmat!], Estrella-chips och dricka Kalasöl – så ljuset må vara en smula avlägset, men icke desto mindre är det höga knäuppdragningar och friskt humör som gäller – eftersom det åtminstone inte handlar om något tåg i slutet av tunneln.

Jag saknar att cykla. Kom på det nu när jag suttit inne större delen idag [ingen fara på taket dock - jag var ute igår och fick fin färg plus att jag tänkte ta mig en liten promenad nu på eftermiddagen för att köpa flingor, tuggummi och ananas]. Men hur som helst, att cykla är ett helt överlägset sätt att ta sig fram på egentligen – man hinner se mer på kortare tid och dessutom är det inte lika tråkigt som att gå. För ibland är det bara rakt av tråkigt att strosa runt och vid såna ibland önskar jag att jag hade en cykel [och jo, givetvis finns det tillfällen då det är hur välkommet som helst att lalla runt men det skulle liksom inte passat in med min argumentation]. Å andra sidan är det kanske inte helt legio att cykla här i Afrika heller, trafikvett är – som ni kommer bli varse när ni läser om hur man skaffar sig körkort – något av en bristvara [vilket i och för sig leder till att folk v e r k l i g e n ser sig för i trafiken, men på något sätt så föredrar jag ändå det svenska vettvilligt raka att benhårt hålla sig till lagar och förordningar] så cyklister är väl inte direkt de säkraste trafikanterna i systemet här nere. Hur som helst, det är skönt att cykla.

Dagens häftigaste grej på Wikipedia är the Marree Man. Sex mil väster om staden Marree i mitten av Australien så finns det en platå [typ vid Finnis Springs för er locals, hö hö] där man 1998 upptäckte en man från luften. “Okej, snubben hade blivit full och vandrat sex mil rakt ut i öknen – inga problem!“, tänker ni och hoppar ner till nästa stycke. Problemet är bara att mannen är över fyra kilometer hög och har en omkrets på nära tre mil! Så om inte personen i fråga hade direkt tillgång till Fosters pipeline och därmed såväl obegränsad tillgång till öl som evig fylla så tror jag att det är ett i allra högsta grad nyktert hyss någon företagit sig [åtminstone vad det gäller genomförandet - själva idén låter dock som tagen ur en bok om alkoholens biverkningar, under uppslaget "saker som låter så himla bra DÅ, men inte alls lika bra SEN"]. Så himla coolt!

Och utan vidare knussel ger jag er nu fortsättningen på “M1 & Lady does Ghana, the sequel“!

Man skulle ju lätt kunna tro att det Lady håller i famnen är en något oval vattenmelon – vilket är fel. Det är en papaya [eller "pawpaw" som man säger här nere] – och därtill inte ens den största jag kunde hitta! Det absolut finaste i det här är att papayan har styckespris och inte viktbaserad prissättning. Wohooo! Å andra sidan, att skiva upp ett sånt här monster till frukost gör ju att man… eh, ja, inte kommer ta sig för så mycket annat den dagen, förutom att – äta papaya.

Till vänster: Apelsiner. Skördade och sålda i Ghana. Sju kronor kilot. Till höger: Apelsiner. Skördade i Ghana för export [men Shoprite köper in såna också, för oss västerlänningar som misstror de lokala apelsinerna]. 75 kronor kilot. Inuti är skillnaden snarast den att den lokala varianten är saftigare och sötare. För övrigt kan man köpa apelsiner local style ute på gatan för typ tre spänn kilot – om det krisar liksom.

Mr Snowjogging visar upp att man kan använda den som stövlar också – vad är väl lite cement när man har på sig ett par av 80-talets hetaste vinterkängor?

Best friends.

Och gällande frukt förresten – en halv liter jordgubbar kanske? 160 spänn!

Eller min personliga favorit, två stycken persimoner [även kallade sharonfrukter] kostar 100 riksdaler! För de pengarna skulle jag få ungefär 50 stycken stora ananaser eller 40 jumbopapayor ute på gatan. Men ni vet hur det är – är man sugen på sharonfrukter så är man!

Sen kan man gå på bio också – i Accra Mall har de en biograf med tiotalet salonger – och det är snarare en regel än undantag att man helt enkelt är mol allena när filmen börjar. [Behöver jag säga att det är fri placering?]

Uppe på byggsiten finns det två hundar, den ena är döpt till Lucky och den andra till Survivor. Lucky Survivor – ingen vill kännas vid dem, ingen vet hur de kom dit och ingen ger dem någon riktig mat utan de lever helt enkelt på det de kan hitta men tyr sig på något sätt till människor ändå… Här har vi Survivor som tar igen sig en smula under en bänk.

Och ibland kan det växa saker, som från ingenstans.

Och i fredags fick vi så tummen ur – vi skaffade körkort!

Nu är det [ju såklart] en smula mer byråkrati inblandad för att skaffa ett ghananskt körkort än vad det är i Sverige [där man helt enkelt skickar in en blankett om att få omvandla sitt utländska körkort till ett svenskt], här krävs det att man går igenom processerna igen; teoriprov [uppkörning finns dock inte ens på kartan - högst troligtvis eftersom det skulle innebära att körkortsmyndigheten då skulle mista typ 90% av sin inkomst i och med att folk dels skulle kugga och dels aldrig ens komma till uppkörning], synundersökning, ansökan om att få omvandla sitt utländska körkort, uppvisande av utländskt körkort, uppvisande av översättning av utländskt körkort, uppvisande av officiellt intyg att översättningen är korrekt, uppvisande av intyg om att man har ett jobb [varför nu det ska vara viktigt], fotografering und so weiter in eternum – men för att slippa större delen av den demokratin kan man ta genvägen: Man ringer till Doc Henrys kompis [vars namn jag glömt men som för alltid är inetsad som "fixar'n" i mitt sinne], sen hämtar man upp honom i skumkvarteren bakom körkortsmyndigheten här i Accra, åker till nästa stad, Tema, och deras körkortsmyndighet där han sedan flänger runt på de olika kontoren med våra papper. Och, just det! Självklart betalar man för det – istället för dryga 200 spänn som ett körkort kostar så betalar man en femhunka och får det expresslevererat [vilket betyder inte mer än tre timmars väntan i en icke-luftkonditionerad byggnad i 30-gradig värme]. Efter det slipper man skriva teoriprov och det enda man behöver göra är att skriva under sin körkortsansökan, göra syntestet och ta ett foto. Och nu har vi dem! Om tre månader kommer det riktiga kortet – då är vi äkta locals!

Och när vi ändå pratar om körkort – får jag lov att presentera: Arkiveringssystemet för körkortsmyndigheten i Tema! Ett träskjul, tusentals med ansökningar och ja… inte så mycket mer. Tadaaa! [Brandsäkerhetsmyndigheten är liksom inte direkt ute på krigsstigen här i Ghana.]

Sista-kvällen-snacks uppe på rummet: Vindruvor, Camembert, Pata Negra, avocado, Parmigiano Reggiano och oliver. Till det ett glas vitt som inte helt gick hand i hand med min gamla slagdänga “ABC – Anything But Chardonnay“ men icke desto mindre satt fint som en kniv i länsman!

Strandhäng. Den här gången på en lördag!

Och om man är hungrig trots att det inte riktigt är lunchdags – då får man helt enkelt slå till på en fruktsallad! Apelsiner, mango, ananas, papaya och små bitar av kokosnöt – mumma för en två vilsna svenska vintersjälar fast i landet långtborta!

Dagens fundering:
Hur kan man egentligen definiera vad som är stor konst och inte? Eller vad som är genialiskt och inte? Rent instinktivt så inser jag ju lätt som en sportmössa att jag exempelvis tycker att Liza Marklund ger minusutslag på stor-litteratur-skalan medan en sköning som Cees Nootebom smäller högre än de tre senaste Nobelpristagarna tillsammans – men det är ju bara nån slags lullig intuition. Hur går man annars tillväga? Eller så här – ta er en titt på det här och fundera sen över hur det kommer sig att man lätt kan tänka sig att betala en långsjal för att lyssna på honom i ett konserthus men inte ägnar honom två ögonblicks uppmärksamhet när det är gratis… Hur kan man då argumentera för att det finns en absolut skala i vad som är vackert, stort eller smart? [Om nu någon skulle få för sig att föra ett sånt naivt resonemang - själv är jag övertygad om att storheten hos det mesta här i världen, likt skönhet, ligger i betraktarens öga.] Vi kan väl alla hävda att vi hade satt oss ned för att lyssna men sanningen att säga; hade vi det? Jag må vara en drönare av den gamla skolan som försöker leva i nuet och inte vara alltför upptagen med att “vara på väg” nånstans, som annars ter sig vara dagens folksjukdom, men inte ens jag är säker på att jag hade insett killens storhet.

Som vanligt i framtiden avslutar jag med dagens lögn:
Jag är expert på strukturtapeter, en kärleksveteran och laglös på Island.

Följt av dagens dikt:

Bach
Gipskatter, svarta eder.
En person är stolt över sin milda potatisgratäng.
En bok med titeln ”Tankfulla turister” ligger på ett hickorybord nu.
Det är afton i Rimini.

Vi hörs vad det lider!
David rörde helvit!

Er williams,

Burg

PS. Klockan är strax efter halvfem på eftermiddagen och saknaden slår nu till med full kraft. Snart blir det fosterställning i sängen med Lady-importerade Estrella-chips, Skype:ande med Världens Vackraste och nostalgiska återblickar på den vecka som gått blandat med drömmar om påsk. Godnatt världen – imorgon är en ny vecka. Då kör vi! DS.

Tuesday night…

Tue March 16, 2010, 0:28

(Monday Night Live from Accra, starring M1 and Lady: Tonight – a recap of the weekend, philosophical ponderings about sleep and beautiful pictures from Ghana! And  if you don’t know Swedish, thank your lucky star that Google Translate is available. Enjoy!)

I fredags var det dags, vid halvåtta på kvällen anlände jag och Nii Amu, min trogne bundsförvant [och förr även kallad Emmanuel] till Kotoka International Airport. Flyget landade 19:46 men med alla köers moder i passkontrollen så dröjde det till halvnio på kvällen tills Lady kom ut med två jumboväskor i släptåg. Sen hem, äta en snabb wrap som Nicholas förberett [han har förfinat dem till en ren konstform nu] innan det var dags för sängen. På lördagen var det ut på äventyr, kosan styrdes mot Ada Foeh, deltat där Voltafloden mynnar ut i havet, där dagen sedan spenderades på bästa sätt med god mat, Ticket to Ride och dopp i poolen – möjligen ackompanjerat av en och annan Star och ett antal ödlor som pockade på min uppmärksamhet.

I lördags kväll gick vi sen ut och åt sushi på Monsoon innan en Mangorita [som faktiskt smakade väldigt mycket Margarita i det att tequila-ådern fick sitt lystmäte med råge] på Tits ‘n’ Coffee fick sätta P för kvällen och vi var på väg hemåt igen. Tidig uppgång på söndagen gjorde att vi hade gott hopp om att komma iväg till stranden innan lunchtid – men som så ofta annars visade det sig att ghanansk tideräkning och svensk dito inte alltid är förenliga med varandra; ett “snart“, två “strax” och ett “fem minuter” senare så var klockan halvett [när vi satsade på att vara på stranden vid tio-tiden] och vi var på väg! Söndagen spenderades således i sann söndagsanda med grillade kycklingspett, Star och strandhäng hos Alex nere på Labadi. Givetvis hanns det med ett och annat dopp innan det var tid för retur till 132 Freetown Avenue [som till taxichaufförerna förklaras enligt följande: "Åk till det gamla amerikanska huset i East Legon, när du åkt förbi biografen så kommer det en liten bro efter ungefär 200 meter, efter den bron finns en stor skylt på höger sida och efter skylten kommer ett grönt hus - där bor vi!"].

Söndagskvällen var vikt åt Captain Hook och hummermiddag – till saken hör dock att nere på stranden i söndags så ville Lady ha stekt ris med räkor, varpå hon fick veta att “[...] räkorna var slut, men hon kunde få hummer istället om hon ville.” Hur skönt är inte det egentligen – och skulle man någonsin få höra det i Sverige? “Nej, tyvärr, kocken gjorde för lite skagenröra idag, men om du vill kan du få in fyra humrar istället – är det okej?” Hur som helst, för att göra processen kort tog vi in varsin portion av nykokta humrar med klassiska tillbehör à la baguette och en trilogi av dressingar. Nice! Eller som vi lärt Nii Amu att säga: “Full speed, five toasters!“

Och för att vi inte totalt ska intressemörda er med glammigt exotiska suktningar av hur livet är nere i den eviga sommaren så tänkte jag gå direkt över till dagens bildskörd:

Monsoon, den schizofrena restaurangen som har teppanyaki, sushi, pizza, krokodilkött, gnufilé, grillad haj och zebraentrecôte på menyn…

Ibland är önskan ack så stark men ack så fel ute – att någon ens skulle komma på tanken att känna avundsjuka när man ser en bil som den här känns… eh, avlägset, för att uttrycka det milt. [För övrigt - "dirty envy", what's the deal där liksom? Smutsig avund?]

Dagens shoutout går till min pappas hund, Bosse! Här är hans okända tvillingbror ute på en Jet-Ski på Voltafloden!

Som sagt, ödlor har vi gott om här i Ghana. Och jag orkar inte ens påminna er om att det är här del fem i serien…

Luxardo Fernet?! Vad hände med Fernet Branca? Hur som helst – det viktiga är att de har Fernet! Boys, ni kan boka resan ner nu – på Tits’n'Coffee har de såväl Fernet som Jack!

Mr Kwabenah Peter Adjei Fordjour och Lady står och diskuterar om huruvida vd-tjänsten för sjukhuset verkligen skulle passa Lady; något som Adjei tycker skulle vara perfekt, för då skulle “[...] ju Magnus jobba under sin riktiga chef!”

Ola – meet mr Pippa på Pippa’s Gym! Jag har en högerhand som är mjuk som äppelmos nu efter att ha skakat hand med honom men han lovade att få mig i form till dess att du kommer ner! Eh… frågan är om jag vågar gå dit nån mer gång…

Dagens skönaste, uppifrån och ner: CocaCola can 33cl, 1:30 pengar, CocaCola Can 355ml [vilket motsvarar 35,5cl, red:s anm.], 1:25 pengar och slutligen då, min lilla piece de la résistance – CocaCola bottle 500ml [50cl för er sifferdyslektiker], 1:15 pengar. Så här nere är det inte bara så att ju större förpackning, desto billigare per liter typ – det är rent faktiskt sett billigare ju större förpackning! Genialiskt! Frågan är bara vem som någonsin köper 33cl-burkarna?

Jag fick en hangup häromdagen på Concorde – och sen hittade jag den här bilden och blev ännu mer fascinerad! Såna flygplan görs inte längre… och kan det verkligen ha funnits [finnas] piloter som på riktigt, med ärlighet och sanning i rösten kan säga: “Jodå, så att eh, jag kan det här – det är ju bara några knappar! Nu kör vi!“?

För det första, hur många lyssnar på musik i sängen med hörlurar? För det andra, skulle någon någonsin få för sig att ta på sig såna här hörlurar? Och för det tredje, skulle ni, om ni var tjejen till höger, verkligen ha gått till sängs med Günther-originalet till vänster? Nej, just det. [Men hey, who am I to judge? Är ni sugna på hörlurar så varför inte?]

Jag är kär.

Dagens fundering:
Vad händer egentligen när man sover? Hjärnan ska ju vila – men ändå sägs det att vi drömmer i snitt 70 drömmar per natt; hur är det att vila egentligen? Och är det bara själva minnet som vilar, medan hjärnan arbetar för högtryck? För rimligtvis borde det vara medvetandecentrat som inte är med i matchen och därmed inte heller styr hjärnan till att tänka i rätt banor – således blir det skumma drömmar och djup sömn som delresultat – vilket blandat med ett minne som är urkopplat leder till en totalt kaos i hjärnan, vilket jag inte riktigt ser som vila. Å andra sidan – jag klagar inte; varenda minut av min sömn är livsviktig för att jag dels ska slippa lida av skelningssyndromet, som kombinerat med morgonfrisyren från Helvetet vilket säkerligen gjort att jag på ett eller annat sätt förtjänat epitetet “morgonmongot“, och dels ska kunna fungera som människa dagen efter – för lite sömn och det blir “så ja, vänster fot före höger fot, och sen höger framför vänster“…

Dagens lögn:
Jag kan cykla uppför stupliknande backar med blixtens hastighet och kan koka en ärtsoppa på en kvart.

Och så slutligen – jag ger er nattens dikt:

Örkelljunga.
Man ser Skåne. Och tror att absolut gehör kan utvinnas ur raps.
Långt framme syns en man som i tillbedjan böjt nacken.
Jamaica, Jamaica…

Er trubadur,

Leif

One man, one quest…

Wed March 10, 2010, 23:46

(Ok, there are americans and then there are stupid americans [even though the difference between them is a bit foggy]. I don’t know which category A.J. Jacobs falls in under – but he’s definitely a hardcore man worth admiring. One day he just decided to become the world’s smartest man and by that he not only became a top scorer on the it’s-hard-to-be-humble-when-you-know-you’re-the-best-toplist but also placed himself in the front of a task that must have sounded like a good idea at the time [when he was drunk?] but not so much afterwards; he was going to read the Encyclopedia Britannica. From beginning to end. 33 000 pages, 44 000 000 words, six hours a day for over a year. What a guy! On the other hand, it wouldn’t have been America unless he got something out of it in the end – thus he wrote a book called “To Know-It-All: One man’s humble quest to become the smartest person in the world“, sold the publishing rights and became a millionaire. The U.S. of A. Got to love it!)

Jag saknar Sverige. Egentligen är det väl mest så att jag saknar det som finns i Sverige, i form av Lady, släkt och vänner [för övrigt skulle jag vilja kategorisera Lady som såväl släkt - fästmö - som vän - bästa vän, men jag ville få med henne som första del för att liksom poängtera att hon fattas mig - som om det skulle ha gått någon förbi] men det är inte utan att jag kan komma på mig själv med att sakna snömodden, försenade tunnelbanor [i rimlig usträckning] och dagstidningar i pappersform. Visst – sakta sakta så lär jag mig att uppskatta det liv jag lever här nere, för varje dag som går blir jag lite mer fäst vid The Daily Graphic , jag har åkt trotro [motsvarigheten till ghananska SL - minibussar från fel sida 90-talet som man packar in femton personer i och kör till en ouppmärkt hållplats] och på några veckor har min inre termostat kodat om sig så jag inte svettas syndafloder längre. Men det räcker inte – jag vill både ha kakan och äta upp den! Jag vill flyga ner alla mina vänner, hela min släkt och hela Ladys släkt hit ner – så att vi alla kan njuta av solen, maten och dricka Star nere på Labadi Beach. Men det går ju inte. Så tills vidare får jag nöja mig med att skrivit de här raderna – och att ni har läst dem. Så ni vet. Jag saknar er.

Å andra sidan – på fredag kommer det bästa av Sverige hit ner! KL0589 med Lady som hederspassagerare landar tio i åtta på kvällen och sen är det en veckas highlife i Ghana! Utan att säga för mycket [överraskningar is the shit, I tell you!] så har jag planerat såväl sol och bad som relax och stros. Kanske nån dag i Adah, möjligen rentav en tur till Takoradi och Kakoum och varför inte en eftermiddag nere i Fetteh? Just det. Nu kör vi!

Dagens anekdot:
En gång i tidernas begynnelse kom två killar till Atari och sa: “Ohoj era steklökar! Vi har en riktig sköning till apparat här, som vi byggt med delar från era datorer, vad tror ni om att finansiera oss? Eller vänta, vi kan ge apparaten till er, om ni bara betalar våra löner! Vi vill liksom bara fortsätta…“, och så fick de svaret: “Nej.” Men skam den som ger sig – samma lirare gick till Hewlett-Packard och drog samma visa, varpå de fick det ännu skönare svaret: “Lyssna nu – vi b e h ö v e r inte er! Ni har ju inte ens gått klart college.” Det fina i kråksången är att de här två killarna, det var Steve Jobs och Bill Gates. Hade jag varit chef hos Atari [parentes: vad hände med Atari?] eller HP så hade jag nog helt oförhappandes “upptäckt” att jag egentligen ville syssla med flugfiske, tennsoldatsmåleri eller syslöjd istället och avgått. Jorå, så att eh…

Det har varit ett par dagar nu utan nya bilder – ska råda bot på det snart. Tills vidare får ni nöja er med de klassiska gamla reklambladen – jag är helt fast!

Jag har fått ett träningsprogram av Ola, min svåger, som jobbar som personlig tränare. Han tjatar om något som heter cross fit och nåt annat som han kallar 300 – själv funderar jag; behöver det verkligen vara svårare än så här? Det här måste ju vara dåtidens tv-shop! Genialiskt!

Lite skåpmat har jag hittat i mina gömmor också – här har vi en cykel utanför min vapendragare Björns hus. “Ta det ‘is:y’!“, som vi säger här i Ghana… hö hö!

Och den här bilden från hotellet i Kina – en engångsgasmask! Underbart!

Får det lov att vara cocktailtimme i det Ericsson-Svedenhov:ska residenset…?

…eller kanske en Long Island Ice Tea på Judit & Bertil? Jaaaa tack!

Jag saknar till och med såna här lappar… eller ja, saknar är väl fel – lappar och skyltar råder det ingen brist på här nere – det är bara det att man går efter devisen “hellre än bra“, vilket inte alltid slår så väl ut… Eller hur många av er därute skulle föredra Juridisk Konsult Jouren framför en mer, låt säga, etablerad advokatfirma? :) För övrigt är jag fundersam på huruvida det är min gode vän Dino som ligger bakom den här firman eller inte – å ena sidan bor han inte i Bandhagen, men å andra sidan är han ju jurist – så det måste ju vara han, eller hur?

Sist men inte minst – allas vår Ernesto Guerra! Vad vore Stockholm utan honom?

Dagens fundering:
Om man fick en enda önskan att bli uppfylld – skulle man vara ofattbart puckad, dum och inskränkt om man önskade sig att man aldrig fått den önskan? Jag har funderat liksom, och jag tror inte att man skulle vara det. På sätt och vis vill jag ha mina drömmar kvar, för så länge de är just drömmar så är de perfekta – och visst, den dagen jag förverkligar vissa av dem blir de än mer fulländade men stor del av anledningen till detta torde ju vara att jag hela tiden haft mina drömmar i tanken. Om man istället får allt serverat på ett silverfat tror jag en del av glädjen försvinner. Ja. Givetvis har jag funderat en del på det här och kommit fram till en väg runt problemet [man börjar med att önska sig oändligt antal önskningar, sen önskar man sig allt man vill och nånsin har tänkt på och sista önskan man gör är att man önskar att man glömde bort att man har den här "förmågan"] men jag börjar luta åt att jag inte vill ta den vägen. Jag vill att mitt liv ska vara mitt, på urval av de beslut jag fattat, de handlingar jag utfört och de tankar jag tänkt. Jag tror inte, vill inte tro, att livet ska vara för lätt att leva.

Akta er för solen mina vänner!
Män vinner, sola er i aktern!

Er finlirare,

Zizou