Hong Kong…

Tue April 27, 2010, 17:16

(I sann nybyggaranda så har jag härmed enhälligt fattat beslutet att de här parenteserna från och med nu kommer tillägnas dagens sammanfattning. So without further ado – tillåt mig presentera: Hong Kong, tankar om språk, tankar om sömn och dagens bildskörd. God läsning!)

Hong Kong. Smaka på orden – Hong Kong. Home of Bruce Lee och med det även producent av en betydande del av alla världens fighterrullar. [Rolig parentes i sammanhanget är att av alla filmer som gjorts i filmen så är större delen gjorda på kantonesiska, vilket talas av en i sammanhanget försvinnande liten del - typ 150 miljoner - till skillnad från Mandarin som talas av närapå två miljarder... Men så pratar man ju kantonesiska i Hong Kong och således gjordes alla gamla sköningar till Hong Kong-rullar på kantonesiska snarare än Mandarin. Men som sagt, parentes.]

Hur som helst, i helgen var det så dags att korsa gränsen mellan Kina och Kina-fast-inte-lika-mycket-Kina och förära Hong Kong med ett besök. Tidig sänggång på fredagkvällen [och detta hör och häpna trots happy hour och därtill kommande vidlyftiga löften om öppen bar och drick-så-mycket-du-orkar i expatkvarteren] gjorde att starten gick klockan nio på lördagmorgonen. På hotellet köpte jag och Roland [som knallfull och luktandes som ett krossat systembolag kom instövlandes två sekunder innan min satta deadline] biljetter och satte så iväg. En och en halv timme skulle resan ta, om det var mycket trafik, annars runt en timme. Låt mig säga så här: Den som gjort den glädjekalkylen vet tydligen ungefär lika mycket om passkontrollen för att komma ut ur Kina och in i Kina-fast-inte-lika-mycket-Kina som en femåring vet om självdisciplin när det gäller lördagsgodis – kön fram till passkontrollen tog lite knappt två timmar att komma igenom och kön till den andra passkontrollen [för det räcker inte att ha en person som stämplar båda stämplarna - ut ur Kina och in i Hong Kong] tog ytterligare en timme. Väl på andra sidan väntade sen en busstur på trekvart. Nåväl, det är ju kul att vara på väg också – inte bara att vara framme. Eh…

Framme i Hong Kong hade jag en agenda: Se på skyskrapor och köpa en väska. Eftersom Roland i mina ögon snarast kunde betecknas som ballast så gjorde jag tidigt klart för honom hur jag tänkte lägga upp min dag – fotografera skyskrapor, åka och köpa väska och avsluta med att fotografera skyskrapor. Och det är en ganska bra summering av dagen – som dessutom kröntes med ytterst exklusiv Hong Kong-mat; Pizza Hut till lunch [men Oh my God vad jag hade längtat efter flottig pizza!] följt av McDonalds till middag. Hur som helst, mina mål uppfylldes – här nedanför ser ni resultatet av skyskrapefotograferandet och i hotellrummet ligger en sprillans ny väska från Pumas outlet ute i Tung Chung.

Slutligen var vi så framme vid punkten då vi båda kände att det hade varit skönt att åka tillbaka till Shenzhen. Och det hade ju varit en inte alltför betungande uppgift om det inte hade varit för att… tja, vi hade liksom ingen aning om var vi hade gått av bussen när vi väl kom. Så logiken fick råda, jag tog mig an rollen som mästerdetektiven Blomkvist och vi följde, mycket Hans&Gretchel:skt, kaksmulorna tillbaka till början… vilken var sådär lätt… Tänk Stockholm och typ Zinkensdamm – en tunnelbanestation med en uppgång. Lätt! Eller hur? I Hong Kong har varje tunnelbanestation typ tio uppgångar [som kan ligga en kilometer ifrån varandra] och för att lägga sten på börda kan jag ju säga att just vår station, Mong Kok, har elva olika uppgångar och som om inte det vore nog så har de även enligt Guinness Rekordbok världens högsta befolkningstäthet [tänk er typ fyra stycken Södertälje till invånare räknat per Södermalm till ytan]! Hur som helst – jag är ju inte ingenjör för intet så det är klart vi hittade tillbaka! Efter biljettinköp var vi På Väg! Yeah!

Efter tjugo minuter så kommer känslan krypande; något är fel. Efter en halvtimme är jag säker: Vi har inte passerat hamnen, Hong Kongs hamn [som för övrigt är stor som typ Skåne - eller ja, kanske inte riktigt, men lätt som... eh, Perstorp? Kanske...]. Efter en timme stannar bussen någon helt annanstans än Shenzhen Bay, som vi åkte från på vägen till Hong Kong. Jag tittar lite uppgivet på busschauffören och säger “Shenzhen?“, varpå han viftar ut mig ur bussen med orden “LG 9195!“. Det visade sig vara en mellanstation, för att vi skulle checka ut ur Hong Kong. Så fram med pass, fyll i utreseblanketten [och tacka även din lyckliga stjärna att busschauffören hade närvaro nog att ge dig bussnumret, som sedemera kontrollerades minutiöst av tjänstemannen bakom disken], stå i kö och vänta och få den lilla eftertraktade stämpeln… Sedan ut på andra sidan där någonting var fel. Igen. Inga taxibilar, inga bilar överhuvudtaget för den delen – och det var ju inte så konstigt; vi hade ju inte kommit in i Kina än även om vi inte heller var i Hong Kong. Ingenmansland fick en helt ny innebörd… jag vände mig om mot Roland och fick en sån där hjärndöd blick som man bara kan ge om man är en bakfull trött tysk fast i Ingenmansland mellan Kina och Hong Kong. Efter ett tag hittar vi rätt – bussen väntade på oss och chauffören blinkade glatt när jag försökte säga tack på kinesiska och peka på bussens nummer. Hur som helst – tillbaka kom vi via Huanggang där sedan taxi tog vid innan jag vid halvtio på kvällen damp in på rummet.

Dagens fundering:
Har tankarna ett språk? Man brukar ju säga att man lärt sig ett nytt språk riktigt bra när man börjar tänka och drömma på det språket, men jag undrar – när man tänker, använder man verkligen sitt språk? Helen Keller, hon var både blind och döv [och hade därmed ganska uppenbara problem att lära sig något språk i den mer instinktiva bemärkelsen] men nog kunde hon tänka ändå. Och vad hade hon då för språk? Jag vill nog tycka att en tanke kan vara i sanning internationell, i det att den inte är beroende av något språk. Tanken tar sig uttryck i språk först när den blir uttalad, eller nedskriven. Väl?

Dagens bonusfundering – feat. Nina i Zürich:
Hur skulle våra liv se ut om vi inte sov? Alltså, om vi inte behövde sömn, utan levde våra liv rakt av utan de välbehövliga uppehåll som sömnen utgör. Skulle vi leva ett liv närmare det jag funderade på om vi skulle leva för evigt eller skulle livet bli ett enda långt dygn istället? Och för den delen – är sömnen en del av ens liv, egentligen? För livet borde väl vara upplevelser som man är med om i första person – och nog för att sömngångare och drömmar i all ära gäckat forskare genom historien men ingen kan väl påstå att man på riktigt aktivt njuter av sömn mer än att det är en härlig känsla att somna och inte lika wunderbar att vakna upp?

Men nu kör vi lite bilder va?


Yours truly, på kajen i Hong Kong. På andra sidan sundet skymtar Hong Kong Island med skyskrapor och neonfrenzy.


Speaking of neonfrenzy – nattens intåg hade väl inte helt och hållet fattat sitt grepp om oss men icke desto mindre fick jag en försmak av mängden med neonskyltar i stan…


…och precis när jag och Roland trodde befinna oss i skobutikernas Mekka i Hong Kong [fyra kvarter med typ 200 skoaffärer] så insåg jag att kvarteren bjöd på mer än så – hotellrum som hyrs ut per timme! Weltklasse! Eller som de säger i Hong Kong: Romance High Class!


Min egen version av Hong Kong [klicka på bilden, God damn it!]. Helt okej och väl på plats en imponerande syn – men jag kan inte låta bli att tycka att den här bilden är patetisk. Kolla här och här så förstår ni vad jag menar – Hong Kong. By. Night. Is. The. Shit. Och bilder som dem får mig att börja förstå mina kära vänner som dunkat på med kamerahus, objektiv och megapixlar så det bränt hål i plånboken – jag smäller helt enkelt inte lika högt med min kompaktkamera. Men som Leonard Cohen säger: First we take Manhattan, then we take New York!


Dessutom kan man komma långt med en liten kompaktkamera…


Dagens sista – idolbild!

Jag ska försöka att bättra mig gällande uppdateringar – just nu försöker jag prioritera sömn och studier framför att göra mig själv påmind via bloggen men jag inser lite smått att min rent narcissistiska ådra mår bra av att skriva här med [åtminstone i förlängningen - när jag får till en dialog med er som läser - vilket då automagiskt kommer mig till gagn i form av skönt självsäker vetskap om att ni beundrar mig...] Eh. Ja – självgod? Vem? Jag? Och förresten är ordet “automagisk” ett låneord från Sebbe the man. Men det är så in i bänken bra att jag helt enkelt använder det som mitt.

Nåväl, godnatt från Shenzhen mina vänner. Hoppas våren visar sig från sin bästa sida där hemma – snart kommer jag förbi och ska försöka stjäla till mig två-tre dagar vår innan det är dags för en årslång sommar nere i Ghana…

På återläsande!

Er vinkel,

Tintin

Sjörapporten – ostsydost…

Tue April 20, 2010, 15:01

(Okej, jag lämnar min försvinnande lilla engelskspråkiga läsarskara i sticket och tar istället tillfället i akt och använder de här inledande parenteserna till att plita ner dagens sammanfattning: Fredag kväll – happy hour, lördag – parkbesök med majs och vattenfall och söndag – mässa à la bautabig, pop favor-spanska och neongrafitti.)

Det här med att Taikon:a runt som en work-a-holic backpacker har ju sina nackdelar [läs: sakna sin käresta som en madman] men visst finns det fördelar – världen är numera inte så stor, jag är en master[-at-work kommer senare, när själva sjukhuset är färdigbyggt] när det gäller Siemens och Elektas utrustning och flygplatsloungerna hos KLM har fått ännu en regelbunden besökare. Dessutom får man träffa människor från världens alla hörn – som alla har sina små egenheter… Ma Bo, min kinesiske lärare, har ett ganska skönt uttal när det gäller Internet – han har flera gånger berättat för oss att han “…don’t have access to Internight, only intranight” på sin arbetsplats. Internajt. Jag tror banne mig att jag ska börja säga så själv. Sen har vi ju Roland från Düsseldorf som har lite halvproblems med ändelsen “site“; ena sekunden säger han “go to the websitt goooogle.com” [dessutom med en extremt tysk betoning på de många o:na i Goooogle] medan han i nästa andetag kommer med inlägg som: “no no no, go in the opposight direction!” [och förklaringen är väl inte svårare än att han blandat ihop uttalen av "site" - till oppositt och websajt, typ]. Och vem är jag att klaga egentligen? Alla gör så gott de kan, det är bra så.

Eftersom vi hade lördag-hela-veckan i onsdags så har vi haft lite kvarsittning om kvällarna – och så även i fredags. Tio i sex siftade vår lärare, Ma Bo, ut instuderingsuppgifter med kommentaren: “Ni kan välja om ni vill sitta kvar nu och skriva ner svaren – eller om ni vill ta med er de här och göra det på hotellet över helgen.” Eftersom det var exakt tio minuter kvar till dess att vår Happy Hour började på hotellet så var det ingen vånda över vårt beslut direkt. “Bye bye! Have a nice weekend! Taxi! Crowne Plaza! Ni hao! Tsing Tao! Tsi Sien!” [fritt översatt till "Hej'rå! Ha 're bra! Taxi! Åk till hotellet! Tjena! Öl! Tjenixen!"], blev de även på förhand ganska givna följderna av hans alternativ. Så fredagen kom att gå i den lyckliga timmens tecken – jag och Roland höll oss till den inhemska ölen medan Ivan och Timofey var sanna sitt ursprung och drack vodka i dricksglas. Efter det, downtown Shenzhen, nattklubb följt av en okristligt tidig hemgång [åtminstone jämfört med mina äventyr i Shanghai]. Det ska dock sägas att Shenzhen inte är mycket till partystad – egentligen är den inte mycket till stad alls egentligen, förutom just häftig för att den är så ung. För 30 år sen: En by med ett par hundra invånare. Nu: En storstad i paritet med Hong Kong. Nåja, hur som helst. Stort, imponerande, nytt och kinesiskt.

I lördags var det så följaktligen dags för oldskool kontemplation, syndernas förlåtelse med botgöring för kvällen före och lite gammal hederlig sightseeing. Jag och Ivan, mysfarbrorn från Kazakhstan, var de enda som orkade upp och vi bestämde oss för att bege oss till parkerna Splendid China och Cultural Villages of China. Väl där visade det sig att det var väldigt kinesiskt, väldigt koncentrerat och väldigt… tråkigt. Så bilderna nedan handlar mer om försök till fotografisk estetik än informationsfyllda roligheter.


Vattenfall.


“Åh, vad jag älskar majs!“


Då Ivan är en tvättäkta MR-nörd och därmed även tekniskt inkompetent när det gäller allt förutom just magnetresonanstomografi [kan nog lätt bli så efter att man jobbat med MR i arton år] så är det här med blixt inte riktigt hans grej. Men hur som helst, här är jag, i bakgrunden ser man såväl de “gamla” byggnaderna [som i och för sig byggdes för typ femton år sedan, men ändå] som de mer majestätiska glas-och-stål-is-the-new-black-hotellen.


Väntan.


Home sweet home!

Dagens pausfågel:

Zellstoff
De är musikaliska. “Ser du mor, en fot avtecknar sig!”
En nybliven faster har bråttom att äta upp sina uttalanden.
På väggarna visas pornografiska hemligheter.
Ludet, menas det från aprikoslunden. Hotfullt tycker de i skjulet.


Det var som ett kinesiskt LEGO-land, fast utan LEGO då… husen ni ser här är ungefär två decimeter höga och träden är bonsaiträd som får mig själv att sakna tiden då jag själv höll på med de små rackarna. Fascinerande.

Söndagen spenderades med jobb, faktiskt. En liten fågel hade viskat till oss att det var en mässa för medicinsk teknik i just Shenzhen, så vi bestämde oss för att man inte kan få nog av MR-kameror, CT-scanners och övrig hightech-utrustning i veckorna – så varför inte mangla in lite mer? Så glada i hågen begav vi oss till Shenzhens variant på Älvsjömässan, vilken visade sig ha nio mässhallar i samma storlek som… eh, ja, ungefär hela Älvsjömässan [som förresten heter Stockholmsmässan överallt förutom just i folkmun]. Stort, trångt och väldigt mycket teknik – ungefär som mässor brukar vara.


“Someone please call 911…“


Eftersom det sedan är ett ganska obestridligt faktum att kineser är miljarder många [goddag toppensvenska!] och därmed även intog mässan i stil med hugenotternas stormning av Bastiljen [okej, det kanske inte direkt är helt i linje med historien - men det passar liksom in här, så vi köper det - okej?] så fick jag snabbt nog av mingel à la Kina [vilket är skrämmande likt klaustrofobisk trängsel] och hittade istället en våning bland hissknapparna där det stod “View Floor“. Så högst uppe på taket var det just det – en hel våning tillägnad utsikt. Byggnaden ni ser här har jag ingen riktig aning om vad den gör – men den var lite häftig.


Och efter pliktskyldiga besök hos Siemens och Elekta på utställningen så bestämde jag och Roland [den tyske tvåmetersmannen] oss för att det fick vara nog med kineser och tog vår tillflykt till närmaste uteservering. Väl där väntade den obligatoriska söndagsölen [om än med en twist i och med att vi drack tvättäkta Paulaner mitt i mittens Rike]. Hur såg er söndag ut förresten?

Och dagen till ära har jag två ytterligare sköningar till Att Vilja Men Inte Kunna-serien – först ut är “Kineser drar på sig sombreron och vill skriva på spanska“:


Pop favor, do not litter!

Tätt följt av den här liraren som kör buss och tänkte: “Alltså, jag kör ju en del pajsare som talar utrikiska – då är det väl inte mer än rätt att jag skriver dit något tänkvärt på just utrikiska!”


Och jag är inte helt säker på vad han vill få sagt, men jag tror att det är något om att han vill att vi ska ha bra dagar, varje dag. Tillsammans. Eller nåt.


Och innan helgen var all hann jag med att imponeras av hotellets investering i Koi-karpar – på Akvarielagret i Bromma tar de 1000 spänn kilot för de här braxen-släktingarna… så om man gör en överslagsräkning kommer man lätt fram till att det simmar runt nån miljon i dammen utanför hotellentrén.


Slutligen, precis när jag skulle dra för gardinerna på rummet så upptäckte jag det -min alldeles egna spegelbildsgrafitti från neonfrenzyt nere vid parken.

Dagens bonusbild blir på Pippi Pelikan [även kallad grillad pärlhöna]:


Alltså, jag vet att mitt matbloggande är ljusår ifrån min trogne vapendragare Björns dito, men hey! Är inte en sån här bild ganska cool? Det ska även sägas att inga djur kom till skada under inspelningen av den här filmen [dagens lögn, Pippi är ju död!] och att pärlhöna är riktigt gott.

Dagens fundering:
Alltså, genom alla tider så har ju människor tänkt [mer eller mindre] – och en del har klassats som genier medan en del – eh, ja, inte riktigt hållit måttet. Hissen har inte gått ända upp. Alla indianer har inte varit i kanoten. Hjulet har snurrat men hamstern var död. Det lyste men ingen var hemma. Ja, ni hajar. Hur som helst – de här som har klassats som genier – vad har de gjort, egentligen? Att underlätta för oss människor är ju en sak, men är det inte egentligen så att alla uppfinningar som underlättar och förbättrar våra liv egentligen bara gör att vi ägnat större del av våra liv till att göra annat än att just leva? Jag har tänkt på det nu med det här vulkanutbrottet som faktiskt måste fått folk att stanna upp lite och tänka efter – vad är det egentligen som ger värde här i livet? Är det möjligheten att resa vart som helst när som helst, eller är det att verkligen ta vara på sin resa – att njuta av att vara på väg och inte bara njuta av att vara framme? Jag vet inte… och det mest sorgliga är väl att jag själv kommer banna alla vulkaner i mannaminne om situationen kvarstår när jag ska hemåt igen framåt början av maj…

In i dimman kamrater!
в туман, товарищи!

Er vinkelslip,

Agaton

PS. IMUILUAPPGN! DS.

PSII. Ja, ostsydost måste väl ändå vara det sydöstra hörnet av Kina – hur mycket mer ostsydost kan det bli liksom? DSII.

Wild wild east…

Fri April 16, 2010, 19:07

(No, naw I’m telling you guys – if no one ever gives me any feedback on these english words in the beginning I’ll stop once and for all. You don’t have to [not ask me] twice. Ok? So, now that you have the chance, take it and embrace the fact that I will be the next big author in Sweden with big hits like “Kapten Nero“, “Behind the thought of the tough” and the total blockbuster “I love you, always forever“. And oh, by the way – I’m not a romantic. At all.)

Efter ännu en av de här “jag-är-i-Sverige-och-varken-kan-eller-hinner-riktigt-uppdatera-min-blog-pauserna” så är jag tillbaka i hetluften igen. Den här gången live från Kina! Igen. Lyckligtvis hänger jag inte på hotellet som Gud glömde när det gäller avstånd från Peking centrum utan den här gången befinner jag mig typ femton klimatzoner längre söderut och åtminstone tre biltullar närmare citykärnan, i Shenzhen, granne med Hong Kong. Och här ska jag lounge:a runt i två veckor till, skvalpa runt i den megalomanstora poolen på kvällstid och om dagarna mangla mig själv blårandig med hardcorekunskaper om magnetresonanstomografi hos Siemens. Highlife med andra ord.

Eller ja, alltså, det är inte så farligt – alls egentligen. Det enda som verkligen gör att det hela känns totalt ovärt är avståndet hem till Lady; det må så vara att jag “bara” befinner mig ett kvarts jordklot bort [vilket i och för sig enbart kan anses vara "bara" om man jämför med typ en resa till Mars] men såna avstånd är ju helt astronomiska i och med att jag egentligen bara vill… ja, tralla runt i havsbrynet hand i hand med Lady, vänta stenålderslänge på lunch på strandrestaurangen och se solnedgången över Atlanten innan natten tar vid. Det ju är det jag vill. Och då är ett kvarts jordklot solklart jämförbart med tja, säg Andromedagalaxens interstellära storlek [och till er eventuella astronomer som snubblat in här vill jag bara säga att det lät flashigt att säga interstellär storlek men att det säkerligen är något helt annat än det jag vill få fram - jag vet - så ni kan läsa vidare och spara era fingertoppar] eller Brown-ekvationens smått fantasiska konstant [och även här hajar jag rätt så primalt att jag är ute och cyklar]. Så ni vet.

Hur som helst, i och med att jag flutit runt här i Shenzhen i snart en vecka så tänkte jag bjuda er på lite bilder – so behold, I give you: M1 does Shenzhen!


Entrén till hotellet är majestätisk. Och hur onödigt det än må vara att ha ett hotell i Venedig-stil mitt i Kina så har de verkligen fått till känslan. När man kliver in till receptionen så är man helt plötsligt i Italien.


Ciao ciao Italia!


Och det är pelare, kolumner, marmorgolv, mosaik och väggmålningar – det är som att efterapningsrikedomen aldrig tar slut… och i sann kinesisk anda går det väl åtminstone tre stycken hotellanställda per gäst, så rent servicemässigt går det ingen som helst nöd på mig – men jag antar att det är precis som i Afrika; det är inte arbetskraften som är den trånga sektorn…


Första kvällen strosade jag i vanlig Kina-ordning ner till restaurangen på hotellet för att äta middag. Klockan var halvåtta och yours truly var – ensam. The Shining-känslan från Loong Palace var inte långt borta. Maten var helt enastående… dyr. Eller okej, den var tutti di fantastico också, men att i Kina betala 400 bagis för en trerättersmiddag [om än på ett femstjärnigt hotell] med vin är typ som att gå på Grand Hotel och lägga ut 4 000 på en sallad, en köttbit och ett glas rött. Och nog för att Mattias Dahlgren kan konsten att ta betalt – men där är inte ens han. Än.


Och poolen ja, hyfsat nice.


Slutligen, nog gafflat om hotellet, men här är utsikten från mitt rum. I förgrunden kan Partenon anas, sen har vi ju givetvis det gamla konstverket från Gurra Eiffel och Nappes Triumfbåge. Det sägs att inne i parken finns ytterligare ett hundratal “miniatyrer” [för kan man verkligen kalla ett Eiffeltorn på 150 meter för miniatyr?] till, i stil med Taj Mahal, Lutande tornet i Pisa, Colloseum… och ja. Varför inte liksom? Har man pengar så ska man ju göra av med dem ["Den som inte lever över sina tillgångar lider brist på fantasi.", som någon skön lirare sa] och vad finns det då för bättre sätt än att bygga en park i typ Södermalms storlek med kända byggnadsverk, mitt i Kina? Vem behöver då resa jorden runt?


Ja, det var så sant! Jag pluggar ju när jag är här – det är ju det jag egentligen gör! Dock, eftersom de är något anala när det gäller fotografering inne på Siemens anläggning, så är nog det här den enda bilden jag kommer kunna smuggla till mig.

En kul grej – jag befinner mig i Kina nu. Fett stort land och mangamånga människor [tror de börjar dra sig uppåt mot tvåmiljardersstrecket nu]. Och om jag skulle försöka hitta en antipod, en motpol, till Kina så skulle det nog bli Liechtenstein. Landet är litet som en tiontusendel av jordens yta och har typ 30 000  invånare – men det som är riktigt coolt är att antalet företag som är registrerade i Liechtenstein överstiger antalet invånare. Företagsekonomiska skattelättnader, någon?

Dagens hjälte:
Jag har säkert nån gång gett er rådet att ge er ut på skattjakt på stan för att hitta Queens dubbel-dvd med deras konsert på Wembley 1986. Och om ni missat rådet – här kommer det igen: Ge er ut på stan och köp Queens dubbel-dvd från Wembley -86! Gör det! Sen ska ni se hela konserten åtminstone tre gånger i rad och först därefter kan ni börja koncentrera er på delarna av helheten, och där rekommenderar jag speciellt låten “It’s a Kind of Magic” och att ni sedan specialstuderar John Deacon. Mannen är som ett under av tillbakahållt konstnärligt artisteri – hans huvudnickningar kan knappt ens jämföras med en atomsvängning, han står som om man hade skruvat fast skorna i golvet med tolvtumsskruv och hans soloriff får hela idén med “less is more” att komma på totalskam – ge oss mer!!! Men oavsett hur mycket motsatt till jovial Herr Deacon verkar vara så ser man att han lever. Hans blick skulle kunna sätta igång skogsbränder, fingrarna rör sig så naturligt över strängarna att det är som att han föddes ur en bas och när publiken får ett leende är det som en kollektiv lottovinst. John Deacon. Glöm aldrig det.

I onsdags hade vi för övrigt afrikanskt tema på dagen: Strömavbrott! Halvtio på förmiddagen blev hela kvarteret strömlöst [vilket inte hade varit någon större fara om det inte hade varit för att det här kvarteret är mitt i Shenzhens Science Park i stil med typ Kista i kubik], så långlunchen vi fick ta till klockan två [i hopp om att strömmen skulle vara tillbaka när vi kom åter] utökades raskt till en heldag på stan med mina kurskamrater Ivan och Timofey från Sexy-tiiime-Kazakhstan samt Roland auf Deutschland. Så vi drog ner till expatkvarteren för lunch och därefter till hotellet för att dumpa datorer innan det var dags för en eftermiddag på den lokala fakemarknaden…


Och mitt i smeten av bankkvarter nere i She Kou [expatområdet numero uno] åkte vi förbi den här sköningen till hus. Glasfasad, betongpelare och… eh, vänta nu – Neptunus?! En staty som står rakt ut från fasaden och är typ tre våningar hög. Som sagt – “kan man så ska man” är mottot här i Kina. [Jag fasar bara för att nån gång resa till typ Dubai - för om det är några som kan för att de har pengar - och därmed även ska - så är det araberna...]


Väl inne på marknaden fick jag så återigen vatten på min kvarn när det gäller att man ibland inte når hela vägen fram med lite god vilja – jag menar, kom igen! Om tröjan är av märket Fred Perry så kan ni ju inte sälja den i en Ralph Lauren-förpackning! Inte ens om ni är kineser som inte riktigt hajar det där med trovärdighet…


Men min personliga favorit i serien Att Vilja Men Inte Kunna [I, II] måste ändå vara den här. Har man fyra bokstäver, G, A, N, T, att hålla reda på och glömmer bort en så måste man vara en sann Alzheimerstjärna. Eller sakna en fjärdedel av sin hjärna. Men ändå – nu så här i efterhand ångrar jag bittert att jag inte köpte min alldeles egna GAN-tröja.


Nu är ju jag inte direkt något modelejon, inte ens när det är skam-går-på-torra-land-priser på de flashiga märkena – men jag kan inte låta bli att imponeras av sånt här; Louis Vuitton har smällt upp ett hus som troligtvis kostade miljoner att bygga – bara för att sälja bizarrodyra femtiotusenkronors-handväskor i stort sett vägg i vägg med stället där de kostar en femtiolapp. Men det är så snyggt! Stil! Klass! Det är nästan så att jag känner att den dag jag blir stormrik så ska jag börja handla här bara för att de gjort en så snygg byggnad. För övrigt måste det ju vara så de går runt – de imponerar på oss Svenne Banan och lever sen på hoppet att vi ska minnas dem när vi blir rika… det är antingen så – eller så profiterar de helt enkelt på de som redan är rika. Kanske.

Dagens fundering:
Och innan ni läser dagens fundering ska det sägas att den är rakt nedskriven från en natt ute på stan här i Shenzhen – eventuella tankevurpor, logikhopp och totala gigantumstep i logikframgången är helt klart med vilje och skall således lämnas därhän. Såklart. Hur som helst – here goes:
Vad är musik egentligen? Är musik det man hör från någon [eller något] som spelar ett instrument? Eller är det just ljudet av ett instrument, oavsett hur, var när och var det är spelat? Och jag vet, bjowi, även den här funderingen bär starka drag av katten som [kanske] dör inne i lådan – men jag kan tamejfan inte komma på någon skönt godtagbar lösning – det bara är så här. Gehör kommer med blodet, likaså gör fårmågan att inse vad som inte kommer med blodet [och därmed kan vara ganska okej att neka under högtider i kyrkan] – och där är vi nu. Jag har fått gehör med blodet men ordet “absolut” glömde far min att skicka vidare – vilket lett till mången komiska kvällar i det Ericsson:ska [och Ahlgren:ska] residenset genom Så-ska-det-låta-åren: “Han måste sluta sjunga, han sjunger falskt – annars måste jag gå ut ur rummet!!”

Hur som helst – just N.U. skulle jag närapå helst av allt [förutom det helt uppenbara - att befinna mig i famnen hos Lady och ha en totalt fri kväll till förfogande...] befinna mig i Västerås hos mina Fernet-Foundation-välgörare till vänner – där vi sedan skulle ta ett ordentligt farväl av allas vår Pålle, som  lallar vidare från Åhléns till [sjukt mycket] större utmaningar. Viel Glück Pålle!

Dagens dikt:
Ynkrygg
Bröder som luktar för mycket har aldrig saftat på.
Oj, Oj, tror jag visst att det var.
Fikon slungas ur rummet.

Och sist men inte minst – dagens lögn:
“En gång läste jag ‘Utvandrarna‘, ‘Nils Holgersson underbara resa genom Sverige‘ och Bibeln på en dag, men hade ändå tid att möblera om samma kväll.”

Och utan vidare;

På återläsning, goda vänner!

Er western,

Union